Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen (aka Anti-Dühring)

Friedrich Engels, 1878

Innehåll:

Förord till de tre upplagorna
Inledning
Allmänt
Vad herr Dühring lovar
Första avsnittet: Filosofi
Indelning. Apriorism
Världsschematik
Naturfilosofi. Tid och rum
Naturfilosofi. Kosmogoni, fysik, kemi
Naturfilosofi. Organisk natur
Naturfilosofi. Organisk natur (avslutning)
Moral och rätt. Eviga sanningar
Moral och rätt. Likställighet
Moral och rätt. Frihet och nödvändighet
Dialektik. Kvantitet och kvalitet
Dialektik. Negationens negation
Avslutning
Andra avsnittet: Politisk ekonomi
Föremål och metod
Våldsteori
Våldsteori (fortsättning)
Våldsteori (avslutning)
Värdeteori
Enkelt och sammansatt arbete
Kapital och mervärde
Kapital och mervärde (avslutning)
Folkhushållningens naturlagar. Jordränta
Ur »Kritisk historia»
Tredje avsnittet: Socialism
Historiskt
Teoretiskt
Produktion
Fördelning
Stat, familj, uppfostran
Anmärkningar
Noter
Förord till de tre upplagorna
I
Efterföljande arbete är på intet sätt en produkt av något slags “inre tvång”. Tvärtom.

När herr Dühring för tre år sedan plötsligt framträdde i den utmanande rollen av socialismens adept och samtidigt dess reformator, framförde vänner i Tyskland upprepade gånger det önskemålet, att jag skulle kritiskt belysa denna nya socialistiska teori i socialdemokratiska partiets centralorgan – på den tiden “Volksstaat”. De ansåg detta vara alldeles nödvändigt, om det inte på nytt skulle ges anledning till sekteristisk splittring och förvirring i det ännu så unga och just enade partiet. Det var bättre än jag i stånd att bedöma förhållandena i Tyskland; jag var alltså förpliktad att tro dem. Därjämte visade det sig att den nyomvände i en del av den socialistiska pressen välkomnades med en värme, som visserligen närmast gällde herr Dührings goda vilja men som samtidigt hos denna del av partipressen lät framskymta den goda viljan att för den dühringska goda viljans skull ta den dühringska doktrinen obesedd med på köpet. Det fanns även folk, som redan var färdiga att i populariserad form sprida denna doktrin bland arbetarna. Och slutligen uppbjöd herr Dühring och hans lilla sekt av troende reklamens och intrigens alla konster för att tvinga “Volksstaat” till ett bestämt ställningstagande till den med så stora anspråk framträdande nya läran.

Trots detta dröjde det ett år innan jag kunde besluta mig för att med åsidosättande av andra arbeten bita i detta sura äpple. Det var nu en gång ett sådant äpple som man måste äta upp helt och hållet när man väl bitit i det. Och det var inte bara mycket surt utan också mycket stort. Den nya socialistiska teorin framträdde som det senaste praktiska resultatet av ett nytt filosofiskt system. Det gällde alltså att granska den i sammanhang med detta system och därmed även att granska systemet självt; det gällde att följa herr Dühring på det vidlyftiga område, där han behandlar alla möjliga ting och några till. Så tillkom en rad artiklar, som sedan början av 1877 publicerades i “Volksstaats” efterföljare, “Vorwärts” i Leipzig, och som här föreligger samlade.

Det är således föremålets egen beskaffenhet som tvingat min kritik till en utförlighet, som står i en skriande disproportion till detta föremåls, alltså de dühringska skrifternas, vetenskapliga halt. Emellertid kan även två andra omständigheter ursäkta denna utförlighet. Å ena sidan har den givit mig tillfälle att på de mycket skilda områden, som här berörs, positivt utveckla min uppfattning i de frågor, som för ögonblicket är av ett mer allmänt vetenskapligt eller praktiskt intresse. Detta har skett kapitel för kapitel, och även om föreliggande skrift ingalunda åsyftar att konfrontera herr Dührings “system” med ett annat system, hoppas jag att läsaren trots detta inte skall behöva leta efter sammanhang i de av mig framförda åsikterna. Att mitt arbete i detta avseende inte varit alldeles ofruktbart, på den saken har jag redan nu tillräckliga bevis.

Å andra sidan är den “systemskapande” herr Dühring ingen isolerad företeelse i den tyska samtiden. Sedan någon tid tillbaka växer i Tyskland kosmogoniska, allmänt naturfilosofiska, politiska, ekonomiska och andra system upp i dussintal som svampar ur jorden på en natt. Den minste lille filosofie doktor, ja t.o.m. studiosus nöjer sig inte med mindre än ett fullständigt “system”. Liksom det i den moderna staten förutsättes, att varje medborgare är omdömesgill i alla frågor som han har att rösta om, liksom man i ekonomin antar, att varje konsument är en grundlig kännare av alla de varor han behöver inköpa för sitt livsuppehälle – på samma sätt skall det nu också gå till i vetenskapen. Vetenskapens frihet bjuder att man skriver om allt som man inte behärskar och utger detta för den enda strängt vetenskapliga metoden. Herr Dühring är en av de mest typiska representanterna för denna framfusiga kvasivetenskap, som numera överallt tränger sig i förgrunden och överröstar allting med sitt skrällande pretentiösa tamtam. Pretentiöst tamtam i poesin, i filosofin, i politiken, i ekonomin, i historieskrivningen, pretentiöst tamtam i katedern och på tribunen, pretentiöst tamtam överallt, pretentiöst tamtam med anspråk på överlägsenhet och tankedjup till åtskillnad från andra nationers simpla, platta, vulgära tamtam, pretentiöst tamtam såsom den intellektuella tyska industrins mest karakteristiska och talrikt förekommande produkt, billig men dålig, alldeles som andra tyska fabrikat vid vilkas sida den tyvärr inte var representerad i Philadelphia.[1] Till och med den tyska socialismen gör numera, i synnerhet efter herr Dührings goda exempel, rätt avsevärda framsteg i pretentiöst tamtam och producerar än den ene, än den andre, som bröstar sig med en “vetenskap”, om vilken han “verkligen ingenting lärt”. Det hela är en barnsjukdom, som vittnar om de tyska akademikernas begynnande omvändelse till socialdemokratin och är oupplösligt förbunden med denna, men som med hänsyn till våra arbetares anmärkningsvärt sunda natur säkert kommer att övervinnas.

Det är inte mitt fel att jag har måste följa herr Dühring på områden, där jag på sin höjd kan uppträda med anspråk på att vara dilettant. I sådana fall har jag för det mesta inskränkt mig till att ställa min motståndares falska eller missvisande påståenden mot riktiga, obestridliga fakta. Så i fråga om juridiken och i många fall inom naturvetenskapen. I andra fall har det rört sig om allmänna åsikter i den teoretiska naturvetenskapen, alltså om en terräng där även naturforskaren av facket måste ge sig in på närbesläktade områden utanför sin specialitet – områden där han, enligt herr Virchows bekännelse, lika mycket som vi andra är en “halvlärd”. Och jag hoppas att man skall låta även mig få del av det överseende i fråga om smärre inexaktheter och otympligheter i uttryckssättet som på denna punkt ömsesidigt praktiseras.

Vid avslutandet av detta förord kommer mig tillhanda en av herr Dühring författad bokhandelsreklam om ett nytt “tongivande” verk av herr Dühring: “Neue Grundgesetze zur rationellen Physik och Chemie” [Nya grundlagar för en rationell fysik och kemi]. Hur medveten jag än är om bristfälligheterna i mina fysikaliska och kemiska kunskaper, så tror jag mig dock känna min herr Dühring tillräckligt väl för att, utan att ha sett skriften, våga förutsäga att de där uppställda lagarna för fysik och kemi i fråga om misstag och banaliteter värdigt kommer att ansluta sig till de tidigare av herr Dühring upptäckta och i min bok granskade lagarna för ekonomi, världsschematik o.s.v., ävensom att den av herr Dühring konstruerade rigometern eller instrumentet för mätning av mycket låga temperaturer kommer att tjäna som måttstock, inte för temperaturer, varken höga eller låga, utan endast och allenast för herr Dührings arroganta okunnighet.

London den 11 juni 1878.

II
Att föreliggande skrift skall utkomma i ny upplaga kom för mig oväntat. Det föremål den kritiserar är nu redan så gott som glömt, och skriften själv har inte endast förelagts åtskilliga tusen läsare i leipzigtidningen “Vorwärts” 1877 och 1878 utan har också samlad och separat tryckts i stor upplaga. Hur kan det då ännu intressera någon vad jag för många år sedan hade att säga om herr Dühring?

I första hand får det väl tillskrivas den omständigheten, att denna skrift liksom alla mina då ännu spridda skrifter förbjöds omedelbart efter utfärdandet av socialistlagen i det tyska riket. För den som inte var förstockad av nedärvda ämbetsmannafördomar måste resultatet av en sådan åtgärd på förhand stå klart: fördubblad och tredubblad avsättning av de förbjudna böckerna, avslöjande av vanmakten hos herrarna i Berlin som utfärdar förbud och inte kan genomföra dem. I själva verket trugar riksregeringens älskvärdhet på mig fler nya upplagor av mina små skrifter än jag kan stå för: jag har inte tid att revidera texten så mycket som jag borde och måste för det mesta nöja mig med att ånyo låta den avtryckas.

Men därtill kommer ännu en omständighet. Herr Dührings här kritiserade “system” breder ut sig över ett mycket vidsträckt teoretiskt område; jag var nödsakad att i min framställning följa honom åt alla håll och ställa hans uppfattningar mot mina egna. Den negativa kritiken blev därmed positiv. Polemiken slog över i en mer eller mindre sammanhängande framställning av den av Marx och mig företrädda dialektiska metoden och kommunistiska världsåskådningen, och detta på en tämligen omfattande rad av områden. Detta vårt åskådningssätt har, sedan det först framträdde inför världen i Marx’ “Filosofins elände” och i Kommunistiska manifestet, genomgått ett gott och väl tjugoårigt inkubationsstadium innan det efter “Kapitalets” utgivande i växande tempo gripit ständigt vidare kretsar och nu långt utöver Europas gränser vinner beaktande och anslutning i alla länder, där det å ena sidan finns proletärer och å andra sidan orädda vetenskapliga teoretiker. Det tycks alltså finnas en publik med tillräckligt stort intresse för saken att för den positiva framställningens skull ta den numera i många avseenden föråldrade polemiken mot de dühringska åsikterna med på köpet.

Jag vill i förbigående anmärka: Då det här utvecklade åskådningssättet till ojämförligt största delen utarbetats och utvecklats av Marx och endast till en ringa del av mig, så var det oss emellan självfallet att denna min framställning inte skulle publiceras utan hans kännedom. Jag läste före tryckningen upp hela manuskriptet för honom, och tionde kapitlet i avsnittet om ekonomin (“Ur ‘Kritisk historia'”) är skrivet av Marx, fast jag tyvärr av hänsyn till yttre omständigheter var tvungen att något förkorta det. Det var nu en gång för alla vår vana att ömsesidigt bistå varandra i specialfacken.

Den föreliggande nya upplagan är med undantag för ett kapitel ett oförändrat avtryck av den föregående. Å ena sidan har jag inte haft tid för en genomgripande revidering, hur mycket jag än önskade ändra i framställningen. Men det är min plikt att iordningställa Marx’ efterlämnade manuskript för trycket, och detta är mycket viktigare än allt annat. Dessutom opponerar sig mitt samvete mot varje förändring. Skriften är en stridsskrift, och jag anser mig skyldig min motståndare att ingenting förbättra, där han ingenting kan förbättra. På sin höjd skulle jag kunna göra anspråk på rätten att bemöta herr Dührings svar. Men vad herr Dühring skrivit om mitt angrepp har jag inte läst och kommer jag heller inte utan särskild anledning att läsa; teoretiskt är jag färdig med honom. För övrigt måste jag så mycket mer gentemot honom iaktta reglerna för anständighet i den litterära polemiken som Berlinuniversitetet sedan dess begått en skamlig orättvisa mot honom. Visserligen har det även fått sitt straff för den saken. Ett universitet, som nedlåter sig till att under kända omständigheter beröva herr Dühring hans undervisningsfrihet, bör inte förvånas om man under likaledes kända omständigheter påtvingar det herr Schwenninger.

Det enda kapitel, där jag tillåtit mig förklarande kompletteringar, är det andra kapitlet i tredje avsnittet: “Teoretiskt”. Här, där det blott och bart gäller framställningen av en kärnpunkt i den av mig företrädda åskådningen, bör min motståndare inte kunna beklaga sig över att jag försökt tala populärt och komplettera sammanhangen. Och dessutom har detta en yttre orsak. Jag hade bearbetat tre av skriftens kapitel (det första i inledningen och det första och andra i tredje avsnittet) till en självständig broschyr åt min vän Lafargue för översättning till franska och, sedan den franska upplagan tjänat som grundval för en italiensk och en polsk, ombesörjt även en tysk upplaga under titeln “Socialismens utveckling från utopi till vetenskap”. Denna har på några månader upplevt tre upplagor och har även utkommit i rysk och dansk översättning. I alla dessa upplagor var ovannämnda kapitel det enda som erhållit kompletteringar, och det skulle i betraktande av dess senare, internationella utformning ha varit pedantiskt, om jag i den nya upplagan av originalverket hade låtit binda mig av den ursprungliga ordalydelsen.

Vad jag i övrigt skulle ha önskat ändra hänför sig i huvudsak till två punkter. För det första till den mänskliga urhistorien, till vilken Morgan först 1877 gavs oss nyckeln. Men då jag sedan dess i min skrift “Familjens, privategendomens och statens ursprung”, Zürich 1884, haft tillfälle att utnyttja det material som jag under tiden fått tillgång till, är det tillräckligt med en hänvisning till detta senare arbete.

För det andra den del, som handlar om den teoretiska naturvetenskapen. Här råder stor tafatthet i framställningen, och mycket låter sig i dag uttryckas klarare och bestämdare. Då jag inte anser mig ha rätt att här företa några förbättringar är jag alltså nödsakad att i stället kritisera mig själv.

Marx och jag var väl ganska ensamma om att från den tyska idealistiska filosofin rädda över den medvetna dialektiken till den materialistiska uppfattningen av naturen och historien. Men till en dialektisk och samtidigt materialistisk uppfattning av naturen hör kunskap om matematiken och naturvetenskapen. Marx var en framstående matematiker, men naturvetenskapen kunde vi följa blott styckevis, språngvis, sporadiskt. När jag efter att ha dragit mig tillbaka från den merkantila verksamheten och flyttat till London fick tid därtill, företog jag, så långt det var mig möjligt, en fullständig matematisk och naturvetenskaplig “ruggning”, som Liebig kallar det, och utnyttjade större delen av åtta år för detta ändamål. Jag var mitt inne i denna ruggningsprocess, då jag kom i tillfälle att befatta mig med herr Dührings s.k. naturfilosofi. Det är under sådana omständigheter endast alltför naturligt att jag många gånger inte fann de riktiga tekniska uttrycken och över huvud taget tämligen trögt tog mig fram på den teoretiska naturvetenskapens område. Å andra sidan hade medvetandet om min ännu inte övervunna osäkerhet gjort mig försiktig; verkliga förgripanden på då kända fakta och oriktig framställning av då godtagna teorier skall man inte kunna förebrå mig. I detta avseende har blott en misskänd stor matematiker hos Marx brevledes beklagat sig över att jag uppsåtligt brustit i vördnad för formeln √-1.

Vid min rekapitulation av matematiken och naturvetenskapen gällde det naturligtvis att även i detalj övertyga mig om – vad själva principen angår hyste jag inga tvivel – att samma dialektiska rörelselagar gör sig gällande i naturens virrvarr av otaliga förändringar som i händelsernas skenbara tillfälligheter i historien; lagar, som så småningom blir medvetna för den tänkande människan och som även bildar den röda tråden i det mänskliga tänkandets historia. Vi hade alltid strävat efter att befria dessa lagar, som i en omfattande men mystifierad form först utvecklades av Hegel, från deras skal och att i all deras enkelhet och allmängiltighet göra dem tillgängliga för medvetandet. Det är självklart att den gamla naturfilosofin – hur mycket verkligt gott och hur många fruktbara uppslag den än innehåller[1*] – inte kunde tillfredsställa oss. Såsom i denna skrift närmare utvecklas, låg dess svaghet däri att den – i synnerhet i sin hegelska form – inte tillerkände naturen någon utveckling i tiden, inte något “efter vartannat” utan blott ett “vid sidan av vartannat”. Detta bottnade å ena sidan i det hegelska systemet självt, som endast tillskrev “anden” en fortskridande historisk utveckling, men å andra sidan även i den dåtida naturvetenskapens allmänna läge. Här var Hegel långt mer efterbliven än Kant, som med sin nebularteori redan hade proklamerat solsystemets uppkomst och med sin upptäckt av hur jordrotationen hämmas av havsflodvågorna även dess undergång. Och slutligen: det kunde för mig aldrig vara tal om att inkonstruera de dialektiska lagarna i naturen utan endast att uppdaga dem i naturen och utveckla dem ur den.

Att göra detta i sitt sammanhang och på varje enskilt området är emellertid ett jättearbete. Inte nog med att det område som måste behärskas är nästan omätligt, hela detta naturvetenskapliga område befinner sig även självt i en så våldsam omvälvningsprocess att det knappast är möjligt att följa den ens för den som har all sin tid disponibel härför. Sedan Karl Marx’ död är emellertid min tid upptagen av mer trängande plikter, och därför måste jag avbryta mitt arbete. Jag måste under sådana förhållanden på förhand nöja mig med de antydningar som getts i föreliggande skrift och avvakta om det senare kan bli tillfälle att samla och utge de resultat som vunnits, kanske tillsammans med Marx’ efterlämnade, högst betydelsefulla matematiska manuskript.

Måhända gör emellertid den teoretiska naturvetenskapens framsteg mitt arbete till största delen eller helt överflödigt. Ty den revolution, som tvingar sig på den teoretiska naturvetenskapen redan genom nödvändigheten att ordna de rent empiriska upptäckter, som talrikt hopar sig, är av den art att den mer eller mindre måste bringa de mest motsträviga empiriker till medvetande om naturföreteelsernas dialektiska karaktär. De gamla stela motsatserna, de skarpa, oöverstigliga gränslinjerna försvinner mer och mer. Sedan vi kunnat överföra även den sista “äkta” gasen i flytande form och bevisa, att en kropp kan försättas i ett tillstånd där vätske- och gasform är omöjliga att skilja åt, har aggregationstillstånden förlorat den sista resten av sin tidigare absoluta karaktär. Men den kinetiska gasteorins sats, att i en ideal gas kvadraten på de enskilda gasmolekylernas hastighet vid konstant temperatur står i omvänd proportion till molekylvikten, framstår även värmet som en rörelseform och kan som sådan mekaniskt mätas. Om ännu för tio år sedan den nyupptäckta stora grundlagen för rörelsen uppfattades enbart som en lag om energins fortbestånd, som ett uttryck för rörelsens oförstörbarhet och omöjligheten att alstra rörelse – alltså enbart med hänsyn till sin kvantitativa sida – så tränges nu denna negativa innebörd mer och mer tillbaka till förmån för energins positiva förvandling, där processens kvalitativa innehåll först kommer till sin rätt och den sista antydan om en övervärldslig skapare utplånas. Att rörelsens summa (den s.k. energin) inte förändras om den förvandlas och slår om från kinetisk energi (s.k. mekanisk kraft) till elektricitet, värme, potentiell lägeenergi etc. behöver numera inte predikas såsom något nytt; det tjänar som en redan erövrad grundval för den nu mycket mer innehållsdigra förvandlingsprocessen själv, den stora grundprocess i vars formel hela kunskapen om naturen sammanfattas. Och sedan biologin börjat utarbetas i evolutionsteorins ljus har på den organiska naturens område den ena gränslinjen av stel klassifikation efter den andra upplösts. De nästan oklassifierbara mellanleden utökas dagligen, en noggrannare undersökning flyttar organismer från den ena klassen till den andra, och nästan till trosartiklar vordna skiljemärken förlorar sin ovillkorliga giltighet. Vi har nu däggdjur som lägger ägg och, om meddelandena bekräftas, även fåglar som går på alla fyra. Om Virchow redan för länge sedan på grund av upptäckten av enhetscellen såg sig nödsakad att mer framstegsbetonat[2] än naturvetenskapligt och dialektiskt uppdela individerna inom djurvärlden i en federation av “cellstater”, så blir begreppet individualitet inom djurvärlden (och alltså även bland människorna) ännu mer invecklat genom upptäckten av de i de högre djurens kroppar amöbaartat omkringkrypande vita blodcellerna. Det är emellertid just uppfattningen av de polära motsatserna som oförsonliga och olösbara, det är de strängt fixerade gränslinjerna och klassolikheterna som gett den moderna teoretiska naturvetenskapen dess inskränkta och metafysiska karaktär. Insikten att dessa motsatser och olikheter visserligen förekommer i naturen, men endast med relativ giltighet, medan däremot föreställningen om deras stelhet och absoluta giltighet först genom vår reflexion dragits in i naturen – denna insikt utgör kärnpunkten i den dialektiska uppfattningen av naturen. Man kan nå fram till den genom att tvingas till det av naturvetenskapliga fakta som hopats; men man kan lättare tillägna sig den om man går till studiet av dessa faktas dialektiska karaktär medveten om det dialektiska tänkandets lagar. I varje fall har naturvetenskapen nu kommit så långt, att den inte längre undgår den dialektiska sammanfattningen. Den kommer emellertid att underlätta denna process för sig om den inte glömmer, att de resultat, som utgör sammanfattningen av dess erfarenheter, är begrepp, men att konsten att operera med begrepp inte är medfödd och inte heller är given i och med det vanliga vardagsmedvetandet utan kräver verkligt tänkande, vilket tänkande likaså har en lång erfarenhetsmässig historia, och detta varken mer eller mindre än den empiriska naturforskningen. Just genom att den lär sig att tillägna sig resultaten av den tre och ett halvt tusen år gamla filosofins utveckling kommer den å ena sidan att befrias från varje ovidkommande naturfilosofi som består utanför och över densamma, och å andra sidan från sin egen bornerade tankemetod, som den övertagit från den engelska empirismen.

London den 23 september 1885.

III
Efterföljande nya upplaga är med undantag för några mycket obetydliga stilistiska förändringar ett nytryck av den förra. Endast i ett kapitel, det tionde i andra avsnittet: “Ur ‘Kritisk historia'”, har jag tillåtit mig väsentliga tillägg, och detta av följande skäl:

Som redan i förordet till andra upplagan nämnts, härrör detta kapitel i allt väsentligt från Marx. I dess första, för en tidningsartikel avsedda utformning, var jag nödsakad att avsevärt förkorta det marxska manuskriptet, och detta just i de partier, där kritiken av de dühringska uppfattningarna mer träder i bakgrunden i jämförelse med den självständiga framställningen av ekonomins historia. Detta utgör emellertid just den del av manuskriptet, vilken alltjämt är av det största och mest bestående intresset. De undersökningar, där Marx ger personer sådana som Petty, Locke och Hume den plats som tillkommer dem vid skapandet av den klassiska ekonomin, anser jag mig skyldig att återge i så fullständig och ordagrann form som möjligt; men ännu mer hans tolkning av Quesneys “ekonomiska tablå”, denna för hela den moderna ekonomin olösliga sfinxgåta. Vad som uteslutande hänförde sig till herr Dührings skrifter har jag däremot, så långt sammanhanget medgivit, utelämnat.

För övrigt kan jag vara fullständigt tillfredsställd med den utbredning de i denna skrift företrädda åsikterna sedan förra upplagan fått i vetenskapens och arbetarklassens allmänna medvetande, och detta i alla världens civiliserade länder.

London den 23 maj 1894.
F. Engels.

Inledning
I. Allmänt
Den moderna socialismen framstår ur innehållets synpunkt närmast som en återspegling å ena sidan av den i det nuvarande samhället härskande klassmotsättningen mellan besittande och egendomslösa, mellan kapitalister och lönearbetare, å andra sidan av den i produktionen rådande anarkin. Till sin teoretiska form framträder emellertid socialismen från början som en längre driven och mer konsekvent utveckling av de grundsatser, som uppställdes av 1700-talets stora franska upplysningsmän. Hur mycket den än har sina rötter i de faktiska ekonomiska förhållandena, måste den likväl – i likhet med varje ny teori – börja med att anknyta till det föreliggande tankematerialet.

De stora män, som i Frankrike förberedda sinnena för den kommande revolutionen, uppträdde själva ytterst revolutionärt. De erkände ingen yttre auktoritet, av vilket slag det vara må. Religion, naturuppfattning, samhälle, statsordning, allt underkastades den mest skoningslösa kritik. Allt måste rättfärdiga sin existens inför förnuftets domstol eller också upphöra att finnas till. Det tänkande förnuftet gjordes till enda måttstock för allt. Det var den tid, då världen – som Hegel säger – ställdes på huvudet, först i den meningen att den mänskliga hjärnan och de principer som man nått fram till genom tänkandet proklamerades som grundval för allt handlande och allt mänskligt samliv. Men senare också i den vidare meningen att den verklighet som stod i motsättning till dessa principer skulle förändras uppifrån och ned. Alla hittillsvarande samhälls- och statsformer, alla gamla nedärvda föreställningar kastades i skräpvrån som oförnuftiga. Dittills hade världen uteslutande låtit leda sig av fördomar, allt i det förflutna förtjänade bara medlidande och förakt. Nu först inbröt dagbräckningen, förnuftets rike. Från och med nu skulle vidskepelsen, orättvisan, privilegiet och förtrycket förjagas av den eviga sanningen, den eviga rättvisan, den på naturen grundade jämlikheten och människans oförytterliga rättigheter.

Vi vet numera att detta förnuftets rike ingenting annat var än en idealisering av bourgeoisins herravälde, att den eviga rätten fann sitt förverkligande i bourgeoisins klassrättvisa, att jämlikheten avsåg den borgerliga likheten inför lagen, att den borgerliga äganderätten proklamerades som en av de grundläggande mänskliga rättigheterna och att förnuftsstaten, Rousseaus “samhällsfördrag”, kom till världen i form av en borgerligt demokratisk republik – och inte kunde komma på annat sätt. Lika litet som sina föregångare kunde 1700-talets stora tänkare nå utöver de skrankor som deras egen epok utstakat för dem.

Men vid sidan av motsättningen mellan feodaladel och borgerskap fanns även den grundläggande motsättningen mellan utsugare och utsugna, mellan rika dagdrivare och arbetande fattiga. I själva verket var det just denna motsättning som gjorde det möjligt för bourgeoisins talesmän att framträda som representanter inte för en bestämd klass utan för hela den lidande mänskligheten. Och inte nog med det: denna inre motsägelse är ända från början typisk för bourgeoisin. Kapitalisten kan inte existera utan lönarbetaren, och i samma mån som den medeltida skråhantverkaren utvecklade sig till en modern bourgeois utvecklade sig också gesällen och den utanför skråordningen stående daglönaren till proletär. Och även om borgardömet i det stora hela kunde göra anspråk på att i kampen mot adeln företräda de olika arbetande klassernas intressen vid denna tid, så framträder inte desto mindre vid varje stor borgerlig rörelse även självständiga rörelser hos den klass, som var den mer eller mindre utvecklade föregångaren till det moderna proletariatet. Så har vi under den tyska reformationen och bondekrigen vederdöparna och Thomas Münzer, under den stora engelska revolutionen levellerna och under den franska revolutionen Babeuf. Dessa revolutionära resningar av en ännu inte färdig klass hade också sina motsvarigheter på det teoretiska området: på 15- och 1600-talen skrevs utopiska skildringar av idealsamhället, på 1700-talet möter vi teorier som redan är öppet kommunistiska (Morelly och Mably). Kravet på jämlikhet inskränktes inte längre till de politiska rättigheterna, det skulle också utsträckas till den enskildes sociala villkor. Inte bara klassprivilegierna skulle upphävas utan klasskillnaderna själva. En asketisk kommunism, som bannlyste all livsglädje och anknöt till Sparta, blev så den första form i vilken den nya läran framträdde. Sedan följde de tre stora utopisterna: Saint-Simon, hos vilken den borgerliga inställningen ännu hade en viss betydelse vid sidan av den proletära, samt Fourier och Owen. Den sistnämnda levde i det land, som hade den mest utvecklade kapitalistiska produktionen, och under intryck av de motsättningar som denna framkallade utvecklade han sina förslag till undanröjande av klasskillnaderna i direkt anknytning till den franska materialismen.

Alla tre har det gemensamt att de inte uppträder som talesmän för det proletariat som under tiden historiskt utvecklat sig. Liksom upplysningsmännen vill de befria mänskligheten i dess helhet, inte bara en viss klass. Och i likhet med dem vill de införa förnuftets och den eviga rättvisans rike. Inte desto mindre är det en himmelsvid skillnad mellan deras uppfattning och upplysningsmännens. Också den borgerliga värld, som inrättats enligt dess upplysningsmäns grundsatser, synes dem oförnuftig och orättvis och förkastas därför lika väl som feodalismen och alla tidigare samhällstillstånd. Att det verkliga förnuftet och rättvisan hittills inte härskat i världen kommer sig bara därav, att man inte riktigt förstått dem. Den geniale man som skulle finna sanningen hade dittills saknats, men nu dök han upp. Att han uppträdde och att sanningen upptäcktes just nu var inte något oundvikligt, som med nödvändighet måste följa av den historiska utvecklingens gång, utan en ren lyckträff. Han hade lika väl kunnat födas 500 år tidigare och hade då besparat mänskligheten 500 år av misstag, kamp och lidande.

Detta betraktelsesätt är i det stora hela gemensamt för såväl de engelska och franska som de första tyska socialisterna, Weitling inbegripen. Socialismen är för dem alla ett uttryck för den absoluta sanningen, förnuftet och rättvisan och behöver endast upptäckas för att genom sin egen kraft erövra världen. Då den absoluta sanningen är oavhängig av tid, rum och mänsklighetens historia utveckling, så beror det på en ren tillfällighet när och var den upptäckes. Samtidigt är emellertid den absoluta sanningen, förnuftet och rättvisan olika hos varje ny sektstiftare: och då hos var och en hans speciella form av absolut sanning, rättvisa och förnuft i sin tur betingas av hans subjektiva tillstånd, hans levnadsomständigheter, hans mått av kunskaper och tankeskolning, så är i denna konflikt mellan absoluta sanningar ingen annan lösning möjlig än att låta dem avslipas mot varandra. Resultatet därav måste bli ett slags eklektisk genomsnittssocialism, sådan den faktiskt ännu i denna dag behärskar tänkesättet hos de flesta socialistiska arbetare i Frankrike och England, en blandning av de olika sektstiftarnas minst utmanande kritiska uttalanden, ekonomiska lärosatser och föreställningar om framtidssamhället, en blandning som tillåter en oöverskådlig mängd schatteringar och som försiggår allt lättare ju mer de enskilda beståndsdelarna fått konkretiseringens skarpa hörn avslipade i debattens ström som runda stenar i en bäck. För att socialismen skall kunna förvandlas till en vetenskap måste den först ställas på verklighetens mark.

Vid sidan av 1700-talets franska filosofi hade emellertid den nyare tyska filosofin uppstått och senare fått sin avslutning med Hegel. Dess största förtjänst är att åter ha bragt dialektiken till heders som tänkandets högsta form. De gamla grekiska filosoferna var alla borna, naturvuxna dialektiker, och redan Aristoteles, den mest omfattande begåvningen bland dem, har analyserat det dialektiska tänkandets viktigaste former. I den nyare tidens filosofi – som dock kan uppvisa enstaka lysande företrädare för dialektiken, sådana som Descartes och Spinoza – dominerar däremot, inte minst till följd av engelskt inflytande, det så kallade metafysiska tänkesättet. Hos 1700-talets fransmän var detta nästan allenarådande, åtminstone i deras rent filosofiska arbeten. Utanför den egentliga filosofin var emellertid även de i stånd att prestera mästerverk av dialektik. Vi erinrar bara om “Rameaus brorson” av Diderot och om Rousseaus avhandling om ursprunget till den bristande jämlikheten mellan människorna. – Vi återger här i korthet det väsentliga hos de båda tänkesätten.

Då vi inriktar vår uppmärksamhet på naturen eller historien eller på vår egen själsverksamhet, så får vi till en början intrycket av en oändlig kedja av sammanhang och växelverkningar, där ingenting förblir där det varit eller vad det varit eller sådant det varit, utan där allt befinner sig i rörelse och förändring, blir till och förintas. Vi ser alltså närmast helhetsbilden i vilken detaljerna ännu mer eller mindre träder i bakgrunden, vi ger mera akt på rörelsen, övergångarna, sammanhangen än på vad som rör sig, förändras och hänger samman. Denna ursprungliga, naiva men i sak riktiga uppfattning av världen är den gamla grekiska filosofins och framlades första gången klart av Herakleitos: Allt är och är ändå inte, ty allting flyter, befinner sig i en ständig förändring, i ett ständigt vardande och försvinnande. Men även om detta betraktelsesätt alltså riktigt återger det allmänna totalintrycket av företeelsernas mångfalda, så får vi genom detsamma inte med de detaljer av vilka helhetsbilden är sammansatt. Och så länge vi inte känner dessa detaljer har vi inte heller någon klar bild av helheten. För att lära känna dessa detaljer är det nödvändigt att lyfta ut dem ur deras naturliga eller historiska sammanhang och undersöka dem var och en för sig med hänsyn till deras beskaffenhet, deras särskilda orsaker och verkningar o.s.v. Detta är närmast en uppgift för naturvetenskapen och historieskrivningen – forskningsgrenar som på goda grunder endast intog en underordnad plats hos den klassiska tidens greker, emedan dessa framför allt först måste samla material för desamma. Grunderna för den exakta naturforskningen blev därför inte lagda förrän av den alexandrinska periodens greker och sedan av araberna under medeltiden. En verklig naturvetenskap kan man tala om först från senare hälften av 1400-talet, men sedan dess har den gjort allt snabbare framsteg. Att uppdela naturen i dess enkla beståndsdelar, att särskilja de olika naturförloppen och naturföreteelserna i deras givna arter, att analysera de organiska kropparna i deras mångskiftande anatomiska former – allt detta var nödvändiga förutsättningar för de ofantliga framsteg i kännedom om naturen som vi gjort under de senaste fyra århundradena. Men med denna metod har även följt vanan att studera naturföreteelserna och naturförloppen isolerade och lösslitna från det stora totalsammanhanget. Vi har vant oss att betrakta föremålen inte i deras rörelse utan i deras vila, inte i första hand som föränderliga utan som konstanta, inte som levande utan som döda. Och i och med att detta betraktelsesätt genom Bacon och Locke överfördes från naturvetenskapen till filosofin skapade det den specifika trånghet i uppfattningen som utmärkt de senaste århundradena: det metafysiska tänkesättet.

För metafysikern är tingen och deras tankeavbilder, begreppen, isolerade och avsedda att betraktas ett efter ett utan inbördes sammanhang, de är fasta, oföränderliga, en gång för alla givna undersökningsobjekt. Metafysikern tänker i idel oförmedlade motsatser. Hans tal är ja, ja och nej, nej; vad därutöver är, det är av ondo. För honom existerar antingen ett ting eller också existerar det inte: ett ting kan inte på en gång vara sig självt och något annat. Positivt och negativt utesluter varandra absolut. Orsak och verkan står likaså i oförsonlig motsats till varandra. Detta betraktelsesätt synes oss vid första anblicken så mycket mer plausibelt som det i huvudsak svarar mot vad det s.k. sunda förståndet lär oss. Detta sunda förstånd må emellertid vara en aldrig så respektabel figur innanför vardagslivets fyra väggar: så snart det vågar sig ut på vetenskapens vidsträckta fält råkar det ut för de mest besynnerliga äventyr. Och hur berättigat och till och med nödvändigt det metafysiska betraktelsesättet än är på många områden – områden som varierar alltefter undersökningens natur – stöter det inte desto mindre förr eller senare på en gräns, där det, om det drives längre, blir ensidigt, inskränkt, abstrakt och förlorar sig i olösliga motsägelser. Det uppfattar tingen i deras isolering men inte i deras sammanhang, i deras existens men inte i deras uppkomst och försvinnande, i deras vila men inte i deras rörelse; det ser inte skogen för bara träd. I vanliga fall vet vi exempelvis och kan med bestämdhet säga, huruvida ett djur lever eller inte. Vid en noggrannare undersökning finner vi emellertid, att detta ofta är en högst invecklad sak, såsom de jurister mycket väl vet som förgäves bemödat sig att rationellt fastställa den tidpunkt, från vilken dödandet av ett barn i moderlivet bör betraktas som mord. Och lika omöjligt är det att exakt bestämma dödsögonblicket, ty fysiologin påvisar att döden inte är en ögonblicklig, på en gång inträdande händelse utan en mycket långvarig process. Likaså är varje organiskt väsen i varje ögonblick på en gång sig självt och inte sig självt, ty i varje ögonblick upptar det utifrån nya ämnen och avsöndrar andra; i varje ögonblick dör celler i dess kropp och bildas nya. Efter en längre eller kortare tid är kroppens beståndsdelar helt förnyade, ersatta med andra atomer, så att varje organiskt väsen ständigt är detsamma och dock ett annat. Vi finner även vid närmare påseende att en motsättnings båda poler, den positiva och den negativa, lika väl är oskiljbara från varandra som de är varandra motsatta och att de trots sitt motsatsförhållande ömsesidigt genomtränger varandra. Likaså är orsak och verkan föreställningar som endast har giltighet då de tillämpas på det enskilda fallet som sådant; så snart vi betraktar det enskilda fallet i dess allmänna sammanhang med den omgivande världen smälter de samman och uppgår i en universell växelverkan, där orsak och verkan oupphörligt byter plats så att det som i ett visst sammanhang uppträder som verkan i ett annat sammanhang framstår som orsak och omvänt.

Alla dessa processer och tankeoperationer passar inte in i det metafysiska tänkandets ram. För dialektiken däremot, som uppfattar tingen och deras begreppsavbilder i deras sammanhang, deras förbindelse, deras rörelse, deras uppkomst och försvinnande, framstår de nämnda företeelserna som en bekräftelse på riktigheten av dess eget tillvägagångssätt. Naturen är det bästa beviset på dialektikens riktighet, och vi måste ge den moderna naturvetenskapen det erkännandet att den stött detta bevis med ett ytterst rikhaltigt och för varje dag alltmer växande material. Den har därmed ådagalagt att naturen i själva verket går dialektiskt och inte metafysiskt tillväga, att den inte rör sig i ett evigt enahanda, en ständigt upprepad kretsgång, utan genomlever en verklig historia. Här bör framför allt nämnas Darwin, som har gett den metafysiska naturuppfattningen en våldsam stöt genom att påvisa att hela den nuvarande organiska naturen med dess växter och djur – och därmed även människan – är produkten av en utvecklingsprocess som pågått under miljoner år. De naturforskare som lärt sig att tänka dialektiskt är emellertid ännu sällsynta, och den strid som råder mellan de nya upptäckterna och det traditionella tänkesättet förklarar också den gränslösa förvirring, som f.n. härskar inom den teoretiska naturvetenskapen och som bringar såväl lärare som lärjunge, såväl författare som läsare till förtvivlan.

Den enda väg på vilken man kan nå fram till en riktig framställning av universum, av dess och mänsklighetens utvecklingshistoria ävensom av den spegelbild av denna utveckling som framträtt i människornas hjärnor är alltså den dialektiska; det krävs ett ständigt aktgivande på den allmänna växelverkan mellan uppkomst och undergång, mellan framsteg och tillbakagång. På denna väg slog också den nyare tyska filosofin från början in. Kant inledde sin verksamhet med att påvisa hur Newtons oföränderliga solsystem, som – sedan det väl fått sin beryktade första “impuls” – förutsattes existera i evighet, i själva verket tillkommit genom en historisk process i det att solen och alla planeter uppstått ur en roterande nebulösa. Samtidigt drog han omedelbart den slutsatsen, att med denna uppkomst solsystemets framtida undergång likaledes med nödvändighet måste vara given. Ett halvt århundrade senare erhöll hans teori sin matematiska formulering genom Laplace, och efter ytterligare femtio år visade spektroskopet att det i världsrymden existerar sådana glödande gasmassor av olika täthetsgrad.

Denna nya tyska filosofi fick sin sammanfattning i Hegels system, där för första gången – och det är dess stora förtjänst – hela naturens, historiens och tankens värld framställdes som en process, d.v.s. som stadd i ständig rörelse, förändring, ombildning och utveckling, och där ett försök gjordes att påvisa det inre sammanhanget i denna rörelse och denna utveckling. Uppfattad ur denna synpunkt framstod inte längre mänsklighetens historia som ett kaotiskt virrvarr av meningslösa våldshandlingar, alla lika förkastliga inför det nu mognade filosofiska förnuftets domstol och närmast ägnade att glömmas så snart som möjligt, utan som mänsklighetens egen utvecklingsprocess. Det blev nu tänkandets uppgift att följa denna långsamma vandring genom alla irrvägar och att påvisa dess inre lagbundenhet trots alla skenbara tillfälligheter.

Att Hegels system inte löste denna uppgift är här likgiltigt. Dess epokgörande förtjänst är att ha ställt den. För övrigt är det en uppgift som ingen enskild person någonsin kommer att lösa. Ehuru Hegel vid sidan av Saint-Simon var sin tids mest omfattande begåvning, så var han inte desto mindre begränsad i två avseenden: för det första genom den nödvändiga begränsningen i sina kunskaper och för det andra därigenom att hans tidevarv likaledes var begränsat i fråga om vetandets omfång och djup. Men därtill kom ytterligare en tredje omständighet. Hegel var idealist, d.v.s. i stället för att betrakta sina tankar som mer eller mindre abstrakta avbilder av föremålen och processerna i den verkliga världen uppfattade han tvärtom föremålen och deras förändringar som avbilder av en på något sätt före den verkliga världen existerande idé. Därmed var allt ställt på huvud och världens verkliga sammanhang fullständigt omkastat. Och hur riktigt och genialt Hegel än uppfattade många enskilda sammanhang, så måste av angivna grunder även i detalj åtskilligt bli stympat, konstlat, konstruerat, kort sagt förvrängt. Det hegelska systemet som sådant var ett kolossalt missfall – men också det sista i sitt slag. Det led nämligen av en ofrånkomlig inre motsägelse: å ena sidan utgick det från en historisk åskådning enligt vilken den mänskliga historien är en utvecklingsprocess som till sin natur aldrig kan få någon intellektuell avslutning genom upptäckten av en s.k. absolut sanning; men å andra sidan påstod det sig vara i besittning av just denna absoluta sanning. Ett allomfattande, en gång för alla avslutat kunskapssystem om naturen och historien står i motsättning till det dialektiska tänkandets grundlagar – något som emellertid ingalunda utesluter utan tvärtom förutsätter att den systematiska kunskapen om hela den yttre världen kan göra ofantliga framsteg från generation till generation.

Insikten om den dittillsvarande tyska idealismens ohållbarhet förde med nödvändighet till materialism, men väl att märka inte den metafysiska och rent mekaniska materialism som härskat under 1700-talet. Medan denna i sin naivt-revolutionära inställning helt enkelt förkastade all tidigare historia, så ser den moderna materialismen i historien mänsklighetens utvecklingsprocess, vars rörelselagar det är dess uppgift att upptäcka. Hos 1700-talets franska filosofer liksom hos Hegel härskade ännu den föreställningen att naturen är ett oföränderligt helt som rör sig i en ständig kretsgång, med eviga himlakroppar, såsom Newton lärt, och med oföränderliga arter av organiska väsen, såsom Linné lärt. Den moderna materialismen återigen bygger på naturvetenskapens nyare framsteg, som lär oss att även naturen har sin historia i tiden, att såväl himlakropparna som de organiska väsen, vilka under gynnsamma förhållanden bor där, uppstår och förintas och att kretsgången, i den mån man kan tala om en sådan, erhåller en alltmer omfattande spännvidd. Detta sätt att se är helt igenom dialektiskt och har inte längre användning för någon över de övriga vetenskaperna stående filosofi. I och med att varje enskild vetenskap ställs inför kravet att själv nå fram till klarhet om sin plats i tingens och kunskapens stora sammanhang, så blir ju även en speciell vetenskap som sysslar med detta sammanhang överflödig. Av hela den hittillsvarande filosofin återstår under sådana förhållanden endast läran om tänkandet och dess lagar – den formella logiken och dialektiken. Allt annat går upp i den positiva vetenskapen om naturen och historien.

I naturvetenskapen har denna omvälvning ägt rum så småningom och i samma mån som forskningen lämnat det erforderliga positiva kunskapsmaterialet. Redan långt tidigare hade emellertid en rad händelser inträffat, som åstadkommit en avgörande omsvängning ifråga om historieuppfattningen. År 1831 utbröt den första arbetarresningen i Lyon; mellan 1838 och 1842 nådde den första nationella arbetarrörelsen, chartismen i England, sin höjdpunkt. Därmed trädde klasskampen mellan proletariat och bourgeoisi i förgrunden i de europeiska länder som hunnit längst; samtidigt utvidgades och befästes i dessa länder å ena sidan storindustrin, å andra sidan bourgeoisins nyvunna politiska herravälde. Den borgerliga ekonomins förkunnelse av en intressegemenskap mellan kapital och arbete, av den allmänna harmoni och det allmänna välstånd som skulle uppstå bland folket till följd av den fria konkurrensen, framstod i ljuset av fakta alltmer uppenbart som en lögn. Man kunde inte längre komma ifrån dessa fakta, lika litet som man kunde negligera den franska och engelska socialismen som – låt vara på ett högst ofullkomligt sätt – återspeglar dem i teorin. Men den gamla idealistiska historieuppfattningen som ännu var rådande kände inte till någon klasskamp grundad på materiella intressen eller ens några materiella intressen över huvud taget. Produktionen och de ekonomiska förhållandena var för den endast biföreteelser, underordnade element i “kulturhistorien”.

De nya fakta framtvingade emellertid en ny undersökning av hela den hittillsvarande historien och då visade de sig att all hittillsvarande historia – med undantag för urtillståndet – varit en historia om klasskamp, och att de klasser som bekämpar varandra i samhället alltid varit produkter av sin tids produktions- och bytesförhållanden eller med andra ord av dess ekonomiska förhållanden. Samhällets ekonomiska struktur var avslöjad som den faktiska grundval, ur vilken hela överbyggnaden av rättsliga och politiska institutioner lika väl som de religiösa, filosofiska och övriga föreställningarna under varje historisk epok i sista hand måste förklaras. Därmed hade idealismen fördrivits från sin sista tillflyktsort, från historieuppfattningen, en materialistisk historieuppfattning var skapad och man hade fått möjlighet att förklara människornas medvetande ur deras tillvaro i stället för – som tidigare skett – deras tillvaro ur deras medvetande.

Med denna materialistiska uppfattning var emellertid den dittillsvarande socialismen lika oförenlig som den franska materialismens naturuppfattning var oförenlig med dialektiken och den nyare naturvetenskapen. Den dittillsvarande socialismen kritiserade visserligen det bestående kapitalistiska produktionssättet och dess följder men kunde inte förklara det och alltså inte heller få något grepp om det. Den kunde bara helt enkelt förkasta det som dåligt. Uppgiften måste emellertid vara att å ena sidan framställa detta kapitalistiska produktionssätt i dess historiska sammanhang och påvisa dess nödvändighet för ett bestämt historiskt tidsskede – och därmed även nödvändigheten av dess undergång – och å andra sidan klarlägga dess inre karaktär, som alltjämt var fördold. Detta skedde genom upptäckten av mervärdet. Det påvisades att tillägnandet av obetalt arbete är grundformen för det kapitalistiska produktionssättet och för den därmed sammanhängande utsugningen av arbetarna; t.o.m. om kapitalisten köper sin arbetares arbetskraft till hela det värde som den har som vara på marknaden, så tar han inte desto mindre ut mera värde ur den än han har betalat. Det är just ur denna summa av mervärde som den ständigt växande kapitalmängd härleder sig vilken hopas hos de besittande klasserna. Därmed hade såväl den kapitalistiska produktionen som produktionen av kapital fått sin förklaring.

Det är Marx som vi har att tacka för dessa båda stora upptäckter: den materialistiska historieuppfattningen och avslöjandet av den kapitalistiska produktionens hemlighet medelst mervärdet. Med dem blev socialismen en vetenskap, som det nu närmast gäller att vidare utarbeta i alla dess enskildheter och sammanhang.

Ungefär så stod sakerna på den teoretiska socialismens och den avdöda filosofins område när herr Eugen Dühring inte utan ansenligt oväsen hoppade in på estraden och proklamerade en av honom själv verkställd, total omvälvning av filosofin, den politiska ekonomin och socialismen. Låt oss se vad herr Dühring lovar oss och – vad han håller.

II. Vad herr Dühring lovar
Herr Dührings här närmast ifrågakommande skrifter är hans “Cursus der Philosophie” [Kompendium i filosofi], hans “Cursus der National- und Sozialökonomie” [Kompendium i national- och socialekonomi] och hans “Kritische Geschichte der Nationalökonomie und des Sozialismus” [Kritisk historia över nationalekonomin och socialismen].

Genast på första sidan proklamerar sig herr Dühring såsom “den man som gör anspråk på att representera denna makt (filosofin) i sin tid och bestämma dess närmast skönjbara utveckling”. Han förklarar sig alltså vara den ende sanne filosofen i nutiden och den “skönjbara” framtiden. Den som avviker från honom avviker från sanningen. Många personer har redan tänkt ungefär detsamma om sig själva, men han är väl – bortsett från Richard Wagner – den förste, som lugnt säger det om sig själv. Och till på köpet är den sanning, som det för hans vidkommande rör sig om, “en slutgiltig sanning i sista instans”.

Herr Dührings filosofi är “det naturliga systemet eller verklighetsfilosofin … verkligheten tänkes i densamma på ett sätt, som utesluter varje tendens till en slumpartad och subjektivistiskt begränsad världsföreställning”. Denna filosofi är följaktligen så beskaffad, att den lyfter herr Dühring över de skrankor, som utgöres av hans personligt-subjektiva begränsning och som han själv annars inte kan förneka. Detta är förvisso nödvändigt, om han skall vara i stånd att fastställa slutgiltiga sanningar i sista instans, ehuru vi ännu inte inser, hur underverket skall gå till.

Detta “naturliga system av det i sig självt för tankelivet värdefulla vetandet” har “utan att offra något av tankedjupet ofelbart fastställt varats grundformer”. Från sin “verkligt kritiska ståndpunkt” erbjuder det grundvalarna för “en verklig och i överensstämmelse därmed på verkligheten i naturen och livet grundad filosofi, som inte låter sig nöja med en blott skenbar horisont utan rullar upp hela den yttre och inre naturen mellan himmel och jord i dess mäktigt omvälvande rörelse”. Det är en “ny tankemetod”, och dess resultat är “i grunden originella slutsatser och föreställningar … systemskapande tankar … fastslagna sanningar”. Vi har här framför oss “ett arbete, som måste söka sin kraft i det koncentrerade initiativet” – vad nu detta skall betyda – “en undersökning, som går ända till roten … en rotfast vetenskap … en strängt vetenskaplig uppfattning av ting och människor … ett allsidigt genomträngande tankearbete … en skapande plan för de av tanken behärskade förutsättningarna och slutsatserna … det absolut fundamentala”. Det ger oss på det politiskt-ekonomiska området inte endast “omfattande historiska och systematiska arbeten”, av vilka de historiska till på köpet kännetecknas av “min historieskrivning i stor stil” och som i ekonomin åstadkommit “skapande omvälvningar”, utan avslutas också med en egen, fullständigt utarbetad socialistisk plan för framtidssamhället, vilket är “det praktiska resultatet av en klar teori som når ända in till den sista roten” och som därför är lika ofelbar och allena saliggörande som den dühringska filosofin. Ty “endast i den socialistiska form, som jag karaktäriserat i mitt kompendium i national- och socialekonomi, kan ett rättmätigt ägande träda i stället för den skenbara och tillfälliga eller på våld grundade egendomen”. Efter detta har alltså framtiden att rätta och packa sig.

Denna blomsterplockning ur herr Dührings lovsånger till herr Dührings ära låter sig med lätthet tiodubblas. Den torde redan nu hos läsaren ha uppväckt vissa tvivel huruvida han verkligen har att göra med en filosof och inte med – men vi måste be läsaren vänta med sin dom till dess han närmare lärt känna bemälda rotfasthet. Vi återger blomsterplockningen här ovan endast för att visa, att vi inte har att göra med en vanlig filosof och socialist, som helt enkelt uttalar sina tankar och överlåter åt utvecklingen att avgöra deras värde, utan med en alldeles utomordentlig varelse, som påstår sig vara inte mindre ofelbar än påven och vars allena saliggörande lära man helt enkelt har att anamma, om man inte vill förfalla till det mest förkastliga kätteri. Vi har ingalunda att göra med ett av dessa arbeten, som all socialistisk litteratur och på sistone även den tyska överflödar av, arbeten, i vilka personer av olika kaliber uppriktigt söker komma på det klara med frågor om världen, för vilkas besvarande det mer eller mindre fattas dem material, arbeten hos vilka, vad som än må sägas om deras vetenskapliga och litterära brister, den socialistiska goda viljan alltid är berömvärd. Tvärtom, herr Dühring presenterar oss satser, vilka han proklamerar som slutliga sanningar i sista instans, vid sidan av vilka varje annan åsikt på förhand är falsk. Och liksom han tagit den rena sanningen på entreprenad har han också den enda strängt vetenskapliga undersökningsmetoden till sitt förfogande, vid sidan av vilken alla andra är ovetenskapliga. Antingen har han rätt – och då står vi inför alla tiders största geni, den första övermänskliga och ofelbara människan. Eller också har han orätt, och även då, hur vår dom än må utfalla, skulle ett välvilligt hänsynstagande till hans eventuella goda vilja i alla fall vara den dödligaste förolämpning mot herr Dühring.

Om man är i besittning av den slutliga sanningen i sista instans och den enda stränga vetenskapligheten så måste man naturligtvis hysa ett tämligen stort förakt för den övriga förvillade och vetenskapliga mänskligheten. Vi får alltså inte förundra oss om herr Dühring talar ytterst nedlåtande om sina föregångare och om endast några få av honom själv utnämnda stora män undantagsvis finner nåd inför hans rotfasthet.

Låt oss först höra vad han har att säga om filosoferna: “Den på varje djupare tänkesätt blottade Leibniz, denne den bäste bland de många filosoferande hovmännen”. Kant blir ännu nätt och jämt tolererad. Men efter honom följer en enda villervalla. Då kom “de närmaste epigonernas tomheter och lika inskränkta som lättsinniga dårskaper, i synnerhet en Fichte och en Schelling … oerhörda vrångbilder av en okunnig naturfilosofistik … de efterkantska vindunderligheterna” och “feberfantasierna” hos dem som ville kröna “en Hegel”. Dessa rörde sig med en “hegel-jargong” och spred “hegelsmittan” med dess “även till formen ovetenskapliga maner” och dess “kruditeter”.

Naturforskarna slipper inte lindrigare undan. Men då endast Darwin behandlas med namns nämnande måste vi inskränka oss till denne:

“Darwinistisk kvasipoesi och förvandlingsskicklighet med dess grova trånghet i uppfattningen och dess avtrubbade urskillningsförmåga … Enligt vår uppfattning är den specifika darwinismen, från vilken naturligtvis de lamarckska framställningarna bör undantas, ett stycke brutalitet riktad mot humaniteten”.

Allra värst går det emellertid för socialisterna. Med undantag möjligen för Louis Blanc – den obetydligaste av dem alla – är de allihop syndare och berövas den hedersplats som borde tillkomma dem framför (eller efter) herr Dühring. Och detta inte bara i fråga om sanning och vetenskaplighet, nej, även i fråga om karaktären. Med undantag för Babeuf och några kommunarder från 1871 är de alls inga “karlar”. De tre utopisterna kallas “sociala alkemister”. Bland dem behandlas Saint-Simon ännu såtillvida skonsamt som han blott anklagas för “överspändhet” och som det medlidsamt antydes för att han led av religionsvansinne. Vid Fourier är det däremot fullständigt slut med herr Dührings tålamod. Ty Fourier “röjde alla kännetecken på vansinne … Idéer, som man annars lättast återfinner på dårhusen … orediga drömmar … vanvettets alster … Den outsägligt enfaldige Fourier”, denna “barnsliga människa”, denne “idiot” är till på köpet inte ens socialist. Hans falangstär visar inte en tillstymmelse till rationell socialism utan är “en efter mönster av de vanliga hopgyttringarna konstruerad missbildning”. Och slutligen:

“Den som inte av dessa uttalanden (Fouriers om Newton) … känner sig tillräckligt övertygad om att blott den första stavelsen i Fouriers namn och i hela fourierismen (fou = förryckt) innehåller något riktigt, han borde själv inordnas i idioternas kategori”, Robert Owen slutligen “hade svaga och torftiga idéer … hans i fråga om moralen så enkla tänkande … hans krystade plattityder … intetsägande och banala åskådningssätt … Owens föreställningsvärld är knappast värd en allvarligare kritik … hans fåfänga” o.s.v.

När herr Dühring således ytterst spirituellt karakteriserar utopisterna efter deras namn på följande sätt: Saint-Simon – saint (helig), Fourier – fou (förryckt), Enfantin – enfant (barnslig), så fattas det bara att han tillfogar: Owen – o ve! för att med fyra ord en betydande period av socialismens historia skall vara utraderad, och den som tvivlar på det, han “borde själv inordnas i idioternas kategori”.

Av de dühringska omdömena om senare socialister tar vi för korthetens skull endast med dem om Lassalle och Marx:

Lassalle: “Pedantiskt-spetsfundiga populariseringsförsök … förkvävande skolastik … vidunderlig blandning av allmän teori och obetydligt strunt … menings- och formlös hegelvidskepelse … avskräckande exempel … säregen inskränkthet … viktigpetter med det likgiltigaste småkram … vår judiske hjälte … pamflettskrivare … ordinär … inre hållningslöshet i livs- och världsåskådning”.

Marx: “Trång i uppfattningen … hans arbeten och resultat är i och för sig, d.v.s. ur rent teoretisk synpunkt, utan bestående betydelse för vårt område (kritisk historia över socialismen), och för de andliga strömningarnas allmänna historia på sin höjd värda att nämnas som symtom på det inflytande som utövas av en gren inom den nyare sektskolastiken … oförmåga till koncentration och systematik … oformlighet i tankar och stil, ovärdig språkbehandling … inskränkt inbilskhet … duperande … virriga konceptioner, som i själva verket endast är bastarder av historiskt och logiskt fantasteri … bedräglig formulering … personlig fåfänga … fräck … poetiserande pladder … mandarinlärdom … filosofisk och vetenskaplig efterblivenhet”.

Och så vidare, och så vidare – ty också detta är bara ett flyktigt urval av blomster ur den dühringska rosengården. Vad som här intresserar oss är tills vidare inte huruvida dessa älskvärda smädelser – vilka borde avhålla herr Dühring, om han hade en smula omdöme, från att beskylla någon som helst människa för ovärdig språkbehandling – verkligen är slutgiltiga sanningar i sista instans. Likaså aktar vi oss för att i detta sammanhang ge uttryck för någon som helst känsla av tvivel på deras rotfasthet, då man kanske annars t.o.m. skulle förbjuda oss att uppsöka den kategori av idioter till vilken vi hör. Vi har endast ansett det som vår skyldighet att å ena sidan ge ett exempel på vad herr Dühring kallar “den utsökta hänsynsfullheten och det i ordets verkliga mening blygsamma uttryckssättet”, och å andra sidan konstatera, att för herr Dühring ovärdigheten hos hans föregångare inte står mindre fast än hans egen ofelbarhet. Och därmed faller vi i djupaste vördnad ned för alla tiders väldigaste snille – om nu det hela förhåller sig så.

FÖRSTA AVSNITTET
Filosofi
III. Inledning. Apriorism
Filosofin är, enligt herr Dühring, den högsta utvecklingsformen för kunskapen om världen och livet och omfattar i vidare bemärkelse principerna för allt vetande och viljande. Varhelst en följd av kunskaper eller impulser eller en grupp av existensformer framträder för det mänskliga medvetandet måste dessa formers principer prövas av filosofin. Dessa principer är de enkla eller hittills såsom enkla uppfattade beståndsdelar ur vilka det mångskiftande vetandet och viljandet låter sig sammansättas. Liksom kropparnas kemiska sammansättning kan även tingens allmänna beskaffenhet återföras på grundformer och grundelement. Dessa senare beståndsdelar eller principer äger giltighet, så snart de en gång vunnits, inte endast för det som vi omedelbart erfar och uppfattar utan även för den för oss okända och otillgängliga världen. De filosofiska principerna bildar följaktligen den sista komplettering, som vetenskaperna behöver för att nå fram till ett enhetligt system för uppfattningen av naturen och människolivet. Förutom grundformerna för all existens har filosofin egentligen endast två objekt för sin undersökning, nämligen naturen och människolivet. I enlighet härmed låter sig vårt stoff fullständigt naturligt uppdelas i tre grupper, nämligen den allmänna världsschematiken, läran om naturlagarna och slutligen läran om människorna. Denna ordningsföljd innesluter tillika en inre logisk ordning, ty de formella grundsatser som gäller för allt vara kommer främst och de verklighetsområden på vilka de skall tillämpas följer efter, allt enligt graden av underordning. Så långt herr Dühring – och så gott som hela tiden ordagrant.

Det rör sig hos honom alltså om principer, om formella grundsatser, som härletts inte ur yttervärlden utan ur tänkandet och som sedan tillämpas på naturen och människolivet – grundsatser efter vilka naturen och människorna följaktligen har att rätta sig. Men varifrån hämtar tänkandet dessa grundsatser? Hos sig självt? Nej, ty herr Dühring säger själv: de rena idéernas värld inskränker sig till logiska scheman och matematiska relationer (vilket senare till på köpet som vi skall se är falskt). Logiska scheman kan emellertid hänföras endast till tankeformer, men här rör det sig om formerna för varat, yttervärlden, och dessa former kan tänkandet aldrig skapa eller härleda ur sig självt utan blott ur yttervärlden. Därmed inträder en omkastning av hela förhållandet: principerna framstår inte som utgångspunkt för undersökningen utan som dess slutresultat, de “tillämpas” inte på naturen och den mänskliga historien utan abstraheras ur dem. Naturen och människolivet rättar sig inte efter principerna, utan principerna är riktiga endast så långt som de stämmer överens med naturen och historien. Detta är den enda materialistiska uppfattningen av saken, och herr Dührings motsatta uppfattning är idealistisk, den ställer hela saken på huvudet och konstruerar verklighetens värld ur tanken, ur några förkosmiska av evighet bestående scheman, mönster eller kategorier, alldeles som – en Hegel.

I själva verket behövs det bara att man lägger Hegels Encyklopedi med alla dess feberfantasier bredvid herr Dührings slutgiltiga sanningar i sista instans. Hos herr Dühring har vi för det första den allmänna världsschematiken, som hos Hegel kallas logik. Därefter har vi hos båda tillämpningen av dessa scheman, respektive logiska kategorier, på naturen: naturfilosofin, och slutligen deras tillämpning på människolivet, vilket Hegel kallar andens filosofi. Den dühringska ordningsföljdens “inre logiska ordning” för oss alltså “fullständigt naturligt” tillbaka till Hegels Encyklopedi, ur vilken den hämtas så troget, att den hegelska skolans trofaste vandrande jude, professor Michelet i Berlin, kommer att röras till tårar.

Så kan det gå när man på rent naturalistiskt maner uppfattar “medvetandet”, “tänkandet” som något givet, som något på förhand stridande mot varat, naturen. Sedan måste man naturligtvis finna det högst märkvärdigt att medvetande och natur, tänkande och vara, tankelagar och naturlagar kan stämma överens. Går man emellertid vidare och frågar vad tänkande och medvetande är och varifrån de härstammar, så finner man, att de är produkter av den mänskliga hjärnan och att människan själv är en naturprodukt, som utvecklat sig i och tillsammans med sin omgivning. Det förstås då av sig självt, att produkterna av den mänskliga hjärnan, som ju i sista hand också är naturprodukter, inte står i motsättning till utan svarar mot de övriga natursammanhangen.

Men herr Dühring vågar inte tillåta sig denna enkla behandling av saken. Han tänker inte bara i mänsklighetens namn – vilket redan det är en ganska vacker sak – utan i namn av alla medvetna och tänkande väsen på alla himlakroppar. Det vore i sanning “en degradering av medvetandets och kunskapens grundformer om man ville förneka eller ens ifrågasätta deras suveräna giltighet och deras obetingade anspråk på sanning med epitetet mänsklig”. För att inte den misstanken skall uppstå, att två gånger två på någon annan planet skulle kunna vara lika med fem, vågar alltså herr Dühring inte beteckna tänkandet som mänskligt, han måste tvärtom skilja det från den enda miljö där vi faktiskt påträffar det, nämligen människan och naturen, och plumsar därmed räddningslöst ner i en ideologi, som förvandlar honom till epigon efter Hegels “epigoner”. För övrigt kommer vi allt emellanåt att stöta på herr Dühring på andra himlakroppar.

Det är självklart att man inte kan grunda en materialistisk lära på en sådan ideologisk grundval. Vi skall senare se, att herr Dühring mer än en gång nödgas tillskriva naturen medvetna handlingssätt, alltså samma sak som man på vanligt språk kallar för gud.

Vår verklighetsfilosof har emellertid även andra bevekelsegrunder för att överflytta all verklighets grundval från verklighetens värld till tankevärlden. Vetenskapen om denna allmänna världsschematik, om dessa varats formella grundsatser, bildar ju själva grundvalen för herr Dührings filosofi. Om vi emellertid inte härleder världsschematiken ur hjärnan utan blott medelst hjärnan ur verklighetens värld, grundsatserna för varat ur det som är, så behöver vi alls ingen filosofi utan positiva kunskaper om världen och vad som försiggår i den. Och vad som därvid framkommer är inte heller filosofi utan positiv vetenskap. Därmed vore emellertid alla herr Dührings ansträngningar ingenting annat än kärt besvär förgäves. Vidare: om vi inte längre behöver någon filosofi som sådan, så har vi inte heller användning för något system, inte ens ett naturligt filosofiskt system. Insikten att naturföreteelserna står i ett systematiskt sammanhang driver vetenskapen till att påvisa detta sammanhang överallt, såväl i detaljer som ifråga om helheten. Men en mot verkligheten svarande, uttömmande vetenskaplig framställning av detta sammanhang, en exakt avbild i tanken av det världssystem i vilket vi lever kommer varken vi eller någon annan epok någonsin att nå fram till. Skulle vid någon tidpunkt i den mänskliga utvecklingen ett sådant slutligt system av världssammanhang på det fysiska såväl som på det andliga och historiska området åstadkommas, så vore därmed det mänskliga vetandet avslutat och den framtida historiska utvecklingen avskuren från och med det ögonblick, då samhället inrättats i samklang med detta system – vilket vore en absurditet, en fullständig orimlighet. Människorna finner sig alltså ställda inför en motsägelse: å ena sidan vill de lära känna världssystemet i hela dess sammanhang, å andra sidan är de såväl på grund av sin egen som världssystemets natur aldrig i stånd att lösa denna uppgift. Men denna motsägelse ligger inte endast i världens och människornas natur, den tjänst gör även som hävstång för hela det intellektuella framåtskridandet och finner dagligen och stundligen sin lösning i mänsklighetens oändliga progressiva utveckling, alldeles som t.ex. en matematisk ekvation kan finna sin lösning i en oändlig serie eller ett kedjebråk. I själva verket är och förblir varje tankebild av världssystemet begränsad, objektivt av den historiska situationen och subjektivt av dess upphovsmans fysiska befinnande och sinnesförfattning. Men herr Dühring proklamerar på förhand att hans tankemetod utesluter varje tendens till en subjektivistiskt begränsad världsföreställning. Vi har ovan sett, att han är allestädes närvarande – på alla tänkbara himlakroppar. Nu ser vi även att han är allvetande. Han har löst vetenskapens sista uppgift och därmed satt en damm för allt vidare vetenskapligt framåtskridande.

Och liksom herr Dühring uppfattar varats grundformer som aprioriska, så tror han sig även kunna härleda den rena matematiken ur sitt eget huvud – utan att anlita de erfarenheter som yttervärlden bjuder. I den rena matematiken skall tanken befatta sig “med sina egna fria skapelser och fantasier”, begreppen tal och siffror är “objekt som den frambringar uteslutande för att tillfredsställa sig själv” och som följaktligen har “en av den speciella erfarenheten och världens faktiska beskaffenhet oberoende giltighet”.

Att den rena matematiken har giltighet oberoende av varje enskild individs speciella erfarenhet är förvisso riktigt, och detsamma gäller för alla fastslagna vetenskapliga fakta, ja för alla fakta över huvud taget. De magnetiska polerna, vattnets sammansättning av väte och syre, det faktum att Hegel är död medan herr Dühring lever, gäller oberoende av min eller andra enskilda personers erfarenhet, t.o.m. oberoende av herr Dührings så snart han sover den rättfärdiges sömn. Tanken befattar sig emellertid i den rena matematiken ingalunda enbart med sina egna skapelser och föreställningar. Begreppen tal och figurer har inte hämtats någon annanstans än ur den verkliga världen. De tio fingrar, på vilka människorna räknar och med vars hjälp de alltså har lärt sig den första aritmetiska operationen, är allt annat än en tankens fria skapelse. Till räknandet hör inte bara föremål som kan räknas utan även förmågan att vid betraktandet av dessa föremål bortse från alla övriga egenskaper förutom deras antal – och denna förmåga är resultatet av en lång historisk, erfarenhetsmässig utveckling. Och liksom talbegreppet är även figurbegreppet helt och hållet lånat från yttervärlden och inte framsprunget ur hjärnans rena tänkande. Det måste finnas ting som har form och vilkas former man jämför innan man kan komma på figurbegreppet. Den rena matematikens objekt är de rymdformer och kvantitetsförhållanden som härskar i verklighetens värld, alltså ett högst påtagligt stoff. Att detta stoff framträder i en synnerligen abstrakt form kan endast nödtorftigt dölja dess ursprung i yttervärlden. För att kunna undersöka dessa former och förhållanden i renodlat skick måste man emellertid radikalt skilja dem från deras innehåll, man måste bortse från detta som likgiltigt. På detta sätt erhåller man punkter utan dimensioner, linjer utan tjocklek och bredd, a och b och x och y, konstanter och variabler, för att allra sist nå fram till tankens egna fria skapelser och fantasier, nämligen de imaginära storheterna. Inte heller de matematiska storheternas skenbara härledning ur varandra bevisar deras aprioriska ursprung utan endast deras rationella sammanhang. Innan man kom på idén att härleda cylinderns form genom att vrida en rektangel kring en av dess sidor, måste man ha undersökt ett antal verkliga rektanglar och cylindrar, det må sedan ha skett i en aldrig så ofullkomlig form. Som alla andra vetenskaper har matematiken uppstått ur människornas behov: ur uppmätningen av mark och rymdinnehåll, ur tidräkning och mekanik. Men här liksom på tänkandets övriga områden avsöndras på ett visst utvecklingsstadium de ur verklighetens värld abstraherade lagarna från denna värld och ställes emot den som något självständigt, såsom utifrån kommande lagar efter vilka världen har att rätta sig. Så har det gått till i samhälle och stat, så och inte annorlunda är processen när den rena matematiken efteråt tillämpas på världen, trots att den hämtats just ur denna värld och endast representerar en del av dess sammanhangsformer – och trots att den endast därför över huvud taget är tillämplig.

På samma sätt som herr Dühring inbillar sig att utan något som helst erfarenhetsmaterial kunna härleda hela den rena matematiken ur de matematiska axiomen – “vilka ur rent logisk synpunkt varken kan bevisas eller är i behov av något bevis” – för att sedan tillämpa den på världen, på samma sätt inbillar han sig kunna ur hjärnan frambringa varats grundformer – de enkla beståndsdelarna för allt vetande, filosofins axiom – och sedan ur dessa härleda hela filosofin eller världsschematiken samt påtruga naturen och människornas värld denna sin skapelse. Tyvärr består naturen inte alls och människornas värld endast till en mycket ringa del av det manteuffelska Preussen av år 1850.[3]

De matematiska axiomen är uttryck för det högst torftiga tankeinnehåll, som matematiken måste låna från logiken. De kan reduceras till tvenne:

  1. Det hela är större än delen. Denna sats är en ren tautologi, då den kvantitativt uppfattande föreställningen om delen på förhand är bestämd genom föreställningen om det hela, nämligen såtillvida som uttrycket “del” utan vidare anger att den kvantitativa “helheten” består av flera kvantitativa “delar”. Även sedan vi med hjälp av det s.k. axiomet uttryckligen konstaterat detta, har vi inte kommit ett steg vidare. Man kan t.o.m. i viss mening bevisa denna tautologi, om man säger: ett helt är det, som består av flera delar; en del är det, som tillsammans med övriga delar utgör ett helt, följaktligen är delen mindre än det hela – varvid den tomma upprepningen låter innehållstomheten framträda ännu starkare.
  2. Om två storheter är lika med en tredje, så är de sinsemellan lika. Denna sats är, som redan Hegel påvisat, en slutsats, för vars riktighet logiken ansvarar, som alltså är bevisad, om också utanför den rena matematiken. De övriga axiomen om likhet och olikhet är blott logiska kompletteringar av denna slutsats.

Dessa magra satser lockar varken i matematiken eller någon annanstans en hund från spisen. För att komma vidare måste vi ta de reella förhållandena med i räkningen – förhållanden och rumsformer som tas från verkliga kroppar. Föreställningarna om linjer, ytor, vinklar, månghörningar, kuber, klot o.s.v. är alla hämtade ur verkligheten, och det fordras en god portion naiv ideologi för att tro matematikernas påstående att den första linjen uppstått genom en punkts rörelse i rummet, den första ytan genom en linjes rörelse, den första kroppen genom en ytas rörelse o.s.v. Redan språket rebellerar mot detta. En matematisk figur med tre dimensioner kallas en kropp, corpus solidum, på latin alltså t.o.m. en fast kropp. Den bär m.a.o. ett namn, som ingalunda är en tankens fria ingivelse utan lånats ur den handfasta realiteten.

Men vartill allt detta ordande? Sedan herr Dühring på sidorna 42 och 43 entusiastiskt besjungit den rena matematikens oberoende av erfarenhetens värld, dess aprioritet, dess sysslande med tankens egna fria skapelser och fantasier, säger han på sidan 63:

“Det förbises nämligen lätt, att de matematiska elementen (tal, storhet, tid, rum och geometrisk rörelse) blott till sin form är ideella … de absoluta storheterna är därför något helt och hållet empiriskt, sak samma vilken klass de tillhör”, … ehuru “matematiska scheman kan isoleras från erfarenheten och ändå definieras på ett tillfredsställande sätt” –

vilket senare mer eller mindre gäller om varje abstraktion men ingalunda bevisar, att den inte är abstraherad ur verkligheten. I världsschematiken är den rena matematiken framsprungen ur det rena tänkandet – i naturfilosofin är den något helt igenom empiriskt, som hämtats från yttervärlden och sedan isolerats. Vem skall vi egentligen tro?

IV. Världsschematik
“Det allomfattande varat är ett. I sin självtillräcklighet har det ingenting vid sidan av sig eller över sig. Att vid sidan av det förutsätta ett andra vara skulle betyda att göra det till vad det inte är, nämligen till en detalj eller beståndsdel av ett omfångsrikare helt. I det vi spänner våra enhetliga tankar så att säga som en ram, kan ingenting som omfattas av denna tankeenhet i sig gömma en dubbelhet. Men ingenting kan heller undandra sig denna tankeenhet … Allt tänkandes väsen består i förenandet av medvetandets element till en enhet … Det är sammanfattningens enhetspunkt, varigenom det odelbara världsbegreppet uppstått och universum, som framgår redan av ordet, uppfattas som något, vari allt är förenat till en enhet.”

Så långt herr Dühring. Den matematiska metoden att “i dess enkla grundgestalt avgöra varje fråga axiomatiskt, som om det rörde sig om enkla matematiska grundsatser” – denna metod skall här för första gången komma till användning.

“Det allomfattande varat är ett”. Om tautologi är ett enkelt upprepande i predikatet av vad som redan sagts i subjektet – och den satsen är ett axiom – så har vi här en tautologi av renaste vatten. I subjektet säger oss herr Dühring, att varat omfattar allt, och i predikatet påstår han sedan oförskräckt, att det ingenting finns utom det. Vilken kolossalt “systemskapande tanke”!

I sanning systemskapande. Innan vi kommit sex rader längre, har herr Dühring med tillhjälp av det enhetliga tänkandet förvandlat varats egenskap att vara ett till att det är en enhet. Då tänkandets väsen består i sammanfattningen till en enhet, så är varat, så snart det tänkes, tänkt som enhetligt, världsbegreppet är odelbart, och emedan det tänkta varat, världsbegreppet, är enhetligt, så är det verkliga varat, verklighetens värld, likaså en odelbar enhet. Och följaktligen “finns det inte längre någon plats för ett hinsides, så snart anden en gång lärt sig fatta varat i dess enhetliga universalitet”.

Det är ett fälttåg mot vilket Austerlitz och Jena, Königgrätz och Sedan fullständigt förbleknar. I ett par satser, knappt en sida efter det vi mobiliserat det första axiomet, har vi redan undanröjt och förintat allt hinsides, Gud, de himmelska härskarorna, himmel, helvete och skärseld, samt avskaffat själens odödlighet.

Hur kommer vi från varats egenskap att vara ett till dess enhet? Genom att vi över huvud taget föreställer oss det. Så snart vi spänner vår enhetliga tanke om det som en ram, blir det enda varat i tanken enhetligt, en tankeenhet, ty allt tänkandes väsen består i förenandet av medvetandets element till en enhet.

Denna sista sats är helt enkelt falsk. För det första består tänkandet lika mycket i en sönderdelning av medvetandets objekt i deras element som i förenandet av sammanhörande element till en enhet. Utan analys ingen syntes. För det andra kan tänkandet, om det inte vill råka vilse, endast sammanfatta de element i medvetandet till en enhet, som redan på förhand är enhetliga eller har en enhetlig förebild i verkligheten. Om jag inordnar en skoborste under enheten däggdjur, så får den därmed ingalunda några mjölkkörtlar. Varats enhet, respektive uppfattningen av det som en enhet, är följaktligen just det som skulle bevisas. Och om herr Dühring försäkrar oss, att han tänker sig varat enhetligt och inte exempelvis dubbelt, så säger han oss därmed ingenting annat än sin oförgripliga mening.

Om vi klart vill framställa hans tankegång, så är den följande: Jag börjar med varat. Alltså tänker jag mig varat. Tanken på varat är enhetlig. Tanke och vara måste emellertid överensstämma, de motsvarar varandra, de “täcker varandra”. Följaktligen är varat också i verkligheten enhetligt. Följaktligen finns det ingenting översinnligt. Men hade herr Dühring talat så oförtäckt i stället för att ge oss ovanstående orakelutläggning till livs, så hade ideologin legat i öppen dag. Att ur identiteten mellan tänkande och vara vilja bevisa realiteten av ett visst tankeresultat, det var just en av de vildaste feberfantasierna hos – en Hegel.

Men även om herr Dührings bevisföring hade varit riktig, så skulle han därmed inte ha berövat spiritualisterna en tumsbredd mark. Spiritualisterna svarar honom kort och gott: världen är även för oss enkel; uppdelningen av verkligheten i denna världen och en annan existerar endast från vår specifikt jordiska arvsyndsståndpunkt; i och för sig, d.v.s. i Gud, är hela varat ett. Och de kommer att ledsaga herr Dühring till hans omtyckta andra himlakroppar och visa honom en eller flera sådana, där inget syndafall ägt rum och där det följaktligen inte heller består någon motsättning mellan denna världen och den andra utan världens enhetlighet är ett trons postulat.

Det löjligaste i saken är, att herr Dühring för att med varats begrepp bevisa Guds icke-existens använder det ontologiska beviset för Guds existens. Detta lyder: Om vi tänker oss Gud, så tänker vi oss honom som sammanfattningen av allt fullkomligt. Till sammanfattningen av allt fullkomligt hör emellertid framför allt existensen, ty ett icke-existerande väsen är ovillkorligen ofullkomligt. Alltså måste vi till Guds fullkomligheter även räkna existensen. Alltså måste Gud existera. Precis på samma sätt resonerar herr Dühring. Om vi tänker oss varat, så tänker vi oss det som ett begrepp. Vad som sammanfattas i ett begrepp, det är enhetligt. Om varat inte vore enhetligt skulle det inte svara mot sitt begrepp. Följaktligen måste det vara enhetligt. Följaktligen finns det ingen gud o.s.v.

Om vi talar om varat i dess renhet, med bortseende från allt annat, så kan enheten endast bestå i att samtliga föremål, som det är fråga om, är – att de existerar. Deras enhet ligger i deras vara och inte i något annat, och det gemensamma omdömet, att de alla är, kan över huvud taget inte ge dem några ytterligare bestämningar – gemensamma eller inte – utan utesluter tills vidare alla sådana ur betraktelsen. Ty så snart vi avlägsnar oss om också bara en millimeter från det grundfaktum, att varat gemensamt tillkommer dessa ting, så börjar skillnaderna mellan tingen att framträda för vår blick. Om dessa skillnader ligger däri, att det ena är vitt, det andra svart, det ena levande, det andra livlöst, det ena av denna världen, det andra någonting hinsides – den saken kan vi aldrig avgöra enbart på grundval av deras gemensamma existens.

Världens enhet ligger inte i dess vara, ehuru dess vara är en förutsättning för dess enhet, då den ju först måste vara innan den kan bli ett. Frågan om varat står över huvud taget öppen alltifrån den punkt, där vår synkrets upphör. Världens verkliga enhet ligger i dess materialitet, och denna är inte bevisad med ett par taskspelarfraser utan förutsätter en lång och mödosam utveckling av filosofin och naturvetenskapen.

Vidare i texten. Det vara, som herr Dühring uppbygger oss med, är “inte det rena vara, som i sin självidentitet saknar alla särskilda bestämningar och som i verkligheten endast representerar en avbild av tanketomheten eller frånvaron av tankar”. Nu skall vi emellertid snart se, att herr Dührings värld i själva verket börjar med ett vara, som saknar all inre differentiering, all rörelse och förändring och som alltså faktiskt är en avbild av tanketomheten, ett verkligt intet. Först ur denna konstellation vara-intet utvecklar sig det nuvarande differentierade, föränderliga världstillståndet, vilket framstår som en utveckling, ett vardande; och först sedan vi insett detta är det möjligt för oss att mitt i den ständigt försiggående förändringen “hålla fast vid föreställningen om ett med sig självt identiskt vara”. Vi har därmed nått fram till ett högre begrepp om varat som i sig innesluter såväl konstans som föränderlighet, såväl existens som tillblivelse. Hunna så långt som hit finner vi att “släkt och art eller över huvud taget det allmänna och det särskilda utgör de enklaste skiljemedlen, utan vilka tingens beskaffenhet inte kan förstås”. Dessa medel tjänar emellertid endast att skilja på kvaliteten. Och sedan detta gjorts går vi vidare: “gentemot släktbegreppet står storleksbegreppet som någonting likartat, i vilket inga artskillnader längre äger rum”, d.v.s. vi övergår från kvalitet till kvantitet, och denna är städse “mätbar”.

Låt oss nu jämföra denna “skarpa analys av de allmänna verkningsschemana” och dess “verkligt kritiska ståndpunkt” med en Hegels kruditeter, tomhet och feberfantasier. Vi finner, att Hegels Logik börjar med varat – liksom herr Dühring; att varat framstår som ett intet, liksom hos herr Dühring; att denna konstellation vara-intet övergår i ett vardande, vars produkt är tillvaron, d.v.s. högre, fullbordad form av varat – alldeles som hos herr Dühring. Tillvaron leder till kvalitet, kvaliteten till kvantitet – alldeles som hos herr Dühring. Och på det att ingenting av vikt må saknas, lär oss herr Dühring på annat ställe:

“Ur förnimmelselöshetens rike träder man – trots allt kvantitativt gradvist skeende – in i förnimmelsens endast genom ett kvalitativt språng, om vilket vi … kan påstå, att det oändligt skiljer sig från den blotta graderingen av en och samma egenskap”.

Detta är ingenting annat än den hegelska gränslinjen för måttförhållanden, där en rent kvantitativ stegring eller minskning på vissa punkter leder till ett kvalitativt språng, som t.ex. ifråga om uppvärmning eller avkylning av vatten, där kokpunkten och fryspunkten representerar de kritiska punkter, vid vilka – under normaltryck – språnget till ett nytt aggregationstillstånd fullbordas, så att alltså kvantiteten slår om i kvalitet.

Även vi har i vår undersökning försökt att nå fram till roten, och som det rotfasta dühringska grundschemats rot har vi funnit – en Hegels “feberfantasier”, kategorierna i Hegels “Logik”, första delen, läran om varat, i strängt gammalhegeliansk “ordningsföljd” och nästan utan minsta försök att dölja plagiatet!

Och inte nöjd med att bestjäla sin mest förtalade föregångare på hela dennes schematik för varat har herr Dühring mage att – sedan han själv presterat ovanstående exempel på kvantitetens språngvisa omslag i kvalitet – om Marx säga:

“Hur löjeväckande ter sig inte t.ex. åberopandet (hos Marx) av den virriga hegelska dimföreställningen, att kvantiteten slår om i kvalitet!”

Virrig dimföreställning! Vem slår här om, och vem väcker här löje, herr Dühring?

Hela denna nätta uppsättning av småsaker är alltså ingalunda “axiomatiskt avgjord” i enlighet med programmet utan har helt enkelt lånats utifrån, d.v.s. ur Hegels “Logik”. Och det till på köpet så troget, att man i hela kapitlet inte ens finner en ansats till inre sammanhang som inte hämtats från Hegel – varvid det hela slutligen utmynnar i tomma spekulationer över rum och tid, beständighet och förändring.

Från varat kommer Hegel till väsendet, till dialektiken. Här behandlar han reflexionsbestämningarna, deras inre motsatser och motsägelser, som t.ex. positiv och negativ, kommer därefter till kausaliteten eller förhållandet mellan orsak och verkan, och slutar med nödvändigheten. Precis likadant hos herr Dühring. Vad Hegel kallar läran om väsendet översätter herr Dühring med: varats logiska egenskaper. Dessa består emellertid framför allt i “antagonismen mellan krafter”, i motsättningar. Motsägelserna förnekar däremot herr Dühring radikalt – vi skall senare återkomma till denna punkt. Sedan går han över till kausaliteten och från denna till nödvändigheten. När herr Dühring säger om sig själv: “Vi, som inte filosoferar ur buren”, så menar han väl, att han filosoferar i buren nämligen i den hegelska kategorischematikens bur.

V. Naturfilosofi. Tid och rum
Vi kommer nu till – naturfilosofin. Här har herr Dühring återigen alla skäl att vara missnöjd med sina föregångare. Naturfilosofin “sjönk så djupt, att den blev en utsvävande, på okunnighet vilande kvasipoesi” och “hemföll åt det prostituerade filosofisteriet hos en Schelling och andra i förkunnelsen av det absoluta frossande sällar med deras mystifiering av läsekretsen”. Vi har numera tröttnat på dessa “missfoster”, men endast för att i stället hemfalla åt “hållningslöshet”. “Och vad den breda publiken angår, så innebär en stor charlatans bortgång som bekant ofta endast att en obetydligare men mer durkdriven lärjunge får tillfälle att under annan skylt upprepa hans produktion.” Hos naturforskarna själva spåras ringa “lust till någon utflykt i de världsomspännande idéernas värld” och de nöjer sig därför med idel “förvirrade förhastanden” på det teoretiska området. Här är skyndsam hjälp av nöden, och lyckligtvis finns herr Dühring till hands.

För att uppskatta de nu följande avslöjandena om världens utveckling i tiden och dess begränsning i rummet till deras rätta värde måste vi återigen gå tillbaka till några ställen i “världsschematiken”.

Varat tillskrives, fortfarande i överensstämmelse med Hegel (“Encyklopedi” § 93), oändlighet, och denna oändlighet – den dåliga oändligheten som Hegel kallar den – undersökes sedan närmare.

“Den enklaste tänkbara formen för en motsägelselös oändlighet är den obegränsade anhopningen av tal i talserien … Liksom vi till varje tal alltid kan foga ännu en enhet utan att någonsin uttömma möjligheten att räkna vidare, så följer på varje tillstånd av varat ytterligare ett, och i det obegränsade frambringandet av sådana tillstånd består oändligheten. Denna strikt tänkta oändlighet har följaktligen endast en enda grundform med en enda riktning. Visserligen förefaller det kanske lika enkelt för tänkandet att föreställa sig en anhopning av tillstånden i den motsatta riktningen, men denna tanke på en bakåt fortskridande oändlighet är inte desto mindre förhastad. Om anhopningen nämligen i verkligheten förutsätter en omvänd riktning, så måste den vid varje sitt tillstånd redan ha en oändlig talserie bakom sig. Därmed skulle vi emellertid ha gjort oss skyldiga till den otillåtliga motsägelsen att beteckna en uträknad talserie som oändlig. Det visar sig alltså absurt att förutsätta en andra riktning för oändligheten.”

Den första slutsats som måste dras ur denna uppfattning om oändligheten är att sammanhanget av orsaker och verkningar i världen en gång måste ha haft en början:

“ett oändligt antal orsaker som radats samman är otänkbart redan av den anledning att det förutsätter att det otaliga kan räknas”.

Därmed är nödvändigheten av en slutorsak bevisad.

Den andra slutsatsen är “lagen om det bestämda antalet: en anhopning av identiska enheter, av vilket slag de än må vara, är i verkligheten tänkbar endast i form av ett bestämt antal”. Inte endast det förhandenvarande antalet av himlakroppar måste vid varje tidpunkt vara i och för sig bestämt utan även det samlade antalet av de i världen existerande minsta delarna av materien. Sistnämnda nödvändighet är den verkliga anledningen till att ingen sammansättning kan tänkas utan atomer. All faktisk delbarhet har alltid en konkret bestämdhet och måste ha det, om inte motsägelsen med det otaliga som uträknat skall inträda. Av samma orsak måste inte endast det hittillsvarande antalet av jordens kretsrörelser kring solen vara bestämt, om också inte möjligt att ange, utan alla periodiska naturprocesser måste ha haft ett slags början, och all differens, alla på varandra följande mångfalder i naturen måste ha sin rot i ett med sig självt identiskt urtillstånd. Detta kan utan motsägelse ha existerat i all evighet, men även denna föreställning skulle vara omöjlig om tiden i sig själv bestod av reella delar och inte i stället vore en idé, som förståndet indelar efter eget gottfinnande. Med det verkliga och i sig differentierade tidsinnehållet förhåller det sig på annat sätt; detta reella substrat som utfyller tiden med konkreta fakta tillhör på grund av sin differentiering ett område vars uppenbarelseformer är möjliga att räkna. Om vi tänker oss ett tillstånd, som är utan förändringar och i sin likhet med sig själv inte uppvisar någon som helst följdskillnad, så förvandlar sig även det mera speciella tidsbegreppet i den allmännare idén om varat. En fortvaro utan innehåll är vi över huvud taget inte i stånd att föreställa oss. – Så långt herr Dühring, och han är inte lite uppblåst över vikten av dessa upptäckter. Han hoppas först och främst, att man “åtminstone inte skall betrakta dem som någon ringa sanning”. Senare heter det emellertid:

“Man erinre sig de högst enkla formuleringar, varmed vi förlänat oändlighetsbegreppet och invändningarna mot detsamma en hittills okänd räckvidd … den enkla gestaltning som den universella rums- och tidsuppfattningen erhållit genom den nuvarande skärpningen och fördjupningen.”

Vi har förlänat! Den tidsenliga fördjupningen och skärpningen! Vem är vi och vilken tid är det fråga om? Vem fördjupar och skärper?

“Tes. Världen har en begynnelse i tiden och är även vad rummet beträffar innesluten inom gränser. Bevis: Om man antar, att världen inte har någon begynnelse i tiden, så har vid varje given tidpunkt en evighet förflutit och följaktligen även en oändlig serie av varandra avlösande tillstånd i världen. Nu består emellertid oändligheten hos en serie just däri att den aldrig kan avslutas genom en successiv syntes. Alltså är en oändlig utvecklingsserie i det förflutna omöjlig, och följaktligen förutsätter världens existens med nödvändighet en begynnelse i tiden, vilket var det första som skulle bevisas. – Likaså i fråga om tesens senare del, låt oss även här utgå från motsatsen till det som skulle bevisas. Världen skulle alltså vara ett givet oändligt helt av samtidigt existerande ting. Nu kan vi emellertid aldrig föreställa oss en storhet, som inte är oss direkt given innanför gränserna av vår åskådning, enbart som en syntes av delar, inte heller kan vi tänka oss en sådan storhet i dess helhet som den totala syntesen eller som ett upprepat radande av enheter till varandra. För att tänka sig världen som ett helt vilket utfyller alla rum måste man följaktligen uppfatta den successiva syntesen av den oändliga världens alla delar som avslutad, d.v.s. man måste vid sammanräkningen av alla för ögonblicket existerande ting förutsätta att en oändlig tid förflutit, vilket är orimligt. Följaktligen kan ett oändligt aggregat av verkliga ting inte uppfattas som ett givet helt, alltså inte heller som ett samtidigt givet. Världen är följaktligen inte oändlig till sin utbredning i rummet utan innesluten i dess gränser – vilket var det andra som skulle bevisas.”

Dessa satser är ordagrant hämtade ur en välbekant bok, som utkom första gången 1781 och bär titeln “Kritik av det rena förnuftet” av Immanuel Kant, där var och en kan återfinna dem i första delen, andra avdelningen, andra boken, andra huvudstycket, andra avsnittet: Det rena förnuftets första antinomi. Den ära herr Dühring kan göra anspråk på består med andra ord däri, att han klistrat på en av Kant utvecklad tanke namnet: “Det bestämda antalets lag”, och i upptäckten, att det en gång funnits en tid då det inte existerade någon tid, men väl en värld. I fråga om allt det övriga, alltså i fråga om allt som i herr Dührings framställning ännu kan ha någon mening, betyder “vi” helt enkelt – Immanuel Kant, och “nutiden” är endast nittiofem år gammal. Förvisso “högst enkelt”! En märklig “hittills okänd räckvidd”!

Nu framställer emellertid Kant ingalunda de ovannämnda satserna såsom slutgiltigt uttömda i och med det givna beviset. Tvärtom, på nästa sida påstår och bevisar han raka motsatsen, att världen inte har någon begynnelse i tiden och inte något slut i rummet, och antinomin, den olösbara motsägelsen, ligger enligt honom just däri att det ena är lika bevisbart som det andra. Personer av mindre kaliber skulle kanske ha blivit en smula betänksamma av den anledningen, att “en Kant” här fann en olöslig svårighet. Inte så vår modige fabrikant av “i grunden originella slutsatser och föreställningar”: vad som passar honom av Kants antinomi skriver han oförfärat av och kastar resten åt sidan.

I själva verket är gåtans lösning mycket enkel. Evighet i tiden, oändlighet i rummet består redan på förhand och enligt den enkla ordalydelsen i att inte ha ett slut i någondera riktningen, varken framåt eller bakåt, varken uppåt eller nedåt, varken åt höger eller åt vänster. Denna oändlighet är något helt annat än talseriens oändlighet, ty denna börjar alltid med talet ett, med ett första led. Att seriebegreppet inte är användbart i vårt fall visar sig genast, om vi tillämpar det på rummet. Den oändliga serien innebär, överförd på det rumsliga planet, en linje som från en viss bestämd punkt dras ut i det oändliga. Har man därmed på något sätt uttryckt rummets oändlighet? Minst av allt, det krävs bara sex från denna enda punkt i tre motsatta riktningar dragna linjer för att fatta rummets dimensioner, som enligt den givna förutsättningen alltså skulle vara inte mindre än sex stycken. Kant insåg detta så pass tydligt, att han endast indirekt och på en omväg sökte tillämpa talserien på världsrummet. Herr Dühring däremot tvingar oss att anta tillvaron av sex dimensioner i rummet och har sedan inte ord nog starka att fördöma den matematiska mysticismen hos Gauss, som inte vill nöja sig med de vanliga tre rumsdimensionerna.

Tillämpad på tiden har den i bägge riktningarna ändlösa linjen eller serien av enheter en viss metaforisk mening. Föreställer vi oss emellertid tiden som räknad från talet ett eller som en från en bestämd punkt utgående linje, så säger vi därmed på förhand, att tiden har en början. Vi förutsätter just det som vi skulle bevisa. Vi ger oändligheten i tiden en ensidig, halv karaktär. Men en ensidig, en delad oändlighet är i sig också en motsägelse, raka motsatsen till en “motsägelselöst tänkt oändlighet”. Vi kommer ifrån denna motsägelse endast om vi förutsätter, att det tal från vilket vi börjar räkningen av serien och den punkt utifrån vilken vi mäter linjen är ett godtyckligt tal i serien, en godtycklig punkt på linjen, som kan förläggas var som helst utan att detta spelar någon roll för linjen eller serien.

Men motsägelsen med “en oändlig talserie som räknats”? Vi blir i stånd att närmare undersöka den så snart herr Dühring företagit det konststycket att verkligen räkna den. När han är färdig med räkningen från -∞ [minus oändlighet] till noll, då kan han återkomma. Det är ju klart, att var han än börjar räkna, så lämnar han en oändlig serie oräknad bakom sig och därmed den uppgift han skulle lösa. Han kunde lika väl vända på sin egen oändliga serie 1 + 2 + 3 + 4 … och försöka att räkna från det oändliga slutet tillbaka till ett. Detta kan uppenbarligen endast den människa ge sig på, som inte alls begriper vad det rör sig om. Än mer, när herr Dühring påstår, att den oändliga serien i förfluten tid är uträknad, så påstår han därmed, att tiden har en begynnelse, ty annars kunde han ju alls inte börja “räkna”. Han inskjuter alltså återigen som förutsättning vad han skulle bevisa. Föreställningen om den uträknade oändliga serien, med andra ord den världsomspännande dühringska lagen om det bestämda antalet, är följaktligen en contradictio in adjecto, den innehåller i sig själv en motsägelse, och till på köpet en absurd motsägelse.

Så mycket är klart: den oändlighet, som har ett slut men ingen början, är varken mer eller mindre oändlig än den, som har en början men inget slut. Den ringaste dialektiska insikt borde ha sagt herr Dühring, att början och slut ovillkorligen hör ihop, alldeles som nordpol och sydpol, och att om man utelämnar slutet så gör man i stället början till ett slut – seriens ena slutpunkt – och omvänt. Hela misstaget är möjligt endast tack vare den matematiska vanan att operera med oändliga serier. Eftersom man i matematiken måste utgå från det bestämda, avgränsade, för att komma till det obestämda, gränslösa, så måste alla matematiska serier, positiva som negativa, börja med en enhet, annars kan man inte räkna med dem. Matematikerns ideella behov är emellertid långt ifrån någon tvångslag för verklighetens värld.

För övrigt kommer herr Dühring aldrig att gå i land med att tänka sig den verkliga oändligheten motsägelselös. Oändligheten är en motsägelse och full av motsägelser. Det är en motsägelse att tänka sig en oändlighet sammansatt av idel ändliga storheter, och inte desto mindre är detta vad som sker. Föreställningen att den materiella världen är begränsad leder inte till färre motsägelser än dess gränslöshet, och varje försök att avlägsna dessa motsägelser leder som vi sett till nya och ännu större motsägelser. Just därför att oändligheten är en motsägelse, just därför är den en oändlig process som utan slut försiggår i tid och rum. Motsägelsens upphävande skulle betyda att det oändliga toge slut. Detta insågs mycket riktigt av Hegel som också behandlar de över denna motsägelse spekulerande herrarna med välförtjänt förakt.

Låt oss gå vidare. Tiden har alltså haft en början. Vad fanns före denna början? Den med sig själv identiska och i ett oföränderligt tillstånd befintliga världen. Och eftersom det i detta tillstånd inte sker några förändringar, så övergår också det speciella tidsbegreppet i den allmänna idén om varat. – För det första angår det oss här inte alls vilka begrepp som förvandlas i herr Dührings huvud. Det är inte alls fråga om tidsbegreppet utan om den verkliga tiden, som herr Dühring ingalunda blir kvitt till så billigt pris. För det andra må tidsbegreppet hur mycket som helst övergå i varats allmännare idé, därmed kommer vi inte ett steg vidare. Ty grundformerna för allt vara är rum och tid, och ett vara utanför tiden är ett lika stort nonsens som ett vara utanför rummet. Det hegelska “tidlöst förgångna varat” och det nyschellingska “otänkbara varat” är rationella föreställningar i jämförelse med detta vara utanför tiden. Därför går också herr Dühring mycket försiktigt tillväga: visserligen rör det sig här om ett slags tid men en tid som i grund och botten inte kan kallas för tid. Tiden består ju i och för sig inte av reella delar utan indelas efter gottfinnande av vårt förstånd – först sedan tiden utfyllts med differentierade fakta kan den mätas – en fortvaro utan innehåll är vi över huvud taget inte i stånd att fatta. – Vi kan här lämna fattbarheten åt sidan. Frågan är om världen i det ovan förutsatta tillståndet äger fortbestånd, om den genomgår en tid? Att ingenting vinnes med att mäta en sådan innehållslös fortvaro, lika litet som med att gagnlöst och utan mål mäta i det tomma rummet, det vet vi sedan länge, och Hegel kallar ju också på grund av långtråkigheten i ett sådant förfaringssätt detta slag av oändlighet för den dåliga oändligheten. Enligt herr Dühring existerar tiden endast genom förändringen, inte förändringen i och genom tiden. Det är emellertid just emedan tiden är skild från och oberoende av förändringen som man kan mäta den genom förändringen, ty till mätande hör alltid något som skiljer sig från det som skall mätas. Och den tid, i vilken inga förnimbara förändringar försiggår, är långt ifrån att inte vara någon tid alls. Den är tvärtom den rena, av inga främmande tillsatser påverkade tiden, alltså den verkliga tiden, tiden som sådan. Om vi i verkligheten vill fatta tidsbegreppet i dess renhet, skilt från alla främmande och obehöriga tillsatser, så är vi nödsakade att bortse från alla tilldragelser som efter och vid sidan av varandra försiggår i tiden såsom icke dithörande, och på detta sätt föreställa oss en tid, i vilken ingenting sker. Därmed har vi emellertid inte låtit tidsbegreppet uppgå i den allmänna idén om varat utan vi har tvärtom först därmed nått fram till det rena tidsbegreppet.

Alla dessa motsägelser och orimligheter är emellertid rena barnleken i jämförelse med den förvirring som herr Dühring råkar i genom sitt med sig självt identiska världsbegynnelsetillstånd. Om världen en gång befann sig i ett tillstånd, där absolut inga förändringar försiggick, hur kunde den då övergå från detta tillstånd till förändringen? Det absolut oföränderliga, särskilt om det av evighet befunnit sig i detta tillstånd, kan av sig självt omöjligt övergå i rörelse och förändring. Det måste alltså ha kommit en första impuls utifrån, från någonstans utanför världen, som satte den i rörelse. Den “första impulsen” är emellertid som bekant endast ett annat uttryck för gud. Gud och hinsidessfären, som herr Dühring i sin världsschematik föregav sig ha så skickligt avverkat, för han nu återigen fram i naturfilosofin i skärpt och fördjupad form.

Vidare. Herr Dühring säger:

“Där en viss storlek tillkommer ett i varat bestående element bibehåller den sig oförändrad. Detta gäller om … materien och den mekaniska kraften.”

Den första satsen är, i förbigående anmärkt, ett praktfullt exempel på herr Dührings axiomatiskt-tautologiska vältalighet: Där storleken inte förändrar sig förblir den densamma. Alltså förblir mängden av den mekaniska kraft som en gång finns i universum densamma. Vi bortser från att detta, i den mån det är riktigt, insågs och uttalades i filosofin av Descartes redan för nära 300 år sedan samt att läran om kraftens oförstörbarhet allmänt grasserar i naturvetenskapen sedan tjugo år tillbaka, varvid herr Dühring genom att begränsa denna senare lära till den mekaniska kraften ingalunda förbättrat den. Men var fanns den mekaniska kraften vid tiden för det oföränderliga tillståndet? På denna fråga förvägrar oss herr Dühring hårdnackat varje svar.

Var, herr Dühring, fanns vid denna tidpunkt den evigt oföränderliga mekaniska kraften och vad hade den för sig? Svar:

“Universums ursprungstillstånd, eller klarare uttryck, ett materiens oföränderliga vara, som inte innesluter några timliga förändringar, är ett faktum som kan avvisas endast av det förnuft, som i stympningen av sin egen potens ser vishetens höjdpunkt.”

Sålunda: Antingen godtar ni mitt oföränderliga urtillstånd obesett eller jag, den potente herr Eugen Dühring, förklarar er för andliga eunucker. Detta måste förvisso avskräcka många. Vi, som redan sett några exempel på herr Dührings potens, kan emellertid tillåta oss att tills vidare lämna den eleganta smädelsen obesvarad och ännu en gång fråga: Men, herr Dühring, om vi får be, hur förhåller det sig med den mekaniska kraften?

Herr Dühring blir genast förlägen. I själva verket, stammar han,

“ger oss det ursprungliga gränstillståndets absoluta identitet med sig självt ingen övergångsprincip. Vi bör emellertid minnas att det i grund och botten förhåller sig på samma sätt med varje minsta nya länk i den tillvarons kedja, som är oss välbekant. Den som alltså i det föreliggande huvudfallet vill göra svårigheter bör se till att han inte förbiser dem vid mindre iögonenfallande tillfällen. Dessutom står alltid den möjligheten öppen att genom infogandet av gradvisa mellantillstånd på kontinuitetens brygga nå fram till den punkt där växelspelet upphör. Rent begreppsmässigt hjälper oss visserligen inte denna kontinuitet bort från huvudsvårigheten, men den är för oss grundformen för all lagbundenhet och varje i övrigt känd övergång, varför vi även har rätt att använda den som förmedlare mellan den ursprungliga jämvikten och dess rubbning. Utgår vi emellertid från en så att säga (!) orörlig jämvikt i överensstämmelse med de begrepp som utan synnerlig tvekan (!) praktiseras i vår nuvarande mekanik, så finns det ingen möjlighet att förklara, hur materien skulle ha kunnat nå fram till förändringarnas spel.”

Förutom massans mekanik ges det emellertid även en övergång från massans rörelse till de minsta smådelarnas rörelse, men hur denna tillgår “har vi än så länge ingen allmän princip att förklara, och vi får därför inte förundras om dessa skeenden utmynnar i en smula dunkel”.

Detta är allt vad herr Dühring har att säga. Och det skulle i sanning innebära att se vishetens höjdpunkt inte i stympning av potensen utan rent av i den blinda kolartron, om vi ville låta oss avspisas med dessa jämmerligt misslyckade undanflykter och fraser. Av sig själv, det medger herr Dühring, kan den absoluta identiteten inte komma till förändring. Det finns intet medel varigenom den absoluta jämvikten av sig själv förmår att övergå i rörelse. Vad återstår då? Tre falska och misslyckade påståenden.

För det första: Det är lika svårt att bevisa övergången från varje minsta länk i den för oss välbekanta kedjan av tillvaron till den följande. – Herr Dühring tycks betrakta sina läsare som spädbarn. Att i detalj påvisa övergångarna och sammanhangen mellan de minsta länkarna i tillvarons kedja är just naturvetenskapens uppgift, och även om det i detta avseende kanske gnisslar någonstans, så faller det ingen, inte ens herr Dühring, in att förklara den rörelse, som ägt rum, ur “intet”, utan alltid ur överföringen, förvandlingen eller fortplantningen av en föregående rörelse. Men här gäller det som vi har sett att låta rörelsen uppstå ur orörligheten, alltså ur ingenting.

För det andra har vi “kontinuitetens brygga”. Denna hjälper oss visserligen inte rent begreppsmässigt ut ur svårigheten, men vi har dock rätt att använda den som förmedlare mellan orörligheten och rörelsen. Tyvärr består orörlighetens kontinuitet i att inte röra sig; hur rörelse skall kunna alstras därmed förblir alltså gåtfullare än någonsin. Och även om herr Dühring plockar sönder sin övergång från ingen rörelse till universell rörelse i än så små delar och tillskriver den en än så lång tidrymd, så har vi ändå inte kommit en tiotusendels millimeter ur fläcken. Från intet kan vi nu en gång för alla inte utan en skapelseakt komma fram till något, inte ens till något så obetydligt som en matematisk differential. Kontinuitetens brygga duger följaktligen inte ens till åsnebrygga – den är bara trafikabel för herr Dühring.

För det tredje: Så länge den nuvarande mekaniken gäller, och denna är enligt herr Dühring en av de viktigaste hävstängerna för tänkandets utveckling, låter det sig alls inte anges, hur man kommer från orörlighet till rörelse. Men den mekaniska värmeteorin visar oss att massrörelse under vissa omständigheter slår om i molekylrörelse (ehuru rörelsen även här framgår ur annan rörelse, men aldrig ur orörligheten), och detta kunde möjligtvis, antyder herr Dühring blygt, erbjuda en brygga mellan det strängt statiska (jämvikten) och det dynamiska (det som rör sig). Men dessa skeenden “utmynnar i en smula dunkel”. Och i dunklet låter oss herr Dühring också sitta.

Vi har med all fördjupning och skärpning kommit därhän, att vi ständigt fördjupat oss i en ständigt skärpt galenskap och slutligen hamnat där vi nödvändigt måste hamna – “i dunklet”. Men det generar inte herr Dühring något nämnvärt. Redan på nästa sida har han panna att påstå, att han “kunnat förläna föreställningen om den i sig själv identiska fortvaron ett reellt innehåll, hämtat direkt ur materiens och de mekaniska krafternas beskaffenhet”. Och denne man betecknar andra människor som “charlataner”! Lyckligtvis återstår oss i all denna hjälplösa förvillelse och förvirring “i dunklet” åtminstone en tröst, och den är förvisso upplyftande: “Matematiken hos invånarna på andra himlakroppar kan inte vila på några andra axiom än vår”!

VI. Naturfilosofi. Kosmogoni, fysik, kemi
I fortsättningen kommer vi nu till teorierna om sättet för det nuvarande universums uppkomst. Den ursprungliga föreställningen var här redan för de joniska filosoferna ett materiens universella spridningstillstånd; men i synnerhet efter Kant har antagandet av ett urtöcken kommit att på nytt spela en roll, varvid gravitation och värmestrålning fått förmedla den gradvisa tillblivelsen av de enskilda himlakropparna. Vår tids mekaniska värmeteori tillåter oss att långt mer bestämt utforma slutsatserna om universums tidigare tillstånd. Emellertid kan “det gasformiga spridningstillståndet tjäna som utgångspunkt för allvarliga härledningar endast under förutsättning att man först förmår att bestämt ange det däri föreliggande mekaniska systemet. I annat fall blir idén i verkligheten inte bara ytterst dimmig, utan det ursprungliga töcknet blir också under härledningarnas fortgång ständigt tätare och mer ogenomträngligt … tills vidare svävar allting ännu i den ovisshet och formlöshet som kännetecknar en obestämd association” och sålunda är “detta gasuniversum endast en synnerligen luftig konception”.

Den kantska teorin om alla nuvarande himlakroppars uppkomst ur roterande töckenmassor var det största framsteg som astronomin gjort sedan Kopernikus. För första gången rubbades här föreställningen att naturen inte skulle ha någon historia i tiden. Dittills hade man ansett att himlakropparna från början måste ha rört sig i ständigt samma banor och förblivit i samma tillstånd. Och även om ett och annat organiskt väsen dog ut på de enskilda himlakropparna, så betraktades inte desto mindre själva släktena och arterna såsom oföränderliga. Naturen befann sig visserligen påtagligt i en ständig rörelse, men denna rörelse framstod som en oupphörlig upprepning av samma tilldragelser. Mot denna föreställning, som helt svarar mot den metafysiska tankemetoden, satte Kant in den första bräschen, och därtill i en så vetenskaplig form att de av honom använda argumenten ännu i dag behåller sin giltighet. Visserligen är den kantska teorin tills vidare strängt taget en hypotes. Men mera är inte heller till dags dato Kopernikus’ världssystem, och sedan spektroskopin på ett sätt som förstummar alla invändningar påvisat existensen av sådana glödande gasmassor i världsrymden har den vetenskapliga oppositionen mot Kants teori tystnat. Inte heller herr Dühring kan åstadkomma någon världskonstruktion utan ett sådant töckenstadium, men han tar hämnd för denna sin oförmåga genom att kräva, att man skall visa honom det mekaniska system som ligger till grund för detta töckentillstånd, och – då man inte kan detta – genom att förse det med allehanda ringaktande epitet. Den nuvarande vetenskapen kan tyvärr inte beskriva detta system till herr Dührings belåtenhet. Det finns även många andra frågor som den är ur stånd att besvara. På frågan: Varför har paddorna inga svansar? kan den tills vidare endast svara: Emedan de förlorat dem. Men om man av denna anledning vill förivra sig och säga, att allting ännu svävar i den ovisshet och formlöshet som kännetecknar en obestämd association och att det såtillvida rör sig om en synnerligen luftig konception, så kommer vi med dylika tillämpningar av moralen på naturvetenskapen inte ett steg längre. Sådana missnöjesyttringar och lynnesutbrott kan man tillåta sig när och var som helst, och just därför är de aldrig och ingenstans på sin plats. Vem är det som hindrar herr Dühring att själv uppdaga urtöcknets mekaniska system?

Lyckligtvis får vi här veta att den kantska töckenmassan “är långt ifrån att sammanfalla med ett världsmediets helt identiska tillstånd eller, annorlunda uttryckt, med det odifferentierade urtillståndet hos materien”. En verklig tur för Kant, som nöjde sig med att gå tillbaka från de nuvarande himlakropparna till nebulosastadiet och som inte ens drömde om någon materiens odifferentierade urtillstånd! Inom parentes anmärkt: när det kantska nebulosastadiet i samtida naturvetenskap betecknas som ett urtöcken, så måste detta givetvis förstås relativt. Urtöcken är det å ena sidan i sin egenskap av de nuvarande himlakropparnas ursprungsform och å andra sidan som den äldsta form av materia som vi hittills kunnat gå tillbaka till. Vilket alls inte utesluter utan tvärtom förutsätter, att materien före urtöcknet genomgått en oändlig rad av andra former.

Herr Dühring ser på denna punkt sitt övertag. Medan vi tillsammans med vetenskapen tills vidare måste stanna vid det provisoriska urtöcknet, hjälper honom hans vetenskapsvetenskap mycket längre tillbaka, till det “världsmediets tillstånd som låter sig förstås varken som rent statiskt i ordets nuvarande mening eller som dynamiskt” (d.v.s. som över huvud taget inte låter sig förstås). “Den enhet av materia och mekanisk kraft som vi betecknar med uttrycket världsmedium är en så att säga logiskt-real formel för att ange det materiens odifferentierade urtillstånd som bildar förutsättningen för alla talbestämda utvecklingsstadier.”

Vi har tydligen ännu inte på långa vägar sluppit ifrån materiens odifferentierade urtillstånd. Här betecknas det som materiens och den mekaniska kraftens enhet och denna i sin tur som en logiskt-real formel o.s.v. Så snart materiens och den mekaniska kraftens enhet upphör, börjar alltså rörelsen.

Den logiskt-reala formeln är ingenting annat än ett lamt försök att göra de hegelska kategorierna “i sig” och “för sig” användbara för verklighetsfilosofin. Med uttrycket “i sig” åsyftar Hegel den ursprungliga identiteten av de motsatser som i outvecklad form ligger förborgade i ett ting, ett skeende, ett begrepp. Med “för sig” träder åtskillnaden och söndringen hos dessa förborgade element i dagen och deras konflikt begynner. Vi skall alltså föreställa oss det orörliga urtillståndet som en enhet av materia och mekanisk kraft och övergången till rörelse såsom de bådas söndring och motsättning. Vad vi därmed vunnit är inte ett påvisande av realiteten hos detta fantastiska urtillstånd utan endast dess inordning under den hegelska kategorin “i sig”, liksom dess lika fantastiska upphörande inordnas under “för sig”. Hegel hjälpe oss!

Materien, säger herr Dühring, är bäraren av allt verkligt – en sats enligt vilken det inte kan finnas någon mekanisk kraft utanför materien. Den mekaniska kraften är vidare ett materiens tillstånd. Under urtillståndet, då ingenting skedde, var materien och dess tillstånd, den mekaniska kraften, ett. Efteråt, då någonting började ske, måste väl alltså tillståndet ha skilt sig från materien. Med sådana mystiska fraser och med försäkringen, att det odifferentierade urtillståndet varken var statiskt eller dynamiskt, varken i jämvikt eller i rörelse, skall vi alltså låta oss avspisas. Vi vet fortfarande inte var den mekaniska kraften fanns i detta urtillstånd och inte heller hur vi utan påverkan utifrån, d.v.s. utan gud, skall kunna komma från den absoluta orörligheten till rörelsen. Före herr Dühring talade materialisterna om materia och rörelse. Han reducerar rörelsen till mekanisk kraft såsom dess föregivna grundform och gör det därmed omöjligt att förstå det verkliga sammanhanget mellan materia och rörelse, vilket för övrigt var oklart även för alla tidigare materialister. Och ändå är saken enkel nog. Rörelsen är materiens existensform. Aldrig någonsin har det funnits eller kan det finnas en materia utan rörelse. Rörelse i världsrymden, mindre massors mekaniska rörelse på de enskilda himlakropparna, molekylsvängningar som värme eller som elektrisk eller magnetisk ström, kemisk sönderdelning och förening, organiskt liv – i den ena eller andra av dessa rörelseformer eller i flera samtidigt befinner sig i varje enskild materieatom i världen i varje givet ögonblick. All vila, all jämvikt är relativ och har någon mening endast i relation till den ena eller andra rörelseformen. En kropp kan t.ex. på jorden befinna sig i mekanisk jämvikt, mekaniskt sett i vila. Detta hindrar inte alls att den deltar i jordens liksom i hela solsystemets rörelse, lika litet som det hindrar dess minsta fysikaliska delar att fullborda sina av temperaturen betingade svängningar eller dess atomer att genomgå en kemisk process. Materia utan rörelse är lika otänkbar som rörelse utan materia. Rörelsen är därför lika möjlig att skapa eller förinta som materien själv, vilket den äldre filosofin (Descartes) uttrycker så, att kvantiteten av den i världen förekommande rörelsen alltid är densamma. Rörelsen kan alltså inte alstras, den kan endast överföras. Om rörelse överföres från en kropp till en annan, så kan man i den mån rörelse övergår, är aktiv, betrakta den som orsak till rörelsen, i den mån den överföres, är passiv. Den aktiva rörelsen kallar vi kraft, den passiva kraftyttring. Det är därför solklart, att kraften måste vara lika stor som sin yttring, eftersom det ju i båda fallen är fråga om samma rörelse.

Ett materiens orörliga tillstånd visar sig med dessa förutsättningar vara en den mest tomma och innehållslösa föreställning, en ren “feberfantasi”. För att nå därhän måste man föreställa sig den relativa mekaniska jämvikt, som en kropp kan befinna sig i på jorden, som en absolut vila och sedan överföra denna på hela världsalltet. Det kan förvisso gå för sig om man reducerar den universella rörelsen till en rent mekanisk kraft. En sådan begränsning erbjuder den fördelen att man kan föreställa sig en kraft som vilande, bunden, alltså för tillfället overksam. Om överförandet av en rörelse förutsätter ett i viss mån invecklat skeende som innefattar olika mellanstadier – något som mycket ofta är fallet – så kan man framflytta det slutgiltiga överförandet till ett godtyckligt ögonblick genom att utelämna den sista länken i kedjan. Så t.ex. när man laddar en bössa och förbehåller sig att välja det ögonblick, då skottet genom trycket på hanen skall avlossas och överförandet av den genom förbränning av krutet frigjorda rörelsen äga rum. Man kan alltså föreställa sig materien under det orörliga, odifferentierade urtillståndet som laddad med kraft, och det tycks vara detta som herr Dühring menar med enheten mellan materia och mekanisk kraft – om han över huvud menar någonting alls. Denna föreställning är emellertid absurd, emedan den vid tillämpningen på världsalltet förlänar en absolut karaktär åt ett tillstånd, som till sin natur är relativt och som följaktligen vid en given tidpunkt endast kan gälla för en del av materien. Även om vi emellertid bortser härifrån, så återstår alltjämt svårigheten att förklara, för det första hur världen kunde komma därhän, att den blev laddad, eftersom än i dag inga bössor laddar sig själva, och för det andra vems finger som har tryckt av skottet. Vi må vända och vrida på saken hur mycket vi vill, under herr Dührings ledning kommer vi ständigt på nytt tillbaka till – guds finger. Från astronomin övergår vår verklighetsfilosof till mekaniken och fysiken och beklagar sig över att den mekaniska värmeteorin ännu en människoålder efter sin upptäckt inte väsentligt utvecklats utöver den punkt dit Robert Mayer efter hand bragt den. Dessutom är hela saken ännu mycket dunkel; vi måste

“ideligen erinra oss att materien inte består enbart av rörelsetillstånd utan även av statiska förhållanden och att dessa senare inte kan mätas i mekaniskt arbete … om vi tidigare betecknat naturen som en stor otröttlig arbeterska och här tar detta uttryck bokstavligt, så måste vi samtidigt tillfoga, att de odifferentierade tillstånden och jämviktsförhållandena inte representerar något mekaniskt arbete. Vi saknar alltså även här bryggan från statiskt till dynamiskt, och med hänsyn till det s.k. latenta värmet, som än så länge framstår som en stötesten för teorin, måste vi även erkänna denna brist, som åtminstone för de kosmiska sammanhangens vidkommande inte kan förnekas”.

Hela detta orakelmässiga svammel är återigen ingenting annat än ett uttryck för det dåliga samvetet, som mycket väl inser att det hamnat i en hopplös återvändsgränd med sitt frambringande av rörelsen ur den absoluta orörligheten men som skäms för att appellera till den ende räddaren, nämligen skaparen av himmel och jord. Om man inte ens i mekaniken – värmeteorin däri inräknad – kan finna bryggan från statiskt till dynamiskt, från jämvikt till rörelse, hur skulle väl herr Dühring kunna ha någon skyldighet att finna den mellan sitt orörliga urtillstånd och rörelsen? Och med den tanken är han alltså lyckligt räddad ur sitt trångmål.

I den vanliga mekaniken är bryggan från statiskt till dynamiskt impulsen utifrån. Om en sten av 50 kilograms vikt hissas tio meter högt och hänges fritt, så att den blir hängande i ett orörligt tillstånd av jämvikt, så måste man tro sig tala till en publik av spädbarn för att kunna hävda att denna kropps nuvarande läge inte representerar något mekaniskt arbete eller att dess avstånd från dess tidigare läge inte kan mätas i form av mekaniskt arbete. Var och en som går förbi kan utan svårighet göra klart för herr Dühring att stenen inte kommit dit upp i linan av sig själv, och första bästa handbok i mekanik kan säga honom att om han på nytt låter stenen falla, så åstadkommer den i fallet samma mängd mekaniskt arbete som gick åt för att hissa den tio meter upp. Till och med det enkla faktum att stenen hänger där uppe representerar mekaniskt arbete, ty om den blir hängande länge nog brister linan så snart den på grund av den kemiska sönderdelningen inte längre är tillräckligt stark för att bära stenen. Sådana enkla grundformer, för att tala med herr Dühring, ligger emellertid till grund för alla mekaniska företeelser, och den ingenjör är ännu inte född som inte kan finna bryggan från statiskt till dynamiskt om han bara förfogar över tillräcklig impuls.

Förvisso är det en hård nöt och ett beskt piller för vår metafysiker att rörelsen skall finna sin mätare i sin motsats, i vilan. Det är ju en skriande motsägelse, och varje motsägelse är enligt herr Dühring en absurditet. Inte desto mindre är det ett faktum att den hängande stenen genom sin vikt och sitt avstånd från jorden representerar en exakt mätbar mängd av mekanisk rörelse, som på olika sätt – t.ex. genom direkt fall eller genom glidning utför ett sluttande plan – kan användas efter behag. Och på samma sätt med en laddad bössa. För den dialektiska uppfattningen erbjuder den omständigheten att rörelsen kan uttryckas i sin motsats, i vilan, alls ingen svårighet. För den är varje motsats, som vi har sett, endast relativ; en absolut vila, en obetingad jämvikt existerar inte. Den enskilda rörelsen strävar till jämvikt, den samlade rörelsen upphäver åter jämvikten. På så sätt framstår vila och jämvikt, där de förekommer, som resultat av en begränsad rörelse, och det är självklart, att denna rörelse är mätbar i sitt resultat och låter sig uttryckas i detta, liksom även att den i en eller annan form kan återföras till vila. Med en så enkel framställning av saken kan emellertid inte herr Dühring ge sig tillfreds. Som god metafysiker river han först upp en i verkligheten obefintlig, gapande klyfta mellan rörelse och jämvikt och förvånar sig sedan att han inte kan finna någon brygga över denna egenhändigt fabricerade klyfta. Han kunde lika väl bestiga sin metafysiska Rosinante och jaga efter det kantska “tinget i sig”. Ty detta och ingenting annat är vad som till sist döljer sig bakom denna ofattbara brygga.

Men hur förhåller det sig med den mekaniska värmeteorin och det bundna eller latenta värmet, som “blivit en stötesten” för denna teori?

Om man genom värme förvandlar ett pund is av fryspunktstemperatur och i normallufttryck till ett pund vatten av samma temperatur, så försvinner en värmemängd, som skulle vara tillräcklig för att värma upp samma pund vatten från 0° till 79,4° Celsius eller för att värma upp 79,4 pund vatten en grad. Om man värmer upp detta pund vatten till kokpunkten, alltså till 100°, och förvandlar det till ånga av 100 graders temperatur, så försvinner innan det sista vattnet förvandlats till ånga en nästan sju gånger större värmemängd, tillräcklig för att höja temperaturen hos 537,2 pund vatten med en grad. Detta försvunna värme kallar man bundet. Förvandlas ångan genom avkylning åter till vatten och vattnet i sin tur till is, så blir samma värmemängd som förut var bunden åter fri, d.v.s. möjlig att förnimma och mäta som värme. Detta frigörande av värme vid ångans kondensation och vattnets frysning är orsaken till att ångan, om den avkyles till 100°, först så småningom förvandlas till vatten och att en vattenmassa vid fryspunktstemperatur endast långsamt förvandlas till is. Detta är fakta. Frågan är nu: vad gör värme medan det är bundet?

Den mekaniska värmeteorin – enligt vilken värmet består i en efter temperatur och aggregationstillstånd starkare eller svagare svängning hos de minsta fysikaliskt verksamma delarna hos kroppen (molekylerna), en svängning som efter omständigheterna kan slå om i vilken som helst annan form av rörelse – förklarar saken så, att det försvunna värmet utfört ett arbete, att det omsatts i arbete. Vid isens smältning blir det intima sambandet mellan de enskilda molekylerna upphävt och förvandlat till ett godtyckligt virrvarr. Vid vattnets avdunstning vid kokpunkten har ett tillstånd inträtt där de enskilda molekylerna alls inte utövar något märkbart inflytande på varandra och under värmets påverkan till och med flyger sin väg i alla riktningar. Det är nu tydligt, att de enskilda molekylerna hos en kropp är begåvade med en vida större energi i gasformigt tillstånd än i flytande, och i flytande tillstånd i sin tur mer än i fast. Det bundna värmet är alltså inte försvunnet, det har helt enkelt förvandlats och antagit formen av molekylenergi. Så snart den betingelse upphört under vilken de enskilda molekylerna kan hävda denna absoluta eller relativa frihet i förhållande till varandra, d.v.s. så snart temperaturen sjunker under 100° respektive 0°, frigöres denna energi, molekylerna tränges ånyo samman med lika stor kraft som förut drev dem isär. Och denna kraft försvinner, men endast för att på nytt framträda som värme och exakt samma kvantitet värme som förut var bundet. Denna förklaring är naturligtvis liksom hela den mekaniska värmeteorin en hypotes så till vida som ingen hittills någonsin sett en molekyl, långt mindre en svängande sådan. Den är därför säkert även full av brister, lika väl som den ännu ofärdiga teorin i dess helhet, men den kan åtminstone förklara förloppet utan att komma i konflikt med rörelsens oförstörbarhet och omöjligheten att frambringa rörelse. Den kan t.o.m. ge klart besked om hur värmet fortbestår under sin metamorfos. Det latenta eller bundna värmet är följaktligen ingalunda någon stötesten för den mekaniska värmeteorin. Tvärtom ger denna teori för första gången en rationell förklaring av skeendet, och en stötesten kan på sin höjd uppkomma av att fysikerna fortsätter att beteckna det i en annan form av molekylenergi överförda värmet med det föråldrade och missvisande uttrycket “bundet” värme.

Det fasta, flytande och gasformiga aggregationstillståndet representerar alltså även i sin odifferentierade och vilande form utan tvivel mekaniskt arbete, såtillvida som det mekaniska arbetet utgör värmets mätare. Såväl den fasta jordskorpan som oceanernas vatten representerar i sina nuvarande aggregationstillstånd en bestämd kvantitet frigjort värme, som givetvis motsvarar ett lika bestämt kvantum mekanisk kraft. Då det gasklot, ur vilket jorden uppstått, övergick i ett flytande och senare i ett övervägande fast aggregationstillstånd, frigjordes ett bestämt kvantum molekylenergi som i form av värme utstrålade i världsrymden. Den svårighet, om vilken herr Dühring så hemlighetsfullt mumlar, existerar alltså inte. Och även vid den kosmiska tillämpningen kan vi visserligen stöta på brister och luckor – vilket får tillskrivas våra ofullkomliga kunskapsmedel – men ingenstans på teoretiskt oöverkomliga hinder. Bryggan från statiskt till dynamiskt utgöres även här av den utifrån kommande impulsen – av avkylning eller uppvärmning, orsakade av andra kroppar, som inverkar på det i jämvikt befintliga föremål. Ju längre vi tränger in i denna dühringska naturfilosofi, desto mer dödfödda verkar alla hans försök att förklara rörelsen ur orörligheten eller att finna den brygga på vilken det rent statiska, vilande, av sig självt kan komma till det dynamiska, till rörelsen.

Och därmed skulle vi alltså för en stund ha sluppit lyckligt ifrån det odifferentierade urtillståndet. Herr Dühring övergår till kemin och avslöjar för oss i detta sammanhang tre av verklighetsfilosofin vunna lagar för naturens konstans, nämligen följande:

1) oföränderligheten av materiens storleksmängd, 2) oföränderligheten av dess enkla (kemiska) element och 3) oföränderligheten av dess mekaniska kraft.

Med andra ord: omöjligheten att alstra eller tillintetgöra materia eller materiens enkla beståndsdelar, i den mån den har sådana, eller rörelse – alla dessa gamla välbekanta fakta, uttryckta i en högst otillfredsställande form – det är det enda verkligt positiva som herr Dühring är i stånd att bjuda oss som resultat av sin naturfilosofi för den oorganiska världens vidkommande. Alltsammans saker och ting som vi sedan länge känt till. Men vad vi inte har vetat, det är att de är “lagar för naturens konstans” och som sådana “schematiska egenskaper i tingens system”. Det hela tillgår på samma sätt som i fråga om Kant: herr Dühring tar vilket som helst allbekant infall, klistrar på det en düringsk etikett och kallar det: “i grunden originella slutsatser och föreställningar … systemskapande tankar … rotfast vetenskap”.

Emellertid behöver vi visst inte förlora modet för den sakens skull. Vilka brister den mest rotfasta vetenskap och den bästa samhällsordning än må ha, ett kan herr Dühring med bestämdhet hävda: “Det guld som är för handen i universum måste vid varje tidpunkt ha utgjort samma mängd och kan lika litet som materien i dess helhet ha ökats eller minskats”. Men vad vi kan köpa för detta “förhandenvarande guld”, det säger tyvärr inte herr Dühring.

VII. Naturfilosofi. Organisk natur
“Från tryck och stöt i mekaniken till föreningen av förnimmelser och tankar sträcker sig en enhetlig skala av graderingar.” Med denna försäkran besparar sig herr Dühring att säga något mer om livets uppkomst, ehuru man av en tänkare, som har följt världens utveckling ända tillbaka till det odifferentierade urtillståndet och är så hemmastadd på de andra himlakropparna, väl kunde förvänta att han även här visste bestämt besked. För övrigt är påståendet ovan endast till hälften sant så länge det inte kompletteras med den redan omnämnda hegelska gränslinjen för måttförhållanden. I allt gradvist skeende är själva övergången från en rörelseform till en annan alltid ett språng, en avgörande impuls. Så vid övergången från himlakropparnas mekanik till de mindre kropparna på en enskild himlakropp och likaså vid övergången från massans mekanik till molekylernas mekanik – som omfattar rörelser, vilka vi utforskar i den egentliga s.k. fysiken: värme, ljus, elektricitet, magnetism. Likaså försiggår övergången från molekylernas fysik till atomernas fysik – kemin – återigen genom ett avgörande språng, och i ännu högre grad är detta fallet vid övergången från en vanlig kemisk process till äggviteämnenas kemi eller vad vi kallar liv. Inom livets område blir sedan sprången ständigt mer sällsynta och omärkliga. – Det är alltså återigen Hegel, som måste korrigera herr Dühring.

Den begreppsmässiga övergången till den organiska naturen förmedlas hos herr Dühring av ändamålsbegreppet. Detta är återigen ett lån från Hegel, som i logiken – begreppsläran – medelst teologin eller ändamålsläran övergår från kemin till livet. Vart vi än vänder oss, stöter vi hos herr Dühring på någon hegelsk “svårsmält idé”, som han helt ogenerat utger för sin helt igenom egna vetenskap. Det skulle föra för långt att här undersöka i vilken utsträckning tillämpningen av föreställningarna om ändamål och medel på den organiska naturen är berättigade och på sin plats. I varje fall leder även tillämpningen av Hegels “inre ändamålsenlighet” – d.v.s. av ett ändamål, som inte importerats i naturen av en avsiktligt handlande tredje person, t.ex. genom något slags försynens vishet, utan som ligger i själva sakens nödvändighet – hos folk, som inte är grundligt filosofiskt skolade, oupphörligt till ett tanklöst inläggande av medveten och avsiktlig handling i naturen. Samme herr Dühring, som själv råkar i omåttlig moralisk indignation vid minsta lilla utslag av “spiritism” hos andra, vitsordar “med säkerhet, att driftsimpulserna i huvudsak tillkommit för den tillfredsställelse, som är förbunden med deras spel”. Han berättar att den arma naturen “ständigt på nytt måste hålla den faktiska verkligheten i ordning”, och fablar om åtskilliga bestyr, “som från naturens sida kräver mer subtilitet än man vanligen medger”. Men inte nog med att naturen vet varför den uträttar det ena eller andra, inte nog med att den utför en städerskas arbete och besitter subtilitet – ehuru redan detta vittnar om en ganska vacker fulländning i fråga om subjektivt medvetet tänkande – den har även vilja. Ty driftens bisyfte att fylla vissa reella naturbehov: livnärande, fortplantning o.s.v., detta bisyfte “får inte uppfattas som ett direkt utan endast som ett indirekt viljande”. Vi har därmed nått fram till en medvetet tänkande och handlande natur och står följaktligen på “bryggan” – om inte från statiskt till dynamiskt, så i varje fall från panteism till deism. Eller skulle det rent av ha behagat herr Dühring att hemfalla åt en smula “naturfilosofisk kvasipoesi”?

Omöjligt. Allt vad vår verklighetsfilosof har att säga oss om den organiska naturen inskränker sig till kampen mot denna naturfilosofiska kvasipoesi, mot “charlataneriet med dess lättsinniga ytlighet och så att säga vetenskapliga mystifikationer”, mot darwinismens “poetiserande tendens”.

Framför allt kritiseras Darwin för att han överför Malthus’ befolkningsteori från ekonomin till naturvetenskapen, för att han är fången i en djuruppfödares föreställningsvärld, för att han gör vetenskaplig kvasipoesi av kampen för tillvaron, och för att hela darwinismen, sedan det som lånats från Lamarck frånräknats, är ett stycke mot humaniteten riktad brutalitet.

Darwin hade på sina vetenskapliga resor bibragts den åsikten, att växt- och djurarterna inte är beständiga utan förändrar sig. Till ett fullföljande där hemma av dessa tankar erbjöd sig för honom ingen bättre grundval än avelsexperiment med djur och växter. På detta område är just England det klassiska landet. Andra länders, t.ex. Tysklands, prestationer kan på långt när inte jämföras med vad som i detta avseende uppnåtts i England. Därtill kommer att de flesta resultaten tillhör de senaste hundra åren, varför det vållar ringa svårigheter att konstatera fakta. Darwin fann att den artificiella inaveln på djur och växter av samma art hade åstadkommit större olikheter än de som förekommer bland arter som allmänt erkännes som olika. Därmed var å ena sidan arternas föränderlighet till en viss grad påvisad, och å andra sidan hade en gemensam härstamning för organismer med olika artkaraktär antytts. Darwin undersökte nu huruvida det inte – vid sidan av uppfödarens medvetna avsikt – i naturen kunde finnas orsaker som i längden måste frambringa liknande förändringar i den levande organismen som den artificiella aveln. Han ansåg sig ha funnit dessa orsaker i disproportionen mellan det oerhörda antal frön som naturen alstrat och det ringa antal organismer som faktiskt når mognad. Nu strävar emellertid varje frö att utvecklas och därmed uppstår med nödvändighet en kamp för tillvaron, som inte endast framträder i form av direkt fysisk kamp och förtärande utan även som en kamp om utrymme och ljus, t.o.m. hos växterna. Och det är påtagligt, att i denna kamp de individer har de största utsikterna att uppnå mognad och fortplanta sig, som besitter någon om än så obetydlig, men i kampen för tillvaron fördelaktig individuell egenskap. Dessa individuella egenskaper har alltså en tendens att gå i arv och, om de förekommer hos ett flertal individer av samma art, att genom anhopad ärftlighet stegras i den en gång antagna riktningen, medan de individer som inte besitter dess egenskaper lättare dukar under i kampen för tillvaron och försvinner. På detta sätt förändrar sig en art genom naturligt urval, genom att de mest dugliga överlever.

Mot denna darwinska teori säger nu herr Dühring, att ursprunget till föreställningen om kampen för tillvaron, såsom Darwin själv erkänt, är att söka i en generalisering av den nationalekonomiske befolkningsteoretikern Malthus’ åsikter och följaktligen behäftad med alla de bristfälligheter, som är karaktäristiska för de prästerligt malthusianska åsikterna om överbefolkningen. Nu faller det emellertid ingalunda Darwin in att säga, att ursprunget till föreställningen om kampen för tillvaron är att söka hos Malthus. Han säger bara, att hans teori om kampen för tillvaron är Malthus’ teori tillämpad på djur- och växtvärlden i dess helhet. Hur stor dumhet Darwin än må ha gjort sig skyldig till, när han i sin naivitet accepterade den malthusska läran obesedd, så ser dock var och en vid första ögonkastet, att man inte behöver några malthusianska brillor för att iaktta kampen för tillvaron i naturen och konstatera motsägelsen mellan den otaliga mängd av frön, som naturen slösaktigt alstrar och det ringa antal av dem, som över huvud taget kan komma till mognad – en motsägelse, som i själva verket oftast finner sin lösning i en många gånger ytterst grym kamp för tillvaron. Och liksom lagen om arbetslönen bibehåller sin giltighet även efter det de malthusianska argument som Ricardo stödde sig på för länge sedan upphört att verka, så är även kampen för tillvaron i naturen möjlig utan några som helst malthusianska tolkningar. För övrigt har också naturens organismer sina befolkningslagar, som ännu är så gott som outforskade men vilkas fastställande blir av avgörande betydelse för teorin om arternas utveckling. Och vem har även i detta avseende gett den avgörande impulsen? Ingen annan än Darwin. Herr Dühring aktar sig noga för att ingå på denna sakens positiva sida. I stället står kampen för tillvaron hela tiden i förgrunden. En kamp för tillvaron bland omedvetna växter och gemytliga växtätare kan det till en början över huvud taget inte vara tal om: “i exakt definierad betydelse är nu kampen för tillvaron såtillvida företrädd inom brutaliteten, som livnärandet där sker genom rov och förtärande”. Och sedan han inskränkt begreppet kampen för tillvaron inom dessa trånga gränser kan han ge fritt utlopp åt hela sin harm över brutaliteten i detta av honom själv till brutaliteten inskränkta begrepp. Denna moraliska harm drabbar emellertid endast herr Dühring själv, som ju är den ende upphovsmannen till kampen för tillvaron i denna begränsade mening och därför också ensam ansvarig för densamma. Det är alltså inte Darwin, som “i det bestialiska söker lagarna och förståelsen för allt handlande i naturen” – Darwin hade ju inneslutit hela den organiska naturen i kampen – utan en av herr Dühring själv tillverkad fantasifigur. Benämningen kampen för tillvaron kan för övrigt gärna prisges åt herr Dührings högmoraliska vrede. Att faktum existerar även bland växterna kan varje äng, varje sädesfält, varje skog vittna om. Och det rör sig här inte om benämningen – inte om huruvida man skall kalla det “kamp för tillvaron” eller “mekaniska verkningar och brist på existensbetingelser” – utan om hur detta faktum inverkar på arternas vidmakthållande och förändring. På den punkten framhärdar emellertid herr Dühring i den hårdnackade tystnadens odifferentierade urtillstånd. Vi får väl alltså tills vidare hålla oss till det naturliga urvalet. Men darwinismen “frambringar sina förvandlingar och differenser ur intet”. – Förvisso bortser Darwin vid sin behandling av det naturliga urvalet från de orsaker, som åstadkommit förändringarna hos de enskilda individerna, och håller sig i första hand till den process genom vilken sådana individuella avvikelser så småningom utvecklas till kännetecken på en ras, en variant eller en art. För Darwin gäller det i första hand inte så mycket att finna dessa orsaker – som ännu delvis är helt okända, delvis kan anges endast i största allmänhet – som fastmer att söka en rationell form av bestående betydelse för att fastställa deras verkningar. Att Darwin därvid överskattade sin upptäckts betydelse, att han uppfattade den som enda drivkraft till arternas förändring och till förmån för den allmänna formen nonchalerade orsakerna till de upprepade individuella förändringarna, det är ett fel som han delar med de flesta personer som gör ett verkligt framsteg. Dessutom, om Darwin producerar sina individuella förändringar ur intet och därvid uteslutande tillämpar “visheten hos en djuruppfödare”, så måste även djuruppfödaren producera sina inte endast inbillade utan faktiska förvandlingar av djur- och växtformerna ur intet. Den som emellertid gett impulsen till att undersöka, varifrån dessa förvandlingar och differenser egentligen kommer, är återigen ingen annan än Darwin.

Nyligen har, framför allt genom Haeckel, föreställningen om det naturliga urvalet utvidgats och artförändringarna uppfattats som resultat av en växelverkan mellan anpassning och ärftlighet, varvid anpassningen framstår som det föränderliga och ärftligheten som det konstanta ledet i processen. Inte heller detta är herr Dühring till lags. “Egentlig anpassning till livsbetingelserna, sådana de tillhandahålles eller förvägras av naturen, förutsätter impulser och drifter, som bestämmes av föreställningarna. I annat fall är anpassningen endast ett sken, och den faktiska orsakskedjan sträcker sig under sådana förhållanden inte utöver fysikens, kemins och växtfysiologins nivå.” Återigen är det namnet som är herr Dühring till förargelse. Men hur han än vill beteckna skeendet: frågan är här den om förändringar i organismernas arter kan framkallas genom sådana skeenden eller inte. Och herr Dühring ger oss återigen inget svar.

“Om en planta vid sin tillväxt tar den väg på vilken hon erhåller mest ljus så är denna dragningskraft ingenting annat än en kombination av fysikaliska krafter och kemiska processer, och om man här inte vill tala bildligt utan om en anpassning i egentlig mening, så måste detta föra till spiritistisk förvirring.”

Så sträng mot andra är samme man, som exakt vet på grund av vems vilja naturen gör det ena eller det andra och som talar om naturens subtilitet, ja om dess vilja! I sanning spiritistisk förvirring – men var, hos Haeckel eller hos Dühring?

Och inte bara spiritistisk utan även logisk förvirring. Vi har sett, att herr Dühring med all kraft insisterar på att göra ändamålsbegreppet gällande i naturen: “Relationen mellan medel och mål förutsätter ingalunda någon medveten avsikt.” Men vad är nu anpassning utan medveten avsikt, utan förmedling av de föreställningar över vilka han är så uppbragt, annat än en sådan omedveten ändamålsverksamhet?

Om alltså lövgrodor och lövätande insekter har grön färg, ökendjur sandgul, polardjur övervägande snövit färg, så har de säkert inte tillägnat sig dessa färger avsiktligt eller enligt några som helst föreställningar. Tvärtom låter sig färgerna förklaras enbart ur fysikaliska och kemiska processer. Och ändå kan det inte förnekas, att djuren ifråga genom dessa färger ändamålsenligt anpassats till den miljö i vilken de lever, eftersom de därigenom blir långt mindre synliga för sina fiender. Likaså är de organ, varmed vissa växter fångar och förtär insekter som sätter sig på dem, anpassade till denna verksamhet, och till och med ändamålsenligt anpassade. När nu herr Dühring hävdar, att anpassningen måste vara orsakad av föreställningar, så säger han bara med andra ord, att ändamålsverksamheten samtidigt måste vara förmedlad, medvetet och avsiktligt, genom föreställningar. Varmed vi återigen, som oftast i verklighetsfilosofin, hamnar hos den bakom ändamålet verksamme skaparen, hos gud.

“Förr kallade man en sådan utväg deism och satte inte mycket värde därpå (säger herr Dühring), men nu tycks man även i detta avseende ha utvecklat sig baklänges.”

Från anpassningen kommer vi till ärftligheten. Även här är darwinismen, enligt herr Dühring, fullständigt på villovägar. Hela den organiska världen skall, påstår Darwin, härstamma från ett urväsen, vara så att säga avlad av ett enda väsen. Självständig samordning av likartade naturprodukter utan gemensam härstamning existerar inte alls för Darwin, och han måste därför i sina föreställningar om det förflutna genast göra halt där trådarna till alstring eller annan fortplantning brister för honom.

Påstående att Darwin härleder alla nuvarande organismer från ett urväsen är, för att uttrycka sig hövligt, en “egen fri skapelse och fantasi” av herr Dühring. Darwin säger på näst sista sidan i “Origin of Species”, 6:e upplagan, att han ser “alla väsen inte som individuella skapelser utan som avkomlingar i direkt nedstigande linje av ett fåtal väsen”. Och Haeckel går betydligt längre och förutsätter “en helt självständig stam för växtriket, en annan för djurvärlden” och mellan de båda “ett antal självständiga protiststammar, som var och en har utvecklat sig helt oberoende av de förra ur en egen modercell” (“Schöpfungsgeschichte”, sid. 397). Detta urväsen är en ren uppfinning av herr Dühring för att han skall få tillfälle att genom en parallell med urjuden Adam bringa det i misskredit. Därvid råkar han – herr Dühring nämligen – ut för den malören att inte ha observerat hur nämnde urjude genom Smiths assyriska upptäckter avslöjats som ursemit, att Bibelns hela skapelse- och syndaflodshistoria visat sig vara ett stycke av den gammalhedniska, för judarna och babylonierna, kaldéerna och assyrierna gemensamma religiösa sagokretsen.

Det är förvisso en hård och ovedersägligen riktig kritik av Darwin, att han genast måste göra halt där trådarna till härstamningen brister. Tyvärr gäller detsamma om hela vår naturvetenskap. Där härstamningens trådar brister för den måste den “göra halt”. Den har ännu inte gått i land med att frambringa organiska väsen utan härstamning, ja, inte ens att framställa enkelt protoplasma eller äggviteämne ur de kemiska grundämnena. Den kan alltså om livets ursprung än så länge med bestämdhet endast säga så mycket att det måste ha tillkommit på kemisk väg. Men kanske är verklighetsfilosofin i det läget att här kunna råda bot, då den förfogar över självständigt samordnade naturprodukter, som inte är förmedlade genom gemensam härstamning. Hur har dessa kunnat uppstå? Genom uralstring? Men hittills har till och med de djärvaste representanterna för uralstringen inte hävdat att någonting annat än bakterier, svampgrodder och andra mycket primitiva organismer alstras på denna väg – inga insekter, fiskar, fåglar eller däggdjur. Om nu dessa likartade naturprodukter – väl att märka organiska, om några andra är det här inte tal – inte sammanhänger genom härstamning, så måste de eller vilken som helst av deras förfäder “där härstamningens trådar brister” ha satts till världen genom en särskild skapelseakt. Följaktligen är vi återigen framme vid skaparen och det som man kallar deism.

Dessutom förklarar herr Dühring det vara en stor ytterlighet av Darwin “att ur den akt genom vilken egenskaperna fortplantas vilja förklara uppkomsten av dessa egenskaper”. Detta är återigen en fri skapelse och fantasi av vår rotfaste filosof. Tvärtom förklarar Darwin bestämt: uttrycket naturligt urval innesluter endast vidmakthållandet av förändringarna men inte deras frambringande (sid. 63). Detta nya inskjutande av saker och ting, som Darwin aldrig sagt, har emellertid den uppgiften att förhjälpa oss till följande dühringska djupsinne:

“Hade man i alstringens inre schematik velat spåra något slags självständig förändringsprincip, så skulle denna tanke ha varit helt rationell, ty det är en naturlig tanke att sammanfatta fortplantningen och skapelsen över huvud till en enhet och att ur en högre synpunkt inte uppfatta den s.k. uralstringen som en absolut motsats till reproduktion utan rätt och slätt som en produktion”.

Och den man, som har kunnat författa en sådan gallimatias, generar sig inte för att kritisera Hegel för dennes “jargong”!

Men nog med exempel på den irriterade, motsägelsefyllda kverulans och knarrighet varmed herr Dühring ger luft åt sin förtrytelse över det oerhörda uppsving, som den darwinska teorins impulser har medfört i naturvetenskapen. Varken Darwin eller hans anhängare bland naturforskarna vill på något sätt förringa Lamarcks förtjänster; det är tvärtom just de, som först låtit honom komma till heders på nytt. Vi får emellertid inte bortse från att vetenskapen på Lamarcks tid ännu inte på långt när förfogade över tillräckligt material för att kunna besvara frågan om arternas ursprung annat än anteciperande, så att säga profetiskt. Utom det enorma material, som sedan dess hopats av såväl den samlande som den beskrivande botaniken och zoologin, har emellertid sedan Lamarck två helt nya vetenskaper tillkommit, som på denna punkt är av avgörande betydelse, nämligen undersökningen av frönas utveckling inom växt- och djurvärlden (embryologin) och undersökningen av de organiska kvarlevor som finns bevarade i olika skikt av jordytan (paleontologin). Det existerar nämligen en egendomlig överensstämmelse mellan den gradvisa utvecklingen av organiska frön till mogen organism å ena sidan och ordningsföljden mellan de efter varandra i jordens historia framträdande växterna och djuren å den andra. Och just denna överensstämmelse är det som har gett utvecklingsteorin dess säkraste stöd. Utvecklingsteorin själv är emellertid ännu mycket ung och det är därför otvivelaktigt, att den fortsatta forskningen högst betydligt kommer att modifiera de nuvarande föreställningarna om hur arternas utveckling tillgått – även de strängt darwinistiska föreställningarna.

Vad har nu verklighetsfilosofin positivt att säga om utvecklingen av det organiska livet?

“Arternas föränderlighet är en antagbar förutsättning.” Vid sidan därav gäller emellertid även “den självständiga samordningen av likartade naturprodukter utan gemensam härstamning”. Man skulle av detta kunna förmoda, att de olikartade naturprodukterna, d.v.s. de arter som förändrar sig, härstammar från varandra, men inte de likartade. Men inte heller detta visar sig stämma alldeles, ty även hos de arter som förändrar sig torde “förmedlingen genom härstamning tvärtom vara en sekundär akt av naturen”. Alltså härstamning i alla fall, men av “andra klass”. Låt oss vara tacksamma att härstamningen efter allt dunkelt och svårbegripligt som herr Dühring tillvitar den till sist i alla fall släpps in på nytt genom bakdörren. Likadant går det med det naturliga urvalet, ty efter all den moraliska oviljan över kampen för tillvaron, under vilken ju det naturliga urvalet försiggår, heter det plötsligt:

“Den djupare grunden till produktens beskaffenhet är följaktligen att söka i livsbetingelse och kosmiska förhållanden, under det att det av Darwin betonade naturliga urvalet kan komma i fråga först i andra hand.”

Således i alla fall naturligt urval, om också av andra klass. Med naturligt urval även kamp för tillvaron och därmed prästerligt malthusiansk överbefolkning! Det är allt, i övrigt hänvisar oss herr Dühring till Lamarck.

Slutligen varnar han oss för missbruk av orden metamorfos och utveckling. Metamorfos är ett oklart begrepp och begreppet utveckling tillåtligt endast så långt som utvecklingslagar verkligen låter sig påvisas. I båda fallen bör vi i stället säga “komposition” och sedan är allting gott och väl. Det är återigen den gamla historien: tingen förblir som de varit, och herr Dühring är fullständigt nöjd om vi bara ändrar namnen. När vi talar om kycklingens utveckling i ägget, så ställer vi till förvirring, emedan vi blott bristfälligt kan påvisa utvecklingslagen. Talar vi däremot om dess komposition, så är allt i sin ordning. Vi skall alltså inte längre säga: detta barn utvecklar sig präktigt, utan: det komponerar sig förträffligt. Och vi får lyckönska herr Dühring till att han värdigt står vid sidan av Niebelungenringens skapare inte bara i fråga om ädel självuppskattning utan även i egenskap av framtidskomponist.

VIII. Naturfilosofi. Organisk natur (Avslutning)
“Man måste betänka … hur mycket positiv kunskap som behövs för att förse vårt naturfilosofiska avsnitt med alla för dess utrustning erforderliga vetenskapliga fakta. Till grund för detsamma ligger främst alla matematikens väsentliga resultat och vidare de grundläggande satserna för det exakta vetande i mekaniken, fysik och kemi liksom över huvud de naturvetenskapliga resultaten inom fysiologi, zoologi och liknande forskningsområden.”

Med sådan tillförsikt och säkerhet uttalar sig herr Dühring om herr Dührings matematiska och naturvetenskapliga vetande. Man kan emellertid inte märka på det torftiga avsnittet i och för sig och ännu mindre på dess ännu torftigare resultat, vilken rotfasthet av positiva kunskaper som döljer sig bakom uttalandet. För att åstadkomma den dühringska orakelvisdomen beträffande fysik och kemi behöver man i varje fall inte känna till mer fysik än den ekvation, som uttrycker värmets mekaniska ekvivalens, och inte mer kemi än det faktum att all materia kan uppdelas i grundämnen och föreningar av grundämnen. Den som dessutom i likhet med herr Dühring på sid. 131 kan tala om “graviterande atomer” bevisar därmed endast, att han svävar i absolut okunnighet om skillnaden mellan atom och molekyl. Atomer existerar som bekant inte för gravitationen eller andra mekaniska eller fysikaliska rörelseformer utan endast för den kemiska processen. Och när man läser kapitlet om den organiska naturen så kan man inför det tomma, motsägande, på den avgörande punkten orakelmässigt innehållslösa svamlet och inför slutresultatets totala brist på mening ända från början inte värja sig för den tanken, att herr Dühring här talar om saker och ting som han vet märkvärdigt litet om. Denna tanke övergår till visshet när man kommer till hans förslag att i läran om det organiska livet (biologin) säga komposition i stället för utveckling. Den som kan föreslå någonting sådant bevisar, att han inte har den blekaste aning om hur organiska ämnen bildas.

Alla organiska ämnen med undantag för de allra lägsta består av celler, små, blott vid stark förstoring synbara äggviteklumpar med en cellkärna inuti. Som regel bildar cellen även en yttre hinna och innehållet är då mer eller mindre flytande. De lägsta cellkropparna bestå av en cell, det oerhörda flertalet organiska väsen är flercelliga, ett sammanhörande komplex av många celler, som hos de lägre organismerna har odifferentierade men hos de högre alltmer differentierade former, grupperingar och uppgifter. I människokroppen t.ex. är ben, muskler, nerver, senor, ligament, brosk, hud, kort sagt alla vävnader antingen sammansatta av eller i varje fall utvecklade ur celler. Men gemensamt för alla organiska cellbildningar, från amöban, som är en enkel äggviteklump, oftast utan hinna och med en cellkärna inuti, till människan, och från den lägsta encelliga växt (desmidiaceæ) till den högst utvecklade, är det sätt på vilket cellerna förökar sig gemensamt: det sker genom klyvning. Cellkärnan snörs först åt på mitten, åtsnörningen som skiljer kärnans båda delar blir allt trängre, till sist skils de åt och bildar två cellkärnor. Samma process äger rum i själva cellen, var och en av de båda kärnorna blir medelpunkt för en anhopning av cellämne, som hänger samman med cellämnet i den andra genom en allt smalare åtsnöring, tills båda slutligen skils åt och fortsätter sitt liv som självständiga celler. Genom upprepade sådana cellklyvningar utvecklas så småningom ur djuräggets groddblåsa efter inträdd befruktning hela det färdiga djuret, och på samma sätt försiggår även hos vuxna djur ersättandet av förbrukade vävnader. Att kalla en sådan process för komposition och att karaktärisera tillämpningen av termen utveckling på densamma som “en ren inbillning”, därtill krävs det absolut en person som – hur otroligt ett sådant antagande än kan förefalla nu för tiden – över huvud taget ingenting vet om densamma. Vad som här försiggår är ju i ordets bokstavliga mening just en utveckling, men alls ingen komposition!

Vi skall i fortsättningen ytterligare uppehålla oss vid vad herr Dühring i princip menar med liv. I det speciella fallet går hans åsikt om livet ut på följande:

“Även den oorganiska naturen bildar ett system av spontant försiggående yttringar. Men först där den egentliga differentieringen och ämnesomsättningens förmedling genom särskilda kanaler från en inre punkt och enligt ett i mindre skala överförbart groddschema börjar, kan man tala om egentligt liv i en mera inskränkt och sträng bemärkelse.”

Denna sats är i en mera inskränkt och sträng bemärkelse ett system av spontant försiggående yttringar (vad nu det kan innebära) av nonsens, även bortsett från den hjälplöst förvirrade grammatiken. Om livet börjar först där den egentliga differentieringen inträder, så måste vi förklara hela den haeckelska protistvärlden för död, liksom även en rad andra företeelser, beroende på hur differentieringsbegreppet fattas. Om livet börjar först där denna differentiering är möjlig att överföra genom ett mindre groddschema, så är åtminstone alla organismer upp till de encelliga, och dessa inbegripna, inte levande. Om ämnesomsättningens förmedling genom särskilda kanaler är kännetecknet på liv, så måste vi förutom de ovannämnda stryka även kavitetsdjurens hela högre klass – möjligen med undantag för medusaarten – alltså samtliga polyper och andra växtdjur – ur de levande varelsernas led. Gäller emellertid t.o.m. ämnesomsättningen genom särskilda kanaler från en inre punkt som livets väsentliga kännetecken, så måste vi förklara alla de djur för döda, som antingen inte har något hjärta eller också har flera stycken. Dit hör förutom de tidigare nämnda samtliga maskar, sjöstjärnor och virveldjur (annuloida och annulosa med Huxleys indelning), en del av skaldjuren (kräftor) och slutligen t.o.m. ett ryggradsdjur, lansettfisken (amphioxus). Dessutom samtliga växter.

När herr Dühring tar sig för att i en mera inskränkt och sträng bemärkelse definiera det egentliga livet, anger han alltså fyra varandra fullständigt motsägande kännetecken på liv, av vilka ett dömer inte bara hela växtriket utan också närmare halva djurriket till evig död. Ingen kan minsann säga att han bedragit oss när han utlovade “i grunden originella slutsatser och föreställningar”!

På ett annat ställe heter det: “även i naturen är en enkel typ grundvalen för alla organismer från det lägsta till den högsta”, och denna typ “påträffas i sin principiella form fullt utbildad redan i den mest underordnade livsyttring hos den mest ofullkomliga växt”. Detta påstående är återigen “fullt utbildat” nonsens. Den allra enklaste typ som kan påträffas i hela den organiska naturen är cellen, och den är utan tvivel grundvalen för de högre organismerna. Däremot finns det en hel mängd av de lägsta organismerna som står djupt under cellen – protamöban, en enkel äggviteklump utan någon som helst differentiering, en hel rad andra monerer och samtliga rörmaneter (sifonéer). Samtliga dessa är förbundna med de högre organismerna endast därigenom att deras huvudsakliga beståndsdel utgöres av äggviteämnen och att de i enlighet därmed utför äggvitefunktioner, d.v.s. lever och dör.

Herr Dühring undervisar oss vidare:

“Fysiologiskt är förnimmelsen förknippad med förefintligheten av något slags nervmekanism, om än aldrig så enkel. Det är därför karaktäristiskt för alla djurformer att de är mäktiga förnimmelse, d.v.s. en subjektivt medveten uppfattning av sitt tillstånd. Den skarpa gränsen mellan växter och djur går där språnget till förnimmelse äger rum. Denna gräns låter sig så föga utsuddas av de bekanta övergångsformerna att den tvärtom först genom dessa skenbart obestämda och obestämbara arter på allvar blir ett logiskt behov.”

Och vidare:

“Däremot är växterna totalt och för alltid renons på minsta tecken till förnimmelse och även på varje anlag till någon sådan.”

För det första säger Hegel – “Naturfilosofi” § 351, tillägget – att “förnimmelsen är differentia specifica[4], det grundläggande kännetecknet för djuret”. Följaktligen återigen en av Hegels “kruditeter”, som genom enkel annektering från herr Dührings sida upphöjes i adligt stånd som en slutgiltig sanning i sista instans.

För det andra hör vi här för första gången talas om övergångsformer, skenbart obestämda eller obestämbara arter (snygg rotvälska!) mellan växter och djur. Att dessa mellanformer existerar, att det finns organismer om vilka vi faktiskt inte kan säga huruvida de är växter eller djur, att vi alltså över huvud taget inte kan skarpt fixera gränsen mellan växter och djur – detta gör det till ett logiskt behov för herr Dühring att uppställa ett skiljemärke som, enligt vad han i samma andedrag medger, inte håller streck! Vi behöver emellertid ingalunda gå till det ovissa området mellan växter och djur. Är de sensitiva växterna, som vid den svagaste beröring fäller ihop sina blad eller sluter sina blommor, är de insektsätande växterna renons på minsta tecken till förnimmelse och även på varje anlag till någon sådan? Det kan inte ens herr Dühring påstå utan att hemfalla åt “ovetenskaplig kvasi-poesi”.

För det tredje är det återigen en fri skapelse och fantasi av herr Dühring när han påstår, att förnimmelsen är psykologiskt[5] förknippad med förefintligheten av något slags nervmekanism, om än aldrig så enkel. Inte bara alla urdjur utan även växtdjuren, åtminstone det stora flertalet av dem, saknar varje antydan till en nervmekanism. Först från och med maskarna är en sådan regelbundet tillfinnandes, och herr Dühring är den förste som hävdat att dessa djur inte har någon förnimmelse eftersom de saknar nerver. Förnimmelsen är inte absolut nödvändigt knuten till nerverna men väl till vissa ännu inte närmare kända äggviteämnen.

För övrigt karaktäriseras herr Dührings biologiska kunskaper tillfyllest genom den fråga, som han inte drar sig för att framkasta gentemot Darwin: “Skulle djuret ha utvecklats ur växten?” Så kan endast den fråga, som inte vet det ringaste om vare sig djur eller växter.

Om livet i princip har herr Dühring endast följande att säga: “Ämnesomsättningen, som äger rum medelst en plastiskt formande schematisering” – Vad i all världen är det för någonting? – “är alltid ett karaktäristiskt kännetecken för den egentliga livsprocessen.”

Det är allt vad vi får veta om livet. Och här står vi sedan, tack vare den “plastiskt formande schematiseringen”, nersjunkna till knäna i en meningslös rotvälska av renaste dühringjargong. Om vi alltså vill veta vad liv är, så måste vi tydligen ta reda på det själva.

Att den organiska ämnesomsättningen är den mest allmänna och karaktäristiska livsyttringen har i trettio år otaliga gånger förkunnats av fackmännen i fysiologisk kemi och kemisk fysiologi, och det är detta som herr Dühring här helt enkelt översatt till sitt eget eleganta och klara språk. Men att definiera livet som organisk ämnesomsättning innebär att definiera livet som – livet. Ty organisk ämnesomsättning eller ämnesomsättning med plastiskt formande schematisering är ju just ett uttryck, som i sin tur måste förklaras ur livet, förklaras ur skillnaden mellan organiskt och oorganiskt, d.v.s. levande och icke-levande. Med denna förklaring kommer vi alltså inte ur fläcken.

Ämnesomsättning som sådan äger rum även utan liv. Det finns en hel rad kemiska processer, som vid tillräcklig tillförsel av råämnen ständigt på nytt frambringar sina egna betingelser, varvid ett bestämt ämne tjänstgör som processens bärare. Så t.ex. vid framställningen av svavelsyra genom förbränning av svavel. Därvid alstras svaveldioxid, SO2, och då man tillför vattenånga och salpetersyra upptar svaveldioxiden väte och syre och förvandlas till svavelsyra, H2SO4. Salpetersyran avger därvid syre och reduceras till kväveoxid. Denna kväveoxid upptar genast nytt syre ur luften och förvandlas till en högre oxid av kväve, men endast för att genast på nytt avge detta syre till svaveldioxiden och ånyo genomgå samma process, så att teoretiskt en oändligt liten mängd salpetersyra skulle vara tillräcklig för att förvandla en obegränsad mängd av svaveldioxid, syre och vatten till svavelsyra. Ämnesomsättning äger vidare rum vid vätskors framträngande genom döda organiska och t.o.m. oorganiska membraner som t.ex. hos Traubes artificiella celler. Det visar sig här återigen att vi inte kommer ur fläcken med ämnesomsättningen, ty den speciella form av ämnesomsättning som skulle förklara livet måste i sin tur sedan förklaras ur livet. Vi måste alltså försöka på annat sätt.

Liv är äggviteämnenas existensform, och denna existensform består framför allt i den oavbrutna självförnyelsen av dessa ämnens kemiska beståndsdelar.

Äggviteämnen förstås här i den moderna kemins mening, som under detta begrepp sammanfattar alla analogt med vanlig äggvita sammansatta ämnen, även kallade proteiner. Beteckningen är olämplig, eftersom den vanliga äggvitan spelar en livlösare och mer passiv roll än något av alla de likartade ämnena, då den jämte äggulan endast utgör näringssubstans för den växande grodden. Så länge äggviteämnenas kemiska sammansättning ännu är så föga känd är emellertid denna benämning bättre än alla andra, eftersom den är vanligare.

Överallt, där vi finner liv, finner vi det bundet till ett äggviteämne, och överallt, där vi finner ett äggviteämne, som inte håller på att upplösas, där finner vi undantagslöst även livsyttringar. Otvivelaktigt är närvaron även av andra kemiska föreningar i en levande kropp nödvändig för att åstadkomma särskilda differentieringar av dessa livsyttringar; för livet som sådant är de emellertid inte erforderliga annat än i den mån de ingår som näring och förvandlas till äggvita. De lägsta levande väsen som vi känner är heller ingenting annat än enkla äggviteklumpar och de uppvisar redan alla väsentliga livsyttringar.

Vari består dessa överallt, hos alla levande väsen, regelbundet förekommande livsyttringar? Framför allt däri, att äggviteämnena ur sin omgivning upptar andra lämpliga ämnen, assimilerar dem, medan andra, äldre delar av ämnet upplösas och utstötes. Andra, icke levande ämnen förändras, upplöses eller sammansättes under tingens naturliga kretslopp, men därmed upphör de att vara vad de från början var. Klippan, som förvittrar, är inte längre någon klippa, metallen, som oxiderar, övergår till rost. Men vad som hos den döda materien leder till förintelse, det är hos äggvitan tillvarons grundbetingelse. Från det ögonblick, då denna oavbrutna omsättning av beståndsdelar i äggviteämnet, denna pågående växling av näringsupptagande och avsöndring upphör, från det ögonblicket upphör äggviteämnet att existera, det upplöses, d.v.s. dör. Livet, äggviteämnenas existensform, består alltså framför allt däri, att det i varje ögonblick är sig självt och på samma gång något annat. Och detta inte till följd av någon process som påtvingas det utifrån, vilket ofta är fallet i fråga om den döda materien. Livet, den ämnesomsättning som försiggår genom näringsupptagande och avsöndring, är tvärtom en sig själv fullbordande process, som är inherent i sin bärare, äggvitan, utan vilken den inte kan existera. Och därav följer, att om det någon gång skulle lyckas kemin att syntetiskt framställa äggvita, så måste denna äggvita förete livsyttringar, de må vara än så svaga. Det är visserligen tvivel underkastat, om kemin samtidigt också kan upptäcka den riktiga näringen för denna äggvita.

Ur den genom näringsupptagande och avsöndring förmedlade ämnesomsättningen, som är äggvitans väsentliga funktion, och ur den för densamma utmärkande plasticiteten härleder sig sedan alla livets övriga enklaste faktorer: retbarhet som redan inneslutes i växelverkan mellan äggvitan och dess näring; sammandragningsförmåga som framträder redan på ett mycket lågt stadium för förtärandet av födan; förmåga av tillväxt som på det lägsta stadiet omfattar fortplantning genom delning; inre rörelse utan vilken varken förtärande eller assimilerande av näring är möjligt.

Vår definition av liv är naturligtvis högst ofullständig eftersom den långt ifrån att innesluta alla livsyttringar tvärtom måste inskränka sig till de mest allmängiltiga och enkla. Alla definitioner är ur vetenskaplig synpunkt av ringa värde. För att nå en verkligt uttömmande kunskap om vad livet är måste vi gå igenom alla dess uppenbarelseformer, från den lägsta till den högsta. För praktiska ändamål är emellertid sådana definitioner mycket bekväma och kan stundom inte avvaras; de kan inte heller skada, så länge man bara inte glömmer deras oundvikliga begränsning.

Men tillbaka till herr Dühring. När det på något sätt går honom emot på den jordiska biologins område, så vet han att trösta sig – han flyr till sin stjärnhimmel.

“Det är inte bara den speciella beskaffenheten hos ett förnimmelseorgan utan verkligheten som sådan, som är inställd på frambringandet av lust och smärta. Av detta skäl antar vi, att motsatsen mellan lust och smärta, t.o.m. i exakt samma mening som vi känner, är universell och måste vara representerad inom världsalltets olika världar genom väsentligen likartade känslor … Denna överensstämmelse betyder emellertid inte så litet, ty den är nyckeln till förnimmelsernas universum … Den subjektiva kosmiska världen är alltså lika litet främmande för oss som den objektiva. De båda världarnas beskaffenhet måste tänkas vara av överensstämmande typ, och därmed har vi ansatserna till en lära om medvetandet, som har mer än enbart jordisk räckvidd”.

Vad bekommer ett par grova fel i den jordiska naturvetenskapen, den som i sin ficka bär nyckeln till förnimmelsernas universum! Allons donc!

IX. Moral och rätt. Eviga sanningar
Vi avstår från att ge några prov på det sammelsurium av plattheter och orakelmässighet, kort sagt på den enfaldiga smörja som herr Dühring ger sina läsare hela 50 sidor av, att njuta som rotfast vetenskap om medvetandets element. Vi citerar endast följande:

“Den som inte kan tänka annat än med hjälp av språket, han har ännu aldrig erfarit vad abstrakt tänkande i egentlig mening har att betyda.”

Om så är fallet, så är djuren de mest abstrakta och egentliga tänkarna, eftersom deras tänkande aldrig avtrubbats genom språkets efterhängsenhet. Och betraktar man de dühringska tankarna och det språk som uttrycker dem så ser man förvisso också, hur föga dessa tankar är ägnade för något som helst språk och hur föga det tyska språket är ägnat för dessa tankar!

Till sist slår stunden för vår befrielse i fjärde avsnittet, vilket förutom det ymnigt flödande svamlet åtminstone här och var bjuder på något gripbart om moral och rätt. Redan i början inbjuds vi denna gång till en resa på andra himlakroppar: moralens element måste

“i likartad form återfinnas hos alla utommänskliga väsen, som med förståndets hjälp har att befatta sig med det medvetna ordnandet av driftartade livsyttringar … Trots detta är vårt intresse för sådana slutledningar ringa … Å andra sidan vidgas alltid vår synkrets på ett välgörande sätt av föreställningen att det enskilda och sociala livet på andra himlakroppar måste bygga på ett schema, som … inte förmår att upphäva eller kringgå den allmänna konstitutionen för ett förståndsmässigt handlande väsen.”

När giltigheten av de dühringska sanningarna även för andra världar här undantagsvis placeras i början i stället för i slutet av ifrågavarande kapitel så har det sina randiga skäl. Har man väl fastställt de dühringska moral- och rättsföreställningarnas giltighet för alla världar, så kan man sedan så mycket lättare välvilligt utvidga deras giltighet till alla tider. Även här är det återigen fråga om ingenting mindre än slutgiltiga sanningar i sista instans. Den moraliska världen har

“lika väl som kunskapen sina bestående principer och enkla element”, de moraliska principerna står “över historien och över de nuvarande olikheterna i folkkaraktär … De speciella sanningar, ur vilka under utvecklingens gång det fullvuxna moraliska medvetandet och så att säga samvetet sammansättes, kan i den mån deras härledning är känd göra anspråk på samma giltighet och räckvidd som de matematiska satserna och deras tillämpning. Äkta sanningar är över huvud taget inte föränderliga … så att det över huvud taget är en dårskap att föreställa sig att kunskapernas riktighet skulle kunna beröras av tiden och de reella förändringarna.”

Tack vare den säkerhet som strikt vetande och tillräckliga allmänna kunskaper ger oss behöver vi i eftertankens situation följaktligen heller inte misströsta om den absoluta giltigheten av vetandets principer.

“Redan tvivlets existens är i och för sig ett sjukligt svaghetstillstånd och ingenting annat än ett uttryck för kaotisk oredlighet, som understundom i det systematiska medvetandet söker förläna sin intighet skenet av ett slags hållning. I fråga om moralen klamrar sig förnekandet av de allmänna principerna fast vid sedernas och uppfattningarnas geografiska och historiska mångfald, och medger man att det moraliskt dåliga och onda är oundvikligen nödvändigt; så tolkas detta genast som en dispens från erkännandet av de samstämmiga moraliska impulsernas giltighet och faktiska kraft. Denna upplösande skepis, som ingalunda vänder sig enbart mot vissa falska läror utan mot den mänskliga förmågan av medveten moral över huvud, utmynnar till sist i ett absolut intet, ja, i grund och botten i något som är värre än den rena nihilismen … Den smickrar sig med att den i ett virrigt kaos av upplösta moralföreställningar lätt skall kunna överta makten och öppna alla dörrar på vid gavel för det principlösa godtycket. Den bedrar sig emellertid grundligt: ty redan hänvisningen till förståndets oundvikliga val mellan villfarelse och sanning är tillräcklig för att analogiledes klargöra, att naturens bristfällighet inte behöver utesluta det rättas förverkligande.”

Vi har i det föregående utan protester funnit oss i alla herr Dührings pompösa utgjutelser om slutgiltiga sanningar i sista instans, tänkandets suveränitet, kunskapens absoluta visshet o.s.v., eftersom det inte har varit möjligt för oss att ta upp dem till en avgörande prövning förrän vid den punkt, dit vi nu hunnit. Hittills har vi fått nöja oss med att undersöka i vad mån verklighetsfilosofins enskilda utsagor äger “suverän giltighet” och “obetingat anspråk på sanning”. Här kommer vi nu till frågan huruvida den mänskliga kunskapen över huvud taget kan ha suverän giltighet och obetingat anspråk på sanning och, om så är fallet, för vilka produkter av den detta gäller. När jag här säger den mänskliga kunskapen, så sker detta inte i avsikt att förolämpa invånarna på andra himlakroppar, som jag inte har den äran att känna, utan endast emedan även djuren har kunskap, ehuru den ingalunda är suverän. I hundens kunskap framstår hans herre som gud, även om denne skulle vara den störste usling. Är det mänskliga tänkandet suveränt? Innan vi svarar ja eller nej, måste vi först undersöka vad mänskligt tänkande är. Är det en enskild människas tänkande? Nej. Men det existerar endast som enskilt tänkande hos många miljarder människor i det förflutna, i nutiden och i framtiden. Om jag nu säger, att detta i min föreställning sammanfattade tänkande hos alla dessa människor, de framtida medräknade, är suveränt, att det är i stånd att lära känna den bestående verkligheten om bara mänskligheten får leva tillräckligt länge och om bara inte kunskapsorganen och kunskapsföremålen sätter en gräns för denna kunskapsprocess, så säger jag något skäligen banalt och på samma gång skäligen ofruktbart. Ty det värdefullaste i denna insikt torde ligga i att den gör oss ytterst misstrogna mot vår nuvarande kunskap, då vi ju med all sannolikhet befinner oss så tämligen i början av mänsklighetens historia och då de generationer, som kommer att rätta våra misstag, sannolikt kommer att vara talrikare än de, vilkas vetande vi själva – ofta nog med avsevärd ringaktning – är i tillfälle att korrigera.

Herr Dühring förklarar själv att medvetandet – alltså även tänkandet och vetandet – med nödvändighet måste förverkligas i en rad enskilda personer. Tänkandet hos var och en av dessa enskilda personer kan endast såtillvida tillskrivas suveränitet som han i sunt och vaket tillstånd inte av någon makt som vi känner skulle kunna påtvingas en tanke med våld. Vad åter den absoluta giltigheten av hans kunskaper angår, så vet vi alla, att det inte kan vara tal om någon sådan och att de enligt all hittillsvarande erfarenhet undantagslöst innehåller mycket mer som kan fullkomnas än som inte kan fullkomnas eller som är riktigt.

Med andra ord: tänkandets suveränitet förverkligas i en rad högst osuveränt tänkande människor, liksom den kunskap, som har obetingat anspråk på sanning, förverkligas i en rad av relativa villfarelser. Varken i det ena fallet eller i det andra är ett fullständigt förverkligande möjligt annat än genom en oändlig fortsättning av mänsklighetens liv.

Vi står här inför samma motsägelse som ovan mellan föreställningen om det mänskliga tänkandets absoluta karaktär och dess förverkligande i enskilda människor med helt igenom begränsad tankeförmåga, en motsägelse, som kan lösas endast i en oändlig progress – i den åtminstone för oss praktiskt taget ändlösa raden av varandra följande människosläkten. I denna mening är det mänskliga tänkandet lika mycket suveränt som icke suveränt och dess vetande lika mycket obegränsat som begränsat. Suveränt och obegränsat med hänsyn till sin natur, sin kallelse, sina anlag, sitt historiska slutmål. Icke-suveränt och begränsat med hänsyn till det enskilda utförandet och den förhandenvarande verkligheten.

På samma sätt förhåller det sig med de eviga sanningarna. Om mänskligheten någonsin kom därhän, att den bara opererade med eviga sanningar, med tankeresultat, som har suverän giltighet och obetingat anspråk på sanning, så skulle den ha nått till den punkt, där den intellektuella verksamhetens faktiska och potentiella oändlighet vore uttömd och där det berömda underverket med det otaliga som uträknat skulle ha inträtt.

Men finns det då inte sanningar, som är så fastslagna, att varje tvivel därvidlag förefaller att vara liktydigt med galenskap? Att två gånger två är fyra, att summan av en triangels tre vinklar är lika med två räta, att Paris ligger i Frankrike, att en människa utan föda dör av hunger o.s.v.? Finns det med andra ord inte eviga sanningar, slutgiltiga sanningar i sista instans?

Visst finns det. Vi kan på hävdvunnet maner indela kunskapens område i tre stora avsnitt. Det första omfattar alla vetenskaper, som sysselsätter sig med den döda naturen och som är mer eller mindre tillgängliga för matematisk bearbetning: matematik, astronomi, mekanik, fysik, kemi. Om det roar någon att använda stora ord för mycket enkla ting, så kan man säga att vissa resultat av dessa vetenskaper är eviga sanningar, slutgiltiga sanningar i sista instans; därför har man också kallat dessa vetenskaper de exakta. Men inte på långt när alla resultat. Med införandet av de variabla storheterna och utsträckandet av deras användning till det oändligt lilla och det oändligt stora har den annars så moraliskt stränga matematiken begått sitt syndafall; den har ätit av kunskapens frukt, varigenom en väg öppnats till de mest storartade framgångar men även till misstag. Den absoluta giltighetens jungfruliga tillstånd, den obestridliga bevisbarheten av allt matematiskt är för evigt förbi; kontroversernas tid har brutit in, och vi har hunnit så långt att de flesta människor differentierar och integrerar, inte därför att de förstår vad de gör utan därför att de tror – eftersom det hittills alltid gått bra. Med astronomin och mekaniken står det ännu sämre till, och i fysiken och kemin befinner man sig mitt uppe i en bisvärm av hypoteser. Något annat är heller inte möjligt. I fysiken sysslar vi med molekylernas rörelse, i kemin med bildandet av molekylerna, och om inte ljusvågornas interferens är en fabel, så har vi absolut ingen utsikt att någonsin få se dessa intressanta ting med våra ögon. De slutgiltiga sanningarna i sista instans blir med tiden märkvärdigt sällsynta.

Ännu sämre har vi det ställt i geologin, som i enlighet med sin natur huvudsakligen sysselsätter sig med tilldragelser, vid vilka varken vi eller över huvud taget några människor varit närvarande. Frambringandet av slutgiltiga sanningar i sista instans är därför här förbundet med mycken möda och därtill ytterst begränsat.

Den andra klassen av vetenskaper är den, som omfattar utforskningen av levande organismer. På detta område rör vi oss med en mångfald av växelverkningar och orsakssammanhang. Inte nog med att varje fråga som lösts ger upphov till ett otal nya frågor, även lösningen av den enskilda frågan kan mestadels endast ske i etapper genom en rad av forskningar, som ofta tar århundraden i anspråk. Och därvid tvingar oss behovet av en systematisk uppfattning av sammanhangen ständigt på nytt att omge de slutgiltiga sanningarna i sista instans med en ymnig flora av hypoteser. Vilken lång rad av mellanstadier från Galenos till Malpighi har inte varit nödvändiga för att kunna korrekt bestämma en så enkel sak som blodcirkulationen hos däggdjuren, hur litet vet vi inte om uppkomsten av blodkropparna, och hur många mellanlänkar fattas oss inte ännu i dag för att t.ex. uppdaga det rationella samband mellan en sjukdoms symtom och dess orsaker! Till på köpet händer det ofta att upptäckter sådana som den av cellen tvingar oss att underkasta alla hittillsvarande slutgiltiga sanningar i sista instans på biologins område en fullständig revision och i ett enda svep likvidera hela mängder av dem. Den som här vill uppställa verkligt äkta, oföränderliga sanningar måste följaktligen nöja sig med plattityder av typen: alla människor måste dö, alla hondäggdjur har mjölkkörtlar o.s.v. Han kan inte ens säga, att de högre djuren smälter födan med magen och tarmkanalen och inte med hjärnan, ty den i hjärnan centraliserade nervverksamheten är oundgänglig för födans smältning.

Ännu sämre beställt är det emellertid med de eviga sanningarna i den tredje gruppen av vetenskaper, den historiska, som undersöker människornas livsbetingelser, de samhälleliga förhållandena, rätts- och statsformerna med deras ideella överbyggnad av filosofi, religion, konst o.s.v. i deras historiska förlopp och nuvarande utformning. I den organiska naturen har vi åtminstone att göra med en serie av tilldragelser som, försåvitt den är tillgänglig för omedelbar iakttagelse, upprepar sig tämligen regelbundet inom mycket vida gränser. Organismernas olika arter har sedan Aristoteles i stort sett förblivit desamma. I samhällets historia däremot är upprepningen av tillstånden ett undantag, inte någon regel, så snart vi hunnit över det mänskliga urtillståndet, den s.k. stenåldern. Och där sådana upprepningar förekommer utvecklar de sig aldrig under exakt samma omständigheter, såsom vi kan se på förekomsten av det ursprungliga gemensamhetsägandet av jorden hos alla kulturfolk och formerna för dess upplösning. Vi är därför på den mänskliga historiens område långt mer efterblivna i vår vetenskap än på biologins område. Än mer: när det inre sammanhanget i ett tidsskedes samhälleliga och politiska existensformer någon gång undantagsvis uppdagas, så sker det i regel först när dessa former redan till hälften överlevt sig själva och går sitt förfall till mötes. Kunskapen är här alltså i huvudsak relativ emedan den begränsar sig till insikten om sammanhangen och resultaten av vissa till sin natur förgängliga samhälls- och statsformer som äger bestånd endast för en given tid och för givna folk. Den som här går på jakt efter slutgiltiga sanningar i sista instans, efter äkta, över huvud taget inte föränderliga sanningar, han kommer inte att finna mycket, på sin höjd en del plattityder och truismer av värsta slag, t.ex. att människorna i allmänhet inte kan leva utan arbete, att de hittills för det mesta varit uppdelade i härskande och behärskade, att Napoleon dog den 5 maj 1821 o.s.v.

Det märkliga är emellertid att de föregivna eviga sanningarna, de slutgiltiga sanningarna i sista instans o.s.v. oftast möter oss just på detta område. Att två gånger två är fyra, att fåglarna har näbbar – sådana omdömen proklameras som eviga sanningar endast av dem som umgås med avsikten att ur existensen av eviga sanningar över huvud sluta sig till eviga sanningar även på den mänskliga historiens område, en evig moral, en evig rätt o.s.v., med anspråk på ungefär samma giltighet och räckvidd som de matematiska och geometriska satserna. Och vi kan även vara förvissade om att samme människovän vid första bästa tillfälle kommer att förklara för oss att alla tidigare fabrikanter av eviga sanningar mer eller mindre varit dumbommar och charlataner, att de allesamman varit fångna i villfarelser och tagit miste. Förekomsten av deras villfarelser och deras misstag är emellertid naturlagsenlig och bevisar existensen av sanningen och det riktiga hos honom, den nu uppstående profeten, som bär den slutgiltiga sanningen i sista instans, den eviga moralen, den eviga rätten fix och färdig i sin säck. Detta har skett redan så många hundra och tusen gånger att man inte kan annat än förundra sig att det ännu finns människor naiva nog att tro det, inte om andra utan om sig själva. Och ändå är det just ytterligare en sådan profet som vi här har att göra med, en profet som på övligt maner blir högmoraliskt förgrymmad, om andra människor förnekar att någon enskild individ är i stånd att leverera den slutgiltiga sanningen i sista instans. Ett sådant förnekande, ja redan blotta tvivlet är ett svaghetstillstånd, kaotisk oredighet, intighet, upplösande skepsis, värre än rena nihilismen, virrigt kaos och andra älskvärdheter av samma slag. Som fallet är hos alla profeter förekommer ingen kritiskt vetenskaplig undersökning och prövning utan bara moraliskt dundrande.

Vi hade även kunnat nämna de vetenskaper, som undersöker lagarna för de mänskliga tänkandet, alltså logik och dialektik. Men här ser det inte stort bättre ut med de eviga sanningarna. Den egentliga dialektiken avfärdar herr Dühring som rena absurditeten, och de många böcker, som skrivits och ännu skrivs om logiken, bevisar tillräckligt att det även där är mycket mer tunnsått med slutgiltiga sanningar i sista instans än många tror.

För övrigt behöver vi ingalunda bli förskräckta över att den kunskapsnivå, på vilken vi i dag står, lika litet är slutgiltig som alla föregående. Den omfattar redan ett oerhört material av vetande och kräver en mycket vittgående specialisering av studierna för den som vill bli hemmastadd i något fack. Men den som anlägger måttstocken äkta, oföränderlig, slutgiltig sanning i sista instans på kunskaper, som enligt sakens natur kommer att förbli relativa för många generationer framåt och som etappvis måste kompletteras, eller rent av på sådana, som redan på grund av det historiska materialets bristfällighet alltid kommer att vara sporadiska och ofullständiga (som fallet är i kosmogoni, geologi och människornas historia) – han bevisar därmed bara sin egen okunnighet och oefterrättlighet, även där det inte, som i föreliggande fall, är anspråk på personlig ofelbarhet som ligger bakom. Sanning och villfarelse liksom alla begreppsbestämningar som bygger på ett polärt motsatsförhållande har absolut giltighet endast inom ett ytterst begränsat område, det har vi just konstaterat, och det skulle herr Dühring också ha vetat, om han haft någon kännedom om dialektikens grundläggande element som just handlar om det relativa i alla polära motsatser. Så snart vi tillämpar motsättningen mellan sanning och villfarelse utanför det ovannämnda begränsade området blir den relativ och därmed obrukbar för ett exakt vetenskapligt uttryckssätt. Och försöker vi till på köpet att utanför detta område förläna den en absolut giltighet, så råkar vi riktigt i klämma: motsättningens båda poler slår över i varandra, sanningen blir villfarelse, villfarelsen sanning. Låt oss som exempel ta Boyles bekanta lag, enligt vilken vid konstant temperatur gasernas volym står i omvänd proportion till det tryck, som de utsattes för. Regnault fann, att denna lag inte gällde för vissa fall. Hade han nu varit verklighetsfilosof så hade han varit tvungen att säga: den boyleska lagen är föränderlig, alltså ingen äkta sanning, alltså över huvud ingen sanning, alltså en villfarelse. Därmed skulle han emellertid ha gjort sig skyldig till ett långt större misstag än det som lagen själv inneslöt. Hans lilla sanningskorn skulle ha begravts under en hel sandhög av villfarelser. Han skulle därmed ha förvandlat sitt ursprungligen riktiga resultat till ett misstag, i jämförelse med vilket den boyleska lagen inklusive det lilla misstag som vidlådde den framstår som sanning. Som vetenskapsman inlät sig emellertid Regnault inte på dylika barnsligheter, utan forskade vidare och fann att den boyleska lagen endast är approximativt riktig och att den framför allt inte gäller för gaser, som vid tryck kan göras flytande och övergå i droppform, så snart trycket närmar sig en viss punkt. Den boyleska lagen visar sig alltså vara korrekt endast inom bestämda gränser. Men är den absolut, slutgiltigt sann inom dessa gränser? Ingen fysiker skulle vilja påstå det. Han skulle säga, att den gäller inom vissa tryck- och temperaturgränser och för vissa gaser; och han vill inte ens inom dessa ännu snävare gränser utesluta möjligheten av en ytterligare inskränkning eller ändring av formuleringen på grundval av framtida undersökningar.[2*] Så står det alltså till med de slutgiltiga sanningarna i sista instans, t.ex. i fysiken. Verkligt vetenskapliga arbeten undviker därför konsekvent sådana dogmatiskt-moraliska uttryck som villfarelse och sanning, medan dessa ständigt möter oss i verklighetsfilosofiska skrifter, där man vill truga på oss innehållslösa fraser som det suveräna tänkandets högsta suveräna resultat.

Men var, kan en naiv läsare fråga, har då herr Dühring uttryckligen sagt, att innehållet i hans verklighetsfilosofi skulle utgöra den slutgiltiga sanningen, och till på köpet en sanning i sista instans? Var? Jo, t.ex. i den hänförda lovsången till sitt system (sid. 13), som vi delvis återgivit i andra kapitlet. Eller i den ovan citerade satsen: De moraliska sanningarna kan, i den mån deras härledning är känd, göra anspråk på samma giltighet som de matematiska satserna. Och påstår sig inte herr Dühring från sin verkligt kritiska ståndpunkt och genom sin ända till roten gående undersökning ha avslöjat denna härledning och trängt fram till urprinciperna – med andra ord påstår han sig inte ha förlänat de moraliska sanningarna slutgiltighet i sista instans? Eller om herr Dühring inte gör anspråk på detta, varken för sig själv eller för sin tid, utan bara vill säga att slutliga sanningar i sista instans kan fastställas någon gång i en dimmig framtid, om han således, fast på ett virrigare sätt, vill säga ungefär detsamma som “den upplösande skepsisen” och “den kaotiska oredigheten” – varför i så fall allt detta bråk, vad är det egentligen som nådig herrn vill?

Om vi alltså inte kommer långt ens med begreppen sanning och villfarelse, så är detta ännu mindre fallet med gott och ont. Denna motsättning rör sig uteslutande på det moraliska området, alltså ett område som tillhör den mänskliga historien, och här är de slutgiltiga sanningarna i sista instans allra mest tunnsådda. Från folk till folk, från tidsålder till tidsålder har föreställningarna om gott och ont växlat så mycket att de ofta varit direkt motstridiga. Men, invänder någon, det goda är i alla fall inte ont, och det onda inte gott; om gott och ont blandas ihop, så upphör all moral och var och en kan göra eller underlåta precis vad han vill. Detta är också, om man skalar bort fraserna, herr Dührings åsikt. Men så enkelt löses i alla fall inte frågan. Om det vore så enkelt, så skulle det ju inte alls existera några meningsskiljaktigheter om gott och ont, då skulle var och en veta vad gott och ont är. Hur förhåller det sig emellertid i detta nu? Vilken moral predikas för ögonblicket för oss? Där har vi först och främst den kristligt-feodala moralen, övertagen från tidigare religiösa tidsepoker, som emellertid delar sig i en katolsk och en protestantisk moral, där det i sin tur inte fattas underavdelningar från jesuitiskt-katolsk och ortodoxt-protestantisk ända till en slapp upplysningsmoral. Därtill kommer den modernt-borgerliga och vid sidan av denna återigen den proletära framtidsmoralen. Man kan alltså säga att forntid, nutid och framtid enbart i de mest utvecklade av Europas länder levererar tre stora grupper av samtidigt och vid sidan av varandra gällande moralteorier. Vilken är nu den sanna? I betydelsen av absolut slutgiltighet ingen av dem, men säkert skall den moral visa sig vara i besittning av de mest framtidsdugliga elementen som mitt i det bestående representerar omvälvningen av det bestående och därmed det kommande – med andra ord den proletära.

Om vi nu emellertid ser, att det moderna samhällets tre klasser, den feodala aristokratin, bourgeoisin och proletariatet, har var och en sin speciella moral, så kan vi därur inte dra någon annan slutsats än den att människorna, medvetet eller omedvetet, i sista hand hämtar sina moraliska uppfattningar från de praktiska förhållanden som bestämmer deras klassläge – från de ekonomiska förhållanden under vilka de producerar och utbyter.

I de ovannämnda tre moralteorierna finns det emellertid mycket som är gemensamt för samtliga – skulle man inte kunna tänka sig att det här rör sig om ansatser till en en gång för alla bestående moral? Dessa moralteorier företräder tre olika stadier av samma historiska utveckling, de har alltså en gemensam historisk bakgrund och redan av denna anledning med nödvändighet mycket gemensamt. Än mer. För identiska eller i det närmaste identiska ekonomiska utvecklingsstadier måste moralteorierna med nödvändighet vara mer eller mindre överensstämmande. Från det ögonblick då privat äganderätt till lös egendom hade utvecklat sig måste för alla samhällen där privat äganderätt härskade det moralbudet vara gemensamt: Du skall inte stjäla. Blir detta bud därigenom ett evigt moralbud? Ingalunda. I ett samhälle, där motivet till stöld är avlägsnat, där stöld alltså i längden kan begås på sin höjd av sinnessjuka, hur skulle man inte där skratta ut den moralpredikant som högtidligen ville proklamera den eviga sanningen: Du skall inte stjäla!

Vi tillbakavisar följaktligen varje försök, att under förevändning av bestående principer som gäller för den moraliska världen och som står över historien och skiljaktigheterna mellan folken, påtvinga oss någon moraldogmatik som en evig, slutgiltig, för framtiden oföränderlig morallag. Vi hävdar tvärtom att hittillsvarande moralteori i sista hand är produkten av de rådande ekonomiska och samhälleliga förhållandena. Och eftersom samhället hittills har rört sig i klassmotsättningar, så har moralen alltid varit en klassmoral; antingen har den rättfärdigat den härskande klassens herravälde och intressen, eller också har den, så snart den undertryckta klassen blivit tillräckligt mäktig, företrätt revolten mot detta herravälde och de undertrycktas framtidsintressen. Att det i det stora hela skett en utveckling såväl för moralens vidkommande som för alla andra grenar av mänskligt vetande, det kan inte betvivlas. Men längre än till klassmoral har vi ännu inte hunnit. En över klassmotsatserna och deras kvarlevor stående, sant mänsklig moral kommer att bli möjlig först på ett samhällsstadium, som inte bara har övervunnit klassmotsatserna utan även glömt dem i praktisk tillämpning. Med utgångspunkt därifrån må man bedöma självförhävelsen hos herr Dühring, som mitt i det gamla klassamhället, vid gryningen till en social revolution, gör anspråk på att kunna påtvinga det kommande klasslösa samhället en evig, av tid och faktiska förändringar oberoende moral! Förutsatt givetvis – vilket ännu är oss obekant – att han över huvud taget förstår detta kommande samhälles struktur i dess grunddrag.

Till sist ännu ett “ytterst anmärkningsvärt” men därför inte mindre “till roten gående” avslöjande: I fråga om det ondas ursprung “kan det faktum att katten som typ med dess karaktäristiska falskhet existerar hos en djurart jämställas med den omständigheten att en liknande karaktärsutformning förekommer även hos människan … Det onda är därför ingenting hemlighetsfullt, såvida det inte lyster en att till äventyrs spåra något mystiskt i kattens eller över huvud taget rovdjurets existens.” Det onda är – katten. Djävulen har alltså inte horn och hästhovar utan klor och gröna ögon. Och Goethe gjorde sig skyldig till ett oförlåtligt misstag när han framställde Mefistofeles som en svart hund i stället för en dito katt. Det onda är katten! Det är moral, inte bara för alla tänkbara världar utan även – för kattsläktet!

X. Moral och rätt. Likställighet
Vi har upprepade gånger lärt känna herr Dührings metod. Den består i att sönderdela varje grupp av kunskapsföremål i deras förmenta enklaste element, att på dessa element tillämpa lika enkla, förmenta självklara axiom och att operera vidare med de sålunda vunna resultaten. Även en fråga från samhällslivets område “kan axiomatiskt bestämmas i sina särskilda enkla grundformer på samma sätt, som när det gäller matematikens enkla grundformer”. Och på det sättet skall tillämpandet av den matematiska metoden på historia, moral och rätt även här förskaffa oss matematisk visshet om sanningen av de uppnådda resultaten och ge dem karaktär av äkta, oföränderliga sanningar.

Detta är bara en annan variant av samma gamla populära och ideologiska metod, som man annars brukar kalla apriorisk, att inte gå till tinget självt för att lära känna dess egenskaper utan medelst bevis härleda dem ur tingets begrepp. Först konstruerar man ur tinget fram tingets begrepp; sedan vänder man på steken och mäter tinget efter dess avbild – begreppet. Begreppet skall inte längre rätta sig efter tinget utan tinget skall rätta sig efter begreppet. Att herr Dühring ersätter begreppet med de enklaste element, de mest renodlade abstraktioner som han är i stånd att nå, ändrar ingenting i sak: dessa enklaste element är i bästa fall av rent begreppsmässig natur. Verklighetsfilosofin visar sig alltså även här vara ren ideologi, verkligheten härledes inte ur sig själv utan ut föreställningen.

Om nu en sådan ideologi i stället för att härleda moralen och rätten ur de faktiska samhällsförhållandena under vilka människorna omkring honom lever konstruerar fram dem ur “samhällets” begrepp eller föregivet enklaste element – vilket material ligger i så fall till grund för hans konstruktion? Uppenbarligen är det av två slag; för det första den torftiga återstod av ett verkligt innehåll, som eventuellt kan finnas kvar i de abstraktioner från vilka han utgår, och för det andra det innehåll, som vår ideolog hämtar ur sitt eget medvetande. Och vad finner han i sitt medvetande? Till största delen moral- och rättsuppfattningar, som mer eller mindre – positivt eller negativt, bekräftande eller avvisande – motsvarar de samhälleliga eller politiska förhållanden under vilka han lever; vidare föreställningar som lånats ur litteraturen på området; och slutligen eventuellt även personliga griller. Vår ideolog må vrida och vända sig hur han vill, den historiska realitet, som han kastat ut genom dörren, kommer åter tillbaka genom fönstret, och medan han tror sig utarbeta en moral- och rättslära för alla världar och tider, tillverkar han i själva verket en avbild av sin egen tids konservativa eller revolutionära strömningar, en avbild som lösryckts från verkligheten och som därför blir förvriden och upp- och nedvänd som bilden i en konkav spegel.

Herr Dühring sönderdelar alltså samhället i dess enklaste element och finner därvid, att det enklaste samhället består av minst två människor. Med dessa två människor opereras nu axiomatiskt. Och då uppstår helt naturligt detta moraliska grundaxiom: “Tvenne mänskliga viljor är som sådana varandra fullständigt likställda och den ena har till att börja med ingenting att fordra av den andra.” Därmed är “grundformen för den moraliska rätten given”, och likaså för den juridiska, ty “för att utveckla de principiella rättsbegreppen behöver vi endast det synnerligen enkla och elementära förhållandet mellan två människor”.

Att två människor eller två mänskliga viljor som sådana är fullständigt lika varandra är inte bara långt ifrån att vara något axiom, det är rent av en våldsam överdrift. Två människor kan först och främst, t.o.m. som sådana, vara av olika kön, och detta enkla faktum leder genast till att samhällets enklaste element – om vi för ett ögonblick går med på denna barnslighet – inte är två män utan en man och en kvinna som grundar en familj, den enklaste och mest ursprungliga formen av samhällsbildning i produktionssyfte. Men detta passar inte alls herr Dühring. Ty å ena sidan måste de båda samhällsgrundarna göras så lika som möjligt, å den andra skulle inte ens herr Dühring vara i stånd att ur urfamiljen konstruera fram den moraliska och rättsliga likställigheten mellan man och kvinna. Alltså har vi att välja mellan följande alternativ: Antingen är den dühringska samhällsmolekylen, ur vars mångfaldigande hela samhället skall uppbyggas, på förhand dömd till undergång eftersom de båda männen ensamma aldrig kan åstadkomma ett barn, eller också måste vi föreställa oss dem som tvenne familjeöverhuvuden. Och i det senare fallet har det enkla grundschemat slagit om i sin motsats: i stället för människornas likställighet bevisar det på sin höjd familjeöverhuvudenas likställighet och – eftersom kvinnorna aldrig tillfrågats – även kvinnornas underordning.

Vi måste här lämna läsaren den mindre angenäma upplysningen, att han i fortsättningen inte på länge kommer att bli kvitt dessa båda förträffliga män. De spelar nämligen på samhällsförhållandenas område ungefär samma roll som i det föregående invånarna på andra himlakroppar, med vilka vi nu hoppas vara färdiga. Gäller det att lösa en ekonomisk, politisk eller liknande fråga, vips marschera de två männen upp och avgör saken i ett slag “axiomatiskt”. En utomordentlig, fruktbärande och systemskapande upptäckt av vår verklighetsfilosofi; men om nu sanningen skall fram så är det tyvärr inte han som upptäckt de båda männen. De var hela 1700-talets gemensamma egendom. De förekommer redan i Rousseaus avhandling om olikheten 1754, där de inom parentes sagt axiomatiskt bevisar raka motsatsen till de dühringska påståendena. De spelar en ledande roll hos de politiska ekonomerna från Adam Smith till Ricardo, men här är de åtminstone såtillvida olika att de har olika yrken – mestadels jägarens och fiskarens – och ömsesidigt utbyter sina produkter. Dessutom fungerar de under 1700-talet huvudsakligen som förtydligande exempel, och herr Dührings originalitet består endast i att han upphöjer denna exempelmetod till grundmetod för all samhällsvetenskap och till måttstock för alla historiska formationer. Bekvämare kan man förvisso inte lägga “den strängt vetenskapliga uppfattningen av ting och människor” tillrätta för sig.

För att komma fram till grundaxiomet, att två människor och deras viljor är varandra fullständigt likställda och att ingen av dem har något att fordra av den andra, kan vi emellertid ingalunda använda vilka två människor som helst. Det måste vara två människor som är så pass frigjorda från alla verklighet och från alla på jorden förekommande nationella, ekonomiska, politiska och religiösa förhållanden, från alla könsliga och personliga särdrag, att det enda som blir kvar av den ena eller den andra är själva begreppet människa; två veritabla spöken, frambesvurna av samme herr Dühring som överallt uppspårar och avslöjar “spiritistiska” yttringar. Dessa båda spöken måste naturligtvis göra allt vad deras frambesvärjare begär, och just därför är samtliga deras konststycken i högsta grad likgiltiga för den övriga världen.

Låt oss emellertid ytterligare granska herr Dührings axiomatik en smula i sömmarna. De båda viljorna har ingenting att fordra av varandra. Om den ena i alla fall gör det och genomdriver sitt krav med våld, så uppstår ett tillstånd av orätt, och ur detta grundschema förklarar herr Dühring orätten, våldförandet, slaveriet, kort sagt hela den hittillsvarande historiens förkastlighet. Nu har redan Rousseau i sin ovannämnda skrift lika axiomatiskt låtit de båda männen bevisa motsatsen, nämligen att av de två A inte kan underkuva B genom våld utan endast därigenom att han försätter B i ett läge, där denne inte kan undvara A, vilket emellertid är en alldeles för materialistisk uppfattning för herr Dühring. Låt oss se saken ur en något annan synvinkel. Tvenne skeppsbrutna befinner sig ensamma på en ö och bildar ett samhälle. Deras viljor är formellt fullständigt likställda och detta erkännes av båda. Men reellt föreligger en stor olikhet. A är beslutsam och energisk, B obeslutsam, trög och slapp; A är vaken, B är dum. Hur länge dröjer det innan A, först genom övertalning, sedan på grund av vanan, men hela tiden i frivillighetens form, påtvingar B sin vilja? Skenet av frivillighet må bevaras eller trampas under fötterna – slaveri förblir ändå alltid slaveri. Frivilligt inträde i slaveri förekommer under hela medeltiden, i Tyskland ända fram till trettioåriga kriget. När efter nederlagen 1806 och 1807 livegenskapen avskaffades i Preussen och därmed även förpliktelsen för nådig herrn att sörja för sina underlydande vid nöd, sjukdom och på ålderdomen, så petitionerade bönderna hos kungen om att man måtte låta dem få stanna i slaveri – vem skulle annars sörja för dem i deras nöd? Schemat med de två männen är alltså lika väl “anpassat” för olikhet och slaveri som för likställighet och ömsesidigt bistånd; och då vi inför risken av utdöende måste förutsätta att det gäller två familjeöverhuvuden så är det nedärvda slaveriet redan inbegripet i detsamma.

Låt oss emellertid för ett ögonblick lämna allt detta därhän. Vi antar att herr Dührings axiomatik har övertygat oss och att vi svärmar för de båda viljornas fullständiga likaberättigande, för “den allmänmänskliga suveräniteten”, för “individens suveränitet” – verkliga praktpjäser till ord, mot vilka Stirners “ende” med sin egendom framstår som en klåpare, trots att även han torde kunna göra anspråk på sin beskärda del av äran för deras tillkomst. Alltså är vi nu alla fullständigt likställda och oberoende. Alla? Nej, inte riktigt alla. Det existerar också “tillåtna beroenden”, och dessa förklaras “av orsaker, som inte är att söka i framträdandet av de båda viljorna som sådana utan inom ett tredje område, t.ex. när det gäller barnen i deras bristande förmåga att själva bestämma”.

I sanning intressant. Orsakerna till beroendet är inte att söka i framträdandet av de båda viljorna som sådana! Nej, naturligtvis inte, eftersom ju beroendet ligger däri att den ena viljan inte får framträda! Utan inom ett tredje område! Och vilket är detta tredje område? Det konkreta faktum att den undertryckta viljan är en otillräcklig vilja! Så långt har alltså vår verklighetsfilosof avlägsnat sig från verkligheten, att det verkliga innehållet, hos viljan, dess karaktäristiska bestämning, i jämförelse med den abstrakta och innehållslösa termen “vilja” för honom framstår som ett “tredje område”. Hur därmed än må förhålla sig, så måste vi konstatera att likaberättigandet har sina undantag. Det gäller inte för en vilja, som är behäftad med bristande förmåga att själv bestämma. Reträtt nr 1.

Vidare.

“Där bestialiteten ingår som beståndsdel hos en person, där kan man i en andra, rent mänsklig persons namn fråga, om hans handlingssätt bör vara detsamma som där så att säga helt igenom mänskliga personer står mot varandra … vårt antagande av tvenne moraliskt olika personer, av vilka den ene besitter något av verklig bestialitet, utgör därför den typiska grundformen för alla de förhållanden under vilka dessa skillnader … kan förekomma inom och mellan mänskliga grupper.”

Och sedan må läsaren själv ta del av de till dessa förlägna undanflykter fogade jeremiader, i vilka herr Dühring svänger sig som en jesuitpräst för att kasuistiskt bestämma hur långt den mänskliga människan får inskrida mot den bestialiska människan, hur långt hon har rätt att gentemot den senare använda sig av misstro, krigslist, hårda, ja, terroristiska och även bedrägliga medel utan att själv offra något av den oföränderliga moralen.

Om två personer är “moraliskt olika” upphör följaktligen likställigheten. Men under sådana förhållanden var det knappast mödan värt att frambesvärja de båda varandra fullständigt lika männen, ty det finns över huvud taget inte två personer som moraliskt är fullständigt lika. – Olikheten skulle emellertid bestå i att den ena är en mänsklig person och att den andra inom sig har något bestialiskt. Nu medför emellertid redan människans härstamning ur djurriket att hon aldrig helt kan bli kvitt det bestialiska och att det följaktligen endast kan röra sig om ett mer eller ett mindre, om en skillnad i graden av bestialitet respektive mänsklighet. En indelning av människorna i två strängt skilda grupper, i mänskliga och bestialiska människor, i goda och onda, i får och getter, tillämpas utom i verklighetsfilosofin endast av kristendomen, som också fullt konsekvent har en världsdomare att verkställa indelningen. Men vem skall vara världsdomare i verklighetsfilosofin? Det måste väl bli som i kristen praxis, där de fromma fåren själva, och med känt resultat, övertar världsdomarens roll gentemot sina världsliga bröder getterna. Verklighetsfilosofernas sekt kommer, om den någonsin blir verklighet, säkert inte i detta avseende att stå de tysta i landet efter. Det kan emellertid vara oss likgiltigt. Vad som intresserar oss är bekännelsen att det på grund av den moraliska olikheten mellan människorna inte är mycket bevänt med likställigheten. Reträtt nr 2.

Men än en gång vidare.

“Handlar den ene i enlighet med sanning och vetenskap, men den andre enligt någon vidskepelse eller fördom, så … måste i regel ömsesidiga störningar inträda … Vid en viss grad av oförmåga, råhet eller dålig karaktär måste under alla förhållanden en sammanstötning följa … Det är inte endast gentemot barn och vansinniga som våldet är det yttersta medlet. Karaktären hos hela naturfolk och kulturgrupper kan göra det oundgängligen nödvändigt att underkuva deras i sin oefterrättlighet fientliga vilja i syfte att återföra den till gemenskapens band. Den främmande viljan betraktas där ännu som likaberättigad, men genom oefterrättligheten i sin skadliga och fientliga hållning har den framtvingat en utjämning, och om den drabbas av våld skördar den endast återverkningen av sin egen orätt.”

Alltså är inte bara moraliska utan även andliga olikheter tillräckliga för att undanröja de båda viljornas “fullständiga likställighet” och för att tillverka en moral, enligt vilken alla civiliserade rövarstaters skändligheter mot efterblivna folk, ända till ryssarnas ohyggligheter i Turkestan, låter sig rättfärdigas. När general Kaufmann sommaren 1873 överföll jomudernas tatarstam, lät bränna dess tält och hugga ner dess kvinnor och barn “på god kaukasiska”, som ordern löd, påstod han också, att det blivit oundgängligen nödvändigt att kuva jomudernas, till följd av sin perversitet, fientliga vilja i syfte att återföra den till gemenskapens band, och att de av honom begagnade medlen var de mest ändamålsenliga – den som vill målet måste också vilja medlen. Men han var i alla fall inte grym nog att till på köpet håna jomuderna och påstå, att han genom att massakrera dem för att nå en utjämning betraktade deras vilja som likaberättigad. Och återigen är det i denna konflikt de utvalda, de som föregives handla i enlighet med sanning och vetenskap, alltså i sista hand verklighetsfilosoferna, som har att avgöra vad som är vidskepelse, fördomar, råhet, dålig karaktär, och när våld och underkuvande är nödvändiga för att åstadkomma en utjämning. Likställigheten har följaktligen numera blivit detsamma som utjämning genom våld, och den andra viljan erkännes av den första som likaberättigad genom underkuvande. Reträtt nr 3, vilken här redan urartar till neslig flykt.

Inom parentes anmärkt är frasen att den främmande viljan just tack vare utjämningen genom våld betraktas som likaberättigad endast en förvrängning av den hegelska teorin om straffet som förbrytarens rätt: “just genom att betrakta straffet som hans egen rätt ärar man förbrytaren som förnuftig” (“Rättsfilosofi” § 100, anmärkning) .

Och därmed kan vi sluta. Det är onödigt att längre följa herr Dühring i det successiva förstörandet av hans så axiomatiskt uppställda likställighet, allmänmänskliga suveränitet o.s.v.; onödigt att konstatera att han visserligen kan få ett samhälle till stånd med tillhjälp av två människor men att han för att åstadkomma staten behöver ännu en tredje, emedan – för att fatta saken kort – utan denne tredje inga majoritetsbeslut kan fattas och utan sådana, alltså utan majoritetens härskande över minoriteten, ingen stat kan bestå; och onödigt slutligen att visa hur han så småningom styr in i lugnare farvatten, till konstruktionen av sin socialitära framtidsstat, där vi en vacker morgon skall ha den äran att uppsöka honom. Vi nöjer oss med att slå fast att de båda viljornas fullständiga likhet endast består så länge som dessa båda viljor ingenting vill. Så snart de upphör at vara mänskliga viljor som sådana och förvandlas till faktiska, individuella viljor, till viljor hos tvenne verkliga människor, så upphör också likheten. Barndom, oefterrättlighet, s.k. bestialitet, föregiven vidskepelse, påstådd fördom, förmodad oförmåga å den ena sidan och inbillad mänsklighet, innehav av sanning och vetenskap å den andra – alla dessa kvalitativa differenser hos de båda viljorna och därmed i intelligensen får hos herr Dühring tjäna som ursäkt för en olikhet, som kan stegras ända till underkuvande. Vad kan vi mer begära sedan herr Dühring själv så radikalt och från grunden raserat sin egen likställighetskonstruktion?

Men om vi också är färdiga med herr Dührings ytliga och amatörmässiga behandling av likställighetsidén, så är vi därför ännu inte färdiga med denna idé själv, som framför allt genom Rousseau spelat en teoretisk, under och efter den stora revolutionen en praktiskt-politisk, och ännu i dag i den socialistiska rörelsen i nästan alla länder spelar en betydande agitatorisk roll. Fastställandet av dess vetenskapliga innehåll är bestämmande även för dess värde i den proletära agitationen.

Föreställningen, att alla människor i sin egenskap av människor har något gemensamt och så långt detta gemensamma räcker även är lika, är självklart urgammal. Men denna föreställning är ännu inte identisk med det moderna jämlikhetskravet. Detta senare består i stället i att ur den mänskliga tillvarons gemensamma egenskap, ur människornas likhet som människor, härleda kravet på alla människors eller åtminstone alla statsmedborgares och samhällsmedlemmars lika politiska respektive sociala värde. Innan man ur den ursprungliga relativa likhetsföreställningen kunde dra slutsatsen om likaberättigande i stat och samhälle, innan denna slutsats t.o.m. kunde framstå som något naturligt, självklart, måste årtusenden förflyta och har årtusenden förflutit. I den äldsta samhällsorganisationen kunde det på sin höjd vara tal om likaberättigande mellan gemenskapens medlemmar; kvinnor, slavar, främlingar var uteslutna. Hos grekerna och romarna betydde olikheten mellan människorna ojämförligt mycket mer än likheten. Att greker och barbarer, fria och slavar, statsmedborgare och främlingar utan medborgarrätt, romerska medborgare och romerska undersåtar (för att nu använda ett omfattande uttryck) skulle ha anspråk på samma politiska värde, det skulle ovillkorligen ha förefallit antiken förryckt. Under det romerska kejsardömet upplöstes så småningom dessa olikheter, med undantag för den mellan fria och slavar. Därmed uppstod, åtminstone för de fria, den likhet i privatlivet på vars grundval den romerska rätten utvecklades, det mest fulländade uttryck för en på privat egendom vilande rätt vi känner. Men så länge motsättningen mellan fria och slavar bestod kunde det inte bli tal om att dra några juridiska konsekvenser ur den allmänna mänskliga likheten. Detsamma såg vi för inte länge sedan i den nordamerikanska unionens slavstater.

Kristendomen kände endast likhet mellan alla människor, nämligen likheten i fråga om arvsynd – en likhet som står i full överensstämmelse med dess karaktär av religion för slavarna och de undertryckta. Vid sidan därav erkände den på sin höjd de utvalda som likaberättigade, något som emellertid endast betonades alldeles i början. De spår av egendomsgemenskap, som likaledes påträffas i den nya religionens början, låter sig snarare hänföras till sammanhållningen mellan de förföljda än till verkliga jämlikhetsföreställningar. Mycket snart gjorde befästandet av motsättningen mellan präster och lekmän också slut på denna ansats till kristlig likhet. – Västeuropas översvämmande av germanerna undanröjde för århundraden framåt alla jämlikhetsföreställningar genom det gradvisa uppbyggandet av en social och politisk rangordning av så invecklad karaktär att dess like aldrig tidigare skådats. Men samtidigt drogs Väst- och Mellaneuropa in i den historiska utvecklingen och skapades för första gången ett koncentrerat kulturområde; på detta område uppträdde för första gången ett system av övervägande nationella stater, som ömsesidigt påverkade varandra och höll varandra i schack. Därmed bereddes den enda jordmån på vilken det senare kunde bli tal om mänsklig likställighet och mänskliga rättigheter.

Den feodala medeltiden utvecklade dessutom i sitt sköte den klass, som under sin fortsatta utveckling var kallad att bli bärare av det moderna jämlikhetskravet: borgardömet. Från början självt ett feodalt stånd hade borgardömet utvecklat den övervägande hantverksmässiga industrin och produktionsbytet till en jämförelsevis hög nivå, när mot slutet av 1400-talet de stora upptäckterna till sjöss för detsamma öppnade nya utvecklingsmöjligheter. Den utomeuropeiska handeln, tidigare bedriven endast mellan Italien och Levanten, utsträcktes nu till Amerika och Indien och överflyglade snart i betydelse såväl de europeiska ländernas utbyte sinsemellan som samfärdseln inom varje enskilt land. Det amerikanska guldet och silvret översvämmade Europa och trängde som ett upplösande element in i alla det feodala samhällets tomrum, sprickor och porer. Den hantverksmässiga driften var inte längre tillräcklig för de växande behoven; inom de längst framskridna ländernas industrier ersattes den med manufakturen.

På denna väldiga förändring av de ekonomiska livsbetingelserna i samhället följde emellertid ingalunda genast en motsvarande förändring av dess politiska struktur. Den statliga ordningen förblev feodal, medan samhället blev mer och mer borgerligt. Handeln i stor skala, alltså huvudsakligen den internationella, och ännu mer världshandeln kräver oberoende, i sin rörelsefrihet ohämmade varuägare, vilka som sådana är likaberättigade och utbyter sina varor på grundval av en, åtminstone på varje enskild ort, för dem alla lika rätt. Övergången från hantverk till manufaktur har som förutsättning existensen av ett antal fria arbetare – fria å ena sidan från skråfjättrarna och å andra sidan från möjligheten att själva göra bruk av sin arbetskraft – som kan sluta avtal med fabrikanterna om uthyrning av sin arbetskraft och som alltså gentemot dem står som likaberättigad part. Och slutligen fann likställigheten och det lika värdet av alla mänskliga arbetsprodukter, som produkter av mänskligt arbete över huvud, sitt omedvetna men starkaste uttryck i den moderna borgerliga ekonomins värdelag, enligt vilken en varas värde mätes genom det samhälleligt nödvändiga arbete den innehåller.[3*] Men där de ekonomiska förhållandena krävde frihet och likaberättigande, där spärrade den politiska ordningen vägen med skråfjättrar och särprivilegier vid varje steg. Lokala privilegier, differentialtullar och undantagslagar av alla slag drabbade i handeln inte bara utlänningar eller koloniernas invånare utan ofta nog även hela kategorier av de egna statsmedborgarna. Skråprivilegier tornade sig ständigt och överallt i vägen för manufakturens utveckling. Ingenstans var vägen fri och chanserna för den borgerliga konkurrensen lika – trots att detta var det första och alltmer trängande kravet.

Kravet på befrielse från de feodala fjättrarna och förverkligandet av likhet inför lagen genom undanröjande av den feodala olikheten måste snabbt anta större dimensioner, så snart det väl hade ställts på dagordningen genom samhällets ekonomiska framåtskridande. Och ställde man det i industrins och handelns intresse, så måste man kräva samma likaberättigande för den stora mängden av bönder som suckade under allsköns slaveri, alltifrån den fullständiga livegenskapen, och som måste ge största delen av sin arbetstid utan betalning åt den nådige feodalherren samt dessutom betala ytterligare ett otal skatter till denne och staten. Å andra sidan kunde man inte komma förbi kravet att de feodala förmånerna, adelns skattefrihet, de enskilda ståndens politiska företrädesrättigheter, likaså skulle upphävas. Och då man inte längre levde i ett världsrike som det romerska utan i ett system av oberoende stater som umgicks med varandra på tämligen lika fot och befann sig på ungefärligen samma nivå av den borgerliga utvecklingen, så var det självklart, att kravet antog en allmän karaktär, som sträckte sig utöver den enskilda staten, att frihet och jämlikhet proklamerades såsom mänskliga rättigheter. Det är betecknande för den specifikt borgerliga karaktären av dessa mänskliga rättigheter att den amerikanska författningen, den första som erkänner de mänskliga rättigheterna, i samma andedrag bekräftar det i Amerika bestående slaveri för de färgade: klassprivilegierna bannlyses, rasprivilegierna helgas.

Som bekant följes emellertid bourgeoisin från och med det ögonblick, då den träder fram ur det feodala borgardömet och övergår från ett medeltida stånd till en modern klass, ständigt och oundvikligt av sin skugga, proletariatet. Och likaså följes de borgerliga jämlikhetskraven av proletära likhetskrav. Från och med det ögonblick, då det borgerliga kravet på klassprivilegiernas avskaffande ställes, framträder vid sidan av detsamma det proletära kravet av avskaffande av klasserna själva – först i religiös form, med stöd av urkristendomen, senare med stöd av de borgerliga jämlikhetsteorierna själva. Proletärerna tar bourgeoisin på ordet: jämlikheten skall inte bara förverkligas skenbart, inte bara på det statliga området, den skall genomföras i praktiken, också på det samhälleliga och ekonomiska området. Och i synnerhet sedan den franska bourgeoisin med den stora revolutionen ställt den medborgerliga jämlikheten i förgrunden har det franska proletariatet utan uppehåll svarat med kravet på social och ekonomisk likställighet. På så sätt har detta krav blivit en stridsparoll speciellt för det franska proletariatet.

Likställighetskravet har följaktligen i proletariatets mun en dubbel betydelse. Antingen är det – som framför allt i början, t.ex. under bondekriget – den naturliga reaktionen mot de skriande sociala olikheterna, mot kontrasten mellan rika och fattiga, herrar och slavar, frossare och svältande; som sådant är det helt enkelt ett uttryck för den revolutionära instinkten och rättfärdigas genom denna och allenast genom denna. Eller också har det uppstått som en reaktion mot det borgerliga jämlikhetskravet, drar mer eller mindre riktiga, längre gående krav ur detta, tjänar som agitationsmedel för att med kapitalisternas egna deklarationer uppvigla arbetarna mot kapitalisterna, och i detta fall står och faller det med den borgerliga jämlikheten som sådan. I båda fallen är det verkliga innehållet i det proletära likställighetskravet ett krav på klassernas avskaffande. Varje likställighetskrav, som går längre än så, mynnar med nödvändighet ut i det absurda. Vi har gett exempel därpå och skall finna ändå flera, när vi kommer till herr Dührings framtidsfantasier. Följaktligen är likställighetsidén som sådan, såväl i sin borgerliga som i sin proletära form, en historisk produkt för vars uppkomst fordras bestämda historiska förhållanden, vilka själva i sin tur förutsätter en lång förhistoria. Den är alltså allt annat än en evig sanning. Och om den i dag för den stora massan – i den ena eller andra meningen – är självklar, om den, som Marx säger, “redan besitter en folkfördoms styrka”, så är detta inte en verkan av dess axiomatiska sanning, utan en verkan av den allmänna utbredningen och alltjämt tidsenliga karaktären hos 1700-talets idéer. När herr Dühring alltså utan vidare kan låta sina berömda två män driva sina näringar på jämlikhetens grund, så beror detta på att det förefaller folkfördomen helt naturligt. Och i själva verket kallar herr Dühring sin filosofi den naturliga emedan den utgår från idel ting som förefaller honom naturliga. Men varför de förefaller honom naturliga – det är en fråga som han inte ställer sig.

XI. Moral och rätt. Frihet och nödvändighet
“För de grundsatser på det politiska och juridiska området som uttalas i detta kompendium ligger de mest ingående fackstudier till grund. Man måste alltså … utgå från att det rör sig … om en konsekvent framställning av det juridiska och statsvetenskapliga områdets resultat. Mitt ursprungliga fackstudium var just juridik, och jag har åt detta ämne ägnat inte bara de vanliga tre åren av teoretisk universitetsförberedelse utan även under ytterligare tre års domstolspraxis ett fortsatt studium som framför allt varit inriktat på fördjupning av dess vetenskapliga innehåll … Säkerligen skulle heller inte kritiken av civilrättsförhållandena och motsvarande juridiska brister ha kunnat uppträda med samma tillförsikt, om den inte hade varit medveten om att överallt vara förtrogen med fackets svagheter lika väl som med dess starka sidor.”

En man som är berättigad att tala på detta sätt om sig själv måste från början inge förtroende, inte minst i jämförelse med det sätt “på vilket herr Marx enligt vad han medger försummade sina tidigare rättsstudier”. Det måste därför förvåna oss att den med sådan tillförsikt framträdande kritiken av civilrättsförhållandena inskränker sig till meddelandet att det “inte är mycket bevänt … med vetenskapligheten i juridiken”, att den positiva borgerliga rätten är en orätt, emedan den sanktionerar våldsegendomen, och att kriminalrättens “naturliga grundval” är hämnden – ett påstående där det enda eventuellt nya utgöres av den mystiska hänvisningen till en “naturlig grundval”. De statsvetenskapliga resultaten inskränker sig till förhandlingar mellan de tre medvetet handlande männen, av vilka den ene brukat våld mot de andra, varvid herr Dühring på fullt allvar undersöker huruvida det var den andre eller den tredje som först införde våldet och slaveriet.

Låt oss emellertid titta litet närmare på vår självsäkre jurists ingående fackstudier och hans genom treårig domstolspraxis fördjupade vetenskaplighet.

Herr Dühring berättar om Lassalle, att denne ställdes under åtal “som anstiftare av försöket att stjäla ett kassaskrin utan att en rättslig dom kunde avkunnas, emedan det på den tiden ännu var möjligt att bli frikänd av brist på bevis … ett halvt frikännande”.

Den Lassalleprocess det här är tal om fördes sommaren 1848 inför domstolen i Köln, där liksom i nästan hela Rhenprovinsen den franska straffrätten gällde. Endast för politiska förseelser och brott var den preussiska landsrätten undantagsvis införd, men redan i april 1848 upphävdes ånyo denna undantagsbestämmelse av Camphausen. Den franska rätten känner över huvud taget inte den svävande preussiska landsrättskategorin “anstiftande” av brott, än mindre anstiftande av försök till brott. Den känner endast tubbande till brott, och detta måste för att vara straffbart ske “genom gåvor, löften, hotelser, missbruk av inflytande eller makt, listiga komplotter eller brottsliga knep” (Code pénal[6] artikel 60). Justitiedepartementet, som var förblindat av den preussiska landsrätten, förbisåg alldeles som herr Dühring den väsentliga skillnaden mellan den strängt preciserade franska rätten och den svävande landsrättsliga obestämdheten, öppnade en tendensprocess mot Lassalle och gjorde ett lysande fiasko. Ty påståendet att det i fransk straffrätt skulle finnas plats för den preussiska landsrättens frikännande av brist på bevis, detta halva frikännande, kan endast den våga sig på, som är fullständigt okunnig på den moderna franska rättens område. Denna rätt känner i kriminalmål endast fällande eller frikännande, inget mellanting.

Följaktligen är vi i detta fall tvungna att säga, att herr Dühring sannolikt aldrig med samma tillförsikt hade vågat sig på denna “historieskrivning i stor stil” om Lassalle, om han någonsin hade haft Code Napoleon[7] i sin hand. Vi måste alltså konstatera, att herr Dühring är fullständigt okunnig om den enda modernt borgerliga lagbok, som vilar på den stora franska revolutionens samhälleliga landvinningar och överför dem på det juridiska området – den moderna franska rätten.

På ett annat ställe, i sammanhang med kritiken av den efter franskt mönster på hela kontinenten införda jurydomstolen, som fäller utslag medelst röstmajoritet, får vi lära oss:

“Ja, man kan till och med göra sig förtrogen med den f.ö. ingalunda historiskt unika tanken, att ett fällande utan juryns enhälliga votum kommer att anses för omöjligt i en fulländad stat … Likväl måste detta allvarliga och djupsinniga betraktelsesätt, som redan ovan antytts, framstå som olämpligt för den traditionella uppfattningen, emedan det är för gott för densamma.”

Återigen är herr Dühring okunnig om att enhällighet bland jurymännen är oundgängligen nödvändig för fällande dom inte endast i kriminalmål utan även vid civilprocesser enligt allmän engelsk rätt, d.v.s. enligt den oskrivna, på hävd grundade rätt, som är i kraft av urminnes tid, åtminstone sedan 1300-talet. Det allvarliga och djupsinniga betraktelsesätt som enligt herr Dühring är alltför gott för den nutida världen har alltså i England haft rättslig giltighet redan under den mörkaste medeltiden och har från England överförts till Irland, till Amerikas Förenta Stater och till alla engelska kolonier utan att herr Dührings ingående fackstudier haft ett ord att förmäla om den saken! Juryenhällighetens område är alltså inte bara oändligt stort i jämförelse med den preussiska landsrättens oansenliga giltighetsområde, det är också mer utbrett än alla de områden inom vilka juryns majoritet avgör. Inte nog med att den enda moderna rätten – den franska – alltså är totalt okänd för herr Dühring, han är även lika ovetande när det gäller den enda germanska rätt, som ända till nuvarande tid utvecklat sig oberoende av romersk auktoritet och utbretts till alla världsdelar – den engelska rätten. Och varför inte? Den engelska typen av juridiskt tänkesätt “kan dock inte hålla stånd gentemot den på tysk botten verkställda skolningen i de klassiska romerska juristernas rena begrepp”, säger herr Dühring. Och vidare säger han: “vad är väl den engelsktalande världen med sitt barnsliga mischmaschspråk i jämförelse med vår organiskt naturvuxna språkgestaltning?” Härtill kan vi med Spinoza endast svara: Ignorantia non est argumentum, okunnigheten är inget bevis. Vi kan av det sagda inte dra någon annan slutsats än att herr Dührings ingående fackstudier består i att han under tre år fördjupat sig teoretiskt i Corpus juris[8] och under ytterligare tre år praktiskt i den ädla preussiska landsrätten. Detta är säkerligen också högst förtjänstfullt och tillräckligt för en verkligt aktningsvärd gammalpreussisk distriktsdomare eller advokat. Om man emellertid sätter sig före att författa en rättsfilosofi för alla världar och tidsåldrar, så borde man dock i någon mån veta besked om rättsförhållandena inom nationer som fransmännens, engelsmännens och amerikanernas, nationer som spelat en helt annan roll i historien än den vrå av Tyskland där dan preussiska landsrätten florerar. Men vi fortsätter.

“Den brokiga blandningen av orts-, provinsial- och landsrättsbestämmelser, vilka på ett mycket godtyckligt sätt, än som sedvanerätt, än som skriven lag, ofta med de viktigaste angelägenheterna uttryckta i ren statutform, korsar varandra i de mest skilda riktningar – denna provkarta på oordning och motsägelser, där detaljerna upphäver helheten och sedan vid andra tillfällen helheten tvärtom upphäver detaljerna, är sannerligen inte ägnad att hos någon … möjliggöra … ett klart rättsmedvetande.”

Var råder då detta förvirrade tillstånd? Återigen i den preussiska landsrättens giltighetsområde, där provinslagar, ortsförordningar, här och där även tjänstehjonsstadga och annan lump av högst varierande karaktär har giltighet vid sidan av, över eller under denna landsrätt och hos alla praktiserande jurister framkallar det nödrop, som herr Dühring här så förstående upprepar. Han behöver alls inte lämna sitt älskade Preussen, han behöver bara komma till Rhen för att övertyga sig om att det där sedan sjuttio år inte längre existerar något sådant – för att nu inte tala om andra civiliserade länder, där dylika föråldrade tillstånd för länge sedan är undanröjda.

Vidare:

“På ett mindre iögonenfallande sätt framträder den naturliga personliga ansvarighetens upphävande genom slutna och därmed anonyma rättssammanträden och förordningar av kollegier och andra offentliga institutioner, som maskerar varje enskild medlems personliga andel.”

Och på ett annat ställe:

“I vårt nuvarande läge betraktas det som ett överraskande och ytterst strängt krav om man inte vill veta av att den enskildes ansvarighet döljes och skyddas av ämbetsverk.” –

Måhända kommer det att framstå som en överraskande upplysning för herr Dühring att inom den engelska rättens område varje medlem av domstolen har att avge och motivera sitt votum vid ett offentligt sammanträde; att administrativa kollegier, för så vitt de inte är valda och förhandlar och röstar offentligt, företrädesvis är en preussisk institution och okända i de flesta övriga länder; och att hans krav därför kan anses som överraskande och ytterst strängt endast – i Preussen.

Likaså drabbar hans klagan om tvångsinblandning av religiös praxis vid födelse, giftermål, död och begravning av alla större civiliserade länder endast Preussen, och gäller inte ens här sedan civilregistrering införts. Vad herr Dühring endast anser sig kunna förverkliga i ett “socialitärt” framtidstillstånd, det har t.o.m. Bismarck under tiden ordnat genom en enkel lag. På samma sätt är “klagomålet över juristernas bristfälliga utrustning för sitt kall” – ett klagomål som även låter sig utsträckas till “tjänstemännen på den administrativa förvaltningens område” – en specifikt preussisk jeremiad. T.o.m. det löjligt överspända judehat som herr Dühring presenterar vid alla tillfällen är en om inte specifikt preussisk så åtminstone specifikt östelbisk egenskap. Samme verklighetsfilosof, som är så överlägset ser ned på all fördom och vidskepelse, är själv så fången i personliga griller, att han kallar den från medeltidens övertro ärvda folkfördomen mot judarna en på “naturgrund” vilande “naturdom” och är förmäten nog att påstå något så oerhört som att “socialismen är den enda makt, som kan bjuda spetsen åt ett befolkningstillstånd med starkare judisk uppblandning” (ett tillstånd med judisk uppblandning! – vilken naturtyska!).

Det anförda må vara nog. Skrytet med den juridiska lärdomen har som bakgrund – i bästa fall – en helt vanlig gammalpreussisk jurists enklaste fackkunskaper. Det juridiska och statsvetenskapliga område, vars resultat herr Dühring konsekvent förelägger oss, täckes av den preussiska landsrättens giltighetsområde. Frånsett bekantskapen med den för varje jurist, numera t.o.m. i England, tämligen välkända romerska rätten, inskränker sig hans juridiska kunskaper helt och hållet till den preussiska landsrätten, denna den upplysta patriarkaliska despotismens lagbok, som är skriven på en tyska av sådant slag att den gott kunde ha tjänat herr Dühring till föredöme och som med sina moralglosor, sin juridiska obestämdhet och haltlöshet och med sitt prygelstraff som tortyr- och straffmedel helt tillhör den förrevolutionära tiden. Vad därutöver är, det är för herr Dühring av ondo – såväl den moderna borgerliga franska rätten som den engelska rätten med dess helt egenartade utveckling och dess på hela kontinenten okända tryggande av den personliga friheten. Den filosofi som “inte låter nöja sig med en blott skenbar horisont utan rullar upp hela den yttre och inre naturen mellan himmel och jord i dess mäktigt omvälvande rörelse” – den har som sin verkliga horisont – de sex gammalpreussiska östprovinsernas gränser och möjligen ytterligare ett par jordlappar, där den ädla landsrätten gäller. Och på andra sidan om denna horisont upprullas varken yttre eller inre natur, varken himmel eller jord, utan blott bilden av den grövsta okunnighet om vad som försiggår i den övriga världen.

Man kan inte gärna behandla moral och rätt utan att komma in på frågan om den s.k. fria viljan, om människans tillräknelighet, om förhållandet mellan nödvändighet och frihet. Verklighetsfilosofin har också inte bara en utan t.o.m. två lösningar av denna fråga.

“I stället för alla falska frihetsteorier har man att sätta det empiriska förhållande i vilket rationell insikt å ena sidan och driftformade bestämmelser å den andra förenar sig liksom till en kraftresultant. Grundläggande fakta för detta slags dynamik kan hämtas ur iakttagelsen, liksom i allmänhet även förhandsberäkningarna av karaktären och omfånget hos det som ännu inte skett, så långt detta är möjligt. Härigenom blir de dumma fantasierna om den inre friheten, som tärts och frätts av årtusendena, inte bara grundligt undanröjda utan även ersatta med något positivt, som låter sig användas för det praktiska livets syften.”

Enligt denna uppfattning består friheten i att den rationella insikten drar människan åt höger och den irrationella driften åt vänster, och att vid denna kraftparallellogram den verkliga rörelsen sker i diagonal riktning. Friheten skulle alltså representera medelvägen mellan insikt och drift, förstånd och oförstånd och graden av frihet skulle hos varje individ kunna fastställas genom en “personlig ekvation” för att använda ett uttryck ur astronomin. Men några sidor längre bort heter det:

“Vi grundar den moraliska ansvarigheten på friheten, som emellertid för oss inte betyder något annat än mottaglighet för medvetna bevekelsegrunder efter måttet av det naturliga och förvärvade förståndet. Alla sådana bevekelsegrunder verkar, trots iakttagelsen av ett möjligt motsatsförhållande i handlingarna, med oundviklig naturnödvändighet; men just på denna oundgängliga nödvändighet bygger vi, då vi sätter moraliska hävstänger i rörelse.”

Denna andra definition av friheten, som helt ogenerat slår den första i ansiktet, är återigen ingenting annat än en ytterlig förflackning av den hegelska uppfattningen. Hegel var den förste, som riktigt framställde förhållandet mellan frihet och nödvändighet. För honom är friheten insikten i nödvändigheten. “Blind är nödvändigheten endast för så vitt den inte är insedd.” Inte i det drömda oberoendet av naturlagarna ligger friheten, utan i kunskapen om dessa lagar och i den därmed givna möjligheten att låta dem planmässigt verka för bestämda syften. Detta gäller med hänsyn såväl till den yttre naturens lagar som till de lagar som reglerar människornas fysiska och andliga tillvaro – tvenne klasser av lagar som vi på sin höjd kan skilja från varandra i föreställningen men inte i verkligheten. Viljans frihet innebär därför ingenting annat än förmågan att avgöra med sakkunskap. Ju friare en människas omdöme alltså är med hänsyn till en bestämd fråga, med desto större nödvändighet är innehållet i hennes omdöme bestämt, medan den på okunnighet beroende osäkerheten, som skenbart godtyckligt väljer mellan många olika och motsägande möjligheter till ett avgörande, just därigenom bevisar sin ofrihet och visar hur den behärskas av de föremål som den själv skulle behärska. Friheten består följaktligen av det på kunskap om naturlagarna grundade herraväldet över oss själva och över den yttre naturen. Den är därmed nödvändigtvis en produkt av den historiska utvecklingen. De första människor, som avsöndrade sig från djurvärlden, var i allt väsentligt lika ofria som djuren själva, men varje kulturframsteg var ett steg till frihet. Vid tröskeln till människans historia har vi upptäckten av den mekaniska rörelsens förvandling till värme: åstadkommandet av eld genom gnidning; vid den hittillsvarande utvecklingens slut står upptäckten av värmets förvandling till mekanisk rörelse: ångmaskinen. Och trots den oerhört befriande omväxling, som ångmaskinen åstadkommer i den samhälleliga världen – den är ännu inte fulländad ens till hälften – är det inte desto mindre otvivelaktigt att gnidelden överträffar den i fråga om världsbefriande verkan. Ty gnidelden gav för första gången människan herraväldet över en naturkraft och skilde henne därmed definitivt från djurriket. Ångmaskinen kommer aldrig att åstadkomma ett så väldigt språng i den mänskliga utvecklingen, i hur hög grad den än framstår som representant för alla de väldiga produktivkrafter som den frigjort – krafter med vilkas hjälp allena ett samhällstillstånd kan möjliggöras, där det inte längre finns några klasskillnader och bekymmer för de individuella existensmedlen och där det för första gången kan vara tal omen verklig mänsklig frihet, om en existens i harmoni med de kända naturlagarna. Hur ung den mänskliga historien än är och hur löjligt det än skulle vara att vilja tillskriva våra nuvarande åskådningar någon absolut giltighet, så framgår det dock av enkla fakta att hela den hittillsvarande historien kan betecknas som historien om tiden från den praktiska upptäckten av hur mekanisk rörelse förvandlas till värme och till den av hur värme förvandlas till mekanisk rörelse.

Hos herr Dühring behandlas historien emellertid annorlunda. I princip är den i sin egenskap av en historia om misstag, okunnighet och råhet, våld och slaveri ett för verklighetsfilosofin vämjeligt objekt. I praktiken sönderfaller den emellertid i tvenne stora avsnitt, nämligen 1) från materiens odifferentierade urtillstånd till franska revolutionen och 2) från den franska revolutionen till herr Dühring. Därvid är att märka, att 1800-talet “alltjämt är i huvudsak reaktionärt, ja, i andligt avseende är det det (!) ännu mer än 1700-talet”, ehuru det samtidigt bär socialismen i sitt sköte och därmed även “fröet till en omgestaltning väldigare än den som uttänktes av (!) franska revolutionens förelöpare och heroer”. Det verklighetsfilosofiska föraktet för den hittillsvarande historien motiveras på följande sätt:

“De få årtusenden, för vilka en historisk återblick på grundval av skrivna källor är möjlig, har med hänsyn till människornas hittillsvarande beskaffenhet inte mycket att betyda när man betänker raden av kommande årtusenden … Människosläktet är i sin helhet ännu mycket ungt, och när en gång den vetenskapliga återblicken har att räkna med tiotusentals i stället för tusentals år kommer den barnsliga omogenheten hos våra institutioner att ha obetingad giltighet som en självklar förutsättning för vårt då som urtid värderade tidsskede.”

Utan att uppehålla oss vid den sista satsens i sanning “organiskt naturvuxna språkgestaltning” noterar vi tvenne ting: För det första att “urtiden” under alla omständigheter kommer att bli ett historieavsnitt av högsta intresse för alla kommande generationer eftersom den bildar grundvalen för all senare högre utveckling och eftersom den som utgångspunkt har människornas utveckling ur djurlivet och som innehåll övervinnandet av sådana svårigheter, som de i framtiden förenade människorna aldrig åter kommer att ställas inför. Och för det andra förefaller det något egendomligt att just under slutskedet av denna urtid – i jämförelse med vilken kommande historieperiod, som inte längre hämmas av samma svårigheter och hinder, ger löfte om helt andra vetenskapliga, tekniska och samhälleliga framsteg – ta sig för att utfärda förhållningsorder för dessa kommande årtusenden på grundval av slutgiltiga sanningar i sista instans, oföränderliga sanningar och rotfasta tankar, uppdagade i vårt mycket “efterblivna” och “reaktionära” århundrades andligt omogna barndom. Man måste vara en filosofins Richard Wagner – dock utan Wagners talang – för att förbise att allt förklenande av den hittillsvarande historieutvecklingen kommer att återfalla på dess föregivna sista resultat, den s.k. verklighetsfilosofin.

Ett av de mest typiska partierna i den nya rotfasta vetenskapen är avsnittet om livets individualisering och värdestegring. Här sprudlar och strömmar de orakelmässiga plattityderna som ur ett outtömligt källsprång i hela tre kapitel. Vi måste tyvärr inskränka oss till ett par korta stickprov.

“All förnimmelses djupare väsen och följaktligen alla subjektiva livsformer vilar på differentiering i tillståndet … För det fulla (!) livet låter det sig emellertid utan vidare (!) bevisas, att det inte är det bestående tillståndet utan övergången från en livssituation till en annan som stegrar livskänslan och utlöser den verkliga lusten … Det nästan odifferentierade tillstånd, som så att säga befinner sig i ständig tröghet och liksom i stabil jämvikt har, hur det än må vara beskaffat, inte mycket att betyda för undersökningen av tillvaron … Vana och så att säga inlevelse gör det till något helt och hållet indifferent och likgiltigt, som inte skiljer sig så särdeles mycket från döden. På sin höjd kommer därtill långtråkighetens plåga som ett slags negativ livsyttring … I ett stagnerande liv slocknar hos individer och nationer all lidelse och allt intresse för tillvaron. Det är emellertid genom vår differentiering slag som alla dessa företeelser blir förklarliga.”

Det är otroligt med vilken lättvindighet herr Dühring åstadkommer sina i grunden originella slutsatser. Knappt har den allmängiltiga satsen översatts till verklighetsfilosofins språk, att en fortgående retning av samma nerv eller fortgåendet av samma retning tröttar varje nerv och varje nervsystem, att alltså under normala förhållanden ett avbrytande och en omväxling av nervretningen måste äga rum – något som sedan år tillbaka står att läsa i varje fysiologisk handbok och som varje kälkborgare vet av egen erfarenhet – knappt har denna urgamla truism översatts till den mysteriösa formeln, att all förnimmelses djupare väsen vilar på differentiering i tillståndet, förrän även den förvandlas till “vår differentieringslag”. Och denna differentieringslag “förklarar fullständigt” en hel rad företeelser, som i sin tur inte är något annat än illustrationer och exempel på att ombyte förnöjer, något som inte behöver förklaras ens för det allra vanligaste kälkborgarförstånd och som inte blir en hårsmån klarare genom hänvisningen till den föregivna differentieringslagen.

Men därmed är rotfastheten hos “vår differentieringslag” ännu inte på långt när uttömd.

“Livets olika stadier och inträdandet av de med dem förbundna förändringarna i livsförhållandena utgör ett synnerligen näraliggande exempel för åskådliggörandet av vår differentieringsprincip. Barn, pojke, yngling och man erfar styrkan av sina respektive livskänslor mindre genom de redan fixerade tillstånd som de befinner sig i än genom övergångsperioderna från det ena till det andra.”

Inte nog med det:

“Vår differentieringslag kan erhålla en ännu mer vittgående tillämpning genom att man tar med i beräkningen att upprepandet av det redan erfarna eller utförda inte har någon tjusning.”

Och sedan kan läsaren själv tänka sig vilket orakelmässigt strunt som satser av sådant djup och sådan rotfasthet som den ovan anförda måste ge upphov till. Herr Dühring må gärna i slutet av sin bok utropa:

“För värderingen och stegringen av livsvärdet har differentieringslagen blivit såväl teoretiskt som praktiskt utslagsgivande!”

För herr Dührings värdering av sin publiks andliga värde likaså: han måtte tro att den består av idel idioter eller brackor.

Vidare erhåller vi följande ytterst praktiska levnadsregel:

“Sättet att verksamt vidmakthålla helhetsintresset för livet” (en nätt uppgift för brackor och sådana som gärna vill bli det!) “består i att låta de enskilda så att säga elementära intressen, som konstituerar det hela, utveckla sig enligt naturliga tidsmått eller avlösa varandra. För samma tillstånd måste också det successiva ersättandet av lägre och mer lättillfredsställda retningar med högre och mer bestående aktiva sinnesrörelser begagnas för att undvika uppkomsten av fullständigt intresselösa tomrum. I övrigt gäller det att förebygga att de naturenligt eller eljest i det normala loppet av den samhälleliga tillvaron uppstående spänningarna hopas på ett godtyckligt sätt, forceras eller, vilket är det motsatta felet, tillfredsställes redan vid den svagaste retning och på det sättet förhindrar utvecklingen av en behovsmässig njutningsförmåga. Att hålla den naturliga rytmen är här liksom annorstädes grundförutsättningen för den jämna och behagliga rörelsen. Inte heller bör man ställa sig den olösliga uppgiften att utsträcka en situations lustkänsla utöver den av naturen och förhållandena tillmätta fristen” o.s.v.

Den hedersman, som låter detta högtidliga svammel, detta över de faddaste plattheter spekulerande pedanteri tjäna som rättesnöre för “livserfarenheten”, kommer förvisso inte att behöva klaga över “fullständigt intresselösa tomrum”. Han kommer att behöva all sin tid till att regelrätt förbereda och arrangera njutningen, så att det sedan inte blir ett enda ögonblick över till att njuta.

Vi skall pröva livet, det fulla livet. Herr Dühring förbjuder oss bara två ting: för det första “hemfallandet åt tobakssnusket” och för det andra drycker och näringsmedel som “har vedervärdigt upphetsande eller över huvud taget för en finare smak förkastliga egenskaper”. Då nu herr Dühring i sitt “Kompendium i ekonomi” så hänfört hyllar brännvinsbränneri, så kan han med dessa drycker omöjligen avse brännvinet. Vi tvingas alltså till den slutsatsen att hans förbud blott sträcker sig till vin och öl. Det fattas nu bara att han också förbjuder kött för att verklighetsfilosofin skulle nå samma höjd där tidigare Gustav Struve[9] rört sig med sådan framgång – höjden av barnslighet.

För övrigt borde herr Dühring i alla fall vara något mer liberal med avseende på spritdrycker. En man, som själv erkänt att han alltjämt inte kan finna bryggan från statiskt till dynamiskt, har säkerligen all orsak att döma milt om någon arm sate någon gång tittar för djupt i glaset och till följd därav också förgäves måste söka bryggan från dynamiskt till statiskt.

XII. Dialektik. Kvantitet och kvalitet
“Den första och viktigaste satsen rörande varats logiska struktur är satsen om motsägelsens omöjlighet. Det motsägande är en bestämning som endast kan tillhöra en tankekombination men aldrig verkligheten. I tingen finns inga motsägelser, eller med andra ord: att postulera motsägelsen som verklig är höjden av absurditet … Antagonismen mellan krafter, som mäter sig med varandra i motsatta riktningar, är grundformen för all verksamhet i tillvaron, dess väsen. Denna konflikt mellan elementens och individernas inriktning sammanfaller emellertid inte på minsta sätt med den absurda idén om en motsägelse … Här kan vi med tillfredsställelse konstatera att den dimma som brukar uppstiga ur logikens förmenta mysterier har avlösts av en klar bild av den faktiska motsägelsens verkliga absurditet. Vi har ådagalagt gagnlösheten av den rökelse, som här och var slösats på motsägelsedialektikens ganska klumpigt tillyxade beläte som insmusslats i den antagonistiska världsschematiken.” –

Detta är så tämligen allt som i “Kompendium i filosofi” sägs om dialektiken. I “Kritisk historia” behandlas däremot motsägelsedialekten och med den framför allt Hegel på helt annat sätt.

“Det motsägande ligger nämligen enligt den hegelska logiken eller rättare logikläran inte i det till sin natur subjektivt och medvetet föreställda tänkandet, utan är faktiskt för handen och kan så att säga livs levande påträffas i tingen och händelserna själva, varför motsägelsen inte blir en omöjlig tankekombination utan en faktisk makt. Det absurdas verklighet är den första trosartikeln i den hegelska enheten av logik och ologik. Ju mer motsägande, desto sannare, eller med andra ord ju absurdare, desto trovärdigare – denna inte ens nyuppfunna utan från uppenbarelseteologin och mystiken lånade maxim är det renodlade uttrycket för den så kallade dialektiska principen.”

Tankeinnehållet i de båda citerade ställena får sin sammanfattning i satsen att motsägelse är detsamma som absurditet och därför inte kan förekomma i verkligheten. Denna sats torde för personer med i övrigt sunt förstånd ha samma självklara giltighet som den, att rakt inte kan vara krokigt och krokigt inte kan vara rakt. Men differentialkalkylen sätter inte desto mindre under vissa omständigheter, trots det sunda förståndets alla protester, likhetstecken mellan en rät linje och en krokig och uppnår därmed resultat, som det sunda förståndet med sin absoluta motsättning mellan krokig och rak aldrig kan åstadkomma. Och efter den betydande roll som den s.k. motsägelsedialekten spelat i filosofin från den äldsta grekiska historien och till nu skulle även en starkare motståndare än herr Dühring ha varit förpliktad att uppträda mot den med andra argument än ett påstående och en massa skällsord.

Så länge vi betraktar tingen såsom vilande och livlösa, vart för sig, vid sidan av och efter varandra, stöter vi förvisso inte på några motsägelser hos dem. Vi finner då vissa egenskaper, som dels är gemensamma, dels olika, ja, motsägande, men som i det senare fallet är fördelade på olika ting och alltså inte innehåller någon motsägelse. Och så långt detta område är tillräckligt för betraktelsen, så långt klara vi oss också med det vanliga, metafysiska tänkesättet. Helt annorlunda ställer det sig om vi betraktar tingen i deras rörelse, deras förändring, deras liv, i deras ömsesidiga inverkan på varandra. Då råkar vi genast in i motsägelserna. Rörelsen själv är en motsägelse; t.o.m. den enklaste mekaniska rörelse kan fullbordas endast genom att en kropp i ett och samma tidsmoment befinner sig på en plats och samtidigt på en annan plats, genom att den såväl befinner sig som inte befinner sig på en och samma plats. Och orsaken till dessa motsägelser lika väl som lösningen ur dem är oföränderligt densamma – just rörelsen.

Här har vi alltså en motsägelse, som “faktiskt är förhanden och så att säga livs levande påträffas i tingen och händelserna”. Och vad har herr Dühring att säga om den? Han påstår att det hittills över huvud taget “i den rationella mekaniken inte finns någon brygga mellan det strängt statiska och det dynamiska”. Nu äntligen märker läsaren vad som döljer sig bakom denna herr Dührings älsklingsfras; ingenting annat än detta: det metafysiskt tänkande förståndet kan absolut inte från föreställningen om vilan nå fram till föreställningen om en rörelse, emedan vägen här spärras av ovannämnda motsägelser. För honom är rörelsen i och med att den är en motsägelse fullständigt obegriplig. Och i det han förfäktar rörelsens obegriplighet medger han själv mot sin vilja att denna motsägelse existerar, medger följaktligen att det faktiskt i tingen och händelserna själva finns en motsägelse, som dessutom är en reell makt.

Om redan den enkla mekaniska rörelsen i sig innesluter en motsägelse, så gäller detta i ännu högre grad materiens högre rörelseformer och alldeles särskilt det organiska livet och dess utveckling. Vi har ovan sett att livet framför allt består just i att ett väsen i varje ögonblick är detsamma och dock ett annat. Livet är alltså likaledes en i tingen och händelserna förhandenvarande motsägelse, som ständigt uppstår av sig själv och löser sig själv; så snart motsägelsen upphör, upphör också livet, inträder döden. Vi har också sett att vi inte heller på tänkandets område kan undgå motsägelserna och att t.ex. motsägelsen mellan den teoretiska obegränsade mänskliga kunskapsförmågan och dess förverkligande i praktiken genom idel begränsade och med begränsad kunskap utrustade människor får sin lösning i den åtminstone för oss praktiskt taget ändlösa raden av människosläkten, i en oändlig progress.

Vi har redan nämnt att den högre matematiken under vissa förhållanden sätter likhetstecken mellan en rät linje och en krokig: detta är en av dess fundamentalsatser. Den presterar även den ytterligare motsägelsen att låta linjer som skär varandra inför våra ögon detta oaktat redan fem till sex centimeter från skärningspunkten betraktas som parallella, som linjer vilka inte kan skära varandra ens om de dras ut i oändligheten. Och ändå åstadkommer den med dessa och ännu mer påfallande motsägelser resultat som inte endast är riktiga utan även absolut ouppnåeliga för den lägre matematiken.

Men även i denna sistnämnda vimlar det av motsägelser. Det är t.ex. en motsägelse att en rot ur A kan vara en potens av A, och ändå är √A = A½. Det är en motsägelse att en negativ storhet över huvud kan vara en kvadrat, ty varje negativ storhet som multipliceras med sig själv ger en positiv kvadrat. Kvadraten ur minus ett är därför inte bara en motsägelse utan t.o.m. en absurd motsägelse, en verklig orimlighet. Och ändå är √-1 ett i många fall nödvändigt resultat av korrekta matematiska operationer: ja, än mer, vad vore matematiken, lägre som högre, om den skulle förbjudas att operera med √-1?

Matematiken beträder själv med behandlingen av variabla storheter det dialektiska området, och betecknande nog är det en dialektisk filosof, Descartes, som infört detta framsteg i matematiken. Dialektiskt tänkande förhåller sig över huvud taget till metafysiskt som de variabla storheternas matematik förhåller sig till de konstanta storheternas. Vilket alls inte hindrar att de flesta matematiker erkänner dialektiken endast på det matematiska området och att det bland dem finns åtskilliga, som med de på dialektisk väg vunna metoderna opererar vidare precis på gammalt begränsat, metafysiskt manér.

Att närmare ingå på herr Dührings antagonism mellan krafter och hans antagonistiska världsschematik skulle vara möjligt endast om han hade gett oss något mer till livs i detta ämne än – blotta frasen. Men sedan denna väl presterats, gör han inte ett enda försök att framställa antagonismen ifråga som positivt verksam vare sig i världsschematiken eller i naturfilosofin – det bästa beviset på att herr Dühring absolut inte kan företa sig något nyttigt med denna “grundform för alla aktioner i världstillvaron och dess väsen”. Har man reducerat Hegels “lära om väsendet” till den banala föreställningen om krafter, som rör sig i motsatt riktning men inte i motsägelse, så gör man onekligen också klokast i att undvika varje tillämpning av denna utnötta fras.

En ytterligare förevändning att vädra sina antidialektiska komplex finner herr Dühring i Marx’ “Kapitalet”.

“Den brist på naturlig och begriplig logik som utmärker de dialektiskt-förvirrade tankegångarna och föreställningsarabeskerna … redan på den nu föreliggande delen måste man tillämpa principen att i visst avseende och även över huvud taget (!) allt i enlighet med en bekant filosofisk fördom är att söka i ett och ett i allt, och att till slut som en följd av denna röriga och oriktiga föreställning allt blir ett och detsamma.” Denna herr Dührings inblick i den bekanta filosofiska fördomen sätter honom också i stånd att med visshet förutsäga vad som kommer att bli “slutet” på Marx’ ekonomiska filosoferande, alltså vad de följande banden av “Kapitalet” kommer att innehålla, precis sju rader efter det han förklarat att man “emellertid verkligen inte kan förutse, vad som mänskligt sett och på ren tyska egentligen kan följa i de två (sista) banden”.

Det är emellertid inte första gången som herr Dührings skrifter visat sig höra till de “ting” i vilka “det motsägande faktiskt är för handen och så att säga påträffas livs levande”. Vilket emellertid ingalunda hindrar honom från att segervisst fortsätta:

“Den sunda logiken kommer efter vad man kan förutse att triumfera över sin vrångbild … Struntviktigheten och det dialektiska hemlighetsmakeriet kommer inte att locka någon, som ännu har en smula sunt omdöme kvar, att … inlåta sig på tankens och stilens oformligheter. Med försvinnandet av de dialektiska dårskapernas sista kvarlevor kommer detta duperingsmedel … att förlora sitt bedrägliga inflytande och ingen kommer längre att underkasta sig det plågsamma tvånget att försöka finna en djup vishet bakom ett virrvarr av åsikter vars innersta kärna i bästa fall visar sig vara helt vanliga teorier, om inte rent av banaliteter … Det är alldeles omöjligt att återge (de marxska) tankegångarna i logisk form utan att prostituera den sunda logiken.” Marx’ metod består i att “arrangera dialektiska underverk för sina troende” och så vidare.

Vi har här ännu inte att göra med frågan om riktigheten eller oriktigheten av den marxska undersökningens ekonomiska resultat, utan endast med den av Marx tillämpade dialektiska metoden. Så mycket är i varje fall säkert: de flesta av “Kapitalets” läsare har först nu genom herr Dühring fått veta vad de egentligen läst. Och bland dem befinner sig också herr Dühring själv, som år 1867 (Ergänzungsblätter III, häfte 3) ännu var kapabel att åstadkomma en för en tänkare av hans kaliber relativt redig redogörelse för bokens innehåll utan att först vara nödsakad att översätta den marxska framställningen till dühringska, vilket nu förklaras vara ofrånkomligt. Även om han redan då begick den blundern att identifiera den marxska dialektiken med den hegelska, så hade han dock inte alldeles förlorat förmågan att skilja mellan metoden och de genom densamma uppnådda resultaten och att begripa att man inte praktiskt vederlägger de senare i och med att man teoretiskt gör ner den förra.

Herr Dührings mest överraskande meddelande är i alla fall att för den marxska ståndpunkten “allt till slut blir ett och detsamma”, att för Marx alltså även t.ex. kapitalister och löntagare, feodala, kapitalistiska och socialistiska produktionssätt “blir ett och detsamma”, ja, i yttersta hand kanske rent av Marx och herr Dühring är “ett och detsamma”. För att förklara hur en sådan enfaldig narraktighet kan vara möjlig återstår endast det antagandet, att blotta ordet dialektik försätter herr Dühring i ett tillstånd av otillräknelighet, där allt till följd av en rörig och oriktig föreställning till slut “blir detsamma”, både vad han säger och vad han gör.

Vi har här ett prov på vad herr Dühring kallar “min historieskrivning i stor stil” eller “det summariska förfarande som bortser från arter och typer och som inte nedlåter sig till att uppvakta vad Hume kallade den lärda pöbeln med ett rotande i mikroskopiska detaljer, ett förfarande i högre och ädlare stil som endast är förenligt med den rena sanningens intressen och med plikterna mot den av kotterier obundna publiken”. Historieskrivningen i stor stil och det summariska bortseendet från arter och typer är verkligen mycket bekvämt för herr Dühring, som därigenom kan försumma alla konkreta fakta som varande mikroskopiska, av noll och intet värde, och i stället för att bevisa endast behöver använda allmänna talesätt, påståenden och rena affektutbrott. Dessutom har de ytterligare den fördelen, att de inte erbjuder motståndaren någon faktisk hållpunkt, så att han knappast har någon annan möjlighet till bemötande än att likaledes gå på i stor stil och framkasta summariska påståenden, hänge sig åt allmänna talesätt och slutligen i sin tur bryta ut mot herr Dühring, kort och gott, som man säger, att svara med samma mynt, vilket inte är i allas smak. Vi är herr Dühring följaktligen tack skyldiga, att han undantagsvis lämnar den högre och ädlare stilen för att ge oss åtminstone två exempel på den förkastliga marxska logikläran.

“Hur löjeväckande ter sig inte t.ex. åberopandet av den virriga hegelska dimföreställningen att kvantiteten slår om i kvalitet och därför en viss penningsumma, så snart den nått en bestämd gräns, redan genom den kvantitativa stegringen förvandlas till kapital.”

Det ser onekligen ganska kuriöst ut i denna av herr Dühring “putsade” framställning. Låt oss alltså se efter hur det tar sig ut i originalet, hos Marx. På sidan 313 (andra upplagan av “Kapitalet”) drar Marx ur den föregående undersökningen av konstant och variabelt kapital och mervärde den slutsatsen, att “inte vilken som helst penning- eller värdesumma kan förvandlas till kapital, att denna förvandling tvärtom förutsätter ett bestämt minimum av pengar eller bytesvärde i den enskilde penning- eller varuägarens hand”. Som exempel förutsätter han att inom en viss produktionsgren arbetaren dagligen arbetar åtta timmar för sin egen räkning, d.v.s. för att frambringa sin arbetslöns värde, och de följande fyra timmarna för kapitalisten, för att frambringa det mervärde som denne stoppar i fickan. I så fall måste någon förfoga över en värdesumma, som tillåter honom att förse två arbetare med råmaterial, arbetsredskap och arbetslön, för att han dagligen skall kunna stoppa på sig så mycket mervärde att han kan leva på det lika gott som en av sina arbetare. Och då den kapitalistiska produktionens ändamål inte bara är det rena, livsuppehället utan att öka rikedomen, så vore vår man med sina båda arbetare fortfarande ingen kapitalist. För att nu kunna leva dubbelt så gott som en vanlig arbetare och dessutom överföra hälften av det producerade mervärdet i nytt kapital måste han kunna sysselsätta åtta arbetare, alltså förfoga över det fyrdubbla av den ovan förutsatta värdesumman. Och först på denna punkt, mitt i en rad av fortsatta analyser som belyser och motiverar det faktum att inte vilken som helst värdesumma är tillräcklig för att förvandlas till kapital, utan att varje utvecklingsperiod och varje industrigren har sina bestämda minimigränser därför, anmärker Marx: “Här liksom i naturvetenskapen bestyrkes riktigheten av den av Hegel i hans ‘Logik’ upptäckta lagen, att rent kvantitativa förändringar på en viss punkt slår om i en kvalitativ åtskillnad.”

Och låt oss nu beundra den högre och ädlare stil, i kraft av vilken herr Dühring tillvitar Marx motsatsen till det som han i själva verket säger. Marx säger: Det faktum att en värdesumma kan förvandlas till kapital först när den uppnått en allt efter omständigheterna varierande, men i varje särskilt fall klart fastställd minimistorlek – detta faktum är ett bevis för riktigheten av den hegelska lagen. Herr Dühring låter honom säga: Eftersom kvantitet enligt den hegelska lagen slår om i kvalitet, därför förvandlas “en viss penningsumma så snart den nått en bestämd gräns … till kapital”. Alltså raka motsatsen.

Vanan att i “den rena sanningens intresse” och av “plikt mot den av kotterier obundna publiken” citera falskt har vi redan lärt känna i herr Dührings behandling av Darwin. Den visar sig alltmer vara en inre nödvändighet för verklighetsfilosofin och är förvisso ett mycket “summariskt förfarande”. För att inte tala om att herr Dühring i fortsättningen tillvitar Marx att tala om vilken som helst “penningsumma”, medan det här endast gäller de pengar som nedlagts i råmaterial, arbetsredskap och arbetslön, och att herr Dühring därmed lyckats få Marx att prata rena smörjan. Och sedan har han panna att finna den av honom själv tillverkade smörjan löjeväckande. På samma sätt som han konstruerade en fantasi-Darwin åt sig för att på honom pröva sin styrka, så konstruerar han här en fantasi-Marx. I sanning “historieskrivning i stor stil”!

Vi har redan tidigare på tal om världsschematiken konstaterat, att herr Dühring i samband med den hegelska gränslinjen för måttförhållanden, där på en viss punkt den kvantitativa förändringen plötsligt slår om i en kvalitativ, råkade ut för den lilla malören att i ett svagt ögonblick själv erkänna och använda densamma. Vi angav där ett av de mest kända exemplen – förändringen i vattnets aggregationstillstånd, som under normalt luftryck vid 0°C övergår från flytande till fast form och vid 100°C från flytande form till gasform, varvid alltså vid dessa båda kritiska punkter den rent kvantitativa förändringen av temperaturen åstadkommer ett kvalitativt förändrat tillstånd hos vattnet.

Vi hade kunnat anföra ytterligare hundratals sådana fakta från naturen lika väl som från det mänskliga samhället som bevis för denna lag. Så t.ex. handlar hela fjärde avsnittet i Marx’ “Kapitalet”, “Det relativa mervärdets produktion”, om otaliga fall inom kooperationens, arbetsdelningens och manufakturens, maskineriets och storindustrins områden, där den kvantitativa förändringen medför en ändring av föremålens kvalitet och likaledes den kvalitativa förändringen en ändring av deras kvantitet, där alltså, för att använda det av herr Dühring så avskydda uttrycket, kvantiteten slår om i kvalitet och omvänt. Så t.ex. det faktum, att kooperation mellan många individer, sammansmältningen av många krafter till en samlad kraft, för att tala med Marx, alstrar en “ny kraftpotens”, som är väsentligt olik summan av deras individuella krafter.

Det hjälper inte att Marx till de av herr Dühring i den rena sanningens intresse till sin raka motsats förvrängda ställena fogat följande anmärkning: “Den i den moderna kemin tillämpad, av Laurent och Gerhardt först vetenskapligt utvecklade molekylteorin vilar inte på någon annan lag.” Vad angår väl det herr Dühring? Han vet ju:

“Avsaknaden av den moderna naturvetenskapliga tankemetodens eminenta bildningselement blir mest kännbar där, som hos herr Marx och hans rival Lassalle, kvasivetenskapen och en smula filosofisteri bildar den torftiga grundvalen för deras lärda utgjutelser” –

medan hos herr Dühring “de grundläggande satserna för det exakta vetandet i mekanik, fysik och kemi” o.s.v. ligger till grund – på vilket sätt har vi redan sett. Men på det att också tredje man skall bli i stånd att avgöra frågan, skall vi något närmare belysa det i den marxska noten anförda exemplet.

Det rör sig här om de homologa serierna av kolföreningar, av vilka man redan känner många och som alla är sammansatta enligt sin speciella algebraiska formel. Om vi t.ex. som i kemin betecknar kolatomen med C, väteatomen med H, syreatomen med O och antalet av de i varje förening ingående kolatomerna med n, så kan vi framställa molekylformlerna för några av dessa serier på följande sätt:

Cn H2n+2 – serien för vanliga paraffiner
Cn H2n+2O – serien för primära alkoholer
Cn H2nO2 – serien för enbasiska fettsyror
Om vi som exempel tar den sista av dessa serier och efter varandra sätter n = l, n = 2, n = 3 o.s.v., erhåller vi följande resultat (med utelämnande av isomererna[10]):

CH2O2 – myrsyra , kokpunkt 100° , smältpunkt 1°
C2H4O2 – ättiksyra , kokpunkt 118° , smältpunkt 17°
C3H6O2 – propionsyra , kokpunkt 140° , smältpunkt –
C4H8O2 – smörsyra , kokpunkt 162° , smältpunkt –
C5H10O2 – valeriansyra , kokpunkt 175° , smältpunkt –
och så vidare till C30H60O2, melissinsyra, som smälter först vid 80° och som alls inte har någon kokpunkt, emedan den över huvud taget inte avdunstar utan att sönderdelas.

Här ser vi alltså en hel rad av kvalitativt olika ämnen, bildade genom enkel kvantitativ tillsats av grundämnen – en tillsats som till på köpet alltid sker i samma proportion. Tydligast framträder detta där alla föreningens grundämnen ändras i proportion till sin kvantitet som hos de vanliga paraffinerna CnH2n+2: den lägsta är metan, CH2, en gas; den högsta man känner, hedekan, C16H34, är ett fast, färglöst, kristalliniskt ämne, som smälter vid 21° och kokar först vid 278°. I båda serierna kommer varje nytt led till stånd genom addition av CH2, av en kolatom och två väteatomer, till molekylformeln för det förra ledet, och denna kvantitativa förändring av molekylformeln frambringar varje gång ett kvalitativt olikartat ämne.

Dessa serier är emellertid endast ett särskilt påtagligt exempel. Nästan överallt i kemin, redan i fråga om kvävets olika oxider, hos de olika fosfor- eller svavelsyrorna, kan man se hur “kvantitet slår om i kvalitet” och hur denna föregivet virriga hegelska dimföreställning så att säga livs levande påträffas i tingen och händelserna, vilket emellertid inte gör någon människa virrig och dimmig utom herr Dühring. Och då Marx är den förste som fäst uppmärksamheten därpå, och då herr Dühring läser denna hänvisning utan att förstå ett dugg av den (ty eljest hade han säkerligen inte släppt ifrån sig något så oerhört lättsinnigt), så behövs det inte mer för att även utan återblick på den ärorika dühringska naturfilosofin kunna fastslå vem det är som saknar “den moderna naturvetenskapliga tankemetodens eminenta bildningselement”, Marx eller herr Dühring, och likaså vem som saknar bekantskap med “kemins … grundläggande satser”.

Till sist vill vi åberopa ännu ett vittne för kvantitetens övergång i kvalitet, nämligen Napoleon. Denne beskriver på följande sätt striden mellan det illa beridna men disciplinerade franska kavalleriet och mameluckerna, i individuell strid sin tids obetingat bästa men odisciplinerade rytteri: “två mamelucker var obetingat överlägsna tre fransmän; 100 mamelucker och 100 fransmän höll varandra ungefär stången; 300 fransmän var i regel överlägsna 300 mamelucker; och 1.000 fransmän besegrade undantagslöst 1.500 mamelucker”. Precis som för Marx en bestämd om också variabel minimistorlek av bytesvärdesumman är nödvändig för att möjliggöra dess övergång till kapital, på samma sätt är för Napoleon en bestämd minimistorlek av ryttaravdelningen nödvändig för att kunna göra den i sluten ordning och planmässig användning liggande styrkan av disciplinen gällande och för att stegra den till överlägsenhet även över större massor bättre utrustat, skickligare ridande och fäktande och minst lika tappert irreguljärt kavalleri. Men vad bevisar det emot herr Dühring? Dukade inte Napoleon ömkligen under i kampen mot Europa? Led han inte nederlag efter nederlag? Och varför? Enbart till följd av sitt införande av den virriga hegelska dimföreställningen i kavalleriets taktik!

XIII. Dialektik. Negationens negation
“Denna historiska skiss (uppkomsten av den s.k. ursprungliga kapitalackumulationen i England) är det jämförelsevis bästa i den marxska boken och skulle vara ännu bättre, om den utom på lärda kryckor inte hade hjälpt sig fram även på dialektiska kryckor. Den hegelska negationens negation måste här nämligen i brist på bättre och klarare hjälpmedel utföra den barnmorsketjänst, genom vilken framtiden förlossas ur det förflutnas sköte. Upphävandet av den individuella egendomen, vilken på antytt sätt har ägt rum sedan 1500-talet, är den första negationen. Den följes av en andra, som karaktäriseras som en negation av negationen och följaktligen som ett återställande av ‘den individuella egendomen’, men i en högre, på gemensamt ägande av jord och arbetsmedel grundad form. När denna nya ‘individuella egendom’ hos herr Marx också samtidigt benämnes ‘samhällelig egendom’, så framträder ju häri den hegelska högre enheten, i vilken motsägelsen skall vara upphävd, i det den med en ordlek förklaras både övervunnen och bevarad … Expropriation av expropriatörerna är i överensstämmelse härmed liksom det automatiska resultatet av den historiska verkligheten i dess yttre materiella förhållanden … Med tillhjälp av ett par hegelska floskler – och en sådan är negationens negation – torde knappast någon besinningsfull människa övertygas om nödvändigheten av jord- och kapitalgemenskap … De marxska föreställningarnas dimmiga bastardform kan för övrigt inte förvåna den som vet vad som kan fås att rimma med Hegels dialektik använd som vetenskaplig grundval eller, rättare sagt, i vilka orimligheter den måste utmynna. För den som inte känner dessa konster bör uttryckligen anmärkas, att den första negationen hos Hegel är katekesens syndafall och den andra en till återlösning ledande högre enhet. På denna sinnessvaga analogi, hämtad från religionens område, måtte väl ändå inte faktas logik kunna grundas … Herr Marx framhärdar förtröstansfullt i sin på en gång individuella och samhälleliga egendoms dimvärld och överlåter åt sina adepter att själva lösa den djupsinniga dialektiska gåtan.”

Så långt herr Dühring.

Marx kan alltså inte bevisa nödvändigheten av den sociala revolutionen, återupprättandet av gemensamhetsegendom till jorden och till de genom arbete frambringade produktionsmedlen annat än genom att åberopa sig på den hegelska negationens negation; och då han grundar sin socialistiska teori på denna från religionen hämtade sinnessvaga analogi kommer han till det resultatet, att det i framtidssamhället skall råda en på samma gång individuell och samhällelig egendom som en den upphävda motsägelsens högre hegelska enhet.

Låt oss tills vidare lämna negationens negation åt dess öde och i stället betrakta den “på en gång individuella och samhälleliga egendomen”. Denna betecknas av herr Dühring som en “dimvärld” och däri har han anmärkningsvärt nog faktiskt rätt. Men det är tyvärr inte Marx som befinner sig i denna dimvärld utan tvärtom herr Dühring själv. Liksom han redan tidigare genom sin insikt i den hegelska “delirant”-metoden utan möda kunde konstatera vad de ännu ofullbordade banden av “Kapitalet” måste innehålla, så kan han här utan större möda med tillhjälp av Hegel korrigera Marx, i det han pådyvlar honom en egendomens högre enhet, som Marx inte sagt ett ord om.

Hos Marx heter det: “Det är negationens negation. Denna återställer den individuella egendomen, men på grundval av den kapitalistiska epokens resultat – på grundval av kooperation mellan fria arbetare och deras gemensamma rätt till jorden och till de genom arbetet självt producerade produktionsmedlen. Förvandlingen av den på individuellt arbete vilande, splittrade privategendomen till en kapitalistisk egendom är i själva verket en ojämförligt mycket mer långsam, hård och svår process än förvandlingen av den faktiskt redan på samhällelig produktiv drift vilande kapitalistiska privategendomen till samhällelig egendom.”[11] Det är allt. Det genom expropriation av expropriatörerna uppkomna läget betecknas alltså som ett återställande av den individuella egendomen, men på grundval av gemensam rätt till jorden och till de genom arbetet självt producerade produktionsmedlen. För var och en som förstår tyska betyder detta, att den samhälleliga egendomen utsträckes till jorden och de övriga produktionsmedlen medan det individuella ägandet omfattar produkterna, alltså bruksföremålen. Och för att saken skall kunna fattas även av barn i sexårsåldern tecknar Marx på sid. 56 en “gemenskap av fria människor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel och medvetet förbrukar sin individuella arbetskraft som en samhällelig arbetskraft”, alltså en socialistiskt organiserad gemenskap, och säger: “gemenskapens samlade produkt är en samhällelig produkt. En del av denna produkt användes ånyo som produktionsmedel. Den förblir samhällelig. Men en annan del konsumeras som livsmedel av gemenskapsmedlemmarna. Den måste därför fördelas bland dessa.” Detta borde väl vara klart nog, t.o.m. för herr Dührings hegeliserade hjärna.

Den på samma gång individuella och samhälleliga egendomen, denna virriga bastardform, denna som ett nödvändigt resultat ur Hegels dialektik framgångna orimlighet, denna dimvärld, denna djupsinniga dialektiska gåta, som Marx överlåter åt sina adepter att lösa – den är återigen en fri skapelse och fantasi av herr Dühring. Marx är som föregiven hegelian förpliktad att som resultat av negationens negation leverera en riktig högre enhet, och då han inte gör detta efter herr Dührings smak, så måste denne återigen ta sin tillflykt till den högre och ädlare stilen och i den rena sanningens intresse pådyvla Marx åsikter som är herr Dührings eget speciella fabrikat. En man som är så totalt oförmögen att ens undantagsvis citera riktigt måste naturligtvis bli moraliskt upprörd över “mandarinlärdomen” hos andra människor, som undantagslöst citerar rätt men som just därigenom “dåligt döljer bristen på insikt om tanketotaliteten hos de i det speciella fallet anförda skriftställarna”. Herr Dühring har rätt. Leve historieskrivningen i stor stil!

Vi har i det föregående utgått från förutsättningen att herr Dührings envisa falskcitering åtminstone skett i god tro och antingen berott på en för honom utmärkande total oförmåga att förstå eller på en för historieskrivningen i stor stil säregen vana, annars kallad slarv, att citera ur minnet. Men det tycks som om vi här hade kommit till den punkt, där också hos herr Dühring kvantiteten slår om i kvalitet. Ty om vi betänker, för det första att detta ställe hos Marx i och för sig är fullständigt klart och därtill kompletteras av ett annat ställe i samma bok som absolut inte tillåter något missförstånd; för det andra att herr Dühring varken i den ovan anförda kritiken av “Kapitalet” i Ergänzungsblätter eller ens i första upplagan av “Kritisk historia” upptäckt denna orimlighet med “en på samma gång individuell och samhällelig egendom”, utan först i andra upplagan, alltså vid tredje läsningen; att herr Dühring i denna socialistiskt omarbetade andra upplaga ansåg det nödvändigt att låta Marx uttala största möjliga nonsens om samhällets framtida organisation för att i motsats därtill – som han också gör – kunna desto mer triumferade framhäva “den hushållskommun, som jag i mitt kompendium har skisserat ekonomiskt och juridiskt” – när vi betänker allt detta, så tränger sig den slutsatsen på att herr Dühring nästan tvingar oss till antagandet att han här uppsåtligen “på ett välgörande sätt utvidgat” de marxiska tankarna – välgörande för herr Dühring nämligen.

Vilken roll spelar nu negationens negation hos Marx? På sid. 791 och därpå följande sidor sammanställer han slutresultaten av den på de föregående 50 sidorna genomförda ekonomiska och historiska analysen av kapitalets s.k. ursprungliga ackumulation. Före den kapitalistiska epoken fanns det, åtminstone i England, småföretag grundade på arbetarens individuella ägande av sina produktionsmedel. Kapitlets s.k. ursprungliga ackumulation bestod här i exproprieringen av dessa direkta producenter, d.v.s. i upplösandet av den på eget arbete vilande privategendomen. Detta var möjligt, emedan nämnda smådrift är förenlig endast med trånga, naturvuxna skrankor för produktion och samhälle och därför på ett visst utvecklingsstadium frambringar de materiella medlen till sitt eget förintande. Denna förintelse, denna förvandling av individuella och splittrade produktionsmedel till samhällelig koncentrerade produktionsmedel bildar kapitalets förhistoria. Så snart arbetarna förvandlats till proletärer, deras arbetsbetingelser till kapital, så snart det kapitalistiska produktionssättet står på egna ben, antar den fortskridande utvecklingen av arbetets samhälleliga karaktär och den fortsatta förvandlingen av jord och andra produktionsmedel, sålunda också den fortsatta expropriationen av privatägarna, en ny form. “Vad som nu återstår att expropriera är inte längre den självhushållande arbetaren utan den flera arbetare exploaterande kapitalisten. Denna expropriation fullbordas genom den kapitalistiska produktionens immanenta lagar, genom kapitalets koncentration. Varje enskild kapitalist tar död på flera andra. Hand i hand med denna koncentration eller de färre kapitalisternas expropriation av flertalet utvecklar sig i ständigt växande skala arbetsprocessens kooperativa form, det medvetna tekniska användandet av vetenskapen, det planmässiga gemensamma nyttjandet av jorden, förvandlingen av arbetsmedlen till allenast i gemensam form användbara arbetsmedel, ekonomiseringen av alla produktionsmedel genom deras bruk som gemensamma produktionsmedel för kombinerat, samhälleligt arbete. Jämsides med ständig minskning av antalet kapitalmagnater, som usurperar och monopoliserar alla fördelar av denna omvandling, växer massan av elände, tryck, träldom, urartning, utsugning, men också upproriskheten och den ständigt växande och genom den kapitalistiska produktionsprocessens egen mekanism skolade, förenade och organiserade arbetarklassen. Kapitalet blir till en boja för det produktionssätt som blomstrat med och under detta. Produktionsmedlens koncentration och utvecklingen av arbetets samhälleliga karaktär når en punkt, vid vilken de inte kan rymmas inom sitt kapitalistiska hölje. Detta spränges. Den kapitalistiska privategendomens timma slår. Expropriatörerna blir exproprierade.”

Och nu frågar jag läsaren: var är de dialektiskt förvirrade tankegångarna och föreställningsarabeskerna, var är den röriga och oriktiga föreställning enligt vilken till sist allt blir ett och detsamma, var de dialektiska underverken för de troende, var det dialektiska hemlighetsmakeriet och broderierna efter den hegelska logoslärans anvisningar, utan vilka Marx, enligt herr Dühring, inte kan åstadkomma sin framställning? Marx påvisar helt enkelt historiskt, och sammanfattar här kort, att precis som en gång smådriften genom sin egen utveckling med nödvändighet skapade villkoren för sitt förintande, d.v.s. för exproprieringen av småägarna, så har nu det kapitalistiska produktionssättet likaledes självt frambringat de materiella betingelser genom vilka det måste gå under. Processen är en historisk process, och om den tillika är dialektisk så är det inte Marx’ skuld, så fatalt det än kan vara för herr Dühring.

Först sedan Marx avslutat sin historiskt-ekonomiska bevisföring, fortsätter han: “Det kapitalistiska produktions- och tillägnelsesättet och därmed den kapitalistiska privategendomen är den första negationen av den individuella, på eget arbete grundade privategendomen. Den kapitalistiska produktionen frambringar själv med nödvändigheten hos en naturprocess sin egen negation. Det är negationens negation” o.s.v. (som förut citerats).

När Marx betecknar detta skeende som en negationens negation har han alltså inte en tanke på att därmed vilja bevisa dess historiska nödvändighet. Tvärtom: sedan han historiskt bevisat att skeendet faktiskt både har ägt rum och fortfarande äger rum, betecknar han det dessutom som ett skeende som försiggår efter en bestämd dialektisk lag. Det är allt. Det är alltså återigen en ren förvrängning från herr Dührings sida, då han påstår att negationens negation här måste utföra den barnmorsketjänst, genom vilken framtiden förlossas ur det förflutnas sköte, eller tillvitar Marx kravet, att man med tillhjälp av negationens negation skall låta sig övertygas om nödvändigheten av jord- och kapitalgemenskap (vilken själv är en livslevande dühringsk motsägelse).

Det vittnar om en total brist på insikt i dialektikens natur redan att herr Dühring anser den vara ett instrument för den blotta bevisföringen på samma sätt som man måhända i begränsad mening kan säga att den formella logiken eller den elementära matematiken är det. T.o.m. den formella logiken är framför allt en metod för att finna nya resultat till att fortsätta framåt från det kända till det okända, och detsamma gäller i vida mer eminent mening dialektiken, som genom att överskrida den formella logikens trånga horisont därtill innehåller kärnan till en omfattande världsåskådning. I matematiken föreligger samma förhållande. Den elementära matematiken, de konstanta storheternas matematik, rör sig inom den formella logikens gränser, åtminstone i stort sett; de variabla storheternas matematik, vars mest betydande del utgöres av infinitesimalkalkylen,[12] är i grund och botten ingenting annat än dialektikens tillämpning på matematiska förhållanden. Den blotta bevisföringen träder här avgjort i bakgrunden för den mångfaldiga användning som metoden finner på nya undersökningsområden. Men nästan alla den högre matematikens bevis, med början från differentialkalkylens grundläggande satser, är strängt taget från den elementära matematikens ståndpunkt falska. Det kan heller inte vara på annat sätt när man som i föreliggande fall vill bevisa de på det dialektiska området vunna resultaten med den formella logikens hjälp. Att förmedelst den blotta dialektiken vilja bevisa något för en krass metafysiker som herr Dühring skulle vara förspilld möda av samma slag som Leibniz och hans lärjungar måste underkasta sig för att för dåtidens matematiker bevisa infinitesimalkalkylens satser. Differentialen förorsakade dem samma krämpor som negationens negation vållar herr Dühring (för övrigt spelar den, som vi skall se, en roll även i denna fråga). Herrarna gav till sist knorrande efter (försåvitt de inte dog dessförinnan), inte därför att de var övertygade, utan emedan resultatet alltid visade sig vara riktigt. Herr Dühring är enligt egen uppgift i fyrtioårsåldern, och om han uppnår den höga åldern som vi önskar honom, så kan också han bli i tillfälle att uppleva detsamma.

Men vad är då denna förskräckliga negationens negation, som gör livet så surt för herr Dühring och som för honom spelar samma roll av oförlåtlig förbrytelse som synden mot den helige ande i kristendomen? Det är en mycket enkel, överallt och dagligen försiggående process som varje barn kan förstå, så snart man befriar den från den hemlighetsfulla gottköpsmystik, varmed den gamla idealistiska filosofin omgivit densamma och varmed hjälplösa metafysiker av herr Dührings slag fortfarande är intresserade av att omge den. Låt oss ta ett sädeskorn. Biljoner dylika sädeskorn förmales, kokas och tillagas för att sedan förtäras. Men om ett sådant sädeskorn finner de för detsamma normala betingelserna, om det faller i god jord, så försiggår med det under inflytande av värme och fuktighet en karaktäristisk förändring, det gror; kornet som sådant förgås, blir negerat, men i dess ställe framträder den ur detsamma uppkomna plantan, kornets negation. Men hurudant är denna plantas normala levnadslopp? Den växer, blommar, blir befruktad och producerar slutligen åter sädeskorn, och så snart dessa mognar dör strået bort, blir i sin tur negerat. Som resultat av denna negationens negation har vi åter det ursprungliga sädeskornet, men inte ensamt utan i tio-, tjugo-, trettiofaldigt antal. Sädesslagen förändras ytterst långsamt och därför är säden av i dag tämligen lik den för hundra år sedan. Men om vi tar en mottaglig prydnadsväxt, t.ex. en dahlia eller orkidé, och behandlar fröet och den ur detta uppstående plantan i enlighet med trädgårdskonstens anvisningar, så erhåller vi som resultat av denna negationens negation inte endast mer frön utan även kvalitativt förbättrade frön som ger vackrare blommor, och varje återupprepning av denna process, varje ny negation av negationen ökar denna fulländning. – På liknande sätt som hos sädeskornet fullbordas denna process hos de flesta insekter, t.ex. fjärilen. Den uppkommer ur ägget genom äggets negation, genomgår sina förvandlingar till könsmognaden, parar sig och blir åter negerad, i det den dör så snart parningsprocessen är slutförd och honan lagt sina talrika ägg. Att hos andra plantor och djur förloppet inte är lika enkelt, att de producerar frön, ägg eller ungar inte endast en gång innan de dör utan upprepade gånger, intresserar oss i föreliggande fall ännu inte, ty här har vi endast att påvisa att negationens negation verkligen förekommer i den organiska naturens båda riken. Vidare är hela geologin en rad av negerade negationer, en rad av på varandra följande förstörelser av gamla och lagranden av nya stenformationer. Först blir den ursprungliga, genom avkylning av den flytande massan uppkomna jordskorpan förvittrad genom oceanisk, meteorologisk och atmosfärisk-kemisk inverkan och denna förvittrade massa lagras på havsbottnen. Lokala höjningar av havsbottnen ovanför havsytan utsätter ånyo delar av denna första lagring för inverkan av regn, årstidernas växlande värme, atmosfärens syre och kolsyra; för samma inverkan utsättes oupphörligt de ur jordens inre fram- och genombrytande lagren av smält och därefter avkylda stenmassor. Under miljoner av århundraden bildas så ständigt nya lager, ständigt åter till största delen förstörda och på nytt använda som byggnadsmaterial för nya lager. Men resultatet är mycket positivt: vi får en jordmån sammansatt av de mest olikartade kemiska grundämnen i ett tillstånd av kemisk förvittring som tillåter den mest rikliga och allsidiga vegetation.

Likadant i matematiken. Låt oss ta en godtycklig algebraisk storhet a. Negerar vi den, så har vi -a (minus a). Negerar vi denna negation, i det vi multiplicerar -a med –a, så har vi + a2, d.v.s. den ursprungliga positiva storheten men på ett högre plan, nämligen i andra potens. Och det spelar i föreliggande fall ingen roll att vi kan erhålla samma a2 genom att multiplicera det positiva a med sig självt, varigenom a2 faktiskt också förverkligas. Ty den negativa negationen sitter så fast i a2, att denna potens under alla omständigheter har två kvadratrötter, nämligen a och -a. Och denna omöjlighet att frigöra den negerade negationen, den i kvadraten inneslutna negativa roten, får en mycket påtaglig betydelse redan vid andragradsekvationerna. Ännu mera slående framträder negationens negation vid den högre analysen, vid “summeringen av oändligt små storheter”, som herr Dühring själv betecknar som matematikens högsta operation och som man i vanligt tal kallar differential- och integralkalkyl. Hur tillgår dessa räknesätt? Jag har t.ex. i en bestämd uppgift två variabla storheter x och y, av vilka den ena inte kan förändras utan att den andra samtidigt förändras i en av sakläget betingad relation. Jag differentierar x och y, d.v.s. jag sätter x och y så oändligt små att deras storlek är försvinnande i jämförelse med varje annan verklig storhet, den må vara aldrig så liten. Av x och y återstår då inte någonting annat än deras ömsesidiga relation men utan all så att säga materiell grundval, ett kvantitativt förhållande utan all kvantitet. dy/dx, relationen mellan de båda differentialerna x och y, är alltså = 0/0, men 0/0 satt som uttryck för y/x. Att denna relation mellan två försvunna storheter, fixerad i momentet för deras försvinnande, är en motsägelse, nämner jag endast i förbigående; men det generar oss lika litet som det sedan nästan tvåhundra år generat matematiken över huvud. Vad har jag alltså annat gjort än negerat x och y, men inte negerat på det sätt som metafysiken negerar, d.v.s. så att jag inte längre bekymrar mig om dem, utan på ett sätt som motsvarar sakläget. I stället för x och y har jag alltså i den föreliggande formeln eller ekvationen deras negation dx och dy. Jag räknar nu vidare med denna formel, behandlar dx och dy som verkliga storheter, om också underkastade vissa undantagslagar, och på en viss punkt negerar jag negationen, d.v.s. jag integrerar differentialformeln och erhåller i stället för dx och dy åter de verkliga storheterna x och y. Därmed står jag emellertid ingalunda åter vid utgångspunkten utan jag har därmed löst uppgiften, på vilken den vanliga geometrin och algebran kanske hade gått bet.

Det förhåller sig inte på annat sätt i historien. Alla kulturfolk börjar med gemensamt ägande av jorden. Hos alla folk, som passerat ett visst ursprungligt stadium, blir denna gemensamhetsegendom under loppet av åkerbrukets fortsatta utveckling en boja för produktionen. Den blir upphävd, negerad, och efter ett längre eller kortare mellanstadium förvandlad till privategendom. Men på ett högre, just genom privategendomen till jorden framkallat utvecklingsstadium av åkerbruket blir i sin tur privategendomen en boja för produktionen – vilket i våra dagar är fallet med jordegendomen såväl i mindre som i större skala. Kravet att negera den, att åter förvandla jorden till gemensam egendom, framträder med nödvändighet. Men detta krav betyder inte ett återställande av den gamla ursprungliga gemensamhetsegendomen utan en långt högre utvecklad form av gemensamhetsegendom vilken långt ifrån att bli en hämsko för produktionen i stället först frigör densamma och tillåter den att helt utnyttja de moderna kemiska upptäckterna och mekaniska uppfinningarna.

Eller – ett annat exempel: Den antika filosofin var en ursprunglig, naturvuxen materialism. Som sådan var den oförmögen att komma till klarhet över tänkandets förhållande till materien. Nödvändigheten att fatta detta förhållande ledde till läran om en själ skild från kroppen, sedan till hävdandet av denna själs odödlighet, slutligen till monoteism. Den ursprungliga materialismen blev alltså negerad genom idealismen. Men under filosofins fortsatta utveckling blev även idealismen ohållbar och negerad genom den moderna materialismen. Denna negationens negation är emellertid inte enbart ett återställande av den gamla materialismen utan fogar till dennas bestående grundvalar hela innehållet av två tusen års utveckling inom filosofin och naturvetenskapen, ävensom denna tvåtusenåriga historia som sådan. Den är över huvud taget inte längre någon filosofi utan helt enkelt en världsåskådning, som bekräftats och bevisats inte av någon speciell vetenskapernas vetenskap utan i den verkliga vetenskapen. Filosofin är alltså här “upphävd”, d.v.s. “såväl övervunnen som bevarad”; övervunnen till sin form, bevarad med sitt verkliga innehåll. Där herr Dühring endast ser “ordlekar” finns alltså vid närmare påseende ett verkligt innehåll.

Slutligen: till och med vid tillkomsten av den rousseauska jämlikhetsläran, av vilken den dühringska endast är en matt, förvanskad kopia, måste den hegelska negationens negation – till på köpet mer än tjugo år före Hegels födelse – utföra barnmorsketjänsten. Och långt ifrån att skämmas häröver bär den i sin första framställning stämpeln av sin dialektiska härstamning nästan skrytsamt till beskådande. I natur- och vildhetstillståndet var människorna lika; och då Rousseau redan betraktar språket som en förfalskning av naturtillståndet, så har han obetingat rätt att även för dessa hypotetiska djurmänniskors vidkommande – av Haeckel nyligen betecknade som alali, språklösa – åberopa sig på den likhet som existerar inom en och samma djurart, så långt den nu sträcker sig. Men dessa lika djurmänniskor hade en egenskap framför de övriga djuren: perfektibiliteten, förmågan att ytterligare utveckla sig; och denna blev orsaken till olikheten. Rousseau ser alltså ett framsteg i olikhetens uppkomst. Men detta framsteg var antagonistiskt, det var samtidigt en tillbakagång. “Alla ytterligare framsteg (från urtillståndet betraktat) var skenbart lika många steg till fullkomnandet av den enskilda människan, men i verkligheten till släktets förfall. Metallbearbetning och åkerbruk var de båda konster, vilkas uppfinning framkallade denna stora revolution” (urskogens förvandling till odlad mark, men också införandet av elände och träldom tack vare egendomen). “För diktaren framstår guld och silver, för filosofin järn och säd som de två drivkrafter som civiliserat människorna och ruinerat människosläktet.” Varje nytt framsteg för civilisationen är samtidigt ett nytt framsteg för olikheten. Alla inrättningar som det med civilisationen uppkomna samhället producerar slår om i motsatsen till sitt ursprungliga ändamål! “Det är obestridligt och en grundsats i all statsrätt, att folken utsett furstar åt sig för att skydda sin frihet, inte för att tillintetgöra den.” Och ändå blir dessa furstar med nödvändighet folkens förtryckare och stegrar detta intryck till en punkt där olikheten, driven till sin yttersta spets, åter slår om i sin motsats och blir likhetens orsak: inför despoterna är alla lika, nämligen värdelösa. “Här är den yttersta graden av olikhet, slutpunkten där cirkeln slutar och berör den punkt från vilken vi utgick: här blir alla privatpersoner lika, emedan de ingenting är och undersåtarna inte längre har någon annan lag än sin herres vilja.” Men despoten är herre endast så länge han kan använda våld och därför kan han när man “fördriver honom inte beklaga sig över våldet … Våldet håller honom uppe, våldet störtar honom, allt går sin riktiga naturenliga gång.” Och så slår olikheten åter om i likhet, men inte i de språklösa urmänniskornas naturvuxna likhet, utan i en samhällsfördragets högre likhet. Förtryckarna blir förtryckta! Det är negationens negation.

Vi har alltså redan här hos Rousseau inte endast en tankegång som på pricken liknar den som Marx utvecklat i “Kapitalet”, utan även i detaljerna en hel rad av samma dialektiska formuleringar som Marx använder: processer som till sin natur är antagonistiska, som i sig innehåller en motsägelse, en ytterlighets omslag i sin motsats, och slutligen som det helas kärna negationens negation. Om Rousseau 1754 ännu inte kunde tala hegeljargong, så är han inte desto mindre, 23 år före Hegels födelse, svårt angripen av hegelsmittan – motsägelsedialektik, logoslära, teologi o.s.v. Och när herr Dühring i sin urvattning av den rousseauska jämlikhetsteorin opererar med sina suveräna två män, så är han redan ute på det sluttande planet och rutschar räddningslöst rätt i armarna på negationens negation. Det tillstånd, i vilket de båda männens likhet frodas och som väl även framställes som ett idealtillstånd, betecknas på sid. 271 som ett “urtillstånd”. Detta urtillstånd upphäves emellertid enligt sid. 279 nödvändigtvis genom “rovsystemet” – första negationen. Men vi är nu, tack vare verklighetsfilosofin, komna så långt att vi avskaffar rovsystemet och i dess ställe inför de av herr Dühring uppfunna, på jämlikhet vilande hushållskommunerna – negationens negation, jämlikhet på högre stadium. Ett nöjsamt skådespel, som på ett välgörande sätt vidgar synkretsen, att se hur herr Dühring i egen hög person själv hemfaller åt den förfärliga förbrytelsen – negationens negation.

Vad är alltså negationens negation? En ytterst allmän och just därför ytterst omfattande och viktig utvecklingslag för naturen, historien och tänkandet: en lag, vilken som vi sett gör sig gällande inom djur- och växtvärlden, i geologin, i matematiken, i historien, i filosofin, och som herr Dühring själv trots all sin motspänstighet och möda på sitt sätt måste följa utan att veta det. Det förstås av sig självt att när jag talar om negationens negation så säger jag därmed ingenting om den särskilda utvecklingsprocess som t.ex. sädeskornet genomgår från groningen till den fruktbärande plantans avdöende. Ty då även integralräkningen bygger på negationens negation, så skulle jag med det motsatta påståendet endast hävda den orimligheten att en levnadsprocess är integralräkning eller gärna för mig rentav socialism. Men det är just denna meningslöshet som metafysikerna fortfarande pådyvlar dialektiken. När jag betecknar alla dessa processer som negationens negation, så sammanfattar jag dem allesamman under en rörelselag och lämnar därmed även säregenheterna i varje enskild specialprocess obeaktade. Men dialektiken är ingenting annat än vetenskapen om de allmänna rörelse- och utvecklingslagarna för naturen, det mänskliga samhället och tänkandet.

Nu kan man emellertid invända: Den här verkställda negationen är över huvud taget inte någon riktig negation: jag negerar ett sädeskorn även om jag förmal det, en insekt om jag trampar sönder den, den positiva storheten a om jag stryker den o.s.v. Eller jag negerar satsen: rosen är en ros, om jag säger: rosen är ingen ros; och vad blir resultatet om jag på nytt negerar denna negation och säger: men rosen är i alla fall en ros? Dessa invändningar är i verkligheten metafysikerns huvudargument mot dialektiken och fullt värdiga inskränktheten i detta tänkande. Att negera är i dialektiken inte att helt enkelt säga nej eller att förklara ett ting för icke existerande eller att på ett godtyckligt sätt förinta det. Redan Spinoza säger: omnis determinatio est negatio, varje begränsning eller bestämning är samtidigt en negation. Och för det andra är negationens art – såväl i princip som ifråga om detaljerna – här bestämd av processens egen natur. Jag skall inte bara negera utan även åter upphäva negationen. Jag måste alltså inrätta den första negationen så att den andra blir eller är möjlig. Hur? Alltefter varje enskilt falls särskilda beskaffenhet. Förmal jag ett sädeskorn, trampar jag sönder en insekt, så har jag visserligen utfört den första akten men samtidigt gjort den andra omöjlig. Varje slag av ting har alltså sitt eget sätt att bli negerat så att en utveckling därvid kommer till stånd. Och på samma sätt med varje slag av föreställning eller begrepp. I infinitesimalkalkylen är negeringen en annan än vid bildandet av positiva potenser ur negativa rötter. Den måste läras liksom allt annat. Enbart med insikten att sädesplanta och infinitesimalräkning både faller under negationens negation kan jag varken framgångsrikt odla säd eller differentiera och integrera, lika litet som jag enbart med hjälp av lagarna för bestämningen av tonläget ur strängens dimensioner utan vidare kan spela fiol. Det är klart att vid en negationsnegering som består i den barnsliga sysselsättningen att omväxlande skriva och stryka ut a eller att om en ros omväxlande påstå att den är och inte är en ros, kan ingenting annat framkomma än enfalden hos den som hänger sig åt en dylik långtråkig operation. Och ändå vill metafysikern inbilla oss att detta är den riktiga metoden att få negationens negation till stånd.

Det är följaktligen återigen ingen annan än herr Dühring som mystifierar oss när han påstår att negationens negation är en av Hegel uppfunnen, från religionen hämtad och på historien om syndafallet och återlösningen byggd sinnessvag analogi. Människorna har tänkt dialektiskt långt innan de visste vad dialektik var, liksom de talade prosa långt innan begreppet prosa existerade. Lagen om negationens negation, som verkar i naturen och historien och innan den väl blivit insedd även omedvetet i våra hjärnor, har endast fått sin första klara formulering genom Hegel. Och om herr Dühring föredrar att i tysthet praktisera metoden för sig själv och bara inte kan fördra namnet, så må han finna på ett bättre namn. Men om han vill fördriva metoden ur tänkandet, så får han vara vänlig att först driva ut den ur naturen och historien och uppfinna en matematik där -a × -a inte är +a2 och där differentiering och integrering är vid straff förbjudna.

XIV. Avslutning
Vi är färdiga med filosofin; de framtidsfantasier som i övrigt förekommer i herr Dührings “Kompendium” får vi anledning att återkomma till i samband med hans omvälvning av socialismen. Vad har herr Dühring lovat oss? Allt. Och vad har han hållit? Ingenting alls. “Grundvalarna för en verklig och i överensstämmelse därmed på verkligheten i naturen och livet grundad filosofi”, den “strängt vetenskapliga världsåskådningen”, de “systemskapande tankarna” och alla herr Dührings övriga av herr Dühring i högtravande talesätt utbasunerade prestationer visar sig, var vi än tar itu med dem, vara ren svindel. Världsschematiken, som “utan att offra något i tankedjup ofelbart fastställt varats grundformer”, visade sig vara ett otroligt ytligt plagiat av den hegelska logiken och delar med denna den övertron att nämnda “grundformer” eller logiska kategorier för en hemlighetsfull tillvaro någonstans före och utanför den värld, på vilken de skall “tillämpas”.

Naturfilosofin bjöd oss en kosmogoni, vars utgångspunkt är ett “materiens odifferentierade urtillstånd”, ett tillstånd som för att kunna tänkas förutsätter den mest hopplösa förvirring i fråga om sambandet mellan materia och rörelse och dessutom endast under antagandet av en utomvärldslig personlig gud, som ensam förmår att sätta detta urtillstånd i rörelse. Vid behandlingen av den organiska naturen måste verklighetsfilosofin, sedan den förkastat den darwinska kampen för tillvaron och det naturliga urvalet som varande “ett stycke mot humaniteten riktad brutalitet”, åter släppa in båda två genom en bakdörr såsom i naturen verksamma faktorer, om också av andra klass. Den grep dessutom tillfället att på biologins område dokumentera en okunnighet, som man i denna de oundvikliga populärvetenskapliga föredragens tid tvingas söka efter med ljus och lykta t.o.m. hos bildade familjeflickor. På moralens och rättens område hade den inte större framgång med förflackningen av Rousseau än tidigare med urvattnandet av Hegel, och den visar i rättsvetenskapen, trots alla försäkringar om motsatsen, en okunnighet som endast sällan torde påträffas ens bland de allra enklaste gammalpreussiska jurister. Den filosofi “som inte låter sig nöja med en blott skenbar horisont” nöjer sig i verkligheten med en juridisk horisont som sammanfaller med den preussiska landsrättens giltighetsområde. “Den yttre och inre naturen mellan himmel och jord” som denna filosofi lovade att rulla upp i dess mäktigt omvälvande rörelse väntar vi alltjämt på, och inte mindre på de “slutgiltiga sanningarna i sista instans” och “det absolut fundamentala”. Den filosof vars tankemetod utesluter varje tendens till en “subjektivistiskt begränsad världsbild” visar sig – som här påvisats – inte endast vara subjektivistiskt begränsad genom sina ytterst bristfälliga kunskaper, sitt inskränkt metafysiska tänkesätt och sin groteska självförhävelse utan även genom barnsliga personliga griller. Han kan inte framställa sin verklighetsfilosofi utan att hans motvilja mot tobak, katter och judar påtrugas hela den övriga mänskligheten, judarna inräknade, som allmängiltig lag. Hans “verkligt kritiska ståndpunkt” gentemot andra personer består i att envist pådyvla dem saker och ting som de aldrig sagt och som är av herr Dührings eget fabrikat. Hans intetsägande variationer på kälkborgartemat om livets värde och om bästa sättet att njuta av det tyder på en brackighet, som gör hans vrede mot Goethes Faust förklarlig. Det var givetvis oförlåtligt av Goethe att göra den omoraliske Faust till hjälte och inte den allvarlige verklighetsfilosofen Wagner. – Kort sagt, verklighetsfilosofin som helhet visar sig för att tala med Hegel vara “ett blaskigt uppkok på den bakvända tyska upplysningen”, ett uppkok vars tunnhet och genomskinliga banalitet får en smula färg och substans endast genom tillsatsen av de irörda orakelmässiga glosorna. Och när vi är färdiga med boken, så är vi precis lika kloka som förut och måste tillstå att den “nya tankemetoden”, i de “i grunden originella slutsatserna och föreställningarna” och de “systemskapande tankarna” förvisso demonstrerat åtskilliga nya galenskaper men inte en enda stavelse som vi kunde ha lärt oss något av. Och denna människa, som med pukor och trumpeter prisar sina konster och sina varor högljuddare än den mest ordinära marknadsutropare och bakom vars stora ord ingenting, absolut ingenting finns – denna människa understår sig att som charlataner beteckna män som Fichte, Schelling och Hegel, av vilka den minste är en jätte gentemot henne själv. Charlatan i sanning – men vem?

ANDRA AVSNITTET
Politisk ekonomi
I. Föremål och metod
Den politiska ekonomin i vidare mening är vetenskapen om de lagar, som reglerar produktionen och utbytet av materiella livsförnödenheter i det mänskliga samhället. Produktion och utbyte är två skilda funktioner. Produktionen kan äga rum utan utbyte, utbyte däremot – som i första hand är ett utbyte av produkter – kan inte äga rum utan produktion. Var och en av dessa båda samhälleliga funktioner står under inflytande av till största delen speciella yttre påverkningar och har därför också till största delen sina egna speciella lagar. Å andra sidan betingar de varandra i varje moment och inverkar på varandra i en sådan utsträckning, att man skulle kunna beteckna dem som den ekonomiska kurvans abskissa och ordinata.

De betingelser, under vilka människorna producerar och utbyter, växlar från land till land, och i varje land från generation till generation. Den politiska ekonomin kan därför inte vara densamma för alla länder och för alla historiska epoker. Från bågen och pilen, från stenyxan och vildens endast undantagsvis förekommande byteshandel å den ena sidan och fram till ångmaskinen på tusen hästkrafter, till den mekaniska vävstolen, järnvägarna och Bank of England å den andra är det ett oerhört steg. Eldsländarna ger inte upphov till massproduktion eller världshandel, lika litet som till växelrytteri eller börskrascher. Om någon ville inordna Eldslandets politiska ekonomi under samma lagar som det nuvarande Englands så skulle han uppenbarligen inte åstadkomma något annat än banaliteter av enklaste slag. Den politiska ekonomin är till sitt väsen en historisk vetenskap. Den behandlar ett historiskt stoff, d.v.s. ett stoff som ständigt förändras. Den undersöker i första hand de speciella lagar som gäller för varje enskilt utvecklingsstadium av produktionen och utbytet och kommer först efter avslutad undersökning att kunna uppställa de få allmängiltiga lagarna för produktionen och utbytet över huvud. Därvid är det emellertid självklart att de för vissa bestämda produktionssätt och utbytesformer gällande lagarna också måste äga giltighet för alla historiska perioder, som har samma produktionssätt och utbytesformer. Sålunda träder exempelvis i och med införande av metallmynt en rad lagar i verksamhet, som förblir giltiga för alla länder och historiska perioder, under vilka metallmynt tjänstgör som förmedlare av utbytet.

Allt efter arten och sättet för produktionen och utbytet i ett visst historiskt samhälle och allt efter detta samhälles historiska förutsättningar är samtidigt även arten och sättet för produkternas fördelning givna. Inom stam- eller bykommunen med gemensam äganderätt till jorden, med vilken, eller med vars lätt igenkänneliga rester, alla kulturfolk gör sitt inträde i historien, är en tämligen likartad fördelning av produkterna en självklar sak. När en större olikhet inträder i fördelningen mellan kommunens medlemmar är detta redan ett tecken på begynnande upplösning av gemenskapen. – Storbruket liksom småbruket tillåter, allt efter de historiska förutsättningar varur det utvecklats, mycket olikartade fördelningsformer. Men det är uppenbart att storbruket alltid måste betinga en helt annan fördelning än småbruket; att det förutsätter eller skapar en klassmotsättning – mellan slavägare och slavar, mellan godsherrar och livegna, mellan kapitalister och lönarbetare – medan småbruket alls inte förutsätter någon klasskillnad mellan de i jordbruksproduktionen sysselsatta individerna; tvärtom antyder redan tillvaron av en sådan klasskillnad att småbruket börjar gå under. – Införandet och spridningen av metallmynt i ett land, där tidigare uteslutande eller övervägande naturahushållning varit rådande, är städse förbundna med en mer eller mindre snabb omvälvning av den dittillsvarande fördelningen, närmare bestämt så att olikheten i fördelningen mellan individerna, d.v.s. motsättningen mellan rik och fattig, stegras mer och mer. – Det lokala skråhantverket under medeltiden uteslöt möjligheten av storkapitalister och löntagare på livstid i lika hög grad som den moderna storindustrin, de nuvarande kreditförhållandena och den mot utvecklingen av dessa båda faktorer svarande utbytesformen – den fria konkurrensen – med nödvändighet måste frambringa dem.

I och med skillnaderna i fördelning uppträder emellertid även klasskillnaderna. Samhället uppdelas i privilegierade och missgynnade, utsugande och utsugna, härskande och undertryckta klasser, och staten, som ursprungligen bildar en naturlig sammanslutning av närbesläktade grupper inom samma stam för tillvaratagande av gemensamma intressen – t.ex. bevattning i Orienten – och för skydd mot yttre fiender, får från och med denna tidpunkt i lika hög grad till uppgift att med våld upprätthålla betingelserna för den härskande klassens liv och herravälde över den undertryckta klassen.

Fördelningen är emellertid inte ett enbart passivt resultat av produktionen och utbytet: den återverkar i sin tur på dem båda. Varje nytt produktionssätt och varje ny form för utbyte hämmas i sin begynnelse inte endast av de gamla formerna och de mot dessa svarande politiska inrättningarna utan också av det gamla fördelningssättet. Det nya produktionssättet måste i seg kamp tillkämpa sig ett efter detsamma anpassat fördelningssätt. Men ju smidigare, ju mer utformnings- och utvecklingsbart ett visst produktions- och utbytessätt är, desto snabbare når också fördelningen ett stadium, där den växer sitt ursprung över huvudet och råkar i motsättning till de förutvarande formerna för produktion och utbyte. Den ursprungliga och organiskt framvuxna gemenskap som vi ovan talat om kan bestå i årtusenden – såsom den ännu i dag består hos indier och slaver – innan förbindelserna med yttervärlden skapar sådana förmögenhetsdifferenser i dess inre att den går sin upplösning till mötes. Den moderna kapitalistiska produktionen, som knappt räknar mer än tre hundra år och som vann herravälde först efter storindustrins införande, alltså för hundra år sedan, har däremot på denna korta tid åstadkommit så stora motsättningar i fördelningen – å ena sidan kapitalets koncentration i ett fåtal händer och å den andra sidan koncentrationen av de egendomslösa massorna i de stora städerna – att den som en följd därav nödvändigt måste gå under.

Sammanhanget mellan den förhandenvarande fördelningen och de materiella existensbetingelserna inom ett samhälle ligger så påtagligt i sakens natur, att det regelbundet återspeglas i folkets instinkt. Så länge ett produktionssätt befinner sig i den stigande kurvan av sin utveckling tilljublas det till och med av dem som vid fördelningen drar det kortaste strået. Så var fallet med de engelska arbetarna vid storindustrins uppkomst. Ja, till och med så länge detta produktionssätt befinner sig i social jämvikt råder i det stora hela belåtenhet med fördelningen, och om protester höjes, så kommer de från den härskande klassens egna led (Saint-Simon, Fourier, Owen) och vinner i början föga anklang bland de utsugna massorna. Först när det ifrågavarande produktionssättet har tillryggalagt ett gott stycke av den fallande kurvan, först när det till hälften har överlevt sig självt och när de betingelser, som ledde till dess uppkomst, till stor del försvunnit så att dess efterträdare redan bultar på porten – först då framstår den allt ojämnare fördelningen som orättvis, först då vädjar man från de föråldrade förhållandena till den så kallade eviga rättvisan. Denna vädjan till moral och rättvisa hjälper oss vetenskapligt sett inte en tumsbredd framåt. Den ekonomiska vetenskapen kan inte se någon bevisgrund i den moraliska harmen – den må vara aldrig så berättigad – utan endast ett symtom. Vetenskapens uppgift är tvärtom att påvisa de framträdande samhälleliga missförhållandenas beroende av det förhandenvarande produktionssättet men även att tolka dem som tecken på produktionssättets förestående upplösning, dess uppgift är att inom de sönderfallande ekonomiska formerna uppenbara elementen till en framtida ny organisation för produktion och utbyte, som kommer att avlägsna dessa missförhållanden. Den vrede, som skapar poeten, är helt på sin plats vid skildringen av dessa missförhållanden liksom även vid angrepp på de skönmålare i den härskande klassens tjänst, som förnekar deras existens eller förgyller upp dem, men hur litet den i varje speciellt fall bevisar framgår redan därav, att man i varje epok av den hittillsvarande historien finner fullt upp med material för en sådan vrede.

Den politiska ekonomin som vetenskapen om de betingelser och former, under vilka de olika mänskliga samhällena producerat och utbytt och under vilka de i enlighet därmed under olika perioder fördelat produkterna – den politiska ekonomin i denna vidare mening är dock ännu inte skapad. Vad vi hittills äger av ekonomisk vetenskap behandlar så gott som uteslutande det kapitalistiska produktionssättets uppkomst och utveckling. Med utgångspunkt från kritiken av de kvarlevande feodala produktions- och bytesformerna påvisar den nödvändigheten av att ersätta dessa med kapitalistiska former. Den utvecklar så lagarna för det kapitalistiska produktionssättet och de däremot svarande bytesformerna ur positiv synpunkt, d.v.s. ur en synpunkt, enligt vilken de främjar den allmänna samhällsnyttan. Och slutligen ger den en socialistisk kritik av det kapitalistiska produktionssättet, i det den belyser dess lagbundenhet ur negativ synpunkt och påvisar hur detta produktionssätt genom sin egen utveckling drives mot den punkt där det omöjliggör sig självt. Denna senare kritik påvisar hur de kapitalistiska produktions- och bytesformerna allt mer blir till en outhärdlig boja för själva produktionen; det av dessa former med nödvändighet betingade fördelningssystemet har skapat klassförhållanden, som för var dag blir allt olidligare med en för var dag alltmer skärpt motsättning mellan ständigt färre men rikare kapitalister å den ena sidan och ständigt talrikare men i det stora hela sämre ställda egendomslösa löntagare å den andra. De ofantliga produktivkrafter, som skapats inom det kapitalistiska produktionssättet och som av detta inte längre kan bemästras, väntar endast på att övertas av en planmässigt samarbetande organisation för att åt alla samhällsmedlemmar säkerställa medlen för deras existens och den fria utvecklingen av deras färdigheter, och detta i ständigt växande utsträckning.

För en konsekvent genomförd kritik av den borgerliga ekonomin är det emellertid inte nog med att känna den kapitalistiska formen för produktion, utbyte och fördelning. Även de former, som föregått densamma och som i de mindre utvecklade länderna alltjämt existerar vid sidan av den, måste undersökas – åtminstone i sina huvuddrag – och jämföras med efterföljaren. En sådan undersökning och jämförelse har hittills i det stora hela genomförts endast av Marx, och det är därför nästan uteslutande hans forskningar som vi har att tacka för vad som hittills konstaterats beträffande den teoretiska ekonomin före det borgerliga samhällets epok.

Fastän förebådad av geniala hjärnor mot slutet av 1600-talet är likväl den politiska ekonomin i trängre mening och i den positiva form, som den erhöll genom fysiokraterna och Adam Smith, i huvudsak en skapelse av 1700-talet och står vid sidan av de samtida stora franska upplysningsfilosofernas landvinningar med sin tids alla förtjänster och brister. Vad vi sagt om upplysningsfilosoferna gäller också om tidens ekonomer. Den nya vetenskapen var för dem inte ett uttryck för förhållandena och behoven i deras egen tid utan ett uttryck för det eviga förnuftet; de av dem upptäckta lagarna för produktionen och utbytet framstod inte som lagar för en historiskt bestämd form av dessa verksamhetsgrenar utan som eviga naturlagar. Man härledde dem ur människans natur. Men “människan”, det var närmare besett den dåvarande borgaren som höll på att förvandlas till bourgeois, och hennes natur bestod i att fabricera och driva handel under de historiskt bestämda förhållanden som då härskade. – Efter att tillfyllest ha lärt känna vår “kritiske grundläggare” herr Dühring och hans metod från filosofin kan vi också utan svårighet förutsäga hur han skall uppfatta den politiska ekonomin. I filosofin utgjorde hans åskådningssätt – där han inte helt enkelt pratade nonsens, som i naturfilosofin – en vrångbild av 1700-talets uppfattning. För honom rörde det sig inte om historiska utvecklingslagar, utan om naturlagar, eviga sanningar. Samhälleliga förhållanden sådana som moral och rätt bestämdes inte av de föreliggande historiska betingelserna utan av de båda berömda männen, av vilka den ene antingen förtrycker den andre eller avstår från att förtrycka honom, vilket senare fall tyvärr hittills aldrig har inträffat. Vi gör oss sålunda knappast skyldiga till något misstag, om vi förutsätter att herr Dühring även kommer att reducera den politiska ekonomin till en samling slutgiltiga sanningar i högsta instans, eviga naturlagar, tautologiska axiom av den mest innehållslösa tomhet, men samtidigt kommer att smuggla in ekonomins hela positiva innehåll, så långt han känner till det, genom bakdörren. Likaså kommer han inte att härleda fördelningen som samhällelig företeelse ur produktionen och utbytet utan remittera den till sina båda berömda män för slutgiltig lösning. Och då allt detta redan är gamla välkända tricks för oss, så kan vi här fatta oss så mycket kortare.

I själva verket förklarar herr Dühring redan på sidan 2 att hans ekonomi tar hänsyn till det som i hans filosofi “fastställts” och att den “i några väsentliga punkter stöder sig på sanningar, som är överordnade och redan klarlagda på ett högre undersökningsplan”. – Överallt samma enträgenhet i lovsångerna över sig själv. Överallt en herr Dühring som triumferar över det som av herr Dühring fastställts och klarlagts. Men detta “klarläggande” – som vi hört så mycket om – påminner mest om utsläckandet av ett flämtande ljus.

Strax efteråt kommer vi till “de grundläggande naturlagarna för all ekonomi”. Vi har alltså gissat rätt. Men dessa naturlagar tillåter en riktig insikt i den hittillsvarande historien endast om man

“undersöker dem med hänsyn till de bestämningar, som de erhållit som ett resultat av de politiska undertrycknings- och grupperingsformerna. Inrättningar sådana som slaveri och livegenskap, till vilka den på våld grundade egendomen sällar sig som en tvillingbroder, bör betraktas som socialekonomiska författningsformer av äkta politisk natur och de bildar i den hittillsvarande utvecklingen den ram, inom vilken verkningarna av de ekonomiska naturlagarna med nödvändighet måste framträda.”

Denna sats är den fanfar, vilken likt ett wagnerskt ledmotiv förkunnar för oss, att de båda berömda männen befinner sig i antågande. Men den är även något mer, den bildar grundtemat för hela den dühringska boken. I fråga om rätten hade herr Dühring ingenting annat att bjuda oss än en dålig översättning av den rousseauska jämlikhetsteorin till socialistiskt språk, en översättning som man i åratal kunnat få höra bättre utförd i vilken arbetarrestaurang som helst i Paris. Här får vi oss till livs en på intet vis bättre, socialistisk översättning av ekonomernas klagomål över att ekonomins eviga naturlagar och deras verkningar förfalskats genom att staten, våldet, blandat sig i leken. På den punkten står han förtjänstfullt nog helt och hållet ensam bland socialisterna. Varje socialistisk arbetare, likgiltigt av vilken nationalitet, vet mycket väl att staten bara skyddar utsugningen men inte förorsakar den, att förhållandet mellan kapital och arbete är orsaken till utsugningen och att detta förhållande uppkommit på rent ekonomisk väg och ingalunda genom våld.

I fortsättningen får vi veta att man i alla ekonomiska frågor kan skilja mellan “två händelseförlopp, produktionens och fördelningens”. Till dessa har den för sin ytlighet kände J. B. Say fogat ännu ett tredje, förbrukningens, konsumtionens, men inte haft något vettigt att säga om det, lika litet som hans efterföljare. Utbytet eller cirkulationen är enligt herr Dühring bara en underavdelning av produktionen, vilken omfattar allt som är nödvändigt för att produkterna skall nå fram till den slutlige och egentlige konsumenten. – Då herr Dühring blandar ihop produktions- och cirkulationsprocesserna, som till sitt väsen är skilda även om de ömsesidigt betingar varandra, och ogenerat påstår att bara “förvirring kan uppstå” genom att man tar avstånd från hans förvirring, så bevisar han därmed endast att han inte känner till eller inte förstår den kolossala utveckling, som just cirkulationen genomgått under de senaste femtio åren. Detta bekräftas för övrigt också av hans bok. Men inte nog med det. Sedan han slagit samman produktion och utbyte under namnet produktion i och för sig, ställer han bredvid densamma fördelningen som ett andra, nytillkommet händelseförlopp, som inte har det ringaste med produktionen att skaffa. Nu har vi emellertid sett att fördelningen i grund och botten ingenting annat är än det nödvändiga resultatet av produktions- och bytesförhållandena i ett bestämt samhälle ävensom av nämnda samhälles historiska förutsättningar; om vi känner dessa bägge faktorer kan vi med bestämdhet även sluta oss till det i samhället rådande fördelningssättet. Men vi ser samtidigt att om herr Dühring inte vill svika de grundsatser, som han “fastställt” i sin moral-, rätts- och historieuppfattning, så måste han förneka detta elementära ekonomiska faktum, särskilt när det gäller att smuggla in sina båda oumbärliga män i ekonomin. Först sedan fördelningen lyckligt och väl frigjorts från allt sammanhang med produktion och utbyte kan den stora händelsen gå av stapeln.

Låt oss emellertid först dra oss till minnes hur bevisföringen gick till i fråga om moral och rätt. Där startade herr Dühring ursprungligen med endast en man. Han sade:

“En människa kan, i den mån hon föreställes ensam eller – vilket ger samma resultat – som stående utanför varje sammanhang med andra, inte ha några plikter. För henne finns det intet böra, utan endast ett vilja.”

Men vem är väl denna pliktbefriade, i sin ensamhet föreställda människa om inte den fatale “urjuden Adam” i paradiset, som är utan synd, just därför att han inte kan begå någon sådan? – Men även denne verklighetsfilosofiske Adam står inför sitt syndafall. Vid sidan av honom uppträder plötsligt – visserligen ingen Eva med svallande lockar, men väl en andra Adam. Och därmed får Adam förpliktelser som han genast – sviker. I stället för att sluta sin broder i sin famn som likaberättigad ställer han honom under sitt herravälde, förslavar honom, och av följderna av denna första synd, förslavandets arvsynd, lider hela världshistorien ännu den dag i dag är, varför den enligt herr Dühring inte heller är värd ett rött öre.

Om alltså herr Dühring – som vi i förbigående erinrar om – trodde sig riktigt ha prisgett “negationens negation” åt föraktet genom att framställa den som ett uppkok på den gamla historien om syndafallet och återlösningen, vad skall man i så fall säga om hans nya variation av samma historia? (Även återlösningen skall vi, för att använda ett kautschukartat uttryck, i fortsättningen få tillfälle att “göra närmare bekantskap med”.) För vår del föredrar vi i varje fall den gamla semitiska folkmyten som åtminstone gav mannen och kvinnan en viss kompensation för att de lämnade oskuldstillståndet, och herr Dühring må gärna för oss ensam behålla äran av att ha konstruerat ett syndafall med två män.

Låt oss nu se till hur översättningen av syndafallet tar sig ut i “ekonomisk” språkdräkt:

“För produktionsbegreppet kan i varje fall föreställningen om en Robinson, som med sina krafter står isolerad inför naturen och inte måste dela någonting med någon, tjäna som en lämplig hjälpkonstruktion … Likaså är det ändamålsenligt, när det gäller att åskådliggöra det väsentliga i fördelningsbegreppet, att föreställa sig två personer, vilka ekonomiska krafter samverkar och vilka uppenbarligen i någon form måste råka i konflikt beträffande sina andelar. Mer än denna enkla dualism behövs det faktiskt inte för att med all skärpa klarlägga några av de viktigaste fördelningsrelationerna och härleda deras lagbundenhet i dess logiska nödvändighet … Samverkan på likställda villkor är här lika väl tänkbar som en kombination av krafter genom ett fullständigt undertryckande av den ena parten, som då i egenskap av slav eller rent arbetsredskap pressas till ekonomisk tjänst och i enlighet därmed erhåller samma behandling som ett arbetsredskap … Mellan jämlikhetstillståndet med dess overksamhet å den ena sidan och allsmäktighet och ensidig aktivitet å den andra finns det en hel rad av stadier, som världshistorien har sörjt för att illustrera i all deras brokiga mångfald. En universell överblick över de skilda rätts- och orättsinstitutionerna i historien bildar här en väsentlig förutsättning” … och till sist förvandlas hela fördelningen till en “ekonomisk fördelningsrätt”.

Nu har herr Dühring äntligen åter fast mark under fötterna. Arm i arm med sina båda män kan han utmana sitt århundrade. Men bakom denna treenighet står ännu en onämnd kraft.

“Kapitalet har inte uppfunnit merarbetet. Överallt, där en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, förutom den arbetstid som är nödvändig för hans eget uppehälle sätta till extra arbetstid för att producera livsmedel åt produktionsmedlens ägare, denne må sedan vara atensk kaloskagatos, etruskisk teokrat, civis romanus[13], normandisk baron, amerikansk slavägare, valakisk bojar, modern storgodsägare eller kapitalist.” (Karl Marx: “Kapitalet”, första delen, andra upplagan, sid. 227, svenska övers. sid. 206.)

Sedan herr Dühring på detta sätt erhållit upplysning om den för alla hittillsvarande produktionsformer gemensamma grundformen för utsugningen – gemensam så långt samhället rör sig i klassmotsättningar – gällde det bara att applicera de två männen på densamma och den rotfasta grundvalen för verklighetsekonomin var färdig. Han tvekade inte ett ögonblick att utveckla denna “systemskapande tanke”. Arbete utan motprestation utöver den för arbetarens eget uppehälle nödvändiga arbetstiden, det är den springande punkten. Adam, som här heter Robinson, låter alltså sin Adam nummer två, Fredag, hugga i med friska tag. Men varför trälar Fredag mer än som är nödvändigt för hans eget uppehälle? Även denna fråga finner delvis sitt svar hos Marx. Men det är mycket för vidlyftigt för de båda männen. Saken klaras i en handvändning: Robinson “undertrycker” Fredag, pressar honom “i egenskap av slav eller arbetsredskap till ekonomisk tjänst” och underkastar honom också “samma behandling som ett arbetsredskap”. Med denna splitternya “originella formulering” slår herr Dühring så att säga två flugor i en smäll. För det första besparar han sig mödan att förklara de olika hittills förekommande fördelningsformerna, deras skiljaktigheter och orsaker: såsom bottnande i undertryckande, i våld, saknar de samt och synnerligen allt existensberättigande. Till denna sida återkommer vi i fortsättningen. Och för det andra flyttar han därmed hela teorin om fördelningen från ekonomins område till moralens och rättens, d.v.s. från fastslagna materiella fakta till de mer eller mindre varierande meningarnas och känslornas område. Han behöver alltså inte längre undersöka och bevisa utan bara upphöjt deklamera vidare och kan ställa krav på att fördelningen av arbetets produkter skall rätta sig inte efter sina verkliga orsaker utan efter vad som synes honom, herr Dühring, rimligt och rättvist. Men det som synes herr Dühring rättvist är ingalunda oföränderligt och alltså långt ifrån någon äkta sanning. Ty en sådan är ju, enligt herr Dühring själv, “över huvud taget inte möjlig att förändra”. År 1868 påstod herr Dühring (i boken “Min sociala väckelseskrift och dess öden”) att “all högre civilisation tenderar att framhäva egendomen allt starkare, och i detta faktum, inte i en sammanblandning av rätts- och maktsfären, ligger den moderna utvecklingens väsen och framtid”. Och vidare kunde han absolut inte begripa “hur lönarbetets förvandling till en annan form av inkomsten någonsin skulle kunna förenas med den mänskliga naturens lagar och samhällsorganismens naturnödvändiga struktur”. Alltså 1868: privategendom och lönarbete naturnödvändiga och därför rättvisa, 1876: båda är följder av våld och “rofferi”, följaktligen orättvisa. Och då vi omöjligt kan veta vad som om några år eventuellt kan synas ett så väldigt framstormande geni rimligt och rättvist, så gör vi förvisso klokast i att vid vårt studium av rikedomens fördelning hålla oss till de faktiska, objektiva ekonomiska lagarna och inte till herr Dührings för ögonblicket rådande, föränderliga och subjektiva föreställning om rätt och orätt.

Om vi inte hade någon säkrare garanti för en annalkande omvälvning i det nuvarande sättet att fördela arbetsresultaten med dess skriande motsättningar mellan elände och överflöd, mellan hungersnöd och frosseri, än medvetandet att detta fördelningssätt är orättvist och att rättvisan ändå till sist måste segra, så skulle det vara illa ställt för oss och vi kunde få vänta länge. Redan de medeltida mystikerna, som drömde om tusenårsrikets ankomst, var medvetna om orättvisan i klassmotsättningarna. På tröskeln till den nyare historien, för trehundrafemtio år sedan, ropade Thomas Münzer ut den över hela världen. I de engelska och franska borgerliga revolutionerna skallade samma rop och – förklingade ohört. Och när nu samma rop om avskaffande av klassmotsättningarna och klasskillnaderna, som lämnade de arbetande och lidande massorna oberörda fram till 1830, höjes på nytt och får ett miljonfaldigt eko, när det från det ena landet griper över till det andra i precis samma ordningsföljd och med samma intensitet som storindustrin utvecklas, när det inom loppet av en människoålder blivit till en makt, som trotsar alla de makter som förenats emot det och gör dess nära förestående seger ofrånkomlig – varav kommer sig detta? Det kommer sig av att den moderna storindustrin å ena sidan skapat ett proletariat, en klass, som för första gången i historien kan ställa kravet på avskaffande av inte den ena eller andra speciella klassorganisationen eller det ena eller andra klassprivilegiet utan klasserna över huvud taget – en klass som befinner sig i den situationen, att den måste genomföra detta krav vid risk att eljest sjunka ned till de kinesiska kuliernas nivå. Och vidare därav att samma storindustri å andra sidan i bourgeoisin har skapat en klass, som äger monopol på alla produktionsredskap och livsförnödenheter, men som i varje spekulationsperiod och den därpå följande kraschen visar sig oduglig att i fortsättningen behärska de produktivkrafter, som vuxit den över huvudet: en klass, under vars ledning samhället rusar mot sin undergång liksom ett lokomotiv, vars förare är för svag för att kunna slå ifrån den på full fart inställda regulatorn. Med andra ord: det kommer sig därav, att såväl de genom det moderna kapitalistiska produktionssättet skapade produktivkrafterna som det därpå grundade systemet för fördelningen av varorna har råkat i brännande motsättning till nämnda produktionssätt som sådant. Detta är fallet i så hög grad, att en omvälvning i sättet att producera och fördela, varigenom alla klasskillnader undanröjes, är ofrånkomlig om inte hela det moderna samhället skall gå under. På detta påtagliga materiella faktum, som med oemotståndlig nödvändighet i en mer eller mindre klar form tränger sig in i de exploaterade proletärernas hjärnor, och inte på den ene eller andre skrivbordsfilosofens föreställningar om rätt eller orätt grundar sig den moderna socialismens segervishet.

II. Våldsteori
“Den allmänna politikens förhållande till den ekonomiska rättens utformning är i mitt system så påtagligt och tillika så egenartat bestämt, att en särskild hänvisning till detta faktum inte torde vara ur vägen för att underlätta studiet. Utformningen av de politiska relationerna är det historiskt grundläggande, och den ekonomiska avhängigheten är endast en verkan eller ett specialfall och följaktligen ett faktum av underordnad rang. Skenbart förhåller det sig på omvänt sätt, och några av de nya socialistiska systemen gör härav en ledande princip, i det de låter de politiska andrahandsfrågorna så att säga växa fram ur de ekonomiska tillstånden. Nu existerar visserligen dessa återverkningar i andra hand och är även i våra dagar de som är lättast att konstatera; men ursprunget måste inte desto mindre sökas i den direkta politiska makten och inte först i en indirekt ekonomisk makt.”

Likadant låter det på ett annat ställe, där herr Dühring

“utgår från den tesen, att de politiska förhållandena är den avgörande orsaken till det ekonomiska läget och att den omvända relationen endast representerar en återverkan i andra hand …, så länge man inte tar den politiska grupperingen för dess egen skull till utgångspunkt utan uteslutande behandlar den som medel för försörjningsändamål, så länge kommer man trots allt, hur radikal och revolutionär man än må synas, att innerst inne var reaktionär”.

Detta är herr Dührings teori. Den uppställes helt enkelt, dekreteras så att säga, här och på många andra ställen. Ingenstans i de tre tjocka böckerna är det tal om ens det avlägsnaste försök att bevisa påståendet eller att vederlägga den motsatta åsikten. Ja, om bevisen än vore lika billiga som björnbär, så skulle herr Dühring ändå inte kosta på oss några. Saken är ju redan bevisad genom det berömda syndafallet, där Robinson gjorde Fredag till slav. Det var en våldshandling, alltså en politisk handling. Detta förslavande bildar i sin tur utgångspunkt och centrum för hela den hittillsvarande historien och har på densamma inympat orättfärdighetens arvsynd – på sin höjd kan man säga att slaveriet i senare perioder mildrats och “förvandlats till en mer direkt, ekonomisk avhängighet”. Likaså vilar den ännu i våra dagar gällande “våldsegendomen” på detta ursprungliga förslavande, varför det är klart att alla ekonomiska företeelser måste förklaras ur politiska orsaker, d.v.s. ur våldet. Och den som inte nöjer sig med det, han är en förstucken reaktionär.

Låt mig till en början påpeka att man måste vara minst så egenkär som herr Dühring för att anse denna åsikt för speciellt “egenartad”, vilket den ingalunda är. Föreställningen att de politiska regerings- och statsaktionerna skulle vara det avgörande i historien är lika gammal som historieskrivningen själv och utgör huvudorsaken till att så litet bevarats till våra dagar om folkens utveckling, som fortgått i stillhet bakom dessa larmande uppträden och som varit den faktiska drivkraften. Nämnda föreställning har behärskat hela den hittillsvarande historieuppfattningen och fick en stöt först genom restaurationstidens borgerliga franska historieskrivare. Det enda “egenartade” är att herr Dühring inte heller här har en aning om hela händelseförloppet.

Vidare: även om vi för ett ögonblick antar att herr Dühring har rätt i att all hittillsvarande historia låter sig återföras på människans förslavande av människan, så har vi därmed inte på långt när kommit till sakens kärna. Närmast måste vi fråga oss: hur kom Robinson på idén att förslava Fredag? Enbart för sitt nöjes skull? Långt därifrån. Vi finner tvärtom att Fredag “i egenskap av slav eller rent arbetsredskap pressas till ekonomisk tjänst och erhåller samma behandling som ett arbetsredskap”. Robinson har förslavat Fredag för att denne skall arbeta till förmån för Robinson. Och hur kan Robinson dra nytta av Fredags arbete? Endast därigenom att Fredag genom sitt arbete kan producera mer livsmedel än Robinson måste ge honom för att hålla honom arbetsduglig. Robinson har sålunda, tvärt emot herr Dührings uttryckliga föreskrift, inte tagit den genom förslavande av Fredag skapande “politiska grupperingen för dess egen skull till utgångspunkt utan uteslutande behandlat den som medel för försörjningsändamål”, och må nu själv se till hur han skall klara upp saken med sin herre och mästare Dühring.

Det naiva exempel, som herr Dühring uppfunnit på fri hand för att bevisa att våldet utgör det “historiskt fundamentala”, bevisar alltså att våldet endast är ett medel till vinnande av målet – den ekonomiska fördelen. Och lika väl som målet är mer “fundamentalt” än det för dess skull använda medlet, lika väl är den ekonomiska sidan av förhållandet mer fundamental i historien än den politiska. Exemplet bevisar således raka motsatsen till det som skulle bevisas. Och som med Robinson och Fredag, så även med alla hittillsvarande fall av herravälde och förslavande. Undertryckandet har alltid, för att använda herr Dührings eleganta uttryckssätt, varit ett “medel till försörjningsändamål” (dessa försörjningsändamål tagna i vidaste mening), men aldrig och ingenstädes tjänat den politiska grupperingen “för dess egen skull”. Man måste vara en herr Dühring för att kunna inbilla sig, att skatterna endast skulle vara “återverkningar i andra hand” i staten eller att den nutida politiska grupperingen med en härskande bourgeoisi och ett underkuvat proletariat skulle finnas till “för sin egen skull” och inte tjäna den härskande bourgeoisins “försörjningsändamål”, nämligen profitmakeri och kapitalanhopning.

Låt oss emellertid återvända till våra två män. Robinson “med värjan i sin hand” gör Fredag till sin slav. Men för att nå därhän behöver Robinson även något mer än värjan. Vem som helst är inte betjänt med att ha en slav. För att kunna använda en sådan måste man förfoga över två saker: för det första över arbetsredskap och råmaterial åt slaven, och för det andra över medel till hans nödtorftiga uppehälle. Innan slaveriet är möjligt, måste alltså ett visst produktionsstadium redan ha uppnåtts och en viss grad av ojämnhet ha inträtt i fördelningen. Och för att slavarbete skall bli det förhärskande produktionssättet i ett helt samhälle kräves ytterligare en betydande stegring av produktionen, handeln och anhopningen av rikedomar. I den gamla naturvuxna samhällsformen med jorden som gemensam egendom förekommer slaveriet antingen inte alls eller också spelar det en mycket underordnad roll. Så var fallet i den ursprungliga bondestaden Rom. När Rom däremot blev “världsstad” och de italienska jordbesittningarna mer och mer råkade i händerna på en föga talrik klass av enormt rika godsägare, så trängdes bondebefolkningen undan av en befolkning av slavar. När antalet slavar i Korint vid tiden för perserkrigen steg till 460.000 och det gick tio slavar på varje fri man, så krävdes härför något mer än “våld”, nämligen en högt utvecklad konst- och hantverksindustri samt en utbredd handel. Slaveriet i Amerikas förenta stater vilade långt mindre på våldet än på den engelska bomullsindustrin. I de områden, där det inte växte någon bomull eller vilka inte, som gränsstaterna, bedrev slavhandel för bomullsstaternas räkning, försvann slaveriet av sig självt utan något användande av våld, helt enkelt därför att det inte lönade sig.

När herr Dühring kallar den nuvarande egendomen för våldsegendom och betecknar den som “den maktform som möjliggjort att medmänniskan inte endast utestängs från bruket av naturens medel för sin existens, utan också – vilket är värre – att hon tvingas till slavtjänst”, så ställer han följaktligen hela förhållandet på huvudet. Människans nedtryckande till slavtjänst förutsätter, i alla dess former, att förtryckaren förfogar över de arbetsmedel, utan vilka han inte kan utnyttja den förtryckta, och vid det direkta slaveriet dessutom att han förfogar över de livsmedel, utan vilka han inte kan uppehålla slavens liv. Det förutsätter alltså i varje fall en viss förmögenhet som överstiger genomsnittet. Hur har denna uppstått? Det är ju klart att den kan vara rövad och alltså bero på våld, men det är ingalunda nödvändigt. Den kan ha uppstått genom arbete, stöld, handel eller bedrägeri. Den måste t.o.m. ha uppstått genom arbete, innan det över huvud taget är möjligt att röva den.

Privategendomen uppträder över huvud taget inte i historien som ett resultat av röveri och våld. Tvärtom. Den existerar redan, även om den är inskränkt till vissa föremål, i alla kulturfolks forna, naturvuxna gemenskapsorganisation. Den utvecklas redan inom ramen för denna gemenskap till vara, främst genom utbyte med främmande folk. Ju mer gemenskapens produkter antar varuform, d.v.s. ju färre av dem som produceras för producentens eget bruk och ju fler som produceras för utbyte, ju mer utbyte även inom gemenskapen tränger ut den ursprungliga naturvuxna arbetsledningen, desto ojämnare blir förmögenhetsfördelningen mellan gemenskapen medlemmar, desto djupare undergrävs den gemensamma äganderätten till jorden, desto snabbare upplöses gemenskapen och vi får en by av självägande bönder. Den orientaliska despotismen och de erövringshungriga nomadfolkens växlande herravälde var under årtusenden inte i stånd att rubba denna ursprungliga gemenskap, men det successiva ödeläggandet av dess naturvuxna hemindustri genom konkurrensen från storindustrins produkter driver den mer och mer mot sin upplösning. Det är här lika litet fråga om våld som när det gäller den nu pågående uppdelningen av den gemensamma åkerarealen, som tillhör byalagen vid Mosel och i Hochwald. Bönderna finner det tvärtom vara till gagn för dem själva att privatäganderätten till jorden träder i stället för gemensamhetsegendomen. T.o.m. bildandet av en ursprunglig aristokrati inom områden med gemensam jordegendom, som hos keltarna, germanerna och i Pendjab i Indien, beror ingalunda främst på våld, utan på frivillighet och vana. Överallt, där privategendomen utvecklas, sker det till följd av förändrade produktions- och utbytesförhållanden, i syfte att stegra produktionen och befrämja varuutbyte – alltså av ekonomiska orsaker. Våldet spelar därvid inte någon roll alls. Det är tvärtom klart att privategendomen redan måste existera, innan en rövare kan tillägna sig främmande gods; våldet kan väl förändra äganderättsförhållandet men inte skapa privategendomen som sådan.

Men inte heller som förklaring till “människans nedtryckande i slavtjänst” i dess modernaste form, i lönarbetet, är våldet och våldsegendomen användbara. Vi har redan nämnt vilken roll arbetsprodukternas förvandling till varor, deras framställande inte för egen förbrukning utan för utbyte, spelar vid upplösningen av den ursprungliga gemenskapen, d.v.s. vid privategendomens förvandling, direkt eller indirekt, till en allmän företeelse. Nu har emellertid Marx i “Kapitalet” solklart bevisat – och herr Dühring aktar sig noga för att ens med en stavelse ingå på detta – att varuproduktionen på ett visst utvecklingsstadium förvandlas till kapitalistisk produktion och att på detta stadium “den på varuproduktion och varucirkulation grundade lagen om tillägnandet eller privategendomens lag genom sin egen inre oundvikliga dialektik slår om i sin motsats”. “Utbytet av likvärdiga produkter, vilket framträdde som den ursprungliga transaktionen, har nu förändrats, så att det blott till skenet sker ett utbyte, i det att för det första den mot arbetskraft utbytta kapitaldelen själv bara är en del av den utan motsvarande kompensation tillägnade främmande arbetsprodukten, och för det andra densamma inte endast måste ersättas av producenten, arbetaren, utan till på köpet ersättas med nytt överskott … Ursprungligen föreföll egendomsrätten grundad på eget arbete … Egendomen framstår här (vid slutet av den marxska utredningen) för kapitalistens vidkommande som rätten att tillägna sig andras obetalda arbete, för arbetarens vidkommande som oförmåga att tillägna sig den egna produkten. Skilsmässan mellan egendom och arbete blir den nödvändiga konsekvensen av en lag, som skenbart utgick från identiteten dem emellan.” Med andra ord: även om vi utesluter alla möjligheter till röveri, våldshandlingar och bedrägeri, även om vi antar att all privategendom har sitt ursprung i ägarens eget arbete och att lika värden bytes mot lika värden under hela det tidigare händelseförloppet, så kommer vi ändå i den fortsatta utvecklingen av produktionen och utbytet med nödvändighet fram till det nuvarande kapitalistiska produktionssättet. Vi kommer till monopoliseringen av produktions- och livsmedlen i händerna på en enda, föga talrik klass, till undertryckande av den andra klassen, de egendomslösa proletärernas klass, som bildar det ojämförligt större flertalet, till den periodiska växlingen av spekulativa produktionstoppar och handelskriser och till hela den nuvarande anarkin inom produktionen. Hela förloppet förklaras av rent ekonomiska orsaker, utan att man en enda gång behöver falla tillbaka på röveri, på våldet, staten eller något slags politisk inblandning. “Våldsegendomen” visar sig även här ej vara någon annat än en skrytsam fras, som är avsedd att dölja bristen på insikt i det verkliga händelseförloppet. Detta förlopp är, historiskt uttryckt, bourgeoisins utvecklingshistoria. Om de “politiska förhållandena är den avgörande orsaken till de ekonomiska läget”, så kan den moderna bourgeoisin inte ha växt fram i kamp med feodalismen, utan måste vara dess av fri vilja skapade skötebarn. Alla vet att motsatsen är fallet. Från att ursprungligen ha varit ett undertryckt stånd som var skattskyldigt under den härskande feodalen och som rekryterades av trälar och livegna av alla slag, har borgardömet i oavlåtlig kamp med adeln erövrat den ena maktpositionen efter den andra och slutligen tagit makten i adelns ställe i de mest utvecklade länderna: i Frankrike genom adelns direkta störtande, i England genom att mer och mer förborgerliga den och införliva den med sig själv, som pyramidens spets. Och hur kunde borgardömet åstadkomma detta? Enbart genom en förändring av det “ekonomiska läget”, som förr eller senare, frivilligt eller efter kamp, följdes av en ändring i de politiska förhållandena. Bourgeoisins kamp mot feodaladeln är stadens kamp mot landsbygden, industrins mot godsägarväldet, penningshushållningens mot naturahushållningen, och borgarnas avgörande vapen i denna strid är deras ekonomiska maktmedel, som ständigt växt sig starkare genom industrins utveckling från det till en början hantverksmässiga stadiet till manufakturen samt genom handeln. Under hela denna kamp stod den politiska makten på adelns sida, med undantag för en period, då kungamakten utnyttjade borgardömet mot adeln för att med det ena ståndets hjälp hålla det andra i schack. Men från det ögonblick, då det alltjämt politiska maktlösa borgarståndet i kraft av sin växande ekonomiska makt började bli farligt, slöt kungadömet åter förbund med adeln och framkallade därigenom borgardömets revolution först i England och sedan i Frankrike. De “politiska förhållandena” förblev oförändrade i Frankrike, medan det “ekonomiska läget” växte dem över huvudet. Politiskt sett var adeln allt, borgaren ingenting. Socialt sett var borgaren nu den viktigaste klassen i staten, medan adeln hade berövats alla sina sociala funktioner och endast i sina revenyer hade en kompensation för dessa förlorade funktioner. Men inte nog med det. Borgardömets hela produktion var insnörd i medeltidens feodala politiska former, som denna produktion – inte bara manufakturen utan t.o.m. hantverket – för länge sedan växt ifrån: insnörd i alla de tusentals skråprivilegier och lokala och provinsiella tullskrankor, som blivit till bojor och fjättrar för produktionen. Borgardömets revolution gjorde slut på detta. Dock inte genom att, efter herr Dührings recept, anpassa det ekonomiska läget efter de politiska förhållandena – det var just vad adeln och kungadömet under åratal förgäves hade försökt – utan tvärtom genom att röja undan den gamla ruttna politiska bråten och skapa politiska förhållanden under vilka det nya “ekonomiska läget” kunde bestå och utveckla sig. Och det har utvecklat sig storartat i denna anpassade politiska och rättsliga atmosfär, så storartat att bourgeoisin numera inte befinner sig långt från den ställning, som adeln intog 1789: bourgeoisin blir mer och mer inte endast socialt överflödig utan ett socialt hinder, den avskiljes allt mer från den aktiva produktionen och blir liksom adeln på sin tid till en klass som inte gör annat än lyfter sina vinster; och den har åstadkommit denna omvälvning av sin egen ställning och skapat en ny klass, proletariatet, utan några som helst våldsåtgärder, på rent ekonomisk väg. Än mer. Den har ingalunda själv velat detta resultat av sin egen verksamhet – tvärtom, det har växt fram med oemotståndlig makt, mot bourgeoisins vilja och avsikter; dess egna produktivkrafter har vuxit sin ledning över huvudet och driver med naturnödvändighet hela det borgerliga samhället mot undergång eller omvälvning. Och om bourgeoisin nu vädjar till våldet för att skydda det vacklande “ekonomiska läget” från sammanbrott, så bevisar den därmed bara att den är fången i samma vanföreställning som herr Dühring: att “de politiska förhållandena är den avgörande orsaken till det ekonomiska läget”; att den precis som herr Dühring inbillar sig att den med det “primitiva”, “direkta politiska våldet” kan skapa om detta “faktum av underordnad rang”, det ekonomiska läget och dess obönhörliga utveckling, och att den sålunda med kruppkanoner och mausergevär kan förinta de ekonomiska verkningarna av ångmaskinen och det maskineri som drives av denna, världshandeln och den nutida bank- och kreditutvecklingen.

III. Våldsteori (Fortsättning)
Låt oss nu titta litet närmare på herr Dührings allsmäktiga “våld”. Robinson gör “med värjan i hand” Fredag till slav. Var har han fått värjan ifrån? Inte ens på robinsonadernas fantasiöar har det hitintills växt några värjor på träden, och herr Dühring blir oss svaret skyldig på denna fråga. Lika väl som Robinson kan skaffa sig värja kan Fredag en vacker dag uppenbara sig med en laddad revolver i handen, och då slår hela “vålds”-förhållandet om i sin motsats: Fredag kommenderar och Robinson måste slava. Vi ber läsaren om ursäkt för att vi så envist återkommer till denna egentligen i barnkammaren och inte i vetenskapen hemmahörande historia om Robinson och Fredag, men hur skall vi kunna rå för det? Vi är tvungna att samvetsgrant tillämpa herr Dührings axiomatiska metod och rena barnsligheter. Alltså, revolvern segrar över värjan och därmed borde det vara begripligt även för den mest naive axiomatiker att våldet inte enbart är en viljeakt, utan kräver högst reella förutsättningar för att kunna utövas, nämligen verktyg, av vilka det mera fullkomliga vinner över det ofullkomligare; att dessa verktyg vidare måste vara producerade, varmed tillika är sagt att den som producerar mera fullkomliga våldsverktyg, d.v.s. vapen, besegrar den som producerar ofullkomligare och att med ett ord våldets seger är avhängig av vapenproduktionen och denna i sin tur av produktionen över huvud taget, alltså – av den “ekonomiska makten”, av det “ekonomiska läget”, av de materiella medel, som står till våldets förfogande.

Våldet, det är i våra dagar armén och flottan, och båda kostar, som vi alla till vår egen olycka vet, “svinaktigt mycket pengar”. Men våldet kan inte göra några pengar utan på sin höjd lägga beslag på redan gjorda pengar, och det har vi heller inte mycket nytta av, vilket vi likaledes till vår olycka har fått erfara med de franska miljarderna.[14] Pengarna måste när allt kommer omkring åstadkommas genom den ekonomiska produktionen. Våldet bestämmes alltså återigen av det ekonomiska läget, som skaffar fram medel till utrustning och underhåll av våldsverktygen. Men inte nog med detta. Ingenting är mer beroende av de ekonomiska förutsättningarna än just armén och flottan. Beväpning, sammansättning, organisation, taktik och strategi beror i varje särskilt fall framför allt på produktionsnivån och kommunikationerna. Det är inte “förnuftets fria ingivelse hos geniala fältherrar” som här har verkat omvälvande, utan uppfinnandet av bättre vapen och soldatmaterialets förändringar; de geniala fältherrarnas inflytande inskränker sig i bästa fall till att anpassa stridssättet efter de nya vapnen och soldaterna.

I början av 1300-talet kom krutet från araberna till västeuropéerna och åstadkom, som varje skolbarn vet, en omvälvning inom all krigföring. Men införandet av krutet och eldvapnen var ingalunda någon våldshandling, utan ett industriellt, alltså ett ekonomiskt framsteg. Industri är och förblir industri, oavsett om den inriktar sig på att producera eller förstöra föremål. Och införandet av eldvapen verkade omvälvande inte endast på själva krigföringen, utan också på de politiska makt- och avhängighetsförhållandena. För att åstadkomma krut och eldvapen fordras industri och pengar och stadsborna ägde bådadera. Eldvapnen var därför från första början städernas och den på städerna stödda uppåtsträvande monarkins vapen mot feodaladeln. Adelsborgarnas hittills obetvingliga stenmurar föll för borgarnas kanoner, kulorna från de borgerliga musköterna slog igenom det ridderliga pansaret. Med adelns i harnesk klädda kavalleri bröt också adelns herravälde samman: med borgardömets utveckling blev infanteri och artilleri allt mer de utslagsgivande vapenslagen; krigshantverket tvingades av artilleriet att lägga sig till med en helt ny industriell underavdelning: ingenjörsväsendet.

Utvecklingen av eldvapen försiggick mycket långsamt. Kanonen förblev otymplig och handeldvapen trots många detaljförbättringar primitiva. Det dröjde mer än tre hundra år innan man åstadkom ett gevär, som dugde att beväpna hela infanteriet med. Först i början av 1700-talet trängde flintlåsgeväret med bajonett slutgiltigt ut piken ur infanteriets beväpning. Dåtidens infanteri bestod av furstarnas legosoldater, som exercerade strängt men var högst otillförlitliga och hölls tillsamman med hjälp av spöstraff; de kom från de mest förfallna skikten i samhället och utgjordes ofta av tvångsrekryterade krigsfångar, och den enda stridsform, i vilken dessa soldater kunde använda det nya geväret, var linjetaktiken, som under Fredrik II nådde sin högsta fulländning. En armés hela infanteri ställdes upp i en tredelad, mycket lång fyrkant med öppningar inuti och förflyttade sig i slagordning endast som helhet: på sin höjd var det tillåtet för den ena av de båda flyglarna att dra sig något före eller hålla sig en bit efter. Denna ohanterliga massa kunde framföras i ordning endast på slättland, och även där endast i långsamt tempo (sextiofem steg i minuten); en förändring av slagordningen var omöjlig medan drabbningen pågick, och seger eller nederlag avgjordes, så snart infanteriet en gång kommit i elden, på kort tid i ett slag.

Dessa ohanterliga linjer möttes under det amerikanska oavhängighetskriget av rebellskaror, som visserligen inte kunde exercera men som sköt så mycket bättre med sina räfflade bössor, som slogs för sina personligaste intressen och sålunda inte deserterade som legosoldater och som inte gjorde engelsmännen den tjänsten att i likhet med dem uppträda i linjer och gå emot fienden på öppna fältet, utan stred med små lättrörliga skyttegrupper i de skyddande skogarna. Här var linjen maktlös och fick ge sig för den osynlige och oåtkomlige motståndaren. Tiraljörtaktiken [strid i spridd ordning] var åter uppfunnen – en ny stridsmetod till följd av ett förändrat soldatmaterial.

Vad den amerikanska revolutionen påbörjade, det fullföljde den franska, även på det militära området. Även den hade endast dåligt övade, men talrika massor, ett hela nationens uppbåd, att ställa upp mot koalitionens övade legohärar. Men med dessa massor gällde det att skydda Paris, alltså att täcka ett bestämt område, och det kunde inte ske på annat sätt än med seger i en öppen massdrabbning. Det räckte inte med enbart skyttestrider: man var tvungen att finna ett sätt att utnyttja massorna och det fann man i kolonnen. Uppställningen i kolonn tillät även föga övade trupper att förflytta sig i någorlunda ordning och detta till på köpet med större marschhastighet (hundra steg i minuten eller mer), den gjorde det möjligt att bryta igenom den gamla linjeformeringens stela linjer, att strida i all slags terräng, även den för linjetrupperna ogynnsammaste, att gruppera trupperna på det sätt som var mest ändamålsenligt och att, i förbindelse med angrepp från spridda skyttar, hejda, uppehålla, utmatta de fientliga linjerna tills den stund var kommen, då man med hjälp av reservtrupperna bröt igenom ställningen på den avgörande punkten. Denna nya stridsmetod, som stödde sig på samarbetet mellan tiraljörer och kolonner och på arméns indelning i självständiga och av alla vapenslag sammansatta divisioner och armékårer, och vars taktiska och strategiska sidor fullständigt utarbetades av Napoleon, hade nödvändiggjorts framför allt av det förändrade soldatmaterialet under den franska revolutionen. Men den hade därutöver ytterligare två viktiga tekniska förutsättningar: för det första den av Gribeauval konstruerade lättare lavettanordningen för fältkanoner, varigenom den på grund av stridsmetoden erforderliga snabbare förflyttningen möjliggjordes, och för det andra den i Frankrike år 1777 införda bösskolven, som efter mönster av jaktgeväret var svängd i motsats till den tidigare i rät linje med pipan gående kolven, varigenom det blev möjligt att sikta på en enskild man utan att nödvändigtvis skjuta bom. Utan detta framsteg hade man inte kunnat tillämpa tiraljörtaktiken med det gamla geväret.

Det revolutionära systemet med hela folket i vapen begränsades snart till en tvångsuttagning (med ställföreträdare för de välbärgade som köpte sig fria) och antogs i denna form av de flesta av kontinentens större stater. Endast Preussen försökte att i sitt lantvärnssystem dra till sig folkets försvarskraft i större utsträckning. Preussen var därtill den första stat, som försåg hela sitt infanteri – sedan den för krigsbruk förbättrade och räfflade mynningsladdaren under perioden mellan 1830 och 1860 hade spelat en kortvarig roll – med det nyaste vapnet, den räfflade bakladdaren. Det var dessa båda anordningar som 1866 gav Preussen dess framgångar.

I tysk-franska kriget möttes till en början två härar som båda var utrustade med räfflade bakladdningsgevär och som båda var uppställda med i stort sett samma taktiska formationer som på det oräfflade flintlåsgevärets tid. Bara med den skillnaden att Preussen med införandet av kompanikolonnen hade gjort ett försök att finna en för den nya beväpningen mer ändamålsenlig stridsform. Men när det preussiska gardet den 18 augusti vid St. Privat försökte göra allvar av kompanikolonnen, förlorade de fem mest aktiva regementena mer än en tredjedel av sin styrka (176 officerare och 5.114 man) på knappa två timmar. Sedan dess har kompanikolonnen som stridsformation varit utdömd i lika hög grad som bataljonskolonnen och linjeformationen. Man uppgav varje försök att i fortsättningen utsätta något slag av slutna trupper för den fientliga gevärselden, och från tysk sida fördes striden hädanefter endast med de täta skyttesvärmar, i vilka kolonnen hittills regelbundet spontant hade upplösts under det förödande kulregnet, fastän detta från det högre befälets sida hade bekämpats som ordningsvidrigt. Och dessutom blev språngmarschen det enda sättet att förflytta sig inom den fientliga gevärseldens verkningskrets. Soldaten hade ännu en gång varit klokare än officeren; han hade instinktivt funnit den enda stridsform, som hittills bestått provet i bakladdarens eld, och genomdrev den framgångsrikt, trots ledningens motstånd.

Med det tysk-franska kriget har en vändpunkt av helt annan betydelse än alla tidigare inträtt. För det första är vapnen så fullkomnade att ett nytt framsteg med någon som helst omvälvande betydelse inte längre är möjligt. När man har kanoner, med vilka man kan träffa en bataljon, förutsatt att man kan urskilja den med ögonen, och gevär, som kan prestera samma sak med en ensam man som mål och där laddandet tar mindre tid än siktandet, så är alla ytterligare framsteg i landkrigföringen mer eller mindre likgiltiga. Utvecklingens era är i detta avseende alltså i huvudsak avslutad. Och för det andra har detta krig tvingat alla kontinentala stormakter att införa det skärpta preussiska lantvärnssystemet och därmed en militärbörda på vilken de inom ett fåtal år måste gå under. Armén har blivit statens huvudändamål, den har blivit till självändamål. Folken är numera bara till för att producera soldater och underhålla dem. Militarismen behärskar och slukar Europa. Men denna militarism bär också inom sig fröet till sin egen undergång. Konkurrensen mellan de enskilda staterna tvingar dem å ena sidan att år för år ge ut allt större summor på armén, flottan, artilleriet o.s.v., alltså att allt mer påskynda det ekonomiska sammanbrottet, å andra sidan gör den genom den allmänna värnplikten allt fler och fler och slutligen hela folket förtroget med bruket av vapen, d.v.s. den sätter det i stånd att i ett visst ögonblick genomdriva sin vilja gentemot den kommenderande militära ståten. Och detta ögonblick inträder så snart folkets massa – arbetarna i städerna och på landet samt bönderna – har en vilja. På denna punkt förändras furstehären till en folkhär; maskinen vägrar att göra tjänst, militarismen går under till följd av dialektiken i dess egen utveckling. Det som den borgerliga demokratin år 1848 inte kunde genomföra, just därför att den var borgerlig och inte proletär, nämligen att ge de arbetande massorna en vilja, vars innehåll motsvarar deras klassläge – det kommer socialismen ofelbart att åstadkomma. Och det betyder att militarismen och med den alla stående arméer spränges inifrån.

Det är en lärdom av denna det moderna infanteriets historia. Den andra lärdomen, som för oss tillbaka till herr Dühring, är att arméernas hela organisation och stridssätt och därmed seger och nederlag visar sig vara beroende av materiella, d.v.s. ekonomiska betingelser, av människo- och vapenmaterialet, alltså av befolkningens kvalitet och kvantitet och av tekniken. Endast ett jägarfolk som det amerikanska kunde på nytt uppfinna den spridda stridsordningen – och de var jägare av rent ekonomiska orsaker, precis på samma sätt som samma yankees i de gamla staterna numera av rent ekonomiska orsaker har förvandlats till bönder, industrimän, sjöfarare och köpmän, vilka inte längre strider i urskogarna men i stället så mycket skickligare på spekulationens fält, ett område där de ävenledes har kommit långt i fråga om massverkan. – Endast en revolution som den franska, som ekonomiskt frigjorde borgaren och i synnerhet bonden, kunde finna på masshärarna och tillika de fria rörelseformer, mot vilka de gamla stela linjerna slogs sönder – militära avbilder av den absolutism, för vilken de stred. Och hur teknikens framsteg, så snart de blev militärt användbara och verkligen utnyttjade, omedelbart och nästan med våld framtvingade ändringar, ja omvälvningar i stridssättet, ofta t.o.m. mot ledningens vilja, det har vi sett från fall till fall. Hur mycket krigföringen dessutom är beroende av produktionen och kommunikationerna i det egna landet såväl som av krigsskådeplatsen, det kan i dag t.o.m. en framåtsträvande underofficer upplysa herr Dühring om. Kort sagt, överallt och alltid är det ekonomiska betingelser och maktmedel som förhjälper “våldet” till seger – en seger utan vilken det upphör att vara våld – och den som från motsatt ståndpunkt vill reformera militärväsendet i enlighet med de dühringska grundsatserna, han kommer inte att skörda annan lön för sin möda än stryk.[4*]

Om vi nu vänder oss från lands till sjöss, så finner vi enbart under de senaste tjugo åren en genomgripande omvälvning av helt annat slag. Krimkrigets slagskepp var den två- och tredäckade träbåten med 60 till 100 kanoner, vilken företrädesvis framdrevs med segel och endast som nödhjälp hade en svag ångmaskin. Det förde huvudsakligen 32-pundare med ett rör som vägde cirka 2.500 kilo, och därjämte endast ett fåtal 68-pundare på 4.750 kilo. Mot krigets slut uppträdde de järnbepansrade flytande batterierna, otympliga kolosser, nästan omöjliga att manövrera, men osårbara inför de dåvarande kanonerna. Snart överfördes järnpansaret även till slagskeppen, till en början ännu tunt – med en tjocklek av fyra tum ansågs det redan vara ett ytterst tungt pansar. Men framstegen inom artilleriet inhämtade snart pansarets försprång; för varje ny tjocklek som i tur och ordning kom till användning tillkom en ny tyngre kanon, som med lätthet slog igenom det. Sålunda har vi nu på den ena sidan kommit så långt att det finns pansarplåt på tio, tolv, fjorton och tjugofyra tum (Italien tänker bygga ett skepp med tre fot tjockt pansar); på den andra sidan finns det artilleripjäser med 25, 35, 80, t.o.m. 100 tons vikt, vilka slungar projektiler på 300, 400, 1.700 och ända upp till 2.000 pund över sträckor som förr ansågs oerhört stora. Det nutida slagskeppet är en tjockpansrad propellerångare på 8.000 till 9.000 registerton och 6.000. till 8.000 hästkrafter, med vridbara torn och fyra, högst sex tunga kanoner samt med en under vattenlinjen framskjutande bog för att ramma fientliga fartyg och borra dem i sank. Det hela är en enda stor maskin och ångan användes inte endast för att snabbt driva den framåt utan också för styrningen, vid ankarspelet, för att vrida tornen, rikta och ladda kanonerna, pumpa läns, ta in och sätta ut båtar – vilka själva i sin tur delvis drives med ångkraft o.s.v. Och så föga kan man skönja något slut på dragkampen mellan pansaret och eldkraften att det i dag nästan hör till regeln att ett fartyg inte längre svarar mot anspråken utan är föråldrat redan innan det löper av stapeln. Det moderna slagskeppet är inte endast en produkt av modern storindustri utan även probersten på dess effektivitet, en flytande fabrik – visserligen företrädesvis för att slösa bort pengar. Det land där storindustrin är mest utvecklad har praktiskt taget monopol på att bygga dessa fartyg. Alla turkiska, nästan alla ryska och de flesta tyska pansarskeppen är byggda i England. Pansarplåt som duger någonting till framställes nästan uteslutande i Sheffield. Av de tre järnverk i Europa, som är i stånd att leverera de grövsta kanonerna, kommer två (Woolwich och Elswick) på England och det tredje (Krupp) på Tyskland. Här visar det sig på det mest påtagliga sätt hur det “direkta politiska våldet”, som enligt herr Dühring utgör den “avgörande orsaken till det ekonomiska läget”, tvärtom är fullständigt beroende av det ekonomiska läget, det visar sig att inte endast framställningen utan också handhavandet av det marina våldsmedlet, slagskeppet, har blivit en gren av den moderna storindustrin. Att så har blivit fallet är det ingen som retar sig mer på än just våldet, staten, som nuförtiden får ge lika mycket för ett fartyg som tidigare för en hel liten flotta, som måste finna sig i att se hur dessa dyra skepp är föråldrade och således har förlorat i värde redan innan de kommit i vattnet och som säkerligen är lika förargade som herr Dühring över att det “ekonomiska lägets” man, ingenjören, nu är mycket viktigare ombord än det “direkta våldets” man, befälhavaren. Vi har däremot ingen orsak att förargas, när vi ser hur slagskeppet i denna dragkamp mellan pansar och kanon utvecklas till höjden av all uppfinningsrikedom, varigenom det blir lika orimligt dyrt som oanvändbart för krigiskt syfte[5*], och hur denna kamp därmed även på sjökrigets område uppenbarar de inre dialektiska lagar, som driver militarismen, liksom varje annan historisk företeelse, att gå under på grund av följderna av sin egen utveckling.

Vi ser alltså även här tydligt, att man ingalunda bör “söka ursprunget i det direkta politiska våldet och inte i en indirekt ekonomisk makt”. Tvärtom. Vad är det som visar sig vara “det ursprungliga” just i våldet? Den ekonomiska makten, förfoganderätten över storindustrins maktmedel. Det politiska våldet till sjöss, som vilar på det moderna slagsskeppet, visar sig ingalunda vara “direkt” utan tvärtom förmedlat genom den ekonomiska makten, genom metallurgins högsta utveckling, förfogandet över skickliga tekniker och givande kolgruvor.

Men vad hjälper oss väl detta? Man bör i nästa sjökrig överlämna överbefälet åt herr Dühring, och han kommer att utan torpeder eller andra konststycken förinta alla de av det ekonomiska läget beroende pansarflottorna enkelt och smärtfritt medels sitt “direkta våld”.

IV. Våldsteori (Avslutning)
“En mycket viktig omständighet ligger däri att det faktiska herraväldet över naturen över huvud taget (!) först har försiggått genom herraväldet över människan (ett herravälde har försiggått!). Brukandet av jordegendom på större områden har aldrig och ingenstädes kommit till stånd utan att människorna dessförinnan påtvingats ett eller annat slags slav- eller tvångsarbete. Upprättandet av ekonomiskt herravälde över tingen har haft den ena människans politiska, sociala och ekonomiska herravälde över den andra till förutsättning. Hur skulle man kunna föreställa sig en stor godsägare utan att herravälde över slavar, livegna eller indirekt ofria arbetare förutsattes i tankegången? Vad skulle väl individens kraft, som på sin höjd kan kompletteras med familjemedlemmarnas krafter, ha betytt eller kunna betyda för jordbruk i större skala? Utnyttjandet av jorden eller utbredandet av det ekonomiska herraväldet över densamma till en omfattning, som överstiger den enskilde individens naturliga krafter, har i den hittillsvarande historien möjliggjorts endast genom ett tidigare eller samtidigt försiggående underkuvande av människan som hör ihop med jordbesittandets uppkomst. Under de senare utvecklingsperioderna har underkuvandet mildrats …, dess nuvarande form är i de högre civiliserade staterna ett lönarbete, som mer eller mindre regleras genom polisvälde. På detta lönarbete vilar i själva verket den moderna form för rikedom, som tagit sig uttryck i ett omfångsrikt jordbesittande och (!) i jordegendom i större skala. Det ligger i sakens natur att alla andra arter av fördelningsrikedom måste ha en liknande historisk förklaring och att den ena människans indirekta beroende av den andra, vilket för närvarande bildar grundvalen för de ekonomiskt mest utvecklade förhållandena, inte kan förstås och förklaras ur sig självt, utan endast som den något omvandlade kvarlevan av tidigare direkt förtryck och expropriation.”

Så långt herr Dühring.

Tes: (Människans) herravälde över naturen förutsätter (människans) herravälde över människan.

Bevis: Brukandet av jordegendom på större områden har aldrig och ingenstädes kommit till stånd annat än med hjälp av underlydande.

Bevis för beviset: Hur skall det kunna finnas stora jordägare utan underlydande, då storgodsägaren och hans familj utan underlydande ju endast kan bearbeta en ringa del av sin jord?

Med andra ord: I avsikt att bevisa att människan för att kunna underkuva naturen först måste förslava människan, förvandlar herr Dühring utan vidare “naturen” till “jordegendom på större områden” och denna jordegendom – obestämt vems – i sin tur till en storgodsägares egendom, en storgodsägare som naturligtvis inte kan bruka sin jord utan underlydande.

För det första är “herravälde över naturen” och “brukande av jordegendom” ingalunda samma sak. Herraväldet över naturen utövas i industrin i en helt annan och mer enorm skala än inom jordbruket, som den dag som i dag är måste underkasta sig vädrets herravälde i stället för att ha herravälde över vädret.

För det andra, om vi begränsar oss till brukandet av jordegendom på större områden, så är här frågan vem som äger denna jordegendom. Och då finner vi i begynnelsen av alla kulturfolks historia inte “storgodsägaren”, som herr Dühring smusslar in med sina vanliga taskpelarkonster – vilka han kallar “naturlig dialektik” – utan stam- och bykommuner med gemensamt jordinnehav. Från Indien till Irland har brukandet av jordegendom på större områden ursprungligen försiggått genom sådana stam- och bykommuner, närmare bestämt dels genom gemensam bearbetning av jorden för kommunens räkning, dels genom individuell bearbetning av åkerlappar, som kommunen tilldelat familjerna på viss tid, samtidigt som man fortfarande utnyttjat skogs- och betesmarker gemensamt. Det är återigen betecknande för herr Dührings “inträngande fackstudier på det politiska och juridiska området”, att han ingenting vet om dessa ting; samtliga hans verk vittnar om total okunnighet om Maurers epokgörande skrifter om den äldsta tyska markförfattningen, grundvalen för hela det tyska rättsväsendet, ävensom om den huvudsakligen genom Maurer stimulerade och ständigt växande litteratur, som är ägnad den ursprungliga gemenskapen i fråga om jordägande hos alla europeiska och asiatiska kulturfolk och de olika formerna för dess existens och upplösning. Liksom herr Dühring på den franska och engelska rättens område “själv förvärvat hela sin ignorans”, hur stor den än var, så förhåller det sig även på den tyska rättens område där den är ännu mycket större. Den man som ondgör sig så vältaligt över universitetsprofessorernas trånga horisont, han står på den tyska rättens område ännu i dag på sin höjd där professorerna stod för tjugo år sedan.

Det är en rent “fri fantasi och ingivelse” av herr Dühring, när han påstår att det skulle fordras godsägare och underlydande för att bruka jordegendom på större områden. I hela Orienten, där kommunen eller staten är jordägare, saknas t.o.m. ordet godsägare i språken, något som herr Dühring kan inhämta upplysning om hos de engelska juristerna, som i Indien har plågat sig med frågan vem som är godsägare. De har haft lika litet framgång som på sin tid furst Henrik LXXII av Reuss-Greitz-Schleitz-Lobenstein-Eberswalde när han plågade sig med frågan: vem är nattvakt? Först turkarna införde ett slags godsägarfeodalism i de av dem erövrade länderna i Orienten. Grekland gör redan under heroernas tidsålder sitt inträde i historien med en ståndsindelning, som i sin tur var en påtaglig produkt av en lång men okänd förhistoria; men även där brukades jorden företrädesvis av självständiga bönder. Adelsmännens och stamfurstarnas större gods bildade undantag och försvann för övrigt strax efteråt. Italien har företrädesvis uppodlats av bönder. När de stora godskomplexen, latifundierna, under den romerska republikens senare tid trängde ut småbönderna och ersatte dem med slavar, ersatte de samtidigt åkerbruket med boskapsskötsel och ödelade Italien, vilket redan Plinius visste (latifundia Italiam perdidere). Under medeltiden var bondekulturen förhärskande i hela Europa, särskilt vid uppodlingen av ödemark. (Frågan huruvida dessa bönder hade att betala skatt – och i så fall hur stor – till något slags feodalherre är i föreliggande fall likgiltig.) Kolonisterna från de friska öarna, nedre Sachsen, Flandern och nedre Rhenlandet, vilka odlade upp landet öster om Elbe som erövrats från slaverna, gjorde detta som fria bönder och under mycket gynnsamma arrendevillkor, men ingalunda i form av “något slags dagsverken”. – I Nordamerika har den ojämförligt största delen av landet uppodlats genom fria bönders arbete, medan de stora plantageägarna i sydstaterna med sina slavar och sin rovdrift sög ut jorden, så att där till sist bara växte barrskog och bomullsodlingen ständigt måste vandra västerut. I Australien och på Nya Zeeland har alla försök från den engelska regeringens sida att på konstlad väg skapa en jordaristokrati strandat. Kort sagt, om vi undantar de tropiska och subtropiska kolonierna, där klimatet förbjuder europén att arbeta med jordbruk, visar det sig att storgodsägaren, som med hjälp av sina slavar och livegna lägger naturen under sitt herravälde och odlar upp jorden, är en ren fantasibild. I verkligheten förhåller det sig tvärtom. Där han uppträder i forntiden – som fallet var i Italien – odlar han inte upp någon ny mark, utan förvandlar den av bönderna uppodlade åkerjorden till betesmarker och avfolkar och ruinerar hela länder. Först i nyare tid, då markvärdet höjts genom den tätare befolkningen och särskilt sedan agrikulturens utveckling gjort även den sämre jorden brukbar – först då har storgodsen i större skala börjat delta i uppodlingen av ödemark och betesmarker, framför allt genom stöld av böndernas allmänningar såväl i England som i Tyskland. Och inte heller detta utan motvikt. För varje tunnland allmänning, som storgodsägarna i England odlat upp, har de i Skottland förvandlat minst tre tunnland odlad jord till fårbete och slutligen till jaktrevir för högvilt.

Vi har här endast att ta ställning till herr Dührings påstående, att uppodlingen av större landområden, alltså praktiskt taget hela kulturområdet, “aldrig och ingenstädes” åstadkommits på annat sätt än genom godsägare och underlydande – ett påstående, vilket, som vi sett, har en verkligt häpnadsväckande brist på kunskap om historien “till förutsättning”. Vi behöver här sålunda varken bekymra oss om i vilken mån de vid varje särskild tidpunkt redan uppodlade jordområdena brukats av slavar (såsom under Greklands blomstringstid) eller livegna (som på de medeltida godsen), eller vilken samhällelig funktion storgodsägarna haft vid olika tider.

Och sedan herr Dühring presterat denna mästerliga fantasimålning – där man inte vet vilket man skall beundra mest, taskspelarkonsterna i härledningen eller historieförfalskningen – utropar han triumferande: “Det ligger i sakens natur att alla andra arter av fördelningsrikedom måste ha en liknande historisk förklaring!” Varigenom han naturligtvis besparar sig mödan att ens spilla ett ord på att förklara uppkomsten av t.ex. kapitalet.

Om herr Dühring med sitt påstående att den ena människans herravälde över den andra är en förutsättning för människans herravälde över naturen bara i största allmänhet vill ha sagt, att hela vårt nuvarande ekonomiska tillstånd, den i vår tid uppnådda utvecklingsnivån inom jordbruk och industri, är resultatet av en social utveckling, som försiggår i klassmotsättningar, i härskar- och underdånighetsförhållanden, så uttalar han något som efter Kommunistiska manifestets tillkomst för länge sedan blivit en truism. Vad det gäller att förklara är just klassernas och maktförhållandenas uppkomst, och om herr Dühring inte har något mer att säga om detta än det enda ordet “våld”, så har vi därmed inte kommit ett steg utöver själva utgångspunkten. Det enkla faktum, att de underkuvade och utsugna i alla tider varit vida fler än härskarna och utsugarna och att det alltså är de förra som är i besittning av det faktiska våldet, är ensamt tillräckligt för att ådagalägga våldsteorins orimlighet. Vad vi söker är fortfarande en förklaring på härskar- och underdånighetsförhållandena.

De har uppkommit på två sätt.

I det skick som människorna ursprungligen träder ut ur djurriket i trängre mening träder de även in i historien: ännu till hälften djur, primitiva, vanmäktiga gentemot naturkrafterna och okunniga om sina egna krafter; de är fattiga som djuren och föga mer produktiva än dessa. Det råder en viss jämlikhet i livsbetingelserna och för familjeöverhuvudena även ett slags jämlikhet i fråga om samhällsställning – i varje fall en frånvaro av samhällsklasser, som fortsätter att äga bestånd ännu i den naturvuxna åkerbruksdrivande gemenskapsorganisationen hos de senare kulturfolken. I varje sådan gemenskap finns från begynnelsen vissa gemensamma intressen av den karaktär att deras tillvaratagande – om också under uppsikt från gemenskapen – måste överlämnas till enskilda individer: avgörandet i tvister, bestraffningen av enskildas oberättigade övergrepp, uppsikt över bevattningen, särskilt i varma länder, och slutligen, under mycket primitiva förhållanden, de religiösa funktionerna. Sådana ämbetsuppdrag återfinns i den ursprungliga gemenskapsorganisationen under alla tider, så var det i den äldsta tyska markgemenskapen och så är det än i dag i Indien. De är självfallet utrustade med en viss maktfullkomlighet och representerar den första ansatsen till en statsmakt. Så småningom stegras produktivkrafterna: den tätare bebyggelsen skapar än gemensamma, än stridiga intressen mellan de enskilda kommunerna, vilkas gruppering till större enheter i sin tur framkallar ny arbetsdelning, skapande av organ för att tillvarata gemensamma och avvärja motstridiga intressen. Dessa organ, vilka redan som representanter för hela gruppens gemensamma intressen intar en särställning som under vissa omständigheter kan skärpas till ett öppet motsatsförhållande till den enskilda kommunen, blir så småningom allt självständigare, dels på grund av att ämbetsutövningen nästan som en självklar sak går i arv i en värld, där de naturvuxna formerna förhärskar, dels på grund av att organen i och med ökningen av konflikterna med andra grupper blir allt mer oumbärliga. Hur dessa samhällsorgan genom sin självständighet i förhållande till samhället med tiden kunde svinga sig upp till herravälde över samhället, hur den ursprunglige tjänaren där lyckan var gynnsam så småningom förvandlade sig till herre, hur denne herre alltefter omständigheterna framträdde som orientalisk despot eller satrap, som grekisk stamfurste, som keltisk klanhövding o.s.v., i vilken utsträckning han vid denna förvandling i yttersta hand betjänade sig av våld, hur slutligen de enskilda härskande personerna sammanslöt sig till en härskande klass – allt det behöver vi här inte gå in på. Här gäller det bara att konstatera att det alltid legat en samhällelig ämbetsutövning till grund för det politiska herraväldet och att det politiska herraväldet har blivit av varaktig karaktär endast i de fall där det fyllt denna sin samhälleliga funktion. Hur många despotier som än uppstått och störtats i Persien och Indien, alla visste de mycket väl att de framför allt utgjorde gemensamhetsorgan för bevattningen av floddalarna, utan vilken inget åkerbruk var möjligt. Först de upplysta engelsmännen var det förbehållet att försumma detta i Indien; de lät bevattningskanalerna och slussarna förfalla och upptäcker nu äntligen genom de regelbundet återkommande hungersnödskatastroferna att de har försummat den enda åtgärd som hade kunnat göra deras herravälde i Indien åtminstone lika rättmätigt som deras föregångares.

Vid sidan av denna klassbildning försiggick en annan. Den naturliga arbetsdelningen inom den jordbrukande familjen tillät på ett visst stadium av välstånd att man anställde en eller flera främmande arbetskrafter. Detta var framför allt fallet i de länder, där det gamla gemensamhetsägandet till jorden redan fallit sönder eller där åtminstone gemensamhetsbruket fått ge vika för ifrågavarande familjers privata odling av sina jordlotter. Produktionen hade utvecklats därhän att den mänskliga arbetskraften nu kunde producera mera än som var nödvändigt för livets uppehälle och nödtorft. Medlen för att underhålla mer arbetskraft var för handen, medlen för att sysselsätta den likaså; arbetskraften fick ett värde. Men den egna kommunen och det förbund den tillhörde tillhandahöll ingen disponibel, överflödig arbetskraft. Kriget däremot tillhandahöll sådan och kriget hade funnits lika länge som det bestått flera gemenskapsorganisationer vid sidan av varandra. Dittills hade man inte vetat vad man skulle göra med krigsfångarna, man slog helt enkelt ihjäl dem, tidigare hade man också ätit upp dem. Men på det “ekonomiska lägets” nu uppnådda nivå fick de ett värde; man lät dem alltså leva och tillgodogjorde sig deras arbete. Sålunda tvingades våldet, i stället för att behärska det ekonomiska läget, tvärtom till tjänst hos det ekonomiska läget. Slaveriet var uppfunnet. Det blev snart den förhärskande produktionsformen hos alla folk som utvecklat sig utöver den naturvuxna gemenskapen men slutligen även en av huvudorsakerna till deras förfall. Först med slaveriet blev arbetsdelningen mellan jordbruk och industri i större omfattning möjligt och därmed den antika kulturens blomstring i det gamla Grekland. Utan slaveri ingen grekisk stat, ingen grekisk konst och vetenskap – utan slaveriet inget romarrike. Men utan den grundval som greker och romare lagt heller inget modernt Europa. Vi bör aldrig glömma att förutsättningen för hela vår ekonomiska, politiska, och intellektuella utveckling är ett tillstånd där slaveriet var lika nödvändigt som allmänt erkänt. I denna mening är vi berättigade att säga: Utan antikt slaveri ingen modern socialism.

Det är ett mycket billigt förfaringssätt att gå lös på slaveri och liknande institutioner i allmänna talesätt och utgjuta sig i högstämd etisk harm över deras skändligheter. Tyvärr säger man därmed ingenting annat än vad alla människor vet, nämligen att dessa antika inrättningar inte längre svarar mot våra nuvarande förhållanden och våra av dessa förhållanden bestämda känslor. Men därmed får vi inte ett ord till upplysning om hur dessa inrättningar uppkommit, varför de existerat och vilken roll de spelat i historien. Och medan vi ändå är inne på detta tema, så måste vi säga, hur motsägelsefullt och kätterskt det än må låta, att slaveriets införande under dåvarande förhållanden innebar ett stort framsteg. Det är nu en gång ett faktum att människan härstammar från djuren och därför behöver barbariska, nästan djuriska metoder för att arbeta sig ur barbariet. Den ursprungliga gemenskapsorganisationen bildar, där den fortsatt att äga bestånd, sedan årtusenden tillbaka grundvalen för den mest primitiva av alla statsformer, den orientaliska despotismen, från Indien till Ryssland. Endast i de områden, där den upplösts, har folken kunnat göra vidare framsteg, och deras första ekonomiska framsteg bestod i ökningen och utvecklingen av produktionen medelst slavarbete. Det är tydligt att så länge det mänskliga arbetet ännu var så föga produktivt att det bara lämnade ett ringa överskott utöver de för uppehället nödvändiga livsmedlen, så länge var det möjligt att öka produktivkrafterna och utvidga omsättningen, att utveckla stat och rättsväsen och lägga grunden till konst och vetenskap endast genom en ökad arbetsdelning, vilken som förutsättning krävde den stora arbetsdelningen mellan de massor, som utförde det enkla manuella arbetet, och ett fåtal privilegierade, som ledde arbetet, handeln, de statliga angelägenheterna och som senare sysselsatte sig med konst och vetenskap. Den enklaste och naturligaste formen för denna arbetsdelning var just slaveriet. Med de historiska betingelser, som gällde för den antika kulturen, framför allt den grekiska, kunde framsteget till ett på klassmotsättningar grundat samhälle endast äga rum i form av slaveri. T.o.m. för slavarna betydde detta ett framsteg; krigsfångarna, från vilka den stora massan av slavar rekryterades, fick nu åtminstone behålla livet, i stället för att som tidigare mördas eller ännu tidigare t.o.m. halstras.

Låt oss i detta sammanhang infoga att alla hittillsvarande historiska motsättningar mellan utsugare och utsugna, mellan härskande och förtryckta klasser finner sin förklaring i just denna det mänskliga arbetets förhållandevis outvecklade produktivitet. Så länge den verkligt arbetande befolkningen tas i anspråk av sitt nödvändiga arbete i sådan utsträckning att den inte får någon tid över för samhällets gemensamma angelägenheter – arbetsledning, statsangelägenheter, rättsfrågor, konst, vetenskap o.s.v. – så länge måste det alltid finnas en särskild klass, som är befriad från det verkliga arbetet och ombesörjer dessa angelägenheter; varvid den förvisso aldrig har försummat att till sin egen fördel lägga en allt större arbetsbörda på de arbetande massorna. Först den genom storindustrin uppnådda enorma stegringen av produktivkrafterna medger att arbetet fördelas på alla samhällsmedlemmar utan undantag och att därigenom arbetstiden förkortas, så att alla får tillräckligt med tid över att delta i de allmänna samhällsangelägenheterna – teoretiskt såväl som praktiskt. Först nu har alltså varje slags härskande och utsugande klass blivit överflödig, ja ett hinder för samhällets utveckling, och först nu kommer den också obönhörligt att likvideras, även om den aldrig så mycket är i besittning av det “direkta våldet”.

Med samma rätt som herr Dühring rynkar på näsan åt den grekiska kulturen därför att den var grundad på slaveri, med samma rätt kan han följaktligen förebrå grekerna att de inte skaffade sig ångmaskiner och elektrisk telegraf. Och när han påstår att vårt moderna löneslaveri måste förklaras som en något omvandlad och mildrad kvarleva av slaveriet och inte ur sig självt (d.v.s. ur det moderna samhällets ekonomiska lagar), så betyder det antingen bara att lönarbetet lika väl som slaveriet är en form för undertryckande och klassherravälde, vilket varje barn vet, eller också är tesen falsk. Man kunde lika väl påstå att lönarbetet endast är en mildare form av kannibalism, som ju är den överallt konstaterade, ursprungliga formen för utnyttjande av besegrade fiender.

Därmed är klart angivet vilken roll våldet spelar i historien i förhållande till den ekonomiska utvecklingen. För det första grundar sig allt politiskt våld ursprungligen på en ekonomisk, samhällelig funktion och ökar i samma mån som samhällsmedlemmarna genom den ursprungliga gemenskapens upplösning förvandlas till självständiga producenter och alltså bli allt mer främmande för dem som handhar förvaltningen av de gemensamma samhälleliga angelägenheterna. För det andra: sedan det politiska våldet emanciperat sig från samhället, förvandlat sig från tjänare till herre, kan det verka i två riktningar. Antingen verkar det i den lagbundna ekonomiska utvecklingens mening och riktning. I detta fall råder ingen strid mellan de båda och den ekonomiska utvecklingen påskyndas. Eller också verkar våldet i motsatt riktning och då måste det, med få undantag, i regel underkasta sig den ekonomiska utvecklingen. Dessa få undantag utgöres av enstaka fall av erövringar, där de mer primitiva erövrarna utrotat eller fördrivit ett lands befolkning samt förstört produktivkrafterna, som de inte förstod sig på att använda, eller låtit dem förfalla. Så gjorde de kristna i morernas Spanien med största delen av bevattningsverken, på vilka morernas högt utvecklade åkerbruk och trädgårdsskötsel grundade sig. Varje erövring från ett primitivare folks sida stör självfallet den ekonomiska utvecklingen och förintar talrika produktivkrafter. Men i det överväldigande flertalet fall av varaktig erövring måste den primitivare erövraren anpassa sig till de högre utvecklade “ekonomiska läget”, så som det framgår ur erövringen; han assimileras av de erövrade och måste oftast t.o.m. anta deras språk. Låt oss emellertid bortse från erövringsfallen. Vi finner då att där ett lands inre statsmakt råkat i motsättning till den ekonomiska utvecklingen – vilket hittills på ett visst stadium har inträffat för nästan alla politiska våldssystem – där har kampen varje gång slutat med det politiska våldets störtande. Undantagslöst och obevekligt har den ekonomiska utvecklingen brutit sig väg – det senaste och mest slående beviset därför har vi redan omnämnt: den stora franska revolutionen. Om det ekonomiska läget och därmed även den ekonomiska författningen i ett land i enlighet med herr Dührings tes helt enkelt grundade sig på det politiska våldet så är det omöjligt att förklara varför det inte lyckades för Fredrik Vilhelm IV att trots sin “ståtliga krigshär” efter 1848 truga det medeltida skråväsendet och andra romantiska griller på järnvägarna, ångmaskinerna och den just uppblomstrande storindustrin i sitt land; eller varför kejsaren av Ryssland, som dock är ännu mäktigare, inte endast är ur stånd att betala sina skulder, utan heller inte kan upprätthålla sitt “våld” utan att ständigt låna från det “ekonomiska läget” i Västeuropa.

För herr Dühring är våldet det onda personifierat, den första våldshandlingen är för honom syndafallet, hela hans framställning är en enda veklagan över att den hittillsvarande historien helt igenom besmittats med arvsynd, över att denna djävulsmakt, våldet, skändligt förfalskat alla naturliga och samhälleliga lagar. Men att våldet även spelar en annan roll i historien, en revolutionär roll, att det, enligt Marx’ ord, fungerar som barnmorska åt varje gammalt samhälle som går havande med ett nytt, att det är det verktyg med vars hjälp den samhälleliga utvecklingen tvingar sig fram och bryter sönder förstenade och utdöda politiska former – om allt detta finner man inte ett ord hos herr Dühring. Endast under suckar och stönanden medger han att våldet möjligen kan bli nödvändigt för att störta den gamla utsugarhushållningen – tyvärr! ty varje användande av våld demoraliserar den som använder det. Och detta har han mage att säga trots det höga moraliska och kulturella uppsving, som blivit följden av varje segerrik revolution! Han har mage att säga det i Tyskland, där en våldsam sammanstötning, som kan komma att påtvingas folket, åtminstone skulle ha den förtjänsten att den utrotade den servilitet, som från det trettioåriga krigets förnedring har trängt in i folkmedvetandet. En sådan urvattnad moralistfilosofi utan kraft och must är han anspråksfull nog att vilja truga på det mest revolutionära parti som historien känner.

V. Värdeteori
För ungefär hundra år sedan utkom i Leipzig en bok, som fram till början av detta århundrade[16] upplevde några och trettio upplagor och som spriddes och utdelades i städerna och på landet av myndigheter, predikanter och filantroper av alla slag samt allmänt rekommenderades folkskolan som läsebok. Denna bok hette: Rochows Barnavän. Den hade till syfte att undervisa böndernas och hantverkarnas unga telningar om deras levnadskall och deras plikter gentemot sina överordnade i samhället och staten, ävensom att bibringa dem en välgörande förnöjsamhet med sin lott här på jorden: med svartbröd och potatis, med dagsverken, låg arbetslön, faderligt prygelstraff och andra lika angenäma saker – alltsammans med hjälp av den då allmänt gängse upplysningsmetoden. För detta ändamål förehöll man ungdomen i städerna och på landet hur vist naturen hade inrättat det, som stadgat att människan måste förvärva sitt livsuppehälle och sina njutningar genom arbete, och hur lyckliga bonden och hantverkaren följaktligen borde känna sig över att man tillät dem att krydda sin måltid med arbetets sura svett i stället för att som den rike rumlaren behöva lida av fördärvad mage, gallsten och förstoppning och endast med motvilja kunna pressa ner de mest utsökta läckerheter. Samma plattityder, som gamle Rochow ansåg duga åt de kursachsiska bondpojkarna på hans tid, bjuder oss herr Dühring på sidan 14 och följande i sitt “Kompendium” som det “absolut fundamentala” i den nyaste politiska ekonomin.

“De mänskliga behoven har som sådana sin naturliga lagbundenhet och är med hänsyn till sin stegring inneslutna inom gränser, vilka endast genom onatur kan överskridas någon tid, till dess äckel, livsleda, orkeslöshet, social förkrympning och slutligen hälsosam förintelse följer … Ett lättsinnigt levnadssätt som endast tar hänsyn till nöjet och inte har något allvarligt syfte leder snart till att dess utövare blir blaserade eller, vilket är samma sak, att de förbrukar all förmåga att tänka och känna. Verkligt arbete i någon form är alltså den sunda människans sociala naturlag … Om det inte fanns någon motvikt mot drifterna och behoven, så skulle de knappast vara i stånd att frambringa en tillvaro på barnastadiet, långt mindre en historisk stegring och vidareutveckling av livet. Om de tillfredsställdes fullt och utan möda skulle de snart uttömmas och lämna efter sig ett innehållslöst vegeterande i form av tråkiga, ständigt återkommande intervaller … Att man inte kan tillfredsställa sina drifter och lidelser utan att övervinna ett ekonomiskt motstånd är sålunda en i alla avseenden hälsosam grundlag för den yttre naturen inrättning och människans inre beskaffenhet” o.s.v., o.s.v.

Man ser att hedersmannen Rochows plattaste plattityder firat sitt hundraårsjubileum hos herr Dühring, och det till på köpet som en “djupare grundval” för det enda verkligt kritiska och vetenskapliga “socialitära systemet”.

Sedan grunden därmed lagts kan herr Dühring bygga vidare. Med tillämpning av den matematiska metoden ger han oss först efter gamle Euklides’ exempel en rad definitioner. Detta är så mycket bekvämare som han från början kan inrätta sina definitioner så, att det som med deras hjälp skulle bevisas delvis redan ingår i definitionen. Sålunda får vi till en början veta att det förnämsta begreppet i den hittillsvarande ekonomin kallas rikedom och att rikedomen såsom den hittills på ett riktigt sätt uppfattats och praktiserats i världshistorien är den “ekonomiska makten över människor och ting”. Detta är i dubbel bemärkelse oriktigt. För det första var den gamla stam- och bykommunens rikedom ingalunda något herravälde över människor. Och för det andra är rikedomen även i de samhällen som rör sig i klassmotsättningar, försåvitt den i sig innesluter herravälde över människor, övervägande och nästan uteslutande ett herravälde över människor i kraft av herraväldet över ting. Alltsedan de mycket tidiga perioder, då slavfångst och utsugning av slavar blev skilda näringsgrenar, har de som profiterat på slavarnas arbete måst köpa slavarna. De har kunnat förvärva sig herravälde över människor först genom herraväldet över ting sådana som köpesumma, underhåll och arbetsmedel för slaven. Under hela medeltiden var jordägande i stor skala den förutsättning, medels vilken feodaladeln kom över skatte- och dagsverksbönder. Och i våra dagar kan rent av ett sexårs barn se att rikedomen behärskar människorna uteslutande tack vare de ting som den förfogar över.

Men varför är herr Dühring tvungen att ge denna oriktiga definition av rikedomen, varför sliter han sönder det faktiska sammanhang som gällt i alla hittillsvarande klassamhällen? Det sker för att dra över rikedomen från det ekonomiska till det moraliska planet. Herravälde över tingen är en god sak, herravälde över människor däremot av ondo; och då herr Dühring har förbjudit sig själv att förklara herraväldet över människorna ur herraväldet över tingen, så kan han återigen göra ett djärvt grepp och i en handvändning härleda detta herravälde ur det älskade våldet. Rikedomen som herravälde över människorna är “röveri”, en definition varmed han givit oss en försämrad upplaga av det urgamla proudhonska slagordet: “Egendom är stöld”.

Och därmed är rikedomen lyckligt och väl infogad under de båda väsentliga synpunkterna, produktionens och fördelningens: rikedomen som herravälde över ting är produktionsrikedom och således av godo, rikedomen som herravälde över människor är fördelningsrikedom, således av ondo; bort med den! Tillämpat på dagens förhållanden betyder detta: det kapitalistiska produktionssättet är ganska gott och kan få vara kvar, men det kapitalistiska fördelningssättet duger ingenting till och måste avskaffas. Till sådana orimligheter kommer man när man skriver om ekonomi utan att ha begripit ens sambandet mellan produktion och fördelning.

Efter rikedomen kommer vi till värdet, som definieras på följande sätt: “Värdet är den innebörd som de ekonomiska tingen och prestationerna har i marknaden.” Denna innebörd motsvarar “priset eller vilken annan likvärdig term som helst, t.ex. lönen”. Med andra ord: värdet är priset. Eller snarare, för att inte göra herr Dühring någon orätt och för att så långt som möjligt låta orimligheten i hans definition framstå med hans egna ord: värdet är priserna. Ty på sidan 19 säger han: “värdet och de priser, varmed det uttryckes i pengar” och konstaterar således själv att samma värde har mycket olika pris och därmed lika många skilda värden. Om inte Hegel för länge sedan vore död, skulle han gå och hänga sig. Detta värde, som antar olika värden alltefter sitt pris, skulle han med allt sitt teologiserande inte ha kunnat åstadkomma. Man måste återigen besitta herr Dührings tillförsikt för att inleda en ny och djupare grundläggning av ekonomin med den förklaringen, att man inte känner någon annan skillnad mellan pris och värde än att det ena är uttryckt i pengar, det andra inte.

Trots detta vet vi fortfarande inte vad värdet är och ännu mindre hur det bestämmes. Herr Dühring måste således bekväma sig till att ge fler upplysningar.

“I stort sett bestämmes värdet och dess uttryck i pengar – priset – av den lag som ligger till grund för jämförelse och värdering och vars ursprung närmast är att söka inom den rena produktionens område – vi bortser från fördelningen, som för in ett nytt element i värdebegreppet. De större eller mindre hinder, som naturförhållanden av olika slag reser mot ansträngningarna att frambringa föremål – hinder som nödvändiggör ett större eller mindre uppbåd av ekonomisk kraft – bestämmer också … det större eller mindre värdet.” Värdet är följaktligen beroende av de “i naturen och förhållandena liggande produktionssvårigheterna … Det mått av egen kraft, som vi inlagt i dem (tingen), är den omedelbart avgörande orsaken till att det existerar värde över huvud och en speciell storlek av detsamma”.

Så långt detta har någon mening, betyder det att värdet av en arbetsprodukt bestämmes av den för dess framställning nödvändiga arbetstiden och det har vi vetat förlänge sedan, även utan herr Dühring. I stället för att helt enkelt konstatera detta faktum, måste han uttrycka det i en orakelmässigt förvrängd form. Det är helt enkelt oriktigt att det mått av kraft som någon inlägger i ett ting (för att bibehålla detta högtravande talesätt), är den omedelbart avgörande orsaken till värdet eller dess storlek. För det första måste man fråga sig i vilket ting kraften inlägges och för det andra hur den lägges dit. Om någon förfärdigar ett ting, som inte har något bruksvärde för andra, så åstadkommer hela hans kraft inte en enda atom värde; och envisas han med att för hand framställa ett föremål, som en maskin kan framställa tjugo gånger billigare, så frambringar nitton tjugondelar av hans däri inlagda kraft varken värde eller någon viss storlek därav.

Vidare är det en fullständig förvrängning att förvandla det skapande arbete, varmed positiva produkter frambringas, till ett rent negativt övervinnande av motstånd. Vi skulle då vara tvungna att förfara på ungefär följande sätt för att åstadkomma en skjorta: Först övervinner vi bomullsfröets motstånd mot att sås ut och växa, därefter den mogna bomullens motstånd mot att bli plockad, förpackad och bortsänd, sedan mot att bli uppackad, kardad och spunnen, vidare garnets motstånd mot att bli vävt, vävens mot att bli blekt och sydd samt slutligen den färdiga skjortans motstånd mot att bli pådragen. Vad har all denna förvrängning och förvändhet för syfte? Den har till syfte att med “motståndet” som språngbräda komma över från “produktionsvärdet” – det verkliga men hittills endast som ideal gällande värdet – till “fördelningsvärdet”, som varit det enda som gällt i den hittillsvarande historien och vilket förfalskats genom våldet:

“Utom det motstånd som naturen presterar … finns det ett annat, rent socialt hinder … Mellan människan och naturen framträder en hämmande makt, och denna makt är återigen människan. Den som tänkes ensam och isolerad är fri gentemot naturen … Annorlunda gestaltar sig situationen, så snart vi föreställer oss en andra person, som med värjan i hand håller alla tillfartsvägar till naturen och dess hjälpkällor spärrade och som fordrar inträdesavgift i en eller annan form. Denne andre … beskattar så att säga de övriga och blir därmed orsaken till att värdet av det eftersträvade blir större än vad fallet hade varit utan detta politiska och samhälleliga hinder för frambringandet eller produktionen … Högst mångfaldiga är de olika formerna av denna på konstlad vag åstadkomna värdestegring av föremålen, som naturligtvis har en motsvarande sänkning av arbetets värde som komplement … Det är därför en illusion att på förhand vilja betrakta värdet som en ekvivalent i ordets egentliga mening, d.v.s. en likvärdighetsprincip, eller som ett på basis av likhet mellan prestation och motprestation tillkommet bytesförhållande … Kännetecknet på en riktig värdeteori är i stället att den allmänna värderingsprincip, som tänkes enligt teorin ifråga, inte sammanfaller med den på fördelningstvånget vilande konkreta utformningen av värdet. Denna växlar med de sociala förhållanden, medan det egentliga ekonomiska värdet endast kan vara ett produktionsvärde som mätes i förhållande till naturen och följaktligen inte kan förändras annat än genom produktionshinder av naturlig och teknisk art.”

Ett föremåls praktiskt gällande värde består sålunda enligt herr Dühring av två delar: för det första av det däri ingående arbetet och för det andra av det “med värjan i hand” framtvingade tillägget. Med andra ord, det i dag gällande värdet är ett monopolpris. Om nu alla varor enligt denna värdeteori har ett sådant monopolpris, så är endast två alternativ möjliga. Antingen förlorar var och en som köpare det han vunnit som säljare; priserna har visserligen förändrats nominellt men har i verkligheten, i sitt förhållande till varandra, förblivit lika; allt blir som det var och det högt prisade fördelningsvärdet är ren humbug. Eller också representerar de påstådda tilläggen en verklig värdesumma, nämligen den summa, som den arbetande värdeskapande klassen producerar men som monopolistklassen tillägnar sig, och då består denna värdesumma helt enkelt av obetalt arbete; och då är vi trots mannen med värjan i hand, trots de påstådda tilläggen och det påstådda fördelningsvärdet återigen framme vid – den marxska teorin om mervärdet.

Låt oss emellertid se oss om efter några exempel på det omskrutna “fördelningsvärdet”. På sidan 125 och följande läser vi:

“Prisgestaltningen bör även i kraft av den individuella konkurrensen betraktas som en form av den ekonomiska fördelningen och de ömsesidiga tributpålagorna … om man tänker sig att förrådet av någon nödvändighetsvara plötsligt förminskas avsevärt, så uppstår på försäljarnas sida en oproportionerligt stor makt till utsugning … hur den kan stegras i det orimliga visar särskilt de abnorma situationer, då tillförseln av nödvändighetsartiklar är avskuren för en längre tid” o.s.v.

Vidare konstateras att det även under normala förhållanden existerar faktiska monopol som tillåter en godtycklig prishöjning, t.ex. järnvägar, bolag för städernas försörjning med vatten och gas o.s.v. – Att sådana tillfällen till monopolistisk utsugning förekommer är allmänt bekant. Men att de genom dem skapade monopolpriserna inte skulle vara undantag och specialfall utan tvärtom klassiska exempel på hur värdet i våra dagar fastställes, det är nytt. Hur bestäms priserna i livsmedel? Gå till en belägrad stad, där tillförseln är avskuren, och ta reda på saken! svarar herr Dühring. Hur verkar konkurrensen på marknadsprisernas utformning? Fråga monopolet, det kommer att ge er besked.

Även vad monopolen angår är det förresten omöjligt att upptäcka mannen med värjan som skulle stå bakom. Tvärtom: i belägrade städer brukar mannen med värjan, kommendanten, om han gör sin plikt, mycket snabbt göra slut på monopolet och lägga beslag på monopolens förråd i och för rättvis fördelning. Och för övrigt har männen med värja, så snart de försökt att fabricera ett “fördelningsvärde”, inte skördat någon annan lön för sin möda än dålig affär och penningsförluster. Holländarna förstörde genom monopoliseringen av handeln på Ostindien sitt monopol och sin handel. De båda starkaste regeringar som någonsin existerat, den nordamerikanska revolutionsregeringen och det franska nationalkonventet, dristade sig att vilja fastställa maximipriser och misslyckades ömkligt. Den ryska regeringen, som genom att oupphörligt släppa ut sedlar utan täckning i Ryssland pressat ner kursen på de ryska papperspengarna, arbetar nu [1878] sedan år tillbaka på att höja noteringarna för dem i London genom att lika oupphörligt köpa in växlar på Ryssland. Detta nöje har kostat den sextio miljoner rubel på några år och rubeln står nu under två mark i stället för över tre. Om värjan besitter den trollmakt, som herr Dühring tillskriver den, varför har då ingen regering i längden lyckats med att påtvinga mindervärdiga pengar samma “fördelningsvärde” som fullgoda pengar eller att förläna assignaterna guldvärde? Och var finns den värja som för befälet på världsmarknaden?

Vidare finns det ännu en huvudform, i vilken fördelningsvärdet förmedlar tillägnandet av andras prestationer utan motprestation: ränteintäkterna, d.v.s. jordräntan och kapitalvinsten. Vi nöjer oss tills vidare med att inregistrera detta för att konstatera att det är allt som vi får veta om det berömda “fördelningsvärdet”. – Allt? Nej, inte riktigt allt.

Hör här:

“Trots den tvåfaldiga synpunkt, som framträder i insikten om ett produktionsvärde och ett fördelningsvärde, är det grundläggande dock alltid ett visst gemensamt något, av vilket alla värden består och med vilket de följaktligen mätes. Den omedelbara, naturliga måttstocken är kraftförbrukningen, och den enklaste enheten är människokraften i ordets ursprungligaste mening. Den senare kan härledas ur existenstiden, vars underhåll i sin tur kräver övervinnandet av en viss summa försörjnings- och levnadssvårigheter. Det renodlade fördelnings- eller tillägnelsevärdet är för handen endast då förfogandemakten över oproducerade ting eller, populärt uttryckt, dessa ting själva utväxlas mot prestationer eller ting med verkligt produktionsvärde. Det gemensamma som finns angivet och representerat i varje värdeuttryck och därför även i de värdebeståndsdelar, som tillägnats genom fördelning utan motprestation, består i det uppbåd av människokraft som finns … förkroppsligat … i varje vara.”

Vad skall vi nu säga om detta? Om alla varuvärden mätes med det i varorna förkroppsligade uppbådet av människokraft – vad återstår i så fall av fördelningsvärdet, pristillägget, tributen? Herr Dühring lär oss visserligen, att även oproducerade ting – alltså ting som omöjligt kan ha något egentligt värde – får ett fördelningsvärde och kan utbytas mot producerade, värdebesittande ting. Men han säger samtidigt att alla värden, alltså även de renodlade fördelningsvärdena, består av det i dem förkroppsligande uppbådet av kraft. Därvid får vi tyvärr inte veta hur något kraftuppbåd kan vara förkroppsligat i ett oproducerat ting. I varje fall tycks i hela detta virrvarr av värden åtminstone så mycket stå fast, att det inte heller här är så värst mycket bevänt med värdet, med det av den sociala ställningen framtvingade pristillägget och med tributpålagorna tack vare värjan. Varuvärdena bestäms enbart genom insatsen av människokraft, d.v.s. genom det arbete, som finns förkroppsligat i dem. Om man bortser från jordräntan och ett par monopolpriser vill herr Dühring alltså inte ha sagt något annat – fast han uttrycker sig på ett oredigt och förvirrat sätt – än vad den förtalade ricardo-marxska värdeteorin för länge sedan har sagt långt mera konkret och klart?

Det förefaller så – och ändå säger han i samma andedrag raka motsatsen. Marx, som utgår från Ricardos undersökningar, förklarar: Varuvärdet bestäms genom det i varorna förkroppsligade, samhälleligt nödvändiga, allmänt mänskliga arbetet, som i sin tur mätes efter sin tidsutdräkt. Arbetet är måttstocken för alla värden, men det har självt inget värde. Herr Dühring kompletterar, sedan han på sitt hafsiga sätt likaledes framställt arbetet som värdemåttstock: värdet “kan härledas ur existenstiden, vars underhåll i sin tur kräver övervinnande av en viss summa försörjnings- och levnadssvårigheter”. Vi bortser från den i rent originalitetsjakt bottnande förväxlingen mellan arbetstiden, som här är det enda avgörande, och existenstiden, som hittills ännu aldrig skapat eller mätt något värde. Vi bortser även från det falska “socialitära” sken, som underhållet av denna existenstid uppges framkalla: så länge världen existerat och kommer att existera, måste var och en själv skaffa sig sitt underhåll såtillvida som han själv konsumerar medlen till sitt uppehälle. Under förutsättning att herr Dühring uttryckt sig vetenskapligt och exakt, så betyder ovanstående sats antingen inte ett dugg, eller också betyder den: en varas värde bestäms av den i varan förkroppsligade arbetstiden och arbetstidens värde av de för arbetarens uppehälle under denna tid erforderliga livsmedlen. Och det innebär i det nutida samhället: en varas värde bestäms av den i varan ingående arbetslönen.

Därmed är vi äntligen framme vid det som herr Dühring egentligen vill ha sagt. En varas värde bestäms enligt vulgärekonomisk terminologi av framställningskostnaderna; mot vilket Carey “riktigt framhöll att inte produktionskostnaderna utan reproduktionskostnaderna bestämmer värdet” (“Kritisk historia”, sid. 401). Hur det förhåller sig med produktions- och reproduktionskostnaderna, den saken lovar herr Dühring att längre fram återvända till; för ögonblicket nöjer han sig med påpekandet att de som bekant består av arbetslön och kapitalprofit. Arbetslönen uttrycker den i varan förkroppsligade “kraftförbrukningen”, produktionsvärdet. Profiten uttrycker den tribut eller det pristillägg, som kapitalisten tilltvingar sig i kraft av sitt monopol eller sin värja, fördelningsvärdet. Och sålunda upplöses hela den motsägelsefulla förvirringen i den dühringska värdeteorin slutligen i den skönaste och mest harmoniska klarhet.

Bestämmandet av varans värde ur arbetslönen – som hos Adam Smith ännu ofta sammanblandas med bestämmandet av värdet ur arbetstiden – har med Ricardo förvisats ur den vetenskapliga ekonomin och fortsätter numera att spöka endast i vulgärekonomin. Att värdet bestäms genom arbetslönen predikas gärna av den bestående kapitalistiska samhällsordningens enfaldigaste sykofanter, som på samma gång framställer även kapitalistens profit som ett slags finare arbetslön, en försakelselön (för att kapitalisten inte har slösat bort sitt kapital), en riskpremie, företagsledarlön o.s.v. Herr Dühring skiljer sig från dessa personer endast därigenom att han kallar profiten för röveri. Med andra ord, herr Dühring grundar sin socialism direkt på vulgärekonomiska teorier av värsta slag. Hans socialism är precis lika mycket värd som dessa vulgärekonomiska teorier. De står och faller med varandra.

Det inses ju annars utan vidare att vad en arbetare presterar och vad han kostar är lika vitt skilda ting som vad en maskin presterar och vad den kostar. Det värde som en arbetare skapar på en arbetsdag om tolv timmar har ingenting att göra med värdet av de livsmedel som han förtär under denna arbetsdag med därtill hörande vilopauser. I dessa livsmedel kan tre, fyra, sju timmars arbetstid vara förkroppsligad, allt efter arbetsproduktivitetens utvecklingsgrad. Om vi antar att sju arbetstimmar varit nödvändiga för framställningen av livsmedlen, så säger den av herr Dühring accepterade vulgärekonomiska värdeteorin att produktionen av tolv timmars arbete har samma värde som produktionen av sju timmars arbete, att tolv arbetstimmar är lika med sju arbetstimmar eller 12 = 7. För att tala ännu tydligare: En arbetare på landsbygden, likgiltigt under vilka förhållanden han lever, producerar en spannmålskvantitet på låt oss säga tjugo hektoliter vete om året. Under denna tid förbrukar han en summa av värden som svarar mot en summa av femton hektoliter vete. De tjugo hektolitrarna vete har alltså samma värde som de femton, och detta på samma marknad och under i övrigt fullständigt oförändrade betingelser. Med andra ord, 20 är lika med 15. Och det skall föreställa ekonomi!

All utveckling av det mänskliga samhället utöver vilddjursstadiet börjar den dag då familjen genom sitt arbete frambringar mer än vad som är nödvändigt för dess uppehälle, den dag då en del av arbetet kan användas till produktion inte bara av livsmedel utan av produktionsmedel. Ett överskott av arbetsprodukten utöver kostnaderna för arbetets underhåll ävensom bildandet och utökandet av en samhällelig produktions- och reservfond ur detta överskott utgör grundvalen för all fortgående samhällelig, politisk och intellektuell utveckling. I den hittillsvarande historien har denna fond varit i händerna på en privilegierad klass som i och med denna besittning även fick det politiska herraväldet och den andliga ledningen. Först den förestående sociala omvälvningen kommer att göra denna produktions- och reservfond, d.v.s. totalsumman av råvaror, produktionsinstrument och livsmedel, till en verkligt samhällelig fond, i det den undandras den privilegierade klassens förfoganderätt och överlämnas till hela samhället som gemensam egendom.

Det finns två alternativ. Antingen bestäms en varas värde av underhållskostnaderna för det arbete, som erfordras för dess framställning, det vill i det nuvarande samhället säga av arbetslönen. Då erhåller arbetaren fulla värdet av sin arbetsprodukt i lönen, och då är kapitalistklassens utsugning av lönarbetarnas klass en omöjlighet. Antag att en arbetares underhållskostnader i ett givet samhälle motsvarar en summa av tre mark. Då har arbetarens dagsprodukt enligt ovanstående vulgärekonomiska teori ett värde av tre mark. Låt oss nu anta att kapitalisten, hos vilken denne arbetare är anställd, lägger till en profit, en tribut om en mark på denna produkt och säljer den för fyra mark. Detsamma gör de andra kapitalisterna. Men efter detta kan arbetaren inte längre bestrida kostnaderna för sitt dagliga uppehälle med tre mark utan behöver likaledes fyra mark. Då alla andra omständigheter förutsättes vara oförändrade, så måste den i livsmedel uttryckta arbetslönen förbli densamma, den i pengar uttryckta arbetslönen måste alltså stiga, närmare bestämt från tre till fyra mark. Vad kapitalisterna i form av profit undandrar arbetarklassen måste de lämna tillbaka i form av lön. Vi är precis lika långt hunna som när vi började: om arbetslönen bestämmer värdet är det inte möjligt för kapitalisten att utsuga arbetaren. Men det är också omöjligt att skapa något överskott av produkter, ty arbetaren konsumerar enligt förutsättningen precis lika mycket värde som han skapar. Och då kapitalisterna inte skapar något värde, så kan man inte ens se vad de skulle leva av. Inte desto mindre existerar ju ett sådant överskott av produktionen i förhållande till konsumtionen, det existerar en produktions- och reservfond – närmare bestämt i händerna på kapitalisterna – varför vi inte har någon annan förklaring att tillgripa än att arbetarna endast konsumerar värdet av de för deras uppehälle nödvändiga varorna men att varorna som sådana stannar hos kapitalisten för vidare bruk.

Eller det andra alternativet: om denna produktions- och reservfond i kapitalistklassens händer faktiskt existerar, om den faktiskt uppstått genom anhopning av profit (jordräntan lämnar vi tills vidare åsido), så består den nödvändigtvis av det anhopade överskott på produkter som arbetarklassen levererat till kapitalistklassen utöver den summa arbetslön som kapitalistklassen utbetalat till arbetarklassen. Men i så fall bestäms värdet inte av arbetslönen utan av arbetsmängden; då levererar arbetarklassen i arbetsprodukten en större värdemängd till kapitalistklassen än vad den får betalt i arbetslön från den senare, och då förklaras kapitalprofiten, liksom alla andra former av tillägnande av främmande obetalt arbetsresultat, som blott och bart en beståndsdel av det av Marx upptäckta mervärdet.

I förbigående sagt: den stora upptäckt, med vilken Ricardo inleder sitt viktigaste verk – “att en varas värde bestäms av den för dess framställning nödvändiga arbetsmängden, men inte av den för detta arbete utbetalade större eller mindre gottgörelsen” – denna epokgörande upptäckt berörs inte med ett ord i hela “kompendium i ekonomi”. I “Kritisk historia” avfärdas den med den orakelmässiga frasen: “Han (Ricardo) beaktar inte att om lönen i större eller mindre utsträckning kan vara (!) en anvisning på livsförnödenheter, så kan detta även medföra … en olikartad gestaltning av värdeförhållandena”! En fras som medger läsaren att tänka sig vad han vill, och som är sådan att han gör klokast i att inte tänka någonting alls.

Och nu må läsaren själv avgöra vilket han föredrar av de fem olika slag av värden som herr Dühring uppvaktat oss med: produktionsvärdet som kommer av naturen eller fördelningsvärdet som människornas ondska har skapat och som karaktäriseras därav att det mätes efter en kraftförbrukning som inte ingår i det; eller för det tredje det värde som mätes genom arbetstiden eller för det fjärde det som mätes genom reproduktionskostnaderna eller slutligen det som mätes genom arbetslönen. Urvalet är rikligt, förvirringen fullständig, och det återstår oss bara att med herr Dühring utropa: “Läran om värdet är proberstenen på gedigenheten i ett ekonomiskt system!”

VI. Enkelt och sammansatt arbete
Ett elementärt skolpojksmisstag, som tillika innebär ett för den allmänna säkerheten farligt socialistiskt kätteri, anser sig herr Dühring ha upptäckt hos Marx.

Den marxska värdeteorin är “ingenting annat än den vanliga … läran att arbetet är upphovet till alla värden och att arbetstiden är deras måttstock. Denna lära lämnar oss i fullständig okunnighet om hur man skall förklara det avvikande värdet hos så kallat kvalificerat arbete. Visserligen kan även enligt vår teori de naturliga självkostnaderna och därmed det absoluta värdet av de ekonomiska tingen mätas endast genom den använda arbetstiden; men därvid värderas arbetstiden absolut lika för alla, ehuru man naturligtvis inte får glömma att andra personers arbetstid adderas till den enskildes individuella arbetstid vid mer kvalificerade prestationer – t.ex. i det använda verktyget. Det förhåller sig alltså inte så som herr Marx dimmigt föreställer sig, att en viss persons arbetstid i och för sig är mer värd än andra personers därför att mer genomsnittlig arbetstid så att säga är förtätad däri, utan all arbetstid är utan undantag och i princip, alltså utan att man först behöver tillgripa ett genomsnitt, fullständigt likvärdig, och man måste bara komma ihåg hur mycket av andra personers arbetstid som kan ingå i en arbetstid som skenbart förbrukats för egen räkning – detta såväl i fråga om en personlig insats som när det gäller den färdiga produkten. Om verktyget är ett handens produktionsverktyg eller handen själv, ja t.o.m. huvudet – som ju inte utan andra människors arbetstid hade kunnat erhålla sin särskilda struktur eller prestationsförmåga – det spelar ingen som helst roll för teorins absoluta giltighet. Men herr Marx kan i sina uttalanden om värdet inte frigöra sig från den i bakgrunden spökande föreställningen om en kvalificerad arbetstid. Hans väg till klarhet på denna punkt har spärrats av tankesätt som han övertagit från de lärda klasserna, för vilka det måste te sig som en orimlighet att erkänna grovarbetarens och arkitektens arbetstid som i och för sig ekonomiskt fullständigt likvärdiga.”

Det ställe hos Marx som föranleder denna “väldigare vrede” hos herr Dühring är mycket kort. Marx undersöker hur varornas värde bestämmes och svarar: Genom det i dem ingående mänskliga arbetet. Detta, fortsätter han, “är förbrukning av enkel arbetskraft, som varje normal människa i genomsnitt har i sin fysiska organism, utan särskild utbildning … Komplicerat arbete bör betraktas blott som enkelt arbete som upphöjts till högre dignitet eller kanske snarare som multiplicerats så att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion ständigt försiggår visar erfarenheten. En vara må vara produkten av det mest komplicerade arbete, dess värde hänför sig dock till produkten av enkelt arbete och representerar därför självt blott ett bestämt kvantum av enkelt arbete. De olika proportioner, i vilka olika slag av arbete reduceras till enkelt arbete som måttenhet, fastställes genom en samhällelig process bakom producenternas rygg och förefaller dem därför givna genom tradition.” [“Kapitalet”, svenska upplagan, första delen, sid. 28.]

Den uppgift som Marx här närmast ställer sig är endast att bestämma värdet av varor, alltså av föremål, som inom ett av privatproducenter bestående samhälle produceras av dessa privatproducenter för privat räkning och utbytes mot varandra. Det är alltså ingalunda fråga om något “absolut värde”, var detta nu kan driva sitt spel, utan om det värde som gäller inom en viss bestämd samhällsform. Detta värde, i dess bestämda historiska utformning, visar sig vara skapat och mätbart genom det i de enskilda varorna förkroppsligade mänskliga arbetet, och detta mänskliga arbete visar sig vidare vara en förbrukning av enkel arbetskraft. Nu är emellertid inte varje arbete blott och bart förbrukning av enkel mänsklig arbetskraft. Mångfaldiga slag av arbete innesluter i sig användandet av färdigheter och kunskaper som förvärvats med mer eller mindre möda, tidspillan och penningsinsatser. Skapar dessa slag av sammansatt arbete på samma tid samma varuvärde som det enkla arbetet, som förbrukningen av enkel arbetskraft? Uppenbart inte. Produkten av en timmes sammansatt arbete är en vara med högre värde, två eller tre gånger så stort som produkten av en timmes enkelt arbete. Värdet av det sammansatta arbetets produkter uttryckes vid denna jämförelse i bestämda mängder enkelt arbete. Men denna reduktion av det sammansatta arbetet fullbordas genom en samhällelig process, bakom producenternas rygg, genom ett förfarande, som vi här, vid utvecklingen av värdeteorin, endast behöver fastställa men ännu inte skall förklara.

Det är detta enkla faktum, som dagligen försiggår inför våra ögon i det nutida kapitalistiska samhället, som Marx här konstaterar – ett faktum så obestridligt att själve herr Dühring varken i sitt “Kompendium” eller i sin ekonomiska historia vågar bestrida det. Och den marxska framställningen är så enkel och klar att den säkert inte lämnar någon utom herr Dühring “i fullständig okunnighet”. I detta sinnestillstånd tappar han bort varuvärdet, som tills vidare bildar det enda objektet för Marx’ undersökning, för sina egna “naturliga självkostnader”, som bara gör okunnigheten ännu fullständigare, och t.o.m. för det “absoluta värdet”, som såvitt vi vet hittills aldrig noteras i den politiska ekonomin. Men var herr Dühring än må förstå med sina naturliga självkostnader och vilket av hans fem slags värden som må ha äran att vara det absoluta, så mycket är säkert, att det hos Marx inte är fråga om allt detta utan bara om varuvärdet, och att det i hela ifrågavarande avsnitt om värdet i “Kapitalet” inte finns den ringaste antydan huruvida eller i vilken utsträckning Marx anser att denna teori för varuvärdet är tillämplig även på andra samhällsformer.

Det förhåller sig alltså inte så, fortsätter herr Dühring, “som herr Marx dimmigt föreställer sig, att en viss persons arbetstid i och för sig är mer värd än andra personers därför att mer genomsnittlig arbetstid så att säga är förtätad däri, utan all arbetstid är utan undantag och i princip … fullständigt likvärdig” – Det är tur för herr Dühring att ödet inte gjort honom till fabrikant och sålunda räddat honom från att prissätta sina varor efter denna nya regel och därmed ofelbart löpa i armarna på bankrutten. Men vad befalls! Befinner vi oss då ännu i fabrikanternas samhälle? Ingalunda. Med de naturliga självkostnaderna och det absoluta värdet har herr Dühring låtit oss ta ett språng, göra en verklig saltomortal från utsugarnas nuvarande onda värld in i hans eget framtida hushållningskollektiv, in i den himmelska atmosfären av jämlikhet och rättfärdighet, och vi måste således, även om det är för tidigt, redan här ta en titt på denna nya värld.

Visserligen kan, enligt herr Dührings teori, de ekonomiska tingens värde även i hushållningskollektivet mätas endast med den förbrukade arbetstiden, men vid detta förfarande måste arbetstiden a priori värderas absolut lika för alla, all arbetstid är utan undantag och i princip fullständigt likvärdigt, t.o.m. utan att man först behöver tillgripa ett genomsnitt. Och låt oss nu ställa denna radikala jämlikhetssocialism mot Marx’ dimmiga föreställning att en persons arbetstid i och för sig är mer värd än en annan persons därför att mer genomsnittlig arbetstid är koncentrerad i den, en föreställning som han hamnat i på grund av det från de lärda klasserna övertagna tänkesättet, enligt vilket det måste te sig som en orimlighet att erkänna grovarbetarens och arkitektens arbetstid som ekonomiskt fullständigt likvärdiga!

Tyvärr gör Marx till det ovan anförda stället i “Kapitalet” följande lilla anmärkning: “Läsaren torde uppmärksamma, att här inte är tal om lönen eller det värde som arbetaren erhåller t.ex. för en arbetsdag, utan om det varuvärde, i vilket hans arbetsdag förkroppsligas”. Marx, som här tycks ha anteciperat sin Dühring, garderar sig sålunda själv mot att man tillämpar ovannämnda yttranden ens på den lön som betalas för sammansatt arbete i det nuvarande samhället. Och när herr Dühring trots detta inte endast gör så utan till på köpet utger dessa satser för att representera Marx’ uppfattning om hur livsmedelsfördelningen bör regleras i det socialistiskt organiserade samhället, så är det en oförskämd förfalskning, vars make man endast kan finna i den rena rövarlitteraturen.

Låt oss emellertid syna likvärdighetsläran en smula i sömmarna. All arbetstid är fullständigt likvärdig, grovarbetarens såväl som arkitektens. Alltså har arbetstiden, och därmed även arbetet självt, ett värde. Nu är emellertid arbetet skaparen av alla värden. Det ensamt ger de förefintliga naturprodukterna ett värde i ekonomisk mening. Värdet självt är ingenting annat än uttrycket för det i ett ting förkroppsligade samhälleligt nödvändiga mänskliga arbetet. Arbetet kan alltså inte ha något värde. Lika litet som vi kan tala om värdet av ett värde eller bestämma vikten inte hos ett tungt föremål utan hos tyngden själv, lika litet kan vi tala om ett arbetets värde och bestämma det. Herr Dühring avfärdar folk som Owen, Saint-Simon och Fourier med beteckningen sociala alkemister. I och med att han filosoferar över arbetstidens värde, d.v.s. arbetets värde, visar han att han står ännu lägre än de riktiga alkemisterna. Och nu må man döma om djärvheten hos herr Dühring när han pådyvlar Marx påståendet att en persons arbetstid i och för sig skulle vara mer värd än en annan persons, som om arbetstiden, d.v.s. arbetet, skulle ha något värde – Marx som är den förste som utvecklat att, och varför, arbetet inte kan ha något värde!

För socialismen, som vill frigöra den mänskliga arbetskraften från dess ställning som vara, är insikten om att arbetet inte har och inte kan ha något värde av stor betydelse. Med denna insikt faller alla försök, som herr Dühring har ärvt från den primitiva arbetarsocialismen, att reglera den framtida fördelningen av existensmedel som ett slags högre form av arbetslön. Därav följer även den längre gående insikten att fördelningen, så långt den behärskas av rent ekonomiska hänsyn, kommer att regleras i produktionens intresse och att produktionen mest befrämjas av ett fördelningssätt som tillåter alla samhällsmedlemmar att så allsidigt som möjligt utbilda, upprätthålla och utöva sina färdigheter. För det av herr Dühring från de lärda klasserna övertagna tänkesättet måste det givetvis te sig som en orimlighet att det en gång inte kommer att finnas några professionella grovarbetare eller arkitekter och att den man som under en halvtimme ger anvisningar i sin egenskap av arkitekt också får skjuta skottkärran en stund tills hans verksamhet som arkitekt åter tas i anspråk. Just en snygg socialism som förevigar den professionelle grovarbetaren!

Om arbetstidens likvärdighet skulle betyda att alla arbetare på samma tid producerar lika värden, utan att man behöver tillgripa ett genomsnitt, så är detta uppenbart oriktigt. För två arbetare, även inom samma näringsgren, kommer alltid värdeprodukten för en arbetstimme att ställa sig olika, alltefter arbetets intensitet och skickligheten. Denna olägenhet, som för övrigt är en olägenhet endast för folk à la Dühring, kan inget hushållningskollektiv, åtminstone inte på vår planet, avhjälpa. Vad återstår under sådana omständigheter av hela likvärdigheten hos allt arbete? En ren fras, som inte har något annat ekonomiskt underlag än herr Dührings oförmåga att skilja mellan värdebestämning genom arbete och värdebestämning genom arbetslön – ingenting annat än ukasen, grundlagen för det nya hushållningskollektivet: Arbetslönen för lika arbetstid skall vara lika! Då hade de gamla franska arbetarkommunisterna och Weitling bra mycket bättre argument till sitt förfogande för sin jämlikhet i lönehänseende.

Hur löses nu hela den viktiga frågan om den högre lönen för sammansatt arbete? I ett samhälle av privatföretagare bekostas den yrkesskicklige arbetarens utbildning av privatpersoner eller deras familjer. Privatpersonerna tillgodogör sig därför också i första hand den utbildade arbetskraftens högre pris. Den skicklige slaven säljes dyrare, den skicklige lönarbetaren avlönas högre. I det socialistiskt organiserade samhället bekostar samhället utbildningen; de av det sammansatta arbetet skapade större värdena tillfaller därför samhället. Arbetaren gör själv inte anspråk på mera. Varav man i förbigående sagt även kan dra den nyttiga slutsatsen, att det omhuldade kravet på arbetarens rätt till “den fulla arbetsavkastningen” många gånger har sina sidor.

VII. Kapital och mervärde
“I fråga om kapitalet delar herr Marx till att börja med inte den inom ekonomin allmänt accepterade uppfattningen att kapitalet är producerat produktionsmedel utan försöker tillskriva det en mer speciell, dialektiskt-historisk idé, som är underkastad historiens och begreppens ringdans av metamorfoser. Kapitalet påstås uppstå ur pengarna; det säges bilda en historisk fas, som börjar på 1500-talet, nämligen med de för denna tid förutsatta första ansatserna till en världsmarknad. Uppenbarligen går nu skärpan i den ekonomiska analysen förlorad vid en sådan begreppsutformning. I dylika tomma konceptioner, som skall vara halvt historiska och halvt logiska men i verkligheten bara är bastarder av historiskt och logiskt fantasteri, går förståndets urskillningsförmåga under tillika med all ärlig tillämpning av begreppen” –

och så skroderas det vidare en hel sida …

“med den marxska definitionen av kapitalbegreppet kan endast förvirring anstiftas i den vetenskapliga nationalekonomin … lättfärdigheter som utges för att vara djupa logiska sanningar … fundamentens bräcklighet o.s.v.”

Enligt Marx skulle alltså kapitalet ha uppstått ur pengarna i början av 1500-talet. Det är detsamma som om man ville säga, att metallpengarna uppstått ur boskapen för drygt tre tusen år sedan, eftersom penningsfunktionerna dessförinnan bl.a. representerades av boskap. Endast herr Dühring är mäktig ett så primitivt och skevt uttryckssätt. Hos Marx framställes pengarna som sista fasen vid analysen av de ekonomiska former inom vilka varucirkulationens process rör sig. “Denna sista produkt av varucirkulationen är kapitalets första uppenbarelseform. Historiskt sett uppträder kapitalet överallt gentemot jordegendomen först i form av pengar, såsom penningsförmögenhet, köpmanskapital och ockerkapital. Samma historia utspelas dagligen inför våra ögon. När ett nytt kapital framträder på scenen, d.v.s. på marknaden – varumarknaden, arbetsmarknaden eller penningmarknaden – sker det alltid i första instans i form av pengar, pengar som genom bestämda processer skall förvandlas till kapital [“Kapitalet”, första delen, sid. 123]. Det är alltså återigen ett faktum som konstateras av Marx. Herr Dühring är ur stånd att bestrida det, men i stället förvränger han det: Kapitalet påstås uppstå ur pengarna!

I fortsättningen undersöker Marx de processer, genom vilka pengarna förvandlas till kapital, och finner till en början att formen för pengarnas cirkulation som kapital är en omvändning av formen för deras cirkulation som varuekvivalenter. Den enkle varuägaren säljer för att köpa; han säljer det som han inte behöver och köper för de erhållna pengarna vad han behöver. Motsvarande kapitalist köper från början det som han inte själv behöver; han köper för att sälja, närmare bestämt för att sälja dyrare, för att få tillbaka det ursprungligen i affären placerade penningvärdet utökat med ett tillskott av pengar, och detta tillskott kallar Marx mervärde.

Varifrån kommer detta mervärde? Det kan varken ha skapats genom att köparen köper varorna till underpris eller genom att säljaren säljer dem till överpris. Ty i båda fallen jämnar vinster och förluster för varje enskild individ ut varandra ömsesidigt, eftersom var och en omväxlande är köpare och säljare. Det kan inte ha tillkommit genom bedrägeri, ty bedrägeri kan visserligen berika den ene på den andres bekostnad, men inte öka summan av båda parternas tillgångar, alltså inte heller summan av cirkulerande värden över huvud. “Hela kapitalistklassens i ett land kan inte skinna sig själv.”

Och ändå finner vi att varje lands kapitalistklass som helhet oupphörligt blir allt rikare mitt för ögonen på oss, i det den säljer dyrare än den köpt, i det den tillägnar sig mervärde. Vi har alltså inte hunnit utöver den punkt där vi från början befann oss. Varifrån kommer mervärdet? Detta problem gäller det att lösa, och det på rent ekonomisk väg, utan att tillgripa hypotesen om bedrägeri och utan att blanda in våld av något slag – problemet: Hur är det möjligt att ständigt sälja dyrare än man köpt, även under förutsättning att lika värden ständigt bytes mot lika värden?

Att ha löst detta problem är den mest epokgörande förtjänsten i Marx’ verk. Lösningen sprider klart dagsljus över ekonomiska områden, där tidigare socialister lika väl som borgerliga ekonomer trevat omkring i djupaste mörker. Från denna lösning daterar sig, omkring den grupperar sig den vetenskapliga socialismen.

Lösningen ifråga är följande. Värdeökningen hos de pengar, som skall förvandlas till kapital, kan inte framgå ur dessa pengar eller härstamma från inköpet av varan, eftersom pengarna i detta fall endast uttrycker varans pris och eftersom detta pris, under förutsättning att lika värden utbytes, inte är skilt från varans värde. Men värdeökningen kan av samma orsak inte heller härröra från försäljningen av varan. Det är alltså den försålda varan själv som måste ha förändrats – inte dess värde, eftersom den köpes och säljes till sitt värde, men väl dess bruksvärde, d.v.s. värdeförändringen måste framspringa ur förbrukningen av varan. “För att kunna få ut värde ur förbrukningen av en vara måste vår penningägare ha tur nog att … på marknaden upptäcka en vara, vars bruksvärde har den märkliga egenskapen att vara källa till värde och vars faktiska förbrukning alltså själv representerar förkroppsligat arbete, d.v.s. värdeskapande. Och penningägaren finner på marknaden en sådan egenartad vara – arbetsförmågan eller arbetskraften.” [“Kapitalet”, första delen, sid. 142.] Arbetet som sådant kan, som vi sett, inte ha något värde, men så är ingalunda fallet med arbetskraften. Denna erhåller ett värde så snart den blir till vara – något som den i våra dagar faktiskt är – och detta värde bestäms “på samma sätt som varje annan varas värde genom den för produktionen, alltså även reproduktionen, av denna speciella artikel nödvändiga arbetstiden”, d.v.s. det bestäms genom den arbetstid som erfordras för framställningen av de livsmedel, vilka arbetaren behöver för att hålla sig arbetsduglig och fortplanta släktet. Låt oss anta att dessa livsmedel [17] representerar en arbetstid om sex timmar per dag. Vår kapitalist, som köper arbetskraft för att kunna driva sitt företag, d.v.s. som lejer en arbetare, betalar sålunda denne arbetare fulla dagsvärdet av hans arbetskraft om han betalar honom en penningsumma som likaledes representerar sex timmars arbetstid. Så snart arbetaren nu arbetat sex timmar åt kapitalisten, har han presterat full ersättning för dennes utlägg, för det erlagda dagsvärdet av arbetskraften. Men därmed har pengarna inte förvandlats till kapital, de har inte skapat något mervärde. Den som köper arbetskraften har därför en helt annan åsikt om karaktären av den av honom avtalade affären. Att arbetaren bara behöver sex timmars arbete för att uppehålla livet under tjugofyra timmar, det hindrar honom ingalunda från att arbeta tolv av de tjugofyra timmarna. Arbetskraftens värde och arbetskraftens utnyttjande i arbetsprocessen är två skilda storheter. Penningägaren har betalt arbetskraften till dess dagsvärde, därför har han också rätt att utnyttja den under dagen, ett dagslångt arbete tillhör honom. Att det värde som arbetskraftens användning under en dag skapar är dubbelt så stort som dess eget dagsvärde är en speciellt lycklig omständighet för köparen, men enligt varuutbytets lagar alls ingen orätt mot säljaren. Arbetaren kostar alltså penningägaren, enligt vårt antagande, dagligen en värdeprodukt av sex arbetstimmar, men han levererar dagligen en värdeprodukt av tolv arbetstimmar. Differensen till förmån för penningägaren blir sex timmars obetalt merarbete, en obetald merprodukt, i vilken sex timmars arbete är förkroppsligat. Konststycket är färdigt. Mervärdet är skapat, pengarna har förvandlats till kapital.

Då Marx på detta sätt påvisade hur mervärdet uppstår och hur det kan uppstå endast under de lagars herravälde, som reglerar varuutbytet, avslöjade han mekanismen i den nutida kapitalistiska produktionsordningen och det därpå grundade sättet att tillägna sig produkten, han avslöjade den kärna, kring vilken hela den nuvarande samhällsordningen utkristalliserats.

Detta frambringande av kapital har emellertid en viktig förutsättning. “För att kunna förvandla pengar till kapital måste penningägaren på marknaden finna en fri arbetare, fri i den dubbla meningen, att han som fri person förfogar över sin arbetskraft som över en vara, och att han å andra sidan ingen annan vara har att sälja, att han är lös och ledig, fri från allt som behövs för att hans arbetskraft skall kunna bli verklig.” Men detta förhållande mellan penning- och varuägarna å ena sidan och dem som inte annat äger än sin arbetskraft å andra sidan är ej av naturen givet, inte heller är det ett för alla historiska perioder likartat förhållande. “Uppenbarligen är det självt ett resultat av den föregående historiska utvecklingen … av en hel serie äldre former för samhällelig produktion som gått under.” [“Kapitalet”, första delen, sid. 144.] Närmare bestämt framträder dessa fria arbetare i större antal först mot slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet till följd av det feodala produktionssättets upplösning. Men därmed och med den till samma epok förlagda uppkomsten av världshandeln och världsmarknaden var grundvalen lagd för en ordning där massan av den förhandenhavande rörliga rikedomen alltmer måste förvandlas till kapital och det kapitalistiska, på produktion av mervärde inriktade produktionssättet allt mer måste bli det allenarådande.

Så långt har vi följt de “tomma konceptionerna” hos Marx, dessa “bastarder av historiskt och logiskt fantasteri”, där “förståndets urskillningsförmåga går under tilllika med all ärlig tillämpning av begreppen”. Låt oss nu mot dessa “lättfärdigheter” ställa de “djupa logiska sanningar” och den “mest extrema och stränga vetenskaplighet i de exakta disciplinernas mening” som herr Dühring bjuder oss.

I fråga om kapitalet delar Marx alltså “inte den inom ekonomin allmänt accepterade uppfattningen att det är producerat produktionsmedel”; han säger tvärtom att en summa av värden förvandlas till kapital först då den realiseras, i det den bildar mervärde. Och vad säger herr Dühring?

“Kapitalet är ett komplex av ekonomiska maktmedel för fortsättande av produktionen och för åstadkommande av andelar i frukterna av den allmänna arbetskraften.”

Hur orakelmässigt och hafsigt detta än må vara uttryckt, så mycket är ändå säkert: att komplexet av ekonomiska maktmedel må fortsätta sin produktion i all evighet, det blir enligt herr Dührings egna ord inte kapital så länge det inte åstadkommer “andelar i frukterna av den allmänna arbetskraften”, d.v.s. mervärde eller åtminstone merprodukt. Inte nog med att herr Dühring alltså själv begår den synd, som han tillvitar Marx, nämligen att inte dela den inom ekonomin allmänt accepterade uppfattningen om kapitalet, han gör sig även skyldig till ett med högtravande talesätt “dåligt kamouflerat” och oskickligt plagiat av Marx.

På sidan 262 utvecklas detta vidare:

“Kapitalet i social mening” (och ett kapital i icke social mening återstår alltjämt för herr Dühring att upptäcka) “är nämligen av annan karaktär än det rena produktionsmedlet; ty medan det senare endast är av teknisk natur och under alla omständigheter måste till, utmärker sig det förra genom sin samhälleliga kraft att tillägna sig och bilda andelar. Det sociala kapitalet är visserligen till stor del ingenting annat än det tekniska produktionsmedlet i sin sociala funktion; men det är just denna funktion som … måste försvinna.”

När vi besinnar att det just var Marx, som först av alla framhöll den “sociala funktion” som ensam gör en värdesumma till kapital, så måste det visserligen “strax stå klart för varje uppmärksam iakttagare att man med den marxska definitionen av kapitalbegreppet bara kan anstifta förvirring” – men inte som herr Dühring menar i den vetenskapliga nationalekonomin utan, som ovanstående visar, endast och allenast i huvud på herr Dühring själv, som i “Kritisk historia” redan har glömt hur kraftigt han i sitt “kompendium” tärt på nämnda kapitalbegrepp.

Herr Dühring nöjer sig emellertid inte med att om också i “putsad” form låna sin definition av kapitalet från Marx. Han måste även följa honom i “historiens och begreppens ringdans av metamorfoser”, och detta trots hans egen bättre insikt om att ingenting annat än “tomma konceptioner”, “lättfärdigheter”, “fundamentens bräcklighet” o.s.v. kan bli resultatet. Var kommer denna kapitalets “sociala funktion” ifrån, som sätter det i stånd att tillägna sig frukterna av andras arbete och som ensamt skiljer det från det rena produktionsmedlet? Den beror, säger herr Dühring, “inte på produktionsmedlens natur eller på deras tekniska oumbärlighet”. Den har alltså uppstått historiskt, och herr Dühring upprepar på sidan 252 bara vad vi redan hört inte en gång utan tio gånger, när han förklarar dess uppkomst med den allbekanta historien om de båda männen, av vilka den ene i historiens början förvandlat sitt produktionsmedel till kapital i det han våldfört sig på den andre. Men inte nöjd med att tillskriva den sociala funktionen, som gör en värdesumma till kapital, en historisk upprinnelse, profeterar herr Dühring även om dess historiska slut. Det är “just den som måste försvinna”. En företeelse som uppkommit historiskt och sedan försvinner ur historien brukar man i normalt språkbruk kalla för “en historisk fas”. Kapitalet är således en historisk fas inte endast för Marx utan även för herr Dühring, och vi är därför tvungna att dra den slutsatsen att vi här befinner oss hos en jesuit. Om två personer gör samma sak, så är det inte samma sak. När Marx säger att kapitalet är en historisk fas, så är det en tom konception, en bastard av historisk och logiskt fantasteri, där urskillningsförmågan går under tillika med all ärlig tillämpning av begreppen. När herr Dühring likaledes framställer kapitalet som en historisk fas, så är det ett bevis på skärpan i den ekonomiska analysen och på den mest extrema och stränga vetenskaplighet i de exakta disciplinernas mening.

Varigenom skiljer sig nu det dühringska kapitalbegreppet från det marxska?

“Kapitalet”, säger Marx, “har inte uppfunnit merarbetet. Överallt, där en viss del av samhället har monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver det för hans eget uppehälle nödvändiga arbetet tillsätta överskottsarbete, för att producera livsmedel åt produktionsmedlens ägare.” Merarbete, arbete utöver den för det egna uppehället nödvändiga tiden samt merproduktens tillägnade genom andra, utsugning, är alltså gemensamma kännetecken för alla hittillsvarande samhällsformer, försåvitt dessa utvecklat sig i klassmotsättningar. Men först när produkten av detta merarbete antar formen av mervärde, när produktionsmedlens ägare finner den frie arbetaren – fri i betydelsen av fri från sociala bojor och fri från egna ägodelar – som objekt för sin utsugning samt utsuger honom i och för produktion av varor, först då antar produktionsmedlet enligt Marx den specifika karaktären av kapital. Och detta har skett i större omfång först från och med slutet av 1400-talet och början av 1500-talet.

Herr Dühring däremot betraktar som kapital varje summa av produktionsmedel som “åstadkommer andelar i frukterna av den allmänna arbetskraften” och alltså frambringar merarbete i någon form. Herr Dühring annekterar med andra ord det av Marx upptäckta merarbetet för att med dess hjälp slå ihjäl det ävenledes av Marx upptäckta mervärdet som för ögonblicket inte passar honom. Enligt herr Dühring är inte endast den lösa och fasta rikedomen hos de slavägande korintiska och atenska borgarna utan även de romerska storgodsägarnas rikedom på kejsartiden lika väl som feodalbaronernas rikedom under medeltiden, så långt den på något sätt tjänar produktionen, undantagslöst kapital.

Herr Dühring hyser alltså själv “inte den inom ekonomin allmänt accepterade uppfattningen att kapital är producerade produktionsmedel”, utan tvärtom en rakt motsatt, som t.o.m. innesluter de oproducerade produktionsmedlen, jorden och dess naturliga hjälpkällor. Nu är emellertid den föreställningen att kapital helt enkelt är “producerade produktionsmedel” allmänt accepterad endast i vulgärekonomin. Utanför denna för herr Dühring så kära vulgärekonomi blir “producerade produktionsmedel” eller en värdesumma över huvud till kapital först därigenom att den åstadkommer profit eller ränta, d.v.s. tillägnar sig merprodukten av obetalt arbete i form av mervärde, närmare bestämt just dessa båda underordnade former av mervärde. Och det spelar i föreliggande fall ingen roll att hela den borgerliga ekonomin samtidigt är fången i den föreställningen att egenskapen att åstadkomma profit eller ränta spontant skulle tillkomma varje värdesumma som under normala betingelser förbrukas i produktionen eller utbytet. Kapital och profit eller kapital och ränta är i den klassiska ekonomin oskiljbara, de står i samma växelförhållande till varandra som orsak och verkan, fader och son, igår och idag. Ordet kapital i dess moderna ekonomiska betydelse uppträder emellertid först vid den tidpunkt, då kapitalet självt gör sin entré, då den mobila rikedomen mer och mer erhåller kapitalets funktion i det den utsuger fria arbetares merarbete för att producera varor. Närmare bestämt sker detta hos den första historiska kapitalistnationen, italienarna, på 1400- och 1500-talen. Marx var den förste som i grund analyserade det för det moderna kapitalet egenartade sättet att tillägna sig merprodukten, den förste som bringade kapitalbegreppet i samklang med de historiska fakta, från vilka det i yttersta hand utgått och som ligger till grund för dess tillvaro. Han befriade därmed detta ekonomiska begrepp från de oklara och skiftande föreställningar som vidlåder det ännu i den klassiska borgerliga ekonomin och hos socialisterna intill denna tid, och det är följaktligen ingen annan än Marx som tillämpar den “mest extrema och stränga vetenskaplighet” – en egenskap som herr Dühring ständigt för på läpparna men som vi så smärtsamt saknar hos honom.

I själva verket är händelseförloppet hos herr Dühring ett helt annat. Han nöjer sig inte med att först kalla skildringen av kapitalet som en historisk fas för en “bastard av historiskt och logiskt fantasteri” och därefter själv framställa det som en historisk fas. Han betecknar även samtliga ekonomiska maktmedel, samtliga produktionsmedel, som tillägnar sig “andelar i frukterna av den allmänna arbetstiden” – alltså även innehavet av jord i alla klassamhällen – som kapital. Detta hindrar honom emellertid inte på något sätt att i fortsättningen, helt i överensstämmelse med den traditionella uppfattningen, skilja jordegendom och jordränta från kapital och profit och att reservera beteckningen kapital för de produktionsmedel som åstadkommer profit eller ränta, såsom utförligt kan ses av sidan 116 och följande i hans “Kompendium”. Det är samma förfaringssätt som om herr Dühring först ville inbegripa hästar, oxar, åsnor och hundar i begreppet lokomotiv, eftersom man kan förflytta sig även med sådan fortskaffningsmedel, och förebrå de nutida ingenjörerna att de genom inskränkning av begreppet lokomotiv till de moderna ångfordonen gjorde det till en historisk fas och uppfann tomma konceptioner, bastarder av historiskt och logiskt fantasteri o.s.v., för att slutligen förklara att hästar, åsnor, oxar och hundar trots allt måste uteslutas från beteckningen lokomotiv, vilken bör reserveras för ångfordonen. Och vi måste även här upprepa att det är just den dühringska utformningen av kapitalbegreppet som kommit skärpan i den ekonomiska analysen att gå förlorad och medfört att urskillningsförmågan gått under tillika med all ärlig tillämpning av begreppen, ävensom att de tomma konceptionerna, förvirringen, lättfärdigheterna som utges för djupa logiska sanningar och fundamentens bräcklighet frodas som yppigast just hos herr Dühring.

Men allt detta är ännu inte avgörande. Herr Dühring kan inte desto mindre göra anspråk på äran att ha upptäckt den medelpunkt, kring vilken hela den hittillsvarande ekonomin, all politik och all juridik, med ett ord hela den hittillsvarande historien, rör sig. Här är den:

“Våld och arbete är de två huvudfaktorer, som kommer i betraktande vid bildandet av sociala relationer.”

I denna enda sats ligger den grundlag som dirigerat det hittillsvarande ekonomiska livet. Den är ytterst kort och lyder:

Artikel 1: Arbetet producerar.
Artikel 2: Våldet fördelar.

Och därmed är, “ur mänsklig och tysk synpunkt”, också herr Dührings ekonomiska visdom slut.

VIII. Kapital och mervärde (Avslutning)
“Enligt herr Marx’ åsikt utgör arbetslönen ersättning endast för den arbetstid, under vilken arbetaren faktiskt är verksam för att möjliggöra sin egen existens. För detta ändamål räcker nu ett mindre antal timmar; hela den övriga delen av den ofta långa arbetsdagen ger ett överskott, i vilket vad vår författare kallar ‘mervärdet’ eller – med normalt språkbruk – kapitalvinsten ingår. Bortsett från den arbetstid, som på varje särskilt stadium av produktionen ingår i arbetsmedlen och respektive råvaror, är detta överskott av arbetsdagen den kapitalistiske företagarens andel. Förlängningen av arbetsdagen är enligt denna uppfattning rena utsugningsvinsten till förmån för kapitalisten.”

Enligt herr Dühring är det marxska mervärdet alltså inte något annat än vad man med normalt språkbruk kallar kapitalvinst eller profit. Låt oss höra vad Marx själv säger. På sidan 195 av “Kapitalet” [första bandet] förklaras mervärdet med de inom klammer stående orden: “ränta, profit, avkastning”. På sidan 210 [svenska upplagan 191] anför Marx ett exempel på hur en total mervärdesumma om 71 shilling fördelas på olika underavdelningar; kommunala och statliga skatter 21 shilling, jordränta 28 shilling, förpaktarens profit och ränta 22 shilling, summa 71 shilling. – På sidan 542 [svenska upplagan 481] förklarar Marx att det var ett grundläggande fel hos Ricardo att han “inte presenterar mervärdet i ren form, d.v.s. oberoende av dess underordnade former sådana som profit, jordränta o.s.v.” och att han därför direkt sammanblandar lagarna för mervärdekvoten med lagarna för profitkvoten. Till detta gör Marx följande förhandsmeddelande: “Jag skall senare i tredje boken visa att samma mervärdekvot kan uttryckas i de mest skilda profitkvoter och att olika mervärdekvoter under vissa förhållanden kan uttryckas i en och samma profitkvot.” På sidan 587 [svenska upplagan 522-523] heter det: “Kapitalisten som producerar mervärde, d.v.s. direkt pumpar ut obetalt arbete och låter det ta form i varor, är visserligen den som först tillägnar sig detta mervärde men ingalunda den som definitivt disponerar över det. Han måste sedan dela det med kapitalister som utför andra funktioner inom den samhälleliga produktionen i dess helhet, med jordägaren o.s.v. Mervärdet klyver sig alltså i flera delar. Dess brottstycken tillfaller olika kategorier av personer och erhåller olika, gentemot varandra självständiga former, såsom profit, penningränta, handelsvinst, jordränta o.s.v. Dessa omvandlade former av mervärde kan behandlas först i tredje boken.” Och likadant på flera andra ställen.

Man kan icke uttrycka sig tydligare. Vid varje tillfälle gör Marx läsaren uppmärksam på att hans mervärde ingalunda är att förväxla med profit eller kapitalvinst, att denna senare snarare är en underordnad form och mycket ofta t.o.m. bara utgör en bråkdel av mervärdet. När herr Dühring trots detta påstår att det marxska mervärdet “med normalt språkbruk” är detsamma som kapitalvinst och när man dessutom betänker att Marx’ hela bok handlar om mervärdet, så är endast två alternativ möjliga: Antingen begriper han inte bättre, och då är det en skamlöshet utan like att racka ner på en bok, vars huvudinnehåll han inte känner till. Eller också begriper han bättre, och då gör han sig skyldig till en avsiktlig förfalskning.

Vidare:

“Det giftiga hat varmed herr Marx omhuldar denna föreställning om en utpressning är endast alltför lätt att förstå. Men även en väldigare vrede och ett ännu med fullständigt erkännande av utsugningskaraktären i den på lönarbetet grundade hushållningsformen är möjliga, utan att man därefter behöver acceptera den teoretiska formulering som kommer till uttryck i den marxska läran om ett mervärde.”

Marx’ välmenande, men felaktiga formulering för med sig ett giftigt hat mot utpressningen. Den i och för sig moraliska lidelsen får till följd av den falska “teoretiska formuleringen” ett omoraliskt uttryck, den träder i dagen som oädelt hat och låg giftighet, under det att herr Dührings extrema och stränga vetenskaplighet yttrar sig i en moralisk lidelse av motsvarande ädla natur, i en vrede, som även till sin form är moralisk och som dessutom är det giftiga hatet även kvantitativt överlägsen, en väldigare vrede. Medan herr Dühring upplever denna glädje över sig själv, skall vi se efter var denna väldigare vrede har sina rötter.

“Den frågan uppstår nämligen”, heter det i fortsättningen, “hur de konkurrerande företagarna är i stånd att i det långa loppet hålla värdet av arbetsprodukten och därmed merprodukten så högt över de naturliga framställningskostnaderna som det berörda överskottet av arbetstimmar tyder på. Något svar på denna fråga kan man inte finna i den marxska doktrinen, och det av den enkla anledningen att denna doktrin inte ens ger rum för frågans ställande. Lyxkaraktären hos den på besoldat arbete grundade produktionen blir över huvud taget inte föremål för någon allvarlig undersökning, och utsugningens ställning i den sociala författningen erkännes inte som yttersta orsak till det vita slaveriet. Tvärtom försöker Marx alltid förklara det politiskt-sociala ur det ekonomiska.”

Nu har vi av de ovan anförda citaten sett att Marx ingalunda påstår att industrikapitalisten, som först tillägnar sig merprodukten, under alla omständigheter i genomsnitt skulle sälja densamma till dess fulla värde, såsom herr Dühring här förutsätter. Marx säger uttryckligen att även handelsvinsten bildar en del av mervärdet, och detta är under förhandenvarande förutsättningar möjligt endast om fabrikanten säljer sin produkt under dess värde till köpmannen och därmed avstår en del av bytet till denne. Med denna formulering kan det alltså hos Marx förvisso inte finnas rum för frågans ställande. I rationell form lyder den: Hur förvandlas mervärde till sina underordnade former: profit, penningränta, handelsvinst, jordränta o.s.v.? Och denna fråga lovar Marx även att besvara i tredje boken. Men om herr Dühring inte kan ge sig till tåls till dess andra bandet av “Kapitalet” utkommit, så borde han under tiden titta litet närmare på första bandet. Han hade då utöver de redan anförda citaten kunnat läsa t.ex. på sidan 323 att den kapitalistiska produktionens inneboende lagbundenhet enligt Marx i kapitalcirkulationen gör sig gällande som tvångslagar för konkurrensen och att den i denna form av den enskilde kapitalisten förnimmes som en psykologisk drivkraft. En vetenskaplig analys av konkurrensen är alltså möjlig först sedan man fattat kapitalets inre natur, precis som himlakropparnas skenbara rörelse endast kan förstås av den som känner deras verkliga men med sinnena ej förnimbara rörelse. Marx påvisar därefter med ett exempel hur en viss bestämd lag, värdelagen, i ett visst bestämt fall framträder inom konkurrensen och utvecklar sin drivande kraft. Herr Dühring borde redan härav ha kunnat förstå att konkurrensen spelar en central roll vid fördelningen av mervärdet, och med lite eftertanke är dessa i första bandet gjorda antydningar i själva verket tillräckliga för att klargöra mervärdets förvandling till sina underordnade former, åtminstone i grova drag.

För herr Dühring är emellertid just konkurrensen det oöverstigliga hindret för begripandet. Han kan inte fatta hur de konkurrerande företagarna i längden kan hålla värdet av arbetsprodukten och därmed merprodukten så högt över de naturliga framställningskostnaderna. Han uttrycker sig även här med sin vanliga “vetenskaplighet”, som i själva verket är hafsighet. Merprodukten som sådan har ju enligt Marx inga framställningskostnader, den bildar den del av produkten som inte kostar kapitalisten något. Om de konkurrerande företagarna således skulle realisera merprodukten till dess naturliga framställningskostnader, så vore de tvungna att skänka bort den. Låt oss emellertid inte uppehålla oss vid sådana “mikrologiska detaljer”. Håller inte i själva verket de konkurrerande företagarna dagligen arbetsproduktens värde över de naturliga framställningskostnaderna? Enligt herr Dühring består de naturliga framställningskostnaderna “av arbets- eller kraftutlägget, och detta kan i sin tur ytterst mätas genom näringsförbrukningen”, det vill i det nuvarande samhället säga genom utläggen för råvaror, arbetsmedel och arbetslön, till skillnad från “pålagan”, profiten, det med värjan i hand framtvungna tillägget. Nu är det ett känt faktum att de konkurrerande företagarna i det samhälle, i vilket vi lever, inte håller värdet av sina varor vid de naturliga framställningskostnaderna utan lägger på det omtalade tillägget, profiten, och som regel även erhåller det. Den fråga, som herr Dühring trodde sig bara behöva ställa för att därmed blåsa omkull hela den marxska byggnaden liksom en gång Josua blåste omkull Jerikos murar, denna fråga är sålunda ett problem även för herr Dührings ekonomiska teori. Låt oss se hur han besvarar den.

“Kapitalegendomen”, säger han, “har ingen praktisk betydelse och låter sig inte realiseras om inte tillika det indirekta våldet över människomaterialet är inneslutet i den. Produkten av detta våld är kapitalvinsten, och den senares storlek blir därför beroende av omfånget och intensiteten av detta herraväldes utövande … Kapitalvinsten är en politisk och social institution av mäktigare verkan än konkurrensen. Företagarna handlar i detta avseende som grupp, och varje enskild individ hävdar sin ställning. En kapitalvinst är nödvändig med det ekonomiska system, som vi nu en gång har.”

Tyvärr får vi inte heller nu veta hur de konkurrerande företagarna blir i stånd att ständigt hålla arbetsproduktens värde över de naturliga framställningskostnaderna. Herr Dühring kan omöjligt ha en så låg tanke om sin publik att han avspisar den med pratet om att kapitalvinsten står över konkurrensen, liksom på sin tid kungen av Preussen över lagen. De konstgrepp, genom vilka kungen av Preussen ernådde sin ställning över lagen, är välbekanta; de konstgrepp, genom vilka kapitalvinsten är i stånd att övervinna konkurrensen, är just det som herr Dühring skulle förklara för oss, men som han hårdnackat vägrar att uttala sig om. Det spelar naturligtvis ingen roll om, som han säger, företagarna i detta avseende handlar som grupp och varje enskild individ därvid hävdar sin ställning. Han vill väl ändå inte att vi skall tro att ett antal människor bara behöver handla som grupp för att varje enskild individ skall kunna hävda sin ställning? Medeltidens skråidkare, de franska adelsmännen 1789 handlade som bekant i högsta grad gruppmedvetet och gick ändå under. Den preussiska armén handlade vid Jena också som grupp, men i stället för att hävda sin ställning måste den fly och t.o.m. delvis kapitulera. Lika litet kan vi nöja oss med en försäkran att en viss kapitalvinst skulle vara nödvändig med det ekonomiska system som vi nu en gång har, ty det gäller just att visa varför det förhåller sig så. Och inte kommer vi ett steg närmare målet genom att herr Dühring meddelar oss:

“Kapitalets herravälde har växt upp i anslutning till herraväldet över jorden. En del av de livegna lantarbetarna har i städerna förvandlats till hantverksarbetare och slutligen till fabriksmaterial. Vid sidan av jordräntan har kapitalvinsten utvecklats till en andra form av egendomsränta.”

Även om vi bortser från det historiskt oriktiga i detta påstående, så är det fortfarande inte något annat än ett påstående och inskränker sig till att på nytt bedyra det som just skulle förklaras och bevisas. Vi kan därför inte komma till någon annan slutsats än att herr Dühring är oförmögen att besvara sin egen fråga hur de konkurrerande företagarna blir i stånd att ständigt hålla arbetsproduktens värde över de naturliga framställningskostnaderna, d.v.s. han är oförmögen att förklara profitens uppkomst. Det återstår honom ingenting annat än att kort och gott dekretera att kapitalvinsten är en produkt av våldet, något som även går bra ihop med artikel 2 i den dühringska samhällsförfattningen: Våldet fördelar. Det är förvisso mycket vackert sagt, men nu “uppstår frågan”: Våldet fördelar – vad? Det måste ju ändå finnas något att fördela, annars kan inte ens det mest allsmäktiga våld med bästa vilja i världen fördela någonting. Vinsten som de konkurrerande företagarna stoppar på sig är något mycket påtagligt och konkret. Våldet kan ta den men inte frambringa den. Och om herr Dühring hårdnackat vägrar förklara för oss redan hur våldet tar företagarvinsten, så har han bara dödstystnad som svar på frågan varifrån det tar den. Där ingenting finns att ta har kejsaren, liksom allt annat våld, förlorat sin rätt. Av intet kommer intet, framför allt inte någon profit. Om kapitalegendomen inte har någon praktisk betydelse och inte låter sig realiseras, om inte tillika det indirekta våldet över människomaterialet är inneslutet i den, så uppstår i sin tur frågan, för det första hur kapitalrikedomen åstadkommit detta våld, en fråga som ingalunda är avklarad med de få historiska påståenden som gjorts här ovan, för det andra hur våldet kan bli till realiserat kapital, till profit, och för det tredje varifrån nämnda profit kommer.

Vi må interpellera den dühringska ekonomin på vilken punkt vi vill, vi kommer ändå inte ett steg längre. För alla misshagliga omständigheter, för profit, jordränta, svältlöner, arbetarförtryck har den bara ett ord till förklaring: våld och åter våld, och herr Dührings “väldigare vrede” reduceras även till en vrede över just våldet. Nu har vi emellertid sett att hänvisningen till våldet för det första är en bekväm undanflykt, en hänvisning från det ekonomiska området till det politiska, som inte är i stånd att förklara ett enda ekonomiskt faktum; och för det andra att den lämnar uppkomsten av våldet självt oförklarad. Detta är förvisso klokt nog, eftersom man annars måste komma till det resultatet att all samhällelig makt och allt politiskt våld har sitt ursprung i de ekonomiska förutsättningarna, i det historiskt givna produktions- och utbytessättet inom respektive samhälle.

Låt oss ändå försöka, om vi inte kan avtvinga ekonomins obeveklige “djupare grundläggare” ytterligare några upplysningar angående profiten. Kanhända lyckas det oss om vi tar itu med hans behandling av arbetslönen. Det heter där på sidan 158:

“Arbetslönen är en sold till arbetskraftens underhåll och kommer närmast i betraktande som grundval för jordräntan och kapitalvinsten. För att med bestämdhet klargöra de här rådande förhållandena bör man tänka sig jordräntan och även kapitalvinsten som från början historiskt givna utan arbetslön, alltså på grundval av slaveri eller livegenskap … Om det är slaven eller den livegne som måste underhållas eller om det är lönarbetaren – detta medför endast en skillnad i sättet att belasta produktionskostnaderna. I varje fall bildar den genom arbetskraftens utnyttjande erhållna nettoavkastningen arbetsgivarens inkomst … Man ser alltså att … särskilt huvudmotsättningen, i kraft av vilken någon form av egendomsränta står på den ena sidan och det egendomslösa soldarbetet på den andra, inte anträffas uteslutande i det ena ledet utan alltid samtidigt i båda.”

Egendomsränta är emellertid, enligt vad vi erfarit på sidan 188, ett gemensamt uttryck för jordränta och kapitalvinst. Vidare heter det på sidan 174:

“Kapitalvinstens natur är att tillägna sig huvuddelen av arbetskraftens avkastning. Utan det korrelat, som det på ett eller annat sätt direkt eller indirekt underkuvade arbetet utgör, låter den sig inte tänkas.”

Och på sidan 174:

Arbetslönen “är under alla omständigheter ingenting annat än en sold, medelst vilken arbetarens uppehälle och fortplantningsmöjlighet måste säkerställas”.

Och slutligen på sidan 195:

“Vad som tillfaller egendomsräntan måste gå förlorat för arbetslönen, och omvänt: vad som från den allmänna prestationsförmågan (!) överföres till arbetet måste tas ifrån egendomsinkomsterna.”

Herr Dühring för oss från den ena överraskningen till den andra. I värdeteorin och de därpå följande kapitlen till och med läran om konkurrensen, d.v.s. från sidan 1 till 155, uppdelas varupriserna eller värdena för det första i de naturliga framställningskostnaderna eller produktionsvärdet, d.v.s. utläggen för råvaror, arbetsmedel och arbetslön, och för det andra i tillägg eller fördelningsvärde, den med värjan i hand framtvungna beskattningen till förmån för monopolistklassen; ett tillägg, vilket som vi sett i verkligheten inte kunde ändra någonting i rikedomens fördelning, i det att det med ena handen måste ge tillbaka vad det tagit med den andra, och som dessutom, så långt herr Dühring ger oss besked om dess ursprung och innehåll, uppstått ur ingenting och följaktligen inte heller består av någonting. I de båda följande kapitlen, som handlar om olika arter av intäkter, alltså från sidan 156 till 217, är det inte längre tal om något tillägg. I stället uppdelas nu värdet av varje arbetsprodukt, d.v.s. av varje vara, i följande två delar: för det första produktionskostnaderna, vari även den utbetalade arbetslönen är inräknad, och för det andra den “genom arbetskraftens utnyttjande erhållna nettoavkastningen”, som bildar arbetsherrns inkomst. Och denna nettoavkastning har en mycket bekant fysionomi, som inte kan döljas genom någon tatuering eller målarkonst. “För att med bestämdhet klargöra de här rådande förhållandena” bör läsaren tänka sig de nyss anförda citaten från herr Dühring tryckta vid sidan av de tidigare anförda citaten från Marx om merarbete, merprodukt och mervärde, och han skall snart finna att herr Dühring här på sitt sätt direkt skriver av “Kapitalet”.

Merarbetet i en eller annan form, det må vara som slaveri, livegenskap eller lönarbete, erkännes av herr Dühring som källan till alla hittillsvarande härskande klassers inkomster: detta är taget från det flera gånger anförda stället i “Kapitalet”, sidan 227 [svenska upplagan 194]: kapitalet har inte uppfunnit merarbetet o.s.v. – Och “nettoavkastningen”, som bildar arbetsgivarens inkomst, vad är den annat än överskottet på arbetsprodukten utöver arbetslönen, vilken senare ju även enligt herr Dühring, trots att han fullständigt överflödigt förklätt den till sold, i allmänhet måste säkerställa arbetarens uppehälle och fortplantningsmöjlighet? Hur kan det gå till att “tillägna sig huvuddelen av arbetskraftens avkastning”, om inte därigenom att kapitalisten, som hos Marx, pressar ut mer arbete ur arbetaren än som är nödvändigt för reproduktion av de av den senare konsumerade livsmedlen, d.v.s. därigenom att kapitalisten låter arbetaren arbeta längre tid än som är erforderligt för att ersätta värdet av den till arbetaren utbetalda arbetslönen? Alltså förlängning av arbetsdagen utöver den för reproduktionen av arbetarens livsmedel nödvändiga tiden, merarbete i Marx’ mening – detta och ingenting annat är det som döljer sig bakom herr Dührings “utnyttjande av arbetskraften”. Och arbetsherrns “nettoavkastning”, vad är den annat än den marxska merprodukten och mervärdet? Och på vad sätt – utom genom den bristande exaktheten i uttrycket – skiljer sig väl den dühringska egendomsräntan från det marxska mervärdet? Termen egendomsränta har herr Dühring för övrigt lånat från Rodbertus, som sammanfattade jordräntan och kapitalräntan eller kapitalvinsten i det gemensamma uttrycket ränta, så att herr Dühring bara hade att sätta dit “egendoms”.[6*] Och för att det inte skall råda något tvivel om plagiatet, sammanfattar herr Dühring de av Marx i femtonde kapitlet [svenska upplagan sid. 467 och följande] utvecklade lagarna om förhållandet mellan arbetskraftens pris och mervärdet på så sätt att vad som tillfaller egendomsräntan måste gå förlorat för arbetslönen och tvärtom, och reducerar därmed de innehållsrika marxska lagarna till en intetsägande tautologi, ty det är självklart att om vi har en given storhet, som sönderfaller i två delar, så kan inte den ena delen växa utan att den andra avtar. På detta sätt har det lyckats herr Dühring att fullfölja sitt tillägnande av de marxska idéerna därhän att den “mest extrema och stränga vetenskapligheten i de exakta disciplinernas mening”, sådan den förvisso återfinnes hos Marx, fullständigt gått förlorad.

Vi kan under sådana omständigheter inte frigöra oss från misstanken, att den larmande indignation som herr Dühring i “Kritisk historia” ägnar “Kapitalet” och inte minst det damm som han rör upp med den famösa frågan om mervärdet – en fråga som han hade gjort klokast att aldrig ställa, alldenstund han själv inte kan besvara den – att allt detta bara är krigslist, sluga undanflykter för att dölja det grova plagiat av Marx som han begår i sitt “Kompendium”. Herr Dühring har verkligen all anledning att varna sina läsare för att ta befattning med den “härva som herr Marx kallar för kapital”, för bastarderna av historiskt och logiskt fantasteri, de virriga hegelska dimföreställningarna och fraserna o.s.v. Den Venus, som denne trogne Eckart varnar den tyska ungdomen för, har han själv för eget bruk i tysthet fört i säkerhet utanför den marxska inhägnaden. Vi gratulerar honom till denna genom utnyttjande av den marxska arbetskraften ernådda nettoavkastning och till det egendomliga ljus som hans annektion av det marxska mervärdet under benämningen egendomsränta kastar över motiven till hans hårdnackade – i två upplagor upprepade – falska påstående att Marx med mervärde endast förstår profit eller kapitalvinst.

Och därmed övergår vi till att skildra herr Dührings insatser med herr Dührings egna ord. De lyder:

“Enligt herr” Dührings “åsikt utgör arbetslönen ersättning endast för den arbetstid, under vilken arbetaren faktiskt är verksam för att möjliggöra sin egen existens. För detta ändamål räcker nu ett mindre antal timmar; hela den övriga delen av den ofta långa arbetsdagen ger ett överskott, i vilket vad vår författare kallar” egendomsräntan … “ingår. Bortsett från den arbetstid, som på varje särskilt stadium av produktionen ingår i arbetsmedlen och respektive råvaror, är detta överskott av arbetsdagen den kapitalistiske företagarens andel. Förlängningen av arbetsdagen är enligt denna uppfattning rena utsugningsvinsten till förmån för kapitalisten. Det giftiga hat varmed herr” Dühring “omhuldar denna föreställning om en utpressning är endast alltför lätt att förstå” …

Svårare att förstå är däremot hur han bär sig åt för att komma till sin “väldigare vrede”.

IX. De ekonomiska naturlagarna. Jordränta.
Hittills har vi inte med bästa vilja kunnat upptäcka hur herr Dühring kan uppträda med anspråk att på ekonomins område företräda “ett nytt system som inte endast svarar mot epokens behov utan är tongivande för densamma”. Men vad vi inte har förmått inse beträffande våldsteorin, värdet och kapitalet blir kanske klarare om vi betraktar de av herr Dühring uppställda “naturlagarna för folkhushållningen”. Ty, som han uttrycker sig med sin vanliga originalitet och skärpa, “den högre vetenskaplighetens triumf består i att från den blotta beskrivningen och inledningen av ett så att säga passivt stoff komma fram till de levande insikter som belyser produktionen. Kunskap om lagarna är därför det fullkomligaste vetandet, ty den visar oss hur den ena händelsen betingas av den andra.” Redan den första naturlagen för all hushållning är en speciell upptäckt av herr Dühring. Adam Smith “har märkvärdigt nog inte endast underlåtit att ge tillräckligt eftertryck åt den viktigaste faktorn i all ekonomisk utveckling utan även helt försummat att formulera den i detalj och på så sätt ofrivilligt undervärderat den makt, som mer än någon annan satt sin stämpel på den moderna europeiska utvecklingen”. Den “grundlag som här åsyftas är lagen om den tekniska utrustningen, ja, man kan gott säga beväpningen av människans ekonomiska krafter som fåtts från naturen”. Den av herr Dühring upptäckta “fundamentallag” lyder som följer:

Lag nr 1. “Produktiviteten hos de ekonomiska medlen, de naturliga hjälpkällorna och den mänskliga kraften, stegras genom uppfinningar och upptäckter.”

Vi häpnar. Herr Dühring behandlar oss precis som spefågeln hos Molière behandlade den nybakade adelsmannen, vilken hugnades med nyheten att han hade talat prosa i hela sitt liv utan veta om det. Att uppfinningar och upptäckter i många fall stegrar arbetets produktivkraft är något som vi länge har vetat. I många fall gör de det visserligen inte, såsom de stora massorna arkivmakulatur hos all världens patentverk nogsamt visar. Men att denna urgamla truism är en fundamentallag för all ekonomi – denna upplysning har vi herr Dühring att tacka för. Om “den högre vetenskaplighetens triumf” i ekonomin, liksom i filosofin, bara består i att ge ett välljudande namn åt första bästa plattityd, att utbasunera den som en naturlag eller t.o.m. fundamentallag, så är det faktiskt möjligt för vem som helst, t.o.m. för redaktionen av Volkszeitung i Berlin, att “djupare grundlägga” och omvälva vetenskapen. Vi blir i så fall tvungna att på herr Dühring själv “i all dess stränghet” tillämpa herr Dührings omdöme om Platon: “Om detta skall föreställa nationalekonomisk visdom, då har upphovsmannen” – till den kritiska undersökningen – “denna visdom gemensam med var och en som över huvud taget haft anledning att reflektera” – för att inte säga pladdra – “över sådant som ligger i öppen dag”. Om vi t.ex. säger: djuren äter, så uttalar vi i vår oskuld tankelöst ett stort ord. Ty vi behöver bara tillfoga att det är en fundamentallag för allt djurliv att äta, så har vi omvälvt hela zoologin.

Lag nr 2. Arbetsdelningen: “Uppdelning i yrkesgrenar och differentiering av verksamheten höjer arbetets produktivitet.” I den mån detta är riktigt, är det efter Adam Smiths framträdande likaledes en plattityd. Hur långt det är riktigt, kommer att visa sig i tredje avsnittet av denna bok.

Lag nr 3. “Avstånd och transport är de huvudorsaker, genom vilka de produktiva krafternas samverkan hämmas eller främjas.”

Lag nr 4. “Industristaten har ojämförligt större befolkningskapacitet än jordbruksstaten.”

Lag nr 5. “Inom ekonomin sker ingenting utan en materiell drivfjäder.”

Det är de “naturlagar”, på vilka herr Dühring grundar sin nya ekonomi. Han håller troget fast vid den metod, som vi belyst redan i den filosofiska avdelningen. Ett par truismer av den mest tröstlösa banalitet – i många fall till yttermera visso felaktigt formulerade – bildar axiomer som inte behöver bevisas, fundamentalsatser och naturlagar även för den politiska ekonomin. Under förevändning att utveckla innehållet i dessa lagar, som inte har något innehåll alls, utnyttjar han sedan tillfället till ett vidlyftigt ekonomiskt kannstöperi i de mest skilda ämnen, som till namnet beröres i de föregivna lagarna – uppfinningar, arbetsdelning, transportmedel, befolkning, intresse, konkurrens o.s.v. – ett kannstöperi, vars platta alldaglighet kryddas med orakelmässiga vältalighetsprov samt här och var med missvisande infall och grötmyndigt filosoferande över alla slags kasuistiska subtiliteter. Så kommer vi slutligen till jordränta, kapitalvinst och arbetslön; och då vi i det föregående har behandlat endast de båda senare tillägnelseformerna, så skall vi här till sist i korthet även granska herr Dührings uppfattning om jordräntan.

Vi bortser därvid från alla punkter där herr Dühring nöjt sig med att skriva av sin föregångare Carey. Vi har här inte med Carey att göra, inte heller är det vår uppgift att försvara Ricardos uppfattning av jordräntan mot Careys förvrängningar och orimligheter. Det är bara herr Dühring som angår oss, och han definierar jordräntan som “den inkomst, vilken ägaren som sådan vinner ur jorden”. I stället för att förklara jordräntans ekonomiska begrepp översätter herr Dühring det kort och gott till juristspråk, och vi är inte klokare än förut. Vår djupare grundläggare måste därför med eller mot sin vilja ge sig in på fortsatta resonemang. Han jämför nu utarrenderandet av en jordegendom till en förpaktare[18] med utlåningen av kapital till en företagare, men finner snart att denna jämförelse i likhet med många andra haltar. Ty, säger han,

“för att man skulle kunna fullfölja analogin, så borde den vinst, som blir över åt förpaktaren sedan han betalt jordräntan, motsvara den kapitalvinst som efter erläggande av räntorna tillfaller företagaren, vilken driver sin rörelse med kapital. Man är emellertid inte van att betrakta arrendevinsten som huvudinkomst och jordräntan som en del av densamma … Ett bevis för denna skillnad i uppfattningen är det faktum att man i läran om jordräntan inte särskilt understryker de fall där självhushållning förekommer och inte lägger någon vikt vid den kvantitativa skillnaden mellan ränta i form av arrendeavgift och självalstrad ränta. I varje fall har man inte sett någon anledning att tänka sig den ur självhushållningen framgående räntan uppdelad på så sätt att den ena beståndsdelen så att säga representerar räntan på jorden och den andra företagarens överskottsvinst. Bortsett från det egna kapital, som förpaktaren tar i anspråk, synes man för det mesta anse hans egen vinst som ett slags arbetslön. Man drar sig emellertid för att hävda en sådan uppfattning, då frågan aldrig har erhållit denna entydiga formulering. Så snart man har att göra med hushållning i större skala inses lätt att man inte kan beteckna den typiska arrendevinsten som arbetslön. Denna vinst har nämligen själv sitt ursprung i motsatsförhållandet till landsbygdens arbetskraft, vars utnyttjande ensamt möjliggör detta slag av inkomster. Den är uppenbarligen en del av räntan, som stannar i förpaktarens händer och genom vilken den totala räntan skulle minskas, som ägaren komme att erhålla, om han själv dreve jordbruket.”

Teorin om jordräntan är en genuint engelsk beståndsdel av den politiska ekonomin och måste också vara det, eftersom det endast i England existerar ett produktionssätt där jordräntan faktiskt avsöndrat sig från profit och penningränta. I England härskar som bekant stordrift i fråga om jordegendom och agrikultur. De stora jordägarna utarrenderar sina domäner i ofta mycket stora jordbruk till förpaktare, som är försedda med nödigt driftskapital och som till skillnad från våra egna bönder inte själva utför arbete utan i likhet med den kapitalistiske företagaren använder statar- och daglönarbete. Här har vi således de tre klasserna i det borgerliga samhället och de för var och en av dem särpräglade inkomstformerna: jordägaren som får jordränta, kapitalisten som får profit och arbetaren som får arbetslön. Aldrig har det fallit en engelska ekonom in att, som det synes herr Dühring, betrakta förpaktarens vinst som ett slags arbetslön; ännu mindre har han dragit sig för att beteckna förpaktarprofiten för vad den obestridligt, uppenbart och påtagligt är, nämligen kapitalprofit. Det är rent av löjligt när det här påstås att frågan om arrendevinstens natur aldrig har erhållit denna entydiga formulering. I England är det över huvud taget inte nödvändigt att formulera denna fråga. Frågan lika väl som svaret har längesen erhållit sin formulering av förhållandena själva, och det har aldrig rått något tvivel om den saken sedan Adam Smiths dagar.

De fall av självhushållning, som herr Dühring anför – man borde kanske snarare tala om förvaltarens drivande av jordbruket för jordägarens räkning, så som det i verkligheten merendels tillgår i Tyskland – ändrar här ingenting i sak. Om jordägaren levererar kapitalet och låter driva jordbruket för egen räkning, så stoppar han på sig inte bara jordräntan utan också kapitalprofiten, vilket med nuvarande produktionssätt är självklart och inte kan vara annorlunda. Och när herr Dühring påstår, att man hittills inte har sett någon anledning att tänka sig den ur självhushållningen framgående räntan (läs revenyn) uppdelad, så är detta helt enkelt inte sant och bevisar i bästa fall återigen bara hans egen okunnighet. Till exempel:

“Den inkomst, som härledes ur arbete, kallas arbetslön; den som man härleder ur användningen av kapital kallas profit … den inkomst som uteslutande har sin upprinnelse i jorden kallas ränta och tillhör jordägaren. Om dessa olika slag av inkomster tillfaller olika personer, är de lätta att särskilja; men om de tillfaller en och samma person, så blir de, åtminstone i dagligt tal, ofta sammanblandade med varandra. En jordägare, som själv sköter driften på en del av sin jord, borde efter avdrag för driftskostnaderna erhålla såväl jordägarens ränta som förpaktarens profit. Men han kommer lätt, åtminstone i dagligt tal, att kalla hela sin vinst för profit och således sammanblanda räntan med profiten. Flertalet av våra nordamerikanska och västindiska plantageägare befinner sig i detta läge; de förvaltar för det mesta sina besittningar själva och därför hör vi sällan talas om någon ränta på en plantage, men väl om den profit, som den avkastar … En trädgårdsmästare, som själv sköter sin trädgård, är jordägare, förpaktare och arbetare i samma person. Hans produkt borde därför för det första betala honom ränta, för det andra profit och för det tredje lön. Men det hela kallas vanligtvis för arbetsförtjänst; ränta och profit sammanblandas här med arbetslönen.”

Detta citat är hämtat ur första boken, sjätte kapitlet hos Adam Smith. De fall där självhushållning förekommer undersöktes alltså redan för hundra år sedan, och de betänkligheter och den osäkerhet, som här förorsakar herr Dühring så mycket bekymmer, uppstår uteslutande på grund av hans egen okunnighet.

Till sist räddar han sig ur knipan med ett djärvt grepp: Förpaktarvinsten beror på utsugning av “landsbygdens arbetskraft” och är alltså uppenbarligen en “del av räntan”, den del varmed “den totala räntan minskas”, vilken jordägaren egentligen skulle stoppa på sig. Härigenom får vi veta tvenne saker. För det första att förpaktaren “minskar” jordägarens ränta, och att det alltså inte som man hittills föreställt sig är förpaktaren som betalar ränta till jordägaren utan jordägaren som betalar ränta till förpaktaren – en förvisso “i grunden originell föreställning”. Och för det andra får vi äntligen reda på vad herr Dühring menar med jordränta: nämligen hela den merprodukt som erhålles vid utsugningen av landsbygdens arbetskraft inom jordbruket. Då denna merprodukt emellertid i den hittillsvarande politiska ekonomin – möjligen med undantag för några vulgärekonomer – sönderfaller i jordränta och kapitalprofit, så måste vi konstatera att herr Dühring även i fråga om jordräntan “inte delar den allmänt accepterade uppfattningen”.

Enligt herr Dühring skiljer sig alltså jordräntan från kapitalvinsten endast därigenom att den förra frambringas i jordbruket och den senare i industrin eller handeln. I denna okritiska och förvirrade föreställning måste herr Dühring med nödvändighet hamna. Vi har sett att han utgick från den “sant historiska uppfattningen” att herraväldet över jorden har sin orsak i herraväldet över människan. Så snart jorden alltså brukas med hjälp av något slags underlydande uppstår ett överskott för jordägaren, och detta överskott är just räntan, liksom överskottet på arbetsprodukten utöver arbetsvinsten inom industrin är kapitalvinst. “På så sätt inses lätt att jordräntan alltid och överallt existerar i betydande mått, där jordbruket bedrives tack vare underkuvat arbete i någon form.” Mot denna framställning av jordräntan såsom varande hela den merprodukt som erhålles i jordbruket reser sig som ett hinder i hans väg å ena sidan arrendevinsten i dess engelska form och å andra sidan den från denna vinst lånade och i hela den klassiska ekonomin praktiserade uppdelningen av merprodukten i jordränta och förpaktarprofit och därmed även den rena exakta formuleringen av räntan. Vad gör under sådana förhållanden herr Dühring? Han låtsas att han inte har den blekaste aning om indelningen av jordbruksmerprodukten i förpaktarprofit och jordränta, d.v.s. om hela den klassiska ekonomins ränteteori – låtsas att frågan om arrendevinstens natur i hela den samlade ekonomin aldrig har erhållit denna entydiga formulering och att det här rör sig om ett fullständigt outforskat område där all föregiven kunskap är idel sken och bedrägeri. Och han flyr från det fatala England, där merprodukten i jordbruket utan något slags teoretiskt åtgörande från den ena eller andra skolan är så obarmhärtigt uppdelat i sina beståndsdelar, jordränta och kapitalprofit, till den preussiska landsrättens område, där han känner sig så hemma, där självhushållningen står i full patriarkalisk blom, där “godsägaren med ränta menar inkomsterna från sina jordegendomar” och där herrar junkrars åsikt om räntan fortfarande uppträder med anspråk på att vara tongivande för vetenskapen. Där kan herr Dühring ännu hoppas på att slinka igenom med sin begreppsförvirring i fråga om ränta och profit och t.o.m. bli trodd i fråga om sin senaste upptäckt att jorderäntan inte betalas av förpaktaren till jordägaren utan av jordägaren till förpaktaren.

X. Ur “Kritisk historia”
Låt oss slutligen kasta ännu en blick på “Kritisk historia över nationalekonomin”, detta herr Dührings “företag”, vilket, som han säger, “helt saknar föregångare”. Kanhända stöter vi här äntligen på hans ofta utlovade mest extrema och stränga vetenskaplighet.

Herr Dühring gör mycket väsen kring fyndet, att “ekonomiläran är en enormt modern företeelse”. (Sidan 12.)

Faktiskt heter det hos Marx i “Kapitalet”: “Den politiska ekonomin … uppstår som självständig vetenskap först under manufakturperioden” och i “Till kritiken av den politiska ekonomin”, sidan 29[19] att “den klassiska politiska ekonomin … börjar i England med Petty, i Frankrike med Boisguillebert och avslutas i England med Ricardo, i Frankrike med Sismondi”. Herr Dühring följer denna av en annan utstakade bana, men för honom börjar den högre ekonomin först med de jämmerliga missfoster som den borgerliga vetenskapen frambragt efter utgången av sin klassiska period. Däremot har han verkligen full rätt att triumfera i slutet av sin inledning:

“Om detta företag helt saknar föregångare redan i fråga om sin yttre utformning och vad beträffar den senare hälften av dess innehåll, så tillhör det mig med full äganderätt i ännu högre grad beträffande de inre kritiska synpunkterna och den allmänna ståndpunkten” (sidan 9).

Han hade faktiskt kunnat annonsera sitt “företag” (det industriella uttrycket är inte illa valt) såväl till form som innehåll som en ny version av “Den ende och hans egendom”.

Då den politiska ekonomin till sin historiska form i själva verket inte är något annat än den vetenskapliga insikten i den kapitalistiska produktionsperiodens ekonomi, så kan på densamma tillämpliga satser och teorem, t.ex. hos det gamla grekiska samhällets författare, endast förekomma i den mån vissa företeelser, varuproduktion, handel, pengar, räntebärande kapital o.s.v., är gemensamma för båda samhällena. I den mån grekerna gör tillfälliga strövtåg på detta område, visar de samma genialitet och originalitet som på alla andra områden. Deras åskådningar bildar därför historiskt den teoretiska utgångspunkten för den moderna vetenskapen. Låt oss nu lyssna till den världshistoriske herr Dühring.

“Enligt denna uppfattning skulle vi egentligen (!) ingenting alls ha att säga av positivt intresse om den vetenskapliga ekonomiläran under forntiden, och den fullständigt ovetenskapliga medeltiden inbjuder ännu mindre därtill (därtill – att ingenting säga!). Då emellertid vanan att kråma sig med skenet av lärdom … vanpryder den moderna vetenskapens rena karaktär, så måste åtminstone några exempel bifogas som åskådningsmaterial.”

Och herr Dühring bifogar så några exempel på en kritik, som i själva verket är fri från “skenet av lärdom”. Aristoteles säger: “Varje nyttighet har en tvåfaldig användning – den ena tillhör tinget som sådant, den andra gör det inte, såsom t.ex. när en sandal i ena fallet tjänar som skodon och i det andra fallet utbytes; båda sätten innebär ett brukande av sandalen, ty även den som byter ut sandalen mot något som han själv saknar, pengar eller livsmedel, nyttjar sandalen som sandal; men inte på dess naturliga sätt att brukas, ty den är inte till för att utbytas.” Denna sats är enligt herr Dühring inte endast “uttalad på ett trivialt och skolmästaraktigt sätt” utan de som däri finner ett “särskiljande av bruksvärde och bytesvärde” gör sig till på köpet “löjliga” genom att glömma att “i den allra nyaste tiden” och “inom ramen för det mest framskridna systemet” – naturligtvis herr Dührings eget – har läran om bruksvärde och bytesvärde spelat ut sin roll.

“I Platons skrifter om staten har man … också velat finna den moderna teorin om ekonomisk arbetsdelning.”

Detta skall väl syfta på en passus i “Kapitalet”, kapitel 12, sidan 369 i tredje upplagan [svenska upplagan, första delen, sidan 326], där emellertid den klassika forntidens åsikt om arbetsdelning tvärtom bevisas stå “i skarpaste motsättning” till den moderna. – En axelryckning är allt vad herr Dühring består Platon för hans för sin tid geniala framställning av arbetsdelningen som naturlig grundval för staden (vilken för grekarna var identisk med staten). Orsaken är närmast den att Platon inte omnämner – det gör däremot greken Xenofon, herr Dühring! –

“den gräns som marknadens omfång vid en given tidpunkt sätter för en fortsatt förgrening av yrkena och för den tekniska uppdelningen av deloperationerna … först genom föreställningen om en sådan gräns kan denna insikt, som annars knappast kan kallas vetenskaplig, bli en ekonomiskt betydande sanning”.

Den av herr Dühring så djupt föraktade “professor” Roscher har faktiskt dragit denna gräns, genom vilken idén om arbetsdelningen först blir “vetenskaplig”, och därvid uttryckligen angivit Adam Smith som arbetsdelningens upptäckare. I ett samhälle där varuproduktionen är det förhärskande produktionssättet har “marknaden” – för att för en gångs skull tala herr Dührings språk – bland “affärsmän” varit en mycket bekant “gräns”. Men det behövs mer än “vetande och rutinens instinkt” för att inse att marknaden inte skapat den kapitalistiska arbetsdelningen, utan att upplösningen av tidigare sociala sammanhang och den därmed följande arbetsdelningen tvärtom skapat marknaden. (Se “Kapitalet”, första delen, tjugofjärde kapitlet: Tillkomsten av en inre marknad för det industriella kapitalet.)

“Penningens roll har i alla tider varit den främsta sporren till ekonomiska (!) tankar. Men vad visste en Aristoteles om denna roll? Uppenbarligen inte mer än vad som ligger i föreställningen att utbytet genom förmedling av pengar avlöser det ursprungliga naturautbytet.”

Men när “någon” Aristoteles tillåter sig att upptäcka penningens två olika cirkulationsformer, varvid den i det ena fallet framträder som blott cirkulationsmedel, i det andra fallet som penningkapital, så uttrycker han därmed enligt herr Dühring “endast en moralisk antipati”. När “någon” Aristoteles t.o.m. är förmäten nog att vilja analysera penningen i dess “roll” av värdemätare och faktiskt ställer detta för läran om penningen så avgörande problem på ett riktigt sätt, så tiger “någon” Dühring, och det på goda grunder, helst helt och hållet med en så otillåten djärvhet.

Sammanfattning: I det dühringska “åskådningsmaterialets” spegelbild har den grekiska forntiden faktiskt “endast helt vanliga idéer” (sidan 25), om nu sådant “nonsens” (sidan 29) över huvud taget har någonting gemensamt med idéer, vanliga eller ovanliga.

Herr Dührings kapitel om merkantilismen bör man hellre läsa i “original”, d.v.s. hos F. List, “Nationellt system”, kapitel 29: “Industrisystemet, av de lärda falskeligen kallat merkantilism”. Hur sorgfälligt herr Dühring även här förstår att undvika varje “sken av lärdom” visar bland annat följande:

List säger i kapitel 28 om “de italienska nationalekonomerna”: “Italien har gått i spetsen för alla moderna nationer såväl i fråga om den politiska ekonomins praxis som beträffande dess teori”, och nämner så som “det första arbetet i politisk ekonomi särskilt för Italiens vidkommande en skrift av Antonio Serra från Neapel om medlen att skaffa kungarikena ett överskott av guld och silver (1613)”. Herr Dühring godtar förtröstansfullt detta och kan i överensstämmelse därmed “betrakta” Serras “Breve trattato” “som ett slags inskrift över inkörsporten till den nyare ekonomins förhistoria”. Till sådana “poetiska utgjutelser” inskränker sig faktiskt hans betraktelse över “Breve trattato”. Olyckligtvis är det verkliga sammanhanget ett annat, och 1609, alltså fyra år före “Breve trattato”, utkom Thomas Muns “A Discourse of Trade”. Denna skrifts första upplaga har det speciella syftet att vara riktad mot det ursprungliga, på den tiden i England ännu som statspraxis försvarade monetärsystemet och är alltså merkantilsystemets egen medvetna skilsmässa från sitt modersystem. Redan i sin första form upplevde skriften flera upplagor och utövade ett omedelbart inflytande på lagstiftningen. Den av författaren fullständigt omarbetade och efter hans död utgivna upplagan av år 1664, “England’s Treasure etc.”, blev merkantilismens evangelium för ytterligare hundra år framåt. Om man alltså kan tala om ett merkantilismens epokgörande verk vilket står “som ett slags inskrift över inkörsporten”, så är det detta, men just därför existerar det över huvud taget inte för herr Dührings “historia som högst samvetsgrant iakttar rangförhållandena”.

Om den moderna ekonomins grundläggare, Petty, säger herr Dühring, att denne besatt “ett tämligen stort mått av lättfärdighet i tänkesättet” ävensom “frånvaro av sinne för de inre och finare nyanserna i begreppen” … en “rörlighet som känner till mycket, men lättfotat går över från en sak till en annan utan att djupare slå rot i någon tanke” … han “förfar dessutom mycket primitivt i nationalekonomiskt avseende” och “hamnar i naiviteter vilkas kontrast … väl kan vara underhållande även för den mer allvarligare tänkaren”. Vilken utomordentlig nedlåtenhet alltså av den “mer allvarlige tänkaren” herr Dühring att över huvud täckas ta notis om “en Petty”! Och hur tar han notis om honom?

De satser hos Petty som “innehåller vissa ofullgångna ansatser” till en lära om arbetet och t.o.m. arbetstiden som värdemätare omnämnes över huvud taget inte utom i här citerade ordalag. Ofullgångna ansatser. I sin “Treatise on Taxes and Contributions” (första upplagan 1662) ger Petty en fullständigt klar och riktig analys av varornas värdestorlek. Denna åskådliggöres närmast med hjälp av likvärdigheten mellan ädla metaller och spannmål i den mån de innehåller samma kvantitet arbete, och därvid uttalar han det första och sista “teoretiska” ordet om de ädla metallernas värde. Men han uttalar även bestämt och allmängiltigt, att varuvärdena mätes med lika arbete (equal labour). Han tillämpar sin upptäckt på lösningen av olika, delvis mycket invecklade problem och drar här och var vid olika tillfällen och i olika skrifter viktiga konsekvenser ur densamma, även om huvudsatsen inte upprepas. Men han säger också redan i sin första skrift:

“Denna (värderingen genom lika arbete) påstår jag vara grundvalen för värdenas utjämning och avvägning; men jag medger att det finns många skiftningar och mycket invecklat i överbyggnaden och den praktiska tillämpningen av densamma.” Petty är sålunda lika medveten om vikten av sitt fynd som om svårigheten att i detalj utnyttja det. Han prövar därför även en annan väg för vissa detaljsyften. Det gäller nämligen att finna ett naturligt likhetsförhållande (a natural Par) mellan jord och arbete så att man efter önskan kan uttrycka värdet “i vart och ett av dem eller ännu hellre i båda”. Själva misstaget är här genialt.

Till Pettys värdeteori gör herr Dühring den skarpsinniga anmärkningen: “Om han själv hade tänkt skarpare, så skulle det över huvud taget inte ha varit möjligt att hos honom på andra ställen finna de ansatser till motsatt uppfattning som tidigare nämnts”; d.v.s. om vilka vi “tidigare” ingenting har fått veta utom det att “ansatserna” är “ofullgångna”. Detta är en för herr Dühring mycket karaktäristisk metod att “tidigare” anspela på någonting med en innehållslös fras för att “efteråt” försöka inbilla läsaren att denne redan “tidigare” erhållit kännedom om huvudsaken, vilken författaren faktiskt både tidigare och senare slunkit förbi.

Nu förekommer hos Adam Smith inte endast “ansatser” till en “motsatt uppfattning” av värdebegreppet, utan två, tre och noga räknat t.o.m. fyra totalt motsatta åsikter om värdet, vilka obekymrat löper parallellt eller tvärs över varandra. Men vad som är naturligt hos den politiska ekonomins grundläggare, som nödvändigtvis känner sig för, experimenterar, brottas med ett kaos av idéer, vilka just håller på att ta form, det kan tyckas sällsamt hos en skriftställare, som sovrar och sammanfattar ett och ett halvt århundrade gamla forskningar, sedan deras resultat delvis redan övergått från böckerna i det allmänna medvetandet. Och för att komma från det stora till det lilla: som vi sett ger oss herr Dühring själv fem olika slag av värde för benäget urval och med dem lika många motsatta uppfattningar. “Om han själv hade tänkt skarpare”, så skulle han förvisso inte ha behövt göra sig så mycket besvär för att från Pettys fullständigt klara uppfattning av värdet kasta sina läsare in i den värsta förvirring.

Ett helt avrundat, verkligt gediget arbete av Petty är hans “Quantulumcunque concerning Money”[20], utgivet 1682, tio år efter hans “Anatomy of Ireland” (detta senare arbete utkom “för första gången” 1672 och inte 1691 som herr Dühring uppger efter de “gängse lärobokskompilationerna”). De obetydliga spår av en merkantilistisk åskådning, som man påträffar i andra skrifter av honom, har här fullständigt försvunnit. Det är ett litet mästerverk till innehåll och form, och just därför förekommer inte ens titeln en enda gång hos herr Dühring. Det är helt i sin ordning att en dryg skolmästaraktig medelmåtta bara tillkännager sitt knorrande missnöje med den mest geniale och originelle av alla ekonomiska forskare, att han bara förargar sig över att de teoretiska infallen inte spatserar fram i raka led som färdiga “axiom”, utan snarare i spridd ordning ur djupet av “primitivt” praktiskt material, t.ex. skatterna.

På samma sätt som herr Dühring förfar med Pettys egentliga ekonomiska arbeten förfar han även med dennes grundläggande “politisk aritmetik” (d.v.s. statistik). Med en skadeglad axelryckning avfärdas egenheten i de av Petty använda metoderna! Med tanke på de groteska metoder, som själve Lavoisier ännu hundra år senare använde på detta område, och med hänsyn till att den nutida statistiken ännu inte på långt när kunnat fylla den uppgift som Petty i stora drag skisserade för den, framstår en sådan självbelåten dumdryghet, två hundra år post festum, som oförblommerad inskränkthet.

Pettys mest betydande idéer, av vilka ytterst få är skönjbara i herr Dührings “företag”, är enligt den senare endast lösa infall, tillfälliga improvisationer, isolerade yttranden som först i vår tid med hjälp av ur sitt sammanhang lösryckta citat förlänats en betydelse, som de i och för sig aldrig haft, och som följaktligen inte heller spelar någon roll för den politiska ekonomins verkliga historia utan endast i moderna böcker långt under herr Dührings nivå i fråga om rotfast kritik och “historieskrivning i stor stil”. Det ser ut som om han med sitt “företag” hade inriktat sig på en läsekrets av blint troende, som inte för allt i världen skulle understå sig att kräva bevis för hans påståenden. Vi kommer strax tillbaka till detta drag (i samband med Locke och North), men vi skall först i förbigående betrakta Boisguillebert och Law.

Vad den förstnämnde angår nöjer vi oss med att syna herr Dührings enda fynd i fallet. Han har upptäckt ett sammanhang mellan Boisguillebert och Law, som världen hittills inte sett. Boisguillebert påstår nämligen, att de ädla metallerna vid den normala funktion som penningen fyller i varucirkulationen kan ersättas med kreditpengar (un morceau de papier). Law inbillar sig däremot att en godtycklig “förmering” av dessa “papperslappar” skulle öka nationalförmögenheten. Därav följer för herr Dühring, att Boisguilleberts “fas redan innebar en ny fas av merkantilismen” – med andra ord att den förebådar Law. Detta bevisas enkelt och lättfattligt på följande sätt:

“Det behövdes bara att man anvisade dessa ‘enkla papperslappar’ samma roll som de ädla metallerna skulle ha spelat, och merkantilismens metamorfos var i en handvändning färdig.”

Med denna metod kan man i en handvändning förvandla sin farbror till sin faster. Visserligen tillfogar herr Dühring lugnande: “Emellertid hyste Boisguillebert ingen sådan avsikt.” Men hur tusan kunde han hysa någon avsikt att ersätta sin egen rationalistiska uppfattning av de ädla metallernas roll i penninghushållningen med den merkantilistiska vidskepelsen, därför att de ädla metallerna enligt hans uppfattning kunde ersättas med papper? – Dock, fortsätter herr Dühring i sin omedvetna komik,

“dock må i alla fall medges, att vår författare här och var lyckats göra en verkligt träffande anmärkning” (sidan 83).

Beträffande Law lyckas herr Dühring bara göra den “verkliga träffande anmärkningen”:

“Naturligtvis kunde inte heller Law helt och hållet utplåna den senare grundvalen (nämligen “de ädla metallerna som basis”), men han har drivit sedelutgivningen till sin spets, d.v.s. ända till systemets sammanbrott” (sidan 94).

Men enligt Laws mening skulle pappersfjärilarna som symboler för penningen fladdra omkring bland publiken, inte för att “utplåna” silver- och guldmyntfoten, utan för att locka de ädla metallerna från allmänhetens fickor och in i de tomma statskassorna.

Vi återvänder till Petty och den intetsägande roll som herr Dühring låter honom spela i ekonomins historia. I detta syfte skall vi först lyssna till vad som meddelas om Pettys närmaste efterföljare, Locke och North. År 1691 utkom samtidigt Lockes “Considerations on Lowering of Interest and Raising of Money” och Norths “Discourse upon Trade”.

“Det som han (Locke) skrivit om ränta och mynt går inte utöver ramen för de reflexioner som var vanliga under merkantilismens herravälde i anslutning till händelserna i statslivet” (sidan 64).

Efter denna “redogörelse” bör läsaren utan vidare kunna förstå, varför Lockes “Lowering of Interest” under 1700-talets senare hälft utövade ett så betydande inflytande på den politiska ekonomin i Frankrike och Italien, och detta i flera olika avseenden.

“Om räntefotens frihet hade mången affärsman hyst en liknande uppfattning (som Locke) och även utvecklingen av förhållandena medförde en tendens att betrakta räntehämningarna som ineffektiva. Vid en tidpunkt då en Dudley North skrev sin ‘Discourses upon Trade’ med frihandelsvänlig tendens, måste mycket så att säga ha legat i luften som gjorde att den teoretiska oppositionen mot ränteinskränkningar inte föreföll att vara något oerhört” (sidan 64).

Locke hade alltså bara att låna den ene eller andre “affärsmannens” uppfattning eller att uppsnappa ett och annat av det som på hans tid låg “så att säga i luften” för att teoretisera om räntefriheten och inte säga någonting “oerhört”! I själva verket hade emellertid redan Petty i sin “Treatise on Taxes and Contributions” 1662 ställt räntan i dess egenskap av penningränta eller ocker (rent of money which we call usury) mot jordräntan (rent of land and houses) och docerat för godsägarna, som på laglig väg ville trycka ner, inte jordräntan men väl penningräntan, om det fåfänga och fruktlösa i att på den positiva civillagstiftningens väg försöka bekämpa naturens lag (the vanity and fruitlessness of making civil positive law against the law of nature). I sin “Quantulumcunque” (1682) förklarar han därför en reglering av ränta medels lagstiftning vara lika meningslös som en reglering av exporten av ädla metaller eller växelkursen. I samma skrift säger han det en gång för alla avgörande ordet i fråga om raising of money (försöket att t.ex. förläna en halv shilling värdet av en shilling genom att prägla dubbelt så många shilling utan att öka silvermängden).

I fråga om den senare punkten blir han praktiskt taget bara kopierad av Locke och North. Men beträffande räntan anknyter Locke till Pettys parallell mellan penningränta och jordränta, medan North går längre och ställer räntan som kapitalränta (rent of stock) mot jordräntan och därmed aktieägarlorderna mot godsägarlorderna. Men medan Locke endast med förbehåll godkänner den av Petty fordrade räntefriheten, slukar North den med hull och hår.

Herr Dühring överträffar sig själv, när han, fastän själv alltjämt inbiten merkantilist i “subtilare” mening, avfärdar Dudley Norths “Discourses upon Trade” med anmärkningen att den har “frihandelsvänlig tendens”. Lika väl kunde man säga om Harvey att han skrev med blodomloppsvänlig tendens. Norths skrift är – bortsett från dess övriga förtjänster – ett klassiskt, med hänsynslös skärpa skrivet inlägg för frihandeln, såväl på det utrikespolitiska som på det inrikespolitiska området, vilket år 1691 förvisso var “någonting oerhört”.

I övrigt meddelar herr Dühring att North var “köpman” och därtill en dålig människa samt att hans skrift “inte förmådde skörda något bifall”. Det fattas bara att en sådan skrift vid tiden för skyddstullssystemets slutliga seger i England skulle ha skördat “bifall” hos den tongivande pöbeln! Det hindrar emellertid inte att den omedelbart hade en teoretisk effekt, som kan bevisas med en hel rad omedelbart efter North, delvis redan på 1600-talet, i England utgivna ekonomiska skrifter.

Locke och North ger oss ett exempel på hur de första djärva greppen, som Petty gjorde inom nästan alla områden av den politiska ekonomin, i tur och ordning togs upp och bearbetades vidare av hans engelska efterföljare. Spåren av denna process under perioden från 1691 till 1752 tvingar sig på den mest flyktige iakttagare redan därigenom att alla hithörande mer betydande ekonomiska skrifter positivt eller negativt anknyter till Petty. Denna period, som vimlar av originella begåvningar, är därför den mest betydande för utforskningen av den politiska ekonomins successiva tillblivelse. Den “historieskrivning i stor stil”, vilken tillvitar Marx som en oförlåtlig synd att han i “Kapitalet” gör så mycket väsen av Petty och denna periods skriftställare, stryker dem helt enkelt ur historien. Den hoppar direkt från Locke, North, Boisguillebert och Law över till fysiokraterna och slutligen uppenbarar sig vid ingången till den politiska ekonomins verkliga helgedom – David Hume. Med herr Dührings tillåtelse återställer vi den kronologiska ordningen och behandlar alltså Hume före fysiokraterna.

Humes ekonomiska “Essays” utkom 1752. I de sammanhängande artiklarna “Of Money”, “Of the Balance of Trade”, “Of Commerse” följer Hume steg för steg, ofta t.o.m. när det gäller rena hugskott, Jacob Vanderlints “Money answers all things”, London 1734. Hur okänd denne Vanderlint än må vara för herr Dühring, så beaktas han dock i engelska ekonomiska skrifterna ända fram till slutet av 1700-talet, d.v.s. till tiden efter Smith.

Liksom Vanderlint behandlar Hume penningen enbart som värdetecken. I frågan varför handelsbalansen inte beständigt kan vara till fördel eller nackdel för ett land skriver han av Vanderlint nästan ordagrant. (Detta är viktigt, eftersom han hade kunnat hämta värdeteckensläran ur många andra skrifter.) Han lär liksom Vanderlint, att jämvikten i balansen naturligt uppstår i enlighet med de enskilda ländernas olika ekonomiska positioner, han predikar liksom Vanderlint frihandel, bara mindre djärvt och konsekvent, han framhäver liksom Vanderlint, fastän ytligare, behoven som produktionens drivfjäder, han följer Vanderlint i det störande inflytande på varupriserna, som denne tillskriver banksedlarna och samtliga officiella värdepapper, han förkastar liksom Vanderlint kreditpengarna, liksom Vanderlint gör han varupriserna beroende av arbetets pris, alltså av arbetslönen, han kopierar t.o.m. den underliga föreställningen att hopande av rikedomar skulle hålla varupriserna nere o.s.v., o.s.v.

Herr Dühring har redan tidigare orakelmässigt mumlat om att andra missförstått Humes penningteori och särskilt hotfullt hänvisat till Marx, som till yttermera visso i “Kapitalet” på ett otillåtet sätt hänvisat till det hemliga sammanhanget mellan Hume och Vanderlint samt J. Massie, som ännu återstår att nämna.

Med missförståndet förhåller det sig på följande sätt. Beträffande Humes penningteori, enligt vilken penningen endast är värdetecken, varför med i övrigt oförändrade förutsättningar varupriserna sjunker[21] i samma mån som den cirkulerande penningmängden ökar och stiger[21] i samma mån som den minskar, kan herr Dühring med den bästa vilja i världen inte åstadkomma något annat än ett plagiat av sina vilseledda föregångare, fastän det naturligtvis sker på hans eget eleganta sätt. Men sedan Hume uppställt nämnda teori, invänder han mot sig själv (detsamma hade redan Montesquieu gjort med utgångspunkt från samma förutsättningar) att efter upptäckten av de amerikanska gruvorna “industrin otvivelaktigt hade vuxit inom alla Europas nationer, utom hos ägarna till dessa gruvor”, och att detta “bland annat hade sin orsak i tillväxten av guld- och silvermängden”. Han förklarar fenomenet därmed, att “ehuru varornas höga pris är en nödvändig följd av ökningen i guld- och silvermängden följer det dock inte omedelbart på denna ökning utan det kräves en viss tid, tills pengarna hinner cirkulera i hela staten och gör sin verkan gällande inom alla lager av befolkningen”. Under denna mellantid påstås de utöva ett välgörande inflytande på industri och handel. I slutet av sin avhandling säger oss Hume också – fastän på ett mycket ensidigare sätt än många av hans föregångare och samtida – varför så förhåller sig: “Det är lätt att följa penningen på dess marsch genom hela samhället, och därvid finner vi, att den måste sporra vars och ens flit, innan den kan höja arbetets pris.”

Med andra ord: Hume beskriver här resultatet av en revolution i de ädla metallernas värde, närmare bestämt en depreciering eller, vilket är samma sak, en revolution i de ädla metallernas värde som måttstock. Han konstaterar riktigt att denna depreciering under den endast småningom försiggående utjämningen av varupriserna först i sista instans “höjer arbetets pris”, d.v.s. arbetslönen; att den alltså på arbetarnas bekostnad ökar köpmännens och industriidkarnas profit – något som han dock finner vara helt i sin ordning – och på detta sätt “sporrar fliten”. Men den egentliga vetenskapliga frågan: om och hur den ökade tillgången på ädla metaller vid oförändrat värde inverkar på varupriserna – denna fråga ställer han inte och han blandar samman varje “ökning i mängden av ädla metaller” med en depreciering. Hume gör alltså precis vad Marx i “Till kritiken etc.” [svenska upplagan, sid. 172], låter honom göra. Vi kommer än en gång i förbigående tillbaka till denna punkt, men vänder oss först till Humes essä om “interest” [ränta].

Humes uttryckligen mot Locke riktade påpekande att räntan inte regleras genom mängden av tillgängliga pengar utan genom profitkvoten och hans fortsatta utredning av orsaken till att räntefoten är hög eller låg – allt detta finner vi mycket mer exakt och mindre spirituellt uttryckt i en 1750, två år före Humes uppsats, publicerad skrift: “An Essay on the Governing Causes of the Natural Rate of Interest, wherein the sentiments of Sir W. Petty and Mr Locke, on that head, are considered”. Dess författare är J. Massie, en på många områden verksam och – som man kan se av den samtida engelska litteraturen – mycket läst skriftställare. Adam Smiths resonemang om räntefoten anknyter snarare till Massie än till Hume. Varken Massie eller Hume vet eller säger något om naturen hos den “profit”, varmed de båda laborerar.

“Över huvud taget”, predikar herr Dühring, “har man vid värderingen av Hume för det mesta förfarit mycket fördomsfullt och pådyvlat honom idéer, som han aldrig hyste.” Och på detta “förfarande” ger oss herr Dühring själv mer än ett slående exempel.

Så t.ex. inledes Humes essä om räntan med orden: “Ingenting anses vara ett mer säkert tecken på ett folks välmåga än en låg räntefot, och det med rätta, ehuru jag tror att orsaken därtill är en annan än man vanligen antar.” Hume förklarar således i den första meningen att åsikten om den låga räntefoten som det säkraste tecknet på ett folks välmåga är en plattityd som redan på hans tid hunnit bli banal. Och i verkligheten hade denna “idé” efter Child haft hundra år på sig att bli allmän egendom. Jämför nu därmed:

“Av Humes åsikter om räntefoten bör framför allt framhållas den idén, att denna är den verkliga barometern för förhållandena (vilka?) och att en låg räntefot är ett nästan ofelbart tecken på ett folks välstånd” (sidan 130).

Vem är den “fördomsfulle” och inskränkte “man”, som talar så? Ingen annan än herr Dühring.

I övrigt förorsakar det en naiv förvåning hos vår kritiske historieskrivare att Hume när han har kommit på en viss välfunnen idé “inte ens nämner sig själv som dess upphovsman”. Det är något som aldrig skulle ha hänt herr Dühring.

Vi har sett, hur Hume blandar samman varje slags ökning i mängden av ädel metall med den speciella ökning som resulterat i en depreciering, en revolution i metallens eget värde, alltså i varornas värdemätare. Denna förväxling var oundviklig hos Hume därför att han inte hade den allra ringaste insikt i de ädla metallernas funktion som värdemätare. Han kunde inte ha det, eftersom han absolut inte visste någonting om värdet som sådant. Själva ordet skymtar kanske bara en gång i hans uppsatser, närmare bestämt när han “korrigerar” Lockes misstag att metallerna “endast skulle ha ett inbillat värde” därhän att de “huvudsakligen har ett fiktivt värde”.

På denna punkt är han inte endast underlägsen Petty utan även många av sina engelska samtida. Han ådagalägger samma “efterblivenhet”, när han fortfarande på traditionellt maner upphöjer “köpmannen” till produktionens primus motor, vilket Petty redan långt tidigare kommit ifrån. Vad beträffar herr Dührings försäkran att Hume i sin uppsats skulle ha sysslat med de “centrala ekonomiska frågorna”, så behöver man bara jämföra dem med den hos Adam Smith citerade skriften av Cantillon (publicerad samma år som Humes uppsatser, 1752, men många år efter författarens död) för att häpna över den trånga horisonten i Humes ekonomiska verk. Hume är som sagt[22], trots det av herr Dühring för hans räkning utfärdade patentbrevet, värd all aktning även på den politiska ekonomins område, men här är han en allt annat än originell forskare och ännu mindre epokgörande. Den verkan som hans ekonomiska uppsatser utövade på tidens bildade kretsar beror inte bara på deras utomordentliga framställningsform utan i ännu högre grad på deras framstegsvänligt-optimistiska förhärligande av den uppblomstrande industrin och handeln, med andra ord på deras förhärligande av det i England raskt uppåtsträvande kapitalistiska samhället, i vilket de därför måste skörda “bifall”. Bara ett exempel. Alla vet hur lidelsefullt det av den beryktade Robert Walpole planmässigt utnyttjade systemet med indirekta skatter till förmån för godsägarna och rika över huvud taget bekämpades av de engelska folkmassorna just på Humes tid. I sin essä om skatterna (“Of Taxes”), där Hume utan namns nämnande polemiserar mot sin allestädes närvarande föregångare Vanderlint, som var den häftigaste motståndaren till indirekta skatter och den oförvägnaste förkämpen för jordbeskattningen, säger han: “De (konsumtionsskatterna) måste i själva verket vara mycket höga och mycket oförnuftigt upplagda, om arbetaren inte ens med ökad flit och sparsamhet skall vara i stånd att betala dem utan att höja priset på sitt arbete.” Här tror man sig höra Robert Walpole själv, särskilt om man jämför denna mening med det ställe i essän om “den offentliga krediten”, där det i fråga om svårigheten att beskatta statens fordringsägare säges: “Minskningen av deras inkomster borde inte maskeras under skenet att vara endast en accis eller tullavgift.”

Humes beundran för det borgerliga näringslivet var ingalunda rent platonisk – något som man inte heller kan vänta av en skotte. Han var från början en fattig sate men uppnådde snart en mycket, mycket tungt vägande årsinkomst på tusen pund, vilket herr Dühring, eftersom det här inte rör sig om Petty, sinnrikt uttrycker på följande sätt: “Han hade tack vare en god privatekonomi, ernådd med mycket ringa medel, kommit därhän att han inte behövde skriva någon till behag.” När herr Dühring vidare säger: “Han gjorde aldrig den minsta eftergift åt partiernas, furstarnas eller universitetens påtryckningar”, så har man sig visserligen ingenting bekant om att Hume någonsin stod i litterärt kompanjonskap med någon “Wagener”[23], men väl att han var en oförtruten partigängare åt whig-oligarkin[24], höll “kyrkan och staten” högt och som lön för dessa förtjänster först utnämndes till legationssekreterare i Paris samt senare erhöll den ojämförligt viktigare och mer inkomstbringande posten som understatssekreterare. “I politiskt avseende var och förblev Hume konservativt och strängt monarkistiskt sinnad. Han blev därför aldrig så förkättrad av anhängarna till det bestående prästväldet som Gibbon”, säger gamle Schlosser. “Den egoistiske Hume, denne historieförfalskare” kallar de engelska munkarna för feta parasiter utan hem och familj, “men själv hade han varken familj eller hustru och var en tjock grobian, i betydande utsträckning gödd med allmänna medel, utan att någonsin ha gjort sig förtjänt därav genom någon verklig gärning för det allmänna”, säger den “råbarkade” plebejiske Corbett. Hume har “i sin praktiska livsföring många förtjänster i viktiga avseenden framför en Kant”, säger herr Dühring.

Men vad är anledningen till den överdrivna roll som Hume tilldelas i “Kritisk historia”? Helt enkelt den att denne “allvarlige och subtile tänkare” har äran att föreställa 1700-talets Dühring. Liksom Hume tjänar som bevis för att “skapandet av hela denna vetenskapsgren (ekonomin) är ett verk av den upplysta filosofin”, så ligger i Humes egenskap av föregångare den bästa garantin för att den kommer att få sin närmast skönjbara avslutning med den fenomenale man, som har omskapat den endast “upplysta” filosofin till en absolut genomskinlig verklighetsfilosofi, och hos vilken, precis som hos Hume – och detta finns det “inte tidigare något exempel på i Tyskland” – “intresset för filosofin i trängre mening är parad med vetenskaplig omsorg om folkhushållningen”. Vi finner följaktligen den som ekonom i varje fall aktningsvärde Hume uppblåst till en stjärna av första storleken, vars betydelse hittills endast kunnat förnekas av samma avundsjuka, som hårdnackat tigit ihjäl även herr Dührings “för epoken tongivande” prestationer.

*

Den fysiokratiska skolan har som bekant i Quesnays “ekonomiska tablå” efterlämnat en gåta, som ekonomins hittillsvarande kritiker och historieskrivare förgäves försökt knäcka. Denna tablå, som klart skulle åskådliggöra den fysiokratiska uppfattningen om nationalförmögenhetens produktion och cirkulation inom ett land, har förblivit nog så dunkel för en senare tids ekonomer. Herr Dühring låter emellertid även här det slutgiltiga ljuset gå upp för oss. Vilken “betydelse denna ekonomiska avbild av förhållandena inom produktion och fördelning har för Quesnay själv”, säger han, kan endast anges, om man “dessförinnan noga granskat de för honom säregna ledande begreppen”. Och detta så mycket mer som dessa hittills har skildrats endast med en “tveksam oklarhet” som gör att deras “väsentliga drag inte kan urskiljas” ens hos Adam Smith. Denna traditionella “lättfärdighet i framställningen” skall nu herr Dühring göra slut på en gång för alla. Och så trakterar han sina läsare med hela fem sidor, på vilka alla slags dumdryga formuleringar, ständiga upprepningar och utstuderad oordning skall dölja det fatala faktum, att herr Dühring knappast har så mycket att meddela om Quesnays “ledande begrepp” som de “gängse lärobokskompilationer” för vilka han så outtröttligt varnar. Det är “en av de mest betänkliga sidorna” i denna inledning, att den endast undantagsvis snuddar vid denna hittills endast till namnet kända tablå och sedan förirrar sig i allehanda “reflexioner”, som t.ex. “skillnaden mellan ansats och resultat”. Visserligen “anträffas denna skillnad inte klart utformad i Quesnays framställning”, däremot kommer vi att få ett lysande exempel på densamma hos herr Dühring, så snart han kommit över från sin långt utdragna “ansats” till sitt märkvärdigt torftiga “resultat”, d.v.s. sammanfattningen av själva tablån. Låt oss nu återge allt – och detta i ordagrann form – som han finner för gott att meddela om Quesnays tablå.

I “ansatsen” säger herr Dühring:

“För honom (Quesnay) framstod det som självklart, att man borde uppfatta och behandla avkastningen (herr Dühring har nyss talat om nettoprodukten) som ett penningvärde … Han anknöt sina överväganden (!) direkt till penningvärdena som han förutsatte vara försäljningresultatet av samtliga lantbruksprodukter vid deras övergång från förste ägaren. På detta vis (!) opererar han med några miljarder (d.v.s. penningvärden) i sina kolumner.”

Vi har nu tre gånger upplysts om att Quesnay opererar med “lantbruksprodukternas penningvärden”, inberäknat “nettoproduktens” och “nettoavkastningens”, i sin tablå. Vidare i texten:

“Om Quesnay hade slagit in på ett verkligt naturligt betraktelsesätt och frigjort sig inte endast från hänsynen till de ädla metallerna och penningmängden utan också från hänsynen till penningvärdena … Nu räknar han uteslutande med värdesummor och tänkte sig (!) nettoprodukten på förhand som ett penningvärde.”

Alltså för fjärde och femte gången: i tablån finns det bara penningvärden!

“Han (Quesnay) kom fram till nettoprodukten i det han drog från omkostnaderna och huvudsakligen” – lättfärdigheten i denna framställning är förvisso inte traditionell – “tänkte (!) på det värde som skulle tillfalla jordägaren som ränta.”

Vi har fortfarande inte rört oss ur fläcken; men nu kommer det:

“Å andra sidan ingår nu emellertid också” – detta “nu emellertid också” är en pärla! – “nettoprodukten som naturaföremål i cirkulationen och blir på detta sätt ett element, med vilket den som steril betecknade klassen … måste … underhållas. Här kan man genast (!) märka den förvirring, som uppstår därigenom att tankegången bestämmes i det ena fallet av penningvärdet, i det andra av själva saken.”

(I allmänhet förefaller det ju annars som om all varucirkulation måste lida av den “förvirringen”, att varorna samtidigt ingår i den som “naturaföremål” och som “penningvärde”.) Men vi rör oss fortfarande i ett kretslopp omkring “penningvärdena”, ty “Quesnay vill undvika en dubbel bokföring av den nationalekonomiska avkastningen”.

Med herr Dührings tillåtelse: I slutet av Quesnays “analys” av tablån figurerar de olika produkterna som “naturaföremål”, och ovanför, i själva tablån, deras penningvärden. Quesnay har senare genom sin lärjunge, abbé Beaudeau, t.o.m. låtit införa naturaföremålen jämte deras penningvärden direkt i själva tablån.

Efter all denna “ansats” följer nu äntligen ett “resultat”. Hör och förvånas:

“Dock blir inkonsekvensen” – med hänsyn till den roll, som Quesnay tillskrivit jordägarna – “strax klar, så snart man frågar var den nettoprodukt, som gått åt till ränta, tagit vägen i det nationalekonomiska kretsloppet. Här föreligger en till mysticism stegrad oreda och förvirring, som är karaktäristisk för fysiokraternas föreställningssätt och för den ekonomiska tablån.”

Slutet gott, allting gott. Herr Dühring vet alltså inte, “var den nettoprodukt, som gått åt till ränta, tagit vägen i det nationalekonomiska kretsloppet” (som tablån åskådliggör). Tablån är för herr Dühring “cirkelns kvadratur”. Han förstår enligt sitt eget vittnesbörd inte fysiokratins ABC. Efter all denna kretsgång kring den heta gröten, allt tomt halmtröskande, alla krumsprång, harlekiniader, episoder, diversioner, upprepningar och sinnesbedövande sammangyttringar, som uteslutande skulle förbereda oss för den väldiga sammanfattningen – “vilken betydelse tablån har för Quesnay själv” – efter allt detta kommer till slut herr Dührings skamsna bekännelse, att han inte själv vet det.

Efter att ha befriat sig från denna smärtsamma bekännelse, denna nattsvarta sorg à la Horatius, som suttit på hans nacke under ritten genom det fysiologiska landet, stöter vår “allvarlige och subtile tänkare” åter muntert i hornet med följande tirad: “De linjer, som Quesnay drar kors och tvärs i sin för övrigt rätt enkla (!) tablå” (allt i allt sex linjer) “och vilka skall åskådliggöra nettoproduktens cirkulation”, ger oss anledning att undra om inte något matematiskt fantasteri insmugit sig i “dessa underligt sammanflätade kolumner” och erinrar om Quesnays funderingar över cirkelns kvadratur o.s.v. Linjerna är, som herr Dühring själv medger, trots sin enkelhet obegripliga för honom och följaktligen måste han på sitt omhuldade manér misstänkliggöra dem. Och nu kan han tryggt ge den fatala tablån nådestöten: “I det vi har betraktat nettoprodukten från denna dess mest betänkliga sida” o.s.v. Den nödtvungna bekännelsen, att han inte förstår ett ord av “Tableau économique” och den “roll” som den däri figurerande nettoprodukten spelar – det är detta som herr Dühring kallar “nettoproduktens mest betänkliga sida”! Vilken galghumor!

Men för att inte våra läsare skall behöva sväva i samma grymma okunnighet om Quesnays tablå som de vilka hämtar sin ekonomiska “förstahands”-visdom från herr Dühring, meddelar vi i korthet följande:

Fysiokraterna indelar som bekant samhället i tre klasser: 1. Den produktiva klassen, d.v.s. den klass som är direkt verksam i jordbruket, förpaktare och lantarbetare; den kallas den produktiva, emedan dess arbete lämnar ett överskott – räntan. 2. Den klass, som tillägnar sig detta överskott och som omfattar jordägarna och de personer som är avhängiga av dem, fursten och de av staten avlönade ämbetsmännen över huvud taget samt slutligen även kyrkan i dess speciella egenskap av uppbärare av tionde. För korthetens skull betecknar vi i det följande den första klassen helt enkelt som “förpaktarna” och den andra som “jordägarna”. 3. Den näringsidkande eller sterila (ofruktbara) klassen, steril, emedan den enligt fysiokratisk åsikt endast tillsätter så mycket värde till de från den produktiva klassen levererade råvarorna som den själv konsumerar av livsförnödenheter från samma klass. Quesnays tablå avser nu att åskådliggöra hur den samlade årsprodukten i ett land (i verkligheten Frankrike) cirkulerar mellan dessa tre klasser och tjänar den årliga reproduktionen.

Den första förutsättningen för tablån är, att förpaktarsystemet och därmed storgodsväldet i den mening de hade på Quesnays tid är allmänt införda, varvid Normandie, Picardie, Ile de France och en del andra franska provinser tjänar honom som förebilder. Förpaktaren framträder således som den verklige ledaren för jordbruket, han representerar i tablån hela den produktiva (jordbruksidkande) klassen och betalar jordägaren en ränta i pengar. Det totala antalet förpaktare tillskrives ett anläggningskapital eller inventarium på tio miljarder livres[25], varav en femtedel eller två miljarder om året representerar driftskapital, som skall ersättas, en uppskattning som gjorts på grundval av erfarenheterna från de bäst skötta arrendegårdarna i de nämnda provinserna.

Andra förutsättningar är: 1. att konstanta priser och enkel reproduktion för enkelhetens skull är rådande; 2. att all cirkulation, som äger rum endast inom en enskild klass, lämnas åt sidan och att man endast tar hänsyn till cirkulationen mellan klasserna; 3. att alla köp resp. försäljningar, som under ett verksamhetsår äger rum mellan klasserna, är sammanfattade i en enda totalsumma. Slutligen bör man erinra sig att böndernas hemindustri i Frankrike, liksom i högre eller lägre grad i hela Europa, på Quesnays tid levererade den absolut övervägande delen av sådana behovsartiklar, som inte räknas till livsmedlen, och därför här förutsättes som självklara tillbehör till jordbruket.

Tablåns utgångspunkt är totalskörden. Denna figurerar därför även överst i tablån som bruttoprodukten av årets jordbruksalster eller som “den totala reproduktionen” i vederbörande land, i föreliggande fall Frankrike. Denna bruttoprodukts värdestorlek uppskattas efter de handelsidkande nationernas genomsnittspriser på jordbruksprodukter. Den belöper sig till fem miljarder livres, en summa, som enligt dåtida statistiska beräkningar ungefär motsvarade penningvärdet av bruttoprodukten från Frankrikes jordbruk. Detta och ingenting annat är orsaken till att Quesnay i sin tablå “opererar med några miljarder”, nämligen med fem, och inte med fem livres tournois.

Hela bruttoprodukten, till ett värde av fem miljarder, befinner sig således i händerna på den produktiva klassen, närmast förpaktarna, vilka producerat den genom att utge ett årligt driftskapital på två miljarder, motsvarande ett anläggningskapital på tio miljarder. De jordbruksprodukter, livsmedel, råvaror etc., som fordras för att ersätta driftskapitalet, således även för underhållet av alla i jordbruket direkt sysselsatta personer, avdrages in natura från totalskörden[26] och förbrukas till ny jordbruksproduktion. Då, som sagt, konstanta priser och enkel reproduktion förutsättes för den en gång fastställda måttstocken, är penningvärdet av denna i förväg undantagna del av bruttoprodukten lika med två miljarder livres. Denna del går sålunda inte in i den allmänna cirkulationen. Ty som vi redan anmärkt är cirkulationen, i den mån den äger rum inom ramen för varje särskild klass och inte mellan de olika klasserna, utesluten ur tablån.

När driftkapitalet ersatts av bruttoprodukten återstår ett överskott på tre miljarder, därav två miljarder i livsmedel och en i råvaror. Den ränta som förpaktarna har att betala till jordägarna uppgår emellertid endast till två tredjedelar härav, lika med två miljarder. Varför bara dessa två miljarder figurerar under rubriken “nettoprodukt” eller “nettoinkomst”, skall snart visa sig.

Utom “den totala reproduktionen” inom jordbruket till ett värde av fem miljarder, av vilka tre miljarder går in i den allmänna cirkulationen, befinner sig emellertid före den i tablån framställda rörelsen, ytterligare hela nationens “pécule” [sparkapital], 2 miljarder i reda pengar, i förpaktarens händer. Därmed förhåller sig på följande sätt:

Då tablån utgår från totalskörden[26], bildar utgångspunkten på samma gång slutpunkten för ett ekonomiskt räkenskapsår, t.ex. 1758, varefter ett nytt ekonomiskt år tar sin början. Under det nya året 1759 fördelas den för cirkulation bestämda delen av bruttoprodukten medelst ett antal betalningar, köp och försäljningar mellan de två andra klasserna. Dessa på varandra följande och splittrade rörelser, som sträcker sig över ett helt år, sammanfattas emellertid – som tablån under alla omständigheter kräver – till ett fåtal typiska transaktioner, var och en omfattande ett år i taget. På så sätt hade också de pengar strömmat tillbaka till förpaktarklassen vid slutet av år 1758, som den erlagt i ränta till jordägarna under år 1757 (hur det sker, framgår av själva tablån): en summa på två miljarder livres finns alltså tillgänglig för att på nytt kastas in i cirkulationen 1759. Då nu denna summa, såsom Quesnay anmärker, är mycket större än vad som i verkligheten kräves för landets totalcirkulation, där betalningarna sker successivt och i småposter, så utgör de två miljarder som befinner sig i förpaktarnas händer totalsumman av de pengar, som är i omlopp inom nationen.

Jordägarnas klass som inhöstar räntan uppträder – såsom i vissa fall sker än i dag – närmast i rollen av betalningsmottagare. Enligt Quesnays förutsättningar erhåller de egentliga jordägarna blott fyra sjundedelar av räntebeloppet på två miljarder, två sjundedelar går till regeringen och en sjundedel till tiondemottagarna [prästerskapet]. På Quesnays tid var kyrkan den största jordägaren i Frankrike och mottog därtill tionde från all annan jordegendom.

Det av den “sterila” klassen under ett år förbrukade driftskapitalet (avances annuelles) består av råmaterial till ett värde av en miljard – endast råmaterial, emedan verktyg, maskiner etc. räknas som denna klass’ egna produkter. Den mångfaldiga användning som dessa produkter har inom den sterila klassens egna företag angår emellertid inte tablån, lika litet som den uteslutande inom samma krets försiggående varu- och penningcirkulationen. Lönen för det arbete, med vars hjälp den sterila klassen förvandlar råmaterialet till manufakturvaror, är lika med värdet av de livsmedel som den får dels direkt från den produktiva klassen och dels indirekt från jordägarna. Fastän den själv sönderfaller i kapitalister och lönarbetare står den enligt Quesnays grundåskådning som helhet i sold hos den produktiva klassen och jordägarna. Den industriella totalproduktionen och därmed även dess totalcirkulation, som fördelar sig på det år som följer efter skörden, är likaledes sammanfattade till en enda storhet. Det förutsättes därför, att den sterila klassens årliga varuproduktion helt befinner sig i dess egna händer vid början av den i tablån skildrade rörelsen, att hela dess driftskapital, resp. råmaterial, till ett värde av en miljard, sålunda förvandlas till varor värda två miljarder, varav hälften utgör priset på de under tiden konsumerade livsmedlen. Här kunde man framkasta frågan: men den sterila klassen förbrukar ju också industriprodukter för sitt eget behov, var figurerar då dessa, om totalprodukten genom cirkulationen övergår till de andra klasserna? På detta får vi svaret: Den sterila klassen förbrukar inte endast själv en del av sina egna varor, den söker även att förtjäna så mycket som möjligt på dem. Den säljer således sina i cirkulationen inkastade varor över det verkliga värdet och måste göra detta, eftersom vi taxerar dessa varor till totalvärdet av deras produktion. Detta ändrar dock ingenting i tablåns bestämningar, ty de båda andra klasserna erhåller nu en gång manufakturvarorna endast till värdet av sin totalproduktion.

Sålunda känner vi nu de tre olika klassernas ekonomiska ställning vid början av den rörelse, som tablån åskådliggör.

Den produktiva klassen förfogar, sedan dess driftskapital ersatts in natura, över tre miljarder av jordbrukets bruttoprodukt samt över två miljarder i pengar. Jordägarnas klass figurerar till en början bara med sitt anspråk på två miljarder i ränta från den produktiva klassen. Den sterila klassen förfogar över manufakturvaror för två miljarder. En cirkulation som försiggår endast mellan två av dessa tre klasser kallas hos fysiokraterna för en ofullständig cirkulation, en mellan alla tre klasserna försiggående cirkulation kallas en fullständig cirkulation.

Och därmed till själva den ekonomiska tablån.

Första (ofullständiga) cirkulationen: Förpaktarna betalar till jordägarna, utan motprestation, den dem tillkommande räntan på två miljarder i pengar. För en av dessa miljarder köper jordägaren livsmedel av förpaktaren, till vilken således ena hälften av de till betalning av räntan utlagda pengarna flyter tillbaka.

I sin “Analyse du tableau économique” talar Quesnay inte vidare om staten, som erhållit två sjundedelar, eller om kyrkan, som erhåller en sjundedel av jordräntan, då deras samhälleliga roll är allmänt bekant. Men med hänsyn till de egentliga jordägarna[27] säger han, att deras utgifter, vari även utgifterna för alla deras tjänstehjon ingår, i varje fall till största delen är ofruktbara utgifter, med undantag för den ringa del som användes för “underhåll och förbättring av deras gods och höjande av jordbrukets standard”. Men enligt “den naturliga rätten” består deras funktion just i “omsorgen om den goda förvaltningen och utgifterna till underhållet av deras egendom” eller – som det senare utlägges – i avances foncières, d.v.s. i utgifter för att iordningställa jorden och förse arrendena med alla tillbehör som tillåter förpaktaren att ägna sitt kapital uteslutande åt höjandet av det verkliga jordbruket.

Andra (fullständiga) cirkulationen: Med den andra miljarden, som de fortfarande har i sin ägo, köper jordägarna manufakturvaror från den sterila klassen, medan denna för de sålunda erhållna pengarna köper livsmedel av förpaktarna till samma belopp.

Tredje (ofullständiga) cirkulationen: Förpaktarna köper manufakturvaror av den sterila klassen till samma belopp, en miljard i pengar; en stor del av dessa varor består av jordbruksredskap och andra för jordbruket nödvändiga produktionsmedel. Den sterila klassen låter samma penningbelopp återgå till förpaktarna, i det den köper råmaterial för en miljard för att ersätta sitt driftskapital. Därmed har de utbetalade två miljarderna i pengar till ränta flutit tillbaka till förpaktarna och rörelsen[28] är avslutad. Och därmed är också den stora gåtan löst, nämligen “var den nettoprodukt, som gått åt till ränta, tagit vägen i det ekonomiska kretsloppet”.

Ovan, vid processens utgångspunkt, hade vi ett överskott på tre miljarder i den produktiva klassens händer. Därav betalades endast två miljarder som nettoprodukt i form av ränta till jordägarna. Den tredje miljarden av överskottet bildar räntan på förpaktarnas totala anläggningskapital, alltså tio procent på tio miljarder. Denna ränta erhåller de – väl att märka – inte ur cirkulationen; den befinner sig in natura i förpaktarnas händer och de endast realiserar den genom cirkulationen, i det de omsätter den i manufakturvaror till samma värde.

Utan denna ränta skulle förpaktaren, jordbrukets huvudrepresentant, inte förskottera anläggningskapitalet till jordbruket. Redan med hänsyn härtill är enligt fysiokratisk uppfattning det förhållandet att förpaktarna tillägnar sig en del av jordbrukets meravkastning i form av ränta en lika nödvändig betingelse för reproduktionen som förpaktarklassen själv, och man kan därför inte räkna detta element till den nationella “nettoproduktens” eller “nettoinkomstens” kategori. Den senare karaktäriseras nämligen just därav att den kan förbrukas utan hänsyn till den nationella reproduktionens omedelbara behov. Men denna fond på en miljard användes enligt Quesnay till största delen till reparationer, som blivit nödvändiga under året, och delvis till förnyelse av anläggningskapital, vidare som reservfond vid olycksfall samt slutligen, där detta är möjligt, för att berika anläggnings- och rörelsekapitalet såväl som till förbättring av jorden och utvidgning av odlingen.

Hela förloppet är utan tvivel “rätt enkelt”. I cirkulationen kastades in: av förpaktarna två miljarder i pengar som betalning av jordräntan, och produkter för tre miljarder, av vilka två tredjedelar är livsmedel och en tredjedel råvaror; av den sterila klassen manufakturavaror för två miljarder. Av livsmedlen till ett belopp av två miljarder konsumeras ena hälften av jordägarna och deras drabanter, den andra av den sterila klassen som betalning för deras arbete. Råvarorna för en miljard ersätter det rörelsekapital som nämnda klass förbrukat. Av de till ett belopp av två miljarder cirkulerande manufakturvarorna tillfaller ena hälften jordägarna och den andra hälften förpaktarna, för vilka den endast representerar en omvandlad form av den i första hand ur jordbrukets reproduktion utvunna räntan på deras anläggningskapital. Men de pengar, som förpaktaren i och med räntebetalningen kastat in i cirkulationen, strömmar tillbaka till honom genom försäljningen av hans produkter, och så kan kretsloppet genomlöpas på nytt under nästföljande räkenskapsår.

Man har alltså all anledning att beundra herr Dührings “verkligt kritiska” skildring, som är den “traditionella lättfärdigheten i framställningen” så oändligt överlägsen. Sedan han fem gånger efter varandra med hemlighetsfulla låter inskärpt, hur betänkligt Quesnay i sin tablå opererar enbart med penningvärden – vilket till på köpet visade sig vara falskt – kommer han äntligen till det resultatet, att så snart man frågar “var den nettoprodukt, som gått åt till ränta, tagit vägen i det nationalekonomiska kretsloppet”, så finner man “i den ekonomiska tablån en till mysticism stegrad oreda och förvirring”. Vi har sett att tablån, denna lika enkla som för sin tid geniala framställning av den årliga reproduktionsprocessen och sättet för dess förmedling genom cirkulationen, mycket noggrant svarar på vad det blir av denna nettoprodukt i det nationalekonomiska kretsloppet, och således förblir endast och allenast “mysticismen” tillsammans med “oredan och förvirringen” för herr Dühring “den mest betänkliga sidan” och den enda “nettoprodukten” av hans fysiokratiska studier.

Precis lika förtrogen som herr Dühring var med fysiokraternas teori, precis lika förtrogen är han med deras historiska verkan. “Med Turgot”, undervisar han oss, “hade fysiokratin i Frankrike praktiskt och teoretiskt spelat ut sin roll.” Men att Mirabeau till sin ekonomiska åskådning väsentligen var fysiokrat, att han var den främsta ekonomiska auktoriteten i 1789 års konstituerande församling, att denna församling med sina ekonomiska reformer överförde en stor del av de fysiokratiska lärosatserna från teorin till praktiken och särskilt lade en kraftig skatt på jordräntan, d.v.s. den nettoprodukt, som jordägarna tillägnade sig “utan motprestation”, allt detta existerar inte för “någon” Dühring.

Vi har redan sett hur herr Dühring med ett vidlyftigt penndrag över åren från 1691 till 1752 röjde alla Humes föregångare ur vägen. På samma sätt röjer han med ett annat penndrag bort den mellan Hume och Adam Smith uppträdande sir James Steuart. Om dennes stora verk, vilket bortsett från dess historiska betydelse på ett bestående sätt har berikat den politiska ekonomins område, finner man inte en stavelse i herr Dührings “företag”. I gengäld tillgriper han det smädigaste tillmäle som han har i sitt ordförråd mot Steuart och betecknar honom som “en professor” på Adam Smiths tid. Tyvärr är detta misstänkliggörande rena påhittet. Steuart var i verkligheten en skotsk storgodsägare, som påstods ha deltagit i den stuartska sammansvärjningen och därför förvisades från Storbritannien. Han hade genom längre uppehåll och resor på kontinenten gjort sig förtrogen med de ekonomiska förhållandena i olika länder.

Kort och gott: enligt “Kritisk historia” är alla tidigare ekonomer endast värda att antingen tjäna som “ansatser” till herr Dührings “tongivande” djupare grundläggning eller också framstår de tack vare sin oduglighet uteslutande som medel att framhäva densamma. Det finns likväl även inom ekonomin ett fåtal heroer, som inte bara förmedlar “ansatser” till den “djupare grundläggningen”, utan “lärosatser”, ur vilka den, i enlighet med föreskrifterna i naturfilosofin, inte är “utvecklad” utan rentav “komponerad”: nämligen den “oförlikneligt framstående” List, som till fromma för de tyska fabrikanterna blåste upp en Ferriers och andras “subtilare” merkantilistiska läror till “mäktiga” ord. Vi har vidare Carey, som i följande sats ärligt avslöjar kärnan i sin förkunnelse: “Ricardos system är ett tvedräktens system … det går ut på att skapa fientlighet mellan klasserna … hans skrift är en handbok för demagoger som eftersträvar makten medels delning av länder, krig och plundring”, samt slutligen som god sista man, Citys Konfutse, Macleod.

Efter detta torde de personer, som för närvarande och i den “närmast skönjbara” framtiden vill studera den politiska ekonomins historia, fortfarande vara betydligt mer betjäna av att bekanta sig med de “gängse lärobokskompilationernas” “urvattnade framställning”, “plattityder” och “magra vattvälling” än att förlita sig på herr Dührings “historieskrivning i stor stil”.

*

Vad är nu resultatet av vår analys av Dührings “egenhändigt skapade system” för den politiska ekonomin? Ingenting annat än det faktum, att vi med alla dessa stora ord och ännu väldigare löften blivit lika mycket förda bakom ljuset som i “filosofin”. Teorin om värdet, denna “probersten på gedigenheten i ett ekonomiskt system”, gick ut på att herr Dühring med värde förstår fem totalt skilda och varandra diametralt motsatta ting, och således i bästa fall själv inte vet vad han vill. De med så stor pompa förkunnade “naturlagarna för all ekonomi” visade sig vara idel allbekanta och ofta inte ens riktigt uppfattade truismer av värsta slag. Den enda förklaring på ekonomiska fakta, som det egenhändigt förfärdigade systemet har att ge oss, är att de är ett resultat av “våld”, ett talesätt varmed alla nationers filistrar i årtusenden tröstat sig för allt det obehag som vederfarits dem och som inte gör oss klokare än förut. I stället för att undersöka våldet i dess ursprung och dess verkningar anmodar oss herr Dühring att tacksamt nöja oss med blotta ordet som yttersta orsak till och slutgiltig förklaring på alla ekonomiska företeelser. Tvingad att ge närmare besked om den kapitalistiska utsugningen av arbetet, framställer han den först i stort som beroende på uppskörtning och pristillägg, och tillägnar sig här helt och hållet den proudhonska “förhandsförklaringen” (prélèvement), för att efteråt försvara den i detalj med hjälp av den marxska teorin om merarbetet, merprodukten och mervärdet. Han åstadkommer således en lycklig förening mellan två diametralt motsatta åskådningssätt genom att skriva av dem båda i samma andedrag. Och liksom han i kapitlet om filosofin inte hade ord nog grova för samme Hegel som han oupphörligt utnyttjar och vulgariserar, så har hans konsekventa bakdanteri av Marx i “Kritisk historia” endast till syfte att dölja det faktum att allt något så när rationellt som han i sitt “Kompendium” har att säga om kapital och arbete, likaledes är vulgariserade plagiat av Marx. Den okunnighet han visar när han i sitt “Kompendium” ställer “storgodsägaren” i begynnelsen av kulturfolkens historia utan att förråda någon kännedom om den gemensamma äganderätten till jorden inom stam- och bykommunen, från vilken all historia i verkligheten utgår – denna i våra dagar nästan ofattbara okunnighet överträffas endast av den okunnighet som kommer till uttryck i “Kritisk historia” med dess självbelåtet proklamerade “universella räckvidd i den historiska överblicken” som vi här endast anfört ett par avskräckande exempel på. Med ett ord: först en kolossal “ansats” av självberöm, av skrävlande basunstötar, av varandra överbjudande löften och därpå “resultatet” – som är lika med noll.

TREDJE AVSNITTET
Socialism
I. Historiskt
Vi har sett i inledningen[7*] hur de franska filosoferna på 1700-talet förberedde revolutionen och därvid appellerade till förnuftet som den ende domaren över allt bestående. En förnuftig stat, ett förnuftigt samhälle skulle skapas, allt som stred mot det eviga förnuftet skulle utan barmhärtighet likvideras. Vi har likaledes sett att detta eviga förnuft i verkligheten inte var något annat än en idealisering av tänkandet hos medelståndens borgare som vid denna tid som bäst höll på att utveckla sig till bourgeoisi. När nu den franska revolutionen hade förverkligat detta förnuftssamhälle och denna förnuftsstat, så visade det sig att de nya inrättningarna, hur rationella de än var i jämförelse med det tidigare tillståndet, ingalunda var absolut förnuftiga. Förnuftsstaten hade lidit skeppsbrott. Det rousseauska samhällsfördraget hade funnit sitt förverkligande i skräckväldet, och borgardömet, som förlorat tilliten till sin egen politiska förmåga, flydde först till direktoriet med dess korruption och sedan till den napoleonska despotismens skydd. Den utlovade eviga freden hade förbytts i ett ändlöst erövringskrig. Med förnuftssamhället gick det inte stort bättre. Motsättningen mellan rik och fattig upplöstes inte i allmänt välstånd utan skärptes i stället genom att man avskaffade skråförfattningarna och andra privilegier, som liksom slagit en bro över denna motsättning, samt de kyrkliga välgörenhetsinrättningarna som mildrat dem. Industrins uppvisning på kapitalistisk grundval gjorde de arbetande massornas fattigdom och elände till en livsbetingelse för samhället. Förbrytelsernas antal tilltog från år till år. De feodala lasterna, som man tidigare öppet hade stoltserat med, trängdes visserligen i bakgrunden men i gengäld frodades de hittills endast i skymundan omhuldade borgerliga lasterna så mycket yppigare. Handeln utvecklade sig mer och mer till uppskörtning. Den revolutionära devisens “broderskap” fick sitt förverkligande i konkurrenskampens trakasserier och avundsjuka. Korruptionen trädde i stället för undertryckandet med våld, penningen ersatte värjan som den främsta hävstången till samhällelig makt. Rätten till den första natten övergick från feodalherrn till den borgerlige fabrikanten. Prostitutionen utbredde sig i en dittills oanad omfattning. Äktenskapet självt förblev som förut den lagligt erkända formen, den officiella täckmanteln för prostitutionen och kompletterades genom talrika äktenskapsbrott. Med ett ord: i jämförelse med upplysningsfilosofernas prunkande löften framstod de genom “förnuftets seger” skapade samhällelig och politiska inrättningarna som vrångbilder vilka framkallade bitter besvikelse. Det fattades endast männen som skulle konstatera denna besvikelse, och dessa män kom vid sekelskiftet. 1802 utgavs Saint-Simons “Brev från Genève”. 1808 utkom Fouriers första verk, ehuru grundvalen för hans teori daterar sig redan från 1799. Den 1 januari 1800 övertog Robert Owen ledningen av New Lanark.

Vid denna tid var emellertid det kapitalistiska produktionssättet föga utvecklat och motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat befann sig ännu i sin linda. Storindustrin hade just uppstått i England och var ännu okänd i Frankrike. Men det är först storindustrin som å ena sidan utvecklar de konflikter, som gör en omvälvning av produktionssättet till en tvingande nödvändighet – konflikter inte endast mellan de av storindustrin skapade klasserna utan även mellan produktivkrafterna och bytesformerna som sådana – och den frambringar å andra sidan just i dessa jättelika produktivkrafter även medlen att lösa dessa konflikter. Om sålunda de konflikter, som den nya samhällsordningen medförde, omkring år 1800 befann sig i vardande, så gäller detta i ännu högre grad om medlen för deras lösning. När de egendomslösa massorna i Paris under skräckväldet för ett ögonblick erövrade makten så visade detta bara hur omöjligt deras herravälde var under dåvarande förhållanden. Ur dessa egendomslösa massor höll proletariatet just på att avsöndra sig som kärnan i en ny klass, men det var ännu oförmöget till självständigt politiskt handlande och bildade ett undertryckt, lidande stånd som i sin oförmåga att hjälpa sig självt på sin höjd kunde hoppas på hjälp utifrån eller från ovan.

Detta historiska läge satte sin prägel även på socialismens grundläggare. Ur det kapitalistiska produktionssättets omogna tillstånd och ur det omogna klassläget uppstod omogna teorier. Lösningen på de samhälleliga problemen låg ännu dold i outvecklade ekonomiska förhållanden och måste konstrueras fram i hjärnan. Samhället uppvisade endast missförhållanden; att undanröja dem var det tänkande förnuftets uppgift. Det gällde att utfinna ett nytt, mera fullkomligt system för den sociala ordningen och att utifrån, genom propaganda eller med exempel från mönsterexperiment, tvinga samhället att godkänna detsamma. Dessa nya sociala system var på förhand dömda att förbli utopier; ju mer de utarbetades i detalj, desto mer fantastiska måste de också bli.

Efter att en gång för alla ha konstaterat detta, uppehåller vi oss inte längre vid denna sida av saken som helt tillhör det förflutna. Vi överlåter åt litterära kryddkrämare av typen Dühring att högtidigt plocka sönder dessa fantasier, åt vilka vår tid ler, och att prisa överlägsenheten hos sitt eget nyktra förstånd i jämförelse med detta “vanvett”. Vi för vår del gläder oss hellre åt de geniala tankar och uppslag som överallt bryter fram ur det fantastiska höljet och för vilka herrar filistrar är blinda.

Saint-Simon uppställer redan i sina Brev från Genève den satsen att “alla människor skall arbeta”. I samma skrift är han även på det klara med att skräckväldet var de egendomslösa massornas herravälde. “Se bara”, tillropar han dem, “vad som hände i Frankrike under den tid, då era kamrater härskade där; de skapade hungersnöd.” Men att uppfatta den franska revolutionen som en klasskamp mellan adel, borgare och egendomslösa – det var år 1802 en högst genial upptäckt. 1816 förklarar han att politiken är vetenskapen om produktionen och förutsäger att den helt kommer att uppgå i ekonomin. Insikten att de ekonomiska förhållandena bildar grundvalen för de politiska inrättningarna framträder här visserligen ännu i ofullständig form, men satsen konstaterar inte desto mindre klart och tydligt att den politiska makten över människor kommer att avlösas av en förvaltning av tingen och av ledning av produktionsprocessen, d.v.s. att staten kommer att avskaffas – ett påstående som nyligen väckt så mycket larm. Med samma överlägsenhet över sina samtida proklamerar han 1814, omedelbart efter de allierades intåg i Paris, och t.o.m. 1815, medan de hundra dagarnas krig pågick, Frankrikes allians med England och i andra hand en allians mellan dessa båda länder och Tyskland som nödvändiga förutsättningar för en progressiv och fredlig utveckling i Europa. Att år 1815 predika fransk allians med segrarna från Waterloo, därtill krävdes förvisso lika mycket mod som historisk skarpblick.

Möter vi hos Saint-Simon en genial vidsynthet, som gör att man hos honom återfinner embryot till nästan alla de tankar hos en senare tids socialister som inte direkt berör ekonomin, så har Fourier givit oss en kritik av de bestående samhällsförhållandena som inte förlorat i djup på att den därtill är utförd med äkta fransk spiritualitet. Fourier tar bourgeoisin på kornet med dess hänförda profeter före revolutionen och dess bestuckna smickrare efter revolution. Han avslöjar obarmhärtigt den borgerliga världens materiella och moraliska förfall, han jämför detta förfall med upplysningsfilosofernas lysande löften om ett samhälle där endast förnuftet skulle råda, om en allt lyckliggörande civilisation, om människans oändliga förmåga av fullkomning och ställer mot verkligheten de samtida borgerliga ideologernas vackra skönmålningar. Han visar hur de bombastiska fraserna överallt motsvaras av den mest erbarmliga verklighet och han öser sitt bitande hån över detta frasens ohjälpliga fiasko. Fourier är inte endast kritiker: hans allestädes närvarande humor gör honom även till satiriker och det en av de största som någonsin funnits. Lika mästerligt som slående skildrar han de svindelspekulationer och den allmänna krämaranda som efter revolutionens utebbande vann insteg i den franska handeln. Ännu mer bitande blir hans kritik när han kommer in på bourgeoisins sexuella förhållanden och kvinnans ställning i det borgerliga samhället. Han är den förste som sagt att graden av kvinnans frigörelse i ett visst samhälle är den naturliga mätaren av den allmänna frigörelsen. Allra störst är emellertid Fourier i sin uppfattning av samhällets utvecklingshistoria. Han indelar denna i fyra perioder: vildhet, barbari, patriarkat, civilisation, varvid sistnämnda period sammanfaller med det nu kallade borgerliga samhället, och han visar att “varje last som barbariet utövar på ett enkelt sätt under civilisationen får en sammansatt, komplicerad, tvetydig och hycklande karaktär” och att civilisationen rör sig i ett ödesdigert kretslopp av motsättningar som den ständigt framskapar utan att kunna övervinna dem, så att den ständigt uppnår motsatsen till det den vill uppnå eller föreger sig vilja uppnå. Så t.ex. “födes i civilisationen fattigdomen ur själva överflödet”. Som man ser handhar Fourier dialektiken med samma mästerskap som hans samtida Hegel. Med dess hjälp uppvisar han även det ohållbara i talet om människans obegränsade förmåga av fullkomning, understryker att varje historisk fas har sin uppstigande men också sin nedåtgående period och tillämpar denna uppfattning på mänsklighetens framtid i dess helhet. Liksom Kant införde jordens framtida undergång i naturvetenskapen, så inför Fourier mänsklighetens framtida undergång i historieskrivningen.

Medan revolutionens orkan svepte fram över Frankrike försiggick i England en lugnare men därför inte mindre väldig omvälvning. Ångan och den nyuppfunna verktygsmaskinen förvandlade manufakturen till en modern storindustri och revolutionerade därmed grundvalarna för hela det borgerliga samhället. Manufakturtidens sävliga utvecklingsgång avlöstes av en produktion i sannskyldigt stormtempo. Med ständigt ökad hastighet fortskred samhällets uppdelning i storkapitalister och egendomslösa proletärer, och mellan dem framträdde i stället för det tidigare medelståndet en skiftande massa av hantverkare och småhandlare som frestade en osäker existens och bildade den mest fluktuerande delen av befolkningen. Men fastän det nya produktionssättet ännu endast befann sig i början av sin uppåtgående period, fastän det ännu var det normala, ja det enda möjliga under de förhandenvarande omständigheterna, hade det redan hunnit framskapa de mest skriande sociala missförhållanden. Det hade föst samman en hemlös befolkning i storstädernas sämsta bostadsområden, det hade upplöst alla härstamningens, familjens och den patriarkaliska ordningens traditionella band, det hade drivit övertidsarbetet, särskilt för kvinnor och barn, till sin yttersta gräns och fullständigt demoraliserat arbetarklassen genom att plötsligt kasta den in i helt nya förhållanden, från landet till städerna. Då framträdde en tjugonioårig fabrikant som reformator. Med en barnslig enkelhet i karaktären som kunde stegras till det sublima förenade han en medfödd förmåga att leda människorna som endast få besuttit. Robert Owen hade från de materialistiska upplysningsfilosoferna övertagit den satsen att människans karaktär är en produkt dels av hennes medfödda anlag och dels av de förhållanden som omger henne i livet, framför allt under uppväxtåren. Medan de flesta av hans ståndsbröder i den industriella revolutionen inte såg något annat än förvirring och kaos där de kunde fiska i grumligt vatten för att hastigt bli rika, så framstod den för Owen som ett tillfälle att tillämpa sin älsklingssats och därigenom bringa ordning i kaos. Han hade redan som ledare för en fabrik med femhundra arbetare i Manchester gjort ett lyckat försök; från år 1800 till 1829 tillämpade han som meddirektör för det stora bomullsspinneriet i New Lanark i Skottland samma principer, men nu med större handlingsfrihet och så framgångsrikt att det förskaffade honom europeisk ryktbarhet. Av en befolkning på 2.500 människor, ursprungligen sammansatt av blandade och till största delen starkt demoraliserade element, åstadkom han en fullständig mönsterkoloni, där dryckenskap, polis, domstolar, processer, fattigvård och behovet av välgörenhet var okända begrepp. Och allt detta helt enkelt därigenom att han försatte arbetarna i människovärdigare förhållanden och framför allt lät den uppväxande generationen få en sorgfällig uppfostran. Det var Owen som uppfann småbarnskolorna vilka här för första gången omsattes i verklighet. Från två års ålder fick barnen gå i skola, och de trivdes så bra att man knappast kunde få hem dem igen. Medan hans konkurrenter upprätthöll en arbetsdag på tretton till fjorton timmar, arbetade man endast tio och en halv timmar i New Lanark. När en bomullskris framtvang ett fyra månaders driftstopp, utbetalades fortfarande full lön till de sysslolösa arbetarna. Och ändå kunde företaget fördubbla sitt kapital och gav in i det sista sina ägare en riklig utdelning.

Trots detta var Owen inte nöjd. Den existens som han skapat åt sina arbetare var i hans egna ögon långt ifrån människovärdig: “människorna där var mina slavar”. De förhållandevis gynnsamma omständigheter, i vilka han försatt dem, medgav ännu inte på långt när en allsidig rationell utveckling av karaktären och förståndet, än mindre en fri utövning av deras färdigheter. “Och likväl producerade den arbetande delen av dessa 2.500 människor lika mycket verklig rikedom åt samhället som en befolkning på 600.000 personer hade gjort femtio år tidigare. Jag ställde mig den frågan: vad blir det av skillnaden mellan den rikedom som dessa 2.500 personer konsumerar och den som de 600.000 skulle ha förbrukat?” Svaret var enkelt. Den hade gått åt för att ge företagets ägare 5 procents ränta på aktiekapitalet och dessutom mer än 300.000 pund sterling [cirka 6 miljoner kronor] i vinst. Och vad som gällde för New Lanark gällde i ännu högre grad för alla fabriker i England. “Utan denna nya, med maskinernas hjälp skapade rikedom hade man inte kunnat genomföra krigen för Napoleons störtande och för upprätthållandet av de aristokratiska samhällsprinciperna. Och ändå var denna nya makt en skapelse av arbetarklassen.”[8*] Dess frukter borde följaktligen också tillhöra arbetarklassen! De nya väldiga produktivkrafter som dittills endast hade tjänat till att berika fåtalet och förslava massorna framstod för Owen som grundvalen för samhällets omdaning. De var bestämda till att som allas gemensamma egendom arbeta för allas gemensamma bästa.

På en sådan rent affärsmässig grund, som produkten av en så att säga kommersiell beräkning uppstod den owenska kommunismen. Och den behåller genomgående denna praktiska inriktning. Så föreslog Owen år 1823 att man skulle avhjälpa eländet på Irland genom att upprätta kommunistiska kolonier och bifogade fullständiga beräkningar över anläggningskostnader, årliga utgifter och sannolika inkomster. Och i hans definitiva framtidsplan är det tekniska utarbetande av detaljerna genomfört med en sådan sakkunskap att om man går med på den owenska grundprincipen för en reformering av samhället, så finns det t.o.m. ur fackmannasynpunkt inte mycket att invända mot dessa detaljer.

Steget till kommunismen blev vändpunkten i Owens liv. Så länge han uppträdde enbart som filantrop, skördade han idel rikedom, bifall, ära och ryktbarhet. Han var den populäraste mannen i Europa. Inte endast hans ståndsbröder utan även statsmän och furstar lyssnade villigt till hans förkunnelse. Men i samma stund som han framträdde med sina kommunistiska teorier vände sig bladet. Det fanns enligt Owens mening tre stora hinder som framförallt spärrar vägen för en reformering av samhället: privategendomen, religionen och den nuvarande formen för äktenskap. Han visste vad som väntade honom om han angrep dem: bannlysning från det bestående samhällets sida och förlust av hans sociala ställning. Men detta kunde inte avskräcka honom från att hänsynlöst angripa dem. Det gick som han hade förutsett. Utstött ur det officiella samhället, ihjältigen av pressen, utarmad genom sina misslyckade kommunistiska experiment i Amerika, på vilka han offrat hela sin förmögenhet, vände han sig direkt till arbetarna och fortsatte i ytterligare trettio års tid att verka bland dem. Alla samhällsrörelser, alla verkliga framsteg i arbetarnas intresse som kom till stånd i England är förknippade med Owens namn. År 1819 lyckades det honom att efter fem års ansträngningar genomdriva den första lag som satte en gräns för kvinno- och barnarbetet i fabrikerna. Han var ordförande på den första kongress, där de engelska fackföreningarna sammanslöt sig till en enhetlig landsorganisation. Han införde som en övergångsåtgärd – i väntan på en fullständig kommunistisk organisation av samhället – dels de kooperativa konsumtions- och produktionföreningarna, som i varje fall haft den förtjänsten att praktiskt bevisa såväl köpmannens som fabrikantens umbärlighet, dels arbetsbytesbörserna, anstalter för utbyte av arbetsprodukterna medelst tryckta arbetsbevis, vilkas enhet utgjordes av arbetstimmen. Dessa anstalter, som med nödvändighet var dömda att gå omkull, föregrep Proudhons långt senare inrättade bytesbank men skilde sig från denna därigenom att de inte utgav sig för något slags universalmedel mot allt socialt ont utan endast ville vara första steget till en långt radikalare omgestaltning av samhället. Detta är de män som den suveräne herr Dühring från höjden av sin “slutgiltiga sanning i sista instans” ser ned på med ett sådant förakt – exemplen återfinnes i inledningen. Och detta förakt saknar ur en synpunkt sett förvisso inte sina randiga skäl; det är nämligen grundat på en i sanning förfärande okunnighet om de tre utopisternas skrifter. Om Saint-Simon heter det visserligen att “hans grundtanke i huvudsak är riktig och frånsett några ensidigheter, än i dag ger vägledande impulser till verklighetens gestaltning”. Men trots att herr Dühring faktiskt tycks ha haft ett par av Saint-Simons verk i sin hand, så spanar vi på de ifrågavarande tjugusju sidorna lika resultatlöst efter Saint-Simons “grundtanke” som vi tidigare letat efter vad Quesnays ekonomiska tablå “har för betydelse för Quesnay själv”. Till sist får vi låta oss avspisas med frasen, “att inbillningen och den filantropiska affekten … i förbund med den därtill hörande överspändheten i fantasin behärskade Saint-Simon hela idévärld”! Ifråga om Fourier observeras och behandlas endast de i romanartade detaljer utmålade framtidsfantasierna som naturligtvis “är mycket viktigare” för att fastställa herr Dührings oändliga överlägsenhet över Fourier än en undersökning av hur den senare “i förbigående försöker kritisera de bestående förhållandena”. I förbigående! På nästan varenda sida av hans verk sprutar satirens och kritikens gnistor över den prisade civilisationens ynkedom. Det är som om man vill säga att herr Dühring “i förbigående” utropar herr Dühring till alla tiders största tänkare. Och vad angår de tolv sidor som herr Dühring ägnar Robert Owen, så har han absolut inte haft någon annan källa för dem än småborgaren Sargants urusla biografi, en författare som likaledes saknade kännedom om de viktigaste av Owens skrifter – de om äktenskapet och den kommunistiska ordningen. Herr Dühring kan under sådana förhållanden helt djärvt påstå att man hos Owen “inte får förutsätta någon utpräglad kommunism”. Om herr Dühring bara hade så mycket som hållit Owens “Book of the New Moral World” i sin hand, så skulle han där ha funnit inte endast ett klart uttryck för den mest utpräglade kommunism med lika arbetsplikt och lika rätt till produkten – i förhållande till åldern, som Owen alltid tillfogar – utan även en fullständigt utarbetad plan för framtidens kommunistiska gemenskapsorganisation med planritning, fasader och fågelperspektiv. Men om man inskränker sig till att vid det “direkta studiet av representanterna för den socialistiska idévärlden” ta reda på titlarna till deras skrifter och på sin höjd dessutom mottot för ett fåtal av dem – som herr Dühring här gjort – så återstår naturligtvis ingenting annat än sådana barnsligheter och direkta påhitt. Owen har inte endast predikat en “beslutsam kommunism” utan även praktiserat den under fem år (i slutet av 1830-talet och början på 1840-talet) i kolonin Harmony Hall i Hampshire, vars kommunism ifråga om “beslutsamhet” inte lämnade något övrigt att önska. Jag har själv gjort bekantskap med flera gamla medlemmar av detta kommunistiska mönsterexperiment. Men Sargant är totalt okunnig om allt detta liksom över huvud om Owens verksamhet mellan åren 1836 och 1850, och följaktligen stannar även herr Dührings “djupare historieskrivning” i nattsvart okunnighet. Herr Dühring kallar Owen för “ett sannskyldigt monstrum av filantropisk påflugenhet i alla avseenden”. Men när samme herr Dühring undervisar oss om innehållet i böcker, om vilka han knappast vet mer än titeln och mottot, så får vi för allt i världen inte säga att han är “ett sannskyldigt monstrum av okunnig påflugenhet i alla avseenden”, ty i vår mun skulle sådant vara “otidigheter”.

Utopisterna var som vi sett utopister därför att de inte kunde vara något annat vid en tidpunkt då den kapitalistiska produktionen ännu var så föga utvecklad. De var tvungna att ur sin hjärna framkonstruera elementen till ett nytt samhälle, eftersom dessa element i allmänhet ännu inte framträdde synligt i det gamla samhället. Just därför att de ännu inte kunde vädja till den samtida historien var de tvungna att, när de drog upp konturerna till sin samhällsbyggnad, vädja till förnuftet. Men när herr Dühring nu, snart åttio år efter deras framträdande, träder in på scenen med anspråk på att utveckla ett “tongivande” system för en ny samhällsordning, inte som det nödvändiga resultatet av det historiskt föreliggande materialet utan ur sin egen suveräna hjärna, ur sitt med eviga sanningar fullproppade förnuft, så är han, fastän han själv vädrar epigoner överallt, endast en epigon till utopisterna, han är den senaste utopisten. De stora utopisterna kallar han för “sociala alkemister”. Må så vara. Denna efterblivenhet var nödvändig på deras tid. Men sedan dess har storindustrin utvecklat de motsättningar som slumrade i det kapitalistiska produktionssättets sköte till en sådan höjd att man så att säga handgripligt kan spåra detta produktionssätts annalkande sammanbrott. De nya produktivkrafterna kan bibehållas och utvecklas vidare endast genom införandet av ett nytt produktionssätt som svarar mot deras nuvarande utvecklingsstadium. Kampen mellan de båda klasser, som uppstått ur det hittillsvarande produktionssättet och som ständigt reproducerar sig i en alltmer skärp motsättning, har blossat upp i alla civiliserade länder och blir dagligen häftigare. Numera har man också kommit till insikt om det historiska sammanhanget och om betingelserna för den sociala omgestaltning som därigenom blivit nödvändig och likaså känner man grunddragen i denna omgestaltning. Och när nu herr Dühring försöker skapa fram en ny utopisk samhällsordning ur sina översta belägna hjärnvindlingar i stället för att stödja sig på det föreliggande ekonomiska materialet, så bedriver han inte bara simpel “social alkemi”. Snarare beter han sig som en människa vilken efter upptäckten och formuleringen av den moderna kemins lagar skulle vilja återupprätta alkemin och utnyttja atomvikten, molekylformeln, atomens kvantivalens, kristallografin och spektralanalysen enbart för att upptäcka – de vises sten.

II. Teoretiskt
Den materialistiska historieuppfattningen utgår från den satsen, att produktionen och därnäst produktutbytet är grundvalen för all samhällsordning; i varje historiskt givet samhälle bestämmes produkternas fördelning och därmed den sociala uppdelningen i klasser och stånd av vad som produceras, hur det produceras och av sättet för produkternas utbyte. De yttersta orsakerna till alla sociala förändringar och politiska omvälvningar är enligt denna åskådning inte att söka i människornas hjärnor, inte i deras tilltagande insikt om den eviga sanningen och rättvisan utan i de förändringar som produktionen och utbytet genomgår. Med ett ord: de ligger inte i den ifrågavarande epokens filosofi utan i dess ekonomi. Den vaknande insikten att de bestående samhällsinrättningarna är oförnuftiga och orättfärdiga, att förnuftet blivit vanvett, välgärningen en plåga, är bara ett tecken på de förändringar som i all tysthet försiggår i produktionsmetoderna och utbytesformerna och visar att den samhällsordning som är tillskuren efter tidigare ekonomiska betingelser inte längre svarar mot tidens krav. Därmed är tillika sagt att medlen för att undanröja de upptäckta missförhållandena likaledes – i en mer eller mindre utvecklad form – måste vara för handen inom de förändrade produktionsförhållandena. Dessa medel kan hjärnan inte uppfinna, utan de måste med förståndets hjälp upptäckas i föreliggande materiella fakta.

Vilken är enligt denna uppfattning den moderna socialismens inställning!

Den bestående samhällsordningen – det medges numera allmänt – har skapats av den nu härskande klassen, bourgeoisin. Det för bourgeoisin karakteristiska produktionssättet, som Marx betecknade med termen kapitalistiskt, var oförenligt med den feodala ordningen, dess provins- och ståndsprivilegier och dess ömsesidiga personliga band. Bourgeoisin slog därför sönder den feodala ordningen och upprättade på dess ruiner en borgerlig samhällsförfattning med fri konkurrens, frihet att flytta, lika rätt för alla varuägare och vad alla borgerliga härligheter kallas. Det kapitalistiska produktionssättet kunde nu utvecklas fritt. De under bourgeoisins ledning frambragta produktivkrafterna tillväxte, sedan ångan och verktygsmaskinen förvandlat den gamla manufakturen till storindustri med dittills oanad hastighet och i en dittills oanad omfattning. Men liksom på sin tid manufakturen och det under manufakturens inflytande utvecklade hantverket kom i konflikt med skrånas feodala skrankor, så kommer den fullt utbildade storindustrin i konflikt med de skrankor som det kapitalistiska produktionssättet sätter för den. De nya produktivkrafterna har redan växt den borgerliga formen för deras utnyttjande över huvudet, och denna konflikt mellan produktivkrafter och produktionssätt har inte uppstått i människornas hjärnor på samma sätt som t.ex. konflikten mellan den mänskliga arvsynden och den gudomliga rättfärdigheten, utan den bottnar i objektiva, utanför oss existerande fakta och är oberoende t.o.m. av de människors vilja och önskningar som framkallat den. Den moderna socialismen är ingenting annat än en reflex i tankens värld av denna faktiska konflikt, en ideell återspegling i hjärnorna främst hos den klass som lider under den, arbetarklassen.

Vari består nu denna konflikt?

Under medeltiden, före den kapitalistiska produktionen, rådde i allmänhet smådrift på grundval av arbetarnas privata äganderätt till sina produktionsmedel: fria eller livegna småbönder inom jordbruket, hantverket i städerna. Arbetsmedlen – jorden och åkerbruksredskapen, verkstaden och verktygen – tillhörde den enskilde och var avsedda endast för hans bruk, de var följaktligen små och föga utvecklade. Men just därför var de också i regel producenternas egna. Att koncentrera och utvidga dessa splittrade, begränsade produktionsmedel, att förvandla dem till nutidens mäktigt verkande hävstänger för produktionen var just den historiska uppgift som ålåg det kapitalistiska produktionssättet och dess bärare, bourgeoisin. Marx har i fjärde avdelningen av “Kapitalet” utförligt skildrat hur bourgeoisin fr.o.m. 1400-talet historiskt genomfört detta i tre utvecklingsstadier: den enkla kooperationen, manufakturen och storindustrin. Men bourgeoisin kunde inte – vilket likaledes påvisas i “Kapitalet” – förvandla dessa begränsade produktionsmedel till nutidens väldiga produktivkrafter utan att förvandla dem från individuella produktionsmedel till samhälleliga produktionsmedel, användbara endast för en hel grupp av människor. I stället för spinnrocken, handvävstolen, smedsläggan kom spinnmaskinen, den mekaniska vävstolen och ånghammaren: i stället för den lilla verkstaden kom fabriken som krävde samverkan av hundraden och tusenden. Och liksom produktionsmedel förvandlas också produktionen själv från en rad individuella akter till en rad sociala och produkterna blev samhälleliga från att ha varit enskilda. Garnet, vävnaden eller metallvarorna som kom från fabriken var det gemensamma arbetsresultatet av många arbetare, genom vilkas händer de i tur och ordning måste passera för att bli färdiga. Ingen enskild kan säga om den: det här har jag gjort, det är min produkt.

Där den spontana arbetsdelningen i ett samhälle bildar produktionens grundform, där får produkterna karaktär av varor, och det ömsesidiga utbytet av dessa genom köp och försäljning sätter de enskilda producenterna i stånd att tillfredsställa sina skiftande behov. Så var fallet under medeltiden. Bonden t.ex. sålde jordbruksprodukter till hantverkaren och köpte i stället av dennes produkter. I detta samhälle av individuella producenter, varuproducenter, trängde nu det nya produktionssättet in. Mitt i den spontana, planlösa arbetsdelningen som rådde i samhället, uppstod den planmässiga arbetsdelningen, sådan den var organiserad i den enskilda fabriken; vid sidan av den individuella produktionen trädde den sociala produktionen. Produkterna av båda således på samma marknad, alltså till ungefär samma priser. Men den planmässiga organisationen var mäktigare än den ursprungliga arbetsdelningen. De fabriker som arbetade i samhällelig skala kunde framställa sina varor billigare än de enskilda småproducenterna. Den individuella produktionen dukade under på det ena området efter det andra, den samhälleliga produktionen revolutionerade hela det gamla produktionssättet. Men så föga genomskådade man dess revolutionära karaktär att den tvärtom infördes just som ett medel att stödja och främja varuproduktionen. Den uppstod i direkt anknytning till vissa redan existerande former för varuproduktionen och varuutbytet: köpmanskapitalet, hantverket och lönarbetet. Och eftersom den själv uppträdde som en ny form för varuproduktionen, förblev sättet att tillägna sig varuproduktionen helt och fullt gällande även för den.

I den medeltida varuproduktionen kunde det överhuvud taget inte bli fråga om vem som borde äga arbetsprodukten. I regel hade ju den enskilde producenten framställt den av honom tillhörigt råmaterial, som han ofta själv anskaffat, med egna redskap och med tillhjälp av eget eller familjens arbete. Det var inte alls nödvändigt för honom att tillägna sig produkten, den tillhörde honom av sig själv. Hans äganderätt vilade helt och hållet på hans eget arbete. Till och med där främmande hjälp anlitades var denna i regel en bisak och erhöll ofta utom lönen även annan ersättning. Skrålärlingen och gesällen arbetade mindre för kostens och lönens skull än för sin egen utbildning till mästare.

Kom så koncentreringen av produktionsmedlen i stora verkstäder och manufakturer, deras förvandling till de facto samhälleliga produktionsmedel. Men dessa samhälleliga produktionsmedel och produkter behandlades fortfarande som om de hade varit individuella. Dittills hade arbetsmedlens ägare tillägnat sig produkten, emedan den i regel var en produkt av hans eget arbete och främmande hjälp var undantag; nu fortsatte han därmed fastän det inte längre var hans produkt utan uteslutande produkten av andras arbete. De i samhällelig skala tillverkade produkterna gick alltså inte till dem som satt i gång produktionsmedlen och verkligen skapat dessa produkter utan till kapitalisterna. Såväl produktionsmedel som produkter har alltså i huvudsak blivit samhälleliga. Men de underkastas fortfarande en form för tillägnelse, som har individuell privatproduktion till förutsättning, en produktionsform alltså där var och en äger sin egen produkt och saluför den på marknaden. Produktionssättet måste underkasta sig denna form för tillägnelse, fastän den står i strid med dess förutsättning.[9*] I denna motsättning, som förlänar det nya produktionssättet dess kapitalistiska karaktär, ligger redan fröet till alla nutidens sociala konflikter. Ju mer det nya produktionssättet bredde ut sig över alla viktigare produktionsområden och i alla ekonomiskt bestämmande länder, ju mer alltså den individuella produktionen reduceras till obetydliga rester, desto tydligare måste det också visa sig att samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse är oförenliga motsatser.

De första kapitalisterna fann som sagt lönarbetet som form redan färdigt. Men detta lönearbete var ännu undantag, bisyssla, hjälpmedel, det var ett övergångsstadium. Lantarbetaren, som tidvis gick som daglönare, hade sitt eget stycke jord, av vilket han i nödfall kunde livnära sig. Skråordningen sörjde för att gesällen av i dag blev mästare i morgon. Men så snart produktionsmedlen hade förvandlats till samhälleliga och koncentrerats i händerna på kapitalisterna ändrade sig detta. Den individuella småproducentens produktionsmedel liksom hans produkter blev mer och mer värdelösa. Det återstod för honom ingenting annat än att gå till kapitalisten och arbeta för lön. Lönarbetet, som tidigare varit undantag och hjälpmedel, blev regel och grundform för hela produktionen; i stället för bisyssla blev det nu arbetarens enda verksamhet. Den tillfälliga lönarbetaren förvandlades till permanent lönarbetare. Mängden av permanenta lönarbetare ökade dessutom kolossalt genom den feodala ordningens samtidigt inträffade sammanbrott, genom upplösningen av feodalherrarnas följen, böndernas fördrivande från sina gårdar o.s.v. Skilsmässan var fullbordad mellan de i kapitalisternas händer koncentrerade produktionsmedlen å ena sidan och producenterna som berövats allt utom sin arbetskraft å den andra. Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse träder i dagen som en motsättning mellan proletariat och bourgeoisi.

Vi har sett att det kapitalistiska produktionssättet först slog igenom i ett samhälle av varuproducenter, enskilda tillverkare utan annat socialt band än utbytet. Nu är det emellertid utmärkande för varje på varuproduktion grundat samhälle att producenterna där förlorar herraväldet över sina egna samhälleliga förbindelser. Var och en producerar för sig med sina tillfälliga produktionsmedel och för sitt speciella behov av utbyte. Ingen vet hur mycket av det han frambringar som kommer på marknaden eller hur mycket därav som över huvud taget behövs, igen vet om just hans produkt svarar mot något verkligt behov, om han kommer att få sina utgifter täckta eller ens få sin produkt såld. Det råder anarki i den samhälleliga produktionen. Men varuproduktionen har liksom varje annan produktionsform sina egna inneboende, från densamma oskiljaktiga lagar, och dessa lagar gör sig gällande trots anarkin, i anarkin och genom anarkin. De kommer till uttryck i den enda kvarlevande formen för socialt sammanhang, i utbytet, och gör sig gällande gentemot den enskilde producenten som tvångslagar för konkurrensen. De är från början okända för dessa producenter själva och måste genom en lång erfarenhet så småningom upptäckas. De gör sig alltså gällande utan producenterna och mot producenterna som produktionsformens blint verkande naturlagar. Produkten behärskar producenterna.

I medeltidens samhälle, särskilt under dess första århundraden, var produktionen framför allt inriktad på självförbrukning. Den tillfredsställde till övervägande delen endast producentens och hans familjs behov. På landsbygden, där ett personligt avhängighetsförhållande bestod, bidrog den också att tillfredsställa feodalherrns behov. Något utbyte ägde emellertid inte rum och produkterna antog därför inte heller karaktären av varor. Bondens familj producerade nästan allt den behövde, husgeråd och kläder såväl som livsmedel. Först när man kommit så långt att man producerade ett överskott utöver det egna behovet och utöver de naturaprodukter som man var skyldig att leverera till feodalherren, först då övergick man till att även producera varor, varorna utgjorde alltså det överskott som byttes ut eller försåldes på marknaden. Hantverkarna i städerna måste visserligen redan från början producera för utbyte. Men även de framställde själva största delen av det de behövde. De hade trädgårdar och små åkrar, de skickade sin boskap på bete i allmänningen, som därtill gav dem virke och bränsle, kvinnorna spann lin, ull o.s.v. Produktionen för utbyte, varuproduktionen, befann sig ännu i sin linda. Därför var utbytet begränsat, marknaden begränsad, produktionssättet stabilt, det rådde lokal avgränsning utåt, lokal sammanhållning inåt, på landet allmänning, i staden skrå.

Med varuproduktionens utvidgning och framför allt med det kapitalistiska produktionssättets uppkomst trädde emellertid varuproduktionens hittills slumrande lagar alltmer öppet och mäktigt i verksamhet. De gamla banden upplöstes, de gamla avskiljande skrankorna genombröts, producenterna förvandlades till oavhängiga, isolerade varuproducenter. Anarkin i den samhälleliga produktionen trädde i dagen och drevs alltmer till sin spets. Det viktigaste medlet som det kapitalistiska produktionssättet använde sig av för att stegra denna anarki var emellertid raka motsatsen till anarki: det bestod tvärtom i en ökning av produktionens sociala organisation inom varje enskilt produktionsföretag. Med denna hävstång blev det slut på den gamla fredliga stabiliteten. Var helst den infördes i en industrigren måste de äldre metoderna för driften vika och hantverket i dess gamla form förintades. Arbetsplatsen blev ett slagfält. De stora geografiska upptäckterna samt de koloniseringar som följde i deras spår mångdubblade avsättningsområdet och påskyndade hantverkets förvandling till manufaktur. Kampen flammade upp. Den stod inte bara mellan de enskilda, lokala producenterna utan de lokala striderna växte i sin tur till nationella strider, till 1600-talets och 1700-talets handelskrig. Storindustrin och uppkomsten av en världsmarknad har gjort kampen universell och samtidigt förlänat den en oerhörd häftighet. De som arbetar under de gynnsammaste betingelserna – naturliga eller konstlade – blir segrare; och detta gäller inte bara uppgörelsen mellan enskilda kapitalister utan även mellan industrier och hela länder. Den svagare undanröjes skoningslöst. Det är den darwinska kampen för tillvaron som med stegrad våldsamhet överförts från naturen till samhället. Djurets naturståndpunkt ter sig som den mänskliga utvecklingens kulmen. Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse framstår på detta stadium som en motsättning mellan produktionens organisation i den enskilda fabriken och produktionens anarki i samhället som helhet.

Dessa båda former av motsägelse är av begynnelsen konstruktiva för det kapitalistiska produktionssättet. Det är de som driver det in i “det ödesdigra kretslopp” som redan Fourier upptäckte hos detsamma. Vad Fourier på sin tid emellertid inte kunde se, det är att detta kretslopp undan för undan blir allt trängre, att rörelsen går i en spiral och – liksom fallet är med planeterna – måste sluta med en sammanstötning i centrum. Den sociala anarkin i produktionen är den drivkraft som undan för undan förvandlar det stora flertalet människor till proletärer, och å andra sidan är det just proletärmassorna som till sist skall göra slut på produktionsanarkin. Den sociala produktionsanarkin är likaledes den drivkraft som förvandlar storindustrins förmåga att i det oändliga fullkomna maskinerna till ett tvångsbud för varje enskild industrikapitalist att mer och mer fullkomna sina maskiner vid risk att eljest gå under. Men att fullkomna maskineri, det betyder att göra mänskligt arbete överflödigt. Införandet av maskiner förde med sig att miljoner som arbetade för hand trängdes ut och ersattes med ett fåtal som arbetade med maskin, och förbättringen av maskinerna innebär i sin tur att allt fler och fler maskinarbetare själva trängs ut. Det betyder i sista hand att man skapar ett antal lönarbetare som överskrider kapitalets genomsnittliga behov av arbetskraft, en fullständig industriell reservarmé, som jag redan år 1845[10*] kallade den, disponibel för de tider då industrin arbetar för högtryck men som kastas på gatan vid den senare med nödvändighet följande kraschen, under alla förhållanden en black om foten på arbetarklassen i dess existenskamp mot kapitalet, en regulator som tjänar till att hålla arbetslönen nere på den låga nivå som passar för kapitalets behov. På så sätt blir, för att tala med Marx, maskinen kapitalets mäktigaste vapen mot arbetarklassen, arbetsmedlet slår livsuppehället ur arbetarens hand, hans egen produkt förvandlas till ett verktyg för att förslava honom. På så sätt blir ekonomiseringen med arbetsmedel från första början samtidigt det mest hänsynslösa slöseri med arbetskraft, en åverkan på arbetets normala förutsättningar. På så sätt slår maskinen, det mäktigaste verktyget för att förkorta arbetstiden, om i ett ofelbart medel att förvandla arbetarens och hans familjs hela livstid till disponibel arbetstid för förräntning av kapitalet. På så sätt blir den enes övertidsarbete förutsättningen för den andres arbetslöshet, och så kommer det sig att storindustrin, som jagar runt hela jordklotet för att finna nya konsumenter, i hemlandet inskränker massornas konsumtion till svältgränsen och därmed undergräver den egna inre marknaden. “Den lag som håller den relativa överbefolkningen eller den industriella reservarmén i jämvikt med kapitalackumulationens omfång och energi, smider arbetaren fastare vid kapitalet än Hefaistos med sina länkar smidde Prometeus vid klippan. Mot en viss ackumulation av kapitalet svarar alltid en viss ackumulation av elände. Ackumulationen av rikedom vid den ena polen innebär samtidigt en ackumulation av elände, arbetskval, slaveri, okunnighet, brutalisering och moraliskt förfall vid motpolen, d.v.s. för den klass vars egen produkt frambringar kapitalet.” (Marx: “Kapitalet”, [första delen, svenska upplagan sid. 608.]) Att av det kapitalistiska produktionssättet vänta en annan fördelning av produkterna det skulle vara detsamma som att begära att elektroderna i ett batteri inte skulle sönderdela vattnet, så länge de står i förbindelse med batteriet, och inte utveckla syre vid den positiva polen och väte vid den negativa.

Vi har sett hur under den nuvarande produktionsanarkin den till högsta potens stegrade förmågan av maskinell fullkomning för den enskilde industrikapitalisten förvandlas till ett tvångsbud att ständigt förbättra sina maskiner, att ständigt öka deras produktionskraft. Redan den faktiska möjligheten att utvidga produktionsområdet blir för honom till ett dylikt tvångsbud. Storindustrins enorma expansionskraft, vid sidan av vilken gasernas expansionskraft är rena barnleken, framträder nu som ett kvalitativt och kvantitativt expansionsbehov, som trotsar varje mottryck. Mottrycket bildas av konsumtionen, avsättningen, marknaden för storindustrins produkter. Men marknadens utvidgningsförmåga, såväl utåt som inåt, behärskas i första hand av helt andra, långt mindre energiskt verkande lagar. Marknadens utvidgning kan inte hålla jämna steg med produktionens utvidgning. En kollision blir oundviklig, och då ingen lösning i längden är möjlig inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet, så måste den med nödvändighet periodiskt återkomma. Den kapitalistiska produktionen ger upphov till ett nytt “ödesdigert kretslopp”.

Faktum är ju också att alltsedan 1825, då den första allmänna krisen utbröt, går hela den industriella och kommersiella världen, produktionen och varuutbytet inom samtliga civiliserade folk och deras mer eller mindre barbariska gelikar i kras så där en gång vart tionde år. Handeln råkar i stockning, marknaden är överfylld, produkterna blir liggande massvis utan att kunna avsättas, pengarna försvinner, krediten upphör, fabrikerna står stilla, de arbetande massorna saknar livsmedel emedan de producerat för mycket livsmedel, konkurs följer på konkurs, exekutivauktionerna avlöser varandra. Stockningen varar i åratal, produktivkrafterna liksom produkterna bortslumpas och förstöres massvis, tills dess de anhopade varumassorna efter en större eller mindre prisreduktion äntligen går åt och produktionen och utbytet så småningom åter kommer i gång. Undan för undan ökas takten i produktionen, från skritt går den över i trav, från trav i galopp och denna i sin tur stegras till en tygellös kapplöpningsritt inom industri, handel, kredit och spekulation, en sannskyldig steeplechase[30] som till sist efter de mest halsbrytande språng åter hamnar – i kraschens dike. Och så på nytt samma historia. Vi har sedan 1825 hela fem gånger varit med om den saken och i detta ögonblick (1877) bevittnar vi den för sjätte gången. Och dessa krisers karaktär är så starkt utpräglad, att Fourier träffade huvudet på spiken när han betecknade den första av dem som crise plétorique,[31] en kris på grund av överflöd.

I kriserna kommer motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse till ett våldsamt utbrott. Varuomsättningen är för ögonblicket helt satt ur funktion, cirkulationsmedlet, pengarna, blir ett hinder för cirkulationen, alla varuproduktionens och varucirkulationens lagar ställes på huvudet. Den ekonomiska kollisionen har nått sin höjdpunkt: produktionssättet gör uppror mot utbytet, produktionskrafterna rebellerar mot ett produktionssätt som de vuxit över huvudet.

Det faktum att produktionens sociala organisation inom fabriken utvecklas till en punkt där den är oförenlig med den vid sidan av och över densamma bestående produktionsanarkin i samhället – detta faktum blir påtagligt för kapitalisterna själva genom den våldsamma kapitalkoncentration som äger rum under krisen, genom att en mängd större och ännu fler små kapitalister ruineras. Hela den kapitalistiska produktionsmekanismen sviktar under trycket av de produktivkrafter som den själv frambragt. Dess produktionsmedel låter sig inte längre förvandlas till kapital. De står outnyttjade och följaktligen måste även den industriella reservarmén förbli outnyttjad. Produktionsmedel, livsmedel, disponibla arbetare, alla förutsättningar för produktion och allmänt välstånd förefinnes i överflöd. Men “just överflödet blir en källa till nöd och brist” (Fourier), ty det är överflödet som hindrar produktions- och livsmedlen att förvandlas till kapital. Och i det kapitalistiska samhället kan produktionsmedlen inte träda i verksamhet förrän de förvandlats till kapital, till medel att utsuga mänsklig arbetskraft. Som ett spöke står nödvändigheten att förvandla produktions- och livsmedlen till kapital mellan dessa och arbetarna. Den ensam hindrar produktionens personliga och materiella hävstänger att finna varandra, den ensam förbjuder produktionsmedlen att fungera och arbetarna att arbeta och leva. Det kapitalistiska produktionssättets oförmåga att i fortsättningen förvalta sina produktivkrafter är alltså uppenbar. Och därtill kommer att dessa produktivkrafter själva med allt större bestämdhet kräver att motsättningen upphäves, att de befrias från sin egenskap av kapital, att deras faktiska karaktär av samhälleliga produktivkrafter omsider erkännes.

På så sätt reagerar de mäktigt växande produktivkrafterna själva mot sin egenskap av kapital och framtvingar ett erkännande av sin samhälleliga natur, på så sätt nödgas även kapitalistklassen att alltmer behandla dem som samhälleliga produktivkrafter, i den mån detta över huvud taget är möjligt inom kapitalismens ram. Såväl den industriella högkonjunkturen med dess obegränsade kreditgivning som själva kraschen med dess sammanbrott för stora kapitalistiska företag framtvingar den form av socialisering av stora mängder av produktionsmedel som möter oss i aktiebolag av olika slag. Många av dessa produktions- och kommunikationsmedel är redan från början så kolossala att de – som t.ex. järnvägarna – utesluter varje annan form av kapitalistisk exploatering.

På ett visst utvecklingsstadium förslår emellertid inte heller denna form längre. Producenterna inom samma industrigren i ett land förenar sig till en trust i syfte att reglera produktionen, de bestämmer den totalmängd som skall produceras, delar upp den inbördes mellan sig och framtvingar på så sätt det i förväg fastställda försäljningspriset. Men då sådana truster för det mesta ramlar sönder så fort det blir dåliga tider tenderar de i själva verket till en ännu mer koncentrerad form av församhälleligande: hela industrigrenen förvandlas till ett enda stort aktiebolag, den tidigare konkurrensen inom landet avlöses av monopol. Så skedde t.ex. 1890 med den engelska alkaliproduktionen som efter sammanslagning av samtliga 48 storfabriker nu drives som ett enda enhetligt styrt företag med ett kapital om 120 miljoner mark.

I och med trusterna slår den fria konkurrensen om i monopol, det kapitalistiska samhällets planlösa produktion kapitulerar för det gryende socialistiska samhällets planmässiga produktion. Visserligen ännu närmast till kapitalisternas nytta och fromma. Därigenom blir emellertid utsugningen så handgriplig att den måste bryta samman. Inget folk kommer att finna sig i att dess produktion ledes av truster med deras ohöljda utsugning av hela samhället till förmån för ett litet band av kupongklippare.

På det ena eller andra sättet, med eller utan truster, måste slutligen staten, det kapitalistiska samhällets officiella representant, överta ledningen av produktionen.[11*] Denna nödvändighet av ett förstatligande framträder först beträffande de stora kommunikationsföretagen: post, telegraf och järnvägar.

Om kriserna avslöjade bourgeoisins oförmåga att i fortsättningen förvalta de moderna produktivkrafterna, så visar förvandlingen av de stora produktions- och kommunikationföretagen till aktiebolag, och statsegendom att man kan undvara bourgeoisin för detta ändamål. Alla kapitalistens samhälleliga funktioner utföres här av avlönade tjänstemän. Kapitalisten har ingen annan samhällelig uppgift längre än att kassera in vinster, klippa kuponger och spela på börsen där de olika kapitalisterna ömsesidigt plockar varandra på kapital. Sedan det kapitalistiska produktionssättet först utträngt arbetarna, så tränger det nu ut kapitalisterna och förvisar dem liksom arbetarna till den överflödiga befolkningen, om också inte omedelbart till den industriella reservarmén. Men varken förvandlingen till aktiebolag eller till statsegendom upphäver produktivkrafternas egenskap att vara kapital. Ifråga om aktiebolagen ligger detta i öppen dag. Och den moderna staten är i sin tur bara den organisation som det borgerliga samhället skapat för att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättets allmänna yttre betingelser mot övergrepp, såväl från arbetarnas sida som från de enskilda kapitalisternas. Den moderna staten är, vilken form den än må anta, ingenting annat än en kapitalistisk maskin, den är kapitalisternas stat, den idealiske totalkapitalisten. Ju fler produktivkrafter den övertar, desto mer blir den även en verklig totalkapitalist, desto fler medborgare utsuger den. Arbetarna förblir lönarbetare, proletärer. Kapitalförhållandet upphäves inte, det drives fastmer till sin spets. Men där slår det om. Statens övertagande av produktivkrafterna är alltså inte någon lösning av konflikten, men det gömmer i sig det formella medlet, vägen till lösningen.

Denna lösning kan endast ligga däri att man faktiskt erkänner de moderna produktivkrafternas samhälleliga natur eller med andra ord att sättet för produktion, tillägnelse och utbyte bringas i överensstämmelse med produktionsmedlens samhälleliga karaktär. Och detta kan endast ske genom att samhället öppet och utan omvägar tar i besittning de produktivkrafter, som växt ifrån varje annan ledning. Produktionsmedlens och produkternas samhälleliga karaktär vänder sig under nuvarande förhållanden mot producenterna själva, de genombryter periodiskt sättet för produktionen och utbytet och verkar som en blind naturlag, våldsam och förstörande. Men när nu producenterna själva fullt medvetet övertar dem, förvandlas denna karaktär från en orsak till störningar och periodiska sammanbrott till den mäktigaste hävstången för produktionen själv.

Det är med de krafter som gör sig gällande i samhället precis som med naturkrafterna: de verkar blint, våldsamt, förstörande, så länge vi inte känner till dem och inte räknar med dem. Men har vi en gång lärt oss att känna dem och förstå deras verksamhet, inriktning och resultat, så beror det bara på oss själva att mer och mer underkasta dem vår vilja och med deras hjälp uppnå våra syften. Alldeles särskilt gäller detta om våra dagars väldiga produktivkrafter. Så länge vi hårdnackat vägrar att förstå deras natur och deras karaktär – och det kapitalistiska produktionssättet och dess försvarare motsätter sig en sådan förståelse – så länge verkar dessa krafter trots oss och mot oss, så länge behärskar de oss på det sätt vi ovan skildrat. Men när vi väl en gång har vunnit klarhet över deras natur kan de i de förenade producenternas händer förvandlas från demoniska härskare till villiga tjänare. Det är samma skillnad som mellan elektricitetens förstörande makt i blixtens urladdning och den tämjda elektriciteten i telegrafen och ljusbågen, samma skillnad som mellan eldsvådan och den i människans tjänst stående elden. Med denna nya insikt om produktivkrafternas samhälleliga natur träder i stället för den samhälleliga produktionsanarkin samhällets planmässiga reglering av produktionen i enlighet med det helas liksom varje enskilds behov. Det kapitalistiska sättet för tillägnelse, genom vilket produkten blir herre över producenten och sedan även över ägaren, ersättes genom det sätt att tillägna sig produkten som de moderna produktionsmedlen själva anvisar: å ena sidan direkt samhällelig tillägnelse som medel att uppehålla och utvidga produktionen, å andra sidan individuell tillägnelse som livs- och njutningsmedel.

Genom att det kapitalistiska produktionssättet mer och mer förvandlar det stora flertalet av befolkningen till proletärer skapar det den makt som måste genomföra denna omvälvning vid risk att eljest gå under. Genom att mer och mer driva på de stora samhälleliga produktionsmedlens förvandling till statsegendom anvisar det självt vägen för omvälvningens genomförande. Proletariatet griper statsmakten och förvandlar produktionsmedlen i första hand till statsegendom. Men därmed upphäver det sig självt som proletariat, därmed upphäver det alla klasskillnader och klassmotsättningar och följaktligen även staten som stat. Det hittillsvarande samhället har rört sig i klassmotsättningar och har därför haft behov av staten, d.v.s. av en organisation i den för tillfället utsugande klassens händer för att upprätthålla produktionens yttre betingelser eller med andra ord för att med makt hålla den utsugna klassen nere i de former för förtryck som det bestående produktionssättet föreskrev (slaveri, livegenskap eller bundenhet vid torvan, lönarbete). Staten var den officiella representanten för hela samhället, dess sammanfattning i en synlig korporation, men detta endast såtillvida som den tillhörde den klass vilken på sin tid ensam företrädde hela samhället: i forntiden de slavägande medborgarna, under medeltiden feodaladeln, i vår tid bourgeoisin. Genom att nu omsider bli faktisk representant för hela samhället, gör den sig själv överflödig. Så snart det inte längre finns någon samhällsklass att utsuga, så snart den av klassherraväldet och produktionsanarkin förorsakade kampen för tillvaron mellan enskilda och de därur uppstående konflikterna och excesserna upphört – ja, då finns det ingenting mer att undertrycka som kunde göra en särskild undertryckningsmakt, en stat, nödvändig. Den första handling, med vilken staten verkligen framträder som representant för hela samhället – besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn – är tillika dess sista självständiga handling som stat. En statsmakt som ingriper i samhällets förhållanden blir överflödig på det ena området efter det andra och staten avsomnar av sig själv. I stället för en regering över personer får vi en förvaltning av tingen och en ledning av produktionsprocessen. Staten “avskaffas” inte, den dör bort. Mot denna bakgrund bör man bedöma frasen om den “fria folkstaten”, en fras som på sin tid hade ett visst agitatoriskt berättigande men som ur vetenskaplig synpunkt är fullständigt ohållbar.[32] Mot denna bakgrund bör man likaledes värdera de så kallade anarkisternas krav att staten skall avskaffas från i dag till i morgon.

Allt sedan det kapitalistiska produktionssättets första framträdande i historien har samhällets besittningstagande av samtliga produktionsmedel ofta mer eller mindre oklart föresvävat såväl enskilda som hela sekter som framtidsideal. Men ett sådant besittningstagande blev möjligt och historiskt nödvändigt först när de materiella betingelserna för dess genomförande fanns förhanden. Liksom varje annat socialt framsteg kräver det för sitt genomförande vissa nya ekonomiska förutsättningar; det räcker inte med insikten att klassernas existens strider mot rättvisan, mot jämlikheten o.s.v., inte heller med blotta viljan att avskaffa dessa klasser. Samhällets uppdelning i en utsugande och en utsugen, en härskande och en undertryckt klass var den nödvändiga följden av produktionens ringa utveckling tidigare. Så länge det samhälleliga totalarbetet lämnar en avkastning som endast obetydligt överstiger allt vad som erfordras för att säkra allas nödtorftiga existens, så länge arbetet följaktligen för det stora flertalet av samhällsmedlemmarna tar all eller nästan all tid i anspråk, så länge måste även detta samhälle med nödvändighet vara uppdelat i klasser. Vid sidan av det stora flertalet som uteslutande sysslar med tungt arbete bildas en klass som är befriad från direkt produktivt arbete och som ombesörjer samhällets gemensamma angelägenheter: arbetsledning, statliga angelägenheter, rättsskipning, vetenskap, konst o.s.v. Det är alltså arbetsdelningens lag som ligger till grund för uppdelningen i klasser. Men det hindrar inte att denna uppdelning faktiskt genomförts med våld och rov, list och bedrägeri. Och när den härskande klassen väl en gång kommit till makten, har den aldrig uraktlåtit att befästa sitt herravälde på den arbetande klassens bekostnad och att utnyttja sin samhälleliga ledning till utsugning av massorna.

Men om klassindelningen alltså har ett visst historiskt berättigande, så gäller detta dock endast för en viss tidsperiod och under vissa samhälleliga betingelser. Den grundar sig på produktionens otillräcklighet och kommer följaktligen även att sopas bort i och med de moderna produktivkrafternas fulla utveckling. I själva verket förutsätter samhällsklassernas avskaffande en historisk utvecklingsgrad där inte endast existensen av den eller den härskande klassen har blivit en anakronism utan där en härskande klass över huvud taget och därmed själva klasskillnaden är föråldrad. Den har alltså till förutsättning en så hög utveckling av produktionen att det inte endast har blivit överflödigt utan rent av till ett hinder för det ekonomiska, politiska och intellektuella framåtskridandet att en viss klass i samhället tillägnar sig produktionsmedlen och deras avkastning ävensom politiskt herravälde och monopol på bildning och andlig ledning.

Denna punkt är nu uppnådd. Bourgeoisins politiska och ekonomiska bankrutt är knappast längre en hemlighet för den själv, och dess ekonomiska bankrutt upprepas regelbundet vart tionde år. I varje kris kväves samhället av sina egna produktivkrafter och av produkter som det inte kan avyttra och det står hjälplöst inför den absurda motsägelsen att producenterna inte har någonting att konsumera emedan det saknas konsumenter. Produktionsmedlens expansionskraft spränger de band som det kapitalistiska produktionssättet pålagt dem. Deras befrielse ur dessa band är just förutsättningen för en oavbruten, allt raskare fortskridande utveckling av produktivkrafterna och därmed en praktiskt taget obegränsad stegring av produktionen. Detta är emellertid inte allt. Genom att samhället tillägnar sig produktionsmedlen undanröjes inte endast de konstlade skrankor som nu hämmar produktionen utan även det positiva slöseri och den förstöring av produktivkrafter och produkter, som för närvarande med nödvändighet ledsagar produktionen och som når sin höjdpunkt under kriserna. Vidare frigöres en mängd produktionsmedel och produkter för det allmänna genom avskaffande av den meningslösa lyx och det slöseri som odlas av de härskande klasserna och deras politiska representanter. Möjligheterna att genom samhällelig produktion tillförsäkra alla samhällsmedlemmar en existens som inte endast är materiellt fullt tillfredsställande och dag för dag blir allt rikare utan som även garanterar dem en fullständigt fri utbildning och sysselsättning för deras kroppsliga och andliga anlag – denna möjlighet finns nu för första gången, men den finns.[12*]

I och med att samhället tar produktionsmedlen i besittning upphör varuproduktionen och därmed produktens herravälde över producenterna. Anarkin inom den samhälleliga produktionen ersättes med planmässig målmedveten organisation. Den individuella kampen för tillvaron upphör. Först därmed lämnar människan i viss mening slutgiltigt djurriket; från djuriska existensbetingelser övergår hon till verkligt mänskliga. Hela den sfär av levnadsbetingelser, som omgett människorna och hittills behärskat dem, kommer nu under deras herravälde och kontroll; människorna blir för första gången naturens medvetna, verkliga herrar i det att de blir herrar över sitt eget samhälle. Lagarna för deras eget sociala handlande som dittills framstått som främmande naturlagar, vilkas herravälde de var underkastade, kommer från och med nu att sakkunnigt användas och därmed behärskas av människorna. Människornas sammanslutning i ett samhälle som dittills tett sig som någonting av naturen och historien påtvingat blir ett uttryck för deras fria verksamhet. De objektiva, främmande makter som tidigare behärskat historien kommer under människornas egen kontroll. Först från denna stund kommer människorna fullt medvetet att själva göra sin historia, först nu kommer de samhälleliga krafter som de satt i rörelse att till övervägande delen och i en ständigt större utsträckning få de av människorna önskade verkningarna. Det är mänsklighetens språng ur nödvändighetens rike in i frihetens.[29]

Det är det moderna proletariatets historiska uppgift att genomföra denna världsbefriande handling. Den vetenskapliga socialismen däremot, som är det teoretiska uttrycket för den proletära rörelsen, har till uppgift att utforska de historiska förutsättningarna för denna omvälvning och därmed också dess egen natur samt på detta sätt göra den för uppgiften kallade men ännu undertryckta klassen medveten om förutsättningarna för och naturen av dess aktion.

III. Produktion
Efter vad som ovan sagts kommer det inte att förvåna läsaren när han får veta att den i närmast föregående avsnitt skildrade utvecklingen inte passar in i herr Dührings schema. Tvärtom. Den slungas av honom i samma avgrund som allt annat förkastligt tillsammans med “bastarderna av historiskt och logiskt fantasteri”, de “tomma konceptionerna”, “de virriga dimföreställningarna” o.s.v. För honom är ju socialismen ingalunda en nödvändig produkt av den historiska utvecklingen och ännu mindre av samtidens grovt materiella ekonomiska betingelser som endast är inriktade på det matnyttiga. Han vet bättre. Hans socialism är den slutgiltiga sanningen i sista instans, den är “samhällets naturliga system” som har sina rötter i en “universell rättfärdighetsprincip” och när denna socialism inte kan underlåta att ta notis om det faktiska läge vari den hittillsvarande syndiga historien befunnit sig – naturligtvis i avsikt att förbättra detsamma – så är detta närmast att betrakta som ett vanhelgande av rättfärdighetens rena princip. Herr Dühring skapar sin socialism liksom allt annat med tillhjälp av sina båda berömda män. Men om de hittills har fått spela herre och dräng, så låter han dem nu för omväxlings skull spela en pjäs om likaberättigande – och grundvalen för den dühringska socialismen är färdig.

Det är under sådana omständigheter självklart att herr Dühring inte tillmäter de periodiska industriella kriserna på långt när samma historiska betydelse som vi här gjort. Kriserna är för honom endast tillfälliga avvikelser från det “normala” och ger på sin höjd anledning till att “utveckla en reglerad ordning”. Det “vanliga sättet” att förklara kriserna som en följd av överproduktionen räcker inte på långt när till för hans “mer exakta uppfattning”. Visserligen är väl en sådan förklaring “acceptabel för specialkriser inom särskilda grenar” som t.ex. “när bokmarknaden översvämmas med nya upplagor av sådana verk som plötsligt friges för publicering och är lämplig för massförsäljning”. Herr Dühring kan förvisso gå till sängs i det trygga medvetandet att hans odödliga verk aldrig kommer att ställa till med någon sådan världskatastrof. För de stora kriserna är det emellertid inte överproduktion utan fastmer “efterblivenheten inom folkets konsumtion … den på konstlad väg skapade underkonsumtionen … hindren för en naturlig tillväxt av folkets behov (!) som i yttersta hand gör klyftan mellan tillgång och avsättning så kritiskt bred”. För denna sin kristeori har han även lyckligt och väl funnit en lärjunge.

Nu är emellertid massornas underkonsumtion, inskränkningen av konsumtionen till det för deras underhåll och fortplantning nödvändiga tyvärr ingen ny företeelse. Den har funnits lika länge som det funnits utsugande och utsugna klasser. Till och med i sådana historiska epoker, då massornas läge varit särskilt gynnsamt, som t.ex. i England på 1400-talet, konsumerade de för litet. De hade på långt när inte möjlighet att förfoga över sitt totala årliga produktionsresultat för konsumtion. När nu underkonsumtionen sålunda är en konstant historisk företeelse sedan årtusenden tillbaka medan den allmänna stockning i avsättning som uppstår under kriserna till följd av produktionsöverskott kommit till synes först under de senaste femtio åren, så kräves det herr Dührings hela vulgärekonomiska nonchalans för att förklara den nya konflikten inte med den nytillkomna faktorn, överproduktionen, utan med den sedan årtusenden existerande underkonsumtionen. Det är ungefär som om man i matematiken skulle vilja förklara förändringen i förhållandet mellan två storheter, en konstant och en variabel, inte med att den variabla har förändrats utan med att den konstanta förblivit densamma. Massornas underkonsumtion är en nödvändig betingelse för alla samhällsformer som grundar sig på utsugning, alltså även för den kapitalistiska: men det är först den kapitalistiska produktionsformen som för till kriser. Massornas underkonsumtion är alltså en av förutsättningarna för kriserna och spelar en sedan länge erkänd roll i dem; men den säger oss lika litet om orsakerna till att kriser förekommer för närvarande som den ger oss någon förklaring till att de inte tidigare förekommit.

Herr Dühring har över huvud taget underliga föreställningar om världsmarknaden. Vi har sett hur han som äkta tysk litteratör försöker komma till klarhet om de verkliga specialkriserna inom industrin med hjälp av inbillade kriser på bokmarknaden i Leipzig – hur han försöker föreställa sig storm på havet med hjälp av storm i vattenglas. Han inbillar sig vidare att den nuvarande företagarproduktionen “huvudsakligen måste söka avsättning just i de besittande klassernas egen krets”, vilket inte hindrar honom att endast sexton sidor längre fram på känt manér framställa järn- och bomullsindustrin som de avgörande moderna industrierna, alltså just de båda produktionsgrenar vilkas produkter endast till en försvinnande del konsumeras inom de besittande klassernas krets och mer än alla andra varor är hänvisade till massförbrukning. Hur man än vrider och vänder på herr Dühring, så finner man ingenting annat än tomt, motsägelsefullt prat hit och dit. Låt oss emellertid ta ett exempel från bomullsindustrin. När antalet spindlar, som spinner sort nummer 32 enbart i den förhållandevis lilla staden Oldham – en av det dussin städer på 50.000 till 100.000 invånare omkring Manchester vilka driver bomullsindustri – under de fyra åren från 1872 till 1875 ökade från 2,5 till 5 miljoner, så att i en enda medelstor engelsk stad lika många spindlar spinner detta enda fabrikationsnummer som hela Tysklands bomullsindustri, Elsass inräknat, och när utvidgningen av bomullsindustrins övriga grenar och lokaliteter i England och Skottland pågått i nästan samma proportion, så fordras det en kraftig dosis ingrodd fräckhet för att förklara den nu inträdda stockningen i avsättningen av bomullsgarn och väv med de engelska massornas underkonsumtion och inte med de engelska bomullsfabrikanternas överproduktion.[13*] Nog om detta. Man diskuterar inte med folk, som är så okunniga i ekonomiska ting att de över huvud taget betraktar Leipzigs bokmarknad som en marknad i den moderna industrins mening. Låt oss därför nöja oss med konstaterandet att det enda herr Dühring i fortsättningen har att meddela beträffande kriserna inskränker sig till att det ifråga om dem inte rör sig om något annat “än ett vanligt växelspel mellan spänning och avslappning”, att överspekulationen “inte bara beror på den planlösa anhopningen av privatföretag” utan att “även den enskilda företagarens alltför stora brådska och bristen på privat omtänksamhet bör räknas bland orsakerna till de alltför stora utbuden”. Och vad är väl i sin tur “orsakerna” till brådska och brist på privat omtänksamhet? Just den planlöshet inom den kapitalistiska produktionen som framträder i den planlösa anhopningen av privatföretag. Att förväxla ett ekonomiskt faktum med en moralisk förebråelse för nöjet att upptäcka en ny orsak, det vittnar kanske om en väl stark “brådska”.

Låt oss därmed lämna kriserna. Sedan vi i det föregående avsnittet påvisat att krisernas nödvändiga samband med det kapitalistiska produktionssättet, deras betydelse som kriser för produktionssättet som sådant och som pådrivningsmedel för den sociala omdaningen, behöver vi inte spilla fler ord på herr Dührings banaliteter i detta tema. Vi övergår till hans positiva prestationer, till “det naturliga samhällssystemet”.

Detta på “en universell rättfärdighetsprincip” – d.v.s. utan hänsynstagande till besvärande materiella fakta – uppbyggda system består av en federation av hushållningskommuner som alla erkänner “rätten att byta boplats och nödvändigheten att i överensstämmelse med bestämda lagar och förvaltningsnormer inta nya medlemmar”. Hushållningskommunen själv är framför allt “en omfattande schematik av mänskligt-historisk räckvidd” och går långt utöver de “vilseledande halvheterna” hos t.ex. en viss Marx. Den består av “en gemenskap av personer, förbundna med varandra genom sin offentliga förfoganderätt över ett markområde och en grupp produktionsetablissemang för gemensam verksamhet och gemensam andel i avkastningen”. Den offentliga rätten är “en sakrätt … i betydelsen av ett rent publicistiskt förhållande till naturen och till produktionsinrättningarna”. Vad detta skall betyda, det må hushållningskommunens framtida jurister bry sin hjärna med, vi avstår från varje försök. Så mycket får vi emellertid veta att rätten ifråga ingalunda är identisk med den “korporativa egendomen hos arbetarsammanslutningar”, vilka senare inte skulle utesluta ömsesidig konkurrens eller ens utsugning genom lönarbete. Varvid han så låter undfalla sig att föreställningen om “gemensamhetsegendom” sådan den återfinnes även hos Marx “åtminstone är oklar och betänklig emedan denna framtidsvision alltid får skenet av att inte betyda något annat än arbetargruppernas korporativa egendom”. Detta är återigen en av herr Dührings många vanliga “plumpheter” att pådyvla andra åsikter, “för vilkas vulgära karaktär (som han själv säger) endast det vulgära ordet hutlöshet skulle vara fullt passande”. Det är en osanning, som är lika mycket gripen ur luften som herr Dührings andra påhitt, att gemensamhetsegendomen enligt Marx är en “samtidigt individuell och samhällelig egendom”.

I varje fall synes så mycket vara klart: en hushållningskommuns publicistiska rätt till sina arbetsmedel är helt igenom en äganderätt, åtminstone gentemot varje annan hushållningskommun samt även gentemot samhället och staten. Men den skall inte innebära makt “att avskilja sig … från yttervärlden, ty mellan de olika kommunerna upprätthålls rätten att byta boplats och nödvändigheten av att i överensstämmelse med bestämda lagar och förvaltningsnormer inta nya medlemmar … ett medlemskap påminnande om … det nuvarande medlemskapet i en politisk sammanslutning eller deltagandet i ekonomiska kommunala angelägenheter”. Det kommer sålunda att finnas rika och fattiga hushållningskommuner, och utjämningen sker genom befolkningens dragning till de rika och avflyttning från de fattiga kommunerna. Även om herr Dühring alltså vill avskaffa konkurrensen beträffande produkter mellan de enskilda kommunerna genom att organisera handeln nationellt, så låter han inte desto mindre konkurrensen mellan producenterna fortsätta att existera. Tingen undandrages konkurrensen, människorna underkastas alltjämt densamma.

Vi är emellertid ännu inte på långa vägar färdiga med den “publicistiska rätten”. Två sidor längre fram förklarar herr Dühring för oss att hushållningskommunen i första hand sträcker sig “lika långt som det politiskt-samhälleliga område vars invånare är sammanfattade till ett enhetligt rättssubjekt och i denna egenskap har förfoganderätten över all jord, alla bostäder och alla produktionsinrättningar”. Det är sålunda ändå inte den enskilda kommunen som äger förfoganderätten utan hela nationen. Den “offentliga rätten”, “sakrätten”, det “publicistiska förhållandet till naturen” o.s.v. – alla dessa ting är alltså inte bara “oklara och betänkliga”, de står även i direkt motsättning till sig själva. I själva verket förutsättes här, åtminstone i den mån varje enskild kommun likaledes uppfattas som ett rättssubjekt, en “samtidigt individuell och samhällelig egendom”, och denna senare “dimmiga föreställning” är följaktligen återigen endast tillfinnandes hos herr Dühring själv.

Hur som helst förfogar hushållningskommunen i varje fall över sina arbetsmedel för produktionsändamål. Hur försiggår denna produktion? Så långt vi kan döma efter herr Dührings uttalande går den helt i den gamla stilen, bara med den skillnaden att kommunen träder i kapitalistens ställe. På sin höjd erfar vi att valet av yrke först nu blir fritt för var och en och att lika arbetsplikt existerar.

Grundformen för all hittillsvarande produktion är arbetsdelningen, å ena sidan inom samhället och å andra sidan inom varje enskild produktionsanstalt. Vilken ställning intar den dühringska “socialiteten” på denna punkt?

Den första stora samhälleliga arbetsdelningen är stadens skiljande från landsbygden. Denna antagonism är enligt herr Dühring “enligt sakens natur oundviklig”. “Det är emellertid betänkligt att föreställa sig att klyftan mellan jordbruk och industri inte skulle kunna utfyllas. I själva verket existerar redan en viss kontinuitet i övergångarna, och denna ser ut att tillta i framtiden”. Redan nu har tvenne industrier nästlat sig in i jordbruket och lanthushållningen: “i första hand brännerierna och i andra hand tillverkningen av betsocker … sprittillverkningen är av sådan betydelse att man snarare har en tendens att under- än överskatta den”. Och “om man kunde tänka sig att det till följd av något slags upptäckt inom en större krets av industrier uppstod ett behov att lokalisera driften till landsorten och omedelbart ansluta den till produktionen av råvarorna”, så skulle motsättningen mellan stad och land därigenom försvagas och man skulle “ernå den allra bredaste grundval för civilisationens utveckling”. Emellertid “kan en liknande effekt även föreställas på annat sätt. Vid sidan av de tekniska kraven tränger sig de sociala behoven alltmer i förgrunden, och om dessa senare blir utslagsgivande för grupperingarna av den mänskliga verksamheten, så kommer det inte längre att bli möjligt att försumma de fördelar som en systematisk intim förbindelse mellan verksamheten inom lanthushållningen och det tekniska förädlingsarbetet erbjuder”.

Nu tränger sig ju de sociala behoven alldeles särskilt i förgrunden inom hushållningskommunen, och denna borde alltså vara speciellt intresserad av att i största utsträckning tillägna sig de ovannämnda fördelarna av ett närmande mellan jordbruk och industri? Vi förväntar att herr Dühring under sådana förhållanden inte skall försumma att i önskvärd utsträckning meddela oss sin “mer exakta uppfattning” av hushållningskommunens ställning till denna fråga. Läsaren göre sig emellertid inga förhoppningar. Ovanstående magra, hjälplösa och utnötta fraser, som alltjämt kretsar inom den preussiska landsrättens brännvinsbrännande och betsockerproducerande verksamhetsområde, är allt vad herr Dühring har att säga oss om motsättningen mellan stad och land, i nutid som i framtid.

Vi övergår till arbetsdelningen i detalj. Här är herr Dühring redan litet “mer exakt”. Han talar om “en person som uteslutande skall ägna sig åt en art av verksamhet”. Gäller det att upprätta en ny produktionsgren, så är frågan helt enkelt den hur man åt ett visst antal existenser vilka skall ägna sig åt tillverkningen av en artikel samtidigt skall kunna skaffa fram den för dem erforderliga konsumtionen (!). Ingen produktionsgren kommer i socialiteten “att ta någon stor befolkning i anspråk”. Och även inom socialiteten finns det “särskilda ekonomiska variationer alltefter människornas levnadssätt”. Av detta att döma förblir allt inom produktionens sfär ungefär som förut. Visserligen råder i det hittillsvarande samhället en “felaktig arbetsdelning”; men vad den består i och vad den skall ersättas med i hushållningskommunen, därom får vi bara veta följande:

“Vad angår själva arbetsdelningen, så har vi redan påpekat att den kan betraktas som avklarad så snart man tagit vederbörlig hänsyn till fakta beträffande olika naturförhållanden och de personliga kvalifikationerna.”

Vid sidan av kvalifikationerna gör sig också den personliga böjelsen gällande:

“Lusten att höja sig till verksamhetsområden som kräver större kvalifikationer och utbildning beror uteslutande på böjelsen för ifrågavarande sysselsättning och på dragningen att utöva just denna och ingen annan sak” (utöva en sak!). Men härigenom kommer tävlandet att stimuleras inom socialisten, “produktionen får som sådan ett intresse och den själlösa instinkt som i produktionen endast ser ett medel att tjäna pengar kommer inte längre att sätta sin prägel på förhållandena”.

I varje samhälle med ursprunglig produktionsutveckling – och dit hör det nuvarande – behärskar inte producenterna produktionsmedlen utan produktionsmedlen producenterna. I varje sådant samhälle förvandlas varje ny hävstång för produktionen med nödvändighet till ett nytt medel att förslava producenten under produktionsmedlen. Detta gäller framför allt den hävstång som var den mäktigaste före storindustrins uppkomst – arbetsdelningen. Redan den första stora arbetsdelningen, stadens skiljande från landet, dömde landsbygdens befolkning till tusenårslång fördumning och varje stadsbo till slaveri under sitt hantverk. Den upphävde grundvalen för den enes andliga utveckling och den andres kroppsliga. När bonden tillägnar sig jorden och stadsbon sitt hantverk, så tillägnar sig samtidigt jorden bonden och hantverket hantverkaren. I det arbetet delas, delas också människan. För utbildningen i en enda verksamhetsgren offras alla övriga kroppsliga och andliga kvalifikationer. Människan förtvinar i samma mån som arbetsdelningen utvecklas och når sin höjdpunkt i manufakturen. Manufakturen uppdelar hantverket i dess enskilda deloperationer och fördelar dem på var sin särskilda arbetare som sedan får dess utförande till livsuppgift och fjättrar så arbetaren för hela hans återstående livstid vid en bestämd delfunktion och ett bestämt verktyg. “Den gör arbetaren till en andlig krympling i det den drivhusmässigt befrämjar hans detaljskicklighet genom att undertrycka en värld av produktiva drifter och anlag … Individen själv sönderstyckas och förvandlas till ett automatiskt verktyg för delarbete” (Marx [“Kapitalet”, första delen, sid. 327]) – ett verktyg som i många fall uppnår sin fullkomning först genom att arbetaren bokstavligt talat stympas både i kroppsligt och andligt avseende. Storindustrins maskineri degraderar arbetaren ytterligare från maskin till rent maskintillbehör. “I stället för den livslånga specialiteten att föra ett delverktyg träder den livslånga specialiteten att betjäna en delmaskin. Maskineriet missbrukas till att från barnsben förvandla arbetaren till en del av en delmaskin” (Marx). Och inte endast arbetaren utan även de klasser som direkt eller indirekt utsuger arbetaren förslavas genom arbetsdelningen under det verktyg varmed de utövar sin verksamhet. Den själlöse borgaren blir slav under sitt kapital och sin egen profithunger, juristen under sina förbenade rättsföreställningar, vilka behärskar honom som en självständig makt, de “bildade stånden” över huvud taget under sina skiftande fackfördomar och ensidigheter, under sin egen kroppsliga och andliga närsynthet. De förtvinar under en uppfostran som inriktats på en enda specialitet och under ett livslångt fjättrande vid denna specialitet – även i sådana fall där specialiteten ifråga inte är något annat än rena dagdriveriet.

Redan utopisterna var fullt på det klara med verkningarna av arbetsdelningen som stympar både arbetaren och hans arbetsverksamhet och inskränker den senare till ett livslångt, enformigt och mekaniskt upprepande av ett och samma handgrepp. Såväl Fourier som Owen kräver upphävande av motsättningen mellan stad och land som första grundbetingelse för att kunna avskaffa den gamla arbetsdelningen över huvud taget. Båda kräver att befolkningen fördelas över landet i grupper på 1.600 till 3.000 människor; varje grupp bor i ett jättepalats i centrum av sitt område och har gemensamt hushåll. Fourier talar visserligen här och där om städer, men dessa består i sin tur endast av fyra eller fem sådana palats som ligger nära varandra. Båda anser att varje samhällsmedlem skall delta såväl i jordbruket som i industrin; hos Fourier spelar i det senare fallet hantverk och manufaktur huvudrollen, hos Owen däremot storindustrin och han ställer redan kravet att ångkraft och maskineri införes i hushållsarbetet. Men såväl inom jordbruket som industrin kräver båda största möjliga omväxling i varje individs sysselsättning och i överensstämmelse därmed att ungdomen erhåller så allsidig teknisk utbildning som möjligt. Båda anser att människan skall utvecklas universellt genom universell praktisk verksamhet och att arbetet skall återfå sin genom delningen förlorade stimulerande dragningskraft, framför allt tack vare omväxlingen själv och den däremot svarande korta varaktighet hos den “sittning”, för att bruka Fouriers uttryck, som ägnas vart och ett av de olika arbetena. Båda två har kommit betydligt längre än herr Dühring, vars tänkesätt är hämtat från de utsugande klasserna, vilka anser motsättningen mellan stad och land till sin natur oundviklig. I likhet med dessa klasser är herr Dühring fången i fördomen att ett visst antal “existenser” under alla förhållanden måste vara dömda att framställa en artikel och vill föreviga de efter levnadssättet anpassade “ekonomiska variationerna” hos människorna, d.v.s. hos folk som har glädje av att utöva just denna sak och ingen annan och som har sjunkit så djupt att de gläder sig åt att själva förslavas och bli ensidiga. Om man jämför detta med grundtankarna i “idioten” Fouriers mest dumdristiga fantasier eller t.o.m. de torftigaste idéerna hos den “svage och torftige” Owen står herr Dühring där som en storordig dvärg, en slav under sin egen arbetsdelning.

I och med att samhället gör sig till herre över samtliga produktionsmedel för att planmässigt använda dem för samhällets bästa, gör det slut på människornas hittillsvarande slaveri under sina egna produktionsmedel. Samhället kan självklart inte befria sig utan att varje individ samtidigt befrias. Det gamla produktionssättet måste därför omvälvas från grunden och i synnerhet måste arbetsdelningen försvinna. I dess ställe måste det komma en organisation där ingen enskild individ kan vältra över sin andel av det produktiva arbetet, denna naturliga förutsättning för den mänskliga existensen, på andra, där det produktiva arbetet i stället för ett medel till förslavande blir ett medel för människornas befrielse genom att ge varje individ tillfälle att utbilda och utöva alla sina kroppsliga och andliga färdigheter i alla riktningar och där arbetet på angivet sätt förvandlas från en börda till en glädjekälla.

Detta är i dag inte längre någon fantasi, en from önskan. Redan på produktivkrafternas nuvarande utvecklingsstadium kan arbetstiden, under förutsättning av allas deltagande i produktionen, reduceras till ett relativt minimum. Det räcker med den stegring i produktionen som måste bli en följd av att dessa krafter övergår i samhällets ägo, att de ur det kapitalistiska produktionssättet uppkommande hindren och störningarna undanröjes och att slöseriet med produkter och produktionsmedel övervinnes.

Inte heller kommer arbetets produktivitet att bli lidande på kravet om den gamla arbetsdelningens upphävande. Detta krav har tvärtom tack vare storindustrin blivit en betingelse för produktionen som sådan. “Maskindriften upphäver nödvändigheten att manufakturmässigt fjättra arbetargrupperna vid de åt dem anvisade maskinerna genom tvång för den enskilde arbetaren att hela tiden ägna sig åt samma funktion. Då den totala driften i fabriken inte utgår från arbetaren utan från maskinen, kan ett fortlöpande personutbyte äga rum utan att arbetsprocessen behöver avbrytas … Den snabbhet slutligen, med vilken man i unga år lär sig att betjäna en maskin, undanröjer likaså nödvändigheten att uppfostra en särskild klass av arbetare uteslutande till maskinarbetare.” Men trots att den gamla arbetsdelningen med dess förödande specialisering alltså har blivit tekniskt överflödig, måste det kapitalistiska produktionssättet inte desto mindre fortsätta att använda sig av den – ända till dess maskinerna själva gör uppror mot denna anakronism. Den moderna storindustrin bygger på revolutionär grund. “Genom maskineri, kemiska processer och andra metoder omvälver den beständigt produktionens tekniska grundval och därmed även arbetarens funktioner och arbetsprocessens sociala sammansättning. Samtidigt revolutionerar den oupphörligt arbetsdelningen i samhället och slungar kapitalet och arbetarmassorna ur en produktionsgren in i en annan. Storindustrin förutsätter sålunda till sin natur växling i arbetet, variabla funktioner, en allsidig rörlighet hos arbetaren … Vi har sett hur denna absoluta motsättning … utmynnar i en oavbruten masslakt av arbetare, ett omåttligt slöseri med arbetskraft och i den samhälleliga anarkins härjningar. Detta är den negativa sidan. Men ehuru växlingen i arbetet bryter sig fram som en tvingande naturlag och med en naturlags blint förstörande verkan där den stöter på hinder, så är det dock först storindustrin som genom sina katastrofer gör det till en fråga om liv och död att erkänna den som en allmän samhällelig produktionslag tillika med arbetarens största möjliga mångsidighet och att anpassa förhållandena efter dess normala tillämpning i praktiken. Den gör det till en fråga om liv och död att utrota den styggelse som ligger däri att en stor arbetarbefolkning, levande under eländiga villkor, skall hållas disponibel i reserv för kapitalets växlande exploateringsbehov och ersätta den med människans absoluta disponibilitet för växlande arbetsuppgifter – eller med andra ord, att ersätta delindividen, den blotta bäraren av en samhällelig detaljfunktion, med den fullt utvecklade individen, för vilken olika samhälleliga funktioner utgör varandra avlösande sysselsättningar.” (Marx: “Kapitalet”, [första delen, sid. 448-449.])

I och med att storindustrin lärt oss att förvandla den mer eller mindre spontant uppkommande molekylrörelsen till en massrörelse för tekniska ändamål har den samtidigt i hög grad befriat den industriella produktionen från dess lokala skrankor. Vattenkraften var lokal, ångkraften är fri. Om vattenkraften med nödvändighet hör hemma på landet, så är ångkraften ingalunda nödvändigt någon stadsföreteelse. Det är dess kapitalistiska utnyttjande som övervägande koncentrerar den till städerna och skapar om fabriksbyar till fabriksstäder. Men därmed undergräver den samtidigt betingelserna för sin egen verksamhet. Ångmaskinens första krav och huvudkravet för nästan alla av storindustrins verksamhetsgrenar är tillgång till förhållandevis rent vatten. Men fabriksstaden förvandlar allt vatten till stinkande kloaker. I lika hög grad som koncentrationen till städerna är en grundbetingelse för den kapitalistiska produktionen, i lika hög grad eftersträvar alltså varje enskild industrikapitalist ständigt att komma bort från de storstäder som uppstått som en nödvändig följd av den kapitalistiska produktionen och förlägga sin verksamhet till landsbygden. Denna process kan studeras i detalj i textilindustridistrikten i Lancashire och Yorkshire. Den kapitalistiska storindustrin skapar där ständigt nya storstäder genom att den oupphörligt flyr från staden till landet. Likadant är det i metallindustridistrikten där delvis andra orsaker har samma verkan.

Att upphäva denna nya form av ödesdigert kretslopp, denna motsättning som ständigt skapas på nytt i den moderna industrin, är i sin tur möjligt endast genom att upphäva dess kapitalistiska karaktär. Endast ett samhälle som låter sina produktivkrafter harmoniskt gripa in i varandra efter en enda stor plan kan tillåta industrin att sprida ut sig över hela landet på det sätt som det bäst passar dess egen utveckling och utvecklingen av övriga element i produktionen.

Med hänsyn till det här sagda är ett upphävande av motsättningen mellan stad och land inte endast möjligt – det har rent av blivit till en tvingande nödvändighet för den industriella produktionen, lika väl som det blivit till en nödvändighet för jordbruksproduktionen för att inte tala om den offentliga hälsovården. Endast genom att sammansmälta staden med landet kan man undanröja den nuvarande förgiftningen av luften, vattnet och marken, endast därigenom kan de massor, som nu avtynar av sjukdom i städerna, komma i den situationen att deras gödsel användes för växtodling i stället för att alstra sjukdomar.

Den kapitalistiska industrin har redan gjort sig relativt oberoende av de lokala skrankor som ligger i bundenheten till råvarornas produktionsplats. Textilindustrin bearbetar till största delen importerade råvaror. Spansk järnmalm bearbetas i England och Tyskland, spansk och sydamerikansk kopparmalm bearbetas i England. Varje kolgruveområde tjänstgör som bränsleleverantör för en industriell omnejd som årligen växer långt över kolfältets gränser. Utefter hela den europeiska kusten drivs ångmaskiner med engelska och på vissa ställen med tyska och belgiska kol. Ett samhälle som befriats från den kapitalistiska produktionens skrankor kan gå ändå mycket längre. Genom att frambringa ett släkte av allsidigt utbildade producenter som förstår de vetenskapliga grundvalarna för den industriella produktionen och där varje individ praktiskt genomgått en hel rad produktionsgrenar från början till slut, skapar det en ny produktivkraft som mer än väl uppväger arbetet med transporten av råvaror och bränsle från mera avlägset belägna orter.

Att upphäva skillnaden mellan stad och land är alltså inte någon utopi, inte ens i det avseendet att dess genomförande kräver att storindustrin blir så jämt fördelad över hela landet som möjligt. Civilisationen har i storstäderna efterlämnat ett arv som det förvisso kommer att kosta mycken tid och möda att undanröja. Men det måste och skall undanröjas, även om det blir en lång och svår process. Vilken framtid som än må vänta det tyska riket av preussisk nation[33], så kan Bismarck gå i graven i det stolta medvetandet att hans älsklingsdröm skall gå i uppfyllelse: storstädernas undergång.

Det är mot denna bakgrund som man bör se herr Dührings barnsliga föreställning att samhället skulle kunna ta samtliga produktionsmedel i sin ägo utan att från grunden omvälva det gamla sättet att producera och framför allt utan att avskaffa den gamla arbetsdelningen liksom hans övertygelse att alla problem måste vara lösta om man bara gör rättvisa åt “naturförhållandena och de personliga färdigheterna” – naturförhållanden där till på köpet massor av existenser skall fortsätta att förslavas under tillverkningen av en artikel, hela “befolkningen” tas i anspråk för en speciell industrigren och mänskligheten liksom förut delas i ett antal olika “ekonomiska variationer”, så att det finns “grovarbetare” och “arkitekter”. Samhället skall bli herre över produktionsmedlen i deras helhet, medan varje individ förblir slav under sitt produktionsmedel och endast har att välja vilket produktionsmedel han föredrar. Det är även mot denna bakgrund vi måste erinra oss att herr Dühring anser att skiljandet av staden från landet “till sin natur är oundvikligt” och bara kan upptäcka en obetydlig motvikt i de till sin karaktär specifikt preussiska industrigrenarna brännvinsbränning och betesockerberedning, att han gör industrins utbredning på landsbygden beroende av något slags framtida upptäckter och av det pockande behovet att omedelbart ansluta verksamheten till fyndplatsen för råvarorna – råvaror som redan nu förbrukas på allt större avstånd från sin ursprungsort! – och att han slutligen försöker hålla ryggen fri genom att försäkra att de sociala behoven nog kommer att framtvinga ett närmande mellan jordbruk och industri även i strid med de ekonomiska hänsynen, som om detta närmande skulle innebära en ekonomisk uppoffring!

För att se de revolutionära element som kommer att undanröja den gamla arbetsdelningen och därmed även det som skiljer stad från land och omvälva hela produktionen – element som ligger slumrande i den moderna storindustrins produktionsbetingelser men som hindras i sin utveckling av det nuvarande kapitalistiska produktionssättet – för att se dessa element måste man visserligen ha en något vidare horisont än den preussiska landslagens giltighetsområde, det land där brännvin och betsocker är de avgörande industriprodukterna och där man kan studera handelskriserna på bokmarknaden. För att se dem måste man känna den verkliga storindustrin, dess historia och nuvarande verklighet, särskilt i det land som är dess ursprungsort och där den har fått sin klassiska utformning. Men är man å andra sidan förtrogen med allt detta – ja, då kommer man heller inte att ha en tanke på att vilja förflacka och degradera den moderna vetenskapliga socialismen till herr Dührings specifikt preussiska socialism.

IV. Fördelning
Vi har redan tidigare sett att den dühringska ekonomin utmynnade i påståendet: Det kapitalistiska produktionssättet är gott och kan få bestå, men det kapitalistiska fördelningssättet är av ondo och måste försvinna. Vi finner nu att herr Dührings “socialitet” inte är något annat än en tillämpning av detta påstående i fantasin. I verkligheten visade det sig att herr Dühring nästan inte alls har någonting att invända mot det kapitalistiska samhällets produktionssätt som sådant, att han i allt väsentligt vill behålla den gamla arbetsdelningen och följaktligen knappast har ett ord att säga om produktionen i sin hushållningskommun. Produktionen är förvisso ett område där det rör sig om handgripliga fakta och där den “rationella fantasin” har föga svängrum för sin fria själs vingslag, emedan faran för en blamage där ligger alltför nära. Fördelningen däremot som enligt herr Dührings åsikt alls inte sammanhänger med produktionen utan bestämmes genom en ren viljeakt – fördelningen är på förhand bestämd att tjänstgöra som experimentalfält för hans “sociala alkemi”.

Mot lika produktionsplikt för alla står lika konsumtionsrätt, organiserad i hushållningskommunen och i handelskommunen, vilken senare omfattar ett större antal hushållningskommuner. Här “utbytes arbetet … efter principen om likvärdighet med annat arbete … prestation och motprestation representerar här verklig likhet ifråga om arbetsmängd”. Och “jämställandet av människokrafterna” gäller, väl att märka, “oberoende av om individerna har presterat mer eller mindre eller till äventyrs ingenting alls”: ty man kan betrakta alla prestationer i den mån de tar tid och krafter i anspråk som arbetsprestationer – alltså även kägelspel och promenader. Utbyte äger emellertid inte rum mellan enskilda individer, emedan totaliteten är ägare till alla produktionsmedel och sålunda även till alla produkter, utan mellan hushållningskommunen och dess enskilda medlemmar å ena sidan och mellan de olika hushållningskommunerna och handelskommunerna å den andra.

“Särskilt kommer de enskilda hushållningskommunerna att inom sin egen ram ersätta detaljhandeln med en fullt planmässig avsättning.”

Likadant organiseras handeln i större skala:

“Det fria ekonomiska samhället … blir på så sätt en stor bytesinrättning vars transaktioner försiggår på den grundval som de ädla metallerna erbjuder. Insikten om den oundgängliga nödvändigheten av nämnda grundval skiljer vårt schema från alla de dimföreställningar vari även de mest rationella socialistiska system i sin gängse utformning är insvepta.”

Hushållningskommunen, som först av alla tillägnar sig den samhälleliga produkten, har till uppgift att vid utbytet alltefter de genomsnittliga produktionskostnaderna fastställa “ett enhetligt pris för varje slag av artiklar”.

“Vad produktionens så kallade självkostnader för närvarande … betyder för värde och pris, det skall (inom socialiteten) anges av den till förbrukning anslagna arbetsmängden. Denna arbetsmängd beräknas enligt principen om varje individs likaberättigande även i ekonomiskt avseende, i sista hand under hänsynstagande till antalet deltagande, och ger till resultat ett prisförhållande som samtidigt motsvarar produktionens naturförhållanden och den samhälleliga nyttjanderätten. Produktionen av ädla metaller är liksom f.n. utslagsgivande för bestämmandet av pengarnas värde … Man ser härav att den förändrade samhällsförfattningen inte endast bevarar den bestämningsgrund och det mått som ligger till grund för värdena och därmed även för de förhållanden under vilka produkterna ömsesidigt utbytes utan att först den i behörig utsträckning tillgodogör sig dem.”

Det berömda “absoluta värdet” är äntligen realiserat.

Å andra sidan är emellertid kommunen även tvungen att sätta individerna i stånd att av kommunen köpa de producerade artiklarna. Detta sker genom att den dagligen eller per vecka eller månad till var och en utbetalar en viss penningsumma som motprestation till vederbörandes arbete, en summa som bör vara lika stor för alla. “Det är därför likgiltigt ur socialitetens synpunkt om man säger att arbetslönen försvinner eller att den måste bli den enda formen för ekonomiska inkomster.” Lika löner och lika priser skapar emellertid en “kvantitativ om också inte kvalitativ likhet i konsumtionen” och därmed är “rättfärdighetens universella princip” ekonomiskt förverkligad. Hur man skall bestämma storleken av denna framtidslön, därom säger oss herr Dühring inte mycket. Vi får bara veta att här liksom i alla andra fall “lika arbete utbytes mot lika arbete”. För sex timmars arbete måste man följaktligen betala en penningsumma som likaledes representerar sex timmars arbete.

“Rättfärdighetens universella princip” är dock ingalunda att förväxla med det simpla jämlikhetsmakeri som gör borgaren så uppbragt mot varje slags kommunism, särskilt den spontana arbetarkommunismen. Denna princip är inte på långt när så obeveklig som det kanske kan se ut. Den “principiella jämställdheten i ekonomiska rättsanspråk utesluter inte att man frivilligt tillfogar ett uttryck för särskilt erkännande och beundran utöver det som rättvisan kräver … Samhället hedrar sig självt genom att tillerkänna de större prestationerna en måttlig mer förtjänst för konsumtion.” Och herr Dühring hedrar sig även själv i det han sammansmälter duvans oskuld och ormens list i sin rörande omsorg om de framtida dühringarnas måttliga merkonsumtion.

Därmed är det kapitalistiska fördelningssättet slutgiltigt undanröjt.

Ty “om vi antar att någon i det nu skildrade tillståndet verkligen skulle ha ett överskott av privata medel till sitt förfogande, så skulle han inte kunna utnyttja det som kapital. Ingen enskild individ och ingen grupp av individer skulle kunna överta överskottet och använda det för produktivt ändamål annat än genom byte eller köp, men det skulle aldrig inträffa att någon betalade honom ränta eller vinst för det”. Därför är “arv i överensstämmelse med likhetens grundsats” tillåtna. Detta är ofrånkomligt, ty “en viss arvsrätt kommer alltid att förbli den nödvändiga följden av familjeprincipen”. Arvsrätten kommer heller “inte att föra till någon anhopning av omfångsrika förmögenheter, då egendomsbildningen här … aldrig kan få till ändamål att skapa produktionsmedel och rena rentierexistenser”.

Och därmed skulle hushållningskommunen lyckligt och väl vara färdig. Låt oss nu se hur den hushållar.

Vi antar att alla herr Dührings antagande är fullständigt realiserade; vi förutsätter alltså att hushållningskommunen betalar var och en av sina medlemmar en penningsumma på låt oss säga tolv mark för sex timmars arbete, i vilken summa likaledes sex arbetstimmar är förkroppsligade. Vi antar likaledes att priserna exakt motsvarar värdena, d.v.s. endast omfattar kostnaderna för råvarorna, förslitningen av maskinerna, förbrukningen av arbetsmedel och den betalda arbetslönen. En hushållningskommun på hundra arbetande medlemmar producerar då dagligen varor till ett värde av 1.200 mark, per år med trehundra arbetsdagar ett värde av 360.000 mark, och utbetalar denna summa till sina medlemmar, av vilka var och en får 12 mark per dag eller 3.600 mark om året, vilket han föredrar. Vid årets slut, och efter hundra år, är kommunen inte rikare än när den startade. Den kommer under denna tid inte ens att vara i stånd att tillfoga en måttlig merförtjänst till herr Dührings konsumtion om den inte vill tära på sitt förråd av produktionsmedel. Ackumulationen har blivit totalt bortglömd. Värre än så: eftersom ackumulationen är en samhällelig nödvändighet och innehållandet av pengar den bekvämaste formen för ackumulation, så uppmuntrar organisationen av hushållningskommunen direkt sina medlemmar att ackumulera privat och därmed att förstöra kommunen.

Hur skall man undgå denna antagonism i hushållningskommunens natur? Den skulle kunna ta sin tillflykt till den populära metoden att “lägga på en tribut”, att öka priserna, och sälja sin årsproduktion för 480.000 mark i stället för 360.000 mark. Men då alla andra hushållningskommuner är i samma situation och sålunda måste göra likadant, så skulle var och en av dem i utbyte med den andra få betala lika mycket “tribut” som den själv tar in, och tillägget skulle alltså få ersättas enbart av de egna medlemmarna.

Eller också klarar den av saken lätt och ledigt genom att för sex timmars arbete betala varje medlem produkten av mindre än sex timmars arbete, låt oss säga av fyra arbetstimmar, d.v.s. åtta mark i stället för tolv mark, men låta varupriserna förbli på samma nivå som förut. Kommunen gör i detta fall direkt och öppet det som den i förra fallet försökte att göra hemligt på en omväg: den skapar ett marxistiskt mervärde till ett årligt belopp av 120.000 mark genom att på ett fullständigt kapitalistisk sätt underbetala sina medlemmars prestationer och samtidigt beräkna fullt värde för de varor, som de endast kan köpa av kommunen. Hushållningskommunen kan följaktligen bilda en reservfond endast genom att avslöja sig som ett “förädlat” trucksystem[14*] på bredaste kommunistiska grundval.

Två alternativ är alltså möjliga: antingen byter hushållningskommunen ut “lika arbete mot lika arbete” och då kan inte den själv utan endast privatpersoner ackumulera en fond för upprätthållande och utvidgning av produktionen. Eller också bildar den en sådan fond och då byter den inte ut “lika arbete mot lika arbete”.

Så förhåller det sig med innehållet av det utbyte som äger rum inom hushållningskommunen. Hur står det till med dess formella sida? Utbytet förmedlas medels metallpengar och herr Dühring bröstar sig inte så litet över den “mänskligt-historiska räckvidden” av denna förbättring. Men i umgänget mellan kommunen och dess medlemmar är pengarna alls inga pengar, de fungerar inte som pengar. De tjänar som rena arbetscertifikat, de konstaterar, för att tala med Marx, “endast producentens individuella andel av det gemensamma arbetet och hans individuella anspråk på den för konsumtion bestämda delen av den gemensamma produkten” och är i denna funktion “lika litet ‘pengar’ som t.ex. en teaterbiljett”. De kan i det avseendet ersättas med vilket värdetecken som helst, såsom Weitling ersätter dem med en “kommersbok”, i vilken arbetstimmarna bokföres på den ena sidan och de för dem erhållna njutningarna på den andra. Kort sagt, de fungerar i umgänget mellan hushållningskommunen och dess medlemmar helt enkelt som de owenska “arbetstimpengarna”, denna “skenskapelse” som herr Dühring så högdraget ser ner på men som han här alltså själv måste införa i sin framtida hushållning. Om den biljett som betecknar måttet av uppfylld “produktionsplikt” och den därigenom förvärvade “konsumtionsrätten” är en papperslapp, en spelmark eller ett guldstycke, är fullständigt likgiltigt för detta ändamål. Men ingalunda för andra ändamål, vilket kommer att visa sig.

Om metallpengarna sålunda redan i umgänget mellan hushållningskommunen och dess medlemmar inte fungerar som pengar utan endast som maskerade arbetsbevis, så kommer de ännu mindre att ha någon penningfunktion i utbytet mellan de olika kommunerna. Här är, enligt herr Dührings förutsättningar, metallpengarna totalt överflödiga. I verkligheten torde det räcka med en ren bokföring, varvid utbytet av produkter av lika arbete mot produkter av lika arbete kan äga rum mycket enklare om man räknar med arbetets naturliga måttstock i tiden, arbetstimmen, än om man först förvandlar arbetstimmarna till pengar. Utbytet är i verkligheten rena naturautbytet; alla merfordringar kan lätt och enkelt utjämnas genom anvisningar på andra kommuner. Men om en kommun verkligen skulle komma på minussidan i förhållande till andra kommuner, så kan inte “summan av allt guld som finns i universum”, även om det aldrig så mycket är “pengar av naturen,” bespara kommunen från att ersätta denna skuld genom en ökning av det egna arbetet, försåvitt den inte vill råka i beroende av andra kommuner. För övrigt bör läsaren fortfarande hålla i minnet att vi här ingalunda gör några framtidskonstruktioner. Vi godtar helt enkelt herr Dührings förutsättningar och drar bara de oundvikliga slutsatserna ur dem.

Varken i utbytet mellan hushållningskommunen och dess medlemmar eller i utbytet mellan de olika kommunerna kan alltså guldet, som “av naturen” är pengar, komma så långt att det förverkligar denna sin natur. Trots detta föreskriver herr Dühring att det även inom “socialiteten” skall fungera som pengar. Vi måste alltså se oss om efter ett annat spelrum för denna penningfunktion. Och detta spelrum existerar. Herr Dühring sätter visserligen var och en i stånd att “konsumera kvantitativt lika mycket”, men han kan inte tvinga någon till det. Han är tvärtom stolt över att i hans värld kan var och en göra med sina pengar vad han vill. Han kan således inte förhindra att en del lägger undan en liten penningförmögenhet, medan andra inte klarar sig på den lön som betalas. Han gör detta till och med oundvikligt i det han i arvsrätten uttryckligen erkänner familjens gemensamhetsegendom, vilket i sin tur måste innebära skyldighet för föräldrarna att sörja för sina barn. Men därmed uppstår en väldig spricka i den kvantitativt lika konsumtionen. Ungkarlen lever härligt och med allehanda fröjder på sina åtta eller tolv mark om dagen, medan änkemannen med åtta minderåriga barn klarar sig jämmerligt. Å andra sidan lämnar kommunen, i det den utan vidare tar emot pengar som betalning, den möjligheten öppen att dessa pengar kan vara förvärvade på annat sätt än genom arbete. Non olet.[34] Den vet inte var de kommer ifrån. Men därmed är alla betingelser givna för att metallpengarna, som hittills endast spelat rollen av arbetsbevis, skall inträda i sin verkliga penningfunktion. Tillfälle och motiv föreligger såväl till förmögenhetsbildning som till skuldsättning. Den behövande lånar av den som skapat en förmögenhet. De lånade pengarna, som av kommunen godtas som betalning för livsmedel, blir därmed åter vad de är i det nuvarande samhället, det mänskliga arbetets samhälleliga inkarnation, arbetets verkliga måttstock, de blir allmänt cirkulationsmedel. All världens “lagar och förvaltningsnormer” står lika vanmäktiga inför detta som inför multiplikationstabellen eller vattnets kemiska sammansättning. Och då den som skapat en förmögenhet är i stånd att tilltvinga sig räntor av den behövande, så återupplivas även ränteockraren tillsammans med det som pengar fungerande metallmyntet.

Än så länge har vi bara betraktat följden av att bibehålla metallmyntfoten inom den dühringska hushållningskommunens verkningskrets. Men utanför denna krets fortsätter den övriga förkastliga världen att gå sin gilla gång. Guld och silver förblir alltjämt världspengar, allmänt köp- och betalningsmedel, rikedomens samhälleliga förkroppsligande på världsmarknaden. Och med denna egenskap hos den ädla metallen framträder för de enskilda medlemmarna i hushållningskommunen ett nytt motiv för att samla förmögenhet, att berika sig, att ockra: motivet att gentemot kommunen och utanför dess gränser röra sig fritt och oberoende och att utnyttja sin hopsparade privatförmögenhet på världsmarknaden. Ockrarna förvandlas till handlande med cirkulationsmedel, till bankirer, till behärskare av cirkulationsmedlet och världspengarna. De blir därmed i praktiken även produktionens och produktionsmedlens behärskare, även om dessa senare någon tid till namnet skulle figurera som hushållnings- och handelskommunens egendom. Men därmed har de till bankirer förvandlade förmögenhetssamlarna och ockrarna också blivit hushållnings- och handelskommunens herrar. Herr Dührings “socialitet” skiljer sig faktiskt mycket väsentligt från de övriga socialisternas “dimmiga föreställningar”. Den har inget annat syfte än att återupprätta storfinansen, under vars kontroll och för vars plånböcker den måste arbeta tappert – om den nu över huvud kommer till stånd och håller ihop. Den enda räddningen för “socialiteten” torde ligga i att förmögenhetssamlaren föredrar att med hjälp av sina världspengar skyndsammast – ila bort från kommunen.

Med den i Tyskland rådande, vitt utbredda obekantskapen med den äldre socialismen skulle någon oskyldig yngling här kanske vilja framkasta frågan, om inte också exempelvis de owenska arbetsbevisen skulle kunna ge anledning till ett liknande missbruk. Fastän vi här inte har till uppgift att utveckla betydelsen av dessa arbetsbevis, så bör man dock till jämförelse mellan Dührings “omfattande socialism” och Owens “svaga och torftiga idéer” erinra om följande: För det första skulle det för ett sådant missbruk av de owenska arbetsbevisen vara nödvändigt att de först förvandlades till verkliga pengar, medan herr Dühring förutsätter existensen av verkliga pengar, men vill förbjuda dem att fungera annat än som rena arbetsbevis. Medan det hos Owen skulle röra sig om verkligt missbruk, så är det hos herr Dühring pengarnas immanenta, av den mänskliga viljan oavhängiga natur som tränger sig fram och återger pengarna det för dem säregna bruket gentemot det missbruk som herr Dühring vill påtvinga dem i kraft av sin okunnighet om deras natur. För det andra är arbetsbevisen hos Owen endast en övergångsform till den fullständiga gemenskapen och till ett helt igenom fritt utnyttjande av de samhälleliga resurserna och tjänar därjämte på sin höjd det syftet att göra kommunismen acceptabel för den engelska allmänheten. Om således något slags missbruk skulle tvinga det owenska samhället att avskaffa arbetsbevisen, så tar detta samhälle ytterligare ett steg framåt mot sitt mål och inträder i ett mera fullkomligt utvecklingsstadium. Om den dühringska hushållningskommunen däremot avskaffar pengarna, så förintar den med ett slag sin “mänskligt-historiska räckvidd” och avlägsnar sin mest karaktäristiska skönhet, den upphör att vara en dühringsk hushållskommun och nedsjunker i det töcken som herr Dühring använt så mycket av den rationella fantasins hårda arbete på att höja den ur.[15*]

Hur uppstår nu alla dessa underliga villfarelser och den oreda som utmärker herr Dührings hushållningskommun? Helt enkelt ur det töcken som i herr Dührings huvud omger begreppen värde och pengar och som slutligen driver honom därhän att han tror sig upptäcka arbetets värde. Då herr Dühring emellertid ingalunda har tyskt monopol på att vara virrig i huvudet utan tvärtom finner talrika konkurrenter, så skall vi “övervinna oss själva för ett ögonblick och reda ut den härva”, som han här har presterat.

Det enda värde som ekonomin känner är varornas värde, varuvärdet. Vad är varor? Det är produkter framställda i ett samhälle av mer eller mindre isolerade privatproducenter, alltså närmast privatprodukter. Men dessa privatprodukter blir varor först i och med att de inte produceras för eget bruk utan för att förbrukas av andra, d.v.s. produceras för samhälleligt bruk. De inträder i den samhälleliga konsumtionen genom utbytet. Privatproducenterna står följaktligen i en social relation till varandra, de bildar ett samhälle. Fastän deras produkter i sin egenskap av privatprodukter tillhör enskilda individer är de på samma gång, om också oavsiktligt och så att säga motvilligt, även samhälleliga produkter. Vari består nu dessa privatprodukters samhälleliga karaktär? Uppenbarligen i två egenskaper: för det första däri att de alla tillfredsställer något slags mänskligt behov, att de har ett bruksvärde inte endast för producenten utan även för andra, och för det andra däri att de, samtidigt som de är produkter av de mest olika individuella arbeten, även är produkter av mänskligt arbete rätt och slätt, allmänt mänskligt arbete. Endast i den mån de har bruksvärde för andra kan de över huvud taget komma med i utbyte. Endast i den mån de alla innehåller allmänt mänskligt arbete, enkel förbrukning av mänsklig arbetskraft, kan de i utbyte jämföras och vägas mot varandra alltefter den mängd av sådant arbete de innehåller. Två likvärdiga produkter kan under oförändrade samhälleliga förhållanden innehålla olika mycket individuellt arbete, men aldrig olika mycket allmänt mänskligt arbete. En fumlig smed kan ha arbete lika lång tid för att göra fem hästskor som en skicklig har för att göra tio. Men samhället har inget värdemått för den enes tillfälliga oskicklighet, det erkänner som allmänt mänskligt arbete endast det arbete som vid varje given tidpunkt representerar den normala genomsnittsskickligheten. Den förste smedens fem hästskor har vid utbyte inte mer värde än den senares tio vilka smitts på samma tid. Endast i den mån det individuella arbetet är samhälleligt nödvändigt innehåller det allmänt mänskligt arbete.

Om jag säger att en vara har det eller det bestämda värdet, säger jag alltså följande: 1, att den är en samhälleligt nyttig produkt; 2, att den är producerad av en privatperson för privat räkning; 3, att den, fastän en produkt av privat arbete, på samma gång utan att själv veta eller vilja det även är produkten av samhälleligt arbete, närmare bestämt produkten av en viss, genom utbytet fastställd mängd samhälleligt arbete; samt 4, att jag inte uttrycker denna mängd i arbetet självt, i så och så många arbetstimmar, utan i en annan vara. Om jag alltså säger att detta ur är lika mycket värt som detta tygstycke och vart och ett av de båda är värt femtio mark, så säger jag: uret, tyget och pengarna innehåller lika mycket samhälleligt arbete. Jag konstaterar med andra ord att den samhälleliga arbetstid, som de representerar, har samhälleligt mätts och befunnits lika. Men inte direkt, absolut, som man annars mäter arbetstid, i arbetstimmar eller dagar o.s.v. utan på en omväg medels utbytet, relativt. Jag kan därför heller inte uttrycka detta fastställda kvantum arbete i arbetstimmar, vilkas antal förblir mig obekant, utan likaledes på en omväg, relativt, med en annan vara, som representerar samma kvantum samhälleligt arbete. Uret är värt lika mycket som tygstycket.

Men samtidigt som varuproduktionen och varuutbytet tvingar det på dem grundade samhället till denna omväg försöker de även i görlig mån förkorta densamma. Ur den enkla varupöbeln griper de ut en furstlig vara i vilken alla andra varors värde en gång för alla kan uttryckas, en vara som gäller som en omedelbar inkarnation av det samhälleliga arbetet och som därför omedelbart och obetingat kan utbytas mot alla varor – penningen. Pengar existerar i embryonal form redan i värdebegreppet, de utgör bara det utvecklade värdet. Men i och med att varuvärdet i penningens form gör sig självständigt gentemot själva varorna gör även en ny faktor sitt inträde i det varuproducerande och utbytande samhället, en faktor med nya samhälleliga funktioner och verkningar. Tills vidare nöjer vi oss med att konstatera detta faktum utan att närmare diskutera det.

Varuproduktionens ekonomi är ingalunda den enda vetenskap, som har att räkna med endast relativt kända faktorer. Inte heller i fysiken vet vi hur många enskilda gasmolekyler som ingår i en given gasvolym med känt tryck och känd temperatur. Men vi vet att så långt den boyleska lagen gäller, en given volym av en godtycklig gas innehåller lika många molekyler som samma volym av vilken annan gas som helst vid samma tryck och samma temperatur. Vi kan därför jämföra de mest olika volymer av de mest skilda gaser under de mest skilda tryck- och temperaturbetingelser med hänsyn till deras molekylhalt: och om vi väljer en liter gas vid 0 grader Celsius och 760 millimeters tryck som enhet kan vi mäta molekylhalten med denna enhet. I kemin är de olika grundämnenas absoluta atomvikter likaledes okända för oss. Men vi känner dem relativt i det vi känner deras inbördes relationer. Liksom varuproduktionen och dess ekonomi erhåller ett relativt uttryck för de obekanta arbetskvantiteter som ingår i de enskilda varorna genom att jämföra dessa varor efter deras relativa arbetshalt, så skaffar sig kemin ett relativt uttryck för storleken av de för den obekanta atomvikterna genom att jämföra de olika grundämnenas atomvikter, varvid atomvikten för det ena grundämnet uttryckes som multipel eller bråkdel av atomvikten för det andra (svavel, syre, väte). Och liksom varuproduktionen upphöjer guldet till absolut vara, till allmän ekvivalent för alla övriga varor, så upphöjer kemin vätet till att bli den kemiska penningen genom att sätta dess atomvikt lika med 1. På så sätt reducerar den alla grundämnen till väte och uttrycker dem i multiplar av vätets atomvikt.

Varuproduktionen är emellertid ingalunda den enda formen för samhällelig produktion. I den urgamla indiska bykommunen och i den sydslaviska familjekommunen förvandlas produkterna inte till varor. Kommunens medlemmar är organiserade i direkt anslutning till produktionen, arbetet fördelas efter härkomst och behov, produkterna likaså i den mån de är avsedda för konsumtion. Den direkta samhälleliga produktionen liksom den direkta fördelningen utesluter allt varuutbyte, alltså även produkternas förvandling till varor (åtminstone inom kommunen) och därmed samtidigt deras förvandling till värden. Så snart samhället tar produktionsmedlen i besittning och använder dem för produktion i socialistisk form, blir vars och ens arbete, hur olikartat det än må vara med hänsyn till specifik nytta, redan på förhand och direkt samhälleligt arbete. Den mängd samhälleligt arbete som ingår i en produkt behöver då inte först fastställas på en omväg. Den dagliga erfarenheten visar direkt hur mycket som i genomsnitt erfordras. Samhället kan med lätthet räkna ut hur många arbetstimmar som ingår i en ångmaskin, i en hektoliter vete av den senaste skörden eller i hundra kvadratmeter tyg av en bestämd kvalitet. Det kan alltså inte falla samhället in att i fortsättningen uttrycka de i produkten nedlagda arbetskvantiteterna, som det nu känner direkt och absolut, med hjälp av en relativ, föränderlig, otillräcklig och tidigare som nödfallsutväg anlitad måttstock, en tredje produkt i stället för den naturli

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net