Centralledningens hänvändelse till förbundet

Marx och Engels, i slutet av mars 1850

Centralledningen till förbundet

Bröder!

Under de båda revolutionsåren 1848/49 har förbundet bestått provet i dubbel måtto. Först och främst genom att dess medlemmar energiskt har gripit in i rörelsen på alla platser och i pressen, på barrikaderna och på slagfälten stått främst i leden hos proletariatet, den enda verkligt beslutsamt revolutionära klassen. Förbundet har vidare hävdat sig därigenom att dess uppfattning av rörelsen, sådan den kom till synes i kongressens och centralledningens rundskrivelse av år 1847 och i “Kommunistiska manifestet”, har visat sig vara den enda riktiga. De förväntningar som uttalades i dessa aktstycken gick helt i uppfyllelse, och den tidigare endast i hemlighet av förbundet propagerade uppfattningen av det nuvarande samhällstillståndet är nu på folkens läppar och predikas öppet på torgen. Samtidigt upplöstes förbundets tidigare fasta organisation i betydande grad. En stor del av medlemmarna, som direkt hade deltagit i den revolutionära rörelsen, trodde att de hemliga sällskapens tid var förbi och att det räckte med offentlig verksamhet. De enskilda kretsarna och föreningarna lät sina förbindelser med centralledningen slappna och så småningom somna bort. Medan alltså det demokratiska partiet, småborgerlighetens parti, organiserade sig alltmer i Tyskland, förlorade arbetarpartiet sitt enda fäste och förblev på sin höjd organiserat i enskilda lokala grupper för lokala syften och råkade därigenom i den allmänna rörelsen helt under de småborgerliga demokraternas välde och ledning. Det måste bli ett slut på detta tillstånd; arbetarnas självständighet måste återställas. Centralledningen insåg att detta var nödvändigt och skickade därför redan vintern 1848/49 en emissarie, Joseph Moll, till Tyskland för att reorganisera det kommunistiska förbundet. Molls mission fick dock ingen varaktig verkan, dels därför att de tyska arbetarna då ännu inte var tillräckligt erfarna, dels därför att upproret i maj i fjol avbröt den. Moll själv grep till musköten, inträdde i den badisk-pfalziska armén och föll den 29 juni i träffningen vid Murg. Förbundet förlorade i honom en av sina äldsta, verksammaste och pålitligaste medlemmar, som verksamt hade deltagit vid alla kongresser och i alla centralkommittéer och redan tidigare genomfört en rad missioner med stor framgång. Efter de revolutionära partiernas nederlag i Tyskland och Frankrike i juli 1849 har nästan alla medlemmarna av centralledningen åter samlats i London, kompletterat sina led med nya revolutionära krafter och med förnyad iver tagit itu med reorganiseringen av det kommunistiska förbundet.

Reorganisationen kan endast ske genom en emissarie, och centralledningen anser det vara mycket viktigt att emissarien beger sig ut i det ögonblick, då en ny revolution står för dörren och arbetarpartiet alltså måste vara så organiserat och enigt som möjligt och kunna uppträda så självständigt som möjligt, om det inte åter skall exploateras av bourgeoisien och tas i dess släptåg som 1848.

Vi sade Er, Bröder, redan år 1848, att den tyska liberala bourgeoisien snart skulle vinna herravälde och att den genast skulle komma att vända sin nyvunna makt mot arbetarna. Ni har sett, hur detta har gått i uppfyllelse. Det var i själva verket de borgerliga som efter oroligheterna i mars satte sig i besittning av statsmakten och utnyttjade denna makt till att omedelbart tränga tillbaka sina bundsförvanter i kampen, arbetarna, till deras tidigare undertryckta ställning. Även om bourgeoisien inte kunde genomföra detta utan att göra gemensam sak med det i mars besegrade feodala partiet, ja, utan att slutligen till detta feodala absolutistiska parti åter avträda herraväldet, så har den dock säkrat förutsättningar, som i längden genom regeringens finansiella svårigheter kommer att spela den makten i händerna och trygga alla dess intressen, om det vore möjligt att den revolutionära rörelsen nu toge ett så kallat fredligt förlopp. Bourgeoisien skulle inte ens se sig nödsakad att göra sig hatad genom våldsåtgärder mot folket, då alla dylika åtgärder redan har genomförts av den feodala kontrarevolutionen. Men utvecklingen kommer inte att ta detta fredliga förlopp. Den revolution, som den kommer att påskynda, står tvärtom för dörren, vare sig den kommer att framkallas av en självständig resning av det franska proletariatet eller genom den heliga alliansens invasion mot det revolutionära Babel.

Och den roll som den tyska liberala bourgeoisien spelade gentemot det tyska folket år 1848, denna så förrädiska roll, kommer att vid den förestående revolutionen övertas av de demokratiska småborgarna, som nu inom oppositionen intar samma ställning som den liberala bourgeoisien före 1848. Detta parti, det demokratiska, som är vida farligare för arbetarna än det tidigare liberala, består av tre element.

I. Av de framstegsvänligaste delarna av storbourgeoisien, som syftar till ett omedelbart och fullständigt störtande av feodalismen och absolutismen. Denna fraktion företräds av de tidigare samarbetsmännen i Berlin (Berliner Vereinbarer)[1] och av skattevägrarna[2].

II. Av de demokratisk-konstitutionella småborgarna, vilkas huvudsyfte under de hittillsvarande oroligheterna har varit återupprättandet av en mer eller mindre demokratisk förbundsstat, sådan den eftersträvades av deras företrädare, av vänstern i Frankfurtförsamlingen och senare av Stuttgartparlamentet, och av dem själva i riksförfattningskampanjen.

III. Av de republikanska småborgarna, vilkas ideal är en tysk federativ republik efter schweiziskt mönster och som nu kallar sig röda och socialdemokratiska, därför att de hyser det fromma önskemålet att avskaffa storkapitalets tryck på småkapitalet och storbourgeoisiens på småbourgeoisien. Företrädarna för denna fraktion har varit medlemmarna av den demokratiska kongressen och av kommittéer, ledarna för de demokratiska föreningarna och redaktörerna för de demokratiska tidningarna.

Alla dessa fraktioner kallar sig nu efter sitt nederlag republikaner eller röda alldeles som de republikanska småborgarna i Frankrike nu kallar sig socialister. Där de ännu, som i Württemberg, Bayern etc, har tillfälle att på konstitutionell väg arbeta för sina syften, griper de tillfället att behålla sina gamla fraser och att i handling visa att de inte på minsta sätt har ändrat sig. Det är för övrigt självklart att detta partis ändrade namn inte ändrar det minsta i förhållandet till arbetarna utan bara visar att det nu måste göra front mot den med absolutismen förenade bourgeoisien och stödja sig på proletariatet.

Det småborgerligt-demokratiska partiet i Tyskland är mycket mäktigt. Det omfattar inte endast det stora flertalet av städernas borgerliga invånare, småindustrins och småhandelns män, utan det räknar också i sina led bönderna och lantarbetarproletariatet, så länge detta senare ännu inte har funnit ett stöd i städernas självständiga proletariat.

Det revolutionära arbetarpartiets förhållande till den småborgerliga demokratin är detta: Det gör gemensam sak med denna gentemot den fraktion, vars störtande arbetarpartiet eftersträvar; det uppträder emot den i allt, där den försöker att befästa en egen position.

De demokratiska småborgarna är långt ifrån att vilja omstörta samhället för de revolutionära proletärernas skull. Vad dessa småborgare eftersträvar, är en förändring av samhällsskicket, varigenom det bestående samhället skall göras så inkomstbringande och bekvämt som möjligt för dem. De kräver därför framför allt ett minskande av statsutgifterna genom inskränkning av byråkratin och ett förläggande av det huvudsakliga skattetrycket till storgodsägarna och storbourgeoisien. De kräver vidare ett avskaffande av storkapitalets tryck på det lilla kapitalet genom inrättandet av offentliga kreditinstitut och genom lagar mot ocker, varigenom det skall bli möjligt för dem och bönderna att på gynnsammare villkor få förskott från staten i stället för från kapitalisterna. Vidare kräver de ett genomförande av de borgerliga egendomsförhållandena på landsbygden genom ett fullständigt avskaffande av feodalismen. För att kunna genomföra allt detta behöver de en demokratisk, antingen konstitutionell eller republikansk, statsförfattning, som ger dem och deras bundsförvanter bönderna majoriteten, och en demokratisk kommunallagstiftning, som ger dem den direkta kontrollen över den kommunala egendomen och över en rad funktioner, som nu utövas av byråkraterna.

Kapitalets herravälde och snabba förökning skall vidare motarbetas, dels genom inskränkning i arvsrätten, dels genom överförande av så många arbeten som möjligt till staten. Vad arbetarna angår så fastslås framför allt, att de skall förbli lönarbetare som hittills. De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig. De här sammanfattade kraven från den småborgerliga demokratin företräds inte samtidigt av alla dess fraktioner och föresvävar i sin helhet endast ett fåtal inom den som ett bestämt mål. Ju längre enskilda personer och fraktioner bland dem går, i desto högre grad kommer de att göra dessa krav till sina egna, och de få som i ovanstående ser sitt eget program, skulle komma att tro, att de därmed också har uppställt det yttersta som man kan fordra av revolutionen. Men dessa fordringar kan på intet sätt tillfredsställa proletariatets parti. Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas händer. För oss är det inte fråga om en förändring av privategendomen utan om dess förintande, inte om ett överslätande av klassmotsättningarna utan om ett upphävande av klasserna, inte om förbättring av det bestående samhället utan om grundandet av ett nytt. Att den småborgerliga demokratin under den vidare utvecklingen av revolutionen för ett ögonblick kommer att få det övervägande inflytandet i Tyskland råder det inget tvivel om. Man frågar sig alltså, vilken ställning proletariatet och speciellt det kommunistiska förbundet kommer att få gentemot denna småborgerlighet:

  1. medan de nuvarande förhållandena äger bestånd, när de småborgerliga demokraterna likaledes är undertryckta;
  2. i nästa revolutionära kamp som kommer att ge dem överhand;
  3. efter denna kamp, då de har överhand över de störtade klasserna och över proletariatet.
  4. För ögonblicket, då de demokratiska småborgarna överallt är undertryckta, predikar de på det hela taget enighet och försoning för proletariatet, räcker det handen och strävar efter att skapa ett stort oppositionsparti, som skall omfatta alla schatteringar inom det demokratiska partiet, d.v.s. strävar efter att insnärja arbetarna i den partiorganisation, där de allmänt socialdemokratiska fraser är förhärskande, bakom vilka småborgarna döljer sina särskilda intressen, och i vilken proletariatets bestämda fordringar för fridens skull inte får föras till torgs. En sådan förening skulle enbart vara till småborgerlighetens fördel och helt och hållet till proletariatets nackdel. Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas. I stället för att på nytt sjunka ned till att tjäna den borgerliga demokratin som applåderande klack, måste arbetarna, framför allt det kommunistiska förbundet, verka för att vid sidan av de officiella demokraterna skapa en självständig, hemlig och offentlig organisation av arbetarpartiet och göra varje kommun till medelpunkt och kärna för arbetarföreningar, i vilka proletariatets ställning och intressen skall diskuteras, oberoende av borgerliga inflytanden. Hur föga de borgerliga demokraterna menar allvar med en allians, i vilken proletärerna skulle stå vid deras sida med lika makt och lika rättigheter, visar till exempel demokraterna i Breslau, som i sitt organ “Neue Oder-Zeitung”[3] (Nya Oder-tidningen) med det största ursinne förföljer de självständigt organiserade arbetarna, som de titulerar socialister. I händelse av kamp mot en gemensam motståndare behövs det ingen särskild förening. Så snart en sådan motståndare direkt måste bekämpas, sammanfaller båda partiernas intressen för ögonblicket, och liksom hittills kommer också i framtiden denna blott för ögonblicket avsedda förbindelse att uppstå av sig själv. Det faller av sig själv, att det blir arbetarna som genom sitt mod, sin beslutsamhet och sin självuppoffring kommer att nödgas föra den huvudsakliga kampen för seger i de förestående blodiga konflikterna liksom i alla tidigare. Som hittills kommer också i denna kamp småborgarnas massa att i det längsta förhålla sig tvekande, obeslutsam och overksam för att så snart segern är vunnen lägga beslag på den för egen räkning, mana arbetarna till lugn och till att återvända till sitt arbete, att förebygga så kallade excesser och att utestänga proletariatet från segerns frukter. Det står inte i arbetarnas makt att hindra de småborgerliga demokraterna att göra detta, men det står i deras makt att försvåra deras framgång mot det väpnade proletariatet och att föreskriva dem sådana villkor, att de borgerliga demokraternas herravälde redan från början bär fröet till undergång inom sig och att deras senare undanträngande genom proletariatets herravälde betydligt underlättas. Arbetarna måste framför allt under konflikten och efter kampen i möjligaste mån motverka de borgerliga strävandena till avspänning och tvinga demokraterna att sätta sina nuvarande terroristiska fraser i verket. De måste arbeta för att den omedelbara revolutionära upphetsningen inte omedelbart efter segern åter undertryckes. De måste tvärtom så länge som möjligt söka hålla den vid makt. Långt ifrån att motsätta sig de så kallade excesserna, exemplen på folkets hämnd på förhatliga individer eller offentliga byggnader, till vilka enbart förhatliga minnen knyter sig, måste man inte bara finna sig i sådana exempel utan själv ta ledningen av dem i sin hand. Under och efter kampen måste arbetarna vid sidan av de borgerliga demokraternas krav vid varje tillfälle uppställa sina egna fordringar. De måste kräva garantier för arbetarna, så snart de demokratiska borgarna bereder sig att överta regeringen. I nödfall måste de tilltvinga sig dessa garantier och överhuvud sörja för att de nya regeringsinnehavarna förpliktar sig till alla de medgivanden och löften som blott är möjliga – säkraste medlet att kompromettera dem. De måste överhuvud så mycket som möjligt hålla tillbaka den segeryra och den begeistring över det nya tillståndet, som följer på varje segerrik gatukamp, och genom en i alla avseenden lugn och kallblodig uppfattning av situationen och ohöljt misstroende mot den nya regeringen dämpa entusiasmen. De måste vid sidan av de nya officiella regeringarna samtidigt upprätta egna, revolutionära arbetarregeringar, antingen i form av kommunalnämnder eller kommunalfullmäktige eller också i form av arbetarklubbar eller arbetarkommittéer, så att de borgerliga demokratiska regeringarna inte bara omedelbart förlorar stödet i arbetarna utan också redan från första början känner sig övervakade och hotade av myndigheter, bakom vilka står arbetarnas hela massa. Med ett ord: Från segerns första ögonblick måste misstron inte längre rikta sig mot det besegrade reaktionära partiet utan mot de egna dittillsvarande bundsförvanterna, mot det parti som ensamt vill exploatera segern.
  5. Men för att kunna uppträda energiskt och hotfullt mot detta parti, vars förräderi mot arbetarna kommer att ta sin början från segerns första stund, måste arbetarna vara beväpnade och organiserade. Beväpningen av hela proletariatet med bössor, gevär, kanoner och ammunition måste genast genomföras och man måste motsätta sig återupplivandet av det gamla mot arbetarna riktade borgarvärnet. Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära kommunråd. Där arbetarna sysselsätts för statens räkning, måste de framtvinga sin beväpning och organisation i en särskild kår med självvalda chefer eller som en del av det proletära gardet. Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld. Omintetgörandet av de borgerliga demokraternas inflytande på arbetarna, en omedelbart självständig och väpnad organisation av arbetarna och framtvingandet av så långt möjligt försvårande och komprometterande villkor för den borgerliga demokratins för ögonblicket oundvikliga herravälde, det är de huvudpunkter, som proletariatet och därmed det kommunistiska förbundet måste ha för ögonen under och efter det förestående upproret.
  6. Så snart de nya regeringarna i någon mån har befäst sin ställning, kommer deras kamp mot arbetarna genast att börja. För att här med makt kunna uppträda mot de demokratiska småborgarna är det framför allt nödvändigt att arbetarna är självständigt organiserade och centraliserade i klubbar. Centralledningen kommer så snart detta överhuvud är möjligt att efter störtandet av de bestående regeringarna bege sig till Tyskland. Den kommer omedelbart att sammankalla en kongress och ge denna de nödiga instruktionerna för en centralisering av arbetarklubbarna under en i rörelsens huvudkvarter etablerad direktion. Det snabba organiserandet av åtminstone ett provinsiellt samband mellan arbetarklubbarna är en av de viktigaste punkterna för stärkandet och utvecklandet av arbetarpartiet. Nästa följd av störtandet av de bestående regeringarna blir valet av en nationalrepresentation. Proletariatet måste här se till:

I. att det icke får förekomma att ett antal arbetare genom trakasserier från lokala myndigheter och regeringskommissarier utestängs genom någon som helst förevändning;

II. att det överallt vid sidan av de borgerligt demokratiska kandidaterna ställs upp arbetarkandidater, som så långt möjligt måste bestå av medlemmar av de kommunistiska förbunden och vars val måste bedrivas med alla möjliga medel. Till och med där det inte finns någon som helst utsikt till framgång, måste arbetarna sätta upp sina egna kandidater för att bevara sin självständighet, räkna sina styrkor och bringa sin revolutionära inställning och sina partiåsikter inför offentligheten. De får härvid inte låta prata omkull sig av demokraterna, t.ex. med påståendet att man på så sätt splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet till seger. Alla sådana fraser går till sist ut på att bedraga proletariatet. De framsteg som det proletära partiet måste göra genom ett sådant oberoende uppträdande är oändligt mycket viktigare än nackdelen av några reaktionärers uppträdande i folkrepresentationen. Om demokratin redan från början uppträder energiskt och med terrormetoder mot reaktionen, så är dennas inflytande vid valen redan på förhand omintetgjort. Den första punkt där de borgerliga demokraterna kommer att råka i konflikt med arbetarna blir upphävandet av feodalismen. Liksom under den första franska revolutionen kommer småborgarna att överlämna feodalgodsen till bönderna som fri egendom. Det vill med andra ord säga att de vill bevara jordbrukarproletariatet och bilda en småborgerlig bondeklass som kommer att genomlöpa samma kretslopp av utarmning och skuldsättning, som den franske bonden ännu är inne i.

Arbetarna måste i sitt eget och i jordbruksarbetarproletariatets intresse motsätta sig denna plan. De måste kräva att den konfiskerade feodalegendomen blir statsegendom och att den användes till arbetarkolonier, som det associerade jordbrukarproletariatet driver med stordriftens alla fördelar och genom vilka den gemensamma egendomens princip omedelbart får en fast grundval mitt bland de vacklande borgerliga egendomsförhållandena. Liksom demokraterna med bönderna, måste arbetarna gå i förbund med jordbruksproletariatet. Demokraterna kommer vidare att antingen arbeta direkt på en federativ republik eller åtminstone, om de inte kan komma ifrån en enda och odelbar tysk republik, försöka förlama centralregeringen genom största möjliga självständighet för kommunerna och provinserna. Gentemot denna plan måste arbetarna inte bara verka för en enda och odelbar tysk republik utan också för den mest bestämda centralisering av makten inom denna i statens hand. De får inte låta förvirra sig av det demokratiska pratet om kommunernas frihet, om självstyrelse o.s.v. I ett land som Tyskland, där så många medeltida kvarlevor måste avskaffas och där så mycken lokal och provinsiell egensinnighet måste brytas, får det under inga omständigheter tolereras, att varje by, varje stad, varje provins lägger ett nytt hinder i vägen för den revolutionära verksamhet, som i sin fulla kraft endast kan utgå från centrum. – Det får inte tolereras att det nuvarande tillståndet förnyas, varigenom tyskarna måste kämpa särskilt för ett och samma framsteg i varje stad, varje provins. Allra minst får det tolereras att en form av egendom, som alltjämt står bakom den moderna privategendomen och som överallt med nödvändighet upplöser sig i denna, den kommunala egendomen och de därur uppkommande stridigheterna mellan fattiga och rika kommuner, liksom den vid sidan av den statliga medborgarrätten bestående kommunala medborgarrätten med dess trakasserier mot arbetarna, förevigas genom en så kallad fri kommunalförfattning. Liksom i Frankrike 1793 är i dagens Tyskland genomförandet av den strängaste centralisering en uppgift för det verkligt revolutionära partiet.[1*]

Vi har sett hur demokraterna vid nästa revolutionära rörelse kommer till makten och hur de kommer att se sig nödsakade att föreslå mer eller mindre socialistiska åtgärder. Man kommer att fråga, vilka åtgärder arbetarna skall föreslå gentemot detta. Arbetarna kan naturligtvis i revolutionens inledningsskede ännu inte föreslå några direkt kommunistiska åtgärder. Men de kan:

  1. tvinga demokraterna att gripa in på så många områden som möjligt av den nuvarande samhällsordningen, störa dess regelmässiga gång och kompromettera sig själva och koncentrera så mycket som möjligt av produktivkrafter, transportmedel, fabriker, järnvägar o.s.v. i statens hand.
  2. De måste driva demokraternas förslag, som i varje fall inte kommer att vara revolutionära utan endast reformistiska, till sin spets och förvandla dem till direkta angrepp på privategendomen. Om till exempel småborgarna föreslår att man skall köpa in järnvägarna och fabrikerna, måste arbetarna kräva att dessa järnvägar och fabriker helt enkelt skall konfiskeras av staten utan ersättning, såsom varande reaktionärernas egendom. Om demokraterna föreslår proportionell skatt, kräver arbetarna progressiv. Om demokraterna själva framför förslag om en måttlig progressiv skatt, kräver arbetarna en skatt vars satser stiger så snabbt att storkapitalet därigenom går under. Om demokraterna begär statsskuldens reglerande, begär arbetarna statsbankrutt. Arbetarnas krav kommer alltså överallt att nödgas rätta sig efter demokraternas medgivanden och åtgärder.

Även om de tyska arbetarna inte kan komma till makten och genomdriva sina klassintressen utan att helt genomgå en längre revolutionär utveckling, så har de denna gång åtminstone vissheten, att det förestående revolutionära skådespelets första akt sammanfaller med den direkta segern för deras egen klass i Frankrike och därför kommer att i hög grad påskyndas.

Men de måste själva göra det mesta för sin slutliga seger genom att göra klart för sig sina klassintressen, så snart möjligt inta sin självständiga partiställning och inte för ett ögonblick låta förvirra sig av de demokratiska småborgarnas hycklande fraser i fråga om den självständiga organisationen av proletariatets parti. Deras fältrop måste bli: Den permanenta revolutionen.

Anmärkningar:
[1] Med detta uttryck (Berliner Vereinbarer) syftade M. och E. på de ledamöter i den preussiska nationalförsamlingen som i maj 1848 inkallades för att utarbeta en författning “genom överenskommelse (Vereinbarung) med kronan”.

[2] Skattevägrarna var de vänstermän bland församlingens ledamöter som bekämpade kontrarevolutionen med bl.a. skattevägran.

[3] Neue Oder-Zeitung utgavs i Breslau 1849-1855 och var en borgerligt-demokratisk dagstidning som på 1850-talet gällde för att vara Tysklands radikalaste tidning.

Noter:
[1*] Det bör i dag erinras om att detta ställe beror på ett missförstånd. Den gången togs det som avgjort – tack vare de bonapartistiska och liberala historieförfalskarna – att den franska centraliserade förvaltningsmaskinen hade införts av den stora revolutionen och att särskilt konventet hade använt sig av den som ett oundgängligt och avgörande vapen vid besegrandet av den rojalistiska och federalistiska reaktionen och de yttre fienderna. Numera är det dock ett känt faktum, att under hela revolutionen fram till den 18 Brumaire hela förvaltningen av departement, arrondissement och kommuner bestod av ämbetsmän, som hade valts av de förvaltade själva och som hade full rörelsefrihet inom ramen för statens allmänna lagar. Det är likaså ett numera känt faktum att denna provinsiella och lokala självstyrelse, som liknade den amerikanska, just blev till en den starkaste hävstång för revolutionen, och detta i så hög grad, att Napoleon omedelbart efter sin statskupp den 18 Brumaire skyndade sig att ersätta den med den alltjämt bestående prefektförvaltningen, som alltså ända från början var ett rent verktyg för reaktionen. Men lika litet som den lokala och provinsiella självstyrelsen motsäger den politiska och nationella centraliseringen, lika litet är den med nödvändighet förknippad med den bornerade kantonala eller kommunala egoism, som på ett så motbjudande sätt möter oss i Schweiz och som alla sydtyska federativa republikaner 1849 ville göra till regel i Tyskland. (Anmärkning av Engels till 1885 års utgåva.)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net