Primalskriken är öronbedövande. Britternas raka finger till EU har fått borgarklassen att skita på sig av ren förskräckelse. Knähundarna i massmedia och parlament skyndar till Husses undsättning. I en handvändning ogiltigförklarar dessa “demokrater” folkviljan. Med hot om förestående samhällskollaps ska öborna piskas tillbaks till valurnorna.

Inför Brexit-omröstningen stod öns högdjur enade. Labourledaren Jeremy Corbyn – utpekad “marxist” som en gång blodsbesudlade Kautsky och Bernstein – slöt oblygt upp bakom den reaktionäre premiärministern David Cameron. Och de inhemska imperielakejerna fick celebert understöd. Ända ifrån Amerika red rovkapitalisten George Soros med massmördaren Barack Obama i släptåg till EU-imperiets försvar. Riddarna spådde apokalyps i kaffesumpen – om britterna understod sig att rösta “fel” vill säga. Också hemmavid  haglade glåporden från högsta ort. Utmärkte gjorde sig (i vanlig ordning) stridspitten Jan Björklund, flankerad av mer sansade” proffstyckare som DN:s Wolodarski. Visst hade det varit klädsamt om “socialisterna” i (V) här gett Brexit rakryggat stöd. Partiet betecknas ju alltjämt som “EU-motståndare”. Vad taburettvänsterns “motstånd” i praktiken innebär, visade Jonas Sjöstedt bortom allt rimligt tvivel dagen innan Brexit; “Jag hatar Brexit-företrädarna mer än EU” väste den f.d. EU-parlamentarikern.

Etablissemangets skådespel i efterdyningarna av Brexit, är av ett sällan skådat slag. Det är inte tu tal om annat. Just därför är det nu, mer än tidigare, viktigt att arbetarklassen inte slår dövörat till. Nyktert måste vi fundera över varför det som nu sker, sker. Utsugarnas hysteriska skri till trots; den senaste veckans cirkus är inte upptakten till en ekonomisk härdsmälta. För sådana kommer inte på beställning. Det gjorde de varesig 1929 eller 2008. Hade kapitalisterna, utsugarna, de som “makten haver”, kunnat dirigera kapitalismens inneboende kriser, hade vi alla sedan länge levt i “den osynliga handens” paradis. Massarbetslösheten, nedmonteringe av Europas välfärd och miljöförstöringen talar i stället sitt tydliga språk. Borgarklassen är, precis som alltid, handlöst offer för sitt eget ohämmade profitbegär. Kosta vad det kosta vill.

En nykter klassanalys ger följande för handen. Kapitalisterna, borgarklassen, är skakade till sin grundval. Trots att Storbritanniens främsta politruker vettlöst stred för ett fortsatt EU-medlemskap, sa en tydlig majoritet av britterna ja till att lämna EU. Med kapitalisternas krav om ett omedelbart omval, vädrar exploatörerna inte enbart baken offentligt. Borgarklassen visar framförallt, att deras definition av demokrati inte innebär majoritetensstyre. För profitörerna spelar parlamentariska val ingen som helst roll om utgången går deras klassintressen emot. Att de sedan torgför de mest skrattretande bortförklaringar, som “främlingsfientlighet”, visar bara hur desperata de är. Vilken nykter iakttagare kan tro, att 52 procent av britterna är rasistiska Farageanhängare?

Med Brexit ställs klasskampen på sin spets. Frågan som varje arbetare måste ställa sig, både i Storbritannien som hemma i Sverige, är hur demokratisk kapitalismen egentligen är. Massmedias irriterande tjatter till trots: Väger en arbetars röst lika mycket som en borgares? Och vems intressen tillvartar den nuvarande staten, folkflertalets? Arbetarnas? Eller kapitalisternas? Den stat som nu mobiliseras till tänderna, för att hänsynslöst driva fram ett nytt omval för britterna, är den demokratisk i ordets verkliga mening? Svaret är tydligt. Den engelska staten är en klassdiktatur. Den styrs inte av folkviljan utan dirigeras av borgarklassen.

Det är inte förvånande, att segern för Brexit inte för en minut täppte till truten på profitörerna. För det Europeiska monopolkapitalet, är ett enat imperium på kontinenten livsnödvändigt för att säkerställa profiten. I egenskap av världens sjätte största ekonomi, är Storbritannien avgörande i detta imperialistiska hasardspel om världsmarknaden. Och att USA-imperialismens tjänstejoner Soros-Obama ryckte ut till EU:s försvar är ingen självmotsägelse. Tvärtom! Det Amerika borgare har, än så länge, samma klassintresse som Europas. För att ha en rimlig chans att stå emot de anstormande BRIKS-kapitalisterna, är TTIP-avtalet mellan de bägge stormakterna av nöden tvunget. Och när USA och EU så kräver, kommer NATO:s krigsmaskineri stampas igång. Samma fascistoida krigsrop om “hotet från Öster”, kommer då att ljuda lika taktfast som förr.

Tillsammans med EU-konstitutionens makabra demokratiunderskott, är unionens lagstadgade nyliberalism orsaken till Brexit. Den bruna störtflod som sköljer över Europa har här sin förklaring. Precis som kolonialismen konstruerades för att slå vakt om dåtidens kapitalintressen, är dagens attacker mot kollektivavtal och nationella centralbanker under folkvaldas kontroll, minutiöst planlagt. Det är ifrån kapitalisternas vingslag, fascismen får livsluft i dagens Europa. Arbetarklassen är, lika lite som Nordamerikas eller BRIKS-ländernas, genetiskt predestinerade till rasism. Därmed inte sagt att kulturell och religiös inskränkthet inte spelar roll för samhällsklimatet. Borgarklassen är mästare på att blåsa blå dunster i ögonen på massorna. Detta för att förhindra deras gemensamma intressen oavsett nationsgränser. Att söndra och härska är klassamhällets signum.

Med Lenins ord ställs Europas arbetarklass inför frågan: Vad bör göras? Som alltid när rätt strategi och taktik ska vaskas fram, måste de exploaterade vända sig till verkligheten och beprövad erfarenhet. Det vill säga, att med nykter tillbakablick, över situationer liknande nutidens, hämta och praktisera vad som tidigare visat sig fungera. Alltså: Några illusioner om “västerlandets överhöghet” eller påståenden att “vi alla sitter i samma båt” oavsett klasstillhörighet, måste direkt avvisas som hum-bug. Såväl samtiden som historien visar entydigt, att borgarna högaktningsfullt skiter i arbetarklassen. Arbetaren, den som måste arbeta för att överleva, har ingeting gemensamt med parasiten, med den som överlever genom att stjäla värdena av arbetarens slit. Floskler, moralismer och högstämd religiositet (oavsett om den stavas Vatikanen, Mecka eller närmaste New-age center) har aldrig gagnat de exploaterade. Bara exploatörerna, vilka alltjämt härskar med lögner om “guds nåde” eller “den allsmäktiga marknaden”. rbetarklassen kan bara lita till sin egen, kollektiva kraft. Här och nu. Aldrig sen. Och aldrig “om” eller “kanske”! Enbart utifrån konkreta analyser av konkreta förhållanden kan arbetarna vinna sin frihet. Den verklig demokratin.

Borgarna har tydligt visat med sina opportunistiska hejdukar – med taburettas som Sjöstedt och Corbyn – att de medvetet rustar för strid redan nu. Klasskampen pågår dagligen; timme för timme; minut för minut. Här ligger arbetarklassens svaghet. Vi arbetare är spontant medvetna om våra dagsaktuella behov; högre lön och drägliga levnadsförhållanden. Att den överväldigande majoriteten av dagens fackliga organisationer kontrolleras av korrumperade sossar, förtar inte detta objektiva sakförhållande. Men för att vinna striden mot profitörerna – för att krossa deras stat, vilken inte är något annat än fåtalets diktatur, borgarnas diktatur, vilken när det passar dem kan omkullkasta demokratiska val med stöd av massmedias lögner eller ytterst med polis och militär – måste arbetarna kollektivt organisera. Fackligkamp, så klart. Men också genom ett revolutionärt parti.

Tillbaka till Lenin. Revolutionsledaren, och den tid han levde i, kommer inte att presenteras ingående. För det viktiga för detta sammanhang, är att tydligt knyta ihop de objektiva erfarenheter arbetarklassen internationellt kan göra av Brexit. Och med detta verklighetstroget urskilja, vad som måste göras kollektivt om EU-imperiet ska krossas; det tredje världskriget förhindras och en verklig demokrati byggas. Alltså, Lenin:
*“Den gamla makten såsom en minoritets diktatur kunde upprätthållas uteslutande genom polisiära knep, uteslutande genom att folkets massor hölls borta från, hölls undan från att delta i makten, övervaka makten. Den gamla makten var ständigt misstrogen mot massorna, skyggade för ljuset och upprätthölls genom bedrägeri. Den nya makten såsom den väldiga majoritetens diktatur kunde upprätthållas och upprätthölls också uteslutande genom att den åtnjöt de väldiga massornas förtroende, uteslutande genom att den på det friaste, bredaste och kraftfullaste sätt engagerade alla massorna i att delta i makten. Inget fördolt, inget hemligt, inga reglementen, inga formaliteter. Är du en arbetande människa? Vill du kämpa för att befria Ryssland från en handfull polisiära förtryckare? Då är du vår kamrat. Välj din deputerade, nu genast, omedelbart, på det sätt du finner bäst – vi skall gärna och med glädje ta in honom bland de fullvärdiga medlemmarna av vår arbetardeputeradesovjet, vår bondekommitté, vår soldatdeputeradesovjet osv etc. Det är en makt som står öppen för alla, gör allt i massornas åsyn, är tillgänglig för massorna och utgår direkt från massorna, det är ett direkt och omedelbart organ för folkmassorna och deras vilja. Sådan var den nya makten eller, rättare sagt, embryot till den, eftersom den gamla maktens seger mycket tidigt trampade ner den unga plantans groddar.” *(Till historien om frågan om diktaturen, 1920)

This article has 2 comments

  1. Det är en viktig poäng att delar av den härskande klassen var för EU-utträde. Jag har inte sett något om detta. Något tips?

    Svara
  2. Undrar om inte en motsättning försvinner i artikeln, nämligen att kapitalistklassen inom (och utom) Storbritannien inte är monolitisk? Olika grupper kämpar om inflytande och vinster, och det behöver inte vara så att alla är emot (eller för) Brexit. Dessutom kan ju den aktuella röran sätta igång processer exempelvis i Labour som gör att partiets värsta högerflygel pressas ut och det blir mer utrymme för krav från basen. Men då gäller det naturligtvis att basen är aktiv.

    Samtidigt är det ju stor humor att notera hur förlorarna i omröstningen på sina håll fullständigt tappat fattningen. Men en bra sak med yttrandefrihet är ju att folk även får säga dumheter, och då får vi ju veta vilka som är redo att slänga även den formella demokratin över bord om folket röstar “fel”. Det kan vi komma ihåg framöver, och vid lämpliga tillfällen påminna om.

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.