Ur “Den heliga familjen” eller “Kritik av den kritiska kritiken mot Bruno Bauer et consortes 1844-45”

Karl Marx, november 1844.

Företal
Den reella humanismen har ingen farligare fiende i Tyskland än spiritualismen eller den spekulativa idealismen, som i de verkliga individuella människornas ställe sätter “självmedvetandet” eller “anden” och med evangelisterna lär: “Anden är det som det levande gör, köttet gör ingen nytta.” Det låter sig förstås att denna köttlösa ande endast har ande i sin inbillning. Vad vi bekämpar i den bauerska kritiken är just den sig själv som karikatyr reproducerande spekulationen. Den gäller för oss som det mest fulländade uttrycket för den kristlig-germanska principen som har gjort sitt sista försök att förvandla “kritiken” själv till en transcenderad makt.

Vår framställan ansluter sig företrädesvis till Allgemeine Literatur-Zeitung[1] av Bruno Bauer – vars första åtta häften ligger för oss – emedan här den bauerska kritiken och därmed den tyska spekulationens nonsens överhuvud har uppnått sin höjdpunkt. Den kritiska kritiken (Literatur-Zeitungs kritik) är så mycket mer lärorik, ju mer den fulländar verklighetens förvändhet genom filosofin till en åskådlig komedi. – Man ser till exempel Faucher och Szeliga. – Literatur-Zeitung erbjuder ett material med vilket även den större publiken kan fås att förstå den spekulativa filosofins illusion. Detta är syftet med vårt arbete.

Vår framställan förutsätter naturligtvis dess objekt. Den kritiska kritiken står genomgående under den redan uppnådda nivån för den tyska teoretiska utvecklingen. Det rättfärdigas alltså av vårt objekts natur, att vi här inte vidare bedömer denna utveckling.

Den kritiska kritiken tvingar yttermera det redan förhandenvarande resultatet som sådant att göra sig gällande gentemot den.

Vi sänder därför fram denna självständiga skrifts polemik, i vilken vi – vilket låter sig förstås, var och en för sig – låter framställa vår positiva mening och därmed vårt positiva förhållande till de nyare filosofiska och sociala doktrinerna.

Paris, i september 1844
Engels Marx

Kritiska anmärkningar nr II
“Eländets faktum, fattigdomen, gör Proudhon ensidig i sina betänkanden; han ser i den en motsättning mot jämlikhet och rättvisa; den lånar honom ett vapen. Så blir detta faktum för honom något absolut och berättigat, egendomens faktum blir oberättigat.”[2]

Kunnandets lugn säger oss att Proudhon i eländets faktum ser en motsättning mot rättvisa, det vill säga, finner den orättfärdig; och i samma andetag försäkrar det oss att detta faktum för honom blir något absolut och rättfärdigat.

Nationalekonomin hittills kom från rikedomen, som det påstås producerar privategendomens rörelse för nationerna, till sin apologetiserande betraktelse av privategendomen. Proudhon kommer från den motsatta, i nationalekonomin sofistikerat förtäckta sidan, från den av privategendomens rörelse producerade fattigdomen, till sin negerande betraktelse av privategendomen. Den första kritiken av privategendomen utgår naturligtvis från det faktum, i vilket dess motsägelsefulla väsen framträder i den mest påtagliga, skriande, den mänskliga känslans omedelbart mest upprörande gestalt – från fattigdomens faktum, eländet.

“Kritiken fattar däremot egendomens och armodets båda faktum som en enhet, den identifierar de bådas inre förbindelse, gör den till en helhet, som den som sådan frågar efter förutsättningarna för dess existens.”

Kritiken, som hittills ingenting har fattat av egendomens och fattigdomens faktum, gör “däremot” sin i inbillningen fulländade bragd gällande emot Proudhons verkliga bragd. Den fattar båda faktumen som en enhet tillsammans, och efter att av båda ha gjort en enhet, erkänner den hädanefter den inre förbindelsen mellan båda. Kritiken kan inte förneka, att även Proudhon har erkänt en inre förbindelse mellan fattigdomens och egendomens faktum, då han vad gäller egendomen faktiskt upphäver denna förbindelse, för att upphäva eländet. Proudhon har gjort mer där till. Han har i detalj visat, hur kapitalets rörelse producerar eländet. Den kritiska kritiken däremot inlåter sig icke några sådana småttigheter. Den erkänner, att fattigdomen och privategendomen är motsatser: ett tämligen utbrett erkännande. Den gör fattigdomen och rikedomen till en helhet, som den “som sådan frågar efter förutsättningarna för dess existens”; en så överflödig fråga, som den alldeles nyss har gjort till en “helhet … som sådan”, alltså dess görande själv är förutsättningen för dess existens.

I det att den kritiska kritiken frågar “helheten … som sådan” efter dess existens, söker den även på verkligt teologiskt vis utanför helheten efter förutsättningarna för dess existens. Den kritiska spekulationen rör sig utanför den motsättning, som den föregivit sig att behandla. Samtidigt som hela motsättningen inte är något annat än dess båda sidors rörelse, samtidigt på samma sätt som förutsättningarna för helhetens existens’ båda sidor ligger i naturen, förlyfter sig studiet av denna verkliga, helhetsbildande rörelse, för att kunna förklara, att den kritiska kritiken som insiktens lugn har ställt sig över motsättningens båda extremer, att dess faktum, som har gjort “helheten … som sådan”, därför även ensam är i stånd, att upphäva den av den själv gjorda abstrakta idén.

Proletariat och rikedom är motsatser. De bildar som sådana en helhet. De är båda gestaltningar av privategendomens värld. Det handlar om de bestämda ställningar de båda innehar i denna motsättning. Det räcker inte att förklara dem som två sidor av en helhet.

Privategendomen som privategendom, som rikedom, är tvungen att bibehålla sig själv och därmed sin motsats, proletariatet. Det är den positiva sidan av motsatsen, den i sig själv tillfredställda privategendomen.

Proletariatet som proletariat är omvänt tvunget att upphäva sig självt och därmed den betingande motsats, som gör det till proletariat, privategendomen. Det är den negativa sidan av motsatsen, sitt orosmoment inom sig, den upplösta och upplösande privategendomen.

Ägarklassen och proletariatets klass representerar samma mänskliga självalienation. Men den förra klassen känner sig tillfreds och bekräftad i denna självalienation, känner alienationen som sin egna makt och besitter i den ett sken av mänsklig existens; den andra känner sig förnekad i alienationen, ser i den sin egen maktlöshet och sin omänskliga existens’ verklighet. Den är, för att använda ett uttryck från Hegel, i denna förtappelse förtappelsens uppror, ett uppror i vilket den nödvändigtvis sätts i rörelse genom att dess mänskliga natur motsäges av dess livssituation, den öppenhjärtiga, definitiva, omfattande negationen av denna natur.

I denna motsats är alltså privategendomsinnehavaren den konservativa och proletären den destruktiva parten. Från den förra stammar aktionen att bevara, från den senare att förinta denna motsats.

Privategendomen driver förvisso sig själv i sin nationalekonomiska rörelse mot sin egen upplösning, men endast genom en av denna oavhängig, omedveten och mot dennas vilja försiggående, av sakens natur betingade utveckling, endast i det att den frambringar proletariatet som proletariat, som sitt andliga och fysiska eländes medvetna elände, som sin om sin avhumanisering medvetna och därmed sig själv upphävande avhumanisering. Proletariatet verkställer den dom som privategendomen genom frambringandet av proletariatet har utfäst på sig själv, som verkställer domen som lönarbetet har utfäst på sig självt, som den främmande rikedomen och det egna eländet har frambringat. När proletariatet segrar, så har det på intet sätt blivit till samhällets absoluta sida, det segrar endast genom att det upphäver sig självt och sin motsats. Därefter är proletariatet lika väl som sin betingande motsats, privategendomen, försvunnet.

När de socialistiska skriftställarna tillskriver proletariatet denna världshistoriska roll så görs det inte, som den kritiska kritiken vill tro, för att de ser proletärerna som gudar. Precis tvärtom. Då abstraktionen av hela mänskligheten, själva skenet av mänskligheten, är praktiskt fulländad i det utvecklade proletariatet, då hela det nutida samhällets livsbetingelser, i sin omänskliga extrem, är sammanfattade i proletariatets livsbetingelser, då människan i det har förlorat sig själv, men samtidigt inte har vunnit blott den teoretiska medvetenheten om denna förlust, utan även omedelbart genom den inte längre ogillande, inte längre förskönande, absolut tvingande nöden – det praktiska uttrycket för nödvändigheten – tvingad till uppror mot denna omänsklighet, därför kan och måste proletariatet befria sig självt. Det kan emellertid inte befria sig självt utan att upphäva sina egna livsbetingelser. Det kan inte upphäva sina egna livsbetingelser utan att upphäva alla omänskliga livsbetingelser i dagens samhälle, som är sammanfattade i dess situation. Det genomlider inte förgäves arbetets hårda men härdande skola. Det handlar inte om vad den ena eller andra proletären eller ens hela proletariatet tillfälligtvis föreställer sig vara målet, det handlar om vad det är och vad det i enlighet med detta vara historiskt är tvingat att göra. Dess mål och dess historiska aktion är oåterkalleligt utstakat i dess livssituation liksom i hela det nutida borgerliga samhällets organisation. Vi behöver inte här redogöra för att en stor del av det engelska och franska proletariatet redan är medvetet om sin historiska uppgift och ständigt arbetar med att utveckla denna medvetenhet till fullständig klarhet.

Den “kritiska kritiken” får detta att accepteras som något så mycket mindre, att den har proklamerat sig själv som historiens exklusiva skapande element. Er tillhör den historiska motsättningen, åt er faktumet, att upphäva den. Den utfärdar därför följande kungörelse genom sin inkarnation Edgar:

“Bildning och bildningslöshet, besittning och besittningslöshet, dessa motsatser får, om de inte ska vanhelgas, absolut inte hemfalla åt kritik.”

Besittning och besittningslöshet har erhållit det metafysiska helgandet av den kritiska spekulativa motsatsen. Endast den kritiska kritikens hand kan därför antasta den, utan att begå sakrilegium[3]. Kapitalister och arbetare har inte blandats samman i sitt ömsesidiga förhållande.

Herr Edgar låter sina motståndare, långt mer än han anar, att man antastar hans kritiska uppfattning om motsatsen, att man vanhelgar denna helgedom, att göra en invändning, som endast han själv låter göra.

“Är det då möjligt”, frågar den kritiska kritikens imaginära motståndare, “att betjäna sig av andra begrepp än de redan existerande, frihet, rättvisa o.s.v.? Jag svarar” – man uppmärksammas av vad herr Edgar svarar -, “att det grekiska, latinska språket gick under, då tankekrisen utmattade det som tjänade som dess uttryck.”

Det är nu en gång klart varför den kritiska kritiken inte ger en enda tanke på tyska språket. Dess tankars språk har ännu inte uppstått, hur mycket än herr Reichardt genom sin kritiska behandling av främmande ord, herr Faucher genom sin behandling av det engelska och herr Edgar genom sin behandling av det franska språket har förberett det nya kritiska språket.

[……]

Noter:
[1] Månadsskrift utgiven av unghegelianen Bruno Bauer i Charlottenburg mellan december 1843 och oktober 1844. Övers. anm.

[2] Edgar Bauer, “Proudhon”, häfte V, Allgemeine Literatur-Zeitung, april 1844. Detta gäller alla citat i denna passage. Övers. anm.

[3] Helgerån, övers. anm.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net