N

Nation “En nation är en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grund av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen”

(Stalin, Marxismen och den nationella frågan, Moskva 1950, s. 14).

Dessa kännetecken för en nation — gemensamt språk, territorium, gemensam mentalitet och ekonomiskt liv — är ofrånkomliga kännetecken. Endast om samtliga är förhanden har vi att göra med en nation, och vice-versa — om så bara ett enda av kännetecknen saknas så upphör nationen att vara nation. Man får inte sammanblanda nation och ras, stammar etc. Till skillnad från rasen, som kännetecknas av bestämda yttre biologiska drag (ex.vis hudfärg), så är nationen ingen biologisk, utan en social kategori. Till skillnad från stammarna, som utgör en etnografisk kategori kännetecknande ursamhället, är nationen en historisk kategori, som uppstod först i och med kapitalismens uppkomst och utveckling. Historiskt bildades nationerna av olika raser och stammar. Sålunda kan man ex.vis säga att den italienska nationen bildades av romare, germaner, etrusker, greker, araber etc.; den franska nationen av galler, romare, britter, germaner etc. Kännetecknen för en nation formerades redan under den förkapitalistiska tiden. De befann sig då endast i ett rudimentärt tillstånd och bar inom sig endast möjligheten av nationers uppkomst i framtiden under vissa gynnsamma betingelser. Denna möjlighet kunde bli verklighet först i och med kapitalismens uppkomst och utveckling, med dess nationella marknader, ekonomiska och kulturella centra. Kapitalismens utveckling tillintetgjorde den feodala splittringen, ledde till att det uppstod och utvecklades ekonomiska förbindelser mellan olika regioner och till att lokala marknader kom att bilda en enda allnationell marknad. På detta sätt skapades det ekonomiska livets gemenskap, på vars grund det bildades en kulturell gemenskap osv. Eftersom grunden för denna process var det kapitalistiska produktionssättets utveckling, så blev skapandet av de nationella banden och sambanden ett skapande av borgerliga förhållanden.

De nationer som bildades under den uppåtsträvande kapitalismens epok var borgerliga nationer, ty det var bourgeoisin som sammanförde och sammansvetsade dem och deras ledande kraft var bourgeoisin och dess nationalistiska partier.

“Klassfred inom nationen i ‘nationens enhets’ namn; utvidgning av sin nations territorium genom erövring av främmande nationella territorier; misstänksamhet och hat gentemot främmande nationer; undertryckande av nationella minoriteter; enhetsfront med imperialismen – sådant var dessa nationers ideologiska och socialt politiska bagage”

(Stalin, Den nationella frågan och leninismen, Skrifter, b.11, s. 338 ry.).

En ofrånkomlig följd av detta var tvedräkt och hat mellan nationerna, nationella konflikter som alstrades av det kapitalistiska systemet. Det borgerliga samhällets splittring i oförsonliga klasser utesluter inte nationens enhet såsom en stabil ekonomisk gemenskap mellan människor, ty borgarna och proletärerna är bundna till varandra med ekonomins trådar.

I och med att kapitalismen faller så faller också de borgerliga nationerna. På ruinerna av de gamla, borgerliga nationerna utvecklas nya, socialistiska nationer som utgör en principiellt ny typ av nationer. Dessa nationer bildas i en tid då socialismen tränger fram. Den ledande och riktningsgivande kraft som sammansvetsar dessa nationer, är arbetarklassen och dess marxistleninistiska parti, vars paroll är proletär internationalism.

“Förbund mellan arbetarklassen och de arbetande bönderna för att avskaffa resterna av kapitalismen i det segerrika socialistiska uppbyggets namn; utplånande av resterna av nationellt förtryck för att upprätta vänskap mellan nationerna och stadfästa internationalismen; enhetsfront med alla förtryckta och rättslösa nationer i kamp mot erövringspolitik och erövringskrig, i kamp mot imperialismen – detta är dessa nationers andliga och socialt politiska utseende”

(Stalin, a.a. s. 339).

Som resultat av att det bildas socialistiska nationer sker det radikala och genomgripande förändringar i förhållandet mellan nationerna: resterna av misstänksamhet och hat försvinner och det utvecklas en vänskap mellan folken, som blir en av det socialistiska samhällets viktigaste drivkrafter. De socialistiska nationerna är ojämförligt mycket mer sammansvetsade och livsdugliga än de borgerliga nationerna, ty de förstnämnda har slagit sig fria från de oförsonliga klassmotsättningar som genomsyrar de sistnämnda.

Såsom en historisk kategori har nationen inte bara en början utan också ett slut. I framtiden, när socialismen har segrat i världsmåttstock, när nationerna går samman i ett enhetligt socialistiskt världshushåll, skapas det reella betingelser för en gradvis sammansmältning av alla nationer till en enda. Det vore dock mycket felaktigt att tro, att nationerna och de nationella språken skulle kunna börja dö bort redan strax efter det proletariatets diktatur segrat i hela världen. Tvärtom kommer detta att bli en period då de tidigare förtryckta nationerna och nationella språken blomstrar upp, en period då alla nationers likaberättigande kan stadfästas och genomföras i handling, en period då man utplånar all misstro och allt hat mellan nationerna och stärker de internationalistiska förbindelserna mellan alla nationer. Först i en andra etapp av proletariatets världsdiktatur

– i takt med att det bildas ett socialistiskt världshushåll – blir det nödvändigt med ett internationellt språk jämsides med de nationella språken. Det är möjligt att det till en början inte kommer att finnas ett ekonomiskt centrum för alla nationer (och med ett enda gemensamt språk), utan att det bildas flera regionala ekonomiska centra för olika grupper av nationer och med ett för varje grupp gemensamt regionalt språk. Först i nästa etapp av proletariatets världsomspännande diktatur, när det socialistiska världshushållet har blivit tillräckligt starkt och socialismen gått in som en naturlig sak i folks medvetande, när nationerna av egen erfarenhet förvissar sig om fördelarna av ett gemensamt världsspråk, börjar skillnaderna mellan olika nationer att dö bort och i stället för olika nationella språk kommer det att bildas ett enda gemensamt internationellt språk (jfr Språk).

Nationalinkomst – ett värde som ständigt återskapas; värdet av den samhälleliga totalprodukten (hela mängden av materiella nyttigheter, som framställts under en viss period, ex.vis ett år) med undantag av den del av värdet som ersätter de under perioden förbrukade produktionsmedlen. Nationalinkomsten förkroppsligar ständigt förbrukat arbete. Nationalinkomstens storlek beror i första hand på den samhälleliga arbetsproduktivitetens ökning och på antalet arbetare sysselsatta i produktion av materiella nyttigheter. Fördelarna med en socialistisk hushållning visar sig just i snabbt tempo och en oupphörlig ökning av nationalinkomsten, som är ett generellt mått på varje lands ekonomiska utveckling. Fördelningen av nationalinkomsten på klasser och sociala grupper beror på produktionssättet. I kapitalistiska länder går som regel långt över 50 % av nationalinkomsten till den lilla kapitalistklassen (och inom den går lejonparten till en liten klick monopolkapitalister), medan det arbetande folket får endast en mindre del av nationalinkomsten. Under socialismen tillhör hela nationalinkomsten det arbetande folket och fördelas i enlighet med principen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter prestation”. Nationalinkomsten används för att tillgodose det arbetande folkets ökande materiella och kulturella behov, för att utvidga produktionen och för att skapa reseryfonder.

Nationalism –bourgeoisins ideologi och politik, som syftar till att utså tvedräkt och nationellt hat mellan olika nationers arbetande folk, att stärka en nations herravälde över en annan. Nationalism alstras av det kapitalistiska systemet, eftersom privatägande och kapital oundvikligen åtskiljer och splittrar människorna, ger upphov till nationell fiendskap och nationellt förtryck. Bourgeoisin sprider sin nationalistiska ideologi bland folket och strävar att utså fiendskap mellan olika nationers arbetande och därmed söka förhindra att de går samman i kamp för sin befrielse, dra dem bort från klasskampen och ersätta klasskampen med nationell fiendskap.

Lenin skrev 1913:

”Titta på kapitalisterna: de vill utså nationell fiendskap bland det ‘enkla folket, men själva ordnar de sina affärer på bästa sätt: i ett och samma aktiebolag finns såväl ryssar, som ukrainare, polacker, judar och tyskar. Mot arbetarna har kapitalister av alla nationer och religioner slagit sig samman, men arbetarna vill de splittra och försvaga med nationell fiendskap.”

(Lenin, Den judiska skolans nationalisering, b.19, s. 275 ry.).

Under imperialismen har bourgeoisin förvandlat nationalismen till ett ideologiskt verktyg för krig och krigsförberedelser, för att rättfärdiga förslavande och förtryck av andra länder och folk. Under första världskriget bedrog alla stridande länders bourgeoisi tillsammans med socialchauvinisterna (jfr) från Andra internationalen massorna med den falska parollen om försvar av det borgerliga fäderneslandet. I dag utnyttjar imperialisterna den borgerliga nationalismen för att underbygga kolonialism och nykolonialism, för kamp mot de förtryckta folkens nationella befrielserörelse och för att söka hejda demokratins och socialismens frammarsch.

Stödda på Marx och Engels avslöjade Lenin och Stalin den borgerliga nationalismens ideologi och politik och lade grunden till det marxistiska partiets teori, program och taktik i den nationella frågan. Mot den borgerliga nationalismen ställer marxismen-leninismen den proletära internationalismen (jfr), och mot den nationella förtryckspolitiken kravet på nationernas rätt till självbestämmande.

Nationalism är i grund främmande för den socialistiska ideologin, strider mot den socialistiska samhällsordningen som genomsyras av proletär internationalism, av vänskap och solidaritet mellan alla folk, stora såväl som små.

”Vi måste förena oss med proletariatet i alla de kapitalistiska länderna, med proletariatet i Japan, Storbritannien, Förenta Staterna, Tyskland, Italien och alla andra kapitalistiska länder, innan det är möjligt att kasta imperialismen över ända, att befria vår nation och vårt folk och befria världens övriga nationer och folk. Detta är vår internationalism, den internationalism med vilken vi bekämpar både inskränkt nationalism och inskränkt patriotism.”

(Mao Tsetung, Citatboken, s. 155—156).

Nationella frågan – Marxismen-leninismen påvisar tre perioder i den nationella frågans utveckling. Första perioden omfattar feodalismens avskaffande i väst och kapitalismens seger. Under denna period formades och utvecklades nationen (jfr). Nationens uppkomst i väst sammanföll i stort med bildandet av centraliserade stater, varför nationerna också klädde sig i statliga former. Så uppstod nationella stater i England, Frankrike, Italien etc. I Östeuropa (Ungern, Österrike, Ryssland) gick den kapitalistiska utvecklingen långsammare, vilket också fördröjde bildandet av nationer, samtidigt som skapandet av centraliserade stater påskyndades som värn mot korståg från turkar, mongoler och andra österländska folk. Detta ledde till att det i Östeuropa bildades mångnationella stater, där den nation som bildades först och var mest framskriden blev statsbärande, medan övriga nationer – som inte hunnit så långt – blev underkastade och undertryckta nationer. Perioden då nationerna bildades i väst kännetecknades av otaliga nationella frihetskrig vars målsättningar var att störta absolutismen och feodalismen och att avskaffa främmande förtryck. När dessa uppgifter var lösta upphörde den borgerligt-progressiva rörelsen i väst. I Östeuropa, där det hade skapats ett system av nationellt förtryck, hade den borgerligt-nationella rörelsen bara just börjat vid den tiden. Här alstrade det nationella förtrycket nationella konflikter, nationella rörelser vars viktigaste drivkraft var bourgeoisin.

Andra perioden i den nationella frågans utveckling hänför sig till imperialismens (jfr) uppkomst. Före imperialismen höll sig den nationella frågan inom ramarna för de olika mångnationella staterna och gällde ett mindre antal, huvudsakligen europeiska nationer (irländare, tjecker, polacker, finnar, serber etc.). Under imperialismen förvandlas den nationella frågan till en mellanstatlig fråga. Nu inleddes kampen mellan imperialistiska stater om rätten att utplundra och förslava folken i koloniala, halvkoloniala och avhängiga länder. De gamla nationella staterna i väst — England, Italien, Frankrike osv. – blev, till följd av att de lade under sig nya territorier, mångnationella stater, koloniala stater, vars existens kom att intimt hänga samman med kolonialt och nationellt förtryck. Under denna period av starkt ökande nationellt förtryck tar de förtryckta folkens nationella befrielserörelse mot imperialismen fart. Denna rörelse, som bringar hela det imperialistiska systemet i gungning, sammansmälter med arbetarna och hela det arbetande folkets klasskamp i de kapitalistiska länderna. Detta gör det möjligt och nödvändigt att skapa en enhetsfront mellan de arbetande i kapitalistiska länder och folken i de förtryckta länderna. För proletariatet är det en fråga om att skaffa sig bundsförvanter.

Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 inledde tredje perioden i den nationella frågans utveckling. Det är en period då kapitalismen avskaffas tillsammans med det nationella förtrycket, och det upprättas vänskap och broderligt samarbete mellan folken, en period då det formas nya, socialistiska nationer. Kapitalismens enda lösning av den nationella frågan har alltid varit att splittra nationerna, att utså tvedräkt och hat mellan olika nationer, att underkasta en nation en annan nation. Oktoberrevolutionen visade möjligheten och nödvändigheten av en ny, revolutionär väg, baserad på en broderlig sammanslutning av arbetande från olika länder. Den visade att detta är den enda vägen för en verklig lösning av den nationella frågan, enda sättet att få slut på den nationella fiendskapen, som är en ofrånkomlig företeelse under kapitalismen.

Nationernas självbestämmanderätt – en av varje nations viktigaste suveräna rättigheter, rätt till avskiljande och bildandet av en självständig nationalstat; ett av de grundläggande kraven i det marxist-leninistiska programmet för en lösning av den nationella frågan.

”… med nationernas självbestämmande menas deras statliga avskiljande från kollektiv av annan nationalitet och upprättandet av en självständig nationell stat”

(Lenin, Om nationernas självbestämmanderätt, Samlade verk i Urval, Stockholm 1954, b.7, s. 275).

Kravet på nationernas rätt till självbestämmande har sin historiska källa i de borgerliga revolutionerna i Europa på 1800-talet, då de till nationer sammanslutna folken kämpade för att skapa sina centralstater mot den feodala aristokratin och främmande förtryckare. Detta demokratiska krav var då till sin klassinnebörd borgerligt, eftersom den nationella rörelsen leddes av bourgeoisin och dess ekonomiska grundval var bourgeoisins strävan att lägga beslag på den inhemska marknaden, sammansluta det nationella territoriet till en enhetlig stat som skulle utgöra garantin för bourgeoisins herravälde på den inhemska marknaden och bli ett mäktigt vapen för kampen mot utländska konkurrenter. Kravet på nationernas självbestämmanderätt var på 1800-talet hela den europeiska demokratins krav. Marx och Engels stödde aktivt den nationella rörelsen i Tyskland och Italien. Men till skillnad från de borgerliga liberalerna och nationalisterna, ansåg de att uppgiften endast kunde lösas på revolutionär väg, i kamp mot såväl inhemsk som utländsk reaktion, och genom att i den nationella rörelsen dra med “plebej” massorna. Samtidigt som Marx och Engels stödde den allmänt demokratiska nationella rörelsen, så underströk de proletariatets särskilda intressen och uppgifter och betydelsen av proletär internationalism.

Marx och Engels ansåg den viktigaste förutsättningen för de förtryckta nationernas befrielse vara revolutionär kamp mot feodalismen och absolutismen, upprättandet av en demokratisk republik med en regering som åtnjöt folkets stöd och handlade i dess intressen. De framhöll att man inte kan föra en demokratisk politik utåt, om demokratin inom landet är bunden till händer och fötter. Å andra sidan betraktade de tillerkännandet av frihet för de förtryckta nationerna på basis av självbestämmande som en nödvändig förutsättning för det arbetande folkets befrielse i den förtryckande nationen. ”Ett folk kan inte vara fritt om det förtrycker andra folk”. Detta är den yttersta konsekvensen av en äkta proletär internationalism.

Bourgeoisin, som skapade sina stater i Västeuropa i de allnationella intressenas namn, började emellertid snart att söka driva igenom sina egennyttiga klassintressen – den skaffade sig stadigt fotfäste på den inhemska marknaden och konsoliderade sig vid makten. Skapandet av borgerliga nationalstater kunde inte lösa den nationella frågan, för det första för att det i Östeuropa hade skapats mångnationella stater, där det rådde nationellt förtryck och pågick internationell kamp, och för det andra för att även länderna i Västeuropa var mångnationella stater som ägde kolonier.

I och med kapitalismens inträde i sitt imperialistiska stadium stegrades det nationella förtrycket i oerhörd grad. Det skedde på en ny historisk grundval, på grundval av monopolkapitalets herravälde. Den nationella frågan kom att gälla det stora folkflertalets öde på vår jord. I takt med de borgerliga samhällsförhållandenas utveckling i kolonier, halvkolonier och avhängiga länder, inleds en process i vilken dessa länders folk konsolideras, den nationella befrielserörelsens kamp mot imperialismen ökar i styrka. Kravet på nationernas rätt till självbestämmande får allt aktuellare betydelse.

Lenin framhöll att detta krav är det marxist-leninistiska partiets huvudkrav när det gäller den nationella frågan. Lenin och Stalin utarbetade allsidigt partiets program i denna fråga. De blottlade alla aspekter av densamma. De framhöll den stora betydelsen av kravet på nationernas rätt till självbestämmande när det gäller att sammansvetsa det arbetande folket i förtryckta och förtryckande nationer och förena dem till en enhetsfront i kampen mot imperialismen för att befria folken från det imperialistiska oket.

Kravet på nationernas rätt till självbestämmande ända fram till statligt avskiljande, uttrycker mest fullständigt och konsekvent det demokratiska och samtidigt internationalistiska i den nationella frågan. Lenin och Stalin underströk, att utan frihet för nationerna att bilda en egen stat är frasen om nationellt likaberättigande innehållslös och hycklande och kommer det nationella förtrycket att bestå. “Proletärernas sammanslutning, deras klassolidaritetsintresse kräver att nationernas rätt till avskiljande erkännes …”

(Lenin, a.a. s. 308—309).

När Lenin avslöjade socialchauvinismen hos Andra internationalens ledare, påvisade han att stolta deklarationer om ”nationellt likaberättigande”, som inte åtföljs av resolut stöd åt den nationella befrielserörelsen och erkännande av folkens rätt till avskiljande från de imperialistiska staterna betyder stöd åt den imperialistiska bourgeoisins erövringspolitik, betyder försvar för annektioner och nationellt förtryck.

Nationernas rätt till självbestämmande betyder, att varje nation själv och som uttryck för folkmajoritetens fria vilja, utan våldsam inblandning utifrån, bestämmer karaktären av och formerna för sin stat, sin författning och sina relationer till andra länder. Historiska erfarenheter visar emellertid, att inte varje skapande av en ny stat eller återupprättande av en gammal innebär verkligt självbestämmande för en nation eller en lösning av den nationella frågan. Imperialisterna har i förbund med reaktionära delar av den nationella bourgeoisin mer än en gång, med hjälp av olika slags manipulationer och sammansvärjningar, och genom att undertrycka folket, i den ”nationella självständighetens” och ”självbestämmanderättens” namn skapat stater som inte varit i hela nationens intresse, utan i den nationella bourgeoisins och världsimperialismens intresse.

En verklig självbestämmanderätt för nationerna betyder, att folkmassorna tar hand om nationens öde och att de i samklang med folkmajoritetens intressen och vilja och i överensstämmelse med självbestämmandets verkliga innebörd löser frågor gällande samhälls- och statssystemet, inrikes- och utrikespolitiken.

Nationernas rätt till självbestämmande betyder ingalunda att de absolut måste avskilja sig från varandra. Den betyder inte alls att nationen alltid och i alla sammanhang måste utnyttja denna rätt. Rätten till självbestämmande avser i lika hög grad såväl frihet till avskiljande som frihet till närmande och förenande. Marxismen-leninismen håller strängt i sär rätten till avskiljande och frågan om det ändamålsenliga i ett sådant avskiljande. Frågan om det är ändamålsenligt eller ej avgör marxismen-leninismen i varje konkret fall med hänsyn till om det är bra eller inte när det gäller kampen för frihet, demokrati och socialism. Vid lösandet av den nationella frågan utgår marxismen-leninismen från en allsidig analys av alla samhällshistoriska betingelser, såväl inom som utom landet, tagna i sitt förlopp av förändringar och utveckling.

En riktig lösning av den nationella frågan består däri, att man i full överensstämmelse med kravet om nationernas rätt till självbestämmande genomför en konkret plan för en lösning av den nationella frågan, så att den blir så fördelaktig som möjligt för folkets breda massor och det blir möjligt att lösrycka folkmassorna från de nationalistiska kretsarnas inflytande.

Betydelsen av den nationella frågan och kravet på nationernas rätt till självbestämmande har efter andra världskriget blivit allt större. Vissa imperialistiska ideologer propagerar vitt och brett rasismens och kosmopolitismens idéer och söker bevisa att sådana begrepp som nationell oavhängighet och statlig suveränitet är ”föråldrade”. Den nationella bourgeoisin i de kapitalistiska länderna har till sin överväldigande majoritet för länge sedan förrått sin paroll om självbestämmande. De reaktionära kretsarna föredrar i stället förbund med utländska imperialister mot sitt eget folk.

På SUKP:s 19:e kongress (1952) sa Stalin: ”Förut betraktades bourgeoisin som nationernas ledare, den försvarade nationernas rättigheter och oavhängighet och satte dessa ting ‘högst av allt. Idag återstår inte ett spår av ‘den nationella principen’. I dag säljer bourgeoisin nationernas rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveränitetens fana har kastats över bord. Det råder inget tvivel om att denna fana måste höjas av er representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna och bäras fram, om ni vill vara patrioter i ert land, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns ingen annan som kan höja denna fana. Så ligger saken till för närvarande”.

Arbetarna och hela det arbetande folket i de kapitalistiska länderna och de förtryckta folken i kolonier, halvkolonier och avhängiga länder har samma grundläggande intressen, nämligen befrielse från det imperialistiska oket.

Naturahushållning – en hushållning, i vilken arbetsprodukterna inte produceras för utbyte på marknaden utan för att tillgodose behoven inom denna hushållning, i främsta rummet de personliga behoven hos varuproducenterna själva. Naturahushållningen var dominerande under ursamhället, slavsamhället och feodalismen på grund av att den samhälleliga arbetsdelningen var svagt utvecklad. På grundval av en allt mer ökande arbetsdelning vidgades också så småningom varuhushållningen (jfr). I och med produktivkrafternas fortsatta utveckling under kapitalismen blev varuhushållning helt dominerande. I ekonomiskt efterblivna länder är bondehushållen fortfarande till hälften naturahushållning.

Negationens negation – ett filosofiskt begrepp som uttrycker den ena sidan i dialektiska utvecklingsprocessen. Det var Hegel som först använde begreppet “negationens negation” och det betydde utveckling från lägre till högre under bibehållande av vissa positiva sidor och drag från det gamla. Hela utvecklingsprocessen hänför sig enligt Hegel till en “triad” (tes, antites, syntes). Tesen negeras av antitesen, som i sin tur negeras av syntesen (“negationens negation”). I syntesstadiet skulle utvecklingen liksom återvända till utgångspunkten, men på ett högre plan. Hos Hegel uppträder “negationens negation” som i första hand ett verktyg med vars hjälp han skapar sina konstlade idealistiska konstruktioner. Marxismens fiender har i syfte att diskreditera den marxistiska dialektiken sökt hävda (och hävdar alltjämt), att Marx och Engels skulle ha byggt sin teori på basis av den hegelska triaden, och att de med triadens hjälp (“negationens negation”) skulle ha bevisat kapitalismens oundvikliga undergång. I polemik mot dessa framhöll Lenin, att materialisternas uppgift är att på ett riktigt sätt och exakt beskriva den verkliga historiska processen, att den vetenskapliga kommunismen just bygger på en sådan grundval och att “triaden” inte är någonting annat än rester av det hegelska sättet att uttrycka sig. Hos Marx och Engels erhöll begreppet ”negationens negation” ett materialistiskt innehåll och uttrycker ingenting annat än den progressiva karaktären hos den objektiva verklighetens utveckling, en utveckling som inkluderar en viss grad av upprepning av redan tillryggalagda steg, men en upprepning på ett högre plan. Sålunda påvisar Marx i Kapitalet, att den kapitalistiska privatäganderätten utgör den första negationen av den individuella äganderätten till produktionsmedlen, som grundar sig på eget arbete. Men på grund av lagarna för kapitalismens utveckling banar kapitalismen därefter väg och skapar betingelser för sin egen undergång; kapitalets expropriering är en negationens negation, ett återupprättande av det individuella ägandet, dvs de arbetandes äganderätt till produktionsmedlen — men nu på ett högre plan, på basis av fria arbetares kooperation och deras gemensamma ägande av jord och de produktionsmedel som de själva framställt. Den progressiva rörelsen betingas av alla dialektikens lagar, i synnerhet lagen om kvantitativa förändringars övergång i kvalitativa förändringar (jfr), den dialektiska karaktären av det gamlas, döendes negation och uppkomsten av nytt (jfr Nytt och gammalt). Övergången från en gammal kvalitet till en ny betyder inte bara ett enkelt förintande av allt det som skapats tidigare. Den dialektiska uppfattningen om negationen är inte, som Lenin också framhåller, någon naken negation, någon negation ”förgäves”, inget enkelt förkastande av det gamla. I dialektiken betydei negationen inte bara att säga “nej” och förklara att ett ting inte längre existerar, eller att förinta det med alla medel. Sålunda är ex.vis socialismen en genomgripande negation av det kapitalistiska systemet. Men samtidigt bibehåller socialismen allt det positiva, värdefulla som skapats under kapitalismen — produktivkrafterna, en avancerad kultur etc. Övergången från en gammal kvalitet till en ny, det nyas uppkomst, sker sålunda alltid på grundval av det som uppnåtts tidigare, och det nya stöder sig på allt det positiva som tidigare uppnåtts, svingar sig högre, utgör ett högre stadium jämfört med det gamla, ett nytt och fortsatt steg i en enhetlig och sammanhängande, lagbunden utvecklingsprocess. Detta är betingelsen för utvecklingens progressiva karaktär, för utvecklingen enligt en uppåtgående linje.

Nykolonialism – de imperialistiska staternas politik gentemot tidigare kolonier, halvkolonier och avhängiga länder som, i första hand efter andra världskriget, erhållit formell självständighet. · Imperialisterna har som resultat av den nationella befrielserörelsens kamp i dessa länder och den statliga självständighet dessa länders folk tillkämpat sig, tvingats uppge det direkta koloniala herraväldet i en mycket stor del av världen. Men samtidigt har imperialisterna med alla medel och metoder sökt tillförsäkra sig en politisk, ekonomisk och ideologisk kontroll över tidigare kolonier, halvkolonier och avhängiga länder. USA-imperialisterna har i allt större grad slagit ut de franska, engelska, holländska osv. imperialisterna. Först av allt har de försökt sätta in gentemot imperialisterna lojala marionettregimer i dessa länder. Där det har gått vägen, har de med rikliga penningsummor och vapen hjälpt den härskande klassen att slå ned folkets motstånd och bibehålla den feodala och halvfeodala ordningen; syftet är att de tidigare kolonierna, halvkolonierna och avhängiga länderna även i fortsättningen ska fungera som råvarukällor för imperialisterna. Där denna politik inte omedelbart gått att genomföra har den amerikanska underrättelsetjänsten CIA satts in för att politiskt och ideologiskt underminera mer eller mindre folkliga regeringars ställning. CIA och USA-imperialisterna har varit inblandade i alla de kontrarevolutionära och reaktionära statskupper som ägt rum de senaste decennierna — i Kongo, Indonesien, Ghana, Guatemala, Dominikanska republiken, etc. Har dessa båda led i samma politik ändå misslyckats, har imperialisterna tillgripit ekonomiska och andra sanktioner. Imperialisterna stöder aktivt olika politiska och nationella motsättningar inom länderna, ger pengar och vapen till separatiströrelser och söker med olika medel slå in kilar och splittra de tidigare kolonierna. Imperialisterna inrättar olika slags “hjälporgan” såsom “fredskårer” (vars uppgift är att sprida imperialisternas ideologi och politiskt och ideologiskt underminera mottagarländerna), “u-hjälp” (som i främsta rummet går ut på att tillförsäkra de stora imperialistiska monopolen koncessioner med rätt att till förmånliga villkor investera i de tidigare kolonierna och genom utplundring av andra länder och folk skaffa monopolen maximalprofiter) osv. Med denna ”hjälp” köper imperialisterna upp den härskande feodalklassen och en del av bourgeoisin (som till en del och för en tid får vara med och dela rovet) och skaffar sig sålunda en social bas för den imperialistiska politiken i dessa länder. Om denna nykolonialistiska politik trots allt skulle misslyckas, är imperialisterna och i första hand USA-imperialisterna beredda att skrida till militär intervention överallt där deras intressen är hotade. Ett exempel är Vietnam, där USA efter fransmännens nederlag 1954 tog över de franska imperialisternas roll och sände hundratals ”rådgivare” vars uppgift var att installera en lojal marionettregim. Det lyckades, men när marionetterna höll på att sopas bort av den nationella revolutionens stormvåg, satte USA-imperialisterna in egna trupper till ett antal av 500 tusen man, med tunga bombplan, hangarfartyg, stridsvagnar, helikoptrar, utrustade med napalm, tunga bomber, kulsplitterbomber etc. Men även denna politik har lidit nederlag och kommer att lida ett fullständigt nederlag.

”Alla reaktionärer är papperstigrar. Till det yttre är reaktionärerna skräckinjagande, men i verkligheten är de inte så starka. På långt sikt sett är det inte reaktionärerna utan folket som är de verkligt starka”

 (Mao Tsetung, Citatboken s. 69).

Nytt och gammalt – Med nytt menar den marxistiska filosofin inte allt det som uppstår och existerar i verkligheten, utan endast det som uppstår och utvecklas, det som har en framtid, det som bidrar till en snabbare progressiv utveckling av samhället i dess helhet eller av den ena eller andra sidan av samhället. Det nya är utvecklingens motor. Denna uppfattning om vad som är nytt, gör det möjligt att riktigt fastställa vad som är nytt till skillnad från skenbart nytt, från sådant som bara förefaller nytt vid första ögonkastet. Det gamla, som redan överlevt sig själv, kan också uppträda i form av “nytt”, men inte desto mindre är det fortfarande gammalt. För att kunna bedra folket iklädde sig sålunda de tyska nazisterna ”nationalsocialismens” toga, och utgav sin fanatiska rasism för någonting “nytt”, men i själva verket är fascismen (jfr) endast en ny form av finanskapitalets öppet terroristiska diktatur.

Med gammalt menar den marxistiska filosofin allt det, som upphör att fungera som utvecklingens motor och som förvandlas till ett hinder, en broms för en fortsatt progressiv utveckling. Genom att de är uttryck för olika tendenser i verkligheten – förgången tid och nutid, utlevat och spirande, negativt och positivt, konservativt och revolutionärt — befinner sig gammalt och nytt i oförsonligt kamp med varandra. Det nyas, det progressivas kamp mot det gamla, det utlevade är en form av motsatsernas kamp (jfr Motsatsernas kamp).

Kampen mellan nytt och gammalt slutar alltid med att det nya, det progressiva segrar, ty det nyas, det progressivas styrka är oövervinnelig. “För den dialektiska metoden är ej det framför allt viktigt, som i innevarande ögonblick synes varaktigt, men som redan börjar dö bort, utan det som uppstår och utvecklas, även om det i innevarande ögonblick synes ovaraktigt, ty obetvingligt är för den endast det som uppstår och utvecklas.” (Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen, Leninismens problem, Moskva 1952, s. 821). När det nya besegrar det gamla, så förkastas inte det gamla helt och hållet, utan det nya tar vara på allt det värdefulla som mänskligheten åstadkommit under århundradenas lopp. Mellan det nya och det gamla finns ett lagbundet samband, succession. Marxismen står främmande för den vulgära föreställningen om att utvecklingen skulle vara en mekanisk summa av steg, som inte hänger samman och som inte framgår ur varandra. Marxismen gör inte heller den ena eller andra nya företeelsen till något absolut. Det nya genomgår själv en utveckling under vilken det åldras och förvandlas från att ha varit utvecklingens motor till dess broms. Det nya som upphör att växa, som inte fulländas, som inte strävar framåt, förlorar med all säkerhet sina framskridna positioner.

Nödvändig arbetstid – den tid som krävs för att den arbetande ska kunna reproducera sin arbetskraft, dvs den tid som behövs för att han ska hinna producera de materiella nyttigheter som är nödvändiga för hans egen och hans familjs existens. Det arbete som han förbrukar under denna tid kallas nödvändigt arbete (jfr). Under socialismen är hela arbetstiden i viss mening nödvändig arbetstid. Men även här måste man skilja på den arbetstid som krävs för att reproducera arbetskraften, och den tid som behövs för att framställa produkter avsedda för samhället. (Jfr även Merarbetstid).

Nödvändig produkt – den del av samhällsprodukten som produceras av de arbetande och som krävs för att hålla arbetaren och hans familj vid liv, samt för att utbilda arbetare. Under kapitalismen söker utsugarna skära ned den nödvändiga produkten till ett minimum och på dess bekostnad öka merprodukten (jfr). Under socialismen delas samhällsprodukten i nödvändig produkt och merprodukt, men i sådana proportioner som säkerställer en ständig höjning av folkets levnadsstandard, fortsatt tillväxt av produktionen och att samhällssbehoven kan tillgodoses i nödvändig omfattning. (Jfr även Nödvändigt arbete).Nödvändigt arbete – det arbete som arbetaren förbrukar i produktionen för att framställa den nödvändiga produkten (jfr). Slaven, den livegne bonden och lönearbetaren skapar under arbetsdagens lopp med sitt arbete en bestämd kvantitet arbetsprodukter, varav utsugaren (slavägaren, feodalen, kapitalisten) helt gratis tillägnar sig en del. En annan del av denna kvantitet produkter går åt för att hålla den arbetande vid liv. Under kapitalismen maskeras arbetets uppdelning i nödvändigt arbete och merarbete (jfr) med arbetslönen, som ytligt sett verkar vara priset för hela det arbete lönearbetaren lagt ner på att framställa produkterna. I själva verket får arbetaren endast betalt för det nödvändiga arbetet, priset för sin arbetskraft (jfr), som är lika med en bestämd summa livsförnödenheter. I det moderna kapitalistiska samhället är det nödvändiga arbetet betydligt mindre än merarbetet, dvs arbetaren arbetar betydligt mera åt kapitalisten än åt sig själv. Under socialismen utnyttjas merarbetet till att utveckla den samhälleliga produktionen och höja folkets levnadsstandard, dvs används i hela samhällets intresse. Mellan nödvändig arbetstid och merarbetstid finns då inte längre några oförsonliga motsättningar. Merarbetet är under socialismen i viss mening nödvändigt arbete.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net