Genusvetaren Helena Hill har undersökt hur “eftersatt” kvinnokampen var “inom vänsterns organisationer”på 70-talet naturligtvis särskilt med fokus på KFML/SKP som var det starkaste utomparlamentariska partiet.

Av vad som framgår av recensioner av boken så framställs KFML/SKP som särskilt dåligt på att driva kvinnofrågor vilket säkerligen inte stämmer.

“Kvinnofrågor kunde av ideologiska skäl inte få plats i denna 70-tals-vänster, menar hon: ”Det starka maskulina arbetarklassideal som dominerade gjorde därmed kvinnokampen mer eller mindre omöjlig.”

Detta framstår som mer eller mindre som en ren lögn, se t.ex. SKP:s dokument från den andra kongressen. Om man ska ska tro Helena Hill så måste kongressmaterialet vara en ren bluff:

“KVINNORNAS KAMP FÖR RÄTT TILL ARBETE OCH JÄMSTÄLLDHET har utvecklats betydligt. De strejker som genomförts av städerskorna, av sömmerskor på Brason i Gällivare, Algots i Borås och flera andra kvinnogrupper har ingjutit mod bland de arbetande kvinnorna. I
kollision med LO-och SAP-ledningen har en bred opinion inom och utom det socialdemokratiska partiet krävt en allmän arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag. Regeringen och de borgerliga partierna har sökt avleda denna opinion och förvandla sextimmarskravet till ett krav endast för småbarnsföräldrar. Denna särlösning är direkt reaktionär och skulle i
praktiken förstärka kvinnans roll som arbetskraftsreserv. På en rad orter i landet har kvinnogrupper av lokal karaktär och progressiva Grupp 8-grupper utfört ett bra arbete och aktiverat kvinnorna i kampen för sina intressen.”

Att det fanns ett motstånd mot borgerlig femninism som försöker ena alla kvinnor oavsett klass framgår av kongressmaterialet men den bild som målas upp är att kamp för kvinnofrågor generellt var undertyckt.

V. Kvinnokampen
SKP:s första kongress tog upp kvinnofrågan, bl a från programpunkten »För kvinnans frigörelse» (i »För ett socialistiskt Sverige»). Denna programpunkt innefattade bl a följande krav:
Rätt till förvärvsarbete åt alla kvinnor!
Rätt till bra daghemsplatser och fritidshem åt alla som behöver! Arbetslöshetsersättning om man inte får jobb på grund av brist på daghem.
Uppdelningen av arbetsmarknaden i en del för manliga och en del för kvinnliga yrken måste bort!
Nej till exploateringen av kvinnan i prostitution, pornografi och reklam!
Det har emellertid under hela kongressperioden funnits motsättningar inom partiet i kvinnofrågan.
Dessa motsättningar har varit skarpa – tidvis antagonistiska och debatten har haft en del hätska övertoner – och partiet har fortfarande inte fullt enats. Det måste ifrågasättas om det var lämpligt överhuvudtaget – liksom i en rad andra frågor – att föra denna debatt offentligt.
Oenigheten visade sig strax efter kongressen på partiets kvinnokonferens den 8-9 juni 1974.
Konferensen slog fast följande linje och följande huvudfrågor: »Rätt till förvärvsarbete för kvinnorna! Sex timmars arbetsdag med full lön till 1980 – 7 timmars arbetsdag i 1975 års avtalsrörelse! Lika lön för lika arbete! » – och vidare – »Kostnadsfri plats på bra daghem och
fritidshem för alla barn! » Det betonades i resolutionen att rätten till förvärvsarbete är det grundläggande kravet i kvinnokampen och att sex timmars arbetsdag är ett gemensamt krav för kvinnor och män, dvs i första hand en fackligt-politisk fråga. Partistyrelsen antog en resolution på sitt möte november-december 1974. En utåtriktad resolution publicerades i Gnistan 46/74, vilken slog fast huvudkraven från tidigare. Partistyrelsen uttalade också i sin resolution angående kvinnorörelsen:
»Vi välkomnar den ökade aktiviteten bland kvinnorna, som den framväxande kvinnorörelsen är ett tecken på. Grupp 8 och kvinnogrupper av liknande karaktär – och alla kvinnor som kämpar för likaberättigande och bättre förhållanden – bör få vårt stöd och i vårt arbete kommer vi så långt som möjligt att söka samordna aktioner för att uppnå bästa möjliga resultat i de viktiga frågor, som är gemensamma. Kvinnoförtrycket splittrar klasskampen.»
De viktigaste stridsfrågorna i kvinnofrågan har varit:
1. Partiets huvudkrav, rätten till arbete för kvinnorna.
2. Frågan om en avgränsning mot feminismen och
3. Partiets roll i kvinnokampen och hur kvinnorörelsen skall organiseras.
Samtidigt har utvecklingen självt visat att huvudinriktningen måste bestå i att partiet framför allt söker delta i, utlösa och leda de arbetande kvinnorna – framför allt proletariatets kvinnor – kamp direkt ute på arbetsplatserna. Just städerskestrejkerna har betytt mest för kvinnokampens utveckling de senaste åren. Kvinnokampen är i första hand en klassfråga och proletariatet, som består av både kvinnor och män, kan endast uppnå befrielse gemensamt. Men det är helt nödvändigt att finna särskilda organisationsformer för kvinnokampen – oavsett om detta sker genom att partiet upprättar egna organ eller arbetar i befintliga kvinnoorganisationer. Detta får praktiken utvisa. Det är viktigt att debatten i kvinnofrågan fortsätter under den kommande kongressperioden.”

(Vi har inte läst hennes bok. Återkommer i denna fråga).

 

This article has 3 comments

  1. Redaktionens kommentar är i huvudsak korrekt. Problemet i SKP fram till andra kongressen var att två felaktiga linjer dominerade debatten inom partiet. Den ena såg kvinnornas inträde i den samhälleliga produktionen som något negativt och den andra, som influerades av Grupp 8, såg i praktiken motsättningen mellan män och kvinnor som huvudmotsättningen i stället för den mellan proletariat och borgerskap. Först 1977, efter andra kongressen, lyckades SKP anta en helt politisk korrekt resolution i kvinnofrågan, som slog fast att de arbetande kvinnorna under kapitalismen var dubbelt förtryckta, dels av borgerskapet och dels i varierande grad av de egna männen. Under denna kongressperiod initierades också Kvinnofronten – efter norsk förebild. När kampen mellan den nya partihögern och partivänstern blommade upp 1978, spred sig kampen också till Kvinnofronten, vilket ledde till att de kvinnor som stödde högerlikvidatorerna lämnade Kvinnofronten. Kvinnofronten leddes senare av medlemmar, som stödde SKA.

    (Från SKA:s verksamhetsberättelse 1982 – https://marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/ska/ska-82-verksamhetsberattelse.pdf)

    “6. Kvinnokampen
    Under 1960-75 ökade antalet förvärvsarbetande kvinnor språngartat. Men under 70-talets senare hälft har antalet sjunkit. Skillnaden i officiella arbetslöshetssiffror mellan könen ökar. Bland kvinnorna i åldrarna 16-19 år var arbetslösheten 1978 dubbelt så hög som för män i samma ålder. Dessutom finns det en stor dold arbetslöshet.

    Trots att andelen förvärvsarbetande kvinnor kraftigt ökade under denna period, återfinns de fortfarande i en liten grupp kvinnoyrken. Dessa är sjuk- och hälsovård, undervisning, restaurang, textilindustri och handel. En stor del av dessa näringsgrenar är konjunkturkänsliga. Därför drabbas proletariatets kvinnor väldigt hårt av krisens verkningar.

    Kvinnorna ska nu tillbaka till hemmen. Daghems- och fritidshemsutbyggnaden har avstannat, och taxorna höjs fortlöpande. Samtidigt angrips rätten till fri abort. Även den kvinnofientliga ideologin förstärks. Pornografin blir allt råare och mer våldsbetonad. Prostitutionen ökar – filmer som frossar i kvinnomisshandel och våldtäkter visas på biografer och video.

    Samtidigt finns det en rörelse: Sedan mitten av 70-talet har allt fler kvinnor tagit upp kampen. Det gäller t.ex. städerske- och sömmerskestrejker, daghemsaktioner, kamp för bättre arbetsförhållanden på sjukhusen och kamp mot nedläggningen av kvinnoindustrier.

    Den organiserade kvinnorörelsen sönderfaller i följande delar: De olika riksdagspartiernas kvinnoförbund, vilka snarast är stödtrupper till respektive parti. För det andra i fristående borgerliga och småborgerliga feministiska organisationer. Slutligen i en proletär kvinnorörelse, varav t.ex. Kvinnofronten är en del.

    För den proletära kvinnorörelsen representeras huvudfaran av de borgerliga arbetarpartiernas kvinnoförbund och den småborgerliga feminismen. Feminismen är särskilt farlig, eftersom en proletär kvinnorörelse själv kan göra feministiska fel. Feminismen hävdar att grunden till kvinnoförtrycket är att kvinnan är ekonomiskt beroende av mannen. Den framhäver vidare kvinnoförtrycket som något som slår igenom alla klasser och därför är fristående från
    klasskampen. Feminismen är en farlig avledare av kvinnokampen, inte minst därför att den spelar på de känslor av personligt förtryck och tillfälligt manshat som alla kvinnor troligen känner någon gång. Grupp 8 har varit en typisk företrädare för den småborgerliga feminismen.

    Den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige hade länge saknat en handlingslinje i kvinnofrågan. Först 1977 tog SKP:s partiledning en resolution i kvinnofrågan, vilken slog fast behovet av en proletär kvinnorörelse. Det var först i och med att marxist-leninisterna tog sig an uppgiften att bygga en proletär kvinnorörelse som detta arbete i praktiken kunde inledas. Kvinnofronten representerar, trots sin nuvarande litenhet, motorn i en framväxande bred proletär kvinnorörelse. ”

    SKA och Kvinnofronten fokuserade på arbetarklassens kvinnor. Redan Kollontaj drog en skarp gräns gentemot den borgerliga och småborgerliga feminismen:

    “Class instinct – whatever the feminists say – always shows itself to be more powerful than the noble enthusiasms of “above-class” politics. So long as the bourgeois women and their [proletarian] “younger sisters” are equal in their inequality, the former can, with complete sincerity, make great efforts to defend the general interests of women. But once the barrier is down and the bourgeois women have received access to political activity, the recent defenders of the “rights of all women” become enthusiastic defenders of the privileges of their class, content to leave the younger sisters with no rights at all. Thus, when the feminists talk to working women about the need for a common struggle to realise some “general women’s” principle, women of the working class are naturally distrustful.”

    Alexandra Kollontai (1909), “The Social Basis of the Woman Question”

    Jag återkommer med SKP:s resolution i kvinnofrågan från 1977.

    Svara
  2. Fast hon har ju ändå objektivt rätt. Det växte fram kvinnoseparatistiska grupperingar som Grupp 8 som ett svar på att de kommunistiska grupperna misslyckades att författa en riktig kvinnolinje. Det finns exempel på att gamla oktoberförlaget och KFML(r) vägrade sälja och spridda skrifterna från feministgrupperna för att de tog upp kampen för lesbiska kvinnors rättigheter, KFML(r) skämtade ju till och med om att grupp 8 skulle falla så lågt att ha med “transvestiter” på sitt första maj tåg…

    Kongressbeslut och hur de omsätts i praktiken är två olika saker…

    Svara
    • Ja kongressbeslut och hur det omsätts i praktiken är olika saker. Men kongressmaterialet gick ju ut till alla medlemmar och de uppmanade indirekt medlemmarna att gå med i Grupp 8. Helena Hill skriver “gjorde därmed kvinnokampen mer eller mindre omöjlig”. Kanske förstår hon inte att KFML/SKP:s medlemmar förväntades arbeta i olika enhetsfrontsorganisationer? Dessutom, KFML/SKP och KFML(r) splittrades bl.a. pga på olika syn på arbete i enhetsfrontsorganisationer där errarna drev en linje som innebar att de såg ner på arbete som inte var “helrött” och kommunistiskt. Viktigt att förstå errarna inte var representativa och en minoritet i rörelsen som helhet.

      “Vi välkomnar den ökade aktiviteten bland kvinnorna, som den framväxande kvinnorörelsen är ett tecken på. Grupp 8 och kvinnogrupper av liknande karaktär – och alla kvinnor som kämpar för likaberättigande och bättre förhållanden – bör få vårt stöd”.

      Svara

Lämna ett svar till emma Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.