Detta är en debattartikel. Inlägget är personligt signerat och står för författaren. En riktig linje kan bara mejslas fram i kamp mot felaktiga linjer och i praktiken. Att bedriva en öppen debatt i teoretiska frågor är också att ta hjälp av utomstående. Kommunistiska Föreningens ståndpunkter kommer till uttryck i gemensamma uttalanden, resolutioner och programmatiska skrivningar.

I ett dokument från Perus Kommunistiska Parti (Sendero luminoso) första kongress 1988 skriver partiet:

”Medan marxismen-leninismens allmänna giltighet har erkänts, har inte maoismen uppnått ett brett erkännande som dess tredje stadium; medan en del således helt enkelt förnekar detta, går andra bara så långt att de accepterar den som ’Mao Zedong-tänkandet’.  Även om dessa ståndpunkter klart påvisar skiljelinjer sinsemellan, förnekar de båda väsentligen den övergripande utvecklingen av marxismen av Mao Zedong. Att inte erkänna maoismens karaktär som en ’-ism’ innebär att förneka att den är universellt tillämpbar och följaktligen dess karaktär som det tredje, senaste och högsta stadiet  av det internationella proletariatets ideologi: marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, vilken vi upprätthåller, försvarar och tillämpar.”

Perus Kommunistiska Parti och RIM (Revolutionary Internationalist Movement), en international, i vilken PKP har haft stort inflytande, lägger alltså extraordinär vikt vid att maoismens karaktär av –ism.

Marx/Engels betecknade sig aldrig som marxister. De ansåg att de hade utvecklat den vetenskapliga socialismen (bl.a. i polemik mot den utopiska socialismen). Enligt Engels använde Marx bara begreppet marxist en gång i samband med en kommentar om franska ”marxister”: ”Den materialistiska historieuppfattningen har många av dem (farliga vänner – min anm.) nuförtiden, för vilka det tjänar som en förevändning att inte studera historia. Precis som Marx brukade säga, när han kommenterade de franska ‘marxisterna’ på det sena (18)70-talet:’Allt jag vet är att jag inte är en marxist.’” (Brev till Schmidt 1890)
När man inom de socialdemokratiska partierna före första världskriget började tala om marxism, var det fråga om en markering, inte bara gentemot den utopiska socialismen utan också mot framväxande revisionistiska tendenser inom de socialdemokratiska partierna. Revisonister som Bernstein förkastade delar av Marx läror och menade bl.a. att socialismen kunde segra på fredlig väg genom parlamentet. Lenins skrift ”Marxismens tre källor och tre beståndsdelar” (1913) var en lysande sammanfattning av Marx lära. Men genom att beteckna marxismen som en –ism adderade Lenin inget ytterligare värde till Marx läror. Marx hade redan utvecklat sina teorier och fullföljt sin verksamhet. Däremot kunde naturligtvis Lenin vidareutveckla Marx teorier, eftersom Marx hade verkat före imperialismens genombrott, fr.a. ifråga om imperialismen, synen på det kommande världskriget, partiteorin, den socialistiska revolutionen och den första fasen av det socialistiska uppbygget. Efter Lenins död började beteckningarna leninism, leninist, marxism-leninism och marxist-leninist att användas. Lenin betecknade naturligtvis aldrig sig själv som leninist.  Detta var självfallet  återigen en markering mot de reformistiska och revisionistiska tendenserna inom arbetarrörelsen, som förnekade nödvändigheten av en väpnad revolution, som hade stött den ena imperialistiska blocket mot det andra under första världskriget och som inte solidariserade sig med den nya sovjetstaten utan tvärtom angrep den ideologiskt och politiskt. Men beteckningen leninism i sig tillförde självklart ingenting till Lenins teorier. Liksom Marx/Engels teorier fungerade Lenins teorier som en vägledning för handling, inte som en uppsättning dogmer. Lenin kunde inte förutse alla krav, som ställdes på det socialistiska uppbygget, fascismen och nazismens framväxt och vilka konstellationer som skulle uppträda under andra världskrig och vilka möjligheter för revolutionära omvälvningar samma krig skulle skapa. Det ankom på SUKP under Stalins ledning att försöka lösa dessa frågor.
Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong, som tillhörde Komintern alltsedan 1921, upprätthöll marxismen-leninismen. 1942 skrev Mao Zedong: “Målet är den kinesiska revolutionen, pilen är marxismen-leninismen. Vi kinesiska kommunister söker denna pil för inget annat syfte än att träffa den kinesiska revolutionens mål och Österns revolution.”
Mao Zedong utvecklade marxismen-leninismen i en rad avseenden. Det gällde den dialektiska och historiska materialismen, folkkriget, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, teorin om den nydemokratiska revolutionen, förhållandet mellan bas och överbyggnad under socialismen, och klasskampens fortsättning under socialismen, manifesterad bl.a. i kulturrevolutionen. Från och med 1945 började Kinas Kommunistiska Parti beskriva sin världsåskådning genom att använda beteckningen marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande. Denna beteckning användes fram till Mao Zedongs död 1976. Men som Mobo Gao påpekar var det
” också Mao, som så tidigt som 1954, kom med förslaget att undvika uttrycket ’MaoZedong-tänkande’, då det var för arrogant. KKP utfärdade, i enlighet med Maos förslag, ett direktiv att referera till ’Mao Zedongs instruktioner’ och ’verk av Mao Zedong’ i stället (Lin Ke m.fl. 1995: 50). Alla dessa fakta kan bekräftas av officiella dokument, sådana som finns i Maos utgivna samlade tal.”

Det var alltså inte Mao Zedong själv som insisterade på att KKP skulle ställa sig på Mao Zedongs tänkandes grund. Det var andra i partiledningen, som drev igenom detta beslut. Vissa av dem som Liu Shaoqi, Deng Xiaping och Lin Biao höjde tidvis Mao Zedong till skyarna, men bekämpade i själva verket hans politiska linje (se också slutnot om Lin Biao).

De marxist-leninistiska partier som solidariserade sig med Kinas Kommunistiska Parti, när brytningen med SUKP blev offentlig i samband med Den stora polemiken, använde i de flesta fall (utom exempelvis Arbetets Parti i Albanien) också beteckningen marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande. Formuleringen finns inskriven i KFML:s grundsatser från 1967. KKP upprätthöll förbindelser med en rad marxist-leninistiska partier från hela världen på broderpartibasis; KKP ställde aldrig något formellt krav att dessa skulle inkludera Mao Zedongs tänkande i sina program.
II.

I en artikel i The Worker (2006) skriver Ajith från CPI (M) Naxalbari:

”Men maoisterna har verkligen ansvaret för att motverka sådan opportunistisk taktik. Tyvärr kvarstår en felaktig förståelse inom de maoistiska leden, som blir ett hinder i denna kamp. Det ger också ett visst utrymme för en slags högeropportunistisk taktik. Vad är denna felaktiga förståelse? Det är tanken att MLM (marxismen-leninismen-maoismen) och marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande är en och densamma. Förändringen i terminologin från Mao Zedongs tänkande till MLM är verkligen en mer exakt och vetenskaplig förklaring av Maos bidrag. Den är också nödvändigt för att dra en skarpare skiljelinje gentemot den modern revisionismen. Men, om vi misslyckas med att klargöra att MLM och Zedongs tänkande inte är samma sak, blir antagandet av MLM bara en fråga om ändring av terminologi. Utrymme lämnas för den nya tendensen av högeropportunism. ”

Konsekvensen av dessa påståenden är för det första att Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong själv var högeropportunister, eftersom de inte hade upphöjt Mao Zedongs tänkande till en –ism. För det andra innebär det att det finns fyra etapper. Om inte Mao Zedongs tänkande och MLM är identiska, är det fråga om olika etapper. För det tredje innebär det förhållandet att det finns en fjärde etapp att någon teori, eller moment, har tillförts Mao Zedongs tänkandet. Men vad i så fall?
Samme Ajith ger själv ett exempel:

”Det är en kamp som återstår att slutföras. Låt oss undersöka en särskild fråga, teorin om folkkriget. Även när Mao Zedongs tänkande upprätthölls under en lång tid, var den dominerande tendensen att se detta som något specifikt, relevant och som endast gällde de halvfeodala, halvkoloniala länderna. Nyanser av detta fortsätter att existera bland maoistpartier, även i dag. Detta trots att de ledande grundarna för de nya marxist-leninistiska partierna på 1960-talet var helt på det klara med folkkrigets allmängiltighet. Kamrat Charu Majumdars skrifter är ett exempel. Så hur kan vi förklara uppkomsten av den felaktiga uppfattningen som begränsar folkkriget till förtryckta nationer? Detta var en avvikelse. Den ifrågasattes först i och med den kraftfulla presentation av maoismen som ny etapp av marxismen-leninismen och folkkrigets allmängiltighet av PKP (Perus Kommunistiska Parti).”

De marxist-leninistiska partier som inspirerades av Den stora polemiken och stödde KKP, kände mycket väl till de två vägarna till revolutionen,  oktoberrevolutionens och folkkrigets. Den förra tillämpas då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och tar formen av en väpnad stadsrevolution, d.v.s. först erövras städerna och sedan landsbygden; den andra då huvudmotsättningen går mellan en imperialistisk ockupationsmakt och ett angripet folk eller i samband med ett agrarevolutionärt befrielsekrig, d.v.s. först erövras landsbygden och sedan städerna.

”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s. halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”)

I och med Nazitysklands och Italiens angreppskrig i Europa mot grannländer under andra världskriget, ändrades huvudmotsättningen i dessa länder till att gå mellan respektive folk och de fascistiska angriparna, särskilt efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941. Då kunde proletariatet och förbundna klasser under ledning av ett kommunistiskt parti initiera ett befrielsekrig gentemot angriparen. I Europa under andra världskriget började dessa med små väpnade motståndsgrupper, som börjar med sabotage och väpnade skärmytslingar med ockupationsmakten, för att bästa fall övergå till regelrätta slag och fördrivande av ockupationsmakten, d.v.s. ett segerrikt befrielsekrig (vilket i Europa bara lyckades i Jugoslavien och Albanien).

Faktum var att flera marxist-leninistiska partier i Europa på 1970-talet, bland annat KFML/SKP/SKA och AKP (m-l) i Norge, var beredda på att huvudmotsättningen skulle kunna ändras från den mellan proletariat och borgerskap till den mellan det egna folket och en angripande supermakt, i det här fallet det socialimperialistiska Sovjetunionen. SKP (1976) och senare SKA fastslog också programmatiskt att partiet i så fall skulle initiera ett folkkrig. Det är alltså nonsens att alla marxist-leninistiska partier inom det imperialistiska blocket ”begränsade” teorin om folkkriget till förtryckta nationer.

Men har KKP och Mao Zedong någonsin hävdat att folkkriget är allmängiltigt, d.v.s. alltid tillämpbart oavsett huvudmotsättningen, oavsett det politiska läget, oavsett om det gäller kapitalistiska och imperialistiska länder eller koloniala och halvkoloniala länder?

I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:
”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s. att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”

Mao Zedong förnekar alltså uttryckligen att teorin om folkkriget, d.v.s. omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna, mekaniskt kunde överföras de latinamerikanska länderna, trots att dessa på 1950-talet definitivt var halvkoloniala och under direkt amerikanskt inflytande. Ställ Mao Zedongs uppfattning mot epigonernas i PKP och RIM, som vill upphöja uppfattningen om folkkrigets tillämpbarhet till en dogm!  Mao Zedongs råd till de latinamerikanska kommunisterna är ingen överraskning för den som har läst vad Mao Zedong och KKP har skrivit.  Det går en röd tråd från ”Om motsättningar” till ”Den stora polemiken”; i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) skiljer KKP på kampen i Asien, Afrika och Latinamerika och den i de imperialistiska och kapitalistiska länderna. I de diskussioner som KKP förde med sina broderpartier i de imperialistiska och kapitalistiska länderna fram till 1976, d.v.s. fram till Mao Zedongs död, föreslog KKP aldrig att dessa partier skulle lösa huvudmotsättningen proletariat och borgerskap genom folkkrigets metod, d.v.s. omringa städerna från landsbygden.

Man kan faktiskt revidera Mao Zedong från såväl höger som ”vänster”.  I det här fallet sker det från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk position, men vänsterdogmatism och vänsteropportunism är alltid höger till innehållet.

Ajit hänvisar till ” den kraftfulla presentation av maoismen som ny etapp av marxismen-leninismen och folkkrigets allmängiltighet av PKP (Perus Kommunistiska Parti).” Det är helt klart att PKP (Perus Kommunistiska Parti)  ”uppfann” marxismen-leninismen-maoismen och att detta begrepp sedan antogs av RIM. Men samma parti kapsejsade 1992 i och med tillfångatagandet av Abimael Guzmán (alias Gonzalo) och större delen av centralkommittén.  Att anordna ett möte i Lima med större delen av den ledande kadern utan att ha vidtagit nödvändiga säkerhetsåtgärder är naturligtvis ett utslag av vänstersubjektivism, d.v.s. att partiet överskattade sin egen styrka och, och inte ”ren otur”.  Ett annat parti av betydelse i RIM, Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) under Prachanda, som länge hade bedrivit ett folkkrig, sprack sedan Prachanda och hans falang hade valt att arbeta inom parlamentets ram efter att ett fredsavtal hade slutits. Idag är Prachanda premiärminister, men någon nydemokratisk revolution har naturligtvis inte kommit till stånd. Detta var resultatet av ”Prachandas väg”, deras tillägg till marxismen-leninismen-maoismen (MLM). Prachandas parti utövar inte längre något inflytande inom resterna av RIM.

Perus Kommunistiska Parti företrädde marxismen-leninismen-maoismen, Gonzales tänkande. Förutom dogmen att folkkriget är tillämpbart i alla länder vid alla situationer är det svårt att hitta något ytterligare exempel på att Gonzales skulle ha ”vidareutvecklat” marxismen-leninismen. I ett dokument ”Driv igenom maoismen som enda befäl och vägledning för den proletära världsrevolutionen” (2015) från Perus Kommunistiska Parti heter det att ”Ordförande Gonzalo etablerar tesen om de kommunistiska partiernas militarisering och den koncentriska uppbyggnaden av de tre instrumenten.” Detta förklaras aldrig i texten. Ingen klassiker har någonsin talat om ”kommunistpartiernas militarisering”, självfallet aldrig Mao Zedong. Menade Gonzalo att ett kommunistiskt parti skulle tillämpa samma ordergivning, uppifrån och ned, inom partiet som i militären på bekostnad av den inre partidemokratin? Det är i så fall samma linje som Trotskij förfäktade i fråga om förhållandet mellan bolsjevikpartiet och arbetarklassen efter krigskommunismens slut i Sovjetunionen.  De tre instrumenten syftar på parti, armé och front. Den enda förklaring jag har fått till de ”koncentriska cirklarna” är att alla medlemmar i PKP samtidigt skulle vara medlemmar i partiet, armén och i fronten. Detta leder naturligtvis till en övertung organisation; om en medlem grips, försvinner han/hon från tre ställen samtidigt. Ett kommunistiskt parti fördelar i stället sin kader och upprätthåller de fraktioner som behövs i armén eller olika fronter, varken mer eller mindre.

III.

Efter Mao Zedongs död och Arbetets Parti i Albaniens (AAP) öppna angrepp mot Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong november 1976, splittrades den internationella marxist-leninistiska rörelsen i flera delar. AAP:s kritik mot Mao Zedongs teori om de tre världarna dolde en ”vänster”-revisionistisk och prosovjetisk politik. Detta yttrade sig bl.a. i avståndstaganden från den eritreanska befrielserörelsen och i det öppna stödet till Vietnams ockupation av Demokratiska Kampuchea. Men redan hösten 1977 var det uppenbart att KKP:s ledning höll på att förändra viktiga principiella ställningstaganden, som till exempel frågan om Jugoslavien. Det dröjde inte länge förrän Tito förklarades vara en stor marxist-leninist och Jugoslavien ett socialistiskt land.  När väl Deng Xiaoping tagit makten, genomfördes ekonomiska reformer som innebar att kapitalismens successivt restaurerades i Kina. Under inflytande av Deng Xiaopings politik i internationella frågor utvecklade flera maoistiska partier linjen att Sovjet var huvudfienden i världsmåttstock och att de marxist-leninistiska partierna och proletariatet i de imperialistiska länderna i Västeuropa inte i första hand skulle bekämpa det egna monopolborgerskapet. Men det fanns naturligvis också maoistiska partier och grupper som tänkte själva och som genast drog den slutsatsen att man måste skilja på den utrikespolitik, som Kina förde som stat, och den utrikespolitik, som kommunistiska partier, som ännu inte erövrat statsmakten, skulle föra.  Detta var själva utgångspunkten för en självständig linje, när det utvecklades en opportunistisk linje hos de två ledande partierna, KKP och AAP. Bara en minoritet av de marxist-leninistiska partierna solidariserade sig med AAP och nästan alla av dem försvann när Albanien kollapsade.
Många av de partier och grupper med Perus Kommunistiska Parti i spetsen som senare bildade internationalen RIM hade begränsad kontakt – eller ingen alls – med Kinas Kommunistiska Parti. Redan idén att bilda en ny international var suspekt. Mao Zedong stödde upplösningen av Komintern:

“Kamrat Mao Zedong påpekade att för närvarande är inte den form för revolutionär organisering som är känd som den Kommunistiska Internationalen anpassad till kampens behov. Att fortsätta med denna organisationsform skulle tvärtom hindra utvecklingen av den revolutionära kampen i varje land. Vad som nu behövs är stärkandet av det nationella kommunistiska partiet [min-tsu kung-chan tang] i varje land, och vi behöver inte längre detta internationella ledande centrum .”

KKP och AAP försökte tillsammans aldrig skapa en ny kommunistisk international. Kontakterna med broderpartierna upprätthölls i stället på bilateral basis och de båda partierna behandlade broderpartierna som jämlikar och försökte inte påtvinga dem sina uppfattningar. Däremot var det uppenbart att Perus Kommunistiska Parti såg sig självt som en slags ledare för RIM, trots att partiet senare självt gick på pumpen.
Det som är utmärkande för många av de partier och grupper, som har tillhört – eller sympatiserat med – RIM, är att de utger sig för att vara mer maoistiska än Mao Zedong själv, medan de i själva verket vanställer och förvanskar Mao Zedongs teorier på flera avgörande punkter. Detta sker från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk utgångspunkt; språkbruket i Perus Kommunistiska Partis texter är dessutom ofta närmast religiöst.

För det första har KKP och Mao Zedong som tidigare påpekats aldrig hävdat att folkkriget är universellt tillämpbart. Det går inte att hitta ett enda citat från  Mao Zedong som stödjer denna uppfattning. Mao Zedong skriver i stället:
”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).”

För det andra kan man inte upphöja enstaka skrivningar hos Mao Zedong till dogmer. Det gäller exempelvis frågan om de tre ”instrumenten” eller ”magiska vapnen”. Dessa är hämtade från ”Kommunisten presenteras” från 1939:
”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kinesiska kommunistpartiets tre ’magiska vapen’, dess tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen.”  Redan ett snabbt studium av Oktoberrevolutionen visar att denna formel inte tillämpades under Oktoberrevolutionen. Bolsjevikpartiet ledde inga arbetar- och bondemassor i ett utdraget folkkrig för att omringa städerna från landsbygden.  Från februarirevolutionen fram till oktober beväpnades delar av det ryska proletariat, så att till slut 200 000 man var beväpnade. Men det avgörande för att maktövertagandet kunde ske, var stödet från majoriteten av arbetarklassen och från hälften av soldaterna. Bolsjevikpartiet tillämpade visst enhetsfronttaktik: arbetar-, soldat- och bondesovjeterna var enhetsfronter; partiet samarbetade inledningsvis med vänstersocialistrevolutionärer och vänstermensjeviker; och partiet och proletariatet upprättade snabbt en klassallians med böndernas stora massa genom jordreformen. Däremot samarbetade inte bolsjevikpartiet i form av en enhetsfront ovanifrån som KKP gjorde med Guomindang. Om man ser till befrielsekampen under andra världskriget i Europa, upprättade, såvitt jag vet, varken de albanska eller jugoslaviska kommunisterna någon enhetsfront ovanifrån med borgerliga eller reaktionära organisationer. Tvärtom tvingades de mycket tidigt att bekämpa dylika organisationer.

För det tredje bedriver flera av dessa grupper ren historieförfalskning. Perus Kommunistiska Parti skriver  i “Dokument från PKP:s första kongress”:

““En nyckel- och avgörande fråga i förståelsen av folkkrigets allmängiltighet  innebär att förstå dess allmängiltiga värde och följaktligen tillämpbarhet, varvid revolutionernas olika typer och varje revolutions specifika villkor beaktas.  För att förstå denna nyckelfråga är det till hjälp att hålla i minnet det faktum att sedan petrogradrevolten har denna modell inte upprepats, och att betänka de antifascistiska motstånds- och guerilla krigen i Europa under andra världskriget, liksom de väpnade kamper som förs i Europa idag, och inse till slut att oktoberrevolutionen inte bara var en revolt utan ett revolutionärt krig som varade i flera år. Följaktligen kan revolutionen i de imperialistiska länderna förstås som ett revolutionärt krig och idag kan detta bara betyda folkkrig.”

Observera att PCP karakteriserar Oktoberrevolutionen som en ”petrogradrevolt”. Detta är halvvägs till de borgerliga historieskrivarnas uppfattning, som betecknar oktoberrevolutionen som en ”statskupp”.  PCP:s beskrivning av revolutionsförloppet stämmer naturligtvis inte överens med Lenins, Stalins, Kominterns och Mao Zedongs analyser.  I den här frågan måste man välja mellan deras analyser och PCP:s. De är omöjliga att förena. Den som vill ta del av en korrekt analys om varför Oktoberrevolutionen segrade, bör läsa Lenins artikel ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur” (1919)  och sammanfattningen i SUKP(b):s historia.  Både Lenin och Stalin hävdade att Oktoberrevolutionen segrade i februari 1918. Mao Zedong är självklart klar över att oktoberrevolutionen, den väpnade stadsrevolutionen, och folkkriget representerar två olika vägar (se det tidigare citatet). I det förra fallet intas städerna först, varefter de revolutionära styrkorna rycker fram på landsbygden. I det andra fallet omringas städerna från landsbygden. Det spelar ingen roll att oktoberrevolution åtföljdes av ett inbördeskrig, som varade fram till 1920. Sak samma gällde för den franska revolutionen 1789, som först segrade i Paris och därefter spred sig till hela Frankrike.

För det fjärde måste man konstatera att PCP och diverse RIM-anhängare inte har förstått den historiska materialismen, d.v.s. om en revolution ska lyckas måste både de objektiva och subjektiva faktorerna vara gynnsamma.  PCP påstår nämligen att ”petrogradrevoltens modell” inte har upprepats. Det betyder att PCP anser att det är fel på modellen, d.v.s. att denna strategi är dömd att misslyckas. Därför griper de och deras likasinnade efter folkkriget som ett halmstrå. Men oktoberrevolutionen har en avgörande sak gemensamt med det segerrika befrielsekriget i Kina (och Vietnam/Laos/Kampuchea, Jugoslavien och Albanien), nämligen det objektiva läget. Oktoberrevolutionen skedde i första världskrigets slutskede; de nämnda segerrika befrielsekrigen skedde under andra världskriget, vilket var två exceptionella situationer. I samtliga nämnda befrielsekrig stod respektive folk mot en utländsk aggressor, vilket betydde att ockupationsmaktens repression inte enbart riktades mot proletariatet och bönderna utan även mot andra delar av småborgerskapet och delar av det nationella borgerskapet. Andra klasser än proletariatet hamnade alltså också på rätt sida om barrikaderna. Det agrarrevolutionära kriget i Kina 1927 – 1935 slutade med ett temporärt nederlag för KKP och Röda armén tvingades retirera och omgruppera styrkorna. Först när huvudmotsättningen ändrades så att den stod mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen, kunde KKP:s riktiga politik slå igenom. Från 1937 till segern över de japanska imperialisterna 1945 ökade KKP:s och Röda arméns numerär mycket kraftigt, så att de faktiskt senare var i stånd att ta itu med Guomindang i ett huvudsakligen reguljärt krig. Det var ingen tillfällighet att Mao Zedong vid ett tillfälle ironiskt tackade en japansk premiärminister på besök för Japans insatser för den kinesiska revolutionen.  När det gäller den kubanska revolutionen, som skedde i det halvkoloniala Kuba land 1959, representerar den ett gränsfall.  Revolutionen riktades mot den genomkorrumperade Batista-regimen och innebar att städerna inringades från landsbygden, men det stod ingen utländsk aggressor i landet. USA-imperialismen hade tagit sin hand från Barista-regimen och missbedömde Castros avsikter. Det spelar ingen roll för resonemangets skull att Kuba senare anslöt sig till det sovjetiska lägret; det var inte avgjort från början. Che Guevara misslyckades senare med att exportera den kubanska ”modellen”. Den Sandinistiska nationella befrielsefrontens (FSLN) maktövertagande i Nicaragua 1979 var också ett resultat av att städerna inringades från landsbygden. FSLN innehade regeringsmakten till 1990, men var i praktiken betydligt mindre marxistisk än kubanerna. Idag är FSLN en reformistisk rörelse.  Det att en rörelse initierar ett befrielsekrig eller folkkrig är ingen garanti för framgång. Det visar befrielse- och folkkrigen i exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) och nu senast Nepal.

Den materialistiska historieuppfattningen hävdar att för en revolution ska kunna äga rum, är det inte nog att de exploaterade och förtryckta massorna inser att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräver förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det avgörande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet. Detta är den objektiva faktorn. Faktum var att det var omöjligt för det kinesiska folket att fortsätta att leva under japansk ockupation; Guomindangs statsapparat existerade inte ens i de områden, som Japan kontrollerade, och inte heller i de områden som KKP och Röda armén kontrollerade. Men den subjektiva faktorn spelar också stor roll. Det innebär att det måste finnas ett kommunistiskt parti, som kan formulera en riktig handlingslinje i denna situation. En revolution händer aldrig av sig självt. Komintern och Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) misslyckades exempelvis med att formulera en handlingslinje, som kunde förhindra nazisterna maktövertagande 1933, vilket på kort sikt hade katastrofala konsekvenser.

För det femte tycks PKP och RIM-anhängarna förorda en principiell bojkott av deltagande i parlamentariska val. Detta är en typisk vänsteropportunistisk ståndpunkt. Revolutionärer stöder varken linjen att alltid ställa upp i val eller att alltid bojkotta parlamentariska val. Det är situationen som avgör. De viktigaste skälen för ett kommunistiskt parti för att ställa upp i val är 1) för att använda parlamentet som en röd tribun; 2) att få en gradmätare på partiets inflytande; och 3) utnyttja det stegrade politiska intresset för att sprida revolutionär propaganda.  Däremot är det meningslöst för ett litet parti att ställa upp med kandidater i val, vilket i så fall bara skulle demonstrera dess litenhet. I vissa situationer kan också säkerhetsläget tala emot uppställandet av kandidater. Dessutom måste man vara medveten om att parlamentarisk verksamhet alltid innebär risk för att den utvecklas på bekostnad av det utomparlamentariska verksamheten och massrörelsen. I ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” (1920) utvecklar Lenin kritiken mot de vänsteropportunistister, som motsätter sig deltagande i parlamentsvalen:
”Det är bl.a. därför – jämte en rad andra orsaker – som det är svårare för Västeuropa än för oss att börja den socialistiska revolutionen. Att försöka ’kringgå’ denna svårighet genom att ’hoppa över’ det svåra arbetet att för revolutionära syften utnyttja de reaktionära parlamenten är rena rama barnsligheten. Ni vill skapa ett nytt samhälle? Och ni är rädda för svårigheterna att skapa en duglig parlamentsgrupp av övertygade, hängivna och hjältemodiga kommunister i ett reaktionärt parlament! Är det inte barnsligt? Om Karl Liebknecht i Tyskland och Z Höglund i Sverige t.o.m. utan masstöd underifrån kunde ge prov på verkligt revolutionärt utnyttjande av de reaktionära parlamenten, varför skall då inte ett snabbt växande revolutionärt massparti under ett tillstånd av missräkning och förbittring bland massorna efter kriget vara i stånd att smida sig en kommunistgrupp i sämre parlament?! Just därför att de efterblivna arbetarmassorna och – i ännu högre grad – småbondemassorna i Västeuropa vida starkare än i Ryssland är genomsyrade av borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar, just på grund härav kan (och måste) kommunisterna blott inifrån sådana institutioner som borgerliga parlament föra en långvarig, hårdnackad kamp för att avslöja, skingra och övervinna dessa fördomar, utan att rygga tillbaka för några som helst svårigheter.”

Både Stalin, Komintern och Mao Zedong (se speciellt ett ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”) delade Lenins syn på den borgerliga parlamentarismen.

Som ett exempel på konsekvenserna av det vänsteristiska, principiella motståndet mot allt deltagande i parlamentariska val och folkomröstningar kan man ta detta citat från en sympatisörsgrupp till RIM i Sverige:

“Vid ett ’nej’ i folkomröstningen kommer man att köra över utslaget, därför är folkomröstningen redan i sig endast ett spel för galleriet, högsta sossepampen Persson, ackompanjerad av allehanda svinpälsar, har deklarerat att ’går vi inte med nu så går vi med om några år’.”

Artikeln visar vilka urbota sekterister och pratmakare som senderisterna i Sverige var. Etablissemanget, som främst företrädde monopolborgerskapets intressen, uppfattade resultatet i EMU-omröstningen 2003 som ett stort nederlag. Trots fullständig dominans i massmedierna och med överlägsna ekonomiska resurser, trots att det inte fanns ett starkt kommunistiskt parti som kunde leda motståndet, kunde de ändå inte övertyga majoriteten av folket om det fördelaktiga att ansluta sig till EMU. Nej-alternativet stöddes av en klar majoritet av arbetarklassen, delar av småborgerskapet och den icke-monopolistiska delen av borgerskapet. I praktiken var det en klassfront. De svenska senderisterna hamnade objektivt sett på samma sida som monopolborgerskapet, sina vänsterfraser till trots. Och som sagt var: omröstningsresultatet gäller fortfarande liksom att Norge fortfarande befinner sig utanför EU.

Lita inte på ompaketeringar – gå till källorna!
Alla revolutionära partier måste på sätt och vis ”ompaketera” de kommunistiska klassikernas teorier och ställningstaganden, d.v.s. anpassa dem till det egna landets förhållanden och det aktuella politiska läget. Men som Mao Zedong sade kan ”ett annat lands erfarenheter (…) enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”
Det betyder att man måste skärskåda alla påståenden om de kommunistiska förgrundsgestalterna, Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, speciellt om de pådyvlas åsikter som de aldrig företrätt. Då måste man gå till källorna i stället för att nöja sig med en ompaketerad version. Den som tar en ompaketerad version för given är en intellektuell lätting. I ”Sammandrag av Ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser under hans resa i provinserna” (1971) säger Mao Zedong:

”Lushan-konferensen krävde att böcker av Marx och Lenin skulle studeras. Jag hoppas att ni kommer att läsa fler böcker från nu och framåt. Det duger inte om kadrer i hög position inte ens vet vad som är materialism och vad som är idealism. Vad ska vi göra om vi tycker att Marx och Lenins böcker är svåra? Vi kan be en lärare hjälpa oss. Ni är alla sekreterare, men ni bör också vara studenter. Själv blir jag student varje dag. Jag läser två volymer av Referensmaterial  varje dag och därför känner jag till lite grann om internationella frågor.”

Man kan inte behandla Mao Zedongs teorier som en troslära med en uppsättning dogmer, speciellt inte om hans teorier förvanskas och vantolkas, som gäller i vilket sammanhang som helst. Ju högre några skriker om att vederbörande är de enda sanna maoisterna, desto mer mísstänksam måste man bli och för säkerhets skull syna deras påståenden i sömmarna. Inte heller bör man behandla Mao Zedong som ett ofelbart helgon eller som ett geni, som står över all kritik. Jag har i den här texten citerat Mao Zedong främst för att visa på vad Mao Zedong verkligen har skrivit eller sagt för att kunna bemöta falska påståenden. Mao Zedong såg sig inte själv som något ofelbart geni:

”Frågan om det geniala är en teoretisk fråga. Deras teori var en teori som byggde på idealistiska förutsättningar. Någon har sagt att det innebär att bekämpa det geniala att bekämpa mig. Men jag är inget geni. Jag läste konfucianska böcker under sex år och kapitalistiska under sju. Jag läste inga marxistiska böcker före 1918, så hur ska jag kunna vara ett geni?”

Redan Engels konstaterade att hans och Marx lära inte var någon dogm utan en vägledning till handling.

Rickard B. Turesson
5/1 2017

Fotnoter till “Görs revolution utifrån etiketter?”

“However, while the universal validity of Marxism-Leninism has come to be recognised, Maoism is not broadly recognised as the third stage; thus, while some simply deny it as such, others only go so far as to accept it as “Mao Tsetung Thought.” Essentially, in both cases, while they clearly have differences between them, they both deny the overall development of Marxism by Chairman Mao Tsetung. Not to recognise Maoism’s character as an “ism” is to deny that it is universally applicable and, consequently, its character as the third, newest and highest stage of the ideology of the international proletariat: Marxism Leninism-Maoism, principally Maoism, which we uphold, defend and applv.” (http://www.bannedthought.net/International/RIM/AWTW/1988-11/AWTW-1988-11-PCP-Docs.pdf)

“The materialist conception of history has a lot of them nowadays, to whom it serves as an excuse for not studying history. Just as Marx used to say, commenting on the French “Marxists” of the late [18]70s: “All I know is that I am not a Marxist.”” https://libcom.org/forums/theory/context-marxs-i-am-not-marxist-quote-09062009 Se även Marx Engels Selected Correspondence, Progress Publishers 1965, sid. 415.

“The target is the Chinese revolution, the arrow is Marxism-Leninism. We Chinese communists seek this arrow for no other purpose than to hit the target of the Chinese revolution and the revolution of the east.” Citerat via Wikipedia. Originalkälla inte upphittad.
“It was also Mao, as early as 1954, who made the suggestion of avoiding the term ‘Mao Zedong Thought’, as it was too arrogant. The CCP, following Mao’s suggestion, issued a guideline to refer to ‘Mao Zedong’s instructions’ and ‘Work by Mao Zedong’ instead (Lin Ke et al1995: 50). All these facts can be confirmed by official documents such as those in Mao’s collected volumes of speeches.” (Mobo Gao: “The Battle of China´s Past”, Pluto Press 2008, sid. 105)

“But Maoists certainly have the responsibility of countering such opportunist tactics. Unfortunately, a wrong understanding persisting within the Maoist ranks is becoming a hurdle in this struggle. It is also giving some room for such right opportunist tactics. What is this erroneous understanding? It is the thinking that MLM and Marxism-Leninism-Mao Tse-tung Thought are one and the same. The change in terminology from Mao Tse-tung Thought to MLM is certainly a more precise and scientific explanation of Mao’s contributions. It is also necessary in order to draw a sharper line of demarcation from modern revisionism. But, if we fail to make it clear that MLM and Mao Tse-tung Thought are not the same, adopting MLM becomes merely a matter of change in terminology. Room is left for the new trend of right opportunism mentioned above. What is the source of this erroneous thinking?” (http://www.signalfire.org/2015/06/16/marxism-leninism-maoism-and-marxism-leninism-mao-tse-tung-thought-are-not-the-same/)
“It is a struggle that remains to be completed. Let us examine a specific issue, the theory of People’s War. Even while Mao Tsetung Thought was upheld, for a long period, the dominant trend was to see this as something specific, relevant and applicable solely to the semi-feudal, semi-colonial countries. Shades of this continue to exist among Maoist parties, even today. Yet, the founder leaders of the new Marxist-Leninist parties in the 1960′s were quite clear about the universality of People’s War. The writings of Comrade Charu Mazumdar are an example. So how can we explain the emergence of the mistaken view that restricts People’s War to oppressed nations? This was a deviation. It was not challenged till the forceful presentation of Maoism as the new stage of Marxism-Leninism and the universality of People’s War by the PCP.” (http://www.signalfire.org/2015/06/16/marxism-leninism-maoism-and-marxism-leninism-mao-tse-tung-thought-are-not-the-same/)

”Mao om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70
Valda verk band 5, sid. 310
http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/pkp_dok/PCP_201409.htm
“Comrade Mao Tse-tung pointed out that at present the form of revolutionary organization known as the Communist International is no longer adapted to the necessities of the struggle. To continue this organizational form would, on the contrary, hinder the development of the revolutionary struggle in each country. What is needed now is the strengthening of the national Communist Party [min-tsu kung-chan tang] of each country, and we no longer need this international leading centre. “Selected Works of Mao Tse-tung
Valda verk, band 2, sid. 213 – 214

Valda verk, band 2, sid. 277

“A key and decisive question in understanding the universality of people’s war is understanding its universal validity and consequently applicability, taking into account the different types of revolutions and the specific conditions of each revolution. To understand this key question it is helpful to keep in mind the fact that since the Petrograd insurrection this model has not been repeated, and to consider the antifascist resistance and guerrilla wars in Europe during World War II, as well as the armed struggles being waged in Europe today, and to see that in the end, the October Revolution was not only an insurrection but a revolutionary war that lasted several years. Consequently, in the imperialist countries the revolution can only be conceived of as revolutionary war and today this can only mean people’s war.” (”On Marxism-Leninism-Maoism”  & ”On Gonzalo Thought” Documents from PCP First Congress – se tidigare länk)

Sid. 229 – 254 i “Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur s förlag 1973.

Sid.  213 – 215, Proletärkulturs förlag 1979

https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7

http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm
Referensmaterial var en daglig nyhetsbulletin, som distribuerades till en stor del av partikadern i KKP och som innehöll material från internationella nyhetsbyråer.
”Mao Tse-tung Politiska skrifter” i urval av Stuart Schram, Pan Original, 1976, sid. 280. Det kan nämnas att Lin Piao hade drivit linjen att när det gällde studiet av marxismen-leninismens klassiker måste de till 99 procent ägnas åt Mao Zedongs verk.
”Mao Tse-tung Politiska skrifter” i urval av Stuart Schram, Pan Original, 1976, sid. 275.

 

This article has 1 comment

  1. Om man staplar den ena ismen efter den andra på varandra, finns det inte risk att basen krossas, förvanskas, glöms bort? Antingen på grund av bristande kunskaper hos uttolkarna, eller att man helt enkelt kastar ut element som inte passar i dagskampen och hittar på nya saker som tidigare lärofäder inte hade gillat (ibland på goda grunder).

    Man kanske kan förklara en del av detta med logik i organisationen: när den växer till måste det finnas heltidskadrer som försörjs av partiet, och de kan motivera sin ställning genom att ägna sig åt ‘skapande marxism’ som bland annat gör att de just stärker sin egen ställning ytterligare. Ibland slåss de inbördes också (‘linjekamp’). Lägg till det en frikyrkostämning à la Peru så har vi en stor fet spik i partiets kista. (Inget fel i att vara ‘skapande’, men det finns ju gränser för det också …).

    Vad det gäller val så är väl inte indierna i CPI(maoist) helt avvisande, men de verkar anse att folk som blir valda automatiskt blir korrumperade. Det kanske är så i Indien men inte automatiskt giltigt överallt. Samma med ‘dogmen’ om långvarigt folkkrig. Minns jag rätt så förespråkade CP(ML) i USA (goda kontakter med Kina, deras ordförande Klonsky träffade Mao) uppror, ‘insurrection’ i städerna, och något ML-parti i Argentina sade samma sak. Inget konstigt med det i kraftigt urbaniserade länder. Idag hävdar RCP i Kanada det utdragna folkkriget som metod, men jag har aldrig förstått hur det praktiskt antas gå till. I alla fall om det är verkligt krig man talar om. Och det undrar jag.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.