På fotot syns arbetare vid ett valmöte i Putilov-verken, Petrograd 1920. På banderollerna står. (Till vänster) ”Leve festivalen för den världsomspännande armén av arbetskraft”. (Till höger) ”Reperation av ett lok påskyndar ett slut på hungern och fattigdomen, hjälp till att döda kapitalismen för gott”.
De 20 000 arbetarna vid stålverket och metallindustrin vid Putilovverken i S:t Petersburg spelade en viktig roll i den ryska revolutionen. Både Lenin och Mao har framhållit fabriksarbetarna i storindustrin som den viktiga kärnan inom proletariatet. Men hur ser det ut i Sverige, nästan 100 år efter den ryska revolutionen?
Den av Mao Zedong vidareutvecklade marxismen-leninismen är en levande och dynamisk teori som lär oss att göra en konkret analys av konkreta förhållanden. Mao Zedong har visat att den socialistiska teorin kan anpassas till länder med olika förutsättningar, med olika grad av utveckling. För att vårt initiativ att skapa Kommunistiska Förbundet ska bli framgångsrikt måste vi anpassa vår taktik och strategi till dagens svenska verklighet.
Vad sa Lenin?
Trots att Ryssland i många delar var ett outvecklat land i slutet av 1800-talet hade det växt fram en omfattande storindustri. Levnadsförhållandena för industriarbetarna var fruktansvärda:
”I det tsaristiska Ryssland var arbetarnas ställning oerhört svår. På 1880-talet uppgick arbetsdagen på fabriker och verkstäder tillminst 12 ½ timme, i textilindustrin ända till 14-15 timmar. Kvinno- och barnarbete exploaterades i stor utsträckning. Barnen arbetade lika många timmar som de vuxna, men erhåll liksom kvinnorna betydligt mindre arbetslön. Arbetslönen var omåttligt låg. Största andelen av arbetarna erhöll endast 7-8 rubel i månaden. De allra högst avlönade arbetarna i metallfabrikerna och i gjuterierna erhöll ej mer än 35 rubel i månaden. Något arbetsskydd existerade inte, vilket medförde massor av olycks- och dödsfall bland arbetarna. Det fanns ingen arbetarförsäkring, och läkarhjälp erbjöds bara mot betalning. Bostadsförhållandena var ohyggligt svåra. I arbetarkasernerna, i små kyffen bodde 10-12 arbetare. Fabriksägarna bedrog ofta arbetarna vid uträkningen av lönerna, tvingade dem att köpa livsmedel till hutlösa priser i fabrikernas butiker och plundrade arbetarna genom att pålägga dem böter.” (SUKP(b)s historia, sid 11, Oktoberförlaget 1972).
Lenin pekade ut industriproletariatet som en särskilt viktigt grupp för den socialistiska revolutionen:
”Vårt arbete är framför allt och till största delen inriktat på fabriksarbetarna i städerna. Den ryska socialdemokratin får inte splittra sina krafter, den måste koncentrera sig på arbetet bland industriproletariatet, som är mest mottagligt för de socialdemokratiska idéerna och mest utvecklat i intellektuellt och politiskt avseende samt har den största betydelse på grund av sitt antal och sin koncentration i landets stora politiska centra.”(De ryska socialdemokraternas uppgifter” skrivet 1897. Valda verk del 1, första delen, sid 125, Moskva 1956)
Vad sa Mao Zedong?
Den kinesiska revolutionen var till sin huvudsakliga karaktär en bonderevolution. I ”analys av klasserna i det kinesiska samhället” behandlade Mao Zedong 1927 proletariatets roll i den kinesiska revolutionen:
”Det moderna industriproletariatet uppgår till omkring två miljoner. Det är inte stort, därför att Kina är ekonomiskt efterblivet. Dessa två miljoner industriarbetare sysselsätts huvudsakligen i fem industrier – järnvägar, gruvor, sjötransport, textil och skeppsbyggeri – och ett stort antal är förslavade i företags som ägs av utländska kapitalister. Ehuru industriproletariatet inte är stort till antalet, representerar det Kinas nya produktivkrafter, är den mest progressiva klassen i det moderna Kina och har blivit den ledande kraften i den revolutionära rörelsen. Av den styrka industriproletariatet visat i de senaste fyra årens strejker, sådana som sjömansstrejken, järnvägsstrejken, strejkerna i Kailans och Tsiatsos kolgruvor, Shameenstrejken och generalstrejkerna i Shanghai och Hong Kong efter trettiondemajintermezzot, kan vi se vilken betydelsefull ställning industriproletariatet intar i den kinesiska revolutionen. Det första skälet till att industriproletariatet intar denna ställning är dess koncentration. Det andra skälet är dess låga ekonomiska läge. De har berövats alla produktionsmedel och har inget annat än sina händer kvar; har inget hopp om att någonsin bli rika och är dessutom föremål för den mest hänsynslösa behandling från imperialisternas, krigsherrarnas och bourgeoisiens sida. Det är orsaken till att de är särskilt goda kämpar. Kulierna i städerna är också en kraft som påkallar uppmärksamhet. De är mestadels hamnarbetare och rickshadragare, men bland dem finns också renhållningsarbetare och gatsopare. Eftersom de inte besitter någonting med undantag för sina händer befinner de sig i ett ekonomiskt läge liknande industriarbetarna, men de är inte så koncentrerade och spelar en mindre viktig roll i produktionen.” (Skrifter i urval Danelius bokförlag 1969)
Varför var industriproletariatet viktigt?
Av dessa tre ganska långa citat kan vi utläsa att industriproletariatet var viktigt för revolutionerna i Ryssland och Kina av flera orsaker:
- Det var mest mottagligt för de revolutionära idéerna. (Lenin)
- Det var mest utvecklat i intellektuellt och politiskt avseende.(Lenin)
- Det hade den största betydelse på grund av sitt antal och sin koncentration i landets stora politiska centra.(Lenin)
- Det representerar Kinas nya produktivkrafter. (Mao)
- Det var den mest progressiva klassen i dåtidens Kina (Mao)
- Det hade 1927 blivit den ledande kraften i den revolutionära rörelsen. (Mao)
- Det har genom sin styrka visat vilken betydelsefull ställning det hade i den kinesiska revolutionen.(Mao)
Mao Zedong pekade också ut två skäl till varför industriproletariatet intog denna betydelsefulla ställning:
- Det första skälet var dess koncentration.
- Det andra skälet var dess låga ekonomiska läge.
Industriproletariatet i dagens Sverige
1946, efter andra världskrigets slut fanns det 1,1 miljoner industriarbetare i Sverige. Av hela befolkningen på 7 miljoner innevånare var 16% industriarbetare. 1970 var industriarbetarna som flest, 1,2 miljoner vilket då utgjorde 15% av totalbefolkningen som ökat till 8 miljoner. Efter 1970 har antalet industriarbetare sjunkit kraftigt till knappt 500 000 idag vilket utgör cirka 5% av totalbefolkningen. Av den arbetande befolkningen i åldern 20-64 år utgör dagens svenska industriproletariat cirka 10%. Om vi, som Lasse Cornell visat i skriften ”Det svenska klassamhället och revolutionen” (Oktoberförlaget 1972), uppskattar hela proletariatet till 70% av den vuxna befolkningen så ser vi att industriarbetarna endast utgör en sjundedel av detta.
Orsakerna till att industriproletariatet minskat känner vi alla till. Industrin har rationaliserats, effektiviserats och blivit mer och mer mekaniserad. Okvalificerade jobb har ersatts av maskiner och robotar, där det tidigare var tiotals arbetare sysselsatta t ex i processindustrin, sköts arbetet idag av en eller två arbetare som kontrollerar hela produktionen från sin manöverplats. Vi har också sett en utflyttning av jobb till låglöneländer. Det började med varvs- och textilindustrin på 70-talet men har nu spritts till många delar av industrin. Vi har också sett hur IT-utvecklingen drivit fram en minskning av industriproletariatet, det senaste exemplet är Ericsons senaste varsel, man säljer mindre ”hårdvara och mer mjukvara” och i Katrineholm sparkas 400 arbetare. I marxistiska termer kan vi tala om ”produktivkrafternas utveckling”. Och detta är en pågående utveckling vilket ytterligare kommer att fortsätta att minska industriproletariatets del av befolkningen under kommande decennier.
Andra delar av proletariatet växer
Parallellt sker en annan utveckling. Fler och fler människor arbetar idag inom bemanningsföretag, inom transportnäringen, inom hotell-och restaurangbranschen, inom vård- och omsorg samt inom tjänstesektorn och proletariatet i dessa branscher har en långt större numerär än industriarbetarna. Massarbetslösheten som kom under 90-talet har också bitit sig kvar och cirka 8 % av den arbetsföra befolkningen är idag öppet arbetslös.
Under de senaste årtiondena har arbets- och levnadsförhållandena drastiskt försämrats för stora grupper. Man får helt enkelt inget fast arbete utan är hänvisad till att hanka sig fram mellan tillfälliga anställningar, arbetslöshet och praktikplatser. Har man tur kan man få ett jobb på ett bemanningsföretag har man otur kan man hamna i ”Fas 3”. Andra går långa utbildningar och drar på sig stora studieskulder men får efter sin examen inte ett arbete som motsvarar deras utbildning. En växande grupp arbetare har anställningar där de ska finnas tillgänglig på telefon och kunna ställa upp direkt när ett företag ringer och säger åt dem att komma och jobba. På många jobb har scheman lagts om så att man får stora lediga luckor mitt i arbetsdagen, tre till fyra timmars utan betalning som är svåra att göra något vettigt av och som inte går att förena med ett ”vanligt familjeliv.” Den brittiske professorn och författaren Guy Standing har benämnt detta som ett ”prekariat” som håller på att förlora alla sina grundläggande rättigheter på arbetsmarknaden. Det är också en grupp som har svårt att komma in på ”bostadsmarknaden” eftersom det är i stort sett omöjligt att få banklån med den här typen av anställningar. Standing uppskattar att cirka 20 % av befolkningen i västvärlden idag har dessa arbetsförhållanden, och det är ett snabbt växande skikt inom proletariatet.
Strategi och taktik i Sverige 2015.
Vi står idag inför uppgiften att utveckla klasskampen och bygga upp en kommunistisk rörelse. Klasskampen i Sverige är inte utvecklad och den kommunistiska rörelsen är svag. Var ska vi börja? Mitt svar är att vi ska börja i arbetarförorterna. För att återgå till Lenins och Mao argument som sammanfattades i början av denna artikel:
- Befolkningen i arbetarförorterna är idag mest mottagliga för de revolutionära idéerna.
- Befolkningen där har den största betydelse på grund av sitt antal och sin koncentration i landets stora politiska centra.
- Befolkningen där representerar Sveriges nya produktivkrafter.
- Befolkningen i arbetarförorterna har det sämsta ekonomiska läget.
- Befolkningen där tillhör den mest progressiva klassen i Sverige.
I dessa områden bör kommunisterna idag koncentrera sin agitation och propaganda i syfte att få befolkningen i arbetarförorterna att:
- Bli den ledande kraften i den revolutionära rörelsen.
- Utveckla sin politiska och organisatoriska styrka.
- Utvecklas i intellektuellt och politiskt avseende.
Ratatosk