Aktuella problem om taktiken inom den Antijapanska enhetsfronten

Mao, den 11 mars 1940

[Denna översikt gjordes för en rapport som författaren framlade vid ett möte i Yenan med partiets äldre kadrer.]

  1. Det nuvarande politiska läget är följande:

a) Kinas försvarskrig har givit den japanska imperialismen ett hårt slag, och den är redan oförmögen att sätta igång fler omfattande militära offensiver, så att styrkeförhållandet mellan fienden och oss själva har nu nått den strategiska pattställningens stadium. Men fienden håller fortfarande fast vid sin grundläggande politik att underkuva Kina och fullföljer den med sådana medel som att undergräva vår antijapanska enhetsfront, stegra sina “upprensnings”-fälttåg[1] i upplandet och öka sin ekonomiska aggression.

b) Storbritannien och Frankrike finner att deras ställning i öster har försvagats av kriget i Europa, medan Förenta staterna fortsätter med sin politik “att sitta på bergets topp och se på medan tigrarna slåss”, följaktligen kan en Münchenkonferens[2] i Östern inte komma ifråga för närvarande.

c) Sovjetunionen har uppnått nya framgångar i sin utrikespolitik och vidhåller sin politik att ge aktivt stöd åt Kinas försvarskrig.

d) Storbourgeoisins projapanska del har fullständigt kapitulerat inför Japan och är redo att spela en marionettroll. Den pro-europeiska och pro-amerikanska storbourgeoisin kanske fortsätter sitt motstånd mot Japan, men dess fallenhet för eftergifter utgör fortfarande ett allvarligt problem. Den bedriver en dubbelpolitik. Medan den önskar att bevara enheten med de olika krafter som inte tillhör Kuomintang för att ta itu med Japan, gör den allt vad den förmår för att undertrycka dem, särskilt kommunistiska partiet och andra progressiva krafter. Den utgör den Antijapanska enhetsfrontens yttersta höger.

e) Mittenkrafterna, däribland mellanbourgeoisin, de upplysta herrskapen och de regionala maktgrupperna intar ofta till följd av sina motsättningar med å ena sidan de viktigaste härskande skikten bland storgodsägarna och storbourgeoisin och, å andra sidan, arbetarklassen och bönderna, en ställning mitt emellan de progressiva och den yttersta högern. Mittenkrafterna utgör den Antijapanska enhetsfrontens mittsektion.

f) Nyligen har de kommunistledda progressiva krafterna bland proletariatet, bönderna och städernas småbourgeoisi blivit mycket starkare och har i allmänhet lyckats skapa basområden i vilka antijapansk demokratisk politisk makt har upprättats. Dessas inflytande är mycket stort bland arbetarna, bönderna och städernas småbourgeoisi i hela landet och är också ganska stort bland mittenkrafterna. På slagfälten kämpar kommunisterna mot ungefär lika många japanska soldater som Kuomintang gör. De utgör den Antijapanska enhetsfrontens progressiva sektion.

Detta är det nuvarande politiska läget i Kina. Under dessa omständigheter finns fortfarande möjlighet att förhindra att läget försämras och att ändra det till det bättre; Centralkommitténs resolutioner av den 1 februari är helt riktiga.

  1. Den grundläggande betingelsen för seger i försvarskriget är den Antijapanska enhetsfrontens utbyggande och konsolidering. Den taktik som krävs i detta syfte är att utveckla de progressiva krafterna, vinna mittenkrafterna och bekämpa den yttersta högern; dessa är tre oskiljbara länkar, och metoden som bör användas för att ena alla de antijapanske krafterna är kamp. I den antijapanska enhetsfrontens period är kamp medlet att uppnå enhet, och enhet är målet för kampen. Om enhet söks medelst kamp, kommer den att bestå; om enhet söks genom eftergifter, kommer den att gå förlorad. Denna sanning börjar småningom att gå upp för partikamraterna. Det finns emellertid fortfarande många som inte förstår den; en del tror att kamp kommer att splittra enhetsfronten eller att kamp kan användas utan återhållsamhet, medan andra använder felaktig taktik gentemot mittenkrafterna eller har felaktiga uppfattningar om den yttersta högern. Allt detta måste rättas till.
  2. Att utveckla de progressiva krafterna innebär att bygga upp proletariatets, böndernas och städernas småbourgeoisins krafter, dristigt utöka Åttonde routearmén och Nya fjärde armén, upprätta omfattande antijapanska demokratiska basområden, bygga upp kommunistiska organisationer i hela landet, utveckla landsomfattande massrörelser bland arbetarna, bönderna, ungdomen, kvinnorna och barnen, vinna över de intellektuella i alla delar av landet samt sprida rörelsen för en konstitutionell styrelseform bland massorna såsom en kamp för demokratin. En oavbruten ökning av de progressiva krafterna är det enda sättet att förhindra att läget försämras, förebygga kapitulation och splittring och lägga en fast och oförstörbar grund för seger i försvarskriget. Men en ökning av de progressiva krafterna är en betydande process av kamp, som måste föras hänsynslöst inte endast mot de japanska imperialisterna och förrädarna utan även mot den yttersta högern. För den senare motsätter sig en utveckling av de progressiva krafternas tillväxt, medan. mittsektionen förhåller sig skeptisk. Därest vi inte tar upp en beslutsam kamp emot den yttersta högern och dessutom når påtag liga resultat, kommer vi att vara ur stånd att motstå trycket från detta håll eller att skingra mittsektionens tvivel. I detta fall kommer de progressiva krafterna inte att ha någon möjlighet till utveckling.
  3. Att vinna mittenkrafterna innebär att vinna mellanbourgeoisin, de upplysta herrskapen och de regionala maktgrupperna. Dessa är tre skilda kategorier, men som läget är tillhör de alla mittenkrafterna. Mellanbourgeoisin utgör den nationella bourgeoisin, som skiljer sig från compradorklassen, dvs från storbourgeoisin. Trots att den har sina klassmotsättningar till arbetarna och inte gillar arbetarklassens självständighet, vill den fortfarande stå Japan emot och önskar dessutom gripa den politiska makten för egen del, därför att den är förtryckt av de japanska imperialisterna i de ockuperade områdena och hålls nere av storgodsägarna och storbourgeoisin i kuomintangområdena. När det gäller motstånd mot Japan är mellanbourgeoisin för enat motstånd; när det gäller att vinna politisk makt, är den anhängare av rörelsen för en konstitutionell styrelseform och försöker utnyttja motsättningarna mellan de progressiva och den yttersta högern för sina egna syften. Den utgör ett skikt som vi måste vinna. Sedan finns de upplysta herrskapen, vilka är godsägarklassens vänsterflygel, dvs den del som har en borgerlig anstrykning och ungefär samma politiska hållning som mellanbourgeoisin. Trots att de har klassmotsättningar till bönderna, har de också motsättningar till storgodsägarna och storbourgeoisin. De stöder inte den yttersta högern, och även de önskar att utnyttja motsättningarna mellan oss och den yttersta högern för sina egna politiska syften. Vi får under inga omständigheter negligera denna sektion, och vår politik måste vara att vinna den. Vad de regionala maktgrupperna angår är de av två slag – de krafter som behärskar vissa områden såsom sina egna, och truppstyrkor av skilda märken som inte gör det. Trots att dessa grupper står i motsättning till de progressiva krafterna, har de också motsättningar till Kuomintangs Centralregering, beroende på den egoistiska politik den för på deras bekostnad; även de önskar att utnyttja motsättningarna mellan oss och den yttersta högern för sina egna politiska syften. De flesta av ledarna i de regionala maktgrupperna tillhör storgodsägarklassen eller storbourgeoisin. Hur progressiva de vid vissa tidpunkter under kriget än må synas vara, blir de därför snart reaktionära om igen; detta till trots finns det, till följd av deras motsättningar till Kuomintangs centrala myndigheter, en möjlighet att de ska förbli neutrala i vår kamp mot den yttersta högern, under förutsättning att vi för en riktig politik. Vår politik gentemot mittenkrafternas tre ovan beskrivna kategorier är att vinna dem. Denna politik skiljer sig emellertid från den som avser att vinna bönderna och städernas småbourgeoisi och varierar dessutom för varje kategori bland mittenkrafterna. Medan bönderna och städernas småbourgeoisi bör vinnas som grundläggande bundsförvanter, bör mittenkrafterna vinnas som bundsförvanter mot imperialismen. Bland mittenkrafterna är det möjligt för mellan bourgeoisin och de upplysta herrskapen att ansluta sig till oss i den gemensamma kampen mot Japan och även i upprättandet av antijapansk demokratisk politisk makt, men de fruktar agrarrevolutionen. I kampen mot den yttersta högern kommer kanske en del att, i viss utsträckning, ansluta sig, andra kommer kanske att upprätthålla en välvillig neutralitet, och ytterligare andra en ganska motvillig neutralitet. Bortsett från att de regionala maktgrupperna ansluter sig till oss i kriget, kommer de i bästa fall att upprätthålla en tillfällig neutralitet i vår kamp mot den yttersta högern; de är ovilliga att ansluta sig till oss i upprättandet av demokratisk politisk makt eftersom de själva tillhör storgodsägarklassen och storbourgeoisin. Mittenkrafterna är benägna att vackla och kommer säkerligen att falla sönder, och vi bör på lämpligt sätt fostra och kritisera dem, med särskild hänsyn till deras vacklande hållning.

Vinnandet av mittenkrafterna är en ytterst viktig uppgift för oss i den Antijapanska enhetsfrontens period, men den kan förverkligas endast under vissa betingelser. Dessa är: 1) att vi besitter tillräcklig kraft; 2) att vi respekterar deras intressen; och 3) att vi är beslutsamma i vår kamp mot den yttersta högern och ständigt vinner segrar. Om dessa betingelser saknas, kommer mittenkrafterna att vackla eller till och med att bli den yttersta högerns bundsförvanter i dess angrepp mot oss, därför att den yttersta högern också gör sitt bästa för att vinna mittenkrafterna i syfte att isolera oss. Mittenkrafterna väger ganska tungt i Kina och kan måhända ofta utgöra den avgörande faktorn i vår kamp mot den yttersta högern; vi måste därför vara förtänksamma i vårt förhållande till dem.

  1. De yttersta högerkrafterna är för närvarande storgodsägarklassen och storbourgeoisin. De är just nu delade i en grupp som kapitulerat för Japan och en grupp som är för motstånd, men dessa klasser kommer att uppdelas ytterligare. Inom storbourgeoisin skiljer sig nu den grupp som är för motstånd från gruppen som redan har kapitulerat. Denna grupp för en dubbelpolitik. Den håller fortfarande på enhet mot Japan, men bedriver samtidigt den extremt reaktionära politiken att undertrycka de progressiva krafterna för att förbereda sin eventuella kapitulation. Eftersom den alltjämt håller på enhet mot Japan, kan vi fortfarande försöka att behålla den inom den Antijapanska enhetsfronten, och ju längre desto bättre. Det vore fel att försumma vår politik att vinna denna grupp och samarbeta med den, och det vore fel att anse att den redan har kapitulerat och står på gränsen till att sätta i gång ett antikommunistiskt krig. Men samtidigt måste vi anta en kamptaktik för att bekämpa dess reaktionära politik och föra en beslutsam ideologisk, politisk och militär kamp emot den, därför att den över hela landet bedriver den reaktionära politiken att undertrycka de progressiva krafterna, därför att den, i stället för att genomföra det gemensamma programmet för de revolutionära Folkets tre principer, envist bekämpar våra försök att göra detta, och därför att den arbetar hårt på att hindra oss från att gå utanför de gränser den har satt för oss, dvs den försöker att begränsa oss till samma passiva motstånd som den själv praktiserar, och försöker dessutom att assimilera oss. När den inte lyckas med detta, utövar den ideologiskt, politiskt och militärt tryck mot oss. Sådan är vår revolutionära dubbla politik för att bemöta den yttersta högerns dubbelpolitik, och sådan är vår politik att söka enhet genom kamp. Om vi, på det ideologiska området, kan lägga fram en riktig revolutionär teori och slå hårt mot deras kontrarevolutionära teori, om vi, på det politiska området, antar en taktik som passar för tiden och slår hårt mot deras antikommunistiska och antiprogressiva politik, och om vi, på det militära området, vidtar lämpliga åtgärder, och slår hårt mot deras angrepp, då kommer vi att bli i stånd att begränsa deras reaktionära politiks effektiva räckvidd och att tvinga dem att erkänna de progressiva krafternas status. Då kommer vi att bli i stånd att utöka de progressiva krafterna, vinna mittenkrafterna och isolera den yttersta högern. Vad mera är, vi kommer att bli i stånd att förmå de människor bland den yttersta högern, vilka fortfarande är villiga att motstå Japan, att förlänga sitt deltagande i den Antijapanska enhetsfronten, och på så sätt kommer vi att kunna undvika ett omfattande inbördeskrig av det slag som utbröt tidigare. Sålunda är syftet med vår kamp mot den yttersta högern under den Antijapanska enhetsfrontens period inte endast att avvärja dess angrepp och skydda de progressiva krafterna och sätta dessa i stånd att fortsätta att växa, utan det är också att förlänga den yttersta högerns motstånd mot Japan och bevara vårt samarbete med den för att undvika ett omfattande inbördeskrig. Utan kamp skulle dessa progressiva krafter utplånas av den yttersta högerns krafter, enhetsfronten skulle upphöra, ingenting skulle hindra den yttersta högern från att kapitulera inför fienden och inbördeskrig skulle bryta ut. Därför är kamp mot den yttersta högern ett oumbärligt medel för att ena alla de antijapanska krafterna, uppnå en gynnsam vändning i läget och avvärja ett omfattande inbördeskrig. All vår erfarenhet bekräftar denna sanning.

Det finns emellertid flera principer som vi måste följa i vår kamp mot den yttersta högern under den Antijapanska enhetsfrontens period. För det första, självförsvarsprincipen. Vi kommer inte att gå till angrepp såvida vi inte blir angripna; om vi blir angripna, kommer vi säkerligen att gå till motattack. Det vill säga, vi får aldrig angripa andra utan provokation, men när vi en gång blivit angripna, får vi aldrig försumma att slå tillbaka. Häri ligger vår kamps defensiva karaktär. Den yttersta högerns militära angrepp måste krossas – beslutsamt, grundligt, helt och fullständigt. För det andra, segerprincipen. Vi kommer inte att kämpa såvitt vi inte är säkra om seger; vi får aldrig kämpa utan en plan, utan förberedelser eller utan att vara säkra om framgång. Vi måste förstå att utnyttja motsättningarna inom den yttersta högern och får inte ta itu med för många av dem samtidigt, utan måste rikta våra slag först mot dem som är de mest reaktionära. Häri ligger kampens begränsade karaktär. För det tredje, stilleståndsprincipen. Sedan vi har slagit tillbaka ett av den yttersta högerns angrepp, måste vi veta när vi ska upphöra och slutföra denna särskilda strid, innan en ny attack sätts in mot oss. Under tiden bör vi ingå ett stillestånd. Vi bör då ta initiativet till att söka enhet med den yttersta högern, och om den samtycker, bör vi sluta ett fredsfördrag med den. Vi bör under inga omständigheter kämpa vidare dag efter dag utan uppehåll eller bli övermodiga av framgångarna. Häri ligger varje strids tillfälliga natur. Endast när den yttersta högern sätter igång ett nytt angrepp bör vi svara med en ny strid. Med andra ord, de tre principerna är att kämpa “av rättfärdiga skäl”, “till vår förmån” samt “med återhållsamhet”. Genom att hålla fast vid kamp av detta slag som förs av rättfärdiga skäl, till vår förmån och med återhållsamhet, kan vi utveckla de progressiva krafterna, vinna mittenkrafterna och isolera den yttersta högern, och vi kan också få den yttersta högern att tänka sig för innan den angriper oss, inlåter sig i kompromisser med fienden eller påbörjar ett omfattande inbördeskrig. På detta sätt möjliggörs en gynnsam vändning i läget.

  1. Kuomintang är ett brokigt parti som innesluter folk ur den yttersta högern, mittenkrafter och progressiva element; som helhet betraktat får det inte likställas med den yttersta högern. En del människor anser att Kuomintang helt och hållet utgörs av folk ur den yttersta högern, därför att dess Centrala exekutivkommitté utfärdat sådana kontrarevolutionära och splittrande dekret som “Åtgärder för att begränsa främmande partiers verksamhet”[3] och har mobiliserat varje uns av sin kraft för kontrarevolutionär splittringsverksamhet på de ideologiska, politiska och militära områdena över hela landet. Men detta är en felaktig synpunkt. Den yttersta högern i Kuomintang är fortfarande i stånd att diktera dess politik, men i numerärt avseende är den i minoritet, medan majoriteten av medlemmarna (många är medlemmar endast till namnet) inte nödvändigtvis tillhör den yttersta högern. Vi måste klart förstå detta faktum, om vi ska dra fördel av motsättningarna inom Kuomintang, följa en politik att skilja på dess olika grupperingar och göra vårt yttersta för att enas med dess mittenkrafter och progressiva delar.
  2. Vad frågan om politisk makt i de antijapanska basområdena angår, måste vi försäkra oss om att den politiska makt som upprättas där är den Antijapanska nationella enhetsfrontens. Någon sådan politisk makt existerar ännu inte i kuomintangområdena. Den är den politiska makt som utövas av alla som stöder både motståndet och demokratin, dvs flera revolutionära klassers gemensamma demokratiska diktatur över förrädarna och reaktionärerna. Den är olik godsägarklassens och bourgeoisins diktatur, och den är också något olik en ren arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur. Platser inom de politiska maktorganen bör fördelas på följande sätt en tredjedel till kommunisterna, som representanter för proletariatet och de fattiga bönderna; en tredjedel till den progressiva vänstern, som representant för småbourgeoisin, och en återstående tredjedel till mittenkrafterna och andra element, som representanter för mellanbogeoisins och de upplysta herrskapen. Förrädare och antikommunistiska element är de enda som är diskvalificerade att delta i dessa politiska maktorgan. Denna allmänna regel för platsernas fördelning är nödvändig, annars blir det omöjligt att vidmakthålla principen om enhetsfrontens politiska makt. Denna platsfördelning representerar vårt partis faktiska politik och måste samvetsgrant genomföras; inga halvmesyrer får förekomma. Den ger en bred regel som måste tillämpas enligt de specifika förhållandena, och ingen mekanisk fyllning av kvoterna får förekomma. På den lägsta nivån måste proportionerna måhända modifieras något för att hindra godsägarna och de elaka herrskapen att dominera, men den grundläggande andan i denna politik får inte kränkas. Vi bör inte göra stor sak av huruvida icke-kommunisterna i dessa organ är medlemmar i något parti eller vilket parti de är anslutna till. I områden där enhetsfronten har den politiska makten: måste alla politiska partier, såväl Kuomintang som andra, tillerkännas legal status så länge som de samarbetar med och inte bekämpar kommunistiska partiet. Vad rösträtten angår, är linjen att varje kines, som nått arton års ålder och är för motstånd och demokrati, bör ha rösträtt och rätt att kandidera, oavsett klass, nationalitet, partitillbehörighet, kön, religion eller utbildningsnivå. Enhetsfrontens politiska maktorgan bör väljas av folket och sedan begära stadfästelse av riksregeringen. Deras organisationsform måste grunda sig på den demokratiska centralismen. Den grundläggande utgångspunkten för alla större politiska åtgärder inom enhetsfrontens maktorgan bör vara motstånd mot den japanska imperialismen, kamp emot kända förrädare och reaktionärer, skydd för dem som deltar i motståndet mot Japan, en passande avvägning av alla de antijapanske samhällsskiktens intressen och förbättring av arbetarnas och böndernas försörjning. Upprättandet av denna, den Antijapanska enhetsfrontens politiska makt, kommer att utöva ett stort inflytande på hela landet och tjäna som ett föredöme för enhetsfrontens politiska makt i hela riket. Därför bör denna politik helt och fullt förstås och beslutsamt genomföras av alla partikamrater.
  3. I vår kamp för att utveckla de progressiva krafterna, vinna mittenkrafterna och isolera den yttersta högern får vi inte förbise den roll som spelas av de intellektuella, vilka den yttersta högern gör allt vad den förmår för att vinna. Därför är det en viktig och faktiskt väsentlig politik att vinna alla progressiva intellektuella och bringa dem under partiets inflytande.
  4. I vår propaganda bör vi framhålla följande program:

a) genomför dr Sun Yat-sens Testamente genom att väcka massorna till enat motstånd mot Japan;

b) genomför Principen om nationalism genom att beslutsamt bjuda motstånd mot den japanska imperialismen och sträva för fullständig nationell befrielse och jämlikhet för alla nationaliteter inom Kina;

c) genomför Principen om demokrati genom att ge folket absolut frihet att motstå Japan och rädda nationen, genom att sätta det i stånd att välja styrande organ på alla nivåer, och genom att upprätta den Antijapanska nationella enhetsfrontens revolutionära demokratiska politiska makt;

d) genomför Principen om folkets försörjning genom att avskaffa orimliga skatter och olika pålagor, sänka arrendeavgifter och räntor, genomdriva åttatimmars arbetsdag, utveckla jordbruket, industrin och handeln samt förbättra folkets försörjning, och

e) genomför Chiang Kai-sheks uttalande att “varje människa, ung eller gammal, i norr eller i söder, måste påtaga sig ansvaret för att motstå Japan och försvara vårt hemland”.

Alla dessa punkter finns i Kuomintangs eget utgivna program, vilket också är Kuomintangs och kommunistiska partiets gemensamma program. Men Kuomintang har underlåtit att genomföra någon del av detta program, med undantag för motstånd mot Japan; endast kommunistiska partiet och de progressiva krafterna är i stånd att genomföra det. Det är i och för sig ett enkelt program och vida känt, ändå försummar många kommunister att använda det som ett vapen för att mobilisera massorna och isolera den yttersta högern. Från och med nu bör vi hålla uppmärksamheten riktad på de fem punkterna i detta program och popularisera dem med hjälp av offentliga anslag, manifest, flygblad, artiklar, tal, uttalanden och så vidare. I kuomintangområdena är det fortfarande endast ett propagandaprogram, men i de områden som nås av Åttonde routearmén och Nya fjärde armén är det redan ett handlingsprogram. När vi handlar enligt detta program håller vi oss inom lagen, och när den yttersta högern gör motstånd mot vårt genomförande av programmet, hamnar den utanför lagen. I den borgerligt-demokratiska revolutionens stadium är detta kuomintangprogram i grunden likadant som vårt, men Kuomintangs ideologi är fullständigt olik kommunistiska partiets. Det är detta gemensamma program för den demokratiska revolutionen som vi bör omsätta i praktiken, men under inga omständigheter bör vi följa Kuomintangs ideologi.

NOTER

[1] Under Kinas försvarskrig angrep de japanska aggressorerna det kinesiska folkets befriade områden och genomförde den ytterligt omänskliga politiken “bränn allt, döda alla, plundra allt”, som de kallade för “upprensnings”-aktioner.

[2] I september 1938 möttes Storbritanniens, Frankrikes, Tysklands och Italiens regeringsledare i München, Tyskland, och ingick Münchenfördraget, varigenom Storbritannien och Frankrike förrådde Tjeckoslovakien till Tyskland i utbyte mot ett tyskt angrepp på Sovjetunionen. 1938 och 1939 försökte den brittiska och amerikanska imperialismen flera gånger att nå en kompromiss med den japanska imperialismen genom att offra Kina. Den kallades ett “Österns München” därför att den liknade Storbritanniens, Frankrikes, Tysklands och Italiens Månchensammansvärjning.

[3] Efter Wuhans fall i oktober 1938 ökade Kuomintang steg för steg sin antikommunistiska verksamhet. Från januari 1939 utfärdade Chiang Kai-shek i hemlighet undan för undan sådana reaktionära dokument som “Åtgärder för att hindra främmande partiers verksamhet”, “Åtgärder för att ta itu med problemet med de främmande partierna” samt “Direktiv för att ta itu med problemet med de främmande partierna”. I enlighet med dessa dokument gjordes allvarliga inskränkningar i kommunistiska partiets och alla andra progressiva gruppers tanke-, yttrande- och handlingsfrihet i syfte att spränga alla av folket stödda antijapanska organisationer. Det stipulerades att på de ställen där, enligt Kuomintangs mening, “kommunisterna var mest aktiva” skulle “lagen om kollektivt ansvar och kollektivt straff” tillämpas och ett “informationsnät” eller en kontrarevolutionär hemlig polis allmänt inrättas inom pao-chia-organisationerna för att upprätthålla en ständig bevakning och ständigt hindra folkets verksamhet. Dessutom uppgjordes planer för att politiskt förtrycka kommunistiska partiet, och göra militära angrepp på det i områden i mellersta och norra Kina.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net