Under hösten har kommunistiska föreningen genomfört studier om imperialismen och världsläget. I allhelgonahelgen samlades medlemmar från hela landet till konferens för att sammanfatta studierna och enas om föreningens politiska linje.
Efter ett par dagars intensiva diskussioner kunde föreningen fatta ett enhälligt beslut om att anta en resolution som beskriver situationen i världen idag. Beslutet föregicks av intensiva diskussioner i grupper och i plenum och ett hårt arbete för den redaktionskommitté som valts på konferensen.
Spänningen var stor då redaktionskommitténs slutförslag delades ut till frukosten på söndagsmorgonen och ett intensivt läsande avbröt de flesta deltagarnas frukost. Efter fortsatta diskussioner visade det sig att redaktionskommittén hade fångat stämningarna inom organisationen på ett bra sätt och efter voteringar om diverse ändrings- och tilläggsförslag kunde konferensen enhälligt ställa sig bakom resolutionen.
Vi uppmanar hemsidans läsare att ta del av resolutionen och komma med synpunkter på den!
Resolution om imperialismen
Imperialismen leder till krig eller revolution!
- Imperialismens ojämna utveckling
Kommunistiska Föreningen utgår från Lenins teorier om imperialismen, från Kominterns och senare Kinas Kommunistiska Partis, under Mao Zedongs ledning, samlade erfarenheter och från egna konkreta analyser av världsläget.
I Imperialismen som kapitalismens högsta stadium utvecklar Lenin en fullödig teori om imperialismen. De fem berömda kännetecknen är fortfarande giltiga:
- Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
- Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta ”finanskapital”.
- Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.
- Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.
- Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.
Lenin utvecklade också lagen om den ojämna ekonomiska och politiska utvecklingen under kapitalismen och imperialismen. Det leder till att kapitalistiska stater kan utvecklas till imperialistiska stater, men detta sker alltid i konkurrens med andra stater. Detta är källan till rivalitet mellan imperialistiska stater. Jämviktsförhållandena under imperialismen är temporära och övergående. Vissa imperialistiska stater är på uppgång och andra på nedgång. Under givna förhållanden leder motsättningarna mellan olika imperialistiska allianser eller supermakter till världskrig, lokala krig eller till krig genom ombud.
Imperialismen har genomgått en historisk utveckling som kan delas in i tre perioder.
1890-1945, där flertalet imperialistiska allianser kämpade om världsherraväldet.
1945-1991, tiden där världspolitiken formades av rivaliteten mellan USA och Sovjetunionen, där den senare skiftade karaktär under perioden, samt befrielsekamperna i den koloniala världen.
1991 till idag, där USA varit ensam supermakt, men där motsättningarna mellan imperialistmakterna än en gång växer i styrka. Av dessa makter utvecklas Kina till USA:s främsta rival.
Den första perioden såg två förödande världskrig. Det första världskriget ledde till Oktoberrevolutionen, som etablerade världens första socialistiska stat. Det andra världskriget ledde till upprättandet av ett socialistiskt läger som omfattade en tredjedel av världens folk. Denna era var höjdpunkten men också början på slutet för de stora kolonialimperierna. Under denna tid föddes motståndet mot imperialismen och de första revolutionära rörelserna utanför Europa grundades. Det imperialistiska systemet vacklade och fick ta nya former. Under denna tid växte även Sverige fram som en imperialistisk stat, om än svag. Inom den svenska härskande klassen rådde det motsättningar mellan en pro-brittisk (senare pro-amerikansk) och en pro-tysk falang. Den svenska politiken blev därav en manövrering mellan att stödja sig på den starkare brittiska, senare amerikanska, eller den tyska imperialismen. På grund av denna oenighet valde Sverige aldrig definitiv sida i något av de två världskrigen, men det svenska borgarskapet gjorde stora profiter i att understödja den tyska krigsmaskinen med järnmalm.
Den andra perioden såg världen uppdelad mellan USA och dess allierande mot de socialistiska lägret, men utvecklades till en rivalitet mellan USA och Sovjetunionen när Sovjetunionen ändrade färg. Den kontrarevolutionära kuppen i Sovjetunionen, ledd av Nikita Chrusjtjov, störtade proletariatets diktatur i socialismens främsta fästning. Det ledande skiktet av byråkrater etablerade istället en socialimperialistisk stat, socialistisk i ord men imperialistisk i handling och utvecklades till en rivaliserande supermakt gentemot USA. Chrusjtjovs revisionism splittrade den kommunistiska rörelsen, där Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti till slut bröt med Sovjetunionens Kommunistiska Parti. Samtidigt befriade sig den föredetta koloniala världen från sina förtryckare. Hjältemodiga befrielsekrig i bland annat Indokina och de afrikanska länderna försvagade de gamla europeiska kolonialmakterna, som efter två världskrig reducerats till andra klassens imperialistiska stater. Samtidigt kom dessa nyligen befriade länder att hamna under supermakternas inflytande. De härskande klasserna i de nyligen befriade länderna allierade sig med imperialismen och deras folk fortsatte att exploateras av imperialismens företrädare.
Kina var världens ledande socialistiska stat efter Sovjetunionens övergång till socialimperialism. Det kinesiska folket under ledning av KKP och Mao Zedong bedrev hård kamp för att bevara det socialistiska systemet, med Kulturrevolutionen 1966-1976 som höjdpunkt. Efter Ordförande Maos död 1976 gick högern i KKP, som ville upprätta kapitalism i Kina, segrande ur striden och även Kina övergick till först statskapitalism och senare socialimperialism. När revisionismen segrade omvandlades proletariatets diktatur till borgarskapets diktatur och Kinas arbetare och bönder förlorade sina hårdvunna fri- och rättigheter.
Den svenska imperialismen utvecklades under perioden. De socialdemokratiska regeringarna understödje utvecklingen av monopolkapitalism i Sverige och med sin biståndspolitik hjälpte den svenska staten monopolkapitalet vinna mark i de före detta kolonierna. Sverige fortsatte att vackla mellan de imperialistiska allianserna och kunde i perioder vara närmare den ena eller andra supermakten.
Den sovjetiska socialimperialismens fall 1989-1991 såg än en gång motsättningarna ta ny form på global nivå. USA ser nu Kina som sin huvudmotståndare i kampen om att omfördela världens resurser och marknader. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxttakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största handels- och industrination. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Det är möjligt att paritet uppnås runt 2030.
USA och Kina försöker etablera allianser med andra imperialistiska stater. USA har redan allierade i form av bland annat Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Japan medan Kina och Ryssland närmar sig varandra. Det svenska finanskapitalet är helt integrerat i det världskapitalistiska systemet. Det har en mycket stark ställning i de baltiska staterna. Det svenska finanskapitalet var också drivande i kampen för att ansluta Sverige till EU, som är en imperialistisk sammanslutning av kapitalistiska och imperialistiska stater. Delar av det svenska borgarskapet verkar för att Sverige officiellt ska alliera sig med USA-imperialismen i form av bland annat NATO-medlemskap. Det råder inte total enhet inom borgarskapet om uppslutningen bakom USA-imperialismen, men trenden pekar mot allt mer nära samarbete. Sverige har till exempel anslutit sig till imperialisternas anfall mot Libyen, samt varit en del av ockupationen av Afghanistan och Irak.
- De grundläggande motsättningarna i världen
Den moderna världen ser fyra grundläggande motsättningar i världsmåttståck.
- a) Motsättningen mellan de imperialistiska staterna och de förtryckta länderna och folken
Imperialismens politiska ekonomi är spelplanen där klasskampen förs i såväl de förtryckta som de imperialistiska länderna. De imperialistiska ländernas välstånd är också byggt på utsugning av de förtryckta ländernas arbetande befolkning. Råvaror flödar från länder såsom Brasilien, Indien, Indonesien och Kongo där en absolut minimal andel av dess värde tillfaller dessa länders bönder och arbetare. Varor såsom textiler lämnar till exempel Bangaladesh och Kambodja där arbetarna producerar under urusla förhållanden. De imperialistiska staterna utövar även militära och politiska påtryckningar för att bevara detta ojämna bytesförhållande. Detta imperialistiska förtryck föder ständigt motstånd, som blir en förutsättning för de revolutionära krafternas utveckling.
- b) Motsättningen mellan de imperialistiska staterna
USA, världens hittills mäktigaste imperialistiska stat, har under de senaste trettio åren fått nya utmanare. Just nu tillspetsas motsättningarna mellan USA och främst Kina och Ryssland. Den interimperialistiska rivaliteten är en ständig del av det imperialistiska systemet och kan leda till lokala och regionala krig.
- c) Motsättningen mellan proletariat och borgarskap i de imperialistiska länderna
Klasskampen inom de imperialistiska länderna är inte död. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i de imperialistiska länderna har ökat konstant under fyrtio års tid. Borgarskapet har även bedrivit en offensiv mot de av proletariatet vunna sociala rättigheterna. Vi ser detta i privatiseringen och nedmonteringen av den offentliga sektorn. Motsättningen mellan arbete och kapital är fortfarande oförsonlig i de imperialistiska länderna.
- d) Motsättningen inom de förtryckta länderna
Länder som är ansatta av imperialismen är inte enhetliga utan består av flertalet klasser med motstridiga intressen gentemot imperialismen. Det finns ett kompradorborgarskap som skor sig på att tjäna imperialismen som dess agenter i det förtryckta landet. Det finns ett nationellt borgarskap som vill kasta av sig imperialismen för att utveckla en oberoende kapitalistisk ekonomi. Sedan finns en godsägarklass, som också är allierad till imperialismen då de imperialistiska länderna har marknaderna för deras jordbruksprodukter. Sedan finns bondeklassen och proletariatet, som är konsekevent motsatta imperialismen och kämpar mot exploatering av klasserna som är lojala till imperialismen. Mellan dessa klasser råder olika nivåer av motsättning.
- Imperialismen genomgår återkommande kriser
Det imperialistiska systemet är inte ett stabilt sådant, utan har präglats av kriser. Sociala, politiska och ekonomiska. Den kris som utlöstes av Covid-19-pandemin är den senaste av dessa. De imperialistiska staterna visade sig oförmögna att hantera spridningen av SARS-CoV-2-viruset och svarade på pandemin med att hamstra nödvändiga resurser. Skyddsutrustning, respiratorer, vaccin med mera. Detta resulterade förstås att det var världens förtryckta folk som främst drabbades av Covid-19. Även ekonomiskt var det de förtryckta folken som fick bära bördan, de 255 miljoner heltidstjänster som upphörde under pandemin existerade främst i förtryckta länderna. Biståndsorganisationen Oxfam uppskattar att mellan 200 och 500 miljoner människor har ”hamnat i fattigdom.” Samtidigt som världens förtryckta folk uthärdat ett enormt lidande har kapitalistklasserna i de imperialistiska länderna subventionerats, stöttats och ökat sina tillgångar. Världens tio rikaste miljardärer har ökat sina förmögenheter med 540 miljarder amerikanska dollar. Regeringarna i såval de imperialistiska och förtryckta länderna har prioriterat de egna kapitalisterna framför folket.
Vi har även sett att politiken blivit allt mer reaktionär över hela det imperialistiska systemet. Covidkrisen har möjliggjort de härskande klasserna att verkställa allt mer långtgående övervakning av folket. Det har även blivit uppenbart hur enkelt den borgerliga staten kan upphäva grundläggande fri- och rättigheter såsom mötes- och demonstrationsfriheten. Dessa inskränkningar har varit mycket mer omfattande i de förtryckta länderna, där de härskande klasserna även utnyttjat tillfället för att slå mot de revolutionära krafterna.
Denna period har förutom reaktionens förstärkande även sett de revolutionära krafternas utveckling. Maoistiska organisationer och partier har fortsatt att strida för proletariatet och världens förtryckta folk och därmed kunnat utveckla den revolutionära rörelsen i såväl imperialistiska som förtryckta länder. Maoistiska partier fortsätter föra folkkrigen trots reaktionärernas försök att isolera och besegra dem. Där de revisionistiska organisationerna och partierna lamslågs avancerade maoisterna.
- Den proletära internationalismen
”Den revolutionära rörelsen i de avancerade länderna skulle i verkligheten helt enkelt vara ett bedrägeri utan ett fullständigt och mycket intimt kampförbund mellan de mot Europas och Amerikas kapital kämpande arbetarna och hundratals miljoner ’kolonial’-slavar, som förtryckes av detta kapital.” – Lenin
Proletariatets kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna är intimt sammantvinnad med de arbetande massornas kamp i de förtryckta länderna, främst i Asien, Afrika och Latinamerika. Dessa kamper understödjer och betingar varandra. Den solidaritetsrörelse för de indokinesiska folken som växte fram från och med mitten av 1960-talet inom de imperialistiska länderna bidrog inte bara till att underminera USA:s krigsansträngningar utan även till att det växte fram en revolutionär rörelse inom de imperialistiska länderna.
Kommunister i Sverige måste stödja all rättfärdig försvarskamp mot imperialistisk aggression i hela världen; i de fall vi inte kan stödja specifika organisationer, stödjer vi folkets kamp. Det är också viktigt att i praktiken överge ett eurocentristiskt perspektiv och i större utsträckning uppmärksamma masskamper i de förtryckta länderna: strejker, bondeuppror och massdemonstrationer.
Speciellt bör vi solidarisera oss med maoistiska partier, som har bedrivit en långvarig och uthållig väpnad kamp, framför allt i form av folkkrig.
Kommunistiska Föreningen sträver efter att samarbeta med alla revolutionära partier, särskilt maoistiska, i världen på en jämlik och självständig basis. Det viktigaste bidraget som kommunister i Sverige kan ge proletariatet och de förtryckta folken i världen består i att återskapa ett starkt kommunistiskt parti, som kan leda det svenska proletariatet i en segerrik socialistisk revolution.
Kampen mot kapitalismen och imperialismen kan bli mycket långdragen, men det är varje revolutionärs plikt att fortsätta strida. Vi måste uppvisa samma anda som den narraktige gamle mannen som Mao Zedong hänvisade till 1945:
”När jag dör kommer mina söner att fortsätta och när de dör kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i all evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre, och för varje bit vi gräver bort, kommer det bli så mycket lägre. Varför skulle vi inte kunna få bort dem?” – Mao Zedong
Kamp mot det svenska borgarskapet och den svenska imperialismen!
Stöd de revolutionära maoistiska partierna och organisationerna!
Rekonstituera Sveriges Kommunistiska Parti! Bekämpa revisionismen!
Stöd världens folk i deras kamp mot imperialismen!
Kommunistiska Föreningen, 2021-11-07