Många medlemmar i Vänsterpartiet krävde i ett upprop1 att V skulle hota med att lägga en misstroendeförklaring i riksdagen om regeringen inte drog tillbaka förslaget att inskränka strejkrätten. Det finns uppenbarligen ett stort missnöje ifråga om hur V:s ledning har agerat ifråga om strejkrätten. Är det befogat?

På förslag av minst 35 riksdagsledamöter så kan en omröstning för att fälla en regering inledas. En misstroendeomröstning i riksdagen innebär att en majoritet kan avsätta en tillsatt regering. Ett antal aktiva i V krävde alltså detta. V svarade2 genom Ali Esbati att V absolut inte tänkte göra det. Nedan är några kommentarer till Ali Esbatis försvar för V:s linje ifråga om inskränkningen av strejkrätten.

”Vänsterpartiet har tagit tydlig ställning mot varje form av inskränkning av strejkrätten”. Verkligen?Att skriva några texter men inte göra något aktivt för att hindra inskräningar i strejkrätten är kanske ”tydligt” i ord men i handling? Det viktigaste måste väl rimligen vara vad man gör i praktiken för att stoppa förslaget? På vilket sätt har Vänsterpartiet försökt att pressa regeringen att backa ifråga om strejkrätten? Utöver ett hot om en misstroendeomröstning så kunde V t.ex. aktivt ha stött Strike Back-kampanjen, ordnat egna demonstrationer, kampanjer och aktioner. Var fanns V:s medlemmar under Strike Back-manifestationerna i Stockholm? Vad har partiet gjort utöver att göra några kritiska uttalanden?

”Vi satte i samband med regeringsbildningen upp två röda linjer – LAS och marknadshyror – där vi sa att vi skulle vara beredda att väcka misstroende mot en socialdemokratisk statsminister.”. Varför satte de inte upp en röd en linje mot inskränkningar i strejkrätten? Regeringen bildades i januari 2019 och förslaget om inskränkt strejkrätt har ju varit på tal långt före det. ”Strejkrättsförslaget var inte en del av förhandlingarna om 73-punktsprogrammet. Därför har det heller inte ingått i vårt ”misstroendelöfte”, skriver Ali Esbati. Ok, men vad hindrade V från att ändå inkludera frågan?

Jonas Sjöstedt hotade3 i januari 2018 att fälla regeringen om strejkrätten ändrades:

”– Vi har fällt en socialdemokratisk regering en gång i vårt partis historia. Det var när man lade ett förslag om att begränsa strejkrätten, sade han.”

Låter inte ovanstående onekligen som ett ”misstroendelöfte”? Är det inte lite märkligt att gå ut med ett så storstilat hot och året efter helt låtsas som det aldrig riktigt fanns med i planeringen?

”Få känner till vad förslaget går ut på, och på kort sikt kommer effekterna av det att vara obefintliga för de allra flesta arbetstagare. Bland befolkningen i stort finns det alltså begränsade möjligheter att under dessa förutsättningar skapa förståelse för att detta i sig är en fråga som det är rätt att skapa regeringskris för.”

Detta ska tydligen vara ytterligare ett argument till varför V inte vill hota med en misstroendeomröstning. Man kan misstänka att det är det opionsspöket som de är rädda för. Tänk om opinionssiffrorna börjar dala! Om V hade fokuserat på utomparlamentarisk kamp (aka klasskamp) och varit drivande i att utlösa klasskamp runt om i landet så hade partiet inte behövt vara så oroligt för vart vinden blåser vecka för vecka. Ensidigt fokus på arbete i parlamentariska församlingar leder oundvikligen till opportunism verkar det som. Någon som kan ge exempel på motsatsen?

”Vänsterpartiet har alltså redan ’satt ned foten’” skriver Ali Esbati i det sista stycket i sin text. Han borde ha skrivit att Vänsterpartiet först har ”bullrat som en tom tunna” och därefter ”vätt ett finger” och känt vart vinden blåser.

1 http://flamman.se/a/lat-s-ta-sitt-ansvar-fall-dem

2 http://flamman.se/a/ali-esbati-darfor-kommer-v-inte-att-falla-regeringen-over-strejkratten

3 https://arbetet.se/2018/01/15/v-hotar-falla-regeringen-om-strejkratten-andras/