I år kommer valet till EU-parlamentet att äga rum den 26 maj i Sverige. Vår linje är att valet ska bojkottas. Varför denna linje?

EU är ett imperialistiskt block, en sammanslutning av nationalstater, som främst domineras av Tyskland, men även av Frankríke. EU-projektets yttersta mål är att skapa en federal statsmakt, att utveckla EU till Europas Förenta Stater och bli en supermakt på den globala arenan. EU eftersträvar en gemensam utrikespolitik och en gemensam krigsmakt, Pesco, även om de flesta stater idag är medlemmar i NATO. EU är i huvudsak allierat med USA-imperialismen, men samtidigt en konkurrent, fr.a. i fråga om handelspolitiken. Samtidigt har de interna motsättningarna inom EU ökat på senare tid; mellan EU-kommissionen, som företräder de federala intressena, å ena sidan och vissa centraleuropeiska stater som Polen, Ungern med flera liksom sydeuropeiska stater som Grekland och Italien å den andra sidan.

Det svenska monopolborgerskapet har alltid ivrat för ett svenskt EU-medlemskap

Monopolborgerskapet hade redan börjat plädera för svenskt medlemskap i EU på 1980-talet, eftersom det såg det som en möjlighet att underminera det sociala trygghetssystemet och även underlätta expansionen utomlands. Den socialdemokratiska regeringen utnyttjade krisen 1990-1991 genom att skicka in en medlemsansökan över huvudet på det svenska folket och de egna partimedlemmarna. Folkomröstningen 1994 var alltså endast möjligt tack vare denna socialdemokratiska tvärvändning. Segern blev dock knapp: 52,3 procent mot 46,8. Även bland de partier, som drev ja-linjen, särskilt bland Socialdemokraterna, Centern och Kristdemokraterna, stödde betydande väljargrupper nej-linjen.

Men det svenska folket hade lärt sig en läxa i samband med euro-omröstningen 2003 och gick inte längre på någon skräckpropaganda. Den här gången vann euro-motståndarna med 55,9 procent mot 42 procent. Bara i de tre storstadsområdena och i Haparanda fanns det en övervikt för ja-sidan. Ja-sidan förlorade trots att den hade många gånger större propagandaresurser än nej-sidan, trots att den stöddes av monopolborgerskapets intresseorganisationer, Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna. Den svenska arbetarklassen röstade emot en svensk anslutning till euron, men det fanns också ett betydande motstånd inom småborgerskapet och t.o.m. ett motstånd inom vissa delar av borgerskapet.

EU – de europeiska monopolborgerskapens sammanslutning

EU är de europeiska monopolborgerskapens, fr.a. Tysklands och Frankrikes, sammanslutning, som systematiskt bedriver ett nyliberalt projekt i form av de fyra ”friheterna”, d.v.s. fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Dessa fyra friheter syftar uttryckligen till att integrera medlemsstaterna mer med varandra. EU:s nyliberala projekt har förstärkt de fortgående de ökande klass-, förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Europa alltsedan mitten av 1980-talet. EU är alltså en imperialistisk sammanslutning, i huvudsak allierad med USA-imperialismen och som i varierande utsträckning deltar i USA:s aggressionskrig. Samtidigt har EU egna ambitioner, fr.a. i Nordafrika, Mellanöstern och Östeuropa. I och med Pesco, som ger EU en egen militär kapacitet, kan en flexibel arbetsfördelning upprättas mellan NATO och EU. EU har naturligtvis antagit en s.k. Global strategy.i

Det förekommer alltså i praktiken en slags arbetsfördelning mellan de olika imperialistiska staterna; Sverige, Danmark och Finland har expanderat sina ekonomiska intressen i speciellt de baltiska staterna. Tyskland har tagit sig an de övriga centraleuropeiska staterna och Balkan; Frankrike Nordafrika och övriga tidigare franska kolonier och så vidare.

I och med EU-medlemskapet har Sverige avhänt sig en del av sitt nationella oberoende. Stora delar av lagstiftningen baseras på beslut fattade av EU. Vetorätten för medlemsländer avskaffades med Lissabon-fördraget, som trädde i kraft 2009. EU-domstolen har utvecklats till EU:s högsta domstol och författningsdomstol med företräde framför nationell lagstiftning.

Nationalstaten är fortfarande den mest fördelaktiga klasskampsarenan; den ger proletariatet mest svängrum för att bekämpa det egna borgerskapet. Avståndet mellan det arbetande folket och den härskande klassen är mindre i en nationalstat än i en federal stat eller i en toppstyrd union av medlemsstater. Proletariatets kamp är nationell till formen, men internationell till innehållet.

EU:s ideologi är nyliberalismen

Medlemskapet i EU har inneburit en lagstadgad nyliberal politik, med budgetbalans, överskottsmål och privatiserad konkurrensutsättning av den offentliga sektorn. Detta har lett till att de sociala välfärdssystemen i vård, skola och omsorg successivt monterats ner och i stället hamnat i privatkapitalistisk ägo och verksamhet, som syftar till vinstmaximering. Detta har också lett till att delar av den samhälleliga infrastrukturen har privatiserats och eftersatts, vilket drabbar folkets flertal.

EU:s fria rörlighet syftar ytterst till att skapa en s.k. inre harmoni. Detta innebär att arbetarklassens levnadsvillkor ska pressas ner till lägsta möjliga nivå, att lönekonkurrensen mellan europeiska arbetare ska intensifieras och fackföreningarnas möjligheter att försvara arbetarnas levnads- och lönevillkor ytterligare ska begränsas. Den fackliga organisationsgraden sjunker, bemanningsföretagens framväxt leder till osäkra anställningar och allt fler arbetare arbetar under kollektivavtalens minimilöner.

Under de snart 25 år som Sverige tillhört EU har pensionssystemet, a-kassan och sjukförsäkringssystemet samtidigt undergrävts genom EU och det svenska borgerskapets försorg; järnvägen och posten slagits sönder. I stället har delar av den offentliga sektorn förvandlats till vinstmaskin för riskkapitalister. Sverige har utvecklats till det land med snabbast ökande klass- och inkomstklyftor av jämförbara länder.

Samtidigt ska alltså inte enheten inom EU överskattas. Genom införandet av den gemensamma valutan, euron, har en obalans byggts in i systemet. Det har lett till en polarisering mellan överskotts- och underskottsländer. På grund av EU-medlemskapet har de forna öststaterna tvingats strukturrationalisera bort stora delar av sin tillverkningsindustri liksom avskaffa betydande delar av det sociala skyddsnätet. Vissa stater i Sydeuropa som Grekland och Italien brottas med stora budgetunderskott, som är ett resultat av att de inte kan hävda sig ekonomiskt gentemot framför allt Tyskland. Därmed skapas motsättningar mellan centrum och periferi, som är i det närmaste olösliga.

Det är fel att skänka legitimitet åt EU-parlamentsvalet

Det finns ingen anledning att skänka legitimitet till EU-parlamentet, som inte ens är det verkliga maktcentrat i EU, genom att delta i EU-parlamentsvalet. Alltsedan det första parlamentsvalet 1979 har valdeltagandet sjunkit så att det 2014 låg på 42,5 procent inom EU. Den verkliga makten inom EU:s maktapparat finns i EU-kommissionen, som är tillsatt av medlemstaterna. Ytterst sällan går EU-kommissionen emot de tyngsta imperialiststaterna som Tyskland och Frankrike. Det svenska proletariatet har en gång röstat emot svenskt medlemskap, vilket var helt korrekt. Det enda rätta är att kräva ett svenskt utträde och att det genomförs en ny folkomröstning.

En del fascistiska och högerpopulistiska partier förespråkar också ett utträde ur EU, men de gör det endast av chauvinistiska skäl och för att de pekar ut immigranterna i EU som syndabockarna i stället för respektive lands monopolborgerskap. De står själva alla för en nyliberal och arbetarfientlig politik. I Sverige har Vänsterpartiet i praktiken släppt utträdeskravet just med hänvisning till att det inte vill hamna i samma sällskap som Sverigedemokraterna. Men detta är ett opportunistiskt argument. Kravet på ett utträde ur EU är antingen riktigt eller felaktig, oavsett vilka andra partier som råkar inta samma ståndpunkt. Det komiska är att SD redan har övergivit utträdeskravet. SD försöker nämligen bilda en allians med Moderaterna och Kristdemokraterna och släpper därför kravet. Dessutom tror SD att det och andra likasinnade partier i Europa kommer att gå framåt i parlamentsvalet. Vänsterpartiets principlösa agerande är signifikativt för de vänstersocialdemokratiska strömningarna inom EU, som drömmer om att ”reformera” EU inifrån. Dessa fungerar som borgerskapets nyttiga idioter. Socialdemokraterna var först med att dra valsen om det gick att reformera EU inifrån och att tillföra unionen en ”social dimension”. För att dra en historisk parallell: Den orättvisa Versaillesfreden 1919 – orättvis såtillvida att båda imperialistblocken hade förberett sig aktivt för krig – bekämpades i Tyskland både från höger och vänster. Nazisterna och andra högerpartier bekämpade den för att underblåsa revanschismen; vänstern, fr.a. kommunisterna, för att de visste att den skulle gynna de revanschistiska krafterna. De tyska partier som inte motsatte sig krigskadeståndet, som orsakade ekonomisk kaos i Tyskland under mellankrigstiden, klämdes så småningom ihjäl i mitten.

Bojkotta valet till EU-parlamentet!

Folkomrösta om Sveriges medlemskap i EU!

Sverige ut ur EU!

i De bland annat ”A Global Strategy for the European Union.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.