Varför röstar en del LO-medlemmar på Sverigedemokraterna?

Denna fråga behandlas i Klass i Sverige Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet, som utgavs av Arkiv förlag i år. Boken innehåller en hel del intressant statistik. Det finns ju ingen anledning att avstå från att utnyttja statistik, även om den har framtagits av reformister. Marx och Engels, som aldrig drog sig för att använda borgerlig statistik, påpekade gärna att det innebar att de bekämpade borgarna med deras egna medel.

2018 var det första riksdagsvalet, då de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna fick fler röster, 46 %, än Socialdemokraternas 41 % bland LO-medlemmarna. Resterande 13 % stod Vänsterpartiet och Miljöpartiet för. Sverigedemokraterna ensamt fick 24 %.

Sverigedemokraterna tog i valet 2018 väljare i första hand från Socialdemokraterna och Moderaterna. Sverigedemokraterna ökade sin andel bland arbetarväljare från 6 % 2010 till 24 % 2018 och bland företagare från 4 % 2010 till 24 % 2018. Inom arbetarleden gjorde Sverigedemokraterna inbrytningar framför allt bland arbetslösa, sjuka och människor med aktivitetsersättning. Vad beror detta på?

Två forskare, Johanna Palm och Jens Rydgren som citeras, pekar på fenomenet relativ utsatthet, eller relativ deprivation.  ”Relativ deprivation handlar mer exakt om ojämlikhet då det syftar på hur en individs eller grupps ekonomiska utsatthet eller status i samhållet (faktiska eller upplevda) har förändrats/försämrats i relation till andra individer eller grupper, eller i relation till sig själv eller sina egna förväntningar på livet.”

Artikelförfattarna drar den försiktiga slutsatsen:

”Sammantaget tyder mycket på att de senaste decenniernas nyliberalism underlättat högerradikalismens frammarsch i Sverige. Den förda klasspolitiken har skapat en grogrund för väljarstöd bland de många relativa förlorarna i spåren av den ökande ojämlikheten och det allt mer brutala klassamhället.”

Det som skiljer dagens situation från tiden för 1960- och 1970-talets uppsving är att borgerskapet i Europa och Sverige inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till arbetarklassen. Sovjetunionen har kollapsat och de flesta revisionistiska partier har antingen reducerats till vänstersocialdemokratiska partier eller t.o.m. försvunnit. De flesta socialdemokratiska partier i Europa har förlorat starkt i inflytande, eftersom de inte längre behövs för att dämma upp för ett kommunistiskt inflytande inom arbetarklassen. Socialdemokrater i regeringsställning har tvärtom i stället förvaltat borgerskapets nyliberala politik sedan 1980-talet. Den revolutionära rörelsen i Sverige och Europa, som inspirerades av Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Arbetets Parti i Albanien (AAP) splittrades, desillusionerades av den kapitalistiska urartningen i Kina och försvagades allvarligt. Därför finns det idag ingen rörelse, som på allvar kan bekämpa det europeiska och svenska borgerskapet, då det oavbrutet strävar efter att öka inkomst- och förmögenhetsskillnaderna och minska de offentliga utgifterna genom att privatisera och skära i de sociala trygghetssystemen, kort sagt försämra proletariatets levnadsvillkor. Det är i detta tomrum, som högerpopulistiska, högerextremistiska och t.o.m. fascistiska rörelser växer fram i Europa, eftersom stora delar av arbetarklassen inte ser något alternativ.

Sverigedemokraterna ger invandrarna skulden, helst de senaste och de från muslimska länder, för den uppkomna situationen i Sverige. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet. De högerpopulistiska partierna kämpar för en kapitalism med färre eller inga alls invandrare, som om detta skulle lösa några av kapitalismens problem. De högerpopulistiska partierna letar efter syndabockar, men inte rätt syndabockar. Huvudansvaret för samhällsutvecklingen, inklusive för invandringens utveckling, bär nämligen i stället borgerskapet och dess nyliberala politik sedan 80-talet. Sverigedemokraterna står också närmast Moderaterna och Kristdemokraterna i den övriga sakpolitiken.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas? Den enda framgångsmetoden för kommunisterna i detta sammanhang är att fokusera på huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerskap, söka förankra sig i arbetarklassen och ena alla som kan enas, oberoende av härkomst, religion etcetera, på klasskampens grund, samtidigt som alla försök att splittra arbetarklassen politiskt bekämpas.

Clara Zetkin skrev en gång fyndigt att fascismens framväxt före andra världskriget var straffet för kommunisternas misslyckade revolutionsförsök i Europa, bl.a. i Finland, Tyskland och Ungern. Oktoberrevolutionen visade att arbetarklassen kunde ta makten; de tre misslyckade revolutionsförsöken visade också att arbetarklassen kunde besegras. Kapitalismen kan aldrig lösa sina inneboende motsättningar och den nuvarande krisen, som förstärkts av coronapandemin, kan mycket väl förvärras och ta oanade proportioner. En kris väntar alltid om hörnet. Idag är de radikala och kommunistiska krafterna i Sverige i underläge och det kommer att bli en kapplöpning mot de reaktionära krafterna, speciellt i ett akut krisläge. I det läget måste alla revolutionärer ta sitt ansvar,

RBT

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Föreningens grundsatser

Föreningens handlingsprogram