Den grundläggande skiljelinjen mellan kommunistiska kaderpartier och borgerliga och småborgerliga partier i olika skepnad är att de förra bygger på ett aktivt medlemskap och tillämpar demokratisk centralism. Det aktiva medlemskapet innebär att alla medlemmar förutsätts ta del i utformningen av partiets politik. Det kommunistiska partiet är ett kaderparti, ett parti av aktivister. En viktig skiljelinje mellan Lenins bolsjeviker och mensjeviker före oktoberrevolutionen bestod just i att de förra ansåg att medlemskapet måste vara aktivt, medan de senare inte ansåg att det behövdes.
Orsaken till att det kommunistiska partiet är ett kaderparti, är naturligtvis att motståndarna, vare sig det är fråga om borgerskapet eller någon annan reaktionär klass, besitter överlägsna ekonomiska, politiska och militära resurser i kampens inledningsskede. Det kommunistiska partiet å sin sida kan bara besegra klassfienden, om det förmår förena sig med proletariatet och folkets flertal och utnyttja sitt överläge i antal och det rättvisa i sin sak. Detta förutsätter sig att partiet består av aktivister, som utåt uppträder som en enhetlig vilja.
I borgerliga, reformistiska och revisionistiska partier i olika skepnader krävs inget aktivt medlemskap; en medlem kan vara hur passiv som helst. Det leder inte till uteslutning. I Sverige är det heller egentligen inte viktigt att medlemmarna betalar sin medlemsavgift. Samtliga riksdagspartier i Sverige finansieras till minst 90 procent av bidrag från stat, landsting och kommuner. Därför minskar också de flesta partiers medlemsantal. Det viktiga idag för de partier, som försvarar det kapitalistiska systemet i Sverige, är att bli företrädda i de olika parlamentariska församlingarna, riksdag, landstings- och kommunfullmäktige, och därigenom kunna dra nytta av bidragssystemet. Ett parti som åker ut ur riksdagen kan t.o.m. få omställningsbidrag.
Det kommunistiska partiet tillämpar alltså demokratisk centralism.
Det demokratiska momentet innebär att partiets politik bygger på demokratiska diskussioner. När väl beslut har fattats, genomförs beslutet samfällt och genom en enad front utåt, d.v.s. centralismen träder i funktion. Det finns alltid ett spänningsförhållande mellan demokrati och centralism. Det går inte att diskutera vissa frågor i det oändliga, fr.a. inte frågor, där klasskampen kräver att partiet agerar. I så fall blir partiet handlingsförlamat och förlorar initiativet i klasskampen. Om ledningen avstår från att försöka förankra politiska ställningstaganden hos kadern, påverkar detta ofelbart partimoralen om kadern inte är övertygad om linjens riktighet. Ett parti, som tillämpar byråkratisk centralism i den förrevolutionära perioden, är dömt att förr eller senare att splittras.
Mao Zedong uttrycker detta på följande sätt:
”Utan demokrati kan det inte finnas någon riktig centralism, eftersom centralism inte kan uppnås när människor har skilda åsikter och inte har en enhetlig förståelse. Vad menas med centralism? För det första måste riktiga idéer koncentreras. Enhet i fråga om förståelse, politik, planering, ledning och handling uppnås genom att riktiga idéer koncentreras. Detta är enhet genom centralism. Men om alla berörda människor fortfarande inte förstår problemen, om de har idéer men inte har uttryckt dem, om de är ilskna men fortfarande inte har gett utlopp för sin ilska, hur kan man då uppnå denna enhet genom centralism? Utan demokrati är det omöjligt sammanfatta erfarenheter på ett riktigt sätt.” (”Talk at an Enlarged Working Conference Convened by the Central Committee of The Communist Party of China” – 30 januari 1962 – översatt från Peking Review 7 juli 1978)
I det kommunistiska partiet tillämpas också kritik och självkritik i syfte att bota sjukdomen för att rädda patienten.
Två faror som lurar
Den ena faran utgörs av den byråkratiska centralismen och den andra av ultrademokratin. Den byråkratiska centralismen innebär att alltfler beslut tas av ledningen utan att dessa första förankrats genom diskussion bland medlemskadern och att ledningen t.o.m. aktivt förhindrar en bred diskussion inom kadern för att till sist utesluta oppositionella, som framhärdar i sina åsikter. De som tillämpar byråkratisk föredrar en foglig medlemskader, som aldrig opponerar sig mot ledningen, eller en medlemskader som är helt passiv. Byråkratisk centralism tillämpas i reformistiska och revisionistiska partier, och i kommunistiska partier, som håller på att urarta, vanligtvis i högeropportunistisk riktning. Opportunister av allsköns tappning har det gemensamt att de inte heller litar på sina egna åsikter i öppen åsiktskamp. I samband med Den stora polemiken mellan SUKP och KKP i början av 1960-talet offentliggjorde KKP båda sidors ståndpunkter, medan SUKP bara spred sin egen version till sovjetmedborgarna. I SKP i slutet av 1970-talet, då högerlikvidatorerna tog makten i partistyrelsen, inleddes attackerna på den demokratiska centralismen med att VU förhindrade en enskild PS-ledamot att skicka ut en skrivelse till övriga partistyrelsen. Det fortsatte med att den högerlikvidatoriska majoriteten började tillämpa Deng Xiaopings linje ”Sök sanningen ur fakta”, vilket innebar att en linje inte fick kritiseras internt medan den tillämpades. Därmed omöjliggjordes i praktiken en intern partidebatt och möjligheten att förhindra urartningen.
Ultrademokratin innebär ett förnekande av en central, relativt permanent ledning, som leder det kommunistiska partiet. Det finns situationer, då en partiledning måste fatta snabba beslut med tanke på klasskampssituationen, och det måste finnas en partiledning som går i spetsen för att koncentrera riktiga idéer. Kommunister förnekar inte heller behovet av ledare; det skulle innebära att vi förnekade Marx/Engels, Lenins, Stalins och Mao Zedongs roll i historien.
Anarkismen förnekar behovet av demokratisk centralism och hänfaller oftast till ultrademokrati, vilket leder till såväl handlingsförlamning, d.v.s. ändlösa diskussioner, som spontanism, d.v.s. ogenomtänkta beslut. Fr.o.m. 1960-talet fanns det strömningar inom den s.k. vänstern som förordade stormöten så ofta som möjligt och rebellrörelsen 1968 specialiserade sig just på stormöten. Men stormöten öppnar dörren för karismatiska talare, vilket inte alltid är liktydigt med att de står för en korrekt politisk linje, som kan övertyga de närvarande att fatta beslut som senare visar sig vara felaktiga. Den anarkistiska organisationsmodellen har visat sig hopplöst ineffektiv i långa loppet.
Den demokratiska centralismen uttryckt i stadgeform
I ett förlslag till Kommunistiska Föreningens nya stadgar preciseras den demokratiska centralismen på följande sätt:
”§3. Föreningens organisationsprincip
Föreningens organisationsprincip är den demokratiska centralismen. Demokratin innebär att ge största möjliga frihet åt olika åsikter för att kunna koncentrera riktiga idéer, det vill säga åstadkomma centralism genom att uppträda enhetligt med en fri vilja. Utan en sådan förening av demokrati och centralism kan ingen varaktig kampenhet vinnas.
a) Demokratin innebär
att ledningen för respektive enhet inom föreningen väljs nedifrån och upp, att ett lokalt årsmöte är överordnat den lokala styrelsen, distriktsårsmöte överordnat distriktsstyrelsen och föreningskongressen överordnad föreningsstyrelsen;
att varje organ är ansvarigt inför den instans som valt den;
att olika styrelser utses genom slutna val;
att varje medlem har lika rätt och skyldighet att delta i utformningen av föreningens politik;
att minoriteten i ledande organ alltid har rätt att få sina meningar framförda till dem som har valt dem;
att minoriteten på olika nivåer alltid har rätt att få sina ståndpunkter framförda till överordnat organ;
att ledningen uppmuntrar diskussion och kritik från medlemmarna, vinnlägger sig om att skapa en gynnsam atmosfär för kritik och självkritik samt ger medlemmarna tillfälle att förbereda sig för politiska beslut i rimlig tid.
b) Centralismen innebär
att medlems disciplin måste grunda sig på medveten insikt;
att den enskilde medlemmen i praktisk handling är skyldig att omsätta de beslut som hela organisationen fattat;
att lägre organ är underordnade högre organ och skyldiga att omsätta högre organs beslut;
att i frågor där föreningen har fastslagit en linje medlem ej har rätt att utåt propagera eller organiserat arbeta mot denna linje; i de frågor där föreningen inte har en linje är det medlems skyldighet att handla självständigt i enlighet med föreningens grundläggande principer.”