NATO bildades 1949 efter andra världskriget. Det är en militär allians under ledning av USA, som ursprungligen bildades för att dämma upp för det ”kommunistiska hotet”. Först 1955 bildades Warzawapakten.

Sveriges neutralitetspolitik innebar alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. I realiteten var dock Sverige en informell allierad med NATO, särskilt efter 1948. Det förekom ett hemligt, men en mycket avancerat militärt samarbete med NATO. Uppbyggnaden av den svenska krigsmakten med ett helt överdimensionerat flygvapen förutsatte att NATO skulle ingripa, om inte den svenska krigsmakten kunde hålla stånd mer än en vecka mot ett sovjetiskt angrepp.

När Warzawapakten lades ner 1991, fortsatte NATO sin verksamhet. Dessutom utvidgades NATO; flera f.d. stater inom det forna östblocket anslöts. Det är bara ett antal centralasiatiska republiker och Serbien, som idag inte är anslutna till NATO.

Den första reaktionen på Sovjetunionens kollaps från det svenska etablissemanget var att skära ner på försvarsutgifterna och successivt avskaffa värnpliktsarmén och ersätta den med yrkessoldater liksom att övergå från ett invasionsförsvar till en insatsarmé.

Förmodligen började omläggningen av den svenska allianspolitiken efter 11 september 2001, d.v.s. ett mer påtagligt närmande till NATO. Svenska regeringar och riksdagens majoritet har stött USA:s krig i Afghanistan, Irak, Jugoslavien, Libyen och Syrien och varierande utsträckning låtit svensk krigsmakt delta. Dessutom har Sverige stött USA:s, NATO:s och EU:s politik gentemot Ryssland, speciellt efter Putins makttillträde.

Enligt en opinionsundersökning 2016 sade 49 procent nej till svenskt NATO-medlemskap, 33 procent ja medan 18 procent var osäkra. Det betyder att det inte bara är väljare, som stöder Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som är motståndare till NATO-anslutning utan även borgerliga väljare.

Sverige bedriver ett allt närmare och öppet samarbete med NATO – se Partnerskap för fred (PFF) alltsedan 1994, ”Interoperabilitetsplattform”, ”Enhanced Opportunity Programme”, båda sedan 2014, Värdlandsavtalet och gemensamma militärövningar, exempelvis Aurora.

Sverige är i praktiken medlem i NATO. Det är i och för sig ett kvalitativt språng om Sverige blir medlem i NATO. Då blir också Sverige formellt tvingat att följa NATO:s beslut. Sverige riskerar också att kärnvapen kan komma att placeras på svensk mark. En formell medlemsansökan från en svensk regerings sida förutsätter förmodligen att det inträffar en utrikespolitisk kris som en regering kan utnyttja. Jämför med Ingvar Carlssons medlemsansökan till EU 1990 över huvudet på de egna partimedlemmarna.

Sverige måste avbryta allt samarbete med NATO, som är en aggressiv imperialistisk militärallians, och i stället slå vakt om en äkta neutralitetspolitik. Den svenska krigsmakten måste bygga på en värnpliktsarmé, som är inriktad på ett invasionsförsvar, inget annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.