Detta är en debattartikel. Inlägget är personligt signerat och står för författaren. En riktig linje kan bara mejslas fram i kamp mot felaktiga linjer och i praktiken. Att bedriva en öppen debatt i teoretiska frågor är också att ta hjälp av utomstående. Kommunistiska Föreningens ståndpunkter kommer till uttryck i gemensamma uttalanden, resolutioner och programmatiska skrivningar.

Se också tidigare artikel ”Kommunisterna och den nationella frågan” (2015)

KFML/SKP har bekämpat EG/EEC/EU från första början

Redan då KFML bildades 1967 ställdes parollen ”Bekämpa monopolkapitalets, regeringens och LO:s planer att ansluta Sverige till EEC!” i handlingsprogrammet. I valrörelsen 1970 reste KFML parollen ”Stoppa planerna på anslutning till EEC – Nationell självbestämmanderätt!”. Denna paroll bekämpades av vänsteropportunisterna och trotskisterna i KFML(r), MLF och RMF/Socialistiska partiet.

Vänsteropportunisterna och trotskisterna ställde paroller som ”Nej till EEC – för den socialistiska revolutionen!”, ”Nej till EEC – för den proletära internationalismen!” och ”Nej till EEC – för ett rött Europa!”.

Revolutionärerna fortsätter kampen mot svenskt medlemskap i EU

Inte förrän juli 1991 överlämnade den dåvarande socialdemokratiska regeringen Sveriges officiella medlemsansökan till EG. SAP-ledningen agerade över medlemmarnas huvuden, vilket ledde till en spricka i partiet. Folkomröstningen 1994  resulterade i att 52,3 procent röstade för svensk anslutning, medan 46,8 procent röstade emot. Många f.d. SKP:are och SKA:are deltog aktivt i motståndet. Inför EMU-omröstningen 2003 drog många svenskar slutsatsen att de hade blivit inlurade i EU. Trots fullständig dominans i massmedierna och med överlägsna ekonomiska resurser, trots att det inte fanns ett starkt kommunistiskt parti som kunde leda motståndet, kunde de ändå inte övertyga majoriteten av folket om det fördelaktiga att ansluta sig till EMU. Nej-alternativet stöddes av en klar majoritet av arbetarklassen, delar av småborgerskapet och den icke-monopolistiska delen av borgerskapet. I praktiken var det en klassfront.

De partier som ingick i nej-motståndet 1994 som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har idag släppt utträdeskravet. Det är bara två nationella organisationer som driver kravet fortfarande.

Det finns inget alternativ till nationalstaten som klasskampsarena.

Alla revolutioner eller befrielsekrig/försvarskrig har ägt rum inom nationalstatens ram. Det gäller oktoberrevolutionen; det gäller befrielsekrigen i Kina, Vietnam, Laos, Kampuchea, Jugoslavien, Albanien och Kuba samt försvarskriget i Nordkorea. Det gäller befrielsekrigen i de olika kolonierna i Afrika, Asien och Latinamerika, som sedermera omvandlades till nationalstater.
Det är därför som Kommunistiska Manifestet talar om att proletariatets kamp är nationell till formen men internationell till innehållet. Med ”internationell till innehållet” menas naturligtvis att den nationella kampen har internationella efterverkningar och kan inspirera och understödja kamp i andra länder.

”Proletariatets kamp mot bourgeoisien är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdig med sitt eget lands bourgeoisie”. (Oktoberförlaget, sid.35)

I och med det svenska medlemskapet har det svenska monopolborgerskapet delegerat beslutanderätten ett steg uppåt; 70 procent av de lagar som numera antas i Sverige sägs härröra från Bryssel. Det gör bekämpandet av dessa lagar ännu svårare. Det svenska EU-medlemskapet minskar arbetarklassens handlingsutrymme.

Det finns motsättningar mellan större och mindre imperialistiska och kapitalistiska stater.

Trotskisterna förnekar att det finns motsättningar mellan stora och mindre imperialistmakter. De inbillar sig konstellationerna inför första världskriget och detta krigs karaktär som omfördelningskrig fortfarande gäller.

Men redan andra världskriget visade hur fel trotskisterna hade. Italien anföll självständiga stater som Libyen, Abessinien, Albanien och Grekland; Tyskland anföll Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Jugoslavien, Albanien och Grekland, länder som inte var socialistiska. I och med nazityska angreppet på Sovjet 1941 förvandlades också andra världskriget till ett allmänt anti-fascistiskt krig, där en borgerligt-demokratisk allians, USA och Storbritannien, tillsammans med Sovjetunionen och en rad befrielserörelser runtom i världen stod mot axelmakterna, Tyskland, Italien och Japan.

Vänsteropportunister av olika schatteringar förnekar också att det kan ske kvantitativa förändringar som slår över i kvalitativa förändringar. Mycket av sovjetisk diplomati före andra världskriget gick ut på att försöka splittra de olika imperialistmakterna sinsemellan för att förhindra eller fördröja en attack mot Sovjetunionen. När Storbritannien och Frankrike vägrade att sluta en pakt med Sovjetunionen, eftersom de gärna såg ett nazityskt angrepp mot Sovjetunionen först, slöt Sovjetunionen en icke-angreppspakt med Nazityskland i stället. Till slut kom ändå det kvalitativa språnget i form av det nazityska angreppet, men Sovjetunionen hade vunnit tid.

Man kan inte säga att Sverige antingen är hotat eller inte alls hotat av t.ex. USA och NATO. Det finns faktiskt ett mellanläge, eftersom det hela tiden sker kvantitativa förändringar i Sveriges förhållande till NATO. Det enda som saknas idag är det kvalitativa språnget, d.v.s. fullt medlemskap.

När KFML/SKP/SKA försvarat Sveriges nationella oberoende, har vi aldrig stött den svenska regeringen om den försökt ”sätta sig på” mindre kapitaliststater eller koloniala eller halvkoloniala länder. I mitten av 70-talet stödde SKP den svenska regeringen i motsättningen gentemot Sovjetunionen angående sjömilsgränserna i Östersjön, men vi stödde också Island när Island utvidgade sina sjömilsgränser, och hamnade i konflikt med fr.a. Storbritannien och Norge.

Arbetarklassen är den enda garanten för försvaret av nationen.

I ett tal på SUKP:s 19:e kongress 1952 sade Stalin:

”Förut betraktades bourgeoisin som nationernas ledare, den försvarade nationen och satte dessa ting ’högst av allt’. Idag återstår inte ett spår av ’den nationella principen’. Idag säljer bourgeoisin nationernas rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveräniteten över bord. Det råder inget tvivel om att denna fana måste höjas av er representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna och bäras fram, om ni vill vara patrioter i ert land, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns annan som kan höja denna fana. Så ligger saken till för närvarande.”

Borgerskapet sätter sina klassintressen före nationens intressen. Det är borgerskapet som lägger ner fabriker och flyttar jobben utomland; det är det svenska borgerskapet som allierar sig med särskilt det angloamerikanska och europeiska borgerskapet; det är det svenska borgerskapet som placerar delar av sina förmögenheter i skatteparadis; det är det svenska borgerskapet som kan köpa egendom utomlands. Den svenska arbetarklassen är däremot bunden till nationen och kan på sin höjd åka på charterresor. Om delar av den vore tvingad att emigrera, skulle den tvingas börja om från början helt och hållet.

Redan på tidigt 1970-tal hävdade vänsteropportunisterna i KFML(r) att

”I EEC rör det sig om nationella suveräna stater och likaberättigade sådana, där respektive lands härskande klass frivilligt (min fetstil) ingår i en federation, således inget nationellt förtryck.” (Peter Dencik, Klasskampen nr 4, sid. 69)

Men har den behärskade klassen, arbetarklassen i Sverige, frivilligt gått med i EU? Det är sakens kärna. Det är irrelevant i sammanhanget om de olika borgerskapen i Europa frivilligt har gått in EU eller inte. Konsekvensen av EU-inträdet är att borgerskapet i ett land har ingått en allians med andra borgerskap, vilket har lett till att förtrycket av den egna arbetarklasen självfallet har ökat, inte minskat.

Kommunister är patriotiska internationalister eller internationalistiska patrioter. På frågan om en kommunist, som är internationalist, på samma gång kan vara patriot, svarade Mao Zedong:

”Vi menar att han inte bara kan vara patriot, men att han måste vara det. Innehållet i patriotismen är bestämt av speciella historiska förhållanden. Vi har den falska patriotismen till Hitler och de japanska, och vi har vår patriotism.”

Försvaret av det nationella oberoende har ingenting att göra med Deng Xiaoping och SKP:s partihöger att göra.

Felet med partihögern i SKP var inte att de försvarade Sveriges nationella oberoende; det gjorde också partivänstern i SKP/SKA. Felet var att den under inflytande av Deng Xiaoping upphöjde kampen för freden och det nationella oberoendet till huvudfråga och i praktiken ändrade på huvudmotsättningen till att gå mellan det svenska folket och den sovjetiska socialimperialismen. Partihögern överskattade dels krigsfaran och dels insåg de inte att ett revolutionärt kommunistiskt parti, som ännu inte erövrat statsmakten, och ett kommunistiskt parti, som innehar statsmakten, inte alls behöver tillämpa samma utrikespolitik som det senare. Det senare måste utveckla diplomatiska förbindelser med andra stater.

Partivänstern i SKP/SKA ansåg inte att faran för ett nytt världskrig mellan USA och Sovjet var akut, utan endast ständigt växande, vilket innebar att partivänstern i SKP/SKA höll fast vid huvudmotsättningen proletariat och borgerskap. SKA fick helt rätt: Sovjet invaderade Afghanistan (och Vietnam Kampuchea) 1979, vilket blev Sovjets vietnamkrig. Tillsammans med jäsningen i Östeuropa och de påfrestningar på den sovjetiska ekonomin, som kapprustningen med USA innebar, ledde detta till Sovjets kollaps. SKA avskrev krigsfaran 1985 och förutsåg också kollapsen, men självfallet inte den exakta tidpunkten.

Rickard B. Turesson

3/2 2017

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.