Vinn de miljonhövdade massorna till den antijapanska nationella enhetsfronten[*]

Den 7 maj 1937

[*] Detta är kamrat Mao Tse-tungs slutanförande vid Kinas kommunistiska partis rikskonferens i maj 1937

Kamrater! Under de senaste dagarnas diskussioner har ni förklarat er vara överens med min rapport, “Kinas kommunistiska partis uppgifter under den period då försvaret mot Japan pågår”. Endast ett fåtal kamrater har uttryckt skiljaktiga meningar. Eftersom dessa skiljaktiga meningar var ganska betydelsefulla, ska jag i mitt slutanförande diskutera dem först, innan jag behandlar vissa andra problem.

FRÅGAN OM FREDEN

I nära två år har vårt parti kämpat för inre fred. Efter Kuomintangs Centrala exekutivkommittés tredje plenarsammanträde förklarade vi att fred uppnåtts, att stadiet “kamp för fred” var över och att den nya uppgiften var att “befästa freden”. Vi påpekade också att denna nya uppgift var förbunden med “kamp för demokratin”, dvs. befästande av freden genom kamp för demokrati. En del kamrater hävdar emellertid att denna vår synpunkt är ohållbar. Härav följer att de antingen måste komma fram till rakt motsatt uppfattning eller vackla mellan bägge. Ty de säger, “Japan är på reträtt och Nanking vacklar mer än någonsin; motsättningen mellan de båda länderna försvagas och motsättningen inom landet blir skarpare”. Enligt denna värdering finns det naturligtvis inget nytt stadium och ingen ny uppgift, utan läget har återgått till det gamla stadiet eller till och med försämrats. Jag tror att denna uppfattning är oriktig.

Då vi säger att fred uppnåtts, menar vi inte att den är befäst; tvärtom, vi har sagt att den inte är befäst. Att åstadkomma fred och att befästa den är två skilda saker. Historien kan tänkas kasta om kursen för en tid, och freden kanske drabbas av bakslag till följd av att den japanska imperialismen, förrädarna och den projapanska gruppen existerar. Men faktum är, att fred uppnåddes efter Sianintermezzot och var en produkt av många faktorer (Japans grundläggande invasionspolitik, Sovjetunionens och även Storbritanniens, Förenta staternas och Frankrikes inställning till förmån för inre fred i Kina, trycket från det kinesiska folket, kommunistiska partiets fredspolitik under Sianintermezzot och dess politik för att få slut på antagonismen mellan de båda regimerna, differentieringen inom bourgeoisin och differentieringen inom Kuomintang osv.); fred kan inte slutas eller hindras av Chiang Kai-shek ensam. För att hindra den skulle han ha att kämpa mot många krafter och att dra sig närmare de japanska imperialisterna och den projapanska gruppen. Det står utom tvivel att de japanska imperialisterna och den projapanska gruppen fortfarande bemödar sig att förlänga inbördeskriget i Kina. Det är just därför freden ännu inte är befäst. Då så är fallet har vi kommit till den slutsatsen att vi, i stället för att återgå till de gamla parollerna “sluta inbördeskriget” och “kämpa för fred”, bör ta ett steg framåt och gå in för den nya parollen om “kamp för demokrati”, ty detta är enda sättet att befästa den inre freden och laga att försvarskriget mot Japan kommer till stånd. Varför för vi fram de tre nära besläktade parollerna “befäst freden”, “kämpa för demokrati” och “genomför väpnat motstånd”? Svaret är att vi önskar driva revolutionens hjul framåt och att omständigheterna medger oss att göra detta. De som förnekar det nya stadiet och den nya uppgiften, de som förnekar att Kuomintang “börjat förändras” och som med samma logik också förnekar de framgångar som alla de för fred kämpande krafterna uppnått under de senaste aderton månaderna, kommer att stå kvar där de tidigare befann sig, utan att rycka fram en enda tum.

Varför gör dessa kamrater en så ohållbar värdering? Därför att de, då de bedömer det aktuella läget, inte utgår från väsentligheten utan från ett antal begränsade och övergående företeelser (Satos diplomati[1], Soochowprocessen,[2] undertryckandet av strejker, Nordöstarméns förflyttning österut,[3] general Yang Hu-chengs utlandsresa,[4] osv.); följaktligen får de fram en dyster bild. Vi säger att Kuomintang har börjat förändras, och vi säger också att det inte förändrats fullständigt. Det är otänkbart, att den reaktionära politik som Kuomintang fört under de senaste tio åren ska ändras helt och hållet utan nya ansträngningar — utan allt fler och allt större ansträngningar från vår sida och från folkets sida. Rätt många människor, som anses höra “vänstern” till och ofta bittert fördömer Kuomintang och som under Sianintermezzot förespråkade att vi skulle döda Chiang Kai-shek och “slå oss ut genom Tungkuan”,[5] är nu förvånade överatt händelser sådana som Soochowprocessen inträffar omedelbart efter det att fred uppnåtts och frågar: “Varför gör Chiang Kai-shek ännu sådana saker”? De borde begripa att varken kommunisterna eller Chiang Kai-shek är gudar och inte heller isolerade individer utan medlemmar av ett parti eller av en klass. Kommunistiska partiet kan driva revolutionen framåt gradvis, men kan inte svepa undan alla missförhållanden i landet från den ena dagen till den andra. Chiang Kai-shek och Kuomintang har börjat att förändras, men all den smuts som lagrats under de senaste tio åren kommer förvisso inte att tas bort utan att hela folket gör stora ansträngningar för saken. Vi vidhåller att utvecklingen går i riktning mot fred, demokrati och motstånd, men detta innebär inte att de gamla missförhållandena — inbördeskrig, diktatur och icke-motstånd — kommer att sopas undan utan ansträngning. Det är endast genom kamp och hårt arbete, och det under en lång period, som vi kan eliminera de gamla missförhållandena, den gamla smutsen, och förhindra bakslag eller till och med tillbakagång i revolutionen.

“De är inställda på att förinta oss.” Det är alldeles sant, de försöker alltid förinta oss. Jag medger utan förbehåll att denna uppfattning är riktig, man måste faktiskt vara djupt insomnad för att förbise att så är. Men frågan är huruvida det skett någon ändring i det sätt på vilket de försöker förinta oss. Jag tror att så är fallet. Det är en förändring från krig och massaker till reform och bedrägeri, från en hård politik till en mjuk politik, från en militär till en politisk politik. Varför har denna förändring skett? Ställda inför den japanska imperialismen är bourgeoisin och Kuomintang för tillfället tvungna att söka en bundsförvant i proletariatet, på samma sätt som vi söker en bundsförvant i bourgeoisin. Internationellt har, av liknande orsaker, den franska regeringen växlat om från fiendskap gentemot Sovjetunionen till förbund med den.[6] Vår inrikespolitiska uppgift har ändrats från en militär till en politisk uppgift. Vi har för vår del inget bruk för komplotter och intriger; vårt mål är att besegra den japanska imperialismen och att för den skull, för att få till stånd en gemensam ansträngning, ena oss med alla de medlemmar av bourgeoisin och Kuomintang som är anhängare av motstånd.

FRÅGAN OM DEMOKRATIN

“Det är fel att lägga tonvikten på demokrati, tonvikten bör ligga uteslutande på motståndet mot Japan. Utan direkt aktion mot Japan,kan det inte finnas någon rörelse för demokrati. Folkmajoriteten önskar endast motstånd mot Japan, inte demokrati, och vad som behövs är en ny nionde-decemberrörelse.”[7]

Låt mig först framställa några frågor. Kan man säga att det som folkmajoriteten under föregående stadium (dvs. från nionde-decemberrörelsen år 1935 till Kuomintangs Centrala exekutivkommittés tredje plenarsammanträde i februari 1937) ville ha, enbart var motstånd mot Japan men inte inre fred? Var det felaktigt att lägga tonvikten på inre fred då? Var det omöjligt att få till stånd en rörelse för inre fred utan direkt aktion mot Japan (Sianintermezzot och Kuomintangs Centrala Exekutivkommittés tredje plenarsammanträde ägde rum efter det att motståndet i Suiyuan upphört, och inte ens i dag finns det något som kan jämställas med motståndet i Suiyuan eller nionde-decemberrörelsen)? Var och en visste att inre fred måste skapas för motstånd mot Japan, att det inte kunde bli något motstånd utan inre fred och att inre fred var en förutsättning för motståndet. Hela den antijapanska verksamheten under föregående stadium, såväl den direkta som den indirekta (från nionde-decemberrörelsen och till Kuomintangs Centrala exekutivkommittés tredje plenarsammanträde) koncentrerades på kampen för inre fred, som då var den avgörande länken, det väsentligaste i den antijapanska rörelsen.

På liknande sätt är i dag, i det nya stadiet, demokrati det viktigaste för motståndet mot Japan, och att arbeta för demokrati är att arbeta för motstånd mot Japan. Motstånd och demokrati är ömsesidigt beroende av varandra liksom motstånd och inre fred och demokrati och inre fred. Demokrati är en borgen för motstånd, medan motstånd kan ge goda betingelser för utveckling av rörelsen för demokrati.

Vi hoppas att det ska bli — och det kommer förvisso att bli — många direkta och indirekta strider mot Japan under det nya stadiet, och de kommer att sätta fart på försvarskriget och vara till stor hjälp åt rörelsen för demokrati. Men det bärande och väsentliga i den revolutionära uppgift som historien ställt för oss är att erövra demokrati. Kan det då vara fel av oss att ständigt betona demokrati? Det tror jag inte.

“Japan drar sig tillbaka, Storbritannien och Japan är faktiskt benägna att sluta en överenskommelse, och Nanking vacklar mer än någonsin.” Denna omotiverade ängslan har sitt upphov i okunnighet om den historiska utvecklingens lagar. Om det skedde en revolution i Japan och det verkligen drog sig tillbaka från Kina, skulle detta hjälpa den kinesiska revolutionen och vara just precis vad vi önskar, början till den internationella aggressionsfrontens sammanbrott. Vilken anledning till ängslan funnes det då? Men nu är det faktiskt inte detta som håller på att ske. Satos diplomatiska drag är förberedelser för ett stort krig, och vi står inför ett stort krig. Storbritanniens politik att vackla kan inte leda det vare sig hit eller dit, det bestämmes av dess intressekonflikter med Japan. Om Nanking fortsätter att vackla ännu en tid, kommer det att bli hela nationens fiende, och dess egna intressen tillåter inte att det håller på att vackla. En tillfällig tillbakagång kan inte ändra historiens allmänna lag. Följaktligen bör man inte förneka att det nya stadiet existerar eller att det är nödvändigt att ställa som uppgift att vinna demokrati. Dessutom är parollen om demokrati under alla förhållanden lämplig, ty det är tydligt för en var att det kinesiska folket har alldeles för lite demokrati och alls inte för mycket. Vad som nyligen skett har också visat att vi, då vi markerar det nya stadiet och tar som vår uppgift att vinna demokrati, tar ett steg närmare motståndet. Händelserna har utvecklats framåt; låt oss inte vrida klockan tillbaka.

“Varför lägger vi så stor vikt vid en nationalförsamling?” Därför att den är någonting som berör livets alla sidor, därför att den är bron från den reaktionära diktaturen till demokratin, därför att den är förknippad med det nationella försvaret och därför att den är en laglig institution. Att återta östra Hopei och norra Chahar, att bekämpa smuggling,[8] att motarbeta “ekonomisk kollaboration”,[9] osv. som många kamrater föreslagit är alldeles riktigt, men detta står ju inte i strid med utan kompletterar snarare kampen för demokrati och en nationalförsamling; det viktigaste är alltjämt nationalförsamlingen och frihet för folket.

Det är riktigt och obestridligt att den dagliga kampen mot Japan och folkets kamp för bättre levnadsförhållanden måste förbindas med rörelsen för demokrati. Icke dess mindre förblir demokratin och friheten det centrala och väsentliga i nuvarande stadium.

FRÅGAN OM REVOLUTIONENS FRAMTID

En del kamrater har rest denna fråga, och här kan jag endast ge ett kortfattat svar.

Då en artikel skrives, kan dess andra hälft inte skrivas förrän första hälften är färdig. En förutsättning för socialismens seger är beslutsam ledning för den demokratiska revolutionen. Vi kämpar för socialism, och i det avseendet skiljer vi oss från de som begränsar sig till de revolutionära Folkets tre principer. Vår nuvarande strävan är inriktad på det stora framtidsmålet; om vi förlorar detta mål ur sikte, upphör vi att vara kommunister. Men vi slutar likaledes att vara kommunister, om vi slappnar i våra bemödanden i dag.

Vi är företrädare för teorin om revolutionens övergång[10] och vi är för den demokratiska revolutionens övergång i riktning till socialismen. Den demokratiska revolutionen kommer att utvecklas genom flera stadier, i alla under parollen om en demokratisk republik. Förändringen från bourgeoisins till proletariatets övervikt är en lång process av kamp, av kamp om ledningen, i vilken framgången avhänger av kommunistiska partiets arbete för att höja den politiska medvetenhets- och organisationsnivån såväl hos proletariatet och bönderna som hos småbourgeoisin i städerna.

Proletariatets pålitligaste bundsförvant är bönderna, därnäst kommer småbourgeoisin i städerna. Det är bourgeoisin som kommer att kämpa med oss om ledningen.

För att övervinna bourgeoisins vacklan och brist på revolutionär grundlighet, måste vi lita till massornas styrka och vår politiks riktighet, i annat fall kommer bourgeoisin att få överhanden.

Vi vill helst ha en oblodig övergång, och vi bör eftersträva en sådan, men vad som kommer att ske är avhängigt av massornas styrka.

Vi är företrädare för teorin om revolutionens övergång, men inte för den trotskyistiska teorin om “permanent revolution”.[11] Vi är för att socialismen skall uppnås genom att man passerar alla nödvändiga stadier av den demokratiska republiken. Vi är motståndare till svanspolitik, men vi vänder oss också emot äventyrspolitik och impulsivitet.

Att avvisa bourgeoisins deltagande i revolutionen av det skälet, att det endast kan bli temporärt, och att framställa förbundet med de antijapanska skikten av bourgeoisin (i ett halvkolonialt land) såsom kapitulation är en trotskyistisk inställning, som vi inte kan vara eniga med. I dag är ett sådant förbund i verkligheten en nödvändig bro på vägen till socialismen.

FRÅGAN OM KADRERNA

En stor revolution kräver ett stort parti och många kadrer av bästa slag för att leda den. I Kina, med en befolkning på 450 miljoner, är det omöjligt att genomföra vår stora revolution, som inte har sin like i historien, om ledningen består av en liten, trång grupp och om partiledare och kadrer är småskurna, trångsynta och inkompetenta. Kinaskommunistiska parti har under lång tid varit ett stort parti och är fortfarande stort, trots förlusterna under reaktionsperioden. Det har många goda ledare och kadrer men ännu inte tillräckligt många. Våra partiorganisationer måste utbredas över hela landet och vi måste ändamålsenligt utbilda tiotusentals kadrer och hundratals förstklassiga ledare. De måste bli kadrer och ledare som är förtrogna med marxismen-leninismen, politiskt framsynta, skickliga i arbete, fyllda av självuppoffringens anda, i stånd att på egen hand ta itu med problem, orubbliga när svårigheterna tornar upp sig omkring dem och som lojalt och hängivet tjänar nationen, klassen och partiet. Det är till dessa kadrer och ledare partiet litar för sina förbindelser med medlemmarna och massorna, och det är genom att lita till deras fasta ledning av massorna som partiet kan lyckas att besegra fienden. Sådana kadrer och ledare måste vara fria från själviskhet, individualistisk heroism, skrytsamhet, lättja, passivitet och sekteristisk högfärd, och de måste vara nationens och klassens osjälviska hjältar. Sådana är de egenskaper och den arbetsstil som fordras av vårt partis medlemmar, kadrer och ledare. Sådant är det andliga arv som tillfallit oss från de tiotusentals medlemmar, tusentals kadrer och den stora skara av ypperliga ledare, som har givit sina liv för saken. Det är givet att vi bör förvärva dessa egenskaper, anstränga oss att omvandla oss själva och höja oss till en högre revolutionär nivå. Men inte ens detta är nog. Vi måste också anse det som vår plikt att upptäcka många flera nya kadrer och ledare i partiet och landet. Vår revolution beror av kadrerna. Som Stalin sade: “Kadrerna avgör allt”.[12]

FRÅGAN OM DEMOKRATIN I PARTIET

För att nå detta mål är det av stor betydelse att vi har demokrati i partiet. Om vi ska göra partiet starkt måste vi tillämpa demokratisk centralism för att stimulera alla våra medlemmars initiativ. Det förekom mera centralism under reaktionens och inbördeskrigets period. Under den nya perioden bör centralismen vara intimt förenad med demokrati. Låt oss tillämpa demokrati och därigenom ge spelrum för initiativet i hela partiet. Låt oss ge fritt spelrum åt alla våra partimedlemmars initiativ och på det sättet utbilda nya kadrer i stort antal, skaffa undan resterna av sekterismen och i hela partiet skapa en enhet så fast som stål.

ENHET PÅ KONFERENSEN OCH I HELA PARTIET

Efter förklaring har de skiljaktiga meningar som framförts på denna konferens givit plats för enhet i åsikterna och de tidigare skiljaktigheterna mellan Centralkommitténs linje och den reträttlinje som genomfördes under ledning av vissa kamrater har också lösts.[13] Detta visar att vårt parti är mycket fast enat. Denna enhet utgör den viktigaste grundvalen för den pågående nationella och demokratiska revolutionen, ty det är endast genom enhet inom kommunistiska partiet som enhet inom hela klassen och hela nationen kan uppnås, och det är endast genom enhet inom hela klassen och hela nationen som fienden kan besegras och den nationella och demokratiska revolutionen slutföras.

VINN DE MILJONHÖVDADE MASSORNA TILL DEN ANTIJAPANSKA NATIONELLA ENHETSFRONTEN

Syftet med vår riktiga politiska linje och vår fasta enhet är att vinna de miljonhövdade massorna till den antijapanska nationella enhetsfronten. De breda massorna av proletariatet, bönderna och småbourgeoisin i städerna behöver vårt propaganda-, agitations- och organisationsarbete. Ytterligare ansträngningar från vår sida behövs också för att upprätta ett förbund med de grupper av bourgeoisin som är motståndare till Japan. Det kräves ansträngningar, långa och ihärdiga ansträngningar, obevekliga och oavlåtliga, tålmodiga och mödosamma ansträngningar för att göra partiets politik till massornas politik. Utan sådana ansträngningar kommer vi inte att uppnå någonting. Bildandet och befästandet av den antijapanska nationella enhetsfronten, genomförandet av den uppgift som åvilar denna och upprättandet av en demokratisk republik i Kina är absolut oskiljaktiga från våra bemödanden att vinna massorna. Om vi genom dessa bemödanden lyckas att få miljoner och åter miljoner av massorna under vår ledning, kan vår revolutionära uppgift snabbt uppfyllas. Genom våra ansträngningar ska vi förvisso slå ned den japanska imperialismen och uppnå fullständig nationell och social befrielse.

NOTER

[1] De japanska imperialisterna gjorde efter Sianintermezzot tillfälliga försonliga gester i syfte att förmå kuomintangmyndigheterna att bryta den inre freden, som höll på att återställas, och slå sönder den antijapanska nationella enhetsfronten, som höll på att ta form. De ordnade så att denav dem kontrollerade falska autonoma regeringen för Inre Mongoliet sände ut två budskap, ett i december 1936 och ett annat i mars 1937, i vilka den svor kuomintangregeringen i Nanking tro och huldhet. Och den japanske utrikesministern Sato friade offentligen till Chiang Kai-shek med en slug förklaring att Japan skulle förbättra sina relationer till Kina och bistå Kina att uppnå politisk enhet och återhämta sig ekonomiskt. Dessutom sände Japan en så kallad Ekonomisk studiegrupp, ledd av Kenji Kodarna, en japansk finansmagnat, vars syfte uppgavs vara att hjälpa Kina att “fullborda sin organisation som en modern stat”. Dessa var intriger för aggression och blev kända som “Satos diplomati”; de som lät sig bedragas av de japanska imperialisternas konster såg i dem bevis för att “Japan företog en reträtt”.

[2] I april 1937 rannsakade Kuomintangs högsta domstol i Soochow Shen Chun-ju och sex andra ledare för Rörelsen för att motstå Japan och rädda nationen, vilka arresterats i Shanghai i november 1936. Anklagelserna gällde att de “satt republiken i fara”, vilket var den förevändning de reaktionära kuomintangmyndigheterna vanligtvis använde för att komma alla patriotiska rörelser till livs.

[3] Före Sianintermezzot var Nordöstarmén förlagd till gränsen mellan provinserna Shensi och Kansu och befann sig i direkt kontakt med Röda armén i norra Shensi. Starkt påverkad av Röda armén iscensatte den därefter kuppen i Sian. I mars 1937 tvangs Nordöstarmén att bege sig österut till provinserna Anhwei och Honan, en åtgärd som kuomintangreaktionärerna vidtog för att avskära dess kontakter med Röda armén och samtidigt utså missnöje i dess led.

[4] General Yang Hu-cheng var en militär ledare i nordvästra Kina som tillsammans med Chang Hsueh-liang iscensatte Sianintermezzot. Som de bägge främsta agerande i detta intermezzo förenades de i folkmun under det dubbla familjenamnet Chang-Yang. När Chiang Kai-shek frigavs följde Chang honom till Nanking och blev där omedelbart fängslad. I april 1937 blev även Yang skild från sin post av kuomintangreaktionärerna och måste bege sig utomlands på permission. När försvarskriget började, återvände Yang till Kina för att erbjuda sina tjänster, men endast för att bli inspärrad av Chiang Kai-shek för resten av sitt liv. I september 1949, när Folkets befrielsearmé ryckte fram mot Chungking, lät Kuomintang mörda honom i ett koncentrationsläger.

[5] Tungkuan är ett strategiskt viktigt pass på gränsen mellan Shensi, Honan och Shansi. Vid tiden för Sianintermezzot var kuomintangtrupperna till större delen förlagda öster om detta pass. Vissa människor i partiet, som påstods tillhöra “vänstern”, sådana som Chang Kuo-tao, yrkade då på att Röda armén skulle “slå sig ut genom Tungkuan”, vilket betydde att Röda armén skulle inleda en offensiv mot kuomintangtrupperna. Detta förslag stod i strid med Centralkommitténs politik för en fredlig lösning av Sianintermezzot.

[6] Under en lång tid efter Oktoberrevolutionen bedrev de franska imperialisterna en fientlig politik mot Sovjetunionen. Från 1918 till 1920 deltog den franska regeringen aktivt i den väpnade intervention som 14 makter gemensamt företog mot Sovjetunionen och den fortsatte sin reaktionära politik för att isolera Sovjetunionen även sedan interventionen misslyckats. Det var inte förrän i maj 1935 som Frankrike, till följd av den inverkan Sovjetunionens fredspolitik hade på det franska folket samt på grund av det tyska fascistiska hotet, ingick ett avtal om ömsesidigt bistånd med Sovjetunionen. Den reaktionära franska regeringen uraktlåt emellertid att följa avtalet.

[7] Den av Kinas kommunistiska parti ledda studentdemonstrationen i Peking den 9 december 1935. Rörelsen, som krävde slut på inbördeskriget och väpnat motstånd mot Japan, fick stöd i hela landet.

[8] Insmugglingen av japanska varor till Kina.

[9] Här avses det påstådda kinesisk-japanska ekonomiska samarbetet.

[10] Se Karl Marx och Friedrich Engels, Kommunistiska Manifestet, avsnitt IV; V. I. Lenin, Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen, avsnitten 12 och 13; Sovjetunionens kommunistiska partis historia, Tredje kapitlet, avsnitt 3.

[11] Se J. V. Stalin “Om Leninismens grunder” III:e avsnittet, “Oktoberrevolutionen och de ryska kommunisternas taktik” II:a avsnittet samt “Till leninismens frågor” III:e avsnittet. Alla i Leninismens problem.

[12] Se J. V. Stalin “Tal vid Röda arméns akademiers avslutningsfest i Kremlpalatset den 4 maj 1935”, i vilket han sade: “… av alla de värdefulla kapital, som finns i världen, är människorna, kadrerna, det värdefullaste och mest avgörande kapitalet. Man måste förstå att under våra nuvarande förhållanden ‘kadrerna avgör allt’.”

[13] Dessa meningsskiljaktigheter fanns mellan partiets Centralkommittés linje och Chang Kuo-taos reträttlinje åren 1935—36. Se “Om taktiken mot den japanska imperialismen”, not 22, s. 175 i detta band. Då kamrat Mao sade att “de tidigare meningsskiljaktigheterna … har också lösts” avsåg han det faktum att Röda arméns fjärde frontarmé förenat sig med Centrala röda armén. Chang Kuo-taos därpå följande öppna förräderi av partiet och hans förfall till kontrarevolutionär var en individuell förrädares handling och inte längre en fråga om meningsskiljaktigheter om partilinjen.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here