Häromsistens både C H Hermansson och Torbjörn Fälldin ramlat av pinnen. Signaturen JOAS tecknar inte allt för smickrande personportätt. Snusk, klassförräderi och lögner följde politrukerna två. Bägge till leggen som exploatörernas gullgossar!

Året är 1976. Nytillträdda Fälldinregeringen välsignas med ett perverst arv från Palme:  En rad toppolitiker springer till horor. Historien stinker. Visserligen är prostitution lagligt; men bekräftade uppgifter visar att flera “callgirls” är minderåriga. Omhändertagna av socialtjänsten. Från institutioner går taxi med unga tonåringar till maktens korridorer. Och statsminister Fälldin, tillsammans med bland annat statsrådet Olof Johansson, pekas ut som frekventa torskar. Hos småflickorna.
Rikspolischefens promemoria begravs. Locket på. Journalister, kriminologer och samvetsgranna riksdagspolitiker (VPK:s Jörn Svensson och den då folkpartistiske Per Gahrton, ensamma i riksdagen om att kräva en offentlig utredning) tystas. Misstankar om pederasti, ett entydigt eftermäle till Fälldin.

Offentlighetens proffstyckare släpper gemensamt en tår. Vänsterledaren Hermansson “gjorde upp med stalinismen” skriver DN. “Ingen har betytt mer än CH för att skapa en modern vänster i Sverige” enligt Jonas Sjöstedt. Trotskistiska Offensiv fyller i; “CH Hermansson gjorde alltid bra intryck i tv-debatter och intervjuer, lugn och saklig.” Fram träder en mysgubbe i filttofflor med stort sanningspatos. Så vill borgare, blöjreformister och illa dolda fascister samfällt minnas en av Sveriges värsta klassförrädare!

Det är inte kutym att pissa på de döda. Och i privata sammanhang må det vara hänt. Men Fälldin och Hermansson är inte privatpersoner. Under decennier var de borgarklassens gullgossar och tillskyndare. Fakta talar sitt tydliga språk.

Börjar med Hermansson. Vald ordförande i dåvarande Sveriges kommunistiska parti 1964. Innan dess SSU:are och i likhet med Tage Erlander clarteist. Sedan 1941 hävdad kommunist. Ett epitet Hermansson emellertid kasserade 1968. Svepskälet Sovjets invasion av Tjeckoslovakien. Någon verklig förståelse för marxism-leninism existerade inte. Hermanssons intresse för Mao Zedong och KKP var svalt – om inte direkt fientlig. Istället för att göra bruk av den skolning, som han en gång erhållit av SKP och ta konsekvent ställning för marxist-leninisterna i Den stora polemiken, gjorde Hermansson tvärtom. Med Vänsterns väg (1965) kröns han till den “nya
vänsterns” talesman i Sverige. Den teoretiska degeneringen följer sedan som en röd tråd. Virrigheterna kulminerar 1994 i självbiografin År av nåd där marxism och kristendom lyfts fram, tillsammans: “Likheten mellan socialism och kristendom är ju att båda dessa ideologier vill att etiska värderingar skall bestämma  samhällsbygget.” SKP:s bas i arbetarklassen urholkas i rasande fart under Hermansson. Den högervridning av partiet, som bland annat den rakryggade Set Persson såg redan 1953, grundmuras. 1970 lämnar kvarvarande marxist-leninister och bildar KFML.

Eurokommunism och Frankfurtskolan till trots – VPK under Hermansson bröt aldrig med Moskva. Inför inhemsk publik talade Hermansson sig varm för “demokrati och mänskliga rättigheter” – samtidigt som han tjänstvilligt upprätthöll banden med högerbyråkratin österut. När så Sovjet föll, kunde det fulla arvet efter Hermansson inkasseras. Postmodernism, psykoanalys och blöjreformism fullständigt frätte sönder VPK inifrån. Och när “k:et” togs bort sällade sig partiledningen med Schyman i spetsen till applådåskorna. 2016 ett pissljummet, halvreformistiskt parti. (V) har fortsatt den hermanssonska linjen som tjänstehjon åt SAP. Så landar minnet av Hermansson där politruken en gång började – i det reformistiska träsket. Klassförräderi, alltså.

Nu Fälldin. Ingvar Carlsson, Palmes gamla stallpojke, är gråtmild när han minns den pedofilanklagade. Sossen hävdar Fälldin vara statsmannen som “formade landet vi lever i” för Aftonbladet. En sanning med modifikation: Självfallet slet inte den reaktionära bonden ihop det mervärde som lade grunden för en lyckad statskapitalism, den “svenska modellen” kallad. Snarare står Fälldin som samlande symbol för den öppna högerns inträde i Rosenbad. Början på ett utpekat “systemskifte”. 1976, när
borgarna tog över Rosenbad, började visserligen exploatörernas nyliberala offensiv att ta form. Men bara ta form, eftersom det var kommande sosseregeringar som skoningslöst drev igenom den välfärdsslakt Fälldin & Co inte mäktat med. Så vad har då egentligen Fälldin skänkt Sverige – mer än ett stinkande minne som misstänkt pederast?

Summa summarom. Offentligheten har med Fälldins och Hermanssons pinsamma nekrologer, ånyo gett Marx rätt. Under kapitalismen härskar ett falskt medvetande. För arbetarklassens vidkommande, sannerligen inga “goa gubbar”!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.