Vi såg i det första delen att de flesta som bor i Sverige exploateras av kapitalisklassen. I den andra delen såg vi att staten är ett verktyg för kapitalisterna som skyddar dem och försvarar deras klassintressen. En naturlig fråga som följer på de två första studietillfällena är hur vi skall kunna bli av med det förtryck som kapitalisterna och deras stat utövar. Och om man lyckas bli av med kapitalisterna och hela deras kapitalistiska system så måste väl det gamla systemet ersättas med något annat, vad är det i så fall?

Arbetarklassen har alltid kämpat

En av de första arbetaraktionema som vi känner till genomfördes för c:a 350 år sedan av gruvarbetare i Dalarna. Åtta gruvarbetare vägrade arbeta på grund av arbetsköparen hade sänkt lönen. Några år senare gick en större grupp arbetare till Stockholm från Dalarna för att protestera mot att en nytillsatt chef hade gett dem sämre villkor. Att protestera och strejka kunde enligt lagen på den tiden vara förenat med dödsstraff och det förekom att arbetare blev dömda till döden men straffet kunde omvandlas till kroppsstraff.

Under det stora dalupproret 1743 marscherade tusentals bönder till Stockholm för att protestera mot regeringens krigspolitik. I Dalarna fanns på den tiden många gruvarbetare som deltog helhjärtat. Arbetarna stormade gruvchefens hus och krävde att få följa med bönderna till Stockholm. Gruvchefen vågade då inte kalla in militär. Han gav bönderna stora mängder mat som de kunde äta på vägen till Stockholm i utbyte mot att gruvarbetarna stannade kvar vid gruvan.

Arbetarrörelsen var i början oorganiserad vilket ledde till svåra bakslag. Med tiden slogs man allt enigare och man satte sig i bättre respekt hos kapitalisterna. Vid varje slag lärde man något nytt.

Man insåg att kunskapsnivån i rörelsen behövde förbättras och 1845 bildades studieföreningar som sysselsatte sig med föreläsningar. Studieföreningarna hade bland annat som syfte att försvara de fattigaste arbetarnas intressen. I föreningarna ingick på den tiden en hel del personer som inte direkt stod på arbetarklassens sida och som mest tyckte synd om arbetarna. Studieföreningama spred sig till 30 orter runt om i landet. 1846 bildades den första verkliga arbetarföreningen för arbetare på tryckerier.

1847 bildades kommunistiska sällskap som arbetade för att göra medlemmarna bekanta med kommunistiska och socialistiska strömningar i utlandet. Flera av medlemmarna hade i Paris varit medlemmar i det underjordiska och internationella Kommunisternas Förbund där Karl Marx också var medlem. Karl Marx och Friedrich Engels skrev “Det kommunistiska partiets manifest” åt detta förbund 1848 och det översattes och spreds även i Sverige. Denna skrift kom att bli grunden för arbetarklassens ideologi runt om i världen. 1848 var ett revolutionernas år. I Frankrike, Tyskland, Ungern och andra länder gick folket till storms mot makthavarna. I Stockholm samlades sig tusentals inne i centrum och gick sedan till flera  kända politikers hus och slog in portar och krossade fönster. Militären sattes in och började skjuta, folk gjorde motstånd och flera dödades. Revolten fortsatte dagen efter. Arbetarna åkte på stryk och hade lärt sig att de krävdes större självständighet och bättre organisering. 1849 gjordes nya försök att samla arbetarna i egna organisationer och bygga upp särskilda tidningar som riktade sig till arbetarna. Den första arbetartidningen startade 1849 och hette Folkets Röst.

På 1850-talet steg livsmedelpriserna kraftigt och arbetarprotester utbröt på olika håll i landet. I Jönköping gick en stor grupp arbetare till en ökänd kapitalist med bila och block (utrustning för halshuggning). Militären kallades in och arbetarna angrep militärerna och många militärer fick föras till sjukhus. Dessa massomfattande aktioner gav den svenska arbetarklassen betydelsefulla erfarenheter. En rad lokala framgångar för olika krav vanns och kapitalisterna sänkte t.ex. priser på olika varor för att lugna folket.

De första arbetarföreningarna lades ner på 1850-talet utan att ha fått någon större utbredning men det fanns en livlig arbetarrörelse under denna tid som saknade organisation och ledning. Den gav uttryck åt arbetarnas egna uppfattningar. Det var arbetarklassens spontana kamprörelse. Även utan ledning eller mot en ledning, som söker hindra arbetarklassens rörelsefrihet, finner arbetarna uttryck för kampen mot de kapitalisterna och  myndigheterna som stod i de senares tjänst. Men arbetarklassen saknade en vägledande teori, en ledande politisk organisation, det vill säga ett parti. Den hade inte någon vetenskaplig strategi, visste inte vart den var på väg. Arbetarrörelsen hade ännu inte förenats med Karl Marx vetenskapliga socialism.

1864 blev det häftiga oroligheter och strejk i en fabrik i Nyköping. Militär tillkallades och ett lokalt överklasshemväm på 150 man bildades for att slå ner strejken. 1867 och 1868 rådde det svår hungersnöd i landet, vilket fick hastigt stigande levnadskostnader till följd. Eftersom svälten förorsakats av missväxt och därför ansågs ha en naturlig förklaring blev det inte massaktioner mot svältpolitiken som pål 850-talet. 1869 blev ett stridens år för arbetarna i Stockholm. I juli strejkade murarna tre dagar mot lönesänkning och lyckades förhindra den. Efter några dagar bildade de sin första yrkesorganisation, Stockholms murarförening. Även andra yrkesgrupper försökte följa exemplet, fast organisationerna fick kort varaktighet. Det är vid denna tid som ordet strejk på allvar börjar komma till användning. Det hade kommit från England och stavades därför också i Sverige till en början ”strike”. De första organisationerna för arbetare var inte i Sverige var inte diskussionsklubbar utan strejkorganisationer som var inriktade på kamp.

Mot slutet av 1870-talet började strejkerna att bli utan framgång och även allt färre. Detta medförde att arbetsgivarna blev mer och mer utmanande i sina krav. I Sundsvallsområdet, där ett flertal sågverk var koncentrerade, hade kapitalisterna utnyttjat den långvariga lågkonjunkturen för att steg for steg pressa ned lönerna. Arbetarna satte igång en strejk och samlade ett protesttåg. Man saknade organisation och kände ett starkt behov av sammanhållning. Skulle strejken lyckas var det nödvändigt att ingen svek och började arbeta igen och man ville skydda sig mot repressalier. Därför marscherade de strejkande upp på ett berg och slog läger där. De lär då ha varit något över 2 000 man. Dagen efter växte strejken ytterligare och omfattade sammanlagt 4 000 arbetare vid arton sågverk. Kapitalisterna begärde sex kanonbåtar från regeringen och tre kompanier med militärer som åkte från Stockholm. 400 militärer var på väg från annat håll vilket kapitalisterna lät arbetarna få reda på. Ännu fler arbetare kom till lägret och där var till slut 6 000 arbetare. Andra arbetsplatser hade anslutit sig till strejken och Sundsvalls byggnadsarbetares nya fana. som var röd syntes. Kapitalisterna blev rädda for den röda fanan och skrek: ”Intemationalen är här”, dvs. Första intemationalen som var den internationella kommunistiska organisation som leddes av Karl Marx i London. Lägret upplöstes så småningom och en allmän höjning av de lägsta lönerna företogs under sommaren, men arbetarnas motståndare hade redan då lärt sig att försöka dölja för arbetarna att lönehöjningarna i själva verket var ett resultat av strejken. Lönehöjningar på upp till 50 procent är kända.

De enda organisationer  för arbetare som på 1870-talet hade någon utbredning i landet var ännu arbetarföreningar som ofta leddes av kapitalistiskt sinnade personer som inte ville ta upp frågan om strejker i Sverige. De fyllde inte på något sätt rollen som kämpande arbetarorganisationer. 1879 ordnades ett första svenskt arbetarmöte. Det kom omkring 250 ombud från ett 80-tal arbetarföreningar till mötet.

Paris arbetare störtade kungen i september 1870 och i mars året 1871 upprättade de Pariskom­munen. Det var första gången i världshistorien, som arbetarklassen tagit ledningen av statsmakten i egna händer. Kommunen började omedelbart att genomföra ett flertal reformer som arbetarna krävt. Den stående militären upplöstes och i stället beväpnades folket. Pariskommunen hade en oerhörd betydelse för den internationella arbetarrörelsen.

I Danmark bildades en avdelning av Första Intemationalen. En av medlemmarna där var den svenske skräddaren August Palm, som skulle bli den förste att på nytt introducera de socialistiska idéerna i Sverige. Han flyttade till Sverige 1881 och beslöt att försöka grunda en socialistisk rörelse i Sverige. Han höll det första öppna socialistiska mötet i Sverige på ett hotell i Malmö. Palm var en duktig och humoristisk talare och åkte runt i landet och höll ofta möten för tusentals personer åt gången. På så sätt knöt han nya kontakter i hela landet. På hösten 1882 var Palm med och ombildade Allmänna svenska arbetarföreningen till Socialdemokratiska föreningen: andra föreningar kom sedan att bildas runt om i landet. Det hade uppstått ett allt starkare behov av en text som klargjorde rörelsens riktlinjer och målsättningar och 1882 skrev Palm den svenska socialistiska arbetarrörelsens första principprogram. Palm skrev även en organisationsplan för arbetarrörelsen i vilken det stod:

Förtryck kan endast brytas med makt. Organisationen ger arbetarna makt.

För att organisera sig behöver de endast vilja.

Genom ledningen av en utomparlamentarisk aktionsrörelse vann den socialistiska rörelsen allt större auktoritet bland arbetarna och lyckades i alla fall bli den politiska ledningen för Stockholms arbetare.

Axel Danielsson var en viktig arbetarledare som ledde arbetet med det Socialdemokratiska partiets tidning och han publicerade ett program för tidningen. I detta stod att de arbetade måste genomföra en “revolution på det andliga och ekonomiska området … Den sociala revolution vi avser skall ha till följd alla klass- och ståndsskillnaders utjämnande … Mot överklassen eller bourgeoisien skall vi städse uppträda fientligt, emedan dess intressen är motsatta arbetarnas och deras mål.”. Danielsson publicerade också “Det kommunistiska manifestet” i tidningen. Axel Danielsson förföljdes av kapitalisterna och dömdes till 18 månaders fängelse för texter som han skrivit.

De Socialdemokratiska föreningarna och diverse fackförbund bildade 1889 Det Socialdemokratiska arbetarpartiet och lokalen pryddes med banderoller till minnet av Pariskommunen. 1894 hade partiet 7 000 medlemmar men vid 1900 steg partiets medlemstal till 44 000. Landsorganisationen (LO) blev en paraplyorganisation för fackföreningarna och bildades 1898. Då beslutade man om en obligatorisk anslutning till partiet om man var med i en fackförening. Axel Danielsson var mot detta eftersom han ansåg fackföreningarna var för alla arbetare men att de som var med i själva partiet skulle vara beredda att kämpa för det långsiktiga socialistiska målet. Det Socialdemokratiska partiet kom efter 1900 inte att fa någon riktig organisation med fast struktur och partidisciplin. Partiet hade representerat den revolutionära socialistiska strömningen men detta förändrades bl.a. av ledaren Hjalmar Branting. Partiet försvagades genom att ansvarigheten för rätt genomförda beslut var obefintlig. Allmänna medlemsmöten blev sällsynta. Partiarbetet blev byråkratiskt lett och den politiska verksamheten saknade partimässig ledning, vilket ledde till att riksdagsgruppen så småningom blev partiets egentliga politiska ledning. Organisationstaktiken påverkades av läror som sa att fackföreningsrörelsen skulle bära den huvudsakliga tyngdpunkten av allt arbete. Huvudvikten av allt arbete skulle ligga på den praktiska verksamheten för närliggande mål. Istället för långsiktigt partiarbete skulle de ekonomiska dagskraven bestämma partiets politik.

Det socialdemokratiskt ledda LO:s avslöjades med att stå på kapitalisternas sida under storstrejken 1909, som var ett svar på arbetsköparnas lockout (avstängning från jobbet) av 80 000 arbetare. C:a 300 000 arbetare strejkade 1909. Militären mobiliserades och arbetarna väntade på order. Men ingen tog ledningen i strejken, vare sig partiet eller LO. Inga krav ställdes och förhandlingarna uteblev och därmed avblåstes strejken. Strejken blev till ett nederlag för arbetarklassen när det kunde ha blivit en av deras ditintills största segrar, svikna bl.a. av Hjalmar Branting. Efter storstrejken avskedades de lokala strejkledama av kapitalisterna och de hamnade på svarta listor. De fick aldrig mer anställning utan var tvungna att emigrera utomlands. Därmed förlorade arbetarrörelsen sin lokala ledare. 1907 var LO:s medlemsantal 186 000, medan det år 1911 hade sjunkit till ca 80 000 medlemmar.

I Ryssland hade de hungrade och missnöjda arbetarna gripit makten och störtat utsugarna och infört en rådsrepublik 1917. Den ryska arbetarrörelsen var den första som lyckades ta den politiska makten. Deras symbol var hammaren och skäran och blev efter detta den  revolutionära arbetarrörelsens symboler över hela världen.

Ett rekordartat antal strejker ägde rum i Sverige under denna tid och på flera platser lade folket beslag på kapitalisternas livsmedelsförråd och allt våldsammare hungerdemonstrationer ägde rum. Kapitalisternas var mycket rädda för att det skulle bli revolution även i Sverige och i Finland utbröt en revolution 1918 som slogs ner med tysk hjälp.

Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV) bildades 1917 när det socialdemokratiska ungdomsförbundet bröt med partiet i protest mot att partiet utvecklade ett intimt samarbete med kapitalisternas representanter. SSV hade en skakig kongress och man lyckades inte komma till politisk enighet då partiet bestod av människor med olika politisk färg. De var inte alla socialister utan det enda som de alla hade gemensamt var att de inte ville underkasta sig Hjalmar Brantings kommando, dess riksdagsgrupp eller dess funktionärsstab. SSV anslöt sig till den Kommunistiska Intemationalen, Komintern, 1919. 1921 bytte partiet namn till Sveriges Kommunistiska Parti och så bildades det första kommunistiska partiet i Sverige. Detta var betydelsefullt för arbetarrörelsen eftersom den typen av parti hade visat sig nödvändig för att föra kampen hela vägen till socialismen.

När kommunisterna i Ryssland 1917 använde Marx idéer och genomförde en socialistisk revolution, påverkades arbetarrörelsen kraftigt i Sverige. De som ville använda Oktoberrevolutionens erfarenheter bröt sig ur det Socialdemokratiska Arbetarpartiet och bildade Socialdemokratiska Vänsterpartiet.  1921 bytte Socialdemokratiska Vänsterpartiet namn till Sveriges Kommunistiska parti. För första gången fick arbetarrörelsen  i Sverige ett parti med ett verkligt marxistiskt program vars idéer kunde leda kampen framåt mot socialismen. Detta betydde också det fanns ett parti som kunde ta upp kampen med det reformistiska socialdemokratiska partiet och dess klassamarbete.

I Norrland i början 1930-talet bröt strejker och kravaller ut och arbetare dödades av polis i direkta konfrontationer. SKP:s  fackliga frontorganisation, Röd Facklig Opposition (RFO), uppmanade arbetarna att göra uppror eftersom kapitalisterna använde sig av strejkbrvtare från andra länder för att hålla igång fabriksproduktionen.  Polisen sköt ihjäl demonstrerande arbetare i Klemensnäs och Sandame och senare sköt de ihjäl arbetare med kulspruta i Ådalen. I Söderhamnsområdet ledde kommunisten Set Persson en strejk och arbetarna tog över hela staden och skickade hem polisen.

Under hela 1930-talet bedrev SKP en militant facklig verksamhet och gick i spetsen för solidaritetsarbetet med republiken under det spanska inbördeskriget 1936-1939. Under andra världskriget förföljdes kommunistem i Sverige av statsmakten, speciellt så länge som Nazityskland hade framgångar på slagfältet. Ett attentat mot tidningen Norrskensflamman, som kostade fem människor livet, genomfördes 1940. Kommunister, men inga nazister, sattes i arbetsläger. 1944 uppnådde Sveriges Kommunistiska Parti sin största rösteandel i ett andrakammarval med 10,3 procent (i kommunalvalen 1946 fick SKP 11,2 procent). År 1945 ledde kommunisterna metallarbetarstrejken som varade från februari fram till juli och omfattade 120 000 verkstadsarbetare. Partiets medlemsantal ökade från 21 234 medlemmar 1940 till runt 48 000 medlemmar 1946.

Men redan under andra världskriget hade högeropportunistiska tendenser ‘visat sig i partiet. Innan partikongressen 1944 växte nya linjer (idéströmningar) inom partiet fram; man antog det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet och strök begreppet proletariatets diktatur (klassherravälde) från partiprogrammet. Efter praghändelsema 1948 2igångsatte den socialdemokratiska partiledningen, i maskopi med USA-imperialismen, en utrensningskampanj av kommunisterna i fackföreningsrörelsen. SKP satte inte hårt mot hårt utan utvecklades i stället till en ”vänlig pådrivare” till det socialdemokratiska partiet och lovade att aldrig fälla en socialdemokratisk regering. Sakta man säkert, speciellt efter 1953, utvecklades SKP (och dess senare avläggare VPK och V) till ett revisionistiskt parti, som förlorade sina positioner i fackföreningsrörelsen och i stället helt gick upp i den parlamentariska verksamheten på olika nivåer.

Kampen för dagskraven, arbetarklassens näraliggande mäl

Allt omkring oss har skapats av de som arbetar. Om de som arbetar inte utför detta arbete kan de som lever ”där uppe” inte leva av detta arbete. Bildligt talat; om vi tar vi bort basen i klasspyramiden kan toppen ej stå kvar. Detta är ett mäktigt hot mot de som härskar och en möjlighet för de  “där nere ” att kämpa till sig bättre villkor och i slutändan även makten över sina liv och hela samhället. Inga kungar kunde föra krig utan bönder och livegna som försörjde dem, inga kapitalisters rikedomar kan växa utan arbetare som de kan utsuga. Detta är tankarna bakom slagordet: massorna skapar historien!

Vi hävdar att kampen för arbetarklassens näraliggande krav (dagskraven = lön, arbetsförhållanden etc) och kampen för den politiska makten är ”två sidor av samma mynt” och att de således går hand i hand i klasskampen. Går man inte på dessa bägge ben kan det inte föras en långvarig och framgångsrik kamp. Den som bara kämpar för kronor och ören utan perspektivet att arbetarklassen ska erövra den politiska makten kan aldrig leda en mer utvecklad kamp och den som går till den andra extremen och struntar i arbetarnas dagliga kamp isolerar sig från folket och dess omedelbara behov och kan därför aldrig leda folket till seger.

En revolution kommer att avgöras av de som har ett akut behov av den grundläggande förändring som den innebär. Därför måste de som vill kämpa för en revolution gå till just  dessa grupper och organisera dem i kampen. Detta måste göras på ett vetenskapligt sätt som förbinder kampen för deras dagskrav med kampen för den politiska makten. Man måste delta i och leda kampen och samtidigt föra in de revolutionärt socialistiska idéerna i kampen. Detta innebär att maktfrågorna måste tas upp i arbetarnas kamp, inte bara lönefrågor, och frågorna ska utmana dagens makthavare och sikta mot att bygga upp ett nytt socialistiskt samhälle. Här är det viktigt att skilja på t.ex. fackföreningar och parti eftersom arbetarnas parti kämpar för kommunismen medan fackföreningarna oftast kämpar för näraliggande krav.

Vi hittar inte på vilka frågor som folk  “bör” kämpa för utan vi driver de frågor som folk vill driva utifrån de problem som finns. Från “folket till folket” innebär att vi lyssnar på folk och sammanfattar deras tankar och gör politik av det och för tillbaka det som en tydlig genomarbetad politik. Vi måste bry oss om folkets problem och ta tillvara deras idéer och tankar för att höja kampen till en fråga om makten.

Folket består av olika delar

Olika delar av folket har olika typer av problem som vi måste förstå och driva. Det är fullt rimligt att varje grupp har sin egen organisation som leds direkt eller indirekt av ett parti.

Arbetarklassen. Arbetarklassen består av olika delar och det finns en uppsjö olika krav som kan se mycket olika ut. Arbetarklassens dagskrav drivs framför allt på arbetsplatserna och i bostadsområdena, genom fackföreningar och andra massorganisationer och genom organisationer som uppstår under kampens gång. Kommunisterna tvekar inte att förena legala och illegala metoder för att uppnå framgång i kampen.

Kvinnorna. Ungefar hälften av befolkningen är kvinnor och proletariatets kvinnor lever under “dubbla bördor”, dels är de utsugna genom att de är arbetare och dels har de generellt sätt sämre villkor bara för att de är kvinnor. Vi menar att kvinnornas befrielse måste vara deras eget verk och att detta måste ske skuldra vid skuldra med de manliga arbetarnas befrielse. Under inga omständigheter ska arbetande kvinnor stå mot arbetande män.

Ungdomar och studerande. Ungdomar är lättrörliga och särskilt mottagliga för nya idéer – ”revolutionens stormsvalor”, som den ryske revolutionsledaren Lenin sa. Det är därför alltid av största vikt att organisera ungdomar som dessutom garanterar att rörelsen lever vidare. De har specifika dagskrav som vi bör finna och vi måste delta i deras strider.

Invandrade personer ur folket. De drabbas också av sämre villkor och kapitalisterna tillämpar ofta en rå rasdiskriminering. Rasdiskriminering är ett stort problem i Sverige som drabbar både arbetare och intellektuella.

De intellektuella. De är en viktig grupp att vinna som grupp eller individuellt. De kan ha förmågan att sprida vårt budskap snabbt och till nya grupper.

Det finns många andra grupper som har krav som vi måste ta hänsyn till.

Revolutionen -att ta makten från kapitalisterna

För att genomföra socialismen så måste arbetarklassen ta makten från kapitalisterna. En del hoppas att det går att genomföra socialismen genom att välja ett socialistiskt parti till riksdagen (parlamentet). Men faktum är att det inte finns några exempel på att detta har fungerat. Det var revolutioner i både Ryssland och Kina som gjorde att socialismen kunde genomföras där. Kapitalisterna ger sig nämligen inte frivilligt utan hård kamp. Historien visar att om ett parti som kapitalisterna inte accepterar vinner valen så genomför kapitalisterna militärkupper eller vidtar andra åtgärder för att behålla sin makt. I Västeuropa efter andra världskriget genomfördes en rad åtgärder för att förhindra att kommunisterna tog makten. I Italien sköts valen upp när allt talade för en kommunistisk seger 1946 .I Frankrike gjordes valdistrikten om inför valen 1947 for att garantera en borgerlig seger och i Grekland invaderade Storbritannien 1949 för att slå ner den kommunistiska revolutionen. Viktigt är också att det socialistiska samhällsbygget kräver en helt ny förvaltning som inte är skolad i det kapitalistiska byråkratiska tänkandet.

Kapitalisterna håller sig vid makten med våld

Kapitalisterna håller sig vid makten med våld eller hot om våld. De har skapat och utformat lagarna för att skydda sina rikedomar och lagarna försvaras av staten med polis och militär. Kapitalisternas våld genom staten blir tydligt när polisen angriper strejkande arbetare som genomför en blockad av sin arbetsplats eller när polisen angriper protester eller demonstrationer. Även när polisen jagar och arresterar folk som har flytt sin hemländer blir våldet särskilt tydligt.

Men det är inte alltid våldet syns tydligt. Det finns ett strukturellt våld som är inbyggt i relationerna i samhället och det finns i det ständiga hotet om våld. Det strukturella våldet är inbyggt och invant i samhället och därmed svårt att se. Den s.k. kriminalvårdens och socialtjänstens verksamhet är exempel på både direkt våld och strukturellt våld. När kapitalisterna eller deras politiker tar resurser från sjukvård och äldrevård så att det leder till dödsfall så är det ett tydligt uttryck for det strukturella våldet. Men det finns också ett omfattande strukturellt våld som påtvingar folket stora skillnader i livsvillkoren mellan olika bostadsområden . Samhällsstrukturen gör att en uppväxt i ett välbärgat bostadsområde ger en nästan säker biljett till ett bekvämt liv medan en uppväxt i ett fattigt arbetarområde ofta är förenat med ett hårt liv. Detta upprätthålls av ett dolt tvång, ett strukturellt våld som håller folket i en permanent förnedrande underordning. Det är först när någon gör uppror och inte följer lagarna som detta förtryck blir tydligt genom statens hårdhänta svar.

Är det rätt att göra uppror och bryta mot lagarna?

I Sverige är det i dagsläget en hel del människor som tycker att folket indirekt styr landet genom valen till riksdagen (som beslutar om lagarna). Att bryta mot lagarna blir då i deras ögon odemokratiskt eftersom de anser att man går emot folkets vilja. Detta synsätt är ett smart försvar för kapitalisternas makt eftersom den svenska staten i verkligheten en klassdiktatur  där kapitalisterna ytterst styr politiken genom sina nära band till politikerna. Som en konsekvens av detta uppfattar vi att staten och lagarna i grunden inte är våra utan kapitalisternas kontrollinstrument. När klasskampen intensifieras träder statens klassnatur i öppen dager. I skolan och i medierna talas ofta om demokrati och diktatur i olika länder men de nämner aldrig vilken klass som ligger bakom.

En socialistisk revolution i Sverige?

En socialistisk revolution är en stor klasstrid där kampen mot kapitalisterna har övergått till en öppen väpnad strid om makten. En socialistisk revolution är dessutom ur arbetarklassens synvinkel en stor självförsvarsstrid som är helt nödvändig för att göra slut på förtrycket. För att en socialistisk revolution skall lyckas så måste det alltså finnas ett stort missnöje och en stark längtan efter förändring hos stora delar av befolkningen. Den härskande klassen måste vara försvagad eller splittrad och ur stånd att regera.

Fr.o.m. 2008 accelererade Greklands skuldkris, vilket till sist ledde till att Grekland sattes under EU:s förmyndarskap med åtföljande åtstramningspaket. Detta åtstramningspaket har  lett drastiskt sänkt levnadsstandard för det grekiska proletariatet, småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten och till skyhöga arbetslöshetssiffror . Det etablerade högerpartiet och socialdemokraterna är politiskt förbrukade och åtstramningarna administreras idag av ett vänsterreformistiskt parti. Trots den djupa ekonomiska krisen har det inte utvecklas en stark revolutionär socialistisk rörelse. Inget parti har hittills haft tillräckligt med folkligt stöd för en alternativ väg. Detta visar att det inte räcker med en nästintill revolutionär situation.

Det vore en gissningslek att sia om och när det uppstår en revolutionär situation i Sverige. Under alla förhållanden kan en revolutionär situation aldrig framprovoceras utan är helt avhängig det objektiva läget. Men detta betyder inte att kommunisterna får förhålla sig passiva utan vi måste alltid sträva efter att utveckla klasskampen så mycket som möjligt. Utvecklingen i världen och i resten av Europa har dock stor betydelse för utvecklingen i Sverige. Det är troligt att det först äger rum revolutioner i fattiga länder innan de sker i rika länder. Detta på grund av att klassmotsättningarna är betydligt skarpare i fattiga länder. Kommunister måste vara utrustade med stort tålamod och inte låta sig vägledas av önsketänkande.

Borgerliga och socialdemokratiska politiker hävdar att en socialistisk revolution är omöjlig eller överflödig i Sverige.  Men kapitalismens inneboende motsättning, den mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen,  är i grunden antagonistisk och därmed olöslig. Den kapitalistiska ekonomin kan naturligvis expandera, så att den allmänna levnadsstandarden höjs. Men som Marx skriver redan 1849:

“Om kapitalet befinner sig i snabb tillväxt, så kan arbetslönen stiga: kapitalets profit växer dock oproportionerligt snabbare. Arbetarens materiella läge har förbättrats, men på bekostnad av hans samhälleliga läge. Den samhälleliga klyfta, som skiljer honom från kapitalisten har blivit större.”

Efter första världskriget och fram till mitten av 1980-talet skedde faktiskt en minskning av förmögenhets- och inkomstskillnaderna i de imperialistiska staterna, bl.a. Sverige. Detta berodde dels på att regeringarna i dessa stater intervenerade i den ekonomiska politiken på grund av de båda världskrigen. Dels berodde det på att kapitalistklassen var tvungen att göra eftergifter till arbetarrörelsen i de egna staterna på grund av det socialistiska Sovjetunionen fr.o.m. 1917 och det socialistiska lägret, som omfattade en tredje del av mänskligheten, fr.o.m. 1949. Fr.o.m. andra världskrigets slut till mitten av 1970-talet genomgick också den kapitalistiska världen en oavbruten ekonomisk tillväxt. Behovet att göra eftergifter till arbetarrörelsen minskade drastiskt efter att kapitalismen hade återupprättats i Kina i slutet av 1970-talet och Sovjetunionens kollaps 1990. Sedan 1985 har också förmögenhets- och inkomstskillnaderna ökat kraftigt i de imperialistiska staterna; idag är dessa skillnader lika stora som före första världskriget. Det är därför som det på senare år har uppstått spontana anti-kapitalistiska rörelser, som har riktat sig mot den rikaste procenten av befolkningen i olika länder.

När det gäller Sverige måste man också komma ihåg att Sverige stod utanför två världskrig och alltså hade en intakt produktionsapparat. På grund av andra världskriget skaffade sig Sverige fem års försprång och de närmaste kapitalistiska konkurrenterna hann inte kapp Sverige förrän i mitten av 1970-talet.

Förmögenhets- och inkomstskillnaderna ökar alltså drastiskt igen, men på det sättet gräver egentligen kapitalet sin egen grav. De socialdemokratiska partierna och de revisionistiska vänsterpartierna, ofta med en tidigare bindning till Sovjetunionen, förmår inte alls bjuda motstånd utan verkar helt och hållet på kapitalets villkor. Den revolutionära rörelsen i Europa och Sverige, som påverkades negativt av utvecklingen i Kina, har ännu inte hämtat sig och reorganiserat sina krafter.

Revolutioner har genomförts på olika sätt

Hitintills har socialistiska revolutioner ägt rum på flera olika sätt; dels genom en väpnad stadsrevolution som oktoberrevolutionen 1917 med efterföljande inbördeskrig och dels genom segerrika folkkrig mot en imperialistisk aggressor, mest betydelsefullt i Kina. som vidareutvecklats till en socialistisk revolution.

I Ryssland ägde en borgerlig revolution rum februari 1917. varvid det delvist feodala tsarväldet störtades och ersattes med en borgerligt kapitalistisk regering. Men denna regering ville inte avsluta det pagaende kriget mot Tyskland och kunde heller lösa den hungersnöd i landet, som hade uppstått på grund av det misslyckade kriget. Detta betydde att missnöjet hos det arbetande folket, arbetare och bönder, bara växte. I april 1917 gick bolsjevikema gick fram under parollen ”All makt åt sovjetema!” och deras inflytande, särskilt inom arbetarklassen, växte oavbrutet. I Ryssland tillhörde den väldiga befolkningsmajoriteten småborgerskapet (bönderna), medan proletariatet (arbetarklassen) endast utgjorde tio procent av befolkningen. Å andra sidan var proletariatet extremt koncentrerat till stora fabriker och stora städer.

I oktober 1917 var läget moget för arbetarklassen under bolsjevikemas ledning för att genomföra ett stormanfall, en väpnad stadsrevolution, mot maktens centrum. Varför kunde den socialistiska revolutionen segra? Lenin skrev att bolsjevikema hade

”1. den över väldigande majoriteten bland proletariatet; II, nästan hälften av armén; III. en överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande ställena, nämligen i huvudstäderna och på de fronter, som låg nära centrum.”

Bara några timmar efter att proletariatet hade erövrat statsmakten utfärdade den nya sovjetregeringen ett jorddekret, som innebar att godsägarnas jord beslagtogs och utdelades bland jordlösa och böndernas massa. Därigenom vanns stora delar av bondeklassen för revolutionens sak.

I Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikemas) historia sammanfattas varför oktoberrevolutionen segrade (här i förkortad form):

1.   Det ryska borgerskapet var en relativt svag, dåligt organiserad och oerfaren fiende.
2.   Rysslands arbetarklass hade redan härdats i två tidigare revolutioner (1905 års revolution och februarirevolution 1917).
3.   Rysslands arbetarklass hade en betydande bundsförvant i de fattiga bönderna.
4.   I spetsen för arbetarklassen stod bolsjevikpartiet, som förmådde staka ut en riktig linje som motsvarade situationens krav.
5.   På grund av världskriget var de borgerliga staterna splittrade i två läger, vilket omöjliggjorde en direkt intervention från deras sida.

Det ägde rum ett inbördeskrig 1918-1920, men oktoberrevolutionens landvinningar var aldrig på allvar hotade, eftersom de vita styrkorna och de imperialistiska interventionsstyrkoma inte var koordinerade. De besegrades en efter en.

Oktoberrevolutionen inspirerade vänsterfalangema i de europeiska socialdemokratiska partierna att bryta med de reformistiska ledningarna och skapa egna revolutionära partier. 1918 bytte Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti namn till Rysslands Kommunistiska Parti, som tog initiativ till Kommunistiska Intemationalen (Komintem) 1919. Bildandet av Komintem inspirerade också till att kommunistiska partier bildades i de koloniala och halvkoloniala länderna. Kinas Kommunistiska Parti bildades exempelvis 1921.

Redan analysen i Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikemas) historia av oktoberrevolutionen visar att revolutionen inte är en tebjudning, som följer ett bestämt schema. I kölvattnet på Oktoberrevolutionen gjordes nämligen flera misslyckade revolutionsförsök, bl.a. i Ungern, Reval (Tallinn). Hamburg, Kanton och Shanghai med flera. I Ungern bestod den ungerska rådsrepubliken i drygt fyra månader, innan den störtades. En bidragande orsak till rådsregeringens fall var att den inte vann böndernas stöd, eftersom den konfiskerade godsägarnas jord och förstatligade den i stället för att dela ut den bland bönderna. I de övriga fallen var kommunistpartierna för svaga och hade ett otillräckligt stöd bland arbetarklassen och missbedömde helt enkelt styrkeförhållandena.

Den kinesiska revolutionen

Många i Kina inspirerades av den ryska revolutionen 1917 och revolutionen i Kina utvecklades som en fortsättning på denna. Kommunisterna bildade 1921 ett parti med 50 medlemmar och Mao Zedong var sekreterare. På grund av påtryckningar från Komintern och en dominerande vänsteropportunistisk linje försökte kommunisterna starta ett uppror 1927 och erövra en stad och försöka “väcka massorna”. Tanken var upproret skulle börja i staden Nanchang och att Mao skulle organisera en armé för att understödja upproret utifrån.

De inhemska härskande klasserna, godsherrarna och de utlandsberoende kompradorkapitalisterna hade en armé som hette Guomindang och de bekämpade kommunisterna. Under åren 1927 till 1929 genomförde de en terrorkampanj och mördade över en miljon människor. Mitt under terrorkampanjen ledde Mao organiserandet av tusentals gruvarbetare i en armé men när planen att erövra staden misslyckades ledde Mao armén upp i bergen och grundade ett revolutionärt basområde i Chingkangbergen på gränsen mellan två delstater. Därmed flyttades tyngdpunkten för revolutionen från städerna till landsbygden. Tyngdpunkten kom att ligga kvar där fram till 1949. Mao menade att revolutionen skulle segra först på landsbygden och att man från landsbygden sedan skulle omringa och inta städerna. Mindre än två år efter att basen i Chingkangbergen hade upprättats hade 19 revolutionära baser upprättats i olika delar av landet. Detta kallade Mao att “med väpnat våld upprätta självständiga arbetar- och bonderegimer”. Motståndarna till kommunisterna försökte med utländsk hjälp gång på gång ringa in kommunisterna och krossa dem men detta misslyckades. Man tvingades 1935 att lämna basområdet i Chingkangbergen och inledde vad som kom att kallas “den långa marschen” vilket innebar att man vandrade 200 mil samtidigt som man gjorde politiskt arbet. Trots att Röda Armén förlorade 9/10 av styrkorna lyckades man ändå vända situtionen och upprätta en ny bas i provinsen Yanan.

1931 gick grannlandet Japan in och ockuperade en del av Kina. Kommunisterna manade då till att bilda en enhetsfront och ena alla som ville bekämpa den japanska imperialismen. Japanerna lyckades ockupera en stor del av östra Kina. Men de japanska imperialisterna kunde bara kontrollera Kinas storstäder och de viktigaste kommunikationslederna. Kommunisterna upprättade basområden bakom japanernas linjer vilka blev tyngdpunkten i kampen och basområdena omfattade 1940 100 miljoner människor. Under 1941 och 1942 stod basområdena inför de största svårigheterna dittills. Japanerna koncentrerade 60 % av sina styrkor på “bränn allt, döda allt, plundra allt”-kampanjer mot basområdena. Basområdena krympte då samman så att befolkningen minskade från 100 till 50 miljoner.

När Japan besegrats 1945 kunde Guomindang erövra det mesta av Kina med utländskt stöd. Bakom Goumindang stod USA, som räknade med att nu kunna ta över Kina. USA utökade sina trupper i Kina till 143 000 man och satsade stort på att hjälpa Guomindang att vinna kriget mot kommunisterna. Trots detta vann kommunisterna och Mao Zedong utropade officiellt Folkrepubliken Kina den första oktober 1949.

Huvudmotsättningens förändring i etapperna.

Under den kinesiska revolutionen ändrades huvudmotsättningen vid flera tillfällen vilket ledde till att man ändrade politiken.  När Japan genomförde ett fullskaligt angrepp på Kina 1937 ändrades huvudmotsättningen och motsättningen mellan nationen och imperialismen blev överordnad klassmotsättningarna inom Kina. Huvudmotsättningen förändrandes alltså från att ha varit feodalismen och folkets massor till att bli imperialismen och nationen.

Varför kunde det kinesiska folket segra i kampen mot Japan och Goumindang?

Det kinesiska folket segrade i kampen mot den japanska imperialismen och Guomindang därför att:
1. Det kinesiska folkets försvarskrig var rättfärdigt, medan Japans angreppskrig var orättfärdigt.
2. Japan lyckades enbart ockupera delar av Kina. Större delen av Kina utgjorde ett basområde för Röda Armén. Varken Japan eller Guomindang lyckades hota Röda Arméns basområde i nordväst. Detta betydde också att Röda Armén kunde få vapenhjälp från Sovjetunionen.
3. Även om Japan under början till en början under kriget hade större ekonomiska och militära resurser än Kina, hade Kina betydligt större mänskliga resurser, vilket var avgörande i lång loppet.
4. Kinas Kommunistiska Parti och Röda Armén under Mao Zedongs ledning bedrev ingen äventyrspolitik och tillämpande masslinjen och enhetsfrontstaktiken. Det betydde att strategin utgick från ena alla som kunde enas och för att över det kinesiska folkets flertal i kampen mot den japanska imperialismen och senare Guomindang.

Ett långvarigt folkkrig

Mao Zedong utvecklade den militärpolitiska strategin i sina skrifter, som har haft – och fortfarande har – stor betydelse särskilt för den revolutionära rörelsen i neokoloniala länder. Idag pågår folkkrig i t.ex. Indien och Filippinerna, där man tillämpar Mao Zedongs teorier om folkkriget. Maos teori om folkkriget är en del av hans teori om den nydemokratiska revolutionen som ett sätt för länderna i tredje världen att komma ur imperialismens grepp. Maos tanke är att dessa halvkoloniala och neokoloniala länder inte kan befria sig utan att genomföra en revolution som riktar sig mot imperialismen, godsherrarna och kompradorerna som samarbetar med imperialisterna. Mao menar att kommunisterna i kampen mot dessa måste bygga en enhetsfront och ena alla de klasser som kan enas för att störta dem.

Sin militära teori kallade Mao “folkkrig” vilket kom sig av han menade att kommunisterna förde ett “folkets krig” som helt baserade sig på folket och utkämpades i folkets intresse i motsats till motståndarna. Mao tog fram ett antal principer som en liten arme måste följa för att med folkets hjälp besegra en mäktig fiende. En av de  viktigaste principerna var att inte kämpa om platser utan att kämpa för att utplåna fiendens krigsmaskin. För att göra det koncentrerade kommunisterna övermäktiga styrkor mot var och en av fiendens styrkor. På det sättet blev kommunisternas armé som totalt var underlägsen motståndarna, överlägsen dem i varje enskild drabbning.

Maos teori om folkkriget innefattade att kommunisterna tog över områden som de kallade basområden. Poltiken i basområdena var bl.a. att genomföra jordreform dvs. konfiskera godsherrarnas jord och ge den till bönderna. Vad beträffar industrin konfiskerades imperialisternas och de utlandsberoende kompradorkapitalisternas företag men inte de inhemska nationella kapitalisternas. I basområdena upprättade kommunistena en ny demokratisk politisk makt. Den nya politiska makten fungerade genom att arbetare, bönder, och soldater samlades i råd (sovjeter). Dessa råd valde sedan en kommitté som administerade basområdena. Men inte bara det, basområdena hade också en ny ekonomi och var i stort sett självförsörjande och man byggde också upp en egen kultur med musik, teater osv.

Mao beskrev 1928 att förutsättningen för att baserna skulle kunna bestå och växa var att motståndarna var splittrade och att  det fanns:
“1) en pålitlig massbasis, 2) en fullgod partiorganisation, 3) en ganska stark Röd armé, 4) en terräng som är gynnsam för militära operationer och 5) för livsuppehället tillräckliga ekonomiska resurser.”

Kommunisterna byggde upp lokala folkmiliser som kämpade i samarbete med kommunisternas reguljära armé och skyddade folket samtidigt som den deltog i produktionen, bekämpade agenter och upprätthöll ordningen i basområdena. Milisen utvecklade egna stridsmetoder så som minkrig och tunnelkrig. Vapen erövrade man från motståndarna, men mat och kläder och mycket annat oundgängligt producerade man själv. Genom att man inom basområdena fördelade resurserna rättvist och utnyttjade alla resurser hade befolkningen där drägligare levnadsstandard än i de fiendekontrollerade områdena. Detta trots att motståndarna försökte svälta ut befolkningen i basområdena genom blockad och att de fick hjälp från utlandet.

Vad är socialism och kommunism? Frihet för folket

Arbetarrörelsen har alltså som vi har sett haft socialismen som mål i mer än 130 år i Sverige. Det har varit 130 år av kamp för ett nytt jämlikt samhälle. Socialismen innebär att produktion och samhälle organiseras utifrån de arbetandes behov istället för att en liten grupp kapitalister berikar sig på resten av befolkningen. I ett socialistiskt samhälle måste arbetarna har rätt till mycket fritid och inte slita ut sig. Det socialistiska samhället är ett samhälle där folket både väljer och avsätter sina representanter i sina bostadsområden, ett samhälle där de som kan arbeta också bestämmer över sin arbetsplats, ett samhälle där människorna bryr sig om varandra och känner en stark gemenskap, ett samhälle där alla har rätt till ett arbete och där man slipper oroa sig för räkningar, ett samhälle där alla har möjlighet att utvecklas under hela livet, ett samhälle där folket fritt kan kritisera ledare och strejka och demonstrera utan tillstånd, ett samhälle där folket är sin egen polis och militär. Dessa frågor är frihetsfrågor för oss som utgör majoriteten i samhället men det är inte samma frihet som kapitalisterna talar om.  Den enda frihet som kapitalisterna verkligen bryr sig om är ”friheten” att få utnyttja andra människor så mycket så möjligt for att berika sig själva. Den ”yttrandefrihet” de verkligen  bryr sig om är rätten att få babbla om sin kapitalism som innebär rikedom för några få och en för tidig död och olycka för de många.

Socialismen kommer oavsett vad någon tycker om det

Olika samhällssystem har avlöst varandra på jorden. De nya system som har kommit har alltid gjort det lättare att skapa olika sorters produkter som människorna behöver. Utvecklingen kan i det stora hela inte gå baklänges så att vi t.ex. börjar flytta runt i skogen och gräva i marken med stenar. Det nya samhällssystem som kommer måste vara ett framsteg som gör det lättare att producera det som vi behöver för att leva. Kapitalismen håller sedan mer än hundra år tillbaka utvecklingen på olika om-råden, det förekommer att nya uppfinningar köps upp och göms undan av vinstskäl, stora delar av befolkningen hålls i relativ okunskap och arbetarnas kunskaper och potential utnyttjas endast i mycket begränsad omfattning . I delar av världen håller den kapitalistiska maktstrukturen delar av folket som livegna eller t.o.m. som slavar.

Kapitalismen har blivit förlegad och befinner sig nu i sitt sista utvecklingsstadium. Detta stadium kallas imperialismen. Socialismen är kommunismens första stadium. Det innebär att socialismen är det första steget mot ett klasslöst samhälle som kommunisterna kämpar för.
Socialismen har förmågan att frigöra produktivkrafterna (ungefär maskiner och arbetskraft) och utvecklar samhället på alla områden.

Kommunismen är framtiden

Vi har sett att arbetarklassen alltid har kämpat och att klasskampen leder fram till en strävan efter socialistiskt samhälle. Men socialismen är bara det första steget på vägen mot det klasslösa samhälle som kallas kommunismen. Under socialismen finns resterna av klasserna fortfarande kvar och därmed även klasskampen och staten. Staten uppkom för flera tusen år sedan som ett verktyg för de rika att hålla de fattiga i schack och under socialismen måste en ny form av stat finnas kvar för att hålla kontroll på kapitalisterna. Men när klasserna i samhället med tiden försvinner kommer även staten att försvinna och då lämnar mänskligheten sin förhistoria och utvecklingen fortsätter i det klasslösa samhälle vi kallar kommunismen. Socialismen är alltså en samhällsform i övergången från kapitalism till kommunism.

Noter

1. Högeropportunism –  när en revolutionär linje steg för steg anpassas till exempelvis en dominerande reformistisk linje, i det här fallet det socialdemokratiska partiets, samtidigt som ger upp grundläggande revolutionära principer som beredskapen att genomföra en väpnad revolution.
2. Tjeckoslovakiens Kommunistiska Parti, som hade blivit största parti i parlamentsvalen  1946 och ingick i en koalitionsregering, tog över makten 1948 med stöd av massdemonstrationer.
Revisionism innebär att vissa grundsatser i marxismen öppet revideras.  Strax före första världskriget uppträdde Bemstein och andra inom det tyska socialdemokratiska partiet och hävdade att det var möjligt att genomföra socialismen på fredlig väg genom parlamentet. I mitten av 1950-talet upprepade Chrusjtjov i Sovjetunionen samma tes. Revisionismen leder alltid till reformism, d.v.s. till att man uteslutande arbetar inom det kapitalistiska samhällets ramar.
3. Marx, Lönearbete och kapital, Proletärkultur, sid. 43-44

This article has 2 comments

  1. Mängder av stavfel och hela artikeln påminner mer om en högstadieelevs uppsatsarbete vilket tyvärr ger ett alltför oseriöst intryck. Någon som räfsat ihop texten på en kvart under pistolhot?

    Svara
    • Tack för kritiken. Det är viktigt. Det är sant att det är lite högstadiestil (enkelt men korrekt språk) på den men det är meningen att det skall vara lätt att läsa så att vi kan studera den även med folk som kan dålig svenska. Vi menar att innehållet i stort är korrekt och att det är så klart är det viktiga. Finns det språkliga fel skall vi fixa till detta omgående. Tacksam för exempel på dåligt språk och felaktigheter som du har sett.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.