Just nu framställs det som att Vänsterpartiet har stora framgångar under Nooshi Dadgostars ledning och att många nya medlemmar har strömmat till efter att partiet satte ner foten i riksdagen mot planerna på att införa marknadshyror. Men det finns en annan berättelse också.
Den som följt Vänsterpartiet ett tag har nog märkt hur partiet försöker sitta på två stolar samtidigt. De officiella företrädarna för partiet tar avstånd från kommunismen och vill gärna framstå ungefär som Socialdemokraterna ”var förr”.
Men samtidigt har partiet hållit en dörr åt vänster ”på glänt”. I partiets första maj-demonstrationer låter man allsköns ”vänster”-grupper delta och ofta utgöra den största delen av demonstrationerna.
Vänsterpartiets ungdomsförbund har inte riktigt hängt med i partiets högervridning och partiets problem är att ju mer öppet antikommunistiska man blir desto fler medlemmar riskerar man att stöta bort. Josefine Sjödahl, tills nyligen ordförande för Vänsterpartiet i Kista på Järvafältet i Stockholm, skriver i Flamman:
”Fram tills för någon månad sedan var jag ordförande för Vänsterpartiet Kista – min andra familj bestående av gräsrotsaktivister och nördiga socialister. Nu blir jag partilös. Det har inte varit ett lätt beslut, men jag är mycket hellre det än principlös.
Många har reagerat på begreppet tillväxt i Vänsterpartiets ’nya ekonomiska politik’, jag har stort förtroende för att mina klimatkamrater inte kommer släppa detta. Jag vill i stället zooma ut och spola tillbaka längre, vi kan börja med målet om att ’bredda Vänsterpartiet’. Så vitt jag vet är inte att ’bredda’ synonymt med en (höger)-förflyttning, ’den breda vänstern’ är inte synonymt med socialdemokrati. Det är i detta ’breda’ vänsterparti som det inte längre finns utrymme för mig.
Den nya ekonomiska politiken är inte första gången partiledningen (läs: verkställande utskottet i partistyrelsen) går händelserna i förväg och pekar ut riktningen för en förflyttning. EU-motståndet är ett typexempel vars konsekvenser består av att slakta den interna opinionsbildningen och vilseleda såväl medlem som ’vanligt folk’. ”
”Kommunistskammen,” fortsätter Josefine Sjödahl i sin artikel i Flamman ”som uppstod när företrädare ifrågasattes på grund av Ung vänsters principprogram har varit pinsam och har fått mig att undra varför inte Ung vänster, med deras beskrivning av ett klass- och statslöst samhälle i kombination med avståndstagande från diktaturer, håller i ideologiskolan för moderpartiet. Dessvärre verkar inte media lika intresserade av partiledarens okunskap om antifascister och anarkismen. Varken kommunistskammen eller oviljan att associeras med den riktiga breda vänstern förvånar nu när Marx hamnat i komposten till förmån för den nya husguden Keynes, och med en ekonomisk riktning som får mig att vilja nynna ”Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt. Staten och kapitalet, de sitter i samma båt”.”
Man ska hålla i minnet att Vänsterpartiet, som bytte namn från SKP 1967, ända fram till början av 90-talet var hårdnackade försvarare av Sovjetunionen, som efter revisionismen maktövertagande på femtiotalet lämnade kommunismen och blev en fascistisk stat med socialimperialistiska maktsträvanden. Så den ”kommunism” som hyllats inom Vänsterpartiet har inte varit en verklig kommunism. Den som verkligen tror på kommunismen och vill kämpa för en revolutionär politik kommer att känna sig mer och mer obekväm i Vänsterpartiet…
