Arbetskraftens pris som människovärde?

I det kapitalistiska Sverige värderar folk människor efter vilket arbete de har. En “fin” människa är en människa med ett “bra jobb”. Någon som har ett “dåligt jobb” har inte samma värde i sociala sammanhang och får ofta en sämre behandling t.ex. i form av visat ointresse.

En bakomliggande faktor när det gäller vad som värderas som ett “bra jobb” är ju arbetskraftens pris men inte bara det. Den som är “självständig yrkesutövare” är ju “lite finare” i huvudet på alla brackor även om de tjänar mindre. Men det självupplevda människovärdet hos den arbetande är inte bara betingat av vad alla andra tycker. En arbetare som kan sälja sitt arbete till ett högt pris kommer troligen att känna sig någorlunda till freds om inte föraktet från omgivningen blir allt för tungt.

En upplevelse att inte “känna sig värd någonting” är ofta den oundvikliga konsekvensen av löneslaveriet och dess tillhörande uppochnervända utsugarkultur. De som skapar allt anses inte vara värda någonting medan parasiterna på toppen upphöjs till gudomliga väsen.

“Människovärdet vi fordra tillbaka” sägs det i Arbetets söner från 1885. Det är en gammal sång men det är likväl ingen vi bör kräva tillbaka eftersom vi aldrig haft det och vi aldrig kommer att få frivilligt av utsugarna. Männisikovärdet är något vi bara, på kort sikt, kan “ta tillbaka” genom stridsåtgärder och aktioner och därigenom tvinga utsugarna att respektera oss.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here