Frågan om strejkrätten hänger ihop med kollektivavtalslagen. 1928 antog riksdagen på förslag från en borgerlig regering en lag om kollektivavtal och arbetsdomstol.

Lagen innebär att arbetsköpare och arbetare inte har rätt att vidta några stridsåtgärder under gällande avtal. I varje fall inte där avtal finns. Om endera parten anser att ett avtal inte följs är det också förbjudet att vidta stridsåtgärd. Organisationerna är skyldiga att motarbeta stridsåtgärder som strider mot kollektivavtalslagen. Exempelvis måste en fackföreningsstyrelse motarbeta en s.k. vild strejk, annars blir facket skadeståndsskyldigt.

På pappret är arbetare och arbetsköpare jämställda i kollektivavtalslagen, men i verkligheten förhåller det sig annorlunda. Arbetsköparen ”äger att leda och fördela arbetet”, som det hette tidigare enligt paragraf 32 i Arbetsgivarföreningens stadgar. Konsekvensen är att arbetsköparna kan minska eller öka den fastställa arbetstiden utan att det betraktas som ett lagbrott. Arbetsköparen kan avskeda arbetare, lägga ner driften, flytta företaget till annan ort eller utomland och så vidare utan åtgärder.
Genom att arbetsköparen bestämmer på arbetsplatsen kan arbetsköparen alltid driva igenom sin tolkning av avtalet. Om arbetare via den legala vägen vill ändra på något som uppenbart strider mot avtalet, blir det en långvarig och komplicerad process.

Medbestämmandelagen

Medbestämmandelagen antogs 1976. Den var den socialdemokratiska regeringens svar på den strejkrörelse, som hade inletts 1969 i och med hamnarbetarstrejken. Medbestämmandelagen lanserades under pukor och trumpeter, men innehöll endast marginella förbättringar som exempelvis att facket fick tolkningsföreträde i vissa frågor. ”Medbestämmandet” innebar att fackföreningar gavs representation i bolagsstyrelser och vissa partssammansatta organ. Men i detta medbestämmande ingick tystnadsplikt, vilket har stor betydelse om ett företag planerar att lägga ner eller flytta driften. Kärnan i medbestämmandelagen var dock att den faktiskt skärpte sanktionerna mot de s.k. vilda strejkerna. Avsked vid strejk, obegränsade strejkböter och solidaritetsförbudet (d.v.s. stöd till annan strejk eller massaktion) infördes och formaliserades.

Det går inte att förhindra strejker

Naturligtvis har varken kollektivavtalslagen och den senare medbestämmandelagen avskaffat de s.k. vilda strejkerna; bara försvårat dem. Graden av repression mot arbetare som har strejkat står i ett omvänt förhållande till det masstöd som de strejkande arbetarna lyckats mobilisera. Det är ytterst sällsynt numera att arbetsköparna vågar avskeda alla arbetare på en arbetsplats eller utdöma obegränsade strejkböter. När det gäller strejkböterna, så betyder detta snarast att det egentligen inte finns något tak; fram till 1976 var taket högst 200 kronor per strejkande. Däremot kan fackföreningar som har stött en lokal strejk eller inte försökt hindra den dömas till skyhöga böter.

Det finns sätt att kringgå de olika sanktionerna i samband med en vild strejk.  En fackföreningsstyrelse kan helt enkelt avgå innan en strejk bryter ut eller låta bara en ledamot sitta kvar, som formellt uttalar sig emot strejken men är i maskopi med de strejkande arbetarna.  Det hindrar naturligtvis heller att en strejk kan bryta ut, trots att den lokala fackföreningsstyrelsen är däremot.

Reformisterna och kollektivavtalslagen

Inför antagandet av kollektivavtalslagen 1928 protesterade närmar 2000 fackföreningar och lokala fackföreningar i form av uttalanden och skrivelser. Samma dag som lagen behandlades i riksdagen genomfördes en av de största protestdemonstrationer som någonsin förekommit i Sverige. Sammanlagt deltog cirka 300000 arbetare i demonstrationer och strejker på över hundra platser i landet. Till och med topparna i SAP och LO ansåg sig tvungna att protestera för syns skull. Men det blev snart annat ljud i skällan.

SAP- och LO-ledningen upphörde successivt med allt aktivt motstånd mot lagen och började i stället omfamna den.

Varför? Kollektivavtalslagen innebar i själva verket också att den reformistiska arbetararistokratin i LO och fackförbunden kontrollerade strejkvapnet, det viktigaste vapnet som arbetarklassen har i den fortlöpande ekonomiska kampen. Samtidigt avskaffades den fria, lokala strejkrätten liksom att fackföreningstopparna inte tillät medlemsomröstningar om avtalen.  Den reformistiska arbetararistokratin är naturligtvis motståndare till all verklig mobilisering av arbetarklassen, eftersom det inte är säkert att de kan kontrollera händelseutvecklingen.

Det betydde också att det var fritt fram för SAP- och LO-ledningen att ta fullt ansvar för den kapitalistiska ekonomin. Inga löneökningar fick överstiga produktivitetsutvecklingen. Under 1950- och 1960-talet utvecklades den så kallade solidariska lönepolitiken.  Denna innebar att låta exportindustrins förutsättningar vara normgivande för löneutvecklingen, dels att sätta en allmän lönenivå så att de mest högproduktiva företagen gjorde goda vinster samtidigt som de lågproduktiva slogs ut. De anställda i de högproduktiva företagen skulle hålla tillbaka sina lönekrav i de centrala förhandlingarna, samtidigt som löntagarna i den offentliga sektorn och lågproduktiva företag kunde höja sina löner. Anställda i lågproduktiva företag skulle flytta över till högproduktiva företag. Denna lönepolitik lever fortfarande kvar i form av det så kallade märket.

De verkliga vinnarna på den så kallade solidariska lönepolitiken var kapitalisterna i den högproduktiva industrin, särskilt exportindustrin. De löneökningar, som arbetarna i denna sektor avstod ifrån, transfererades naturligtvis aldrig över till de anställda inom den offentliga eller lågproduktiva sektorn. Centrala löneförhandlingar är överhuvudtaget mycket svåra att förena med linjen ”Högre lön på profitens bekostnad!”. Det betyder inte att all gemensam kamp från fackföreningsrörelsens skulle vara felaktig; samtidigt måste man vara medveten om att den reformistiska arbetararistokratin vid makten inom fackföreningsrörelsen aldrig kommer att hota den kapitalistiska ekonomins grundvalar, eftersom detta skulle slå undan benen för dess egen existens.

Strejken – ett mäktigt vapen

Strejken är det viktigaste vapnet som arbetarklassen äger under kapitalismens relativt fredliga perioder; den avslöjar i blixtbelysning den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital; den leder till att solidariteten mellan arbetarna på samma arbetsplats, i omgivningen, i samma bransch eller rentav nationellt, växer språngartat liksom det potentiella stödet utifrån.

Lenin skriver:
”Varje strejk påminner kapitalisterna att det är arbetarna och inte de som är de verkliga herrarna – arbetarna som allt ljudligare kräver sina rättigheter. Varje strejk påminner arbetarna om att deras position inte är hopplös, att de inte är ensamma. Se vilken väldig effekt strejker har på både de strejkande själva och på arbetarna vid grannfabriker och närliggande fabriker eller fabriker inom samma bransch. Under normala, fredliga tider gör arbetaren sitt jobb utan att muttra, säger heller inte emot arbetsköparen eller diskuterar sina arbetsvillkor. I strejktider hävdar han sina krav med hög röst, han påminner arbetsköparna om alla deras övergrepp, han kräver sina rättigheter, han tänker inte bara på sig själv och sin lön, han tänker på alla sina arbetskamrater som har lagt ner verktygen tillsammans med honom och som står upp för arbetarnas sak utan att frukta något umbärande.”

Strejker är inte enbart ekonomiska; de kan också utvecklas till politiska strejker.  Hittills har dock ingen generalstrejk, som syndikalisterna hävdat, störtat den borgerliga klassdiktaturen. Politiska strejker måste ske i förening med en väpnad revolution för att åstadkomma en sådan radikal omvälvning.

Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!
Fri lokal strejkrätt!
Högre lön på profitens bekostnad!
Avtalskraven ska formuleras från golvet och uppåt!
Avtalen ut på omröstning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.