Om den finska kapitalistklassens aggressionspolitik mot Sovjetunionen

“Storfinland”. Propagandabild från andra världskriget.

Denna text är skriven av finsk kamrat för några år sedan. En del av innehållet i artikeln och slutsatserna finner man troligen inte på annat håll. En hel del uppgifter i texten har ”grävts fram” i numera offentliggjorda arkiv i Helsingfors.

Efter borgarnas seger i klasskriget i Finland 1918 (från 1919) när Mannerheim som var de vitas dåtida ledare avgav sin s.k. “svärded” vid St:Andres järnvägsstation i Karelen år 1919 sa han:

“Jag kommer inte lägga ned mitt svärd innan den sista leninistiska huliganen är borta från Petrograd”.

Man kan från denna tid räkna med att det har funnits en seriös militär aggressionspolitik från det vita, borgerliga Finlands sida, gentemot Sovjetunionen och det Sovjetiska Karelen och det finns fortfarande en sådan mot gentemot dagens Ryska Federation. Efter 1945 drevs den fram i ord och propaganda och efter 1991 uttrycktes den som en slags “Karelen-nostalgi”.

Karelen tillhörde delvis från och med 1812 det Finska Storfurstendömet och Finland var i sin helhet en del av det ryska imperiet. Området var framförallt rikt på skog. Karelen förenades med det Finska Storfurstendömet för att dra Finland närmare det ryska imperiet som före år 1809 varit en del av östra Sverige. Karelerna var ofta rysktalande och ortodoxa till religionen sett.

Det s.k. “finska nationaleposet”, Kalevala, är en samling av karelsk-finska folkdikter från Karelen. Med den borgerliga nationalismen växte även “karelianismen” fram under 1800-talets slut och så ett intresse för karelska-finska folket.  Detta utnyttjades efter 1918 och de vita anföll upprepande gånger Sovjet-Ryssland mellan 1918 och 1922. Detta med den borgerliga finska statens stöd och officiellt i de “frivilligas” namn anföll dessa aggressorer den Karelska Arbetarkommunen mellan år 1918–22 och de ockuperade och erövrade och plundrade städer och folk på ett mycket grovt och blodigt vis. För att stoppa detta skrev Sovjetunionen under ett avtal i Tartu år 1922. Enligt detta, världens första avtal mellan två socialistiska stater, Sovjet-Ryssland och Finlands socialistiska arbetarrepublik år 1918 så gavs SSRU Petsamo-området till det vita-Finland. Under 20-och 30-talet gjorde det vita Finland upp anfallsplaner med sikte på att erövra Karelen och delar av Sovjetunionen fram till Uralbergen.

Finska kapitalistmonopol, framförallt trävarukapitalister, ville komma åt den karelska skogen. En omfattande och mer specifik plan gjordes 1930 av generalstaben i Helsingfors. Det sovjetiska kontraspionaget lyckades komma över dessa planer på 30-talet vilka låg i generalstabens kassaskåp. Genom ett omfattande spionnät visste den Detektiva Centralpolisen och senare Statspolisen i Helsingfors mycket väl vilka hur förhållande var i sovjetiska Karelen under 20- och 30-talet. Detta är möjligt utläsa genom offentliggjort arkivmaterial i statsarkivet i Helsingfors.

Förberedelserna för att anfall på Sovjetunionen intensifierades efter nazisternas maktövertagande

Genom nazisternas maktövertagande i Tyskland utvecklades de militära anfallsplanerna: gemensamma militärövningar, omfattande militär rustning vid den östra gränsen mot Sovjetunionen, byggande av strategiska järnvägar och flygfält osv, osv. Under 30-talet genomfördes en aggressiv antisovjetisk kampanj och borgarklassens spred propaganda för erövrandet av Karelen. Den fascistiska lagstiftningen den s.k. Lapporörelsens lagar trädde i kraft från och med 1930. Kommunisterna gjordes fredlösa från och med 1918 och var nu lovligt byte. Det förekom hundratals överfall med misshandel och mord och mordförsök på kommunister, fackföreningspersoner och vänstersocialdemokrater.

Men alla partier med Socialdemokraterna i spetsen var för den fascistiska lagstiftningen. Tanner som var sossarnas ledare förklarade när han tog emot Vita gardets parad att Socialdemokraterna och lapporörelsen dvs. fascisterna, hade ett enda gemensamt mål, att ”krossa kommunismen”. Samlingspartiet förklarade att de skulle styra tillsammans med den “Fosterländska folkrörelsen” (vilket blev lapporörelsens namn när det blev ett riksdagsparti).

Socialdemokraterna försökte utesluta kommunister och angav till Hemliga polisen (Detektiva Centralpolisen) alla sådana som de kunde tänkas vara kommunister. Internationalen var som sång var förbjuden såväl som röda flaggor och röda tröjor. Röd tröja var en orsak till att få böter under första maj och lappo-fascisterna misshandlade arbetarungdomar vid Lappo järnvägsstation år 1930 och rev sönder deras röda tröjor.

Folkets hus och Arbetarnas hus stängdes och spikades igen så att de inte gick att använda. Många gjordes om till ”Skyddsgårdens hus”, dvs. det Vita gardets hus. Politiska fångläger existerade med flera tusen politiska fångar i vilket det användes verkliga gestapometoder. Det skedde såväl i Hemliga polisens högkvarter vid Bangatan i Helsingfors som i Ekenäs stad där de största koncentrationslägren för politiska fångar (kommunister) fanns. Under 30-talet användes även alla länsfängelser och Ochranas (smeknamn för Detektiva Centrapolisen och Statspolisen dvs. den politiska polisens) lokaler.

Polismännen var ofta öppet medlemmar i Lapporörelsen och medlemmar i de fascistiska partierna som existerade under 30-talet varav vissa kallade sig själva nationalsocialistiska.

Sådant var läget i Finland före november 1939.

Ett anfall förbereds

FKP var alltså illegalt och arbetade helt konspirativt och underjordiskt. Medlemsantalet var ungefär 2000. Den sovjetiska regeringen föreslog, eftersom riksgränsen bara låg 30 km från Leningrad, att göra markbyte, att byta ett visst landområde som ersättning för att dra gränsen lite tillbaka från Leningrad. Sovjetunionen erbjöd istället mark i Karelen. Ledande kretsar i Finland hade redan i hemlighet skrivit aggressionsavtal med Tyskland. Hitlers plan att erövra och krossa Sovjetunionen var redan klar. Då uppkom idén att prova Sovjetunionens färdighet i att kriga och skapa en konflikt mellan Finland och Sovjetunionen. På så sätt vore det sedan lättare i Finland att föra kriget emot SSRU som en hämnd. Det sista allvarliga kriget mellan Sovjetunionen och Finland hade vid den tidpunkten varit så sent som 1922. Olika skottlossningar och små gränskonflikter pågick hela tiden under 30-talet. Förhandlingarna mellan SSRU och Mannerheimstyret gjordes från och med 1938 av det sovjetiska sändebudet Jartsev. Han reste runt i landet samtidigt som FKP:s illegala organisation gav information om Finlands arbetarklass läge i landet. Man uppfattade att bland arbetarklassen fanns ett stort missnöje och en misstro mot de styrande kretsar. Men 20-år aggressiv antisovjetisk propaganda, totalförbud av all ”vänsterpress” utom de socialfascistiska socialdemokraternas hade fått verkan. Den ”Akademiska Karelska” föreningens påverkan och inflytande över folkskolelärarna och andra lärare var stor och de vita gardet hade en landsomfattande verksmanhet. Den fanns t.ex. Mannerheims Barnskyddsförbund med sin propaganda fascistiska kvinnoorganisationer som Lotta-Svärd, m.m, m.m. Allt detta hade gjorts för att vända folket emot Sovjetunionen och kommunismen.

Den 30:e november 1939 genomförde Mannerheim-Finland sin största provokation när de, efter att de, genom ett misstag skjutit med maskingevär mot sin egen avtalsdelegation vid riksgränsen, sköt med kanoner mot Sovjetunionen varvid 4 sovjetiska soldater omkom och flera skadades. Hela Mannerheim-Finlands armé var redan mobiliserad den 10 oktober och helt färdig för att kriga vid sina utposter vid riksgränsen och inom Mannerheimlinjen.

Finlands Demokratiska Republik

Det borgerliga Finlands regering krävde att Sovjetunionen skulle dra sina gränsstyrkor tillbaka till Leningrads förstäder vilket var omöjligt då stadens försvar låg precis bakom gränsen. Striderna började, och enligt planen befäste Mannerheimstyrkorna sig vid sin Mannerheim linje som var byggd under 30-talet längs Karelska halvön. FKP:s utlandsbyrå manade Finlands folk till revolution för att störta Cajanders regering och samtidigt formades i Terijoki-stad (nutiden Selenogorsk) Finlands folkregering med Otto Wille Kuusinen som stadsminister. Sovjetunionen skrev i Moskva ett avtal med Folkregeringen och Finlands Demokratiska Republik utropades. Enligt avtalet förenades 70 000 kvadratkilometer av Sovjetkarelen och andra finsktalande trakter med Finlands Demokratiska Republik. På så sätt formades det s.k. Röda Stor Finland. Republikens tidningar spreds till Helsingfors under de första krigsveckorna av sovjetiska flygplan. Också genom radio folk fick veta att den nya regeringen och att den Demokratiska republiken fanns. I de områden som Röda armen befriade (Republikens folkarméers styrkor väntade mestadels trots att vissa deltog i strider norr om Ladogasjön) stödde den lokala befolkningen starkt Folkregeringen. Man valde folkkommittéer som lokal makt osv. Som speciell taktik förde den nyvalda Rytisregeringen i det borgerliga Finland med tvång bort kareler och hela lokala befolkningar bort från dessa områden där Röda armén tog sig fram. Därför blev dessa områden nästan tomma på befolkningen. Husen brändes, vitagardisterna samlade alla förmögenheter och ägodelar och fraktade allt västerut. Samtidigt spreds lögner om att Folkrepublikens propagandamaterial var förgiftat osv, att folket inte skulle röra dem.

Det underjordiska FKP var i stort sett hjälplöst i situationen, Otto Wille Kuusinens brev nådde underjordiskt vissa partimedlemmar. Han skrev att alla skulle dra sig norrut och gömma sig tills Röda armén befriade landet. Inga detaljerade planer fanns för att göra någon slags motståndsrörelse och att hjälpa folkregeringen. Borgarstatens inrikesminister Kekkonen (senare långvarig president) gav en order om att arrestera nästan 300 av FKP:s funktionärer som hade kontakter med militärer. Detta för att hindra FKP:s motstånd. Samtidigt samlades under fascister från hela Norden under den falska parollen: “Nordens sak är vår”. Alla ville de kriga för Mannerheimklickens sak. Dessa “frivilliga” var ynkryggar som vid sin kapitulation förklarade att de var från andra stater och att de därför skulle få privilegier. Redan snart efter kriget börjat förklarade Socialdemokraterna att de skall ansluta sig till kriget och deras kvinnor till vita gardets kvinnostyrkor Lotta Svärd m.m. Regeringen skrev ett avtal om arbetsförhållanden med fackföreningarna och erkände att de överhuvudtaget existerade, det s.k. ”Januarilöftet” i januari 1940. Detta var framförallt ett sätt att lura arbetarna till kriget.

Vad gick fel?

FKP var svagt före kriget och led av att det var infiltrerat av polisagenter som lyckades förstöra partiets organisationer och partifunktionärer. Från och med 1935 drev man enligt folkfrontpolitiken fram ett stöd för Socialdemokraterna som egentligen redan länge varit socialfascister. Partiets underjordiska tidningar lades ned, militäravdelningen avskaffades, partiets generalsekreterare var en förrädare. Arvo Poika Tuominen förklarade t.o.m. att kommunister skulle ansluta sig till vita gardet strax före kriget. Endast FKP:s utlandsbyrå i Moskva var i stånd att göra motstånd.

Kommunisterna väntade på order från ett parti som inte gav dem. Partiets propaganda före kriget var vissa teaterpjäser i antimilitaristisk and för att påverka socialdemokraternas vänster och till vissa kulturpersoner. Påverkansarbetets resultat var att sex av socialdemokraternas riksdagsledamöter inte deltog i riksdagen när kriget började och väntade sig att Folkregeringen skulle komma till Helsingfors. Efter två veckor deltog de igen riksdagen men blev senare anhållna av Mannerheim styret. Ingen slags seriösa planer att genomföra partisankrig fanns efter 20-talet att Eino Rahjas ledde FKP:s militäravdelning och genomförde transporter av vapen till Finland underjordiskt.

Orsaken till att arbetarna inte reste sig i till revolution och att FKP:s arbete inte lyckades var framförallt att Mannerheim styret till kriget tog de yngre soldaterna, medelåldern var ungefär 25. De var alla ur den generation som inte på något sätt varit med i klasskriget 1918. De var utbildade i folkskolor i den fascistiska “Akademiska Karelskaföreningens ” anda. De före detta rödgardisterna fick inte alls vapen. Dessa yngre soldater togs framförallt från de arbetartäta orterna och de satte arbetarsönerna i frontlinjen. Detta visar klart den forskning och statistik som togs fram för några år sedan. FKP:s organisation var så pass svag under kriget 1939–40 att sovjetiska partisankrigare inte kunde använda den som ett stöd.

Folkregeringen fick ett stort stöd utomlands bland finnar i Amerika. Välkända kulturpersoner som visste att det i Finland rådde fascism förklarade sitt stöd för Folkregeringen. Bland dessa bland annat Martin Alexander Nexö.

Mellanfreden

Av oklara skäl krävde den Sovjetiska ledningen samt Folkregeringen att krigsföring skulle stoppas på våren när kriget hade varat i 105 dagar. I detta läge hade Mannerheim styrkorna ammunition och möjligheter att föra krig två veckor till. Västmakterna hade förklarat att de skulle skicka hjälpstyrkor genom norra Sverige och Göring från Nazi-Tyskland krävde att Mannerheim skulle sluta kriga eftersom Finland måste behålla nu sina krafter för att vara beredda när de skulle angripa Sovjetunionen senare. Det är oklart på vilket sätt nazisterna hotade Sovjetunionen för att avsluta krigsinsatsen.

Den så kallade mellanfreden slöts mellan Sovjetunionen och Rytis regering (det borgerliga Finlands regering). Folkregeringen slutade att existera samtidigt som Finlands Demokratiska Republiks område förenades med Karelska Autonoma Sovjetrepubliken och blev Karelsk-Finska Sovjetrepubliken med O.W. Kuusinen som sin ordförande. Det före detta Viborgs län förenades med Karelsk-Finska Sovjetrepubliken.

Lögnen om “eniga finska folket” och lögnen om “vinterkrigsanda” formas

Under den s.k. mellanfreden, Moskvafreden, påbörjade Finland aktiva förberedelser för nästa krig. Kriget döptes till “Vinterkriget” och de propagerade kraftfullt för nödvändigheten av en hämnd. Alla stupade soldater begravdes under högtidligheter. Den befolkning som hade varit inom Finlands Demokratiska Republik skulle få återkomma till sina hemtrakter, enligt löftena, men de stängdes in i koncentrationsläger i Norra Finland.

Tyska styrkor kom tillbaka till Finland under våren 1941. Krigsplanerna vara klara och samtidigt som Nazityskland anföll Sovjetunionen 22.6.1941 så anföll tyska styrkor Sovjetunionen från Norra Finland. Finland var delat i en del i söder och en del i norr. Tyskarna krigade från norrut till öster och Mannerheims armé från södra Finland och österut längs Ule Älv. Sovjetunionen svarade med bombningar av Helsingfors och regeringen där förklarade att nu är det dags att ta hämnd på Sovjetunionen och “kriga mot den eviga fienden” och återerövra Karelen i sin helhet. Röda armén var tvungen att backa för massiva anfall från Nazitysklands sida och Mannerheim styrkor erövrade relativt snabbt stora delar av Karelska-Finska Sovjetrepubliken. Petrozavodsk var man tvungen att överge åt dem. Karelska-finska folket organiserades för partisankrig vilket pågick inne i Karelska-Finska Sovjetrepubliken såväl som i själva fascistiska Finland.

Mannerheim och Hitler lika som bär

I Finlands läkarkår fanns under 30-talet starka förbindelser med Nazityskland vilket påverkades av rasteorier. Dessa rasteorier hade man forskat om redan under den så kallade språkstridens dagar när framförallt den svensktalande överklassen ville bevisa att de tillhörde den ”ariska germanska rasen” medan de finsktalande skulle anses tillhöra en lägre stående mongolisk ras (det finsktalande folkets och de finskbesläktades urboställe finns nära Stalingrad vid Volgafloden).

Enligt dessa rasteorier delades befolkningen i det ockuperade Karelen upp. De nationella; kareler och finnar, som uppfyllde raskraven bland annat skallens storlek osv. var en grupp. De fick vara på fri fot och fick större matransoner. De onationella: ryssar och kareler som inte ansågs uppfylla dessa raskrav stängdes in i koncentrationsläger (namnet byttes senare till “övergångsläger”) fick svälta och avrättades för småsaker och fick små matransoner. Denna befolkning skulle enligt planen överges åt tyskarna för vidare behandling. Karelen förfinskades den ryska befolkningen fråntogs alla rättigheter. I Själva Karelsk-Finska Sovjetrepublikens huvudstad Petrozavodsk organiserades 6 koncentrationsläger och 95% av hela stadens befolkning inspärrades. Republiken omvandlades till koloni.

FKP för partisankrig; Finlands Motståndsrörelse.

Under svåra förhållanden organiserade det underjordiska FKP Finlands motståndsrörelse. Dessa motståndsgrupper bestod av yngre medlemmar av Kommunistiska Ungdomsförbundet och av vänstersinnade soldater som rymde från fronten. Det starkaste motståndet fanns i Tammerforstrakten och i Åbotrakten, i Norra Finland och i de kommuner som var mera vänstersinnade. Man lyckades spränga vissa ammunitionslager, sabotera järnvägslinjer nära Tammerfors och Åbo, osv. Berömda motståndsgrupper i Helsingforstrakten var Veikko Pöystis grupp som lyckades genomföra en relativt stor krigsinsats mot fascistregimen. Han dog hjältemodigt och stred till sista kula mot poliser i Helsingfors landskommun nära Sandkulla hållplats. Marta Koskinens grupp deltog i propagandaarbetet i Helsingfors och var aktiv i FKP. Veikko Ketonens motståndsgrupp var aktiv nära Åbo. Tammerforsungdomar gjorde motstånd nära Tammerfors. I Norra Finland fanns berömda motståndsaktiva som Klemetti och Kumpulainen.

I Karelska-Finska Sovjetrepubliken pågick partisankrig och vissa blev invalda i ockupationsstyrets organ och organiserade där underjordiskt motstånd. Soldatpolisernas bas likviderades och Sylvi Paaso var en av de mest berömda partisankrigarna.

Vissa grupper var så svaga att all deras kraft gick att överleva medan vissa var starkare och kunde genomföra vissa militära åtgärder. Problemet var att folkets stöd var så pass svagt.

Märkligt är att välkända anarkister (bl.a. Harry Järv) krigade för fascismen och var stolta över det, medan kommunisterna var mest aktiva emot fascistiska väldet. Alla politiska partier som var lagliga förde krig för fascismen. Krigsbrottslingar fanns i varje parti.

Efter Röda arméns seger i Stalingradslaget började Mannerheim styret att försöka lämna kriget. Men slutligen, det 4:e Stalinska slaget, det stora anfallet på Karelska halvön tvingade Mannerheim styret att förbereda ett fredsavtal med Sovjetunionen.

Enligt fredsavtalet skulle politiska fångar släppas fria, men snabbt innan fredsavtalet trädde i kraft avrättade Mannerheim styret många motståndskämpar.

Opportunistiska krafter som överlevde förföljelser inom till exempel koncentrationslägren och fängelserna tog makten inom FKP och registrerade ett parti. De gick till val efter kriget och ingick i landets regering tillsammans med socialfascisterna och agrarförbundet. De förberedde även en krigsbrottsprocess. De gamla rödgardisterna krävde att FKP skulle rustas med vapen men den opportunistiska ledningen vägrade. Det fanns fantasier om Folkdemokrati och FKP var tillsammans med de östeuropeiska länderna med i Kominform och Finland räknades politiskt till de östeuropeiska länder fram till 1948. Inrikesminister och vissa andra ministerposter var i FKP:s händer och även Statspolisen och Rundradion. FKP:s valparti DFFF (Demokratiska förbundet för Finlands folk) förlorade valet 1948 efter aktiv antikommunistkampanj från socialdemokraternas sida, samt en smutskampanj om påstådda maktövertagandeförsök 1948.

O.W.Kuusinens dotter Hertta Kuusinen var FKP:s viceordförande och socialminister och hennes make Yrjö Leino var FKP:s inrikesminister. Dessa opportunister hade storslagna planer på socialisering med mera men ingen av dessa lyckades. Arméns officerare och generaler var de gamla mannerheimtroga slaktarna som hade alla tunga vapen under sin kontroll. Trots att det vita gardet med andra fascistiska organisationer förbjöds så bevarade de sin underjordiska organisation. Stora mängder vapen gömdes för att strida emot folkdemokratin om så behövdes. Den s.k. Röda Statspolisen som var i FKP:s händer fick reda på detta och lyckades arrestera en del av vapensmugglarna. Ännu idag finns stora mänger ammunition och vapen gömda på olika ställen. Ibland hittas vissa av dessa välgömda vapengömmor. Nuförtiden är även de förra ledarna inom FKP ganska eniga om att försöket att göra Finland till en Folkdemokrati efter kriget var någon slags projekt av SSRU:s vetenskapsakademi.

För att krossa den finska borgarstaten efter kriget (även om Mannerheim 1946 rymde till Schweiz) så skulle det ha behövts en massiv krigsinsats från den Sovjetiska militärbas nära Helsingfors, Porkala-basen samt över gränsen. Detta skulle varit nödvändigt även om FKP hade ganska starkt stöd bland folket efter kriget så hade den s.k. Röda Statspolisen enbart handeldvapen.

Den slutsats man dra är att utan massavrättningar på arbetare efter 1918, förföljelser och den fascistiska lagstiftningen, socialdemokraternas förräderi före, under och efter kriget och de politiska fånglägren så skulle det inte hade varit möjligt för den finska bourgeoisien att föra finska folket till krig emot Sovjetunionen och på det sättet delta fascisternas krig för världsherravälde.

 

 

 

1 KOMMENTAR

  1. Intressanta fakta men strukturen på artikeln är lite rörig. Skulle vara bra med lite källor också…

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net