Från Marx och Engels till dagens miljökamp

Kan man tänka sig en levande revolutionär politik för 2100-talet utan ekologisk medvetenhet? En del miljövänner påstår att marxister står för människans rätt att hänsynslöst utnyttja naturen, och står för kortsiktiga ökningar av produktionen. Hos Marx och Engels fanns en motsägelsefull syn på förhållandet mellan det mänskliga samhället och naturen. Å ena sidan var de djupt imponerade av kapitalismens produktiva kapacitet, och tenderade att beskriva socialistisk produktion bara som en fortsättning på den kapitalistiska, men med kollektivt ägande. Å andra sidan var de känsliga för kapitalismens rovdrift av både människa och natur.

Den socialistiska visionen handlade inte om att ständigt producera mer, utan om att producera för mänskliga behov och samtidigt möjliggöra kortare arbetstid och mer tid för deltagande i styrandet av samhället, för fritid och för kultur. På samma sätt som kommunister hävdar att den borgerliga staten inte bara kan tas över av de arbetande, utan måste ändras i grunden – på samma sätt blir utmaningen för dagens revolutionärer att formulera en vision för en värld där mänskliga behov kan tillfredsställas utan att planeten skövlas.

En revolutionär klimat- och miljöpolitik utan Marx’ och Engels’ bidrag är idag otänkbart. Det är sant att Marx och Engels bara ägnade miljön en begränsad uppmärksamhet. Men att ekologiska frågor inte ges någon central plats i marxistisk teori är inte förvånande: på 1800- talet var de skador den moderna civilisationen orsakar långt ifrån lika allvarliga som nu. Dagens ekologiska kris, och i synnerhet det hot klimatförändringarna utgör mot all form av liv på vår planet, skapar utmaningar som kräver en betydligt mer djupgående utveckling av den kommunistiska politiken.

Marx fördömde utplundringen av naturen

Hos Marx och Engels hittar vi betydelsefulla insikter om motsättningen mellan kapitalismens framsteg och miljön. Och detta i sådan omfattning att det fått den italienske geografen Massimo Quaini att skriva: ”Marx fördömde utplundringen av naturen innan någon borgerlig ekonomisk miljömedvetenhet hunnit födas”. (Geography and Marxism, Totowa, NJ, Barnes & Noble, 1982, s.136.)

Den viktigaste kritiken mot Marx och Engels inom delar av miljörörelsen är att man anser att de ställde människan i motsättning till naturen och att de förespråkade att göra människan till naturens herre och mästare.

Hos Marx och Engels går det att hitta många hänvisningar till att naturen måste ”kontrolleras”, ”behärskas” eller rent av ”domineras”. Till exempel skriver Engels att under socialismen blir människan ”för första gången naturens medvetna, verkliga herrar i det att de blir herrar över sitt eget samhälle”. (Engels, Anti-Dühring, Arbetarkulturs förlag, Stockholm, 1955, sid. 391.)

Men för Marx och Engels handlar dessa termer som ”herravälde” eller ”dominans” över naturen ofta om kunskaper om naturens lagar, snarare än om någon plan på att förslava naturen.

I de ”Ekonomisk-filosofiska manuskripten” från 1844 skriver Marx att ”naturen är människans oorganiska kropp”. Och: ”Att människans fysiska och andliga liv sammanhänger med naturen har ingen annan innebörd än att naturen hänger samman med sig själv, ty människan är en del av naturen.” (Marx, ”Ekonomisk-filosofiska manuskripten”, (1844) ur Liedman (red) Människans frigörelse, Marx i urval, Aldus/Bonniers, Stockholm, 1965, s. 65, 86-87.)

Marx definierar kommunismen som en ”fulländad naturalism” och ser den framför allt som den verkliga lösningen på ”konflikten mellan människan och naturen”. Genom det faktiska avskaffandet av privategendomen kommer det mänskliga samhället att uppleva:

”människans fulländade väsensenhet med naturen, naturens sanna återuppståndelse, människans slutgiltiga naturalism och naturens slutgiltiga humanisering”. (a.a)

Dessa stycken handlar inte direkt om miljöfrågor – eller om hoten mot miljön – men möjliggör ett synsätt på förhållandet människa/natur som inte är ensidigt. I Engels’ berömda skrift om ”Arbetets andel i apans förvandling till människa” (1876) tjänar samma sorts naturalism som grund för kritik av människans rovdrift på miljön:

Låt oss emellertid inte smickra oss alltför mycket med vår mänskliga seger över naturen. Ty varje sådan seger kräver ut sin hämnd av oss. Det är visserligen sant att varje seger i första hand medför de följder som vi räknat med, men i andra och tredje hand har den helt andra och oförutsedda verkningar som alltför ofta upphäver de första. De människor som förstörde skogarna i Mesopotamien, Grekland, Mindre Asien och annorstädes för att få odlingsbar jord, drömde aldrig om att de lade grunden till den nutida förödelsen i dessa länder genom att de samtidigt med skogarna tog bort uppsamlingscentra och reservoarer för fuktigheten. När italienarna på Alpernas sydsida gjorde slut på de granskogar, som vårdas så omsorgsfullt på Alpernas nordsida, anade de inte att de skar av rötterna till fäbodarnas boskapsskötsel. Ännu mindre anade de att de därmed undandrog sina bergskällor vattnet under större delen av året, så att dessa skulle kunna gjuta så mycket våldsammare högfloder över slätterna under regnperioden. […] På detta sätt påminns vi vid varje steg vi tar om att vi ingalunda behärskar naturen som en erövrare behärskar ett främmande folk, utan att vi med kött och blod och hjärna tillhör naturen och står i dess mitt och att hela vårt herravälde över den består i att vi framför alla andra varelser känner dess lagar och kan använda dem på rätt sätt.” (Engels, Naturens dialektik, Gidlunds förlag, 1975, s. 117.)

Öknarnas utbredning

Detta exempel har allmän betydelse och innehåller moderna ekologiska argument både genom kritiken av skogsskövlingen och genom varningen för den förödelse produktionen kan medföra. Ett likartat argument återfinns i Marx’ brev till Engels den 25 mars 1868, där han till och med, apropå öknarnas utbredning, kommer in på klimatförändringen:

Fraas bok, (”Klimat och flora genom tiderna, en historia om de båda”, 1847), är mycket intressant då den visar att klimat och flora förändras under historisk tid. […] Han hävdar att med jordbruket – och i relation till hur intensivt det bedrivs – försvinner den av bönderna så uppskattade ’vätan’ (därigenom uppstår växternas vandring från syd till norr) och stäpperna bildas. Jordbruket är i förstone till gagn men slutligen förödande (verödend) genom skogsskövlingen, etc … Faktum är att jordbruket när det utvecklas okontrollerat och irrationellt hanterat […] lämnar öknar i sina spår som i Persien, Mesopotamien, Grekland, etc.” (Marx, Engels, Ausgewählte Briefe, Berlin, Dietz Verlag, 1953, s. 234-235.)

Marx noterar att denne författare – Carl Nikolaus Fraas, en botaniker som levde mellan 1810 och 1875 – inte överskred gränserna för borgerligt tänkande men att hans analyser innehöll ”en omedveten socialistisk tendens”. (Marx, Engels, Ausgewählte Briefe, Berlin, Dietz Verlag 1953, s.234-235.)

Marx kunde givetvis inte förutse den globala uppvärmning som nu hotar, men han ställde sig frågor om vilka konsekvenser en del produktionsformer hade för flora och klimat.

En del miljövänner hävdar att Marx bara ser det mänskliga arbetet som ursprunget till allt värde och all rikedom och han bortser från naturens bidrag.

Men Marx hävdade att naturen bidrar till verkliga rikedomar, som inte består av bytesvärden utan av bruksvärden. Den tesen förfäktar Marx uttryckligen i Kritik av Gothaprogrammet gentemot Lassalle och dennes anhängare:

”Arbetet är inte källan till all rikedom. Naturen är i lika hög grad källan till bruksvärdena (och av sådana består väl ändå den materiella rikedomen!) som arbetet, vilket självt endast är en yttring av en naturkraft, den mänskliga arbetskraften.”  (Marx, Kritik av Gothaprogrammet, Arbetarkulturs förlag, Stockholm 1938 sid 9.)

Ingen har som Marx fördömt kapitalismens logik med produktion för produktionens egen skull, kapitalackumulationen, rikedom och varor som mål i sig. I ett stycke i de ”Ekonomisk-filosofiska manuskripten” från 1844 går han till attack mot kapitalets omåttlighet, dess gränslösa expansion och dess förmåga att framkalla konstgjorda behov:

Måttlösheten och omåttligheten  blir deras enda sanna mått. […] frambringar ökningen av produkter och behov påhittiga och ständigt kalkylerande slavar med omänskliga, raffinerade, onaturliga och inbillade lustar.”  (Marx, ”Ekonomisk-filosofiska manuskripten”, s. 97. Jfr Marx, Engels Kleine Ökonomische Schriften, Berlin, Dietz Verlag, 1953, s. 141.)

Socialismens egentliga idé handlar om produktion av bruksvärden, av medel för att tillgodose mänskliga behov. För Marx var inte högsta målet med tekniska framsteg någon oändlig utökning av tillgångar (”att ha”), utan en förkortning av arbetsdagen och utökning av fritiden (”att vara”).

Det är sant att man hos Marx och Engels ibland återfinner en okritisk hållning till det industriella produktionssystem kapitalet skapat och en tendens att göra ”produktivkrafternas utveckling” till den främsta bäraren av framåtskridandet. I Kommunistiska manifestet lovordar de bourgeoisiens förmåga att skapa

talrikare och kolossalare produktivkrafter än alla föregående generationer tillsammans”, något som leder till ”naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och åkerbruk, ångsjöfart, järnvägarna, elektriska telegrafer, uppodlingen av hela världsdelar, segelbara floder […] – vilket tidigare århundrade anade att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte?”. (Marx, Engels, Kommunistiska manifestet, Oktoberförlaget, Stockholm , s.15)

Marx och Engels föddes för ungefär 200 år sedan, innan kapitalismen utvecklats till den globala destruktiva kraft som den är idag. På enstaka ställen, som till exempel i detta stycke i ”Den tyska ideologin”, kan man hitta insikter om den destruktiva potentialen hos produktivkrafterna:

”I utvecklingen av produktionskrafterna inträder ett stadium, på vilket produktionskrafter och kommunikationsmedel framkallas, som under de bestående förhållandena bara åstadkommer ofärd och som inte längre är produktions- utan destruktionskrafter (maskiner och pengar)”. (Marx, ”Den tyska ideologin”, Människans frigörelse, s. 173)

Radikal kritik

I vissa stycken som handlar om jordbruket formulerar man sanna ekologiska frågeställningar och skisserar en radikal kritik av de katastrofer kapitalismens jakt på ökade profiter och produktion leder till. Vad vi ser i dessa texter är ett slags teori om ett sammanbrott i metabolismen, ämnes-utbytet, mellan mänskliga samhällen och naturen till följd av kapitalismens jakt på ökade profiter och produktion. Utgångspunkten för Marx var de arbeten som utförts av den tyske kemisten och agronomen Liebig.

Det är en av Liebigs odödliga förtjänster att han har påvisat det moderna jordbrukets negativa sida från naturvetenskaplig ståndpunkt.” (Marx, Kapitalet. Första boken, s. 442.)

Uttrycket ”sammanbrott” eller ”bristning” i metabolismen återfinns bland annat i ett stycke i kapitel 47, ”Den kapitalistiska jordräntans ursprung”, i tredje boken av Kapitalet:

Å ena sidan reducerar jordegendomen i stor skala jordbruksbefolkningen till ett ständigt sjunkande minimum och skapar en ständigt växande, i stora städer sammanträngd industribefolkning. Den frambringar därigenom betingelser som bryter sammanhanget i den lagbundna ämnesomsättningen i naturen på ett sätt som är omöjligt att reparera, så att jordens kraft förslösas och denna förstörelse genom handeln föres vida utöver det egna landets gränser. (Liebig) […] Storindustri och industriellt bedrivet storjordbruk samverkar. Om de ursprungligen skilde sig från varandra genom att den första mera förödde och ruinerade arbetskraften och därmed människans naturkraft, den senare mer direkt markens naturkraft, så förenas de under den fortsatta utvecklingen, genom att det industriella systemet på landsbygden också försvagar arbetarna, och industri och handel å sin sida skaffar jordbruket medel att utsuga jorden.” (Kapitalet. Tredje boken, Bo Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla, 1973, s. 719-720.)

Temat med ämnesutbytets, metabolismens, sammanbrott återfinns även i ett stycke av första bandet av Kapitalet: avslutningen på kapitlet om storindustrin och jordbruket. Det är en av de texter där Marx uttryckligen behandlar den förödelse kapitalet har för miljön – liksom en dialektisk vision av det motsägelsefulla ”framåtskridande” som produktivkrafterna leder till:

”Samtidigt som stadsbefolkningen hopas i stora befolkningscentra koncentrerar den kapitalistiska produktionen å ena sidan samhällets historiska rörelsekraft men stör å andra sidan ämnesutbytet (Stoffwechsel) mellan människan och jorden genom att förhindra, att de ämnen, som människan förbrukat i form av näringsmedel och kläder återgår till jorden, förstör alltså den naturliga betingelsen för jordens varaktiga (dauernder) fruktbarhet. Den skadar samtidigt stadsbornas fysiska hälsa och lantarbetarnas andliga liv. Men i det den ödelägger de omedelbara, naturliga betingelserna för detta ämnesutbyte, åstadkommer den, att det systematiskt återupprättas som en härskande lag för den samhälleliga produktionen och i en form, som motsvarar den högsta mänskliga utvecklingen. […] Och varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna utan också i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt ett framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet. Ju mer ett land, såsom t ex Förenta Staterna, utgår från storindustrin som grundval för sin utveckling, desto fortare går denna förstörelseprocess. Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra (untergräbt) all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren.” (Kapitalet. Första boken, s. 441-442.)

I denna text finns flera viktiga delar: för det första tanken att framsteget kan vara destruktivt, ”ett framsteg” vad gäller förfall och försämring av den naturliga miljön. Det exempel som valts – försämringen av jordarnas kvalitet reser den allmänna frågan om hur kapitalismen kränker den naturliga miljön, ”de eviga naturliga villkoren”.

Exploatering av arbetarklassen

Exploateringen och förnedringen av arbetarna och naturen jämställd, blir en följd av samma rovlystna logik. Det är ett tema som återkommer ofta i Kapitalet, till exempel i några stycken i kapitlet om arbetsdagen:

”Bortsett från att arbetarrörelsen med varje dag uppvisade en alltmer hotande tillväxt, dikterades fabriksarbetets begränsning av samma nödvändighet, som ledde till att man spred guano över de engelska åkrarna. Samma blinda rovlystnad, som i det ena fallet hade utarmat jorden, hade i det andra fallet angripit rötterna till nationens livskraft. […] Men i sin omättliga glupskhet, sin varulvsjakt efter merarbete, överskrider kapitalet inte bara de moraliska gränserna utan också arbetsdagens rent fysiska maximalgräns. […] Det uppnår detta syfte genom att förkorta arbetskraftens livslängd, på samma sätt som en girig jordbrukare uppnår ökad avkastning genom att utsuga åkerjorden.” (A.a s. 205, 227-228. )

Den direkta associationen mellan utsugningen av proletariatet och jorden banar väg för tankegångar om sambandet mellan klasskampen och kampen för att försvara miljön i en gemensam kamp mot kapitalets dominans.

Dessa olika texter framhäver motsättningen mellan kapitalets omedelbara logik – och, på ett mer allmänt sätt, kapitalismens väsen – och möjligheten av ett ”rationellt” jordbruk i ett längre och mer hållbart perspektiv, där miljön respekteras under flera generationer:

”Mycket konservativa jordbrukskemister som t. ex. Johnston medger att verkligt rationellt jordbruk överallt konfronteras med oöverstigliga hinder genom privategendomen. […] Hela andan i den kapitalistiska produktionen, som är inriktad på den närmast liggande penningvinsten är en motsättning till jordbruket, vilken kan hushålla med de undan för undan sammanlänkade människogenerationernas samtliga livsbetingelser. Ett slående bevis på detta ger skogarna, vilka ibland sköts någorlunda enligt det gemensamma intresset, men bara där de inte ligger under privat utan under statlig förvaltning.” (Kapitalet. Andra boken, Bo Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla, 1971, s. 221. )

I tredje boken av Kapitalet tar Marx upp den inneboende motsättningen mellan kapitalism och rationellt jordbruk:

”Historiens sensmoral […] är att det kapitalistiska systemet står i motsättning till ett rationellt jordbruk eller att ett rationellt jordbruk är oförenligt (unverträglich) med det kapitalistiska systemet (även om det gynnar den tekniska utvecklingen); ett rationellt jordbruk kräver insatser från arbetande småbönder eller kontroll av samverkande producenter.”

Skogsskövling

Skogsskövling är det andra exemplet på en ekologisk katastrof som Marx och Engels framhåller i de texter vi citerat hittills. Skogsskövlingen behandlas återkommande i Kapitalet:

Kulturens och industrins utveckling överhuvud har i alla tider åstadkommit en så intensiv skogsskövling, att alla åtgärder, som företagits till skogarnas skydd, i jämförelse därmed ter sig ytterst obetydliga.” (Kapitalet. Andra boken, Bo Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla, 1971, s. 221.)

Detta kan ses som en aktuell kommentar när kapitalets skogsskövling är en av de främsta orsakerna till den globala uppvärmningen. Dessa båda företeelser – förstöringen av skogar och av jord – är nära förbundna i Marx’ och Engels’ analyser. I ett stycke i Naturens dialektik tar Engels de stora spanska kaffeproducenternas förstörelse av skogarna på Kuba som exempel på ”det rådande produktionssättets” rovdrift på naturen och dess likgiltighet för skadeverkningarna på lång sikt:

”De spanska odlarna på Kuba som brände ned skogarna på sluttningarna och i askan fick tillräcklig gödning, för en generation, av mycket räntabla kaffebuskar, vad brydde de sig om att de tropiska skyfallen sedan sköljde bort den oskyddade odlingsbara jorden och efterlämnade nakna klippor? Gentemot naturen liksom mot samhället tas under det rådande produktionssättet huvudsakligen endast hänsyn till den kortsiktiga första framgången. Och likväl förundrar man sig över att de mer avlägsna följderna av dessa handlingar, som endast är inriktade på den kortsiktiga framgången, är helt andra och ofta rakt motsatta.” (Naturens dialektik, s. 120.)

Nedsmutsningen av miljön är inget Marx och Engels är omedvetna om, men den behandlas nästan helt och hållet utifrån aspekten om ohälsosamma arbetarkvarter i engelska storstäder. Det mest slående exemplet är de sidor av The Condition of the Working-Class in England (”Villkoren för arbetarklassen i England”, 1844) där Engels med fasa och upprördhet skildrar anhopningen av industriellt avfall på gator och i floder, koldioxiden som tar över syret och förgiftar atmosfären och ”stanken från förorenade och smutsiga floder”, etc. (Engels, The Condition of the Working-Class in England, 1844, i Marx, Engels, On Britain, Moskva, Foreign Language Publishing House, 1953, s. 129-130.)

Hos Marx och Engels hittar vi texter som tar hänsyn till det socialistiska programmets ekologiska dimension. Vi har sett hur de ”Ekonomisk-filosofiska manuskripten” från 1844 hänvisar till kommunismen som ”den verkliga lösningen på antagonismen mellan människa och natur”.

I vissa avsnitt hos Marx är bevarandet av den naturliga miljön en grundläggande uppgift för socialismen. I tredje boken av Kapitalet ställs till exempel kapitalismens logik med storjordbruk, baserad på utsugning och slöseri med jordarna, mot en annan logik med socialistisk karaktär:

”medveten rationell skötsel av marken som gemensam, evig egendom, den oförytterliga (unveräusserlichen) existens- och reproduktionsbetingelsen för kedjan av varandra avlösande människogenerationer”.

Ett liknande resonemang återfinns några sidor tidigare:

Inte ens ett helt samhälle, en nation, ja inte ens alla samtida samhällen tillsammans är ägare till jorden. De är bara dess besittare, dess nyttjanderättsinnehavare (Nutzniesser) och har att som boni patres familias efterlämna den förbättrad till följande generationer. (Kapitalet. Tredje boken, s. 719, 688).

Respekt för miljön

Med andra ord: Marx försvarade en ”Ansvarsprincip” kravet på varje generation att respektera miljön – existensvillkoret för kommande generationer.

I några texter förknippas socialismen med avskaffandet av skillnaderna mellan stad och land och således med att den industriella nedsmutsningen av städerna avskaffas:

Endast genom att sammansmälta staden med landet kan man undanröja den nuvarande förgiftningen av luften, vattnet och marken, endast därigenom kan de massor, som nu avtynar av sjukdom i städerna, komma i den situationen att deras gödsel används för växtodling i stället för att alstra sjukdomar.” (Anti-Dühring, s. 410-411.)

Se även följande stycke i Engels ”Om bostadsfrågan”:

”Upphävandet av motsättningen mellan stad och land är varken mer eller mindre utopiskt än upphävandet av motsättningen mellan kapitalister och lönearbetare. […] Ingen har påyrkat det kraftigare än vad Leibig gör i sina skrifter om jordbrukets kemi, där hans främsta krav alltid är att människan skall återlämna till jorden vad hon fått från den, och där han bevisar att detta förhindras enbart genom tillvaron av städerna, framförallt storstäderna”.

Formuleringen väcker en viktig fråga: hur göra slut på den industriella förgiftningen av miljön? Den store frihetlige marxistiske författaren William Morris utopiska roman Nytt från en ny värld (1890) (William Morris, Nytt från en ny värld eller En epok av vila: några kapitel ur en utopisk berättelse. Stockholm: Gidlund, 2002.) utgjorde ett fascinerande försök att föreställa sig en ny socialistisk värld, där de stora industristäderna gett plats åt ett urbant/ruralt boende med respekt för den naturliga miljön.

Å andra sidan är det omöjligt att tänka sig en ekologisk kritik som kan möta dagens utmaningar utan att inkludera Marx’ och Engels’ bidrag. Det gäller särskilt: 1) marxismens kritik av den politiska ekonomin, dess ifrågasättande av den destruktiva logiken i den obegränsade kapitalackumulationen. En ekologi som ignorerar eller nedvärderar marxismens kritik av varufetischismen är dömd att bara utgöra ett korrektiv till den kapitalistiska produktivismens ”överdrifter”; 2) det socialistiska programmet för kollektivisering av produktionsmedlen och samhällets demokratiska förvaltning av produktion och konsumtion.

Ett program för en socialistisk miljöpolitik måste tillämpa samma resonemang på produktionsapparaten som det Marx lade fram i Pariskommunen beträffande statsapparaten:

Men arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål.”. (Marx, Pariskommunen, Arbetarkulturs förlag, Stockholm, 1969, s.63.)

Efter en socialistisk revolution kan inte arbetarklassen nöja sig med att ta över kapitalismens ”produktionsmaskineri” som sådant och använda det för sin egen räkning: de måste omvandla det radikalt utifrån socialistiska och ekologiska kriterier. Detta innebär inte bara att ersätta destruktiva energiformer med förnyelsebara och rena energikällor som solenergi utan också en djupgående omvandling av det produktionssystem kapitalismen gett i arv, liksom av modellerna för konsumtion, transporter och stadsbyggnad.

Vissa miljövänner ser nolltillväxt eller minskad tillväxt som alternativ. Men globalt är de mänskliga behoven idag mycket stora så istället handlar miljöpolitiken i ett socialistiskt samhälle om att omorganisera produktionen med utgångspunkt i ekologiska och sociala behov. Utbildning, hälsovård, kultur, kollektiva transporter, ekologiskt jordbruk och fiske, solenergi, jordvärme och vindkraft måste utvecklas globalt. Andra verksamheter måste försvinna fortast möjligt, kärnkraftverk och kolkraftverk, rustningsindustri, reklam, industriellt fiske, kemiska bekämpningsmedel, genmanipulerade grödor, etc. Andra måste långsamt minskas som bilindustri, oljeindustri, kolgruvor.

(Texten baseras på en artikel i Tidssignal nr 11/2010 av Michael Lövy)

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here