Om praktiken

Mao 1937

Om förhållandet mellan kunskap och praktik, mellan vetande och handling

[Det fanns tidigare i vårt parti ett antal kamrater, som var dogmatiker och länge förkastade den kinesiska revolutionens erfarenheter. De förnekade sanningen att “marxismen är ingen dogm utan en vägledning till handling” och försökte överväldiga folk med ur sitt sammanhang lösryckta ord och fraser ur marxistiska verk. Det fanns också ett antal andra kamrater, som var empirister och under en lång period begränsade sig till sin egen fragmentariska erfarenhet, inte insåg teorins betydelse för den revolutionära praktiken och inte heller betraktade revolutionen som en helhet utan arbetade i blindo ehuru med stor flit. De felaktiga idéer som dessa två typer av kamrater och särskilt dogmatikerna hyste, tillfogade den kinesiska revolutionen väldiga förluster under åren 1931-34, och ändå kunde dogmatikerna, som förklädde sig till marxister, förvirra ett stort antal kamrater. “Om praktiken” skrevs för att från den marxistiska kunskapsteorins ståndpunkt blottlägga dogmatismens och empirismens, särskilt dogmatismens, subjektivistiska misstag i partiet. Den fick titeln “Om praktiken” därför att dess huvudvikt var lagd på att avslöja det dogmatiska slag av subjektivism, som förringar praktiken. De idéer som återfinns i denna essä framfördes av kamrat Mao Tse-tung i en föreläsning vid den Antijapanska militära och politiska högskolan i Yenan.]

Före Marx undersökte materialismen kunskapsproblemet oberoende av människans egenskap av samhällsvarelse och av hennes historiska utveckling och var därför ur stånd att förstå kunskapens beroende av den samhälleliga praktiken, dvs kunskapens beroende av produktionen och klasskampen.

Marxisterna betraktar framför allt människans produktiva verksamhet som hennes mest grundläggande praktiska verksamhet, den som är bestämmande för all hennes övriga verksamhet. Människans kunskap beror huvudsakligen av hennes verksamhet i den materiella produktionen genom vilken hon småningom kommer att förstå naturens företeelser, egenskaper och lagar och förhållandet mellan sig själv och naturen. Genom sin produktiva verksamhet kommer hon också småningom att i varierande grad förstå vissa förhållanden som råder människa och människa emellan. Ingen del av denna kunskap kan förvärvas avskilt från den produktiva verksamheten. I ett klasslöst samhälle deltar varje person såsom samhällsmedlem i gemensamma ansträngningar tillsammans med de övriga medlemmarna, träder i bestämda produktionsförhållanden till dem och producerar för att fylla människornas materiella behov. I alla klassamhällen träder medlemmarna av de olika samhällsklasserna också på skilda sätt i bestämda produktionsförhållanden och sysslar med produktion för att fylla sina materiella behov. Detta är den ursprungliga källa ur vilken den mänskliga kunskapen utvecklas.

Människans samhälleliga praktik är inte begränsad till verksamhet i produktionen utan antar många andra former – klasskamp, politisk verksamhet, vetenskaplig och konstnärlig verksamhet; kort sagt, i egenskap av samhällsvarelse deltar människan i samhällets praktiska liv på alla områden. Sålunda kommer människan att i varierande grad känna de olika förhållandena människor emellan icke blott genom sitt materiella liv utan också genom sitt politiska och kulturella liv (vilka bägge är intimt förenade med det materiella livet). Av dessa andra typer av samhällelig praktik utövar särskilt klasskampen i alla dess olika former ett djupgående inflytande på den mänskliga kunskapens utveckling. I klassamhället lever en var såsom medlem av en särskild klass, och varje slag av tänkande är utan undantag stämplat med en klass’ märke.

Marxisterna anser att den produktiva verksamheten i ett mänskligt samhälle utvecklas steg för steg från en lägre till en högre nivå och att följaktligen också den mänskliga kunskapen, såväl om naturen som om samhället, utvecklas steg för steg från en lägre till en högre nivå, dvs från grundare till djupare, från ensidig till mångsidig. Under en mycket lång period i historien var människornas förståelse av samhällets historia nödvändigtvis begränsad och ensidig, för det första därför att de exploaterande klassernas fördomar alltid vanställde historien, och för det andra därför att produktionens ringa omfattning begränsade människornas syn. Det var inte förrän det moderna proletariatet uppstod tillsammans med väldiga produktionskrafter (storindustri) som människan var i stånd att vinna en omfattande historisk insikt i samhällets utveckling och förvandla denna kunskap till en vetenskap, den marxistiska vetenskapen.

Marxister anser att människans samhälleliga praktik är det enda kriteriet på sanningen i hennes kunskap om yttervärlden. Vad som verkligen händer är att människans kunskap bekräftas endast då hon under den samhälleliga praktikens förlopp (i den materiella produktionen, klasskampen eller det vetenskapliga experimentet) uppnår de förväntade resultaten. Om en människa önskar ha framgång i sitt arbete, det vill säga uppnå de förväntade resultaten, måste hon bringa sina idéer i överensstämmelse med den objektiva yttre världens lagar; överensstämmer de inte med dessa, kommer hon att misslyckas i sin praktik. Efter misslyckandet drar hon sina lärdomar därav, korrigerar sina idéer för att få dem i överensstämmelse med yttervärldens lagar och kan på detta sätt vända misslyckandet till framgång. Detta är vad som avses i ordstäven “misslyckandet är framgångens moder” och “den som faller i en grop vinner i vett”. Den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin sätter praktiken i främsta rummet, anser att den mänskliga kunskapen på intet sätt kan skiljas från praktiken och vänder sig emot alla felaktiga teorier, som förnekar praktikens vikt eller avskiljer kunskapen från praktiken. Följaktligen sade Lenin: “Praktik står över (teoretisk) kunskap, ty dess värde ligger inte blott i dess allmängiltighet utan också i att den är en omedelbar verklighet”.[1] Den marxistiska filosofin, den dialektiska materialismen, har två framträdande kännemärken. Det ena är dess klasskaraktär: den medger öppet att den dialektiska materialismen står i proletariatets tjänst. Den andra är dess inriktning på praktiken: den betonar teorins avhängighet av praktiken, framhåller att teorin är grundad på praktiken och i sin tur tjänar praktiken. Sanningshalten i varje kunskap eller teori bestämmes inte av subjektiva känslor, utan av objektiva resultat i samhällelig praktik. Endast samhällelig praktik kan vara ett kriterium på sanningen. Praktiken är den främsta och grundläggande utgångspunkten i den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin.[2]

Men hur uppstår då den mänskliga kunskapen ur praktiken och hur tjänar den i sin tur praktiken? Detta blir klart om vi betraktar den process varigenom kunskap utvecklas.

Under sin praktik ser människan att börja med endast tingen så som de ter sig, deras skilda sidor och yttre förhållanden. Tag till exempel några människor utifrån som kommer på studiebesök till Yenan. Under de första dagarna ser de dess topografi, gator och hus; de träffar en mängd människor, deltar i banketter, kvällssammankomster och massmöten, lyssnar till tal av skilda slag och läser olika dokument. Allt detta är tingens företeelser, deras skilda sidor och yttre förhållanden. Detta är det förnimmande stadiet i vetandets utveckling, sinnesförnimmelsernas och intryckens stadium. Det vill säga, alla dessa särskilda ting i Yenan påverkar sinnesorganen hos studiegruppens medlemmar, uppväcker sinnesförnimmelser och ger i deras hjärnor upphov till många intryck jämte en ungefärlig bild av de yttre förhållandena mellan dessa intryck; detta är vetandets första stadium. I detta stadium kan människan ännu inte bilda djupgående begrepp eller dra logiska slutsatser.

Allt efter som den samhälleliga praktiken fortsätter, upprepas under människans praktik många gånger de saker som ger upphov till hennes sinnesförnimmelser och intryck; därefter äger en plötslig förändring (ett språng) rum i hjärnan under kunskapsprocessen och begrepp bildas. Begreppen är inte längre tingen så som de ter sig, deras skilda sidor och yttre förhållanden; de omfattar tingens väsen, helhet och inre förhållanden. Mellan begrepp och sinnesförnimmelser består icke blott en kvantitativ utan också en kvalitativ skillnad. Då människan går vidare är hon i stånd att medels bedömning och slutledning dra logiska slutsatser. Uttrycket i San Kuo Yen Yi,[3] “rynka pannan och du kommer på en krigslist”, eller, som det heter till vardags, “låt mig tänka över saken”, hänför sig till människans användning av begrepp i hjärnan för att bilda omdömen och slutledningar. Detta är det andra stadiet i kunskapsprocessen. När medlemmarna i studiegruppen har samlat olika data och dessutom “tänkt över dessa”, är de i stånd att komma till omdömet att “kommunistiska partiets politik för nationell enhetsfront mot Japan är genomgripande, ärlig och uppriktig”. Efter detta omdöme kan de, om också de uppriktigt önskar enhet för att rädda nationen, gå ytterligare ett steg och dra följande slutsats: “Den nationella enhetsfronten mot Japan kan bli framgångsrik”. Detta begreppets, bedömningens och slutledningens skede är det viktigare skedet i hela den process varigenom kunskap vinnes om ett ting; det är den rationella kunskapens skede. Vetandets verkliga uppgift är att genom förnimmelse nå fram till tanke, att steg för steg nå fram till insikt i de objektiva tingens inre motsättningar, deras lagar och de inre förhållandena mellan en process och en annan, det vill säga att nå fram till logisk kunskap. Jag upprepar, logisk kunskap skiljer sig från förnimmande kunskap därigenom att den förnimmande kunskapen hänför sig till tingens skilda sidor, företeelser och yttre förhållanden, medan den logiska kunskapen tar ett stort steg framåt för att fatta tingens helhet, deras väsen och inre förhållanden samt blottar de inre motsättningarna i omvärlden. Därför är logisk kunskap i stånd att fatta omvärldens utveckling i dess helhet, i de inre förhållandena mellan alla dess sidor.

Denna dialektisk-materialistiska teori om kunskapens utvecklingsprocess, som baserar sig på praktiken och går från ytan till djupet, utarbetades aldrig av någon innan marxismen uppstod. Den marxistiska materialismen löste för första gången problemet rätt och utpekade både materialistiskt och dialektiskt vetandets djupnande rörelse, den rörelse genom vilken människan i samhället under sin komplicerade och ständigt återkommande praktik i produktion och klasskamp går framåt från sinnlig kunskap till logisk kunskap. Lenin sade: “Materiens abstraktion, en naturlags abstraktion, värdets abstraktion osv, med ett ord alla vetenskapliga (riktiga, som kan tas på allvar, inte absurda) abstraktioner återspeglar naturen djupare, sannare och fullständigare”.[4] Marxismen-leninismen anser, att vart och ett av de två skedena i kunskapsprocessen har sina egna kännetecken, varvid kunskapen manifesterar sig såsom sinnlig i det lägre skedet och logisk i det högre, men att bägge är skeden i en sammanhängande kunskapsprocess. Det sinnliga och det rationella är kvalitativt olika, men är inte skilda åt, de förenas på praktikens grund. Vår praktik visar att det som uppfattas inte med ens kan förstås och att endast det som förståtts kan uppfattas djupare. Förnimmelsen löser endast företeelsens problem; teorin allena kan lösa problemet om väsendet. Lösandet av bägge dessa problem kan inte i minsta mån skiljas från praktiken. Vem som helst som vill ha kunskap om ett ting har inget annat sätt att skaffa den än genom att träda i kontakt med det, dvs genom att leva (praktisera) i dess närhet. I det feodala samhället var det omöjligt att i förväg känna det kapitalistiska samhällets lagar, ty kapitalismen hade ännu inte uppstått, all dithörande praktik saknades. Marxismen kunde bli produkten endast av det kapitalistiska samhället. Under laissez-faire-kapitalismens tidevarv kunde Marx inte i förväg konkret känna vissa lagar, som är säregna för imperialismens tidevarv, ty imperialismen, kapitalismens sista stadium, hade ännu inte framträtt och den dithörande praktiken saknades; endast Lenin och Stalin kunde ta itu med denna uppgift. Skälet till att Marx, Engels, Lenin och Stalin kunde utarbeta sina teorier var, bortsett från deras genialitet, huvudsakligen att de personligen deltog i sin tids klasskamp och vetenskapliga experimenterande; utan denna förutsättning skulle inget geni ha lyckats. Ordstävet “den lärde känner hela världens angelägenheter fastän han aldrig går utanför sin port” var bara tomt prat i gamla tider när teknologin var outvecklad. Även om detta ordstäv kan gälla i nuvarande tid av utvecklad teknologi, är det de människor som sysslar med praktiken över hela vida världen som har verklig personlig kunskap. Och det är först sedan dessa människor genom sin praktik kommer att “veta” och sedan deras kunskap via det skrivna ordet och tekniska media nått “den lärde” som han indirekt “känner hela världens angelägenheter”. Om ni vill ha direkt kännedom om ett visst ting eller en viss klass av ting, måste ni personligen deltaga i den praktiska kampen för att förändra verkligheten, för att förändra detta ting eller denna klass av ting, ty endast på detta sätt kan ni komma i kontakt med dem som företeelser; endast genom personligt deltagande i den praktiska kampen för att förändra verkligheten kan ni blottlägga detta tings eller denna klass’ av ting väsen och förstå dem. Detta är den väg till kunskap som varje människa faktiskt går, ehuru vissa människor, som medvetet förvränger saker, påstår motsatsen. Den löjligaste varelsen i världen är “allvetaren”, som plockar upp en smula kunskap genom hörsägen och proklamerar sig såsom “världens främste auktoritet”, vilket visar endast att han icke tagit ett riktigt mått på sig själv. Kunskap är en fråga om vetenskap, inte minsta grand av oärlighet eller högmod är tillåtet. Vad som krävs är avgjort raka motsatsen – ärlighet och blygsamhet. Om ni vill förvärva kunskap, måste ni deltaga i praktiken för att förändra verkligheten. Om ni vill veta hur ett päron smakar, måste ni förändra päronet genom att själv äta det. Om ni vill lära känna atomens struktur och egenskaper, måste ni utföra fysiska och kemiska experiment för att förändra atomens tillstånd. Om ni vill lära känna revolutionens teori och metoder, måste ni deltaga i revolution. All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet. Men man kan inte ha direkt erfarenhet av allting; faktum är att det mesta av vår kunskap kommer ur indirekt erfarenhet, till exempel all kunskap om gångna tider och främmande länder. För våra förfäder eller för utlänningar var – eller är – denna kunskap en fråga om direkt erfarenhet, och denna kunskap är tillförlitlig om, under förloppet av deras direkta erfarenhet, “den vetenskapliga abstraktionens” krav, om vilka Lenin talade, blev eller blir uppfyllda och den objektiva verkligheten vetenskapligt återspeglad. Varom inte är den inte tillförlitlig. Följaktligen består en människas kunskap endast av två delar, den som kommer ur direkt erfarenhet och den som kommer ur indirekt erfarenhet. Dessutom är det, som för mig utgör indirekt erfarenhet, direkt erfarenhet för andra människor. Kunskap av alla slag är följaktligen, såsom helhet betraktad, oskiljaktig från direkt erfarenhet. All kunskap har sitt ursprung i förnimmelse av den objektiva yttre världen genom människans fysiska sinnesorgan. Den som förnekar denna förnimmelse, förnekar den direkta erfarenheten, eller förnekar personligt deltagande i den praktik som förändrar verkligheten, är ingen materialist. Därför är “allvetaren” löjlig. Ett gammalt kinesiskt ordstäv säger: “Hur kan du fånga tigerungar utan att ge dig in i tigerns håla?” Detta ordstäv passar ifråga om såväl människans praktik som kunskapsteorin. Det kan inte finnas en från praktiken avskild kunskap.

För att klargöra den dialektisk-materialistiska kunskapsprocess, vilken försiggår på basis av praktiken som förändrar verkligheten – för att klargöra hur vetandet gradvis utvecklas till att bli allt djupare – ges här ytterligare några exempel.

Under den första perioden av proletariatets praktik, maskinkrossandets och den spontana kampens period, befann sig dess kunskap om det kapitalistiska samhället endast i vetandets förnimmande skede; det kände endast en del av de kapitalistiska företeelsernas sidor och yttre förhållanden under kapitalismen. Proletariatet var då ännu en “klass i sig”. Men när proletariatet nådde det andra skedet i sin praktik, de medvetna och organiserade ekonomiska och politiska stridernas skede, var det i stånd att fatta det kapitalistiska samhällets väsen, exploateringsförhållandena mellan samhällsklasserna och sin egen historiska uppgift. Och det var i stånd till detta till följd av sin egen praktik och till följd av sin erfarenhet av långvarig kamp, vilken Marx och Engels vetenskapligt sammanfattade i hela dess mångfald för att skapa den marxistiska teorin för proletariatets fostran. Det var då som proletariatet blev en “klass för sig”.

På samma sätt förhåller det sig med det kinesiska folkets kunskap om imperialismen. Det första skedet var präglat av ytlig, sinnlig kunskap, vilket framgår av de förvirrade utlänningsfientliga strider, som fördes av sådana rörelser som Taipings himmelska kungarike,[5] Yi Ho Tuanrörelsen[6] och andra. Det var först under det andra skedet som det kinesiska folket nådde den rationella kunskapens skede, såg imperialismens inre och yttre motsättningar och såg det väsentliga faktum att imperialismen slutit förbund med Kinas comprador- och feodalklasser för att förtrycka och exploatera de stora massorna av det kinesiska folket. Denna kunskap daterar sig ungefär från tiden för Fjärdemajrörelsen år 1919.[7]

Låt oss nu betrakta kriget. Om de som leder ett krig saknar erfarenhet av krig, kommer de i det inledande skedet inte att förstå de invecklade lagar som gäller för ledningen av ett visst bestämt krig (ett sådant som vårt agrarrevolutionära krig[8] under senaste decenniet). Under det inledande skedet kommer de bara att få uppleva en mängd strider och dessutom lida många nederlag. Men dessa erfarenheter (erfarenheter av vunna slag och särskilt av förlorade slag) sätter dem i stånd att fatta vad som är den röda tråden i hela kriget, nämligen detta speciella krigs lagar, att förstå dess strategi och taktik och följaktligen också att med tillförsikt leda kriget. Om i ett sådant ögonblick befälet överlämnas till en oerfaren person, måste också denne lida ett antal nederlag (vinna erfarenhet) innan han kan förstå krigets verkliga lagar.

“Jag är inte säker på att jag kan sköta det.” De orden hör vi ofta när en kamrat tvekar att ta emot ett uppdrag. Varför är han osäker på sig själv? Därför att han inte har någon systematisk insikt i uppdragets innehåll och betingelser, eller därför att han haft litet eller intet att göra med sådant arbete och sålunda ingenting vet om de lagar som styr det. Efter en detaljerad analys av uppdragets natur och betingelser kommer han att känna sig säkrare på sig själv och villigt utföra det. Om han ägnar en del tid åt arbetet och vinner erfarenhet och om han är en människa, som är villig att undersöka saker utan förutfattad mening och inte en som angriper problem subjektivt, ensidigt och ytligt, kan han sedan dra slutsatser om hur han ska utföra arbetet och göra det med friskare mod. Endast de som är subjektiva, ensidiga och ytliga i sitt sätt att angripa problem börjar självbelåtet att utdela order och direktiv i samma ögonblick som de anländer till platsen, utan att ta hänsyn till betingelserna, utan att betrakta tingen i deras helhet (deras historia och deras nuvarande tillstånd som helhet) och utan att tränga in till tingens väsen (deras natur och de inre förhållandena mellan det ena tinget och det andra). Sådana människor kan inte undgå att snubbla och falla.

Sålunda ser vi att första steget i kunskapsprocessen är kontakt med objekten i den yttre världen; detta hör förnimmelsestadiet till. Andra steget består i att sammanfoga de uppgifter förnimmelsen förmedlat genom att ordna och rekonstruera dem; detta hör till begreppsbildningens, bedömningens och slutledningens stadium. Endast då de av förnimmelsen förmedlade uppgifterna är mycket rikhaltiga (inte fragmentariska) och står i överensstämmelse med verkligheten (inte är illusoriska) kan de tjäna som grundval för utformningen av riktiga uppfattningar och teorier.

Här måste två viktiga ting framhållas. Det första, som redan tidigare nämnts men bör upprepas här, är att rationell kunskap beror av förnummen kunskap. Den som tror att rationell kunskap inte behöver hämtas ur sinnlig kunskap är en idealist. I filosofins historia förekommer den “rationalistiska” skolan som såsom verkligt erkänner endast förnuftet men inte erfarenheten och som tror att förnuftet allena är tillförlitligt medan förnummen erfarenhet inte är tillförlitlig. Denna skolas misstag är att den ställer saken på huvudet. Det rationella är tillförlitligt just därför att det har sin källa i sinnesförnimmelserna, i annat fall skulle det vara som ett vatten utan källa, ett träd utan rötter, subjektivt, självalstrat och otillförlitligt. Vad följden i kunskapsprocessen beträffar, kommer den genom förnimmelserna vunna erfarenheten främst. Vi framhäver den samhälleliga praktikens betydelse i kunskapsprocessen just därför att samhällelig praktik allena kan ge upphov till mänsklig kunskap och få människan att börja förvärva sinnlig kunskap ur den objektiva värk den. För en människa som sluter ögonen, stoppar igen öronen och helt avskär sig från den objektiva världen kan det inte finnas något sådant som kunskap. Kunskap börjar med erfarenhet – detta är kunskapsteorins materialism.

Det andra är att kunskap behöver fördjupas, att kunskapens förnimmande stadium behöver utvecklas till det rationella stadiet – detta är kunskapsteorins dialektik.[9] Att tro att kunskapen kan stanna på det lägre, sinnliga stadiet och att sinnlig kunskap allena är tillförlitlig medan rationell kunskap inte är det, skulle vara att upprepa “empirismens” historiska misstag. Denna teori är falsk därför att den inte förstår att ehuru de genom sinnena varseblivna data återspeglar vissa sidor av verkligheten i den objektiva världen (jag talar här inte om den idealistiska empirismen som begränsar erfarenheten till så kallad introspektion), är dessa data endast ensidiga och ytliga, återspeglar tingen ofullständigt och återspeglar inte deras väsen. För att helt återspegla ett ting i dess helhet, att återspegla dess väsen, att återspegla dess inneboende lagar, är det nödvändigt att genom tänkande rekonstruera sinnesförnimmelsernas rikhaltiga data, rensa bort skräpet och söka fram det väsentliga, avlägsna det falska och behålla det sanna, att gå från det ena till det andra och utifrån och in, för att skapa ett system av uppfattningar och teorier – det är nödvändigt att ta språnget från sinnlig till rationell kunskap. Dylik rekonstruerad kunskap är inte tommare eller otillförlitligare. Tvärtom, det som blivit vetenskapligt rekonstruerat i kunskapsprocessen, på praktikens grund, återspeglar, såsom Lenin sade, den objektiva verkligheten djupare, riktigare och fullständigare. I motsats härtill respekterar vanliga “praktiska människor” erfarenheten men ringaktar teorin och kan därför inte ha en sammanfattande syn på en hel objektiv process, saknar en klar inriktning och ett långsiktigt perspektiv och är till freds med tillfälliga framgångar och glimtar av sanningen. Om sådana människor leder en revolution, kommer de att leda den in i en återvändsgränd.

Rationell kunskap är beroende av sinnlig kunskap, och sinnlig kunskap måste utvecklas till rationell kunskap – detta är den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin. I filosofin förstår varken “rationalism” eller “empirism” kunskapens historiska eller dialektiska natur, och ehuru var och en av dessa skolor återspeglar en sida av sanningen (här syftar jag på materialistisk, inte på idealistisk rationalism och empirism), har bägge fel i kunskapsteorin som helhet. Kunskapens dialektisk-materialistiska rörelse från det varseblivna till det rationella gäller lika väl för en mindre kunskapsprocess (till exempel, att känna en enda sak eller uppgift) som för en större (till exempel, att känna ett helt samhälle eller en revolution).

Men kunskapsprocessen slutar inte här. Om den dialektisk-materialistiska kunskapsprocessen stannade vid rationell kunskap, skulle endast halva problemet bli behandlat. Och vad den marxistiska filosofin angår endast den mindre viktiga halvan. Marxistisk filosofi anser att det viktigaste problemet är att förstå den objektiva världens lagar inte blott för att vara i stånd att förklara den, utan för att aktivt tillämpa kunskapen om dessa lagar för att förändra världen. Ur marxistisk synpunkt är teorin viktig, och dess betydelse har till fullo uttryckts i Lenins ord: “Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse.”[10] Men marxismen framhåller teorins betydelse endast och just därför att den är vägledning till handling. Om vi har en riktig teori, men endast pratar om den, stoppar in den i ett fack men inte omsätter den i praktiken, då har denna teori, hur bra den än må vara, alls ingen betydelse. Kunskap börjar med praktik, och teoretisk kunskap förvärvas genom praktik och måste sedan återvända till praktiken. Kunskapens aktiva funktioner visar sig inte blott i det aktiva språnget från sinnlig till rationell kunskap utan – och detta är viktigare – måste yttra sig i språnget från rationell kunskap till revolutionär praktik. Den kunskap som förstår världens lagar måste åter inriktas på praktiken för att förändra världen, måste på nytt tillämpas i produktionens praktik, i den revolutionära klasskampens och den revolutionära nationella kampens praktik samt i det vetenskapliga experimentets praktik. Detta är processen för att pröva och utveckla teorin, fortsättningen på hela kunskapsprocessen. Problemet, om huruvida teorin överensstämmer med den objektiva verkligheten, blir inte och kan inte bli fullständigt löst i kunskapens ovan nämnda rörelse från det varseblivna till det rationella. Enda sättet att fullständigt lösa detta problem är att återföra den rationella kunskapen till den samhälleliga praktiken, tillämpa teorin i praktiken och se huruvida den kan uppnå de mål man avsett. Många av naturvetenskapens teorier anses sanna inte blott därför att de betraktades såsom sådana när naturvetenskapsmännen först utformade dem, utan därför att de därefter bekräftats av den vetenskapliga praktiken. Marxismen-leninismen anses likaledes vara sann inte blott därför att den ansågs vara det då den vetenskapligt formulerades av Marx, Engels, Lenin och Stalin, utan därför att den därefter har bekräftats i den revolutionära klasskampens och den revolutionära nationella kampens praktik. Den dialektiska materialismen är allmängiltig därför att det är omöjligt för någon att i sin praktik fly ut ur dess sfär. Den mänskliga kunskapens historia berättar oss att sanningen i många teorier är ofullständig och att denna ofullständighet avhjälpes genom att de prövas i praktiken. Många teorier är felaktiga, och det är genom prövning i praktiken som deras misstag rättas. Det är därför praktiken är sanningens kriterium och “Livets och praktikens synpunkt måste vara kunskapsteorins första och grundläggande synpunkt”.[11] Stalin uttryckte saken väl: “Teorin blir naturligtvis meningslös, om den ej förknippas med den revolutionära praktiken, likaväl som också praktiken blir blind, om den ej låter den revolutionära teorin belysa sin väg.”[12]

Är kunskapens rörelse fullbordad, när vi kommer till denna punkt? Vårt svar är: det är den och likväl är den inte det. När människor i samhället kastar sig in i praktiken för att förändra en viss objektiv process (naturlig eller samhällelig) i ett visst stadium av dess utveckling, kan de, såsom ett resultat av den objektiva processens återspegling i deras hjärnor och genom att utöva sin medvetna dynamiska roll, föra sin kunskap framåt från det varseblivna till det rationella och skapa idéer, teorier, planer eller program som i allmänhet svarar mot lagarna för denna objektiva process. De tillämpar sedan dessa idéer, teorier, planer eller program i praktiken i samma objektiva process. Och om de kan förverkliga de mål de tänkt sig att nå, dvs om de i denna praktiska process kan förvandla eller i det stora hela förvandla dessa på förhand formulerade idéer, teorier, planer eller program till fakta, då kan kunskapens rörelse anses fullbordad vad denna särskilda process beträffar. Tag som exempel i processen för att förändra naturen genomförandet av en anläggningsplan, bekräftandet av en vetenskaplig hypotes, tillverkningen av ett verktyg eller bärgandet av en skörd, eller i processen för att förändra samhället, segern i en strejk, seger i ett krig eller uppfyllandet av en skolningsplan. Allt detta kan betraktas som förverkligande av de mål man tänkt sig. Men allmänt talat, vare sig det handlar om praktik för att förändra naturen eller för att förändra samhället, blir människors ursprungliga idéer, teorier, planer eller program sällan förverkligade utan några ändringar. Detta beror på att människor som sysslar med att förändra verkligheten vanligtvis är underkastade otaliga begränsningar. De begränsas inte blott av de bestående vetenskapliga och teknologiska betingelserna, utan också av den objektiva processens utveckling och den grad i vilken denna process har blivit uppenbar (den objektiva processens olika sidor och dess väsen har ännu inte blivit helt klarlagda). I en sådan situation blir idéerna, teorierna, planerna eller programmen vanligen ändrade delvis och ibland även helt och hållet, till följd av att oförutsedda omständigheter upptäcks under praktikens förlopp. Det vill säga, det händer att de ursprungliga idéerna, teorierna, planerna eller programmen helt eller delvis inte motsvarar verkligheten och är helt eller delvis oriktiga. I många fall måste misslyckandena upprepas många gånger innan misstag i kunskapen kan korrigeras och överensstämmelse med lagarna för den objektiva processen uppnås, och följaktligen innan det subjektiva kan förvandlas till det objektiva eller, med andra ord, innan de väntade resultaten kan uppnås i praktiken. Men när den punkten nåtts, hur det än sker, kan den mänskliga kunskapens rörelse beträffande en viss objektiv process i ett visst stadium av dess utveckling betraktas som fullbordad.

Vad processens fortgång beträffar är den mänskliga kunskapens rörelse emellertid icke avslutad. Varje process, vare sig den försiggår i naturen eller i samhället, fortskrider och utvecklas till följd av sina inre motsättningar och kamp, och den mänskliga kunskapens rörelse bör också fortskrida och utvecklas jämsides med den. Vad sociala rörelser angår, måste sanna revolutionära ledare inte endast ha god förmåga att korrigera sina idéer, teorier, planer eller program, när såsom ovan antytts misstag upptäcks. De måste också, när en viss objektiv process redan fortskridit och övergått från ett utvecklingsstadium till ett annat, ha förmåga att få sig själva och alla sina medrevolutionärer att skrida vidare och förändras i sin subjektiva kunskap jämsides med den, det vill säga, de måste försäkra sig om att de föreslagna nya revolutionära uppgifterna och nya arbetsprogrammen motsvarar de nya förändringarna i läget. I en revolutionär period förändras läget mycket snabbt; om revolutionärernas kunskap inte snabbt förändras i överensstämmelse med det förändrade läget, kommer de att vara ur stånd att leda revolutionen till seger.

Det händer emellertid ofta att tänkandet släpar efter verkligheten; detta beror på att människans varseblivning begränsas av otaliga samhälleliga betingelser. Vi är motståndare till tjurskallar i de revolutionära leden, vilkas tänkande inte utvecklas med förändrade objektiva betingelser och historiskt har kommit till uttryck i högeropportunism. Dessa människor ser inte att motsatsernas kamp redan drivit den objektiva processen framåt medan deras kunskap stannat på det gamla stadiet. Detta är karaktäristiskt för alla tjurskallars tänkande. Deras tänkande är skilt från samhällelig praktik och de kan inte marschera i spetsen och vägleda samhällsvagnen; de lunkar efter, klagar att den går för fort och försöker dra den tillbaka eller vända den i motsatt riktning.

Vi är också motståndare till “vänster”-frasmakeri. “Vänster”-männens tänkande löper förbi ett givet stadium i den objektiva processens utveckling. En del av dem betraktar sina fantasier som sanningar, medan andra strävar att i nuet förverkliga ett ideal som kan förverkligas först i framtiden. De fjärmar sig från folkflertalets aktuella praktik och från dagens realiteter och visar sig som äventyrare i sina handlingar.

Idealism och mekanisk materialism, opportunism och äventyrspolitik kännetecknas allesammans av brytningen mellan det subjektiva och det objektiva, av kunskapens avskiljande från praktiken. Den marxist-leninistiska kunskapsteorin, kännetecknad som den är av vetenskaplig samhällelig praktik, kan inte annat än beslutsamt bekämpa dessa oriktiga ideologier. Marxisterna inser att i universums absoluta och allmänna utvecklingsprocess utvecklingen av varje särskild process är relativ och att följaktligen människans kunskap, om en särskild process i ett visst givet utvecklingsstadium, endast är en relativ sanning i den absoluta sanningens ändlösa flöde. Totalsumman av oräkneliga relativa sanningar utgör den absoluta sanningen.[13] Utvecklingen av en objektiv process är fylld av motsättningar och kamp, och detsamma är fallet med utvecklingen av den mänskliga kunskapens rörelse. Alla den objektiva världens dialektiska rörelser kan förr eller senare återspeglas i den mänskliga kunskapen. I den samhälleliga praktiken är processen av tillblivelse, utveckling och bortdöende oändlig och så förhåller det sig också med processen av tillblivelse, utveckling och bortdöende i den mänskliga kunskapen. Allt eftersom den mänskliga praktiken, vilken förändrar den objektiva verkligheten i överensstämmelse med givna idéer, teorier, planer eller program, går längre och längre framåt blir människans kunskap om den objektiva verkligheten likaledes djupare och djupare. Förändringsrörelsen i den objektiva verklighetens värld är utan slut och detsamma gäller människans kunskap om sanningen genom praktiken. Marxismen-leninismen har på intet sätt uttömt sanningen men öppnar under praktikens förlopp oavbrutet vägar till kunskap om sanningen. Vår slutsats är den konkreta historiska enheten mellan det subjektiva och det objektiva, mellan teori och praktik, mellan vetande och handling, och vi är motståndare till alla felaktiga ideologier, såväl “vänster”- som höger-, vilka avviker från den konkreta historien.

I nuvarande epok av samhällets utveckling har historien lagt den ansvarsfulla uppgiften, att riktigt lära känna och förändra samhället, på proletariatet och dess parti. Denna process, praktiken för att förändra världen, som avgörs i överensstämmelse med vetenskaplig kunskap, har redan nått ett historiskt ögonblick i världen och i Kina, ett stort ögonblick utan motstycke i mänsklighetens historia, det ögonblick då mörkret helt bannlyses ur världen och ur Kina och då världen förändras till en värld av ljus, en värld av ett slag som aldrig tidigare funnits. Proletariatets och det revolutionära folkets kamp för att förändra världen inbegriper verkställandet av följande uppgifter: att förändra den objektiva världen och på samma gång deras egen subjektiva värld – att förändra deras förmåga till kunskap och att förändra förhållandena mellan den subjektiva och den objektiva världen. En sådan förändring har redan åstadkommits på en del av klotet, i Sovjetunionen. Där driver folket denna förändringsprocess framåt. Folket i Kina och i den övriga världen håller antingen på att genomgå eller kommer att genomgå en sådan process. Och den objektiva världen som ska förändras omfattar också alla förändringens motståndare, vilka, för att bli förändrade, måste genomgå en period av tvång innan de kan inträda i den frivilliga, medvetna förändringens stadium. Världskommunismens epok kommer att uppnås när hela mänskligheten frivilligt och medvetet förändrar sig själv och världen.

Upptäck sanningen genom praktik, och bekräfta och utveckla sanningen, återigen, genom praktik. Utgå från förnummen kunskap och utveckla den aktivt till rationell kunskap. Utgå sedan från rationell kunskap och vägled aktivt den revolutionära praktiken till att förändra både den subjektiva och den objektiva världen. Praktik, kunskap, återigen praktik och återigen kunskap. Denna form upprepar sig i oändliga cykler och med varje cykel stiger praktikens och kunskapens innehåll till en högre nivå. Detta är den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin i dess helhet, och detta är den dialektisk-materialistiska teorin om enheten mellan kunskap och handling.

NOTER

[1] Från Lenins anteckningar om “Idén” i Hegels Logikens vetenskap, bok III, 3:e avsnittet. Se V. I. Lenin: “översikt över Regels Logikens vetenskap” (september-december 1914), Samlade verk, ryska uppl., Moskva 1958, band XXXVIII, s. 205.

[2] Se “Marx om Feuerbach” (våren 1845) i bil. till F. Engels: Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, s. 80 o.f., samt V. I. Lenin: Materialism och empiriokriticism (1908, sista halvåret), Samlade skrifter i urval, band 18-19: I, s. 249-256.

[3] San Kuo Yen Yl (Berättelser från tre kungadömen) är en berömd kinesisk historisk roman av Lo Kuan-chung (omkring 1330 – 1400).

[4] Från Lenins anteckningar om “Subjektiv logik eller läran om begreppet” i Hegels Logikens vetenskap, bok III, 3:e avsnittet. Se V. I. Lenin: “översikt över Hegels Logikens vetenskap”, Samlade verk, ryska uppl., Moskva, 1958, band XXXVIII, s. 161.

[5] Taipings himmelska kungarike var namnet på den revolutionära bonderörelse som i mitten av 1800-talet uppstod mot Chingdynastins feodala välde och nationella förtryck. I januari 1851 inledde Hung Hsiu-chuan, Yang Hsiu-ching och andra ledare ett uppror i byn Chintien i Kueipings härad i provinsen Kwangsi och proklamerade grundandet av Taipings himmelska kungarike. Deras bondearmé tågade norrut från Kwangsi och anföll och intog 1852 provinserna Hunan och Hupeh. År 1853 marscherade den genom Kiangsi och Anhwei och intog Nanking. En del av styrkorna fortsatte sedan offensiven norrut och trängde fram till närheten av Tientsin. Taipingarmén försummade emellertid att skapa fasta basområden på de orter den erövrade. Dessutom begick dess ledande grupp, sedan den upprättat sin huvudstad i Nanking, många politiska och militära fel. Därför var den ur stånd att stå emot de hårda samordnade angreppen från Chingregeringens och de brittiska, amerikanska och franska aggressorernas kontrarevolutionära styrkor, och blev slutligen besegrad 1864.

[6] Yi Ho Tuan-rörelsen var den antiimperialistiska väpnade kamp som ägde rum i norra Kina år 1900. Böndernas och hantverkarnas breda massor samt andra människor deltog i denna rörelse. De kom i förbindelse med varandra genom religiösa och andra kanaler, organiserade sig i hemliga sällskap och förde en hjältemodig kamp mot de åtta imperialistiska makternas – Förenta staternas, Storbritanniens, Japans, Tysklands, Rysslands, Frankrikes, Italiens och Österrikes – förenade aggressionsstyrkor. Sedan de förenade aggressionsstyrkorna intagit Tientsin och Peking slogs rörelsen ned med obeskrivlig grymhet.

[7] Fjärdemajrörelsen var en antiimperialistisk och antifeodal revolutionär rörelse som började den 4 maj 1919. Under första halvåret 1919 möttes segrarna i första världskriget, dvs Storbritannien, Frankrike, Förenta staterna, Japan, Italien och andra imperialistiska länder i Paris för att dela rovet och beslöt att Japan skulle överta alla de privilegier som Tyskland tidigare åtnjutit i provinsen Shantung. De studerande i Peking var genom möten och demonstrationer, som de höll den 4 maj, de första att visa bestämd opposition häremot. Krigsherreregeringen i norr arresterade över 30 studerande i ett försök att undertrycka denna opposition. Som protest gick de studerande i Peking i strejk och ett stort antal studerande i andra delar av landet följde deras exempel. Den 3 juni började krigsherreregeringen i norr att arrestera studerande i Peking i massor, och på två dagar togs omkring ett tusen studerande i förvar. Detta väckte en ännu större harm i hela landet. Från och med den 5 juni gick arbetarna i Shanghai och många andra städer i strejk, och köpmännen på dessa orter stängde sina affärer. Sålunda växte det som från början varit en huvudsakligen av intellektuella bestående patriotisk rörelse snabbt ut till en nationell patriotisk rörelse som omfattade proletariatet, städernas småbourgeoisi och bourgeoisin. Jämsides med denna patriotiska rörelse växte den nya kulturrörelse, som före 4 maj börjat såsom en rörelse mot feodalismen och för att främja vetenskap och demokrati, till en stark och kraftfull revolutionär kulturrörelse vars huvudström var inriktad på att sprida kännedom om marxismen-leninismen.

[8] Det agrarrevolutionära kriget var den revolutionära kamp som det kinesiska folket under kommunistiska partiets ledning förde från 1927 till 1937. Dess huvudinnehåll var att upprätta och utveckla röd politisk makt, sprida agrarrevolutionen och det väpnade motståndet mot Kuomintangreaktionens välde. Detta revolutionära krig är också bekant som Andra revolutionära inbördeskriget.

[9] Se Lenins anteckningar om “Idén” i Hegels Logikens vetenskap, bok III, 3:e avsnittet, vari han sade: “För att begripa, måste man börja begripandet, studerandet empiriskt och höja sig från empiricismen till det allmängiltiga”. (V. I. Lenin: A.a. s. 197.)

[10] V. I. Lenin: “Vad bör göras?” (hösten 1901-februari 1902), Valda verk, band I: 1, s. 174.

[11] V. I. Lenin: “Materialism och empiriokriticism”, Samlade skrifter i urval, band 18-19: I, s. 255.

[12] J. V. Stalin: “Om leninismens grunder” (april-maj 1924), Leninismens problem, s. 26.

[13] Se V. I. Lenin: “Materialism och empiriokriticism”, a.a. s. 241-249

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net