Diskussions- och instuderingsfrågor till två verk av Lenin

NLG har tidigare beslutat att Kommunistiska Föreningen ska studera och diskutera två verk av Lenin, nämligen ”Staten och revolutionen” och ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”. Verken kan läsas i sin helhet, men man kan också välja ut vissa delar. Båda verk har utgetts i bokform på svenska, men kan också läsas och laddas ner från nätet.[1]

Diskussions- och instuderingsfrågorna har medvetet begränsats till ett fåtal kärnfrågor.

I.

Staten och revolutionen

1. ”Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom ’ordningens’ gränser. Och denna makt, som framgått ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar sig från det, är staten.” (Engels i Familjen, statens och privategendomens ursprung)

Lenin kommenterar: ”Här är marxismens grundidé beträffande statens historiska roll och betydelse fullständigt klart uttryckt. Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga.”

När och hur växer det fram en stat i Sverige? I vilken grad existerar fortfarande föreställningen att staten står ovanför klasserna i Sverige?

2. Staten består dels av en ren våldsapparat, d.v.s. militär, säkerhetspolis och polis etcetera, och dels en politisk borgerligt-demokratisk administration som regering, riksdag och andra parlamentariska församlingar. Vilka andra delar kan räknas till statsapparaten?
3. Hur kommer borgerskapets inflytande, direkt eller indirekt, över statsapparaten till uttryck?
4. I en del länder har det skett militärkupper, som har störtat en politiskt vald regering. Har det funnits sådana tendenser i Sverige också sedan 1917?
5. Lenin skriver: ”Endast den har tillägnat sig det väsentliga i Marx lära om staten, som förstått att en klass’ diktatur är nödvändig inte bara för varje klassamhälle överhuvudtaget, inte bara för proletariatet, som störtat bourgeoisien, utan också för hela den historiska period, som skiljer kapitalismen från det ’klasslösa samhället’, från kommunismen. De borgerliga staternas former är utomordentligt mångfaldiga, men det väsentliga har de gemensamt: alla dessa stater är på ett eller annat sätt dock i sista hand ovillkorligen en bourgeoisiens diktatur. Övergången från kapitalismen till kommunismen kan självfallet inte annat än uppvisa en oerhörd rikedom och mångfald av politiska former, men det väsentliga i dem alla kommer oundvikligen att vara detsamma: proletariatets diktatur.”

Diskutera om det är möjligt med ett mellanting mellan bourgeoisiens diktatur och proletariatets diktatur! Råder det proletariatets diktatur i dagens Kina, med det nuvarande Kinas Kommunistiska Parti vid makten? Diskutera också påståendet: ”Övergången från kapitalismen till kommunismen kan självfallet inte annat än uppvisa en oerhörd rikedom och mångfald av politiska former.” Om Lenin har rätt i den senare frågan, vad beror det i så fall på?

6. Lenin skriver: ”Läran om klasskampen, som Marx tillämpade på frågan om staten och om den socialistiska revolutionen, leder oundvikligt till erkännande av proletariatets politiska herravälde, dess diktatur, d.v.s. en makt som inte delas med någon och stödjer sig direkt på massornas väpnade styrka. Bourgeoisiens störtande kan förverkligas endast genom att proletariatet höjs till härskande klass, i stånd att undertrycka bourgeoisiens oundvikliga, desperata motstånd och organisera alla de arbetande och exploaterade massorna för det nya hushållningssystemet.

Proletariatet behöver statsmakten, en centraliserad maktorganisation, en våldsorganisation, både för att undertrycka exploatörernas motstånd och för att leda befolkningens väldiga massa, bönderna, småbourgeoisien, halvproletärerna vid den socialistiska hushållningens igångsättande.”

Varför måste revolutionen vara väpnad? Det finns två aspekter.

7. Lenin citerar Marx/Engels: … Särskilt”, fortsätter de, ”har Kommunen bevisat, att ’arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål’ …

Läs hela kapitel III i ”Staten och revolutionen”. Varför kan inte proletariatet och dess revolutionära parti helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning?

8. När kommer staten att dö bort?

”Den ekonomiska grundvalen för statens fullständiga bortdöende är en så hög utveckling av kommunismen, att motsatsförhållandet mellan andligt och kroppsligt arbete, således en av de viktigaste källorna till nuvarande samhälleliga ojämlikhet, försvinner. Detta motsatsförhållande kan ju absolut inte avskaffas enbart genom produktionsmedlens övergång till samhällelig egendom, utan endast genom kapitalisternas expropriering.

Denna expropriering kommer att bereda möjlighet för en gigantisk utveckling av produktivkrafterna. Och när vi ser, hur kapitalismen redan nu i otrolig grad hämmar denna utveckling, hur många saker man skulle kunna utveckla vidare på grundval av den redan uppnådda moderna tekniken, så har vi rätt att med fullaste övertygelse säga, att kapitalisternas expropriering oundvikligen kommer att medföra en gigantisk utveckling av det mänskliga samhällets produktivkrafter. Men hur hastigt denna utveckling kommer att fortskrida, hur snart den kommer att leda till arbetsdelningens upphävande, till avskaffande av motsatsförhållandet mellan andligt och kroppsligt arbete, till att arbetet förvandlas till ”det främsta livsbehovet”, det vet vi inte och kan vi inte veta.

II.

Radikalismen – kommunismens barnsjukdom

1. Lenin skriver: ”Och då uppstår framför allt frågan: hur upprätthålls disciplinen inom proletariatets revolutionära parti, hur prövas den och hur stärks den? För det första genom det proletära avantgardets klassmedvetenhet och hängivenhet för revolutionen, dess uthållighet, självuppoffring och hjältemod. För det andra genom dess förmåga att förbinda sig med, närma sig till, om ni så vill, till en viss grad smälta samman med de arbetandes breda massa, i främsta rummet den proletära men även den icke proletära arbetande massan. För det tredje genom riktigheten i detta avantgardes politiska ledning, riktigheten i dess politiska strategi och taktik, under förutsättning att de allra bredaste massorna genom egen erfarenhet förvissat sig om denna riktighet. Utan dessa förutsättningar är disciplinen inom ett revolutionärt parti, vilket verkligen är i stånd att vara ett parti för den progressiva klassen som har till uppgift att störta bourgeoisien och omdana hela samhället, omöjlig att genomföra.”

Diskutera vilken slags disciplin som upprätthölls inom bolsjevikpartiet och vad kommunister idag kan lära av den!

2. Lenin skriver:

”Reaktionsåren (1907-10). Tsarismen har segrat. Alla revolutionära och oppositionella partier är slagna. Förfall, demoralisering, splittring, upplösning, överlöperi och pornografi i stället för politik. Ökad dragning till den filosofiska idealismen. Mysticism som mask för kontrarevolutionära stämningar. Men samtidigt ger just det stora nederlaget de revolutionära partierna och den revolutionära klassen en verklig och högst nyttig läxa, en läxa i historisk dialektik, en läxa i att förstå och begripa den politiska kampen och konsten att föra den. Vännerna lär man känna i nöden. Slagna arméer lär sig mycket…

De revolutionära partierna måste slutföra skolgången. De hade lärt sig gå till angrepp. Nu gäller det att inse, att denna kunskap måste kompletteras med förmåga att retirera på ett riktigare sätt. Det gäller att förstå – och den revolutionära klassen lär sig att förstå genom egna bittra erfarenheter – att man inte kan segra utan att ha lärt sig att både anfalla och retirera på rätt sätt. Av alla slagna oppositionella och revolutionära partier retirerade bolsjevikerna med den bästa ordningen, med de minsta förlusterna för sin ”armé”, med bäst bibehållen kärntrupp, med de ringaste (ifråga om djup och obotlighet) splittringarna, med den minsta demoraliseringen samt med den största förmågan att återuppta arbetet så brett, riktigt och energiskt som möjligt. Och detta hade bolsjevikerna uppnått endast därför att de skoningslöst avslöjade och jagade bort frasrevolutionärerna, som inte ville förstå att man måste retirera, att man måste förstå att retirera och att man ovillkorligen måste lära sig arbeta legalt i de mest reaktionära parlament, i de mest reaktionära fackföreningar, kooperativa föreningar, försäkringskassor och dylika organisationer.”

Det är uppenbart att ett revolutionärt uppsving respektive en reaktionär offensiv ställer olika krav på ett revolutionärt parti. Varför ville inte frasrevolutionärerna ”lära sig arbeta legalt i de mest reaktionära parlament, i de mest reaktionära fackföreningar, kooperativa föreningar, försäkringskassor och dylika organisationer”?

3. Lenin skriver:

”Teoretiskt står det fullständigt klart för marxisterna – och det har helt bekräftats av alla europeiska revolutioners och revolutionära rörelsers erfarenhet – att de små egendomsägarna, småföretagarna (en social typ som i många europeiska länder är synnerligen rikt och brett representerad), vilka under kapitalismen ständigt förtrycks och mycket ofta erfar en otroligt plötslig och snabb försämring av sina levnadsvillkor och ruineras, lätt grips av en extrem revolutionär stämning, men ej är i stånd att visa uthållighet, organisation, disciplin och ståndaktighet. En småborgare som ”blivit desperat” av kapitalismens fasor är en social företeelse, som liksom anarkismen utmärker alla kapitalistiska länder. En sådan revolutionär stämnings obeständighet, dess ofruktbarhet, dess egenskap att snabbt förvandlas till undergivenhet, apati, fantasteri, ja, till ”vild” hänförelse för den ena eller andra borgerliga ”mode”-riktningen – allt detta är allmänt bekant. Men ett teoretiskt, abstrakt erkännande av dessa sanningar befriar på intet sätt de revolutionära partierna från de gamla felen, vilka alltid framträder av någon oväntad anledning, i en något ny form, i förut okänd täckmantel eller omgivning, i en originell – mer eller mindre originell – situation.

Anarkismen har icke sällan utgjort ett slags straff för arbetarrörelsens opportunistiska synder.”

Existerar det en liknande småborgerlig revolutionism idag?

4. Lenin skriver;

”Men kampen mot ”arbetararistokratin” för vi i arbetarmassornas namn och för att dra dessa över på vår sida; kampen mot de opportunistiska och socialchauvinistiska ledarna för vi för att dra arbetarklassen över på vår sida. Det skulle vara dumt att glömma denna ytterst elementära och självklara sanning. Men just en sådan dumhet begår de tyska ’vänster’kommunisterna, vilka av den reaktionära och kontrarevolutionära andan bland fackföreningarnas toppskikt drar den slutsatsen att – man bör gå ut ur fackföreningarna, vägra att arbeta i dem, skapa nya, utspekulerade organisationsformer för arbetarna!! Detta är en sådan oförlåtlig dumhet, att den kan likställas med den största tjänst kommunisterna kan göra bourgeoisien.”

Lenin menar alltså att kommunisterna måste verka i de befintliga massorganisationerna i stället för att skapa skinande, rena egna organisationer. Stämmer det fortfarande?

5. Lenin skriver:

”Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917). För det andra är denna sats påfallande ologisk. Av att parlamentet blir kontrarevolutionens organ och ”centrum” (i förbigående sagt har det i själva verket aldrig varit och kan inte vara ”centrum”) och att arbetarna skapar verktyg för sin maktutövning i form av sovjeter följer att arbetarna måste förbereda sig – förbereda sig ideologiskt, politiskt och tekniskt – för sovjeternas kamp mot parlamentet, för att sovjeterna skall fördriva parlamentet… Vi vet mycket väl, att konstituerande församlingens fördrivning den 5 januari 1918 inte försvårades, utan tvärtom underlättades genom att det fanns både en konsekvent bolsjevikisk och en inkonsekvent vänstersocialistrevolutionär sovjetopposition inom den kontrarevolutionära församling som skulle fördrivas. Tesens författare har fullständigt trasslat in sig och glömt bort de erfarenheter från en hel rad om inte alla revolutioner, som bevisar att det i revolutionstider är särskilt fördelaktigt att förena massaktionen utanför det reaktionära parlamentet med en inom detta parlament verkande opposition som sympatiserar med revolutionen (eller ännu bättre direkt stöder revolutionen).”

Lenin avvisar alltså teorin om att kommunisterna aldrig kan delta i de borgerliga parlamenten. Hur kan det komma sig att vissa kommunister principiellt tar avstånd från deltagande i val i borgerligt-demokratiska stater?

6. Lenin skriver:

”Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när ”underskikten” inte vill och när ”överskikten” inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra. Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna). För en revolution är det således nödvändigt att för det första arbetarnas majoritet (eller i varje fall majoriteten av de medvetna, tänkande, politiskt aktiva arbetarna) helt förstår nödvändigheten av en omvälvning och är beredd att gå i döden för den; för det andra att de härskande klasserna genomgår en regeringskris som drar t.o.m. de mest efterblivna massorna med i politiken (kännetecknet på varje verklig revolution är att antalet till politisk kamp dugliga representanter för den arbetande och förtryckta massan, som dittills varit apatisk, snabbt tio- eller t.o.m. hundradubblas) och som försvagar regeringen och gör det möjligt för revolutionärerna att snabbt störta den.”

Lenin menar alltså att revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris. Varför är det så viktigt att göra en korrekt analys av det objektiva läget?

AU

November 2021

[1] A: Staten och revolutionen – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1917/staten.htm eller https://www.marxists.org/svenska/lenin/1917/staten.htm

B: Radikalismen – https://kommunisten.nu/?p=8382 eller https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h3