Det kapitalistiska samhället kännetecknas bland annat av cykliska överproduktionskriser, där det arbetande folket inte har råd att köpa de varor som produceras. Högkonjunkturer åtföljs av lågkonjunkturer med ökad arbetslöshet. Inte ens under de mest blomstrande högkonjunkturer försvinner all arbetslöshet.

Under högkonjunkturen i Sverige från andra världskrigets slut fram till mitten av 1970-talet låg den öppna arbetslösheten på 1 – 2 procent; i samband med EU-medlemskapet steg den till 4 procent och idag ligger den på 6 – 7 procent. Ungdomsarbetslösheten och arbetslösheten i förorterna och glesbygden ligger betydligt högre. Den verkliga arbetslösheten är också högre än den öppna; den innefattar dem som är ”föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder”, som det heter; personer, som arbetar deltid, men som skulle vilja arbeta heltid liksom personer, som studerar i första hand för studielånets skull.

Det kapitalistiska systemet går kroniskt bärande på en större eller mindre arbetslöshet. Detta beror på att kapitalisterna antingen investerar i maskiner och ny teknik eller förlägger produktionen till länder där lönekostnaderna är lägre, allt för att maximera profiten. Denna profitjakt är inneboende i all kapitalistisk expansion.

Själva nivån på arbetslösheten är dock inte ödesbunden. Endast en politiskt mobiliserad arbetarklass, som ständigt är beredd att höja kampens nivå för att slå tillbaka arbetslöshetshotet, kan avtvinga kapitalet eftergifter. Arbetslöshet kan leda till ökat drogmissbruk, apati och hopplöshet. Därför måste de arbetslösa organisera sig för att stärka självkänslan och för att kollektivt resa det självklara kravet på rätt till arbete, bättre arbetslöshetshetsersättningar och så vidare. Uppbygget av särskilda arbetslöshetskommittéer är en möjlig väg. Fackföreningarna måste tvingas att med kraft resa de arbetslösas krav, i stället för att se de arbetslösa som en belastning för a-kassorna och samhället.

Den nya tekniken, automatiseringen och datoriseringen, hotar jobben på många arbetsplatser. Arbetarklassen måste ta strid om jobben och inte låta sig köras över av denna utveckling. Utvecklingen har lett till att tillverkningsindustrins andel av de sysselsatta stadigt minskat på grund av denna ökade produktivitet; såväl handels- och tjänstesektorn står i tur för omfattande rationaliseringar.

För att minska den totala arbets- och restiden och därigenom ge arbetarklassen mer fritid, minska utslagningen och få bättre möjlighet att delta i politisk verksamhet att delta i politisk verksamhet, är det nödvändigt att kämpa för sextimmarsarbetsdag. Dessutom innebär en förkortning av arbetsdagen att mängder av jobb som hotas av bortrationaliseringar kan bibehållas, och även nya skapas.

Arbetarklassen kan inte ta kamp mot arbetslösheten genom att ta ansvar för produktionen och ligga lågt i lönekampen för att därigenom skapa utrymme för investeringar. Minskade löner leder bara till ökade vinster för kapitalisterna. Detsamma gäller den borgerliga propagandan om sänkta ingångslöner, som dessutom skulle leda till att många inte skulle kunna försörja sig på en lön.

Varken kooperativt ägande, förstatligande eller alternativ produktion medför en allmän sänkning av arbetslösheten, även om det i vissa enskilda fall kan medföra att ett företag inte läggs ner. Alla företag i det kapitalistiska samhället måste konkurrera på marknaden för att få sina varor och tjänster sålda för att kunna realisera sina vinster.

Endast ett socialistiskt samhälle med planekonomi kan använda alla naturtillgångar, maskinella och mänskliga resurser på ett förnuftigt sätt. Kapitalistisk produktion leder alltid till anarki. Endast i ett socialistiskt Sverige går det att avskaffa arbetslösheten.

Kamp mot arbetslösheten! Arbete åt alla!
Sex timmars arbetsdag med åtta timmars lön!
Nej till varje sänkning av ingångslönerna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.