Detta är en debattartikel. Inlägget är personligt signerat och står för författaren. En riktig linje kan bara mejslas fram i kamp mot felaktiga linjer och i praktiken. Att bedriva en öppen debatt i teoretiska frågor är också att ta hjälp av utomstående. Kommunistiska Föreningens ståndpunkter kommer till uttryck i gemensamma uttalanden, resolutioner och programmatiska skrivningar.

Det kan tyckas underligt att kommentera en artikel, ”Några politiska grundfrågor”, från 2011, men ingenting hindrar att dessa idéer fortfarande lever kvar. Genom arbetarrörelsens historia har de av och till dykt upp.

”Proletariatets undre skikt består av de mest utsugna och förtryckta delarna av befolkningen. Här återfinns städerskor, lantarbetare, hemtjänstpersonal, rivare, bemanningsföretagens slavar och inte minst det stora flertalet av de arbetslösa, fas 3:are m.fl. Detta är det skikt av befolkningen vars situation blir allt mer outhärdlig. Detta är de längst ner i samhället och det skikt som kommunisterna måste verka bland i främsta hand. Här måste vi bygga våra baser för att vinna de andra delarna av proletariatet i första hand och – inför revolutionens seger – de delar som kan vinnas av andra klasser. Detta skikt behöver inte i första hand marginella förändringar, de behöver en helt ny levnadssituation, det har ett behov av revolutionen – idag. Här är frågan om att utveckla kommunisternas massarbete en skriande nödvändighet.” (Det s.k. Maoistiskt Forum 2011)

Författaren menar alltså att kommunisterna i främsta hand ska verka bland ”de mest utsugna och förtryckta delarna av befolkningen, d.v.s. städerskor, lantarbetare, hemtjänstpersonal, rivare, bemanningsföretagens slavar och inte minst det stora flertalet arbetslösa, fas 3:are m.fl..”

För det första måste man komma ihåg att ”mest utsugen” och ”fattigast” inte är samma sak. Det troligaste är att de arbetare, som arbetar inom den industri- och transportsektorn, producerar mest mervärde åt kapitalisterna, d.v.s. är mest utsugna. Marx mervärdeskvot anger mervärdet i förhållande till det variabla kapitalet. Men det betyder inte att bilarbetarna i Sverige på Volvo och Scania skulle ha de sämsta lönerna av alla inom arbetarklassen i Sverige. Tvärtom ligger de relativt högt i löneligan.

För det andra har aldrig arbetarrörelsen, varken första eller andra Internationalen före första världskriget, Komintern efter första världskriget eller den internationella marxist-leninistiska rörelse, som återuppstod på 1960-talet, haft denna inriktning. Den kan naturligtvis vara korrekt ändå. Ett av de viktigaste skälen till att Oktoberrevolutionen segrade 1917 var att den ryska arbetarklassen, trots att den maximalt utgjorde 10 procent av befolkningen, var extremt koncentrerad. De största fabrikerna som exempelvis Putilovverken sysselsatte 20 000 arbetare.

För det tredje: Vilka materiella faktorer bestämmer ytterst arbetarnas klassmedvetenhet? Det som bestämmer deras klassmedvetande är dels deras ställnings i produktionsprocessen och dels deras antal. Ta Volvo Cars till exempel. Volvo Cars har 17 300 anställda i Sverige; enbart i Torslandafabriken arbetar 4 800 personer. Omsättningen var c:a 130 miljarder kronor. Fastän de anställda i tillverkningsindustrin i Sverige har minskat till följd av rationaliseringar och utflyttning av produktion till utlandet, finns det fortfarande kvar storindustri i Sverige som Volvo Lastvagnar, SAAB-gruppen, Alfa Laval, Atlas Copco, stålverk, gruvor och pappersmasse- och trävaruindustrier etcetera. Denna tillverkningsindustri har mycket stor strategisk betydelse. Den farligaste strejken i Sverige omedelbart efter andra världskriget sett ut kapitalisterna och den socialdemokratiska LO-ledningens synpunkt var naturligtvis metallarbetarstrejken 1948.

Även om antalet anställda på en viss industriarbetsplats har minskat till följd av rationaliseringar, kvarstår det faktum att det färre antalet arbetare kan stänga ner produktionen i lika hög grad som den tidigare större arbetarstyrkan.

För det fjärde var det ingen tillfällighet att det var hamnarbetarstrejken och gruvarbetarstrejken 1969 – 1970 som inledde strejkvågen på 1970-talet. Hamnarbetare har en nyckelroll i produktions- och transportkedjan; de kontrollerar de sjöburna transporterna, som är viktiga för såväl Sveriges import som export. Därtill kommer att hamnarbetarnas arbetsorganisation i form av rullande arbetslag leder till att sammanhållningen blir mycket stark, eftersom alla hamnarbetare i en hamn i princip känner varandra. Hamnarbetare har dessutom en lång kamptradition. Tidigare har den lokala hamnarbetaravdelningen också haft vetorätt vad gäller nyanställningar. Även om antalet hamnarbetare har minskat (Hamnarbetarförbundet har c:a 1 400 medlemmar) till följd av containertrafikens genomslag och ökningen av de lastbilsburna transporterna, har hamnarbetarna samma strategiska betydelse som tidigare. Gruvarbetarna i Kiruna och Gällivare-Malmberget innehade också en nyckelposition med tanke på järnmalmsexporten strategiska betydelse. Det var ingen tillfällighet att den socialdemokratiska regeringen höll trupper i beredskap i samband med gruvarbetarstrejken.

Det förekom också städerskestrejker, bland annat 1975. SKP var inblandad i åtminstone en av dessa strejker. Det är dock betecknande att dessa strejker i de flesta fall ägde rum inom industrin och att städerskorna hade sina arbetskamraters aktiva stöd. Den stora skogsarbetarstrejken 1975 omfattade 15 000 arbetare i fr.a. Norrland. Strejkkommittén kunde ändå hålla ihop strejken trots de stora avstånden. Skogsarbetarna hade också en nyckelroll i produktionen, eftersom de försåg pappersmasse- och trävaruindustrin med råmaterialet.

Naturligtvis är inte kampvilligheten uteslutande, eller mekaniskt relaterad, till det mervärdesproducerande skiktet inom proletariatet – se sjuksköterskestrejken 2008 eller lärarstrejken 1989.  Försämringar – eller förändringar – av arbetssituationen eller lönevillkoren kan mycket väl utlösa en strejk.

För det femte; om vi granskar de arbetargrupper, som omnämns i det inledande citatet, ser vi att det är grupper som aldrig uppträder i stort antal på en och samma arbetsplats. De kan alltså inte utöva någon styrka genom sitt blotta antal; inte heller innehar de någon nyckelposition i fråga om mervärdesproduktionen. Ta lantarbetarna till exempel. 1980 fanns 11 000 lantarbetare i Sverige, men 2001 kunde Lantarbetarförbundet inte längre upprätthållas utan det uppgick i Kommunalarbetarförbundet. De flesta jordbruk i Sverige är s.k. familjejordbruk. På det relativt få storgods som finns i Sverige är mekaniseringen så långt driven att det inte behövs så många lantarbetare på varje ställe.  Jag känner inte till en enda lantarbetarstrejk i modern tid. Det visar hur verklighetsfrämmande talet om att lyfta upp lantarbetarna är.

Sist och slutligen står de tidigare resonemangen inte i motsättning till att kommunisterna också måste bedriva massarbete i förorterna eller i typiska industrisamhällen. Men i sin egenskap som boende har man inga maktmedel förutom hyresmaskning och -strejk, demonstrationer och vanlig opinionsbildning. Man slår inte mot kapitalismens hjärta, mervärdesproduktionen. Självfallet leder politisk propaganda och agitation i bostadsområdena till att det också upprättas kontakter inne på arbetsplatserna. Men egentligen är propaganda inne på en arbetsplats effektivare. Den som når alla kollektivanställda på Torslandaverken med revolutionär propaganda, når samtidigt dem också i deras egenskap av boende runtom i hela Göteborg, eftersom de kollektivanställda inte bor i en och samma stadsdel.

Rickard B. Turesson

15/2 2017

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.