O

Objekt och subjekt – I filosofin avses med subjekt en varelse som är begåvad med medvetande och vilja. Mot subjektet står objektet såsom ett yttre föremål, ett föremål för subjektets kunskap och verksamhet. Den idealistiska filosofin deklarerar: “Det finns inget objekt utan subjekt”, dvs den yttre världen skulle inte existera utanför och oberoende av människans medvetande. Den dialektiska materialismen hävdar tvärtom, att objektet existerar oberoende av subjektet, att det utan ett materiellt vara inte heller kan finnas något medvetande. Samtidigt lär den dialektiska materialismen, att subjektet, dvs människorna inte passivt betraktar den objektiva världen, utan i stället i sin praktik påverkar den, förändrar den, och därmed också förändras själva. Den dialektiska materialismen påvisar det ömsesidiga sambandet och växelverkan mellan subjekt och objekt; grunden för denna växelverkan är objektet.

Objektiv sanning – en riktig återspegling av den objektiva världen, den objektiva verkligheten i människors medvetande, i vetenskapen. Sådana sanningar är ex.vis naturvetenskapens konstateranden, att jorden fanns redan före människan, att världen är materiell, att människan tänker med hjälp av hjärnan etc. Idealisterna, som förnekar den objektiva världen, dvs att världen existerar utanför och oberoende av medvetandet, erkänner heller inte den objektiva sanningen; för dem är sanningen någonting subjektivt, godtyckligt. Frågan om den objektiva sanningen är en av de viktigaste frågor, kring vilken pågått och pågår en hård strid mellan två motsatta läger, partier och filosofier — materialismen och idealismen. Förnekandet av den objektiva sanningen är i idealisternas händer ett medel för kamp mot vetenskapen och den vetenskapliga kunskapsprocessen. Såväl tidigare som nuvarande subjektiva idealister påstår, att förnimmelser, föreställningar, kunskaper endast är tecken, symboler, instrument som människan skapar i syfte att göra kunskapen ”bekväm”, men att de inte återspeglar objektiva saker, föremål, företeelser. En del förklarade ex.vis att det inte finns och inte kan finnas någon objektiv sanning, utan sanningen är endast den mänskliga erfarenhetens ideologiska, organiserade form. Från den utgångspunkten kan man som objektiva sanningar proklamera vilka fördomar som helst ex.vis tron på tomtar och troll, ty denna tro är ju också ”erfarenhetens ideologiska form”. Lenin avslöjade det reaktionära i den idealistiska sanningsteorin och visade att den är oförenlig med naturvetenskapen och betonade att förnekandet av den objektiva sanningen är subjektivism.

”Naturvetenskapens påstående, att jorden existerat före mänskligheten, är en objektiv sanning. Med machisternas filosofi och deras lära om sanningen är denna naturvetenskapens sats oförenlig: om sanningen är den organiserade formen för den mänskliga erfarenheten, så kan påståendet att jorden existerar utanför varje mänsklig erfarenhet inte vara sant”

(Lenin, Materialism och empiriokriticism, Samlade verk i urval, Stockholm 1942, b.18—19:1, s. 232.).

De moderna borgerliga idealisterna — pragmatister, logiska positivister osv — har gjort förnekandet av den objektiva sanningen till huvudtema för sin filosofi. Just genom att förneka den objektiva sanningen vill de så ”bearbeta” vetenskapens senaste landvinningar, att de kan dra slutsatsen att det utanför de mänskliga förnimmelserna och föreställningarna inte finns någon värld, att den yttre världen endast är ett komplex av förnimmelser. Den “fysiska” idealismen baserar sig helt på en sådan “bearbetning” av vetenskapliga data. Den dialektiska materialismen har avslöjat dessa idealistiska trick och vetenskapligt utarbetat frågan om den objektiva sanningen som en fråga om det

”… i de mänskliga föreställningarna /kan/ finnas ett innehåll, som ej är beroende av subjektet, som ej är beroende vare sig av människan eller av mänskligheten?”’

(Lenin, a.a. s. 230).

Vetenskap och praktik visar att varje vetenskaplig sanning som riktigt återspeglar verkligheten och beprövats i praktiken, är en objektiv sanning. Den marxistiska filosofin lär ex.vis att materia och rörelse är oupplösligt förknippade med varandra, att det inte kan finnas någon materia utan rörelse. Den moderna fysikens lära om atomen, om atomens inre energi bekräftar helt och fullt denna tes. Den praktiska tillämpningen av lagarna för atomklyvning och atomenergins användning är det bästa kriteriet på att denna tes är sann. Följaktligen är tesen om materiens och rörelsens oupplöslighet en objektiv sanning, ty i denna tes återspeglas ett innehåll som tagits ur den mest objektiva värld, helt oberoende av subjektet.

En liknande objektiv sanning är marxismen-leninismens lära om socialismens nödvändighet. Denna lära uttrycker de objektiva lagarna för mänsklighetens historiska utveckling och har bekräftats av samhällsutvecklingen.

Ockrarkapital – en specifik historisk form av räntebringande kapital, som var kännetecknande för slavägar- och feodalsamhället och för outvecklade kapitalistiska förhållanden. Ockrarkapital uppstod i det stadium då ursamhället var statt i upplösning och på grundval av en redan förefintlig ojämlikhet mellan människor, samhällets uppskiktning i fattiga och rika. Det bidrog i sin tur till fortsatt upplösning av denna samhällsstruktur och underlättade övergången till slavägarsamhället. Ockarkapitalet deltog sedan i utsugningen av slavar och livegna bönder genom de lån som tillställdes slavägare och feodaler och varigenom de erhöll ränta som i sista hand togs ut ur slavarnas och de livegnas merarbete (och delvis också ur det nödvändiga arbetet). Ockrarna utsög direkt småproducenterna genom att lämna lån till dem och erhålla ränta från dem. Ett utmärkande drag för ockrarkapitalet var en ytterst hög ränta (som i antikens Rom uppgick till 50 och ibland 100 % per år och under medeltiden till 100-200 % och mer). Under feodalismens upplösningsperiod bidrog ockrarkapitalet till att förbereda uppkomsten av ett kapitalistiskt produktionssätt; å ena sidan bidrog det till att ruinera och proletarisera småvaruproducenterna och förvandla dem till lönearbetare, samt å andra sidan till att ackumulera penningkapital, som i fortsättningen förvandlades till industrikapital. Samtidigt som ockrarkapitalet skapade vissa förutsättningar för kapitalismens uppkomst, så bromsade det dess utveckling genom att bidra till att bevara det gamla produktionssättet. Den för kapitalismen typiska räntebringande kapitalformen är lånekapital (jfr). Ockrarkapitalet finns dock fortfarande kvar och utsuger de små varuproducenterna. Särskilt stor betydelse har det i kolonier, halvkolonier och avhängiga länder där imperialismens förtryck och de efterblivna sociala och ekonomiska förhållandena gör det lättare för ockrarkapitalet att existera och utvecklas.

Opportunism – 1) högeropportunism, 2) “vänster”opportunism: antimarxistiska strömningar inom arbetarrörelsen, som allvarligt skadar arbetarklassens, socialismens och kommunismens sak.

Högeropportunismen kommer till uttryck i förräderi mot proletariatets och socialismens sak, i avståndstagande från revolutionära kampmedel, från kamp för en socialistisk revolution, proletariatets diktatur och socialismens seger, i att arbetarklassens intressen underordnas bourgeoisins intressen, i samförstånd och samarbete med bourgeoisin, i försök att skyla över kapitalismens motsättningar och varbölder, och i direkta tjänster åt imperialismen. Den kommer också till uttryck i en teoretisk revidering av marxismens-leninismens viktigaste principfrågor och allmängiltiga sanningar (jfr Revisionism, Modern revisionism, Reformism), i försök att ”omvärdera”, stympa och förvanska marxismen-leninismen till utsugarklassernas fördel. Opportunismens klassmässiga bas inom arbetarrörelsen, dess ekonomiska grundval, är ett litet skikt av priviligerade arbetare, den s.k. arbetararistokratin och dess samarbete med “sin” bourgeoisi. Dess politiska innehåll och det viktigaste i denna form av opportunism är avståndstagande från revolutionär kamp och idén om klassamarbete med bourgeoisin. Dessa opportunister är den proletära revolutionens fiender, som under fredliga tider utför sitt borgerliga arbete i hemlighet och som vegeterar inom arbetarpartierna, men som under kriser plötsligt visar sig vara öppna bundsförvanter till hela den samlade bourgeoisin. Denna högeropportunism uppkom inom arbetarrörelsen under sista fjärdedelen av 1800-talet. Det var den relativt ”fredliga” kapitalistiska utvecklingen från 1871 till 1914 som gav näring åt först en opportunistisk stämning, sedan en opportunistisk riktning och därefter en opportunistisk grupp eller opportunistiskt skikt av arbetarbyråkrater och småborgerliga medlöpare. Särskilt kraftig spridning har högeropportunismen vunnit i och med kapitalismens inträde i sitt imperialistiska stadium. Till att börja med tog den formen av reformism (jfr) och centrism (jfr), riktningar som kom att dominera Andra internationalen och som också ledde till dess sammanbrott. Sedan växte opportunismen över i socialchauvinism (jfr), dvs det stora flertalet partier i internationalen tog parti för “sin” bourgeoisi i och med första världskrigets utbrott och svek alla revolutionära principer i fråga om krig, fred och revolution som de själva hade omfattat. Högeropportunismen har för länge sedan blivit ledstjärna för de socialdemokratiska partierna och har även förvandlat många tidigare revolutionära, kommunistiska partier till bihang åt socialdemokratin. Högeropportunismen kommer till uttryck i ett överskattande av det borgerliga samhällets demokratiska fri- och rättigheter; i ett överskattande av reformers betydelse och möjligheten att med reformers hjälp nå bestående framgångar för arbetarklassen. Den kommer till uttryck i tro på möjligheten av “socialismens fredliga inväxande i socialism”, möjligheten att med “fredliga, parlamentariska medel” kunna ta steget in i socialismen. Högeropportunisterna har en felaktig syn på staten och dess klasskaraktär, de underskattar monopolkapitalets och bourgeoisins makt och styrka, de drar inga skiljelinjer mellan kommunister och socialdemokrater utan hänför såväl de ena som de andra till det diffusa begreppet “socialister” OSV.

“Vänster”opportunismen kommer främst till uttryck i ett överskattande av massornas medvetenhet, i ett överskattande av den takt med vilken massorna lämnar de reformistiska illusionerna. Med allmänna revolutionära slagord som enda vapen och utan konkret anknytning till massornas medvetenhetsnivå och massornas kamp, blir de revolutionära parollerna endast slag i tomma luften. “Vänster”opportunismen är, precis som högeropportunismen, en småborgerlig strömning, som har sin grund i småborgerlig otålighet och förakt för långvarigt och hårt arbete, långvarig och hård kamp för att vinna massorna för socialismen och kommunismen. De föraktar massornas kamp för att förbättra sitt läge under kapitalismen, de förnekar vikten av deltagande i reformistiska fackföreningar och andra massorganisationer som domineras av reformister. De hemfaller åt dogmatism och testuggande och har inte förmåga att tillämpa marxismen-leninismens allmängiltiga sanningar på det egna landets konkreta praktik, osv.

Höger- och ”vänster”opportunismen är siamesiska tvillingar, två sidor av samma medalj, för båda dessa riktningar leder sist och slutligen till samma sak: att kampen för den socialistiska revolutionen läggs på is.

“Marxisterna erkänner till skillnad från anarkisterna kampen för reformer, dvs för sådana förbättringar i de arbetandes läge, som låter makten som förut förbli i den härskande klassens hand. Men samtidigt bekämpar marxisterna på det mest beslutsamma sätt reformisterna, som direkt eller indirekt inskränker arbetarklassens strävanden och aktivitet till reformer. Reformismen är ett borgerligt bedrägeri mot arbetarna, som alltid förblir lejda slavar trots enskilda förbättringar, så länge kapitalets herravälde varar”

(Lenin, Marxism och reformism, V. I. Lenin i urval, Stockholm 1965, s. 97).

Orsak och verkan – en av formerna för det allmänna ömsesidiga sambandet mellan företeelserna i den objektiva världen. I kedjan av ömsesidigt sammanhängande företeelser, är de av dem, som utlöser och betingar en annan företeelse orsak, medan den företeelse som framkallades är verkan. Varje företeelse i naturen och samhället har sin orsak, och ju mera komplicerad denna företeelse är, desto mera invecklat är det system av orsaker som har framkallat och alstrat denna företeelse. Att förneka orsakens objektiva karaktär betyder att förneka vetenskapen. Orsaken framkallar en verkan, som i sin tur kan påverka den orsak som alstrade denna. Sålunda var det ex.vis proletariatets klasskamp mot kapitalismen, klasskampens praktik, som var den viktigaste orsaken till uppkomsten av den marxist-leninistiska teorin, men denna har sedan förvandlats till en mäktig kraft som i hög grad påverkar proletariatets befrielsekamp.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net