Brev från Marx till J. Weydemeyer

Karl Marx, London den 5 mars 1852

Käre Weywy!

Jag fruktar att jag ställt till en hel del trassel; eftersom jag missförstod Ditt senaste brev skickade jag nämligen de nya försändelserna till följande adress: “Revolutionsrådet, Chamber-Street 7, Box 1817”.

Det var detta fördömda “Box 1817” som trasslade till det hela, eftersom Du skrev att “den gamla adressen” skulle ha detta tillägg – följden blev att den nya adressen aldrig kom att särskiljas från den tidigare. Jag hoppas emellertid att saken hunnit klaras upp innan det här brevet kommit fram, särskilt som det brev jag skickade i fredags innehåller det synnerligen utförliga femte avsnittet av min studie. Jag fick inte tillfälle att färdigställa det sjätte och sista avsnittet under denna vecka. Om Din tidning hunnit komma ut igen kan detta inte ha vållat några hinder att tala om, eftersom Du har gott om material.

Din artikel om Heinzen skickade Engels tyvärr inte till mig förrän det var för sent. Artikeln är alldeles utmärkt, grov och elegant på en gång – det är också en kombination som bör finnas i varje polemik värd namnet. Jag har visat stycket för Ernest Jones, och i detta brev bifogas några rader, avsedda för publicering, som han skrivit till Dig. Eftersom Jones skriver mycket otydligt – med en mängd förkortningar – och eftersom jag förmodar att Du ännu inte är fullfjädrad som kännare av det engelska språket – sänder jag även en av min hustru utskriven kopia. Dessutom skickar jag med den tyska översättningen, eftersom Du måste låta trycka originalet och översättningen bredvid varandra. Som kommentar till Jones brev kan Du framhålla följande: Vad George Julian Harney, en annan av hr Heinzens profeter, anbelangar, har han i sin tidskrift “Red Republican” publicerat det Kommunistiska Manifestet på engelska; i en kommentar förklarar han att det är “det mest revolutionära aktstycke världen någonsin skådat”, och i “Democratic Review” har han översatt de av Heinzen “avrättade” artiklar jag i “Neue Rheinische Zeitung” ägnade den franska revolutionen – han kallar dem “en korrekt analys” av det franska dramat. I England behöver man för övrigt inte enbart stödja sig på “extremister”. Om en parlamentsledamot i England blir minister, måste han låta sig väljas på nytt. I en skrivelse av den 6 mars riktar därför Disraeli följande ord till sina väljare:

“Vi kommer att bemöda oss om att få slut på den klasskamp, som under de senaste åren på ett så hotfullt sätt äventyrat detta konungarikes välfärd.”

Den 2 mars kommenterades detta i “Times”:

“Om någonting i detta land skulle kunna skapa en sådan fientlighet mellan klasserna att ingen försoning längre blev möjlig, skulle det vara en skatt på utländskt spannmål.”

Och om en okunnig herre som Heinzen inbillar sig att aristokratin är för spannmålslagarna och bourgeoisien emot dem av den anledningen att adelsmännen vill ha “monopol” och borgarna “frihet” – denne aktningsvärde gentleman kan endast uppfatta motsättningen i denna ideologiska form – bör det påpekas att de engelska aristokraterna under sjuttonhundratalet ivrade för “frihandel” och borgarklassen för “monopol”. I Preussen är rollfördelningen för närvarande exakt densamma i dessa båda klassers attityder gentemot spannmålslagar. “Neue Preussische Zeitung” är den mest aggressiva förespråkaren för frihandel.

Slutligen skulle jag i Ditt ställe ge de demokratiska herrarna det allmänna rådet att själva studera den borgerliga litteraturen en smula innan de vill angripa dess motståndare. Man kan exempelvis rekommendera dem att ta sig en titt på Thierrys, Guizots, John Wades och en del andra skribenters historiska arbeten, där de kan lära sig en del om förhållandet mellan klasserna i gångna tider. Innan de ger sig på den politiska ekonomins kritiker bör de bekanta sig med dess grundläggande fakta. Man behöver bara öppna Ricardos stora verk för att finna följande inledningsrader i förordet:

“Vad jorden producerar – allt som från dess yta kan utvinnas med hjälp av arbete, maskiner och kapital i förening – delas mellan tre klasser inom samhället, nämligen jordägarna, ägarna av det kapital som är nödvändigt för att tillgångarna skall kunna utvinnas samt arbetarna som genom sin verksamhet ombesörjer detta.”

Hur mycket som i Förenta staterna ännu återstår för att man inom det borgerliga samhället skall kunna få ett klart begrepp om klasskampen framgår av tongångarna hos C. H. Carey (från Philadelphia) den ende amerikanske ekonomen av betydelse. Han angriper Ricardo – borgerlighetens klassiske representant och proletariatets konsekvente motståndare – för att hans arbeten inspirerat socialister, anarkister och annat tvivelaktigt folk till angrepp på den borgerliga samhällsordningen. Även Malthus, Mill, Say, Torrens, Wakefield, McCulloch, Senior, Whately, R. Jones m.fl. – Europas främsta ekonomiska tänkare – anklagas för att utså split och förbereda inbördeskrig; och anledningen är helt enkelt den att de visat hur de olika klassernas ekonomiska villkor måste skapa en tilltagande antagonism. Han försöker vederlägga dem, visserligen inte genom att använda Heinzens enfaldiga metod och blanda ihop klassernas villkor med monopol och politiska privilegier, men genom att framställa de ekonomiska villkoren som yttringar av ett harmoniskt samarbete snarare än uttryck för en fientlig kamp. Bevisföringen bygger naturligtvis enbart på att den ännu “outvecklade” situationen i Förenta staterna betraktas som representativ för “normala förhållanden”.

Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer. Det nya som jag framlade var bevisen för 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen nödvändigt måste leda fram till en proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det klasslösa samhället skapas. Okunniga tölpar som Heinzen, som förnekar såväl klasskampens som själva klassernas existens, visar bara att de trots allt sitt humanitära svammel betraktar det borgerliga samhällets förhållanden som tecken på ett idealtillstånd: den historiska utvecklingens absoluta höjdpunkt. Dessa tölpar fungerar som lakejer åt bourgeoisien, och deras kryperi blir så mycket mera motbjudande eftersom de ofta inte ens har ett hum om det borgerliga systemets tillfälliga nödvändighet.

Du får själv avgöra vilka delar av den ovanstående utläggningen som kan vara lämpliga att citera. Heinzen har nu redan övertagit flera av våra uttryck. När våra synpunkter på klasserna hunnit bli självklarheter och plattityder, kommer han med mycket buller och bång att framställa dem som produkter av hans egna reflexioner och hävda att frågan därefter inte behöver utredas vidare. På samma sätt skällde han på hegelianismen, så länge den innehöll progressiva drag. Nu försöker han tillgodogöra sig de fadda smulor av den som Ruge inte förmått smälta.

Härmed erhåller Du slutet på den ungerska korrespondensen. Du måste försöka utnyttja någonting därur – om Din tidning alltjämt existerar – särskilt som Szemere, Ungerns förre premiärminister, under sin vistelse i Paris gav mig ett löfte om att han skulle låta Dig få en signerad artikel.

Om Du lyckats få ut tidningen bör Du skicka över flera exemplar, så att innehållet lättare kan spridas.

Din
Karl Marx

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net