Det brittiska folket tillfogade EU-eliten och det brittiska etablissemanget ett svidande nederlag, då det röstade för ett brittiskt utträde ur monopolens Europa. Den brittiska premiärministern David Cameron sköt sig själv i foten, då han initierade en folkomröstning som han trodde enkelt skulle vinnas. I stället fick han inte bara ett utträde ur EU på halsen utan även ett eventuellt ett skotskt utträde ur Storbritannien.  I och för sig var folkomröstningen enbart rådgivande och det brittiska parlamentet har sista ordet, men det mesta talar i nuläget för att Storbritannien kommer att fullfölja utträdesprocessen.

Det avgörande var att stora delar av arbetarklassen i stora och små städer i England och Wales röstade för ett utträde ur EU. De hade fått nog av EU.s nyliberala projekt, som har försämrat deras levnadsvillkor, tagit jobben ifrån dem och påtvingat dem minimilöner.

Omröstningsresultatet var en rungande protest mot politiska eliten, som ger blanka fan i hur vanligt folk har det. Denna del av resultatet var alltså en klassprotest, mot den maktfullkomliga EU-byråkratin, mot David Camerons Toryregering , men också mot Labours ledning, som förordade Remain. Redan före omröstningen visade olika gallupundersökningar att merparten av arbetarklassen skulle rösta för ett utträde, medan den ekonomiska överklassen, företagare och högre tjänstemän, skulle rösta för att stanna.

I England var London den enda region som röstade för Remain. I de andra regionerna blev det majoritet för Leave. 58 procent i Yorkshire och Humberside, 54 procent i North West, 59 procent i West Midlands, och mer än 50 procent både i South East och south West. Däremot blev det ett klart flertal för Remain i såväl Skottland som Nordirland. Stödet till Remain var störst bland unga under 24, eller 75 procent, men det är också den kategori som har haft minst möjligheter att följa konsekvenserna av EU-medlemskapet över tid.  Det skotska nationalistpartiet har redan förutskickat att det kommer att resa frågan om en ny folkomröstning om skotsk oavhängighet. Sinn Fein i Irland aktualiserar frågan om ett förenat Irland.

Det hedrar det brittiska folket att de inte lät sig skrämmas av de politiska eliternas skrämselpropaganda.  Företrädare för EU-kommissionen, företrädare för de övriga medlemsstaterna i EU och t.o.m. Barack Obama lade sig i hur det brittiska folket skulle rösta. Givetvis utgjordes en del av Brexitopinionen av invandringsfientliga krafter, framför allt UKIP och delar av Torypartiet. Det är detta som det politiska etablissemanget i Sverige kommer att ta fasta på, när det tolkar omröstningsresultat.  Självfallet förändras inte maktförhållandena i Storbritannien på grund av Brexit, men den härskande klassen har inte automatisk uppbackning av EU-byråkratin. Den engelska arbetarklassen har reagerat med ryggmärgen och protesterat mot de ständiga försämringarna av dess läge.

Beslutet om Brexit sände chockvågor till världens finansiella elit; börserna drabbades av kursras och pundet föll. Om detta kommer att bli en övergående reaktion eller inledningen till en internationell recession är en helt annan fråga. Det brittiska utträdet ur EU leder också till att USA förlorar sin trojanska häst i EU. Det förskjuter maktbalansen mellan London och Frankfurt som finansiella centra. Utträdet kommer också att leda till att Tyskland ställning i EU ytterligare stärks. Det har rests krav på folkomröstningar i såväl Frankrike och Nederländerna. Om ett brittiskt utträde blir verklighet, finns det överhuvudtaget inget som hindrar att andra stater genomför folkomröstningar om fortsatt medlemskap.  Frågan är hur de främsta arkitekterna bakom EU, Tyskland och Frankrike, ska gå vidare för att bemöta de fortsatta uppluckringstendenserna i EU. EU skapades som ett nyliberalt och arbetarfientligt supermaktsprojekt.  Det brittiska utträdet öppnar dörren för de europeiska arbetarna att rasera detta projekt och för medlemsstaterna att lämna EU.

Det svenska folket lurades in i EU genom folkomröstningen 1994. Den socialdemokratiska regeringen i allians med de borgerliga partierna bedrev en lögnaktig skrämselpropaganda, som finansierades av överlägsna ekonomiska resurser, som gjorde att ja-sidan vann omröstningen.  Redan i samband med folkomröstningen om euron 2003 hade dock majoriteten av det svenska folket genomskådat bluffen. Sedan 2003 har  partier som Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som tillhörde nej-sidan 1994, vikt ner sig och övergett eller tonat ner utträdeskravet. Men här straffar verkligheten opportunismen.

Det svenska etablissemanget inom näringslivet, de politiska partierna och fackföreningsapparaten kommer att göra allt för tysta kravet på en ny folkomröstning om svenskt medlemskap i EU. Motståndet mot svenskt medlemskap i EU är fortfarande starkt i Sverige. Bara var femte arbetare i Sverige är positiv till EU-medlemskapet.  Facit visar att medlemskapet i EU enbart har varit till nackdel för den svenska arbetarklassen men även för stora delar av småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten.

Folkomrösta om fortsatt medlemskap i EU! Sverige ut ur EU!

Rickard B. Turesson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.