Kinas kommunistiska partis uppgifter under den period då försvaret mot Japan pågår[*]

Den 3 maj 1937

DET NUVARANDE STADIET I UTVECKLINGEN AV KINAS YTTRE OCH INRE MOTSÄTTNINGAR

1. I och med att motsättningen mellan Kina och Japan blivit den viktigaste och de inre motsättningarna i Kina har sjunkit till en sekundär och underordnad plats, har förändringar, som givit upphov till ett nytt utvecklingsstadium i det nuvarande läget, inträffat i Kinas internationella förhållanden och inre klassförhållanden.

2. Kina har länge pressats mellan två akuta och grundläggande motsättningar, motsättningen mellan Kina och imperialismen och motsättningen mellan feodalismen och folkets massor. År 1927 förrådde bourgeoisin, representerad av Kuomintang, revolutionen och sålde Kinas nationella intressen till imperialismen. Därmed skapade den ett läge i vilket arbetarnas och böndernas statsmakt stod i skarp motsats till Kuomintangs och uppgiften att genomföra den nationella och demokratiska revolutionen med nödvändighet kom att åvila Kinas kommunistiska parti allena.

3. Efter intermezzot av den 18 september 1931 och särskilt efter Nordkinaintermezzot år 1935[1] har följande förändringar ägt rum i dessa motsättningar:

1) Motsättningen mellan Kina och imperialismen i allmänhet har givit plats för den särskilt framträdande och skarpa motsättningen mellan Kina och den japanska imperialismen. Den japanska imperialismen genomför en politik för att erövra hela Kina. Följaktligen har motsättningarna mellan Kina och vissa andra imperialistiska makter skjutits i bakgrunden samtidigt som sprickan mellan dessa makter och Japan har vidgats. Som en ytterligare följd har Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket ställts inför uppgiften att sammanlänka Kinas antijapanska nationella enhetsfront med den internationella fredsfronten. Detta innebär att Kina inte blott bör enas med Sovjetunionen, som ständigt varit en god vän till det kinesiska folket, utan så vitt möjligt också bör arbeta för att gemensamt med de imperialistiska länder, vilka för närvarande är villiga att bevara freden och är emot nya aggressionskrig, bekämpa den japanska imperialismen. Syftet med vår enhetsfront måste vara motstånd mot Japan och inte samtidig kamp mot alla de imperialistiska makterna.

2) Motsättningen mellan Kina och Japan har förändrat förhållandena mellan klasserna i Kina och har ställt bourgeoisin och till och med krigsherrarna inför frågan om att överleva med påföljd att deras och deras politiska partiets politiska inställning undergått en stegvis skeende förändring. Detta har för Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket ställt uppgiften att skapa en antijapansk nationell enhetsfront. Vår enhetsfront bör omfatta bourgeoisin och alla som är med på att försvara fosterlandet. Den bör representera den nationella solidariteten mot den utländske fienden. Denna uppgift inte blott måste utan kan uppfyllas.

3) Motsättningen mellan Kina och Japan har ändrat tingen för massorna i hela landet (proletariatet, bönderna och Småbourgeoisin i städerna) och för kommunistiska partiet, och den har förändrat partiets politik. Allt flera människor har rest sig till kamp för nationens räddning. Den politik som kommunistiska partiet proklamerat efter intermezzot av den 18 september var att ingå överenskommelser med de grupper av Kuomintang som var villiga att samverka med oss för motstånd, och för detta uppställde vi tre villkor (upphör med angreppen mot de revolutionära basområdena, garantera folkets fri- och rättigheter, beväpna folket), och den har utvecklats till en politik för upprättande av en antijapansk enhetsfront för hela nationen. Detta är skälet till att vårt parti vidtagit följande åtgärder: år 1935, Augustideklarationen[2] och Decemberresolutionen;[3]år 1936, i maj uppgivandet av “anti-Chiang Kai-shek”-parollen,[4] i augusti brevet till Kuomintang,[5] i september resolutionen om den demokratiska republiken[6] och i december fasthållandet vid en fredlig lösning av Sianintermezzot; och år 1937 Februaritelegrammet till Kuomintangs Centrala exekutivkommittés tredje plenarsammanträde.[7]

4) På grund av motsättningen mellan Kina och Japan har en förändring inträffat också i de kinesiska krigsherreregimerna och deras inbördeskrig, vilka är en produkt av den imperialistiska politiken för inflytelsesfärer och av Kinas halvkoloniala ekonomiska förhållanden. Den japanska imperialismen uppmanar sådana separata regimer och inbördeskrig i syfte att underlätta sin strävan att bli allenarådande i Kina. Vissa andra imperialistiska makter är temporärt anhängare av enhet och fred i Kina i eget intresse. Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket gör för sin del sitt yttersta mot inbördeskrig och splittring och för fred och enhet.

5) Utvecklingen av den nationella motsättningen mellan Kina och Japan har trängt undan motsättningarna mellan klasser och politiska grupperingar i landet till en i fråga om relativ politisk betydelse, sekundära och underordnad plats. Men de består alltjämt och har på intet sätt minskats eller försvunnit. Detsamma gäller om motsättningen mellan de andra imperialistiska makterna och Kina. Därför står Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket inför följande uppgift — att på lämpligt sätt bilägga de yttre och inre motsättningar som kan och måste biläggas med hänsyn till den allmänna uppgiften att skapa enhet mot Japan. Detta är skälet till Kinas kommunistiska partis politik för fred och enhet, demokrati, förbättring av folkets levnadsförhållanden och förhandlingar med de främmande länder, som står i motsättning till Japan.

4. Det första stadiet i den nya perioden i den kinesiska revolutionen började den 9 december 1935 och slutade när Kuomintangs Centrala exekutivkommitté höll sitt tredje plenarsammanträde i februari 1937. De viktigaste händelserna under detta stadium var rörelsen bland de studerande och i kultur- och presskretsar för nationens räddning; Röda arméns inmarsch i nordvästra Kina; kommunistiska partiets propaganda- och organisationsarbete för sin antijapanska nationella enhetsfrontspolitik; de antijapanska strejkerna i Shanghai och Tsing-tao;[8] den relativa uppstramningen av den brittiska politiken mot Japan;[9] Kwangtung-Kwangsi-intermezzot;[10] motståndet i Suiyuan och rörelsen till stöd för detta;[11] Nankings något fastare hållning i de kinesisk-japanska förhandlingarna;[12] Sianintermezzot och, slutligen, tredje plenarsammanträdet med Kuomintangs Centrala exekutivkommitté i Nan-king.[13] Alla dessa händelser koncentrerades kring den grundläggande motsättningen, som är antagonismen mellan Kina och Japan; i medelpunkten för dem alla stod den historiska nödvändigheten av en anti-japansk nationell enhetsfront. Revolutionens huvuduppgift i detta stadium var att kämpa för inre fred och för att göra slut på de inre väpnade konflikterna så att enhet kunde upprättas mot Japan. I detta stadium manade kommunistiska partiet: “Sluta inbördeskriget och enas mot Japan”, en maning som i stort sett genomförts och därigenom skapat den främsta förutsättningen för det faktiska upprättandet av en antijapansk nationell enhetsfront.

5. Till följd av den projapanska gruppens existens inom Kuomintang företogs vid dess Centrala exekutivkommittés tredje plenarsammanträde ingen avgörande eller grundlig ändring av dess politik och fick inget problem en konkret lösning. Emellertid måste Kuomintang, till följd av trycket från folket och utvecklingen inom sina egna led, börja att ändra den felaktiga politik som det fört under de föregående tio åren, det vill säga det måste överge sin politik för inbördeskrig, diktatur och icke-motstånd mot Japan och börja inrikta sig på fred, demokrati och motstånd mot Japan, och det måste börja anta politiken för en antijapansk nationell enhetsfront; denna inledande omställning visade sig vid dess Centrala exekutivkommittés tredje plenarsammanträde. Från och med nu måste kravet gälla en grundlig förändring av Kuomintangs politik. För att nå detta mål, måste vårt parti och folket i hela landet utveckla rörelsen för motstånd mot Japan och för demokrati i ännu större omfattning, måste de ta ytterligare ett steg i sin kritik av Kuomintang, driva det till handling och fortsätta påtryckningarna, måste de ena sig med alla dem inom Kuomintang som håller på fred, demokrati och motstånd mot Japan och hjälpa de tveksamt vacklande framåt samt kasta ut de projapanska elementen.

6. Det nuvarande stadiet är det andra i den nya perioden. Både det föregående och det nuvarande stadiet är övergångsstadier till ett riksomfattande väpnat motstånd mot Japan. Om huvuduppgiften i det föregående stadiet var kampen för fred så är huvuduppgiften i nuvarande stadium kampen för demokrati. Man måste inse, att precis som en verklig och hållfast antijapansk nationell enhetsfront inte kan upprättas utan inre fred så kan den heller inte upprättas utan inre demokrati. I nuvarande utvecklingsstadium är kampen för demokrati följaktligen den viktigaste av de revolutionära uppgifterna. Om vi inte klart inser demokratins betydelse och slappnar i vår kamp för den, blir vi ur stånd att upprätta en verklig och hållfast antijapansk nationell enhetsfront.

KAMPEN FÖR DEMOKRATI OCH FRIHET

7. Den japanska imperialismen intensifierar nu sina förberedelser för att invadera Kina söder om Stora muren. I samband med Hitlers och Mussolinis intensifierade förberedelser för ett rövarkrig i väster uppbjuder Japan i öster hela sin energi i syfte att enligt en bestämd plan bereda marken för att i ett enda slag underkuva Kina — det skapar de militära, politiska, ekonomiska och ideologiska betingelserna i sitt eget land och de diplomatiska betingelserna internationellt samt drar upp de projapanska krafterna i Kina. Japans propaganda för “kinesiskt- japanskt samarbete” och den avspänning som kan noteras i dess diplomatiska åtgärder bottnar just i dess aggressionspolitiks taktiska behov inför kriget. Kina närmar sig nu det kritiska ögonblicket, då det har att välja mellan att överleva eller låta sig utplånas, och måste påskynda förberedelserna för att göra motstånd mot Japan och rädda nationen. Vi är sannerligen inga motståndare till förberedelser; vad vi är motståndare till är doktrinen om utdragna förberedelser och det civila och militära ämbetsmannadömets lättsinniga, slösaktiga och frossande livsföring, som sätter nationen i fara. Dylika ting hjälper faktiskt fienden och måste snabbt sopas undan.

8. Politiska, militära, ekonomiska och uppfostrande förberedelser för nationellt försvar är allesammans nödvändiga för ett väpnat motstånd i syfte att rädda nationen, och intetdera bör uppskjutas ens för ett ögonblick. Men nyckeln, som ska trygga segern för vårt väpnade motstånd, är att vinna politisk demokrati och frihet. Väpnat motstånd kräver inre fred och enhet, men den fred som redan vunnits kan inte befästas och den inre enheten kan inte stärkas utan demokrati och frihet. Väpnat motstånd kräver att folket mobiliseras, men det finns inget sätt att mobilisera det utan demokrati och frihet. Därest inte freden och enheten befästes, därest inte folket mobiliseras, kommer vårt väpnade motstånd att röna samma öde som Abessiniens. Abessinien besegrades huvudsakligen därför, att dess feodala regim inte kunde uppnå fast inre enhet och väcka sitt folks initiativ. Utan demokrati kan en verklig och hållfast nationell enhetsfront mot Japan inte upprättas i Kina och dess mål kan inte uppnås.

9. Kina måste med ens inleda demokratiska förändringar i följande två avseenden. För det första, i fråga om det politiska systemet måste det reaktionära Kuomintangs enparti- och enklassdiktatur förändras till en demokratisk regering, grundad på samverkan mellan alla klasser och partier. I detta avseende bör början göras genom att man ändrar de odemokratiska procedurerna för nationalförsamlingens val och inkallande och genom att man håller demokratiska val till församlingen och tryggar dess frihet att genomföra sina sammanträden. Därefter kommer det att vara nödvändigt att gå vidare till att utforma och anta en sant demokratisk författning, sammankalla ett verkligt demokratiskt parlament och välja en verklig demokratisk regering, som kommer att genomföra en verkligt demokratisk politik. Endast så kan den inre freden bli verkligt konsoliderad, då inre väpnade fientligheterna upphöra och den inre enheten stärkas så att hela nationen blir i stånd att enas och motstå den utländske fienden. Det är möjligt att den japanska imperialismen kommer att angripa oss innan förändringarna är fullbordade. För att vara istånd att motstå och grundligt krossa det japanska angreppet när det kommer, måste vi därför snabbt ta itu med reformerna och vara beredda att slutföra dem under vårt väpnade motstånd. Folket i hela landet och patrioterna inom alla partier bör kosta av sig sin tidigare likgiltighet för frågan om en nationalförsamling och en författning och bör koncentrera sig på rörelsen för en nationalförsamling och en författning, en rörelse som är viktig för det nationella försvaret. De bör underkasta Kuomintang, det maktägande partiet, en sträng kritik och pressa och tvinga det att uppge sin enparti- och enklassdiktatur samt att handla i överensstämmelse med folkets mening. Under de närmaste månaderna detta år måste en bred demokratisk rörelse sättas i gång i hela landet med det omedelbara syftet att helt demokratisera nationalförsamlingen och författningen. För det andra, rör det sig om yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet för folket. Utan dessa friheter kommer det att vara omöjligt att genomföra en demokratisk rekonstruktion av det politiska systemet, att mobilisera folket för försvarskriget och att segerrikt försvara fosterlandet och återta de förlorade landområdena. Under de närmaste månaderna bör den landsomfattande demokratiska rörelsen sträva att uppnå åtminstone ett minimum av dessa friheter, vilka måste innesluta frigivning av de politiska fångarna, upphävande av förbudet mot politiska partier osv. Demokratisk rekonstruktion av det politiska systemet och frihet och rättigheter för folket utgör en viktig del av den antijapanska nationella enhetsfrontens program och är samtidigt förutsättningar för upprättandet av en verklig och hållfast antijapansk nationell enhetsfront.

10. Våra fiender — de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna, de projapanska elementen och trotskyisterna — har gjort sitt yttersta för att omintetgöra varje rörelse för fred och enhet, demokrati och frihet i Kina och för väpnat motstånd mot Japan. Medan vi tidigare kämpade hårt för fred och enhet, gjorde de allt vad de förmådde för att underblåsa inbördeskriget och splittringen. För närvarande och i den närmaste framtiden kommer de, medan vi energiskt kämpar för demokrati och frihet, utan tvivel att på nytt tillgripa sin förstörelseverksamhet. Deras allmänna mål är att hindra oss i vårt arbete, för väpnat motstånd till fosterlandets försvar, och att genomföra sin aggressiva plan för Kinas underkuvande. Från och med nu måste vi i kampen för demokrati och frihet inte blott överträffa oss själva ifråga om propaganda, agitation och kritik mot den yttersta högern inom Kuomintang och de efterblivna grupperna inom folket, utan måste också grundligt avslöja och beslutsamt bekämpa de intriger som bedrivs av de japanska imperialisterna samt av de projapanska elementen och trotskyisterna, vilka tjänstgör som deras hejdukar i invasionen av Kina.

11. För den inre fredens, demokratins och det väpnade motståndets sak och för att upprätta den antijapanska nationella enhetsfronten har Kinas kommunistiska parti i sitt telegram till Kuomintangs Centrala exekutivkommittés tredje plenarsammanträde gjort följande utfästelser:

1) Namnet på den av kommunisterna ledda regeringen i det revolutionära basområdet Shensi-Kansu-Ninghsia kommer att ändras till Regeringen för republiken Kinas specialområde och Röda armén kommer att ombildas till en del av den Nationella revolutionära armén. Bägge kommer att ställas under ledning av Centralregeringen i Nanking respektive av dess militära råd.

2) Ett allt igenom demokratiskt system ska tillämpas inom de områden som lyder under regeringen för specialområdet.

3) Politiken för att störta Kuomintang med väpnat våld kommer att avbrytas, och

4) konfiskeringen av godsägarnas jord kommer att avbrytas.

Dessa utfästelser är såväl nödvändiga som tillåtliga. För endast genom att göra dem kan vi upphäva det antagonistiska förhållandet mellan de två olika regimerna inom landet och uppnå enhet för gemensam aktion mot fienden i överensstämmelse med förändringarna i den relativa politiska betydelsen av Kinas yttre och inre motsättningar. Dessa utfästelser innebär inga principiella avvikelser utan är villkorliga eftergifter, som görs i syfte att i gengäld uppnå vad hela nationen behöver — fred, demokrati och väpnat motstånd. Dessutom har eftergifterna gränser. Bevarandet av kommunistiska partiets ledning över det Speciella området och i Röda armén, och bevarandet av kommunistiska partiets självständighet och frihet till kritik i sitt förhållande till Kuomintang — dessa är gränserna som det inte är tillåtet att överskrida. Eftergifter betyder eftergifter av båda parter; Kuomintang uppger sin politik för inbördeskrig, diktatur och ickemotstånd mot den utländska fienden, och kommunistiska partiet uppger politiken att upprätthålla antagonismen mellan de två regimerna. Vi byter den sistnämnda mot den förstnämnda och återupptar vårt samarbete med Kuomintang för att kämpa för nationens räddning. Att framställa detta såsom en kapitulation av kommunistiska partiet ar ingenting annat än Ah-Q-ism[14] eller illasinnat förtal.

12. Är kommunistiska partiet överens med Folkets tre principer? Vårt svar är: ja, det är vi.[15] Folkets tre principer har förändrats under loppet av sin historia. Doktor Sun Yat-sens revolutionära Folkets tre principer vann folkets förtroende och blev en fana för den segerrika revolutionen av åren 1924—27 emedan de, såsom resultat av hans samarbete med kommunistiska partiet, beslutsamt tillämpades. År 1927 vände sig emellertid Kuomintang emot det kommunistiska partiet (partirensningen[16] och det antikommunistiska kriget) och genomförde en motsatt politik, som förde revolutionen till nederlag och satte nationen i fara; följaktligen förlorade folket förtroendet till Folkets tre principer. Nu, då det råder en ytterligt allvarlig nationell kris och Kuomintang inte kan fortsätta att härska på samma gamla sätt, kräver folket i hela landet och patrioterna inom Kuomintang ivrigt samarbete de bägge partierna emellan. Följaktligen står det helt i överensstämmelse med den kinesiska revolutionens historiska förutsättningar att det väsentliga i Folkets tre principer återupplivas och återställes och att de två partierna ska återuppta sitt samarbete på grundval av principen om nationalism, eller kamp för nationellt oberoende och nationell befrielse, principen om demokrati, eller införandet av demokrati och frihet inom landet, och principen om folkets försörjning, eller befordrandet av folkets välfärd, och de bör leda folket till att beslutsamt omsätta dessa principer i praktiken. Detta bör bli klart förstått av varje medlem av kommunistiska partiet. Kommunisterna kommer aldrig att uppge sina socialistiska och kommunistiska ideal, vilka de kommer att uppnå genom att gå genom den borgerligt-demokratiska revolutionens stadium. Kinas kommunistiska parti har sitt eget ekonomiska och politiska program. Dess maximiprogram är socialism och kommunism, som är något annat än Folkets tre principer. Även dess program för den demokratiska revolutionen är mera genomgripande än något annat kinesiskt partis program. Men kommunistiska partiets program för den demokratiska revolutionen och det program som innehålles i Folkets tre principer, sådana dessa proklamerades av Kuomintangs första rikskongress, strider i grunden inte mot varandra. Därför förkastar vi inte Folkets tre principer utan är redo att troget omsätta dem i praktiken; vi ber dessutom Kuomintang att genomföra dem tillsammans med oss och vi uppmanar hela nationen att förverkliga dem. Vi anser att kommunistiska partiet, Kuomintang och folket i hela landet bör enas och kämpa för dessa tre stora mål: nationellt oberoende, demokrati och frihet och folkets försörjning.

13. Var vår tidigare paroll om en arbetarnas och böndernas demokratiska republik felaktig? Nej, det var den inte. Eftersom bourgeoisin och särskilt storbourgeoisin lämnade revolutionen, blev imperialismens och de feodala krafternas vapendragare och fiender till folket, var revolutionens enda återstående drivkrafter proletariatet, bönderna och Småbourgeoisin i städerna och det enda återstående revolutionära partiet var kommunistiska partiet, vilket såsom sådant oundvikligen måste påtaga sig ansvaret för att organisera revolutionen. Kommunistiska partiet fortsatte ensamt att föra revolutionens baner, bevarade den revolutionära traditionen, förde fram parollen och en arbetarnas och böndernas demokratiska republik och kämpade hårt för den i många år. Denna paroll stod inte i strid med uppgiften att genomföra den borgerligt-demokratiska revolutionen, utan var ett tecken på att vi beslutsamt genomförde denna uppgift. I den politik som vi förde i vår kamp fanns ingenting som inte överensstämde med denna uppgift. Vår politik, konfiskeringen av godsägarjorden och genomtvingandet av åttatimmarsdagen inberäknade, överskred aldrig det kapitalistiska privatägandets gränser; vår politik gick vid den tiden inte ut på att omsätta socialismen i praktiken. Vilken kommer den nya demokratiska republikens sammansättning att bli? Den kommer att bestå av proletariatet, bönderna, städernas småbourgeoisi, bourgeoisin och alla de i landet, som är anhängare av den nationella och demokratiska revolutionen; den kommer att företräda förbundet mellan dessa klasser i den nationella och demokratiska revolutionen. Det särskilt iögonenfallande här är att vi tagit med bourgeoisin. Orsaken är att det under nuvarande omständigheter finns en möjlighet till att bourgeoisin ännu en gång kommer att samarbeta med oss och gå med i motståndet mot Japan, och proletariatets parti bör därför inte stöta den ifrån sig, utan bör välkomna den och återuppliva sitt förbund med den för den gemensamma kampen, för att därmed hjälpa den kinesiska revolutionen framåt. För att göra slut på den inre väpnade konflikten är kommunistiska partiet villigt att avbryta politiken för tvångskonfiskering av godsägarnas jord och är berett att under den nya republikens demokratiska uppbyggande lösa jordfrågan genom lagstiftning och andra lämpliga medel. Den första frågan som måste lösas är huruvida Kinas jord ska ägas av japanerna eller av kineserna. Eftersom lösningen av böndernas jordfråga är beroende av att Kina försvaras, är det absolut nödvändigt för oss att vända oss från metoden med tvångskonfiskering till lämpliga nya metoder.

Det var riktigt att ställa parollen om en arbetarnas och böndernas demokratiska republik tidigare, och det är riktigt att slopa den i dag.

14. För att upprätta den nationella enhetsfronten för gemensamt motstånd mot fienden är det nödvändigt att på ett riktigt sätt lösa vissa inre motsättningar, och principen måste därvid vara att lösningen ska bidra till att stärka och utvidga den antijapanska nationella enhetsfronten och inte försvaga eller begränsa den. Under den demokratiska revolutionens skede är det omöjligt att undvika motsättningar och strider mellan klasser, partier och politiska grupperingar, men det är både möjligt och väsentligt att göra slut på sådana strider, som är skadliga för enheten och för motståndet mot Japan (inbördeskriget, den antagonistiska konflikten mellan de politiska partierna, den provinsiella separatismen, det feodala politiska och ekonomiska förtrycket å ena sidan och å andra sidan politiken med uppror och ytterligt gående ekonomiska krav som är till förfång för motståndet osv.), och att fortsätta sådana strider, som är till fromma för enheten och motståndet mot Japan (kampen för frihet till kritik, för de politiska partiernas självständighet, för förbättring av folkets politiska och ekonomiska tillvaro osv.).

15. Inom ramen för huvuduppgiften, att kämpa för en antijapansk nationell enhetsfront och en enad demokratisk republik, är Röda arméns och det antijapanska basområdets uppgifter följande:

1) För att anpassa sig till betingelserna för ett krig mot Japan, bör Röda armén omedelbart reorganiseras såsom en del av den Nationella revolutionära armén och bli en mönsterarmé i detta krig genom att höja nivån på sin militära, politiska och kulturella fostran.

2) Vårt basområde bör bli en beståndsdel av staten, tillämpa dess demokratiska system under de nya betingelserna, reorganisera sina fredsskyddskårer, rensa ut förrädare och sabotörer och bli ett mönsterområde ifråga om motstånd och demokrati.

3) Oundgängligen nödvändigt ekonomiskt uppbygge ska utföras inom detta område och folkets levnadsstandard höjas.

4) Oundgängligen nödvändigt kulturellt arbete bör utföras.

VÅRT ANSVAR ATT LEDA

16. En av Kinas historia bekräftad lag är att medan den kinesiska bourgeoisin under vissa historiska betingelser kan delta i kampen mot imperialismen och feodalismen, vacklar den och blir förrädare under andra historiska betingelser till följd av sin ekonomiska och politiska ryggradslöshet. Sålunda har historien dömt att Kinas borgerlig-demokratiska revolution mot imperialism och feodalism är en uppgift som kan fullbordas endast under proletariatets ledning men inte under bourgeoisins. Vad mera är, det är möjligt att övervinna bourgeoisins inneboende vacklan och brist på grundlighet samt att förhindra att revolutionen slår fel endast genom att i den demokratiska revolutionen ge fritt spelrum åt proletariatets uthållighet och grundlighet. Ska proletariatet följa bourgeoisin eller ska bourgeoisin följa proletariatet? Denna fråga, om ansvaret för ledningen i den kinesiska revolutionen, har samma betydelse för revolutionen som navsprinten för bondens kärra, av den beror det om revolutionen skall lyckas eller misslyckas. Erfarenheten från åren 1924—27 visar hur revolutionen gick framåt, när bourgeoisin följde proletariatets politiska ledning, men led nederlag, när proletariatet till följd av kommunistiska partiets fel blev bourgeoisins politiska svans.[17] Detta stycke historia bör inte få upprepas. Under nuvarande förhållanden är det omöjligt att utan proletariatets och dess partis politiska ledarskap upprätta en antijapansk nationell enhetsfront, uppnå målet att få till stånd fred, demokrati och väpnat motstånd och försvara fosterlandet samt att upprätta en enad demokratisk republik. Bourgeoisin, företrädd av Kuomintang, är ännu i dag mycket passiv och konservativ, och beviset för detta är dess långvariga tvekan att godtaga den antijapanska nationella enhetsfront, till vilken kommunistiska partiet tagit initiativet. Denna situation lägger ökat ansvar för politisk ledning på proletariatet och dess parti. Uppgiften att fungera som generalstab i motståndet mot Japan och för nationens räddning är ett ansvar som kommunistiska partiet inte kan skjuta ifrån sig, en förpliktelse som det inte kan vägra att uppfylla.

17. Hur ger proletariatet genom sitt parti politisk ledning åt alla de revolutionära klasserna i landet? För det första, genom att ställa grundläggande politiska paroller, som överensstämmer med den historiska utvecklingens riktning, och genom att i varje utvecklingsskede och vid varje större förändring i händelserna ställa aktionsparoller i syfte att förvandla de politiska parollerna till verklighet. Vi har, till exempel, ställt grundparollerna om “en antijapansk nationell enhetsfront” och om “en enad demokratisk republik”, men vi har också ställt parollerna “gör slut på inbördeskriget”, “kämpa för demokrati” och “genomför väpnat motstånd” som särskilda mål för hela nationens gemensamma handlande; utan sådana särskilda mål kan det inte bli tal om politisk ledning. För det andra, bör proletariatet och i synnerhet dess avantgarde, kommunistiska partiet, ge exempel genom sin gränslösa entusiasm och lojalitet i kampen för de särskilda målen, när hela landet går till aktion för dem. I kampen för att uppfylla alla de uppgifter som den antijapanska nationella enhetsfrontens och den demokratiska republiken ställer, bör kommunisterna vara de mest förutseende, de mest självuppoffrande, de beslutsammaste och de minst fördomsfulla, då det gäller att värdera situationerna, och bör lita till massornas flertal och vinna deras stöd. För det tredje, kommunistiska partiet bör upprätta ett riktigt förhållande till sina bundsförvanter och utveckla och befästa sitt förbund med dem samtidigt som det fasthåller vid principen att aldrig avstå från sina fastställda politiska målsättningar. För det fjärde, partiet bör utöka sina led och upprätthålla sin ideologiska enhet och strikta disciplin. Det är genom att göra allt detta som kommunistiska partiet förverkligar sin politiska ledning av folket i hela Kina. Dessa ting utgör grunden för tryggandet av vår politiska ledning och för säkerställandet av att revolutionen kommer att vinna fullständig seger och inte bli splittrad av våra bundsförvanters vacklan.

18. När inre fred uppnåtts och samarbete upprättats mellan de båda partierna, måste ändringar företas i de former för kamp, organisation och arbete som vi tillämpade när linjen var att upprätthålla en mot Kuomintang antagonistisk regim. Det kommer huvudsakligen att bli förändringar från militära till fredliga former och från illegala till legala former. Det kommer inte att bli lätt att företa dessa förändringar, och vi blir tvungna att lära på nytt. Omskolning av vår kader blir således en nyckellänk.

19. Många kamrater har ställt frågor om den demokratiska republikens natur och dess framtid. Vårt svar är: vad republikens klassnatur beträffar, kommer den att vara ett förbund av alla revolutionära klasser, och vad dess framtid angår, kan den utveckla sig i riktning mot socialism. Vår demokratiska republik kommer att upprättas under det nationella väpnade motståndets förlopp, under proletariatets ledning och i den nya internationella omgivningen (där socialismen segrar i Sovjetunionen och en ny period av världsrevolution närmar sig), Ehuru den socialt och ekonomiskt alltjämt kommer att vara en borgerligt- demokratisk stat, kommer den därför att skilja sig från den vanliga typen av borgerlig republik emedan den, konkret politiskt uttryckt, måste vara en stat grundad på förbundet mellan arbetarklassen, bönderna, Småbourgeoisin och bourgeoisin. Ehuru den demokratiska republikens framtid kan utvecklas i kapitalistisk riktning, består sålunda också möjligheten att den kan gå över i riktning mot socialismen, och det kinesiska proletariatets parti bör kämpa hårt för den utsikten. 20. Kampen mot den stängda dörrens politik och äventyrspolitiken samt mot svanspolitiken är av stor vikt för genomförandet av partiets uppgifter. I massrörelserna har vårt parti en traditionell tendens till en frän stängda dörrens politik, högdragen sekterism och äventyrspolitik. Denna otrevliga tendens hindrar partiet i dess arbete för att upprätta en antijapansk nationell enhetsfront och för att vinna massornas flertal. Det är absolut nödvändigt att utplåna denna tendens inom vart och ett och på samtliga av våra arbetsområden. Vad vi kräver är: lita till flertalet och ta hela läget med i beräkningen. Det får inte förekomma att man återupplivar Chen Tu-hsius svanspolitik, som är en återspegling i proletariatets led av den borgerliga reformismen. Att försämra partiets klasståndpunkt, att skymma undan dess särdrag, att offra arbetarnas och böndernas intressen för att passa den borgerliga reformismens behov, kommer med säkerhet att leda revolutionen till nederlag. Vad vi kräver är: genomför en fast revolutionär politik och eftersträva fullständig seger i den borgerligt- demokratiska revolutionen. För att övervinna de icke önskvärda tendenser som vi här berört är det absolut nödvändigt att höja den marxistisk-leninistiska teoretiska nivån inom hela partiet, ty marxismen-leninismen allena är den kompass, som kan vägleda den kinesiska revolutionen till seger.

NOTER

[*]Denna rapport avgavs vid Kinas kommunistiska partis rikskonferens i Yenan i maj 1937.

[1]Nordkinaintemiezzot utspelades år 1935, då japanerna bedrev aggression mot norra Kina och kuomintangregeringen med Chiang Kai-shek i spetsen förrådde vår suveränitet och förödmjukade vår nation. I maj det året krävde japanerna att kuomintangregeringen skulle tillerkänna dem administrativ myndighet över norra Kina, och i juni gav Ho Ying-chin, som var kuomintangregeringens representant där, efter och undertecknade en överenskommelse med Yoshijiro Umezu, befälhavare för de styrkor som invaderat norra Kina, vilken blev känd som “Ho-Umezu- överenskommelsen”. Genom dess bestämmelser förlorade Kina mycket av sin suveränitet i provinserna Hopei och Chahar. På de japanska inkräktarnas anstiftan genomförde några kinesiska förrädare i oktober en revolt i Hsiangho i provinsen Hopei och intog häradshuvudstaden. I november lät de japanska inkräktarna ett antal kinesiska förrädare starta vad de falskeligen kallade en rörelse för autonomi i Nordkinas fem provinser, och en av marionetter bestående “Antikommunistisk autonom förvaltning” upprättades i östra Hopei. För att tillmötesgå det japanska kravet om en “särskild förvaltning för norra Kina” utnämnde kuomintangregeringen Sung Cheh-yuan och andra att bilda ett “politiskt råd för Hopei och Chahar”.

[2] Denna deklaration utgavs av Kinas kommunistiska parti den l augusti 1935. Dess huvudpunkter återfinnes i följande utdrag:
“I detta ögonblick, då vårt land och vårt folk står inför ett överhängande hot om förintelse, appellerar kommunistiska partiet ännu en gång till alla landsmän: Vilka skilda politiska uppfattningar och intressen, som än må ha funnits eller finns de politiska partierna emellan, vilka skillnader ifråga om synpunkter och intressen, som än består mellan våra landsmän i skilda samhällsställningar, vilka fientligheter som än må ha förekommit eller pågår mellan de olika arméerna, bör vi alla verkligen vakna upp till insikt om att ‘bröder som tvistar hemma, förenar sig mot angrepp utifrån’, och först och främst borde vi sluta inbördeskriget för att koncentrera nationens resurser (arbetskraft, materiella och finansiella tillgångar och de väpnade styrkorna) i kampen för den heliga uppgiften att motstå Japan och rädda nationen. Kommunistiska partiet förklarar ännu en gång högtidligen: om kuomintangtrupperna inställer sina angrepp mot Röda armén och om några förband reser motstånd mot Japan, då ska Röda armén, utan hänsyn till gamla fejder och nuvarande konflikter eller meningsskiljaktigheter i inrikesfrågor, icke blott omedelbart inställa sina fientliga aktioner mot dessa förband utan villigt samarbeta med dem för att rädda nationen.”

“Kommunistiska partiet är villigt att införa en nationell försvarsregering av detta slag; för att gemensamt bilda en sådan nationell försvarsregering är det berett att omedelbart hålla överläggningar med alla som är villiga att ansluta sig till rörelse för att motstå Japan och rädda nationen — alla politiska partier, alla organisationer (fackföreningar, bondeföreningar, studentföreningar, handelskamrar, bildningsorganisationer, journalistföreningar, sammanslutningar av lärare och annan skolpersonal, hemortsföreningar, Chih Kung Tang, sällskapet för nationellt väpnat självförsvar, Antijapanska förbundet, Sällskapet för nationens räddning, osv.), alla framträdande personer i det offentliga livet, vetenskapsmän och statsmän och alla lokala militära och administrativa organ. Den nationella försvarsregering som framgår ur dessa underhandlingar bör bli en provisorisk ledning för att rädda nationen undan underkuvande och säkerställa att den överlever. Den bör bemöda sig att inkalla en representantförsamling som verkligen företräder alla våra landsmän (med representanter valda på demokratiskt sått av olika kretsar av arbetare, bönder, soldater, regeringspersonal, affärsmän och studenter, av alla partier och alla organisationer, som är villiga att delta i försvaret mot i Japan och för nationens räddning, och av alla utlandskineser och alla nationaliteter inom Kinas gränser) för att mera konkret diskutera alla problem som hör samman med det väpnade motståndet och nationens räddning. Kommunistiska partiet ska göra sitt bästa för att hjälpa till att sammankalla en sådan församling av representanter för folket och för att genomföra dess beslut.”
“En antijapansk förenad armé bör bildas av alla trupper som är villiga att bekämpa Japan. Ett enda generalhögkvarter bör bildas under . ledning av den nationella försvarsregeringen. Frågan om huruvida detta högkvarter ska sammansättas av representanter valda av officerarna och manskapet inom de olika antijapanska arméförbanden eller bildas på annat sätt bör avgöras av representantförsamlingen och i enlighet med folkets vilja. Röda armén ska vara den första att utan förbehåll ansluta sig till denna armé och att fullgöra sin plikt att göra motstånd mot Japan och rädda nationen. För att sätta den nationella försvarsregeringen och den antijapanska förenade armén i stånd att effektivt utföra sina väldiga åligganden för det nationella försvaret och för motståndet mot Japan, vädjar kommunistiska partiet härmed till hela nationen: till dem som har pengar att skänka pengar, till dem som har skjutvapen att skänka skjutvapen, till dem som har spannmål att skänka spannmål, till dem som har arbetskraft att skänka arbetskraft, till dem som har speciell utbildning att bidra med sina specialkunskaper så att alla våra landsmän kommer att vara mobiliserade och alla vapen, gamla eller moderna, kommer att användas till att beväpna miljoner och åter miljoner av folket.”

[3] Decemberresolutionen var den “resolution om det nuvarande politiska läget och partiets uppgifter” som antogs vid Kinas kommunistiska partis Centralkommittés Politiska byrås möte i Wayaopao i norra Shensi den 25 december 1935. I denna företogs en omfattande analys av det nationella och det internationella läget och förändringarna i klassförhållandena i Kina och formulerades partiets politik. En del av resolutionen lyder som följer:
Det nuvarande läget visar att den japanska imperialismens försök att annektera Kina har upprört hela landet och hela världen. Förändringar har skett eller pågår i förhållandena mellan alla klasser, skikt, politiska partier och väpnade styrkor i Kinas politiska liv. Det försiggår en omgruppering av krafterna både inom den nationella revolutionära fronten och den nationella kontrarevolutionära fronten. Därför är det partiets taktiska linje att resa, ena och organisera de revolutionära krafterna i hela landet och bland alla nationaliteter till att bekämpa den huvudfiende som står inför dem, nämligen den japanska imperialismen och ärkeförrädaren Chiang Kai-shek. Alla människor, alla partier, alla väpnade styrkor och alla klasser bör, i den mån de är motståndare till den japanska imperialismen och förrädaren Chiang Kai-shek, förena sig och föra det heliga nationella revolutionära kriget, driva ut de japanska imperialisterna ur Kina och störta deras hejdukars välde i landet, uppnå fullständig befrielse för den kinesiska nationen och trygga Kinas självständighet och territoriella okränkbarhet. Endast genom att upprätta den bredaste antijapanska nationella enhetsfront (som omfattar såväl de lägre som de högre skikten) kan vi besegra den japanska imperialismen och dess hejduk Chiang Kai-shek. Olika individer, olika organisationer, olika samhällsklasser och skikt och de olika väpnade styrkorna ansluter sig naturligtvis till den antijapanska nationella revolutionen utifrån olika motiv och olika klasståndpunkter. En del gör det för att behålla sina ställningar, andra för att vinna ledningen över rörelsen så att den inte ska överskrida de gränser de vill medge den, och återigen andra därför att de verkligen vill arbeta för den kinesiska nationens fullständiga befrielse. Just därför, att deras motiv och deras ståndpunkter är olika, kommer en del att vackla eller bli förrädare redan i kampens början, en del kommer att bli likgiltiga och lämna kampen på halva vägen, och en del kommer att orubbligt kämpa ända till slutet. Vår uppgift är icke dess mindre att förena inte blott alla möjliga grundläggande krafter utan också alla potentiella bundsförvanter som kan antas vilja motstå Japan och göra det möjligt för folket i hela landet att bidra på sitt sätt, de som har arbetskraft att bidra med arbetskraft, de som har pengar att bidra med pengar, de som har skjutvapen att bidra med skjutvapen och de som har kunskap att bidra med kunskap, och inte lämna någon patriotisk kines utanför den antijapanska fronten. Sådan är den allmänna linjen i partiets taktik för bredast möjliga nationella enhetsfront. Endast genom att följa denna linje kan vi mobilisera hela folkets krafter till att ta itu med den gemensamme fienden, den japanska imperialismen och förrädaren Chiang Kai-shek. Kinas arbetarklass och bönder förblir den grundläggande drivkraften i den kinesiska revolutionen. Småbourgeoisins breda massor och de revolutionära intellektuella är deras mest pålitliga bundsförvanter i den nationella revolutionen. Ett fast förbund mellan arbetarna, bönderna och Småbourgeoisin är den grundläggande kraften för att besegra den japanska imperialismen och förrädarna och kollaboratörerna. Om en grupp av den nationella bourgeoisin och krigsherrarna ger moraliskt stöd, upprätthåller välvillig neutralitet eller direkt deltar i kampen mot Japan och förrädarna och kollaboratörerna, kommer detta att bidra till att utvidga den antijapanska fronten, hur mycket denna grupp än må ogilla den agrara revolutionen och röd politisk makt. Ty därigenom kommer kontrarevolutionens totala styrka att minskas och revolutionens totala styrka att ökas. För den skulle bör partiet använda lämpliga sätt och medel för att vinna dessa krafter över till den antijapanska fronten. Dessutom råder på intet sätt enhet ens bland godsägare- och compradorklasserna. Eftersom tvisterna många imperialistiska makter emellan om Kina har framskapat tvistande grupper av förrädare i deras tjänst, som har motsättningar och konflikter sig emellan, bör partiet använda en mångfald av metoder för att försäkra sig om att en del av dessa kontrarevolutionära krafter tills vidare inte aktivt bekämpar den antijapanska fronten. Samma taktik bör tillämpas gent emot andra imperialistiska makter. Då partiet reser, enar och organiserar folkets krafter i hela landet till kamp mot den gemensamme fienden, bör det beslutsamt och orubbligt bekämpa alla tendenser till vacklan, kompromiss, kapitulation och förräderi inom den antijapanska enhetsfronten.

De som splittrar det kinesiska folkets antijapanska rörelser är förrädare eller kollaboratörer, som vi alla gemensamt bör slå hårt emot. Kommunistiska partiet bör vinna ledningen av den antijapanska fronten genom att vara bestämt och ha rätt i sina ord och handlingar mot de japanska imperialisterna och förrädarna och kollaboratörerna. Endast under kommunistiska partiets ledning kan den antijapanska rörelsen vinna fullständig seger. Vad massorna i det antijapanska kriget beträffar, är det nödvändigt att uppfylla deras krav i frågor som rör deras grundintressen (böndernas krav om jord och arbetarnas, soldaternas, den fattiga stadsbefolkningens och de intellektuellas krav om bättre levnadsförhållanden). Endast genom att uppfylla deras krav kommer vi att bli i stånd att mobilisera ännu bredare grupper av massorna till att gå med i de antijapanska leden, hålla den antijapanska rörelsen i gång och leda den till fullständig seger. Och endast på det sättet kan partiet vinna ledningen i det antijapanska kriget.
Se också artikeln “Om taktiken mot den japanska imperialismen” i detta band.

[4]Röda armén sände den 5 maj 1936 ett öppet telegram till Nankingregeringen med krav om att denna skulle sluta inbördeskriget och föra fredsförhandlingar med kommunisterna för enhet mot Japan. Telegrammet löd:
Till riksregeringen i Nanking militära råd, till alla land-, sjö- och luftstridskrafter, till alla politiska partier, alla politiska grupper, alla offentliga organ, alla tidningar och alla landsmän, som vägrar att bli slavar under en främmande nation.
Efter att på sin expedition österut ha överskridit Gula floden har det av kinesiska Röda arméns Revolutionära militärkommission organiserade antijapanska avantgardet av det kinesiska folkets Röda armé segrat överallt på sin väg och fått stöd av folket över hela landet. Men när det ockuperade järnvägen Tatung-Puchow och energiskt förberedde sig att stöta fram österut in i Hopei, för att ta upp striden direkt med de japanska imperialisterna, sände Chiang Kai-shek mer än tio divisioner in i Shansi och samverkade med Yen Hsi-shan för att hindra dess framryckning mot japanerna. Han beordrade också trupperna under Chang Hsueh-liang och Yang Hu-cheng såväl som trupperna i norra Shensi att marschera mot det röda området Shensi-Kansu för att härja vårt antijapanska uppland. För att kunna nå fram till och bekämpa japanerna, skulle folkets Antijapanska avantgarde ha nödgats koncentrera hela sin styrka och utplåna Chiangs trupper som blockerade vägen. Efter ingående övervägande beslöt Röda arméns Revolutionära militärkommission att en sådan strid till slutet mellan de bägge sidorna under nu rådande nationella kris endast skulle vara till skada för Kinas nationella försvarskraft och till glädje för den japanska imperialismen, vilkendera sidan som ärt avgick med segern. Dessutom finns det i Chiang Kai-sheks och Yen Hsi-shans arméer ett stort antal patriotiska officerare och soldater som är villiga att sluta inbördeskriget och ingå enhet för att göra motstånd mot Japan, och det strider verkligen mot deras samveten att lyda Chiangs och Yen Hsi-shans order och hindra Röda armén på dess väg för att bekämpa japanerna. Trots de många segrar som folkets Antijapanska avantgarde vunnit i Shansi, har Röda arméns Revolutionära militärkommission därför dragit det tillbaka väster om Gula floden i syfte att bevara Kinas krafter till nationellt försvar och därmed bidra till att föra försvarskriget mot Japan närmare, beslutsamt genomföra våra upprepade deklarationer till nationen om inbördeskrigets avslutande och enhet för att motstå Japan och påskynda det slutliga uppvaknandet hos Chiang Kai-shek och de patriotiska officerarna och soldaterna i hans armé. Efter att på detta sätt ha visat vår goda vilja för Nankingregeringen, för alla landets mark-, sjö- och luftstridskrafter och för hela nationen, är vi beredda att inom en månad överenskomma om ett eldupphör med alla de väpnade förband som angriper den antijapanska Röda armén och att ingå i fredsförhandlingar med dem för att få slut på inbördeskriget och göra motstånd mot Japan. Röda arméns Revolutionära militärkommission råder härmed högtidligen herrarna i Nankingregeringen att vid denna kritiska tidpunkt, då vårt land och folk står inför ett överhängande hot om förintelse, beslutsamt bemöda sig att gottgöra tidigare missgärningar och sluta inbördeskriget i hela landet, att liksom bröder som tvistar hemma förena sig mot angrepp utifrån och först av allt sluta inbördeskriget i Shensi, Kansu och Shansi. Bägge sidor bör därefter utse delegater för att diskutera särskilda åtgärder för att motstå Japan och rädda nationen. Detta kommer att vara till välsignelse för nationen och landet såväl som till ert eget bästa. Om ni emellertid hårdnackat vägrar att ta skäl och föredrar att bli förrädare och kollaboratörer, kommer ert välde säkert att störta samman till slut och ni kommer att föraktas och vräkas undan av hela nationen. Ett gammalt ordstäv säger: “Ettusen pekande fingrar anklagar, och en man dör fastän han inte är sjuk”. Eller som ett annat ordstäv säger: “Slaktaren som lägger ned sin kniv blir med ens Buddha”. Detta är ord för er, fina herrar, att smälta och övertänka. Och Röda arméns Revolutionära militärkommission manar alla organisationer, alla partier och alla människor i landet, som vägrar att bli slavar åt en främmande nation, att stödja vårt förslag, om ett eldupphör och fredsförhandlingar och om enhet mot Japan, att organisera kommittéer för att påskynda inbördeskrigets upphörande och att sända representanter till fronten för att stoppa eldgivningen på bägge sidor och övervaka genomförandet av detta förslag.

[5]Se “Ett uttalande till Chiang Kai-sheks uttalande”, not 7, i detta band.
[6] Parollen om “en folkets republik” framfördes först i den “Resolution om det nuvarande politiska läget och partiets uppgifter” som antogs vid Kinas kommunistiska partis Centralkommittés Politiska byrås möte i december 1935 samt i kamrat Mao Tsetungs rapport “Om taktiken mot den japanska imperialismen”. Omständigheterna gjorde det senare nödvändigt för partiet att gå in för politiken att tvinga Chiang Kai-shek att göra motstånd mot Japan, och eftersom den nämnda parollen skulle ha varit oantaglig för Chiang Kai-shek-klicken, ändrades den i partiets brev av augusti 1936 till Kuomintang till “en demokratisk republik”. Parollen om en demokratisk republik förklarades därefter i mera konkreta ordalag i den “Resolution om det nya läget i rörelsen för att motstå Japan och rädda nationen och om den demokratiska republiken”, vilken partiets Centralkommitté antog i september samma år. Ehuru dessa två paroller är olika i formen är deras innehåll ett och detsamma. Följande två utdrag om den demokratiska republiken har hämtats ur partiets Centralkommittés resolution av september 1936.

“Centralkommittén anser att det i nuvarande läge är nödvändigt att föra fram parollen om att “upprätta en demokratisk republik” därför, att detta är bästa sättet att ena alla antijapanska krafter till att trygga Kinas territoriella okränkbarhet och avvärja den katastrof som Kinas förintelse och underkuvandet av dess folk innebär, och också därför att denna paroll är den mest passande för skapandet av en på de breda massornas demokratiska krav grundad enhetsfront. Med en ‘demokratisk republik’ menar vi en demokrati, som geografiskt är mera vidsträckt än arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur i en del av Kina, och ett politiskt system, som är långt mera framstegsvänligt än Kuomintangs enpartidiktatur i huvudparten av Kina och som därför kommer att bjuda en bättre garanti för en bred utveckling av det väpnade motståndet mot Japan och för att fullständig seger ska uppnås. Den demokratiska republiken kommer dessutom att inte blott sätta de bredaste skikten av det kinesiska folket i stånd att delta i landets politiska liv och öka sin politiska medvetenhet och organisatoriska styrka, utan också att ge det kinesiska proletariatet och dess ledare, kommunistiska partiet, utrymme för verksamhet i kampen för socialismens framtida seger. Därför proklamerar Kinas kommunistiska parti sitt aktiva stöd åt rörelsen för en demokratisk republik. Det förklarar också, att när den demokratiska republiken upprättats över hela Kina och när ett genom allmän rösträtt valt parlament har sammankallats, ska de röda områdena omedelbart bli en organisk del av republiken, folket i de röda områdena kommer att välja sina representanter till parlamentet och samma demokratiska system ska genomföras i de röda områdena som i det övriga landet.
“Centralkommittén understryker att vi kan tvinga Kuomintangregeringen i Nanking att resa motstånd mot Japan och att vi kan skapa förutsättningarna för den demokratiska republiken endast genom att utvidga det kinesiska folkets rörelse för väpnat motstånd och nationell räddning, genom att bredda den antijapanska nationella enhetsfronten mellan alla politiska partier, människor i alla samhällsställningar och alla arméer, genom att stärka Kinas kommunistiska partis politiskt ledande roll i den nationella enhetsfronten, genom att i hög grad konsolidera den röda politiska makten och Röda armén och genom att föra en beslutsam kamp mot alla ord och handlingar som förråder vår suveränitet och förödmjukar vår nation eller försvagar den nationella enhetsfrontens styrkor. Det är omöjligt att förverkliga den demokratiska republiken utan bitter och ihållande kamp, utan att mobilisera hela det kinesiska folket och utan flod i revolutionen. Under kampen för den demokratiska republiken för kommunistiska partiet hålla på att den demokratiska republiken ska börja med att genomföra det Tiopunktsprogram för motstånd mot Japan och för nationens räddning som vårt parti föreslagit och fortsätta intill dess att den slutgiltigt fyllt den kinesiska borgerligt-demokratiska revolutionens grundläggande uppgifter.”

[7] Detta telegram avsändes den 10 februari 1937. Den oavkortade texten lyder som följer:

Till tredje plenarsammanträdet med Kuomintangs Centrala exekutivkommitté
Ärade herrar!
Hela nationen kan glädjas över att Sianintermezzot fått en fredlig lösning. Från och med nu kommer det att bli möjligt att genomföra en politik för inre fred och för enhet och solidaritet gent emot utländsk aggression. Detta är en lycka för nationen och landet. I detta nu, när de japanska inkräktarna löper amok och den kinesiska nationens bestånd hänger på ett hår, hoppas vårt parti ivrigt att tredje plenarsammanträdet med ert partis Centrala exekutivkommitté i överensstämmelse med denna politik ska besluta följande linjer för den nationella politiken:

1) sluta alla inbördeskrig och samla landets styrka till en enig ansträngning för att slå tillbaka den utländska aggressionen;
2) garantera yttrandefrihet, församlingsfrihet och föreningsfrihet samt frigiv alla politiska fångar;
3) sammankalla en konferens med representanter för alla politiska partier, människor i alla samhällsställningar och alla arméer och samla hela nationens talanger till en gemensam insats för att rädda landet;
4) fullborda snabbt alla förberedelser för motstånd mot Japan och
5) förbättra folkets levnadsförhållanden.
Om er Centrala exekutivkommittés tredje plenarsammanträde förmår att tveklöst och fast besluta om detta såsom den nationella politiken, förpliktar sig vårt parti för att visa vår goda vilja till solidaritet mot utländsk aggression, till följande:
1) politiken att störta riksregeringen genom väpnat uppror kommer att avbrytas över hela landet;
2) Arbetarnas och böndernas demokratiska regering ska ändra namn till Regeringen för republiken Kinas specialområde och Röda armén kommer att omvandlas till en del av den Nationella revolutionära armén och ställas under ledning av riksregeringen i Nanking respektive dess militära råd;
3) ett genomgående demokratiskt system grundat på allmän rösträtt ska införas under regeringen för specialområdet och
4) politiken att konfiskera godsägarnas jord ska avbrytas och den antijapanska nationella enhetsfrontens gemensamma program beslutsamt genomföras.
[8]I november och december 1936 utbröt stora strejker bland omkring 45.000 arbetare i 26 av japaner och kineser ägda textilfabriker i Shanghai. I december gick arbetarna i de av japanerna ägda textilfabrikerna i Tsing-tao ut i sympatistrejk. Arbetarna i Shanghai vann sin strejk. Deras löner höjdes med 5 procent retroaktivt från november och arbetsköparna förpliktade sig att icke godtyckligt avskeda arbetare samt att icke misshandla eller smäda dem. Men strejken i Tsingtao undertrycktes av japanska marinsoldater.
[9] Sedan den japanska imperialismen ockuperat Shanhaikuan och trängt in i norra Kina år 1933 och särskilt efter avslutandet av “Ho-Umezu-överenskommelsen” (se not l), som innebar ett direkt hot mot de engelska och amerikanska intressena i norra och mellersta Kina, började Storbritannien och Förenta staterna ändra sin hållning till Japan och utövade en del inflytande på Chiang Kai-shekregeringen i dess politik mot Japan. Under Sianintermezzot 1936 föreslog Storbritannien att de japanska krav som var till förfång för de brittiska intressena i Kina skulle avvisas och antydde till och med att det, förutsatt att Chiang Kai-sheks regering kunde bevara sitt välde över det kinesiska folket, inte skulle vara en dålig idé för att “bilda något slags förbund med kommunistiska partiet” för att kunna slå tillbaka den japanska aggressionspolitiken.
[10] I juni 1936 förklarade Li Tsung-jen och Pai Chung-hsi, krigsherrar i Kwangsi, samt Chen Chi-tang, krigsherre i Kwangtung, gemensamt att de stod i opposition till Chiang Kai-shek och föregav som skäl att de ville “göra motstånd mot Japan och rädda nationen”. I augusti samma år smälte emellertid deras opposition bort inför Chiang Kai-sheks taktik att härska genom att muta och splittra.
[11] De japanska styrkorna och marionettrupperna började invadera Suiyuan i augusti 1936. I november slog de kinesiska trupperna där tillbaka, och folket i hela landet inledde en rörelse till stöd för deras kamp.
[12] Efter “Ho-Umezu-överenskommelsen” år 1935 intog kuomintangregeringen i Nanking, under trycket från de växande antijapanska stämningarna bland folket och påverkad av de brittiska och amerikanska imperialisternas stramare politik gent emot Japan, en fastare hållning mot den japanska imperialismen. I de förhandlingar som från september till december 1936 fördes med Japan och som avslöts utan resultat, använde kuomintangregeringen förhalningstaktik.
[13]Detta var Kuomintangs Centrala exekutivkommittés möte den 15 februari 1937 efter den fredliga lösningen av Sianintermezzot.
[14]Ah Q är huvudpersonen i Den sanna historien om Ah Q, den store kinesiske författaren Lu Hsuns berömda berättelse. Ah Q är typen för alla dem som söker att kompensera sig för sina misslyckanden och bakslag i livet genom att betrakta dessa som moraliska eller andliga segrar.
[15] Under den kinesiska borgerligt-demokratiska revolutionens stadium anslöt sig kommunisterna till de grundläggande punkterna i Sun Yat-sens program och samarbetade med honom, vilket dock inte innebar att de anslöt sig till den borgerliga och småborgerliga världsåskådning eller det ideologiska system, som han företrädde. Som det kinesiska proletariatets avantgarde hade de kinesiska kommunisterna en helt annan världsåskådning eller ideologiskt system och teoretisk utgångspunkt för behandlingen av nationella eller andra problem än den Sun Yat-sen omfattade.
[16]Sedan Kuomintang reorganiserats av Sun Yat-sen år 1924 blev det ett revolutionärt förbund av flera klasser, till vilket kommunisterna anslöt sig som enskilda och individer. Sedan Kuomintang år 1927 förrått revolutionen, genomförde det vad det kallade en “partirensning” över hela landet, i vilken det slaktade kommunisterna och även många medlemmar av sin egen vänster, som uppriktigt stödde dr Sun Yat-sens Tre stora politiska riktlinjer. Från den tidpunkten blev Kuomintang de stora godsägarnas och storbourgeoisins kontrarevolutionära parti.
[17] Detta anspelar på det läge som under första halvåret 1927 skapades av den opportunistiska ledningen för partiets Centralkommitté.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here