Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst

Maj 1942

INLEDNING

Den 2 maj 1942

Kamrater! Ni har inbjudits till detta forum i dag för att utbyta idéer och granska förhållandet mellan litterärt och konstnärligt arbete och revolutionärt arbete i allmänhet. Vårt syfte är att säkerställa att den revolutionära litteraturen och konsten följer en riktig utvecklingsväg och ger bättre hjälp till det övriga revolutionära arbetet för att underlätta störtandet av vår nations fiende och genomförandet av den nationella befrielseuppgiften.

I vår kamp för det kinesiska folkets befrielse finns olika fronter, däribland pennans och gevärets fronter, de kulturella och militära fronterna. För att besegra fienden måste vi i första hand lita till armén med gevär. Men denna arme ensam är inte nog. Vi måste också ha en kulturarmé – en sådan är absolut oumbärlig, för att ena våra led och besegra fienden. Efter Fjärdemajrörelsen har en sådan kulturarmé tagit form i Kina, och den har hjälpt den kinesiska revolutionen, genom att den undan för undan beskurit domänerna och försvagat inflytandet för Kinas feodala kultur och compradorkultur, vilka tjänar den imperialistiska aggressionen. För att bekämpa den nya kulturen kan de kinesiska reaktionärerna nu endast “ställa upp kvantitet mot kvalitet”. Med andra ord, vad reaktionärerna har är pengar, och ehuru de inte kan producera något gott kan de sätta in alla krafter och producera i mängd. Litteraturen och konsten har allt sedan Fjärdemajrörelsen utgjort ett viktigt och framgångsrikt avsnitt av den kulturella fronten. Under det tioåriga inbördeskriget växte den revolutionära litterära och konstnärliga rörelsen starkt. Denna rörelse och det revolutionära kriget gick bägge i samma allmänna riktning, men dessa två broderarméer var inte förbundna i sitt praktiska arbete emedan reaktionärerna hade avskurit dem från varandra. Sedan försvarskriget mot Japan utbröt, har allt flera revolutionära författare och konstnärer kommit till Yenan och våra övriga antijapanska basområden, och detta är mycket bra. Men därav följer inte nödvändigtvis att de, i och med att de kommit till basområdena, redan helt smält samman med folkmassorna här. De och massorna måste fullständigt smälta samman, om vi ska kunna gå framåt i vårt revolutionära arbete. Syftet med vårt möte i dag är just att säkerställa, att litteratur och konst passar väl in i hela den revolutionära maskinen såsom en beståndsdel av denna, att de kan verka såsom mäktiga vapen för att ena och fostra folket och för att angripa och förinta fienden, och att de hjälper folket att som en man bekämpa fienden. Vilka problem måste vi lösa för att uppnå detta mål? Jag tror de är problemen om författarnas och konstnärernas klasståndpunkt, deras inställning, deras publik, deras arbete och deras studier.

Problemet om klasståndpunkten. Vår ståndpunkt är proletariatets och folkmassornas. För medlemmar av kommunistiska partiet innebär detta att hålla fast vid partiets ståndpunkt, hålla fast vid partiandan och partiets politik. Finns det några av våra litterära och konstnärliga arbetare, som fortfarande missuppfattar eller inte klart förstår detta problem? Det tror jag. Många av våra kamrater har ofta avvikit från den riktiga ståndpunkten.

Problemet om inställningen. Av den ståndpunkt man intar följer särskilda inställningar till särskilda ting. Till exempel, ska man lovprisa eller avslöja? Detta är en fråga om inställning. Vilken inställning är önskvärd? Jag skulle vilja säga bägge. Frågan är vem man har att göra med. Det finns tre slags människor: fienden, våra allierade i enhetsfronten och vårt eget folk; de senare är massorna och deras avantgarde. Var och en av dessa tre fordrar en olika inställning från vår sida. Vad fienden, det vill säga den japanska imperialismen och folkets alla övriga fiender, angår, är det de revolutionära författarnas och konstnärernas uppgift att avslöja deras falskhet och grymhet och att samtidigt framhålla att deras nederlag är oundvikligt, för att på så sätt uppmuntra den antijapanska armén och folket att ståndaktigt och som en man kämpa för att störta dem. Vad våra olika allierade i enhetsfronten beträffar, bör vår inställning vara en som innebär både förbund och kritik, och det bör finnas olika slag av förbund och olika slag av kritik. Vi stöder dem i deras motstånd mot Japan och lovordar dem för varje framgång. Men om de inte är aktiva i försvarskriget, bör vi kritisera dem. Om någon bekämpar kommunistiska partiet och folket och slår in på reaktionens väg, kommer vi att bestämt bekämpa honom. Folkmassorna, deras arbete och kamp, deras armé och deras parti bör vi förvisso lovorda. Även folket har sina brister. Bland proletariatet finns många som har småborgerliga idéer kvar, medan såväl bönderna som småbourgeoisin i städerna hyser efterblivna idéer. Dessa är bördor, som hindrar dem i deras kamp. Vi bör vara tålmodiga och ägna lång tid åt att fostra dem och hjälpa dem att kasta av sig dessa bördor och att bekämpa sina brister och misstag så att de kan rycka fram med stora steg. De har format om sig själva i kampen eller är i färd med att göra det, och vår litteratur och konst bör ge en bild av denna process. Så länge de inte håller fast vid sina fel, bör vi inte uppehålla oss vid deras negativa sida och följaktligen göra misstaget att förlöjliga dem eller, än värre, vara fientliga emot dem. Vad vi skriver bör hjälpa dem att enas, att göra framsteg, att sträva framåt som en man, att lägga av det som är efterblivet och utveckla det som är revolutionärt och bör absolut inte verka i motsatt riktning.

Problemet om publiken, det vill säga för vem skapas våra litterära och konstnärliga arbeten. I gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia[1] och i de antijapanska baserna i norra och mellersta Kina är detta problem ett annat än i kuomintangområdena och skiljer sig ännu mera från vad det var i Shanghai före försvarskriget. Under shanghaiperioden utgjordes den revolutionära litteraturens och konstens publik huvudsakligen av en grupp av studerande, kontorister och affärsbiträden. Efter försvarskrigets utbrott blev publiken i kuomintangområdena något bredare, men den bestod fortfarande i huvudsak av samma slags folk emedan regeringen där hindrade arbetarna, bönderna och soldaterna att få tillgång till revolutionär litteratur och konst. I våra basområden är läget ett helt annat. Här består de litterära och konstnärliga verkens publik av arbetare, bönder, soldater och revolutionära kadrer. Det finns studerande i basområdena också, men de skiljer sig från de studerande av den gamla typen. De är antingen förutvarande eller blivande kadrer. Kadrerna av alla typer, kämparna i armén, arbetarna på fabrikerna och bönderna i byarna, vill, när de väl blivit läskunniga, allesammans ha böcker och tidningar att läsa, och de som inte är läskunniga vill se pjäser och operor, titta på teckningar och målningar, sjunga sånger och höra musik. De utgör publiken för våra litterära och konstnärliga verk. Ta enbart kadrerna. Tro inte att de är få, de är många fler till antalet än läsarna av någon bok som utges i kuomintangområdena. Där uppgår en upplaga vanligtvis bara till tvåtusen exemplar, och till och med tre upplagor blir inte mer än sammanlagt sextusen. Men vad kadrerna i basområdena beträffar, finns enbart i Yenan över tiotusen som läser böcker. Många av dem är dessutom stålsatta revolutionärer sedan många år. De har kommit från alla delar av landet och kommer att gå ut i arbete på skilda orter så det är mycket viktigt att bedriva bildningsarbete bland dem. Våra litterära och konstnärliga arbetare måste i det avseendet utföra ett bra arbete.

Eftersom publiken för vår litteratur och konst består av arbetare, bönder och soldater och av deras kadrer, uppkommer problemet att väl förstå och känna dem. Ganska mycket arbete måste göras för att förstå och känna dem väl, för att förstå och väl känna alla de olika slagen av människor och allt som förekommer i parti- och regeringsorganisationerna, i byarna och fabrikerna, i Åttonde routearmén och Nya fjärde armén. Våra författare och konstnärer har sitt litterära och konstnärliga arbete att utföra, men deras främsta uppgift är att väl förstå och känna folk. Hur har det i detta avseende stått till med våra författare och konstnärer? Jag skulle vilja säga att de har brustit i kännedom och förståelse. De har varit som “en hjälte utan plats att visa sitt mannamod på”. Vad betyder det att brista i kännedom? Att inte känna människor väl. Författarna och konstnärerna har inte god kännedom vare sig om dem de skildrar eller om sin publik. Det händer även att de knappast känner dem alls. De känner inte arbetarna väl, känner inte bönderna väl, känner inte soldaterna väl och känner inte kadrerna väl heller. Vad betyder det att brista i förståelse? Att inte förstå språket, det vill säga att inte vara välbekant med massornas rika, livfulla språk. Eftersom många författare och konstnärer isolerar sig från massorna och för ett innehållslöst liv, är de naturligtvis obevandrade i massornas språk. Följaktligen inte bara saknar språket i deras arbeten krydda utan innehåller ofta obestämbara uttryck som de själva myntat och som står i strid med folkets språkbruk. Många kamrater är begivna på att tala om en “masstil”. Men vad betyder det egentligen? Det betyder att våra författares och konstnärers tankar och känslor bör vara sammansvetsade med arbetar-, bonde- och soldatmassornas. För att uppnå denna sammansvetsning bör de samvetsgrant tillägna sig massornas språk. Hur kan ni tala om litterärt och konstnärligt skapande, om ni till och med finner massornas språk till större delen obegripligt? Med “en hjälte utan plats att visa sitt mannamod på” menar vi, att er samling av stora sanningar inte uppskattas av massorna. Ju mer ni bemödar er att inför massorna framstå som veteraner och spela “hjältar”, ju mer ni anstränger er att prångla ut sådan smörja till massorna, desto mindre hågade är de att godta den. Om ni vill att massorna ska förstå er, om ni vill vara ett med massorna, måste ni besluta er för att genomgå en lång och till och med smärtsam härdningsprocess. Jag borde kanske nämna hur mina egna känslor förändrades. Jag började livet som studerande och lade mig i skolan till med en studerandes sätt. Jag ansåg det då under min värdighet att utföra minsta lilla fysiska arbete, till exempel, att bära mitt eget bagage i närvaro av mina medstuderande, som inte förmådde att bära någonting vare sig på axlarna eller i händerna. Vid den tiden kände jag det såsom om de intellektuella var de enda rena människorna i världen medan arbetarna och bönderna, jämförda med dem, var smutsiga. Jag hade ingenting emot att bära kläder tillhörande andra intellektuella, vilka jag trodde vara rena, men jag ville inte ta på mig kläder som tillhörde en arbetare eller en bonde, eftersom jag trodde dem vara smutsiga. Men sedan jag blev revolutionär och levde tillsammans med arbetare och bönder och med soldater ur den revolutionära armen, lärde jag småningom att känna dem väl och de lärde också småningom att känna mig väl. Det var då och först då som jag i grunden förändrade de borgerliga och småborgerliga känslor som inympats i mig i de borgerliga skolorna. Jag kom att känna att de icke omgestaltade intellektuella var orena jämförda med arbetarna och bönderna, och att, när allt kom omkring, arbetarna och bönderna var de renaste människorna och att de, även om deras händer var smutsiga och deras fötter nedsmorda med dynga, i verkligheten var renare än de borgerliga och småborgerliga intellektuella. Detta är vad som menas med en förändring i känslorna, en förändring från en klass till en annan. Om våra författare och konstnärer, som kommer från intelligentsian, vill att deras arbeten ska bli väl mottagna av massorna, måste de förändra och omvandla sitt tänkande och sina känslor. Utan en sådan förändring, utan en sådan omvandling kan de inte göra någonting bra och kommer att vara missanpassade.

Det sista problemet är studier, varmed jag menar studier av marxismen-leninismen och av samhället. En var som betraktar sig som en revolutionär marxistisk författare, och särskilt en var författare, som är medlem av kommunistiska partiet, måste ha kunskap om marxismen-leninismen. För närvarande saknas emellertid hos en del kamrater de grundläggande marxistiska uppfattningarna. Det är till exempel en grundläggande marxistisk uppfattning att varat bestämmer medvetandet, att klasskampens och den nationella kampens objektiva verklighet bestämmer våra tankar och känslor. En del av våra kamrater vänder emellertid upp och ned på detta förhållande och hävdar att allt bör utgå från “kärlek”. Vad kärlek angår, kan det i ett klassamhälle endast finnas klasskärlek. Men dessa kamrater söker en kärlek, som går över klassgränserna, en abstrakt kärlek och även en abstrakt frihet, en abstrakt sanning, en abstrakt mänsklig natur osv. Detta visar att dessa kamrater blivit mycket starkt påverkade av bourgeoisin. De bör grundligt frigöra sig från denna påverkan och anspråkslöst studera marxismen-leninismen. Det är riktigt att författare och konstnärer ska studera litterärt och konstnärligt skapande, men marxismen-leninismens vetenskap måste studeras av alla revolutionärer, författare och konstnärer inte undantagna. Författare och konstnärer bör studera samhället, det vill säga, de bör studera de olika klasserna i samhället, deras respektive villkor och ömsesidiga förhållanden, deras fysionomi och psykologi. Först då vi har ett riktigt grepp om allt detta, kan vi ha en litteratur och en konst som är innehållsrik och rätt orienterad.

Jag tar i dag upp dessa problem bara för att introducera dem. Jag hoppas att ni allesammans ska uttrycka era åsikter såväl om dem som om alla med dem sammanhängande problem.

SLUTORD

Den 23 maj 1942

Kamrater! Vårt forum har denna månad hållit tre möten. I vårt sökande efter sanningen har vi genomfört livliga debatter i vilka dussintals partikamrater och icke partianslutna kamrater har talat, skalat fram problemen och gjort dem mera påtagliga. Detta kommer, tror jag, att vara till stort gagn för hela den litterära och konstnärliga rörelsen.

Då vi diskuterar ett problem, bör vi utgå från verkligheten och inte från definitioner. Vi skulle använda en galen metod, om vi först ur läroböcker sökte fram definitioner rörande litteratur och konst och därefter använde dessa till att fastställa de vägledande principerna för våra dagars litterära och konstnärliga rörelse och för bedömningen av de olika meningar och kontroverser som uppstår i dag. Vi är marxister, och marxismen lär, att då vi tar upp ett problem, bör vi utgå från objektiva fakta, inte från abstrakta definitioner, och att vi bör dra våra vägledande principer, vår politik och våra åtgärder ur en analys av dessa fakta. Vi bör göra likadant i den diskussion vi nu för om litterärt och konstnärligt arbete.

Vilka är fakta för närvarande? Fakta är: försvarskriget mot Japan som Kina utkämpat i fem år; det världsomfattande antifascistiska kriget; Kinas storgodsägarklass’ och storbourgeoisis vacklan i försvarskriget och deras politik för despotiskt undertryckande av folket; den revolutionära rörelse som pågått inom litteraturen och konsten sedan Fjärdemajrörelsen–dess stora bidrag till revolutionen under de sista tjugotre åren och dess många brister; Åttonde routearméns och Nya fjärde arméns antijapanska demokratiska basområden och att ett stort antal författare och konstnärer där förenats med dessa arméer och med arbetarna och bönderna; skillnaden såväl ifråga om omgivning som uppgifter mellan de författare och konstnärer som befinner sig i basområdena och de som befinner sig i kuomintangområdena, och slutligen de tvistefrågor rörande litteratur och konst som uppstått i Yenan och de övriga antijapanska basområdena. Dessa är de aktuella, obestridliga fakta, och i ljuset från dem har vi att överväga våra problem.

Vad är då sakens kärna? Enligt min mening består den huvudsakligen i problemen att arbeta för massorna och hur man ska arbeta för massorna. Om dessa två problem inte löses eller inte blir riktigt lösta, kommer våra författare och konstnärer att vara illa anpassade till sin omgivning och sina uppgifter och bli ställda inför en rad yttre och inre svårigheter. Mina avslutande anmärkningar kommer att koncentreras på dessa bägge problem och även beröra några med dem närbesläktade.

I

Det första problemet är: litteratur och konst för vem?

Detta problem har marxisterna, särskilt Lenin, löst för länge sen. Så långt tillbaka i tiden som 1905 framhöll Lenin eftertryckligt att vår litteratur och konst bör “tjäna … det arbetande folkets miljoner och tiotals miljoner”.[2] För kamrater som sysslar med litterärt och konstnärligt arbete i de antijapanska basområdena kanske det vill synas att detta problem redan är löst och inte kräver ytterligare diskussion. Så är i verkligheten inte fallet. Många kamrater har inte funnit en klar lösning. Följaktligen är det oundvikligt att deras känslor, deras arbeten, deras handlingar och deras åsikter om litteraturens och konstens vägledande principer, stått mer eller mindre i strid med massornas och den praktiska kampens behov. Bland de många kulturmänniskor, författare, konstnärer och andra litterära och konstnärliga arbetare som tillsammans med kommunistiska partiet, Åttonde routearmén och Nya fjärde armén deltar i den stora befrielsekampen, kan naturligtvis finnas ett fåtal karriärister, som är med oss endast till en tid, men det övervägande flertalet arbetar energiskt för den gemensamma saken. Genom att förlita oss på dessa kamrater har vi uppnått en hel del inom litteraturen, dramatiken, musiken och de sköna konsterna. Många av dessa författare och konstnärer har börjat sitt arbete efter försvarskrigets utbrott. Många andra utförde en mängd revolutionärt arbete före kriget, utstod många svårigheter och påverkade genom sin verksamhet och sina arbeten stora folkmassor. Varför säger vi då att det även bland dessa kamrater finns en del, som inte nått fram till en klar lösning av problemet om vem litteraturen och konsten är till för? Är det tänkbart att det ännu finns några som hävdar att den revolutionära litteraturen och konsten inte är till för folkets massor utan för exploatörerna och förtryckarna?

Det finns förvisso litteratur och konst som är till för exploatörerna och förtryckarna. Litteratur och konst för godsägarklassen är feodal litteratur och konst. Sådan var den härskande klassens litteratur och konst under Kinas feodala era. Och ända intill denna dag har litteratur och konst av detta slag alltjämt ett avsevärt inflytande i Kina. Litteratur och konst för bourgeoisin är borgerlig litteratur och konst. Sådana människor som Liang Shih-chiu,[3] som Lu Hsun kritiserade, talar om litteratur och konst såsom stående över klasserna, men i verkligheten håller de fast vid borgerlig litteratur och konst och bekämpar proletär litteratur och konst. Sedan finns det litteratur och konst som tjänar imperialisterna – till exempel Chou Tso-jens, Chang Tzu-pings[4] och deras gelikars arbeten – och som vi kallar för förrädarlitteratur och förrädarkonst. Hos oss är litteraturen och konsten till för folket, men inte för någon av de nyssnämnda grupperna. Vi har sagt att Kinas nya kultur under nuvarande skede är de av proletariatet ledda folkmassornas antiimperialistiska och antifeodala kultur. Allt som verkligen hör massorna till måste i dag nödvändigtvis ledas av proletariatet. Allt det som står under bourgeoisins ledning kan omöjligen höra massorna till. Detsamma gäller naturligtvis den nya litteratur och konst, som ingår i den nya kulturen. Vi bör överta det rika arvet och de goda traditionerna inom litteratur och konst, som lämnats oss från gångna tider i Kina och främmande länder, men syftet måste likväl vara att tjäna folkets massor. Inte heller vägrar vi att använda det förgångnas litterära och konstnärliga former, men i våra händer blir dessa gamla former, sedan de omdanats och genomsyrats av nytt innehåll, också något revolutionärt i folkets tjänst.

Vilka är då folkets massor? De bredaste folkgrupperna,, som utgör mer än 90 procent av hela vår befolkning, är arbetarna, bönderna, soldaterna och städernas småbourgeoisi. Därför är vår litteratur och konst i första hand avsedda för arbetarna, den klass som leder revolutionen. I andra hand är de avsedda för bönderna, de talrikaste och mest orubbliga av våra bundsförvanter i revolutionen. I tredje hand är de avsedda för de beväpnade arbetarna och bönderna, nämligen för Åttonde routearmén och Nya fjärde armén och folkets övriga väpnade förband, vilka utgör det revolutionära krigets huvudstyrkor. I fjärde hand är de avsedda för de arbetande massorna av städernas småbourgeoisi och de småborgerliga intellektuella, som bägge också är våra bundsförvanter i revolutionen och i stånd till långvarigt samarbete med oss. Dessa fyra grupper av människor utgör den kinesiska nationens överväldigande flertal, folkets bredaste massor.

Vår litteratur och vår konst ska vara avsedd för de fyra grupper av människor som jag nämnt. För att tjäna dem måste vi intaga proletariatets klasståndpunkt och inte småbourgeoisins. Författare, som klänger sig fast vid en individualistisk, småborgerlig ståndpunkt, kan i dag inte i sanning tjäna massorna av revolutionära arbetare, bönder och soldater. Dessa författares intresse är huvudsakligen inriktat på ett litet antal småborgerliga intellektuella. Och här har vi det avgörande skälet till att en del av våra kamrater är ur stånd att riktigt lösa problemet “för vem?” Då jag säger detta, avser jag inte teorin. I teorin eller i ord finns det ingen enda i våra led, som betraktar massorna av arbetare, bönder och soldater såsom mindre betydelsefulla än de småborgerliga intellektuella. Jag avser praktiken, handlingarna. Betraktar de i praktiken, i handling, de småborgerliga intellektuella såsom betydelsefullare än arbetarna, bönderna och soldaterna? Jag tror att de gör det. Många kamrater intresserar sig för att studera de småborgerliga intellektuella och analysera deras psykologi, och de koncentrerar sig på att porträttera dessa intellektuella och ursäkta eller försvara deras brister i stället för att väg leda de intellektuella till att ansluta sig till dem för att närma sig massorna av arbetare, bönder och soldater, deltaga i massornas praktiska kamp, porträttera och fostra massorna. Många kamrater, som kommer från småbourgeoisin och själva är intellektuella, söker vänner endast bland de intellektuella och koncentrerar sig på att studera och skildra dem. Sådana studier och skildringar är på sin plats, om de görs från proletär ståndpunkt. Men det är inte så de görs, i varje fall inte helt så. Kamraterna tar småbourgeoisins ståndpunkt och utför arbeten som uttrycker småbourgeoisins egen inställning, vilket framgår av ett ganska stort antal litterära och konstnärliga verk. Ofta visar de gentemot de intellektuella av småborgerlig härkomst en innerlig sympati, vilken går så långt som till sympati för och även lovprisande av deras brister. A andra sidan förstår och studerar dessa kamrater inte massorna av arbetare, bönder och soldater, vilka de sällan kommer i kontakt med, har inga intima vänner bland dem och är inte skickliga att porträttera dem. När de skildrar dem, är kläderna arbetande människors kläder men ansiktena är småborgerliga intellektuellas. I vissa avseenden tycker de om arbetarna, bönderna och soldaterna och de kadrer, som härstammar från dem. Men det händer att de inte tycker om dem, och i vissa avseenden gillar de dem inte. De tycker varken om deras känslor, deras sätt eller deras spirande litteratur och konst (väggtidningarna, väggmålningarna, folksångerna, folksagorna osv). Ibland tycker de även om dessa ting, men det är då de är på jakt efter något nytt, någonting som de kan pryda sina egna verk med eller också efter vissa drag av efterblivenhet. Vid andra tillfällen visar de öppet förakt för dessa ting och är partiska till förmån för det som hör de småborgerliga intellektuella eller till och med bourgeoisin till. Dessa kamrater står med bägge fötterna på de småborgerliga intellektuellas sida eller, för att säga det litet elegantare, i deras själs innersta består fortfarande den småborgerliga intelligentsians kungadöme. Sålunda har de ännu inte löst eller inte klart löst problemet “för vem?”. Detta gäller inte blott nykomlingar i Yenan; även bland de kamrater, som legat vid fronten och arbetat i våra basområden samt i Åttonde routearmén och Nya fjärde armen under flera år, finns många som inte löst detta problem fullständigt. Det krävs lång tid, åtminstone åtta eller tio år för att lösa det riktigt grundligt. Men hur lång tid det än må ta, måste vi lösa det och lösa det otvetydigt och grundligt. Våra litterära och konstnärliga arbetare måste genomföra denna uppgift och ändra sin ståndpunkt. De måste undan för undan gå över till arbetarnas, böndernas och soldaternas sida, till proletariatets sida, genom att bege sig in i deras mitt och in i den praktiska kampen och genom studier av marxismen och samhället. Endast på detta sätt kan vi få en litteratur och en konst, som verkligen är till för arbetarna, bönderna och soldaterna, en sant proletär litteratur och konst.

Frågan om “för vem?” är en grundfråga, den är en principfråga. Kontroverserna och meningsmotsättningarna, den strid och oenighet som i det förgångna uppstod mellan en del kamrater gällde inte denna principiella grundfråga utan andrahandsfrågor och till och med frågor som inte berörde några principer. I denna principfråga har det emellertid knappast funnits några meningsskiljaktigheter alls mellan de bägge kämpande sidorna, och de har visat sig nästan fullständigt överens; de är bägge i viss mån böjda för att se ned på arbetarna, bönderna och soldaterna och att skilja sig från massorna. Jag säger “i viss mån”, därför att dessa kamrater allmänt talat inte ser ned på arbetarna, bönderna och soldaterna och skiljer sig från massorna på samma sätt som Kuomintang. Tendensen finns där likväl. Därest inte detta grundproblem löses, blir många andra problem svåra att lösa. Ta till exempel sekterismen inom författar- och konstnärskretsar. Detta är också en principfråga, men sekterismen kan utplånas endast genom att man för fram och samvetsgrant tillämpar parollerna: “För arbetarna och bönderna!”, “För Åttonde routearmén och Nya fjärde armén!” samt “Gå ut till massorna!” I annat fall kan problemet om sekterismen aldrig lösas. Lu Hsun sade en gång:

Ett gemensamt mål är en förutsättning för en enhetsfront … Faktum att vår front inte är enad visar, att vi inte förmått att enas om våra mål och att vissa människor arbetar endast för små grupper eller faktiskt bara för sig själva. Om vi alla sätter som mål att tjäna arbetarnas och böndernas massor, kommer vår front självfallet att bli enad.[5]

Problemet existerade vid den tiden i Shanghai, nu existerar det även i Chungking. På dessa orter kan problemet knappast bli grundligt löst därför att de härskande där förtrycker de revolutionära författarna och konstnärerna och vägrar dem friheten att gå ut bland arbetarnas, böndernas och soldaternas massor. Här hos oss är läget ett helt annat. Vi uppmuntrar revolutionära författare och konstnärer att verka för att skapa intima kontakter med arbetarna, bönderna och soldaterna, vi ger dem full frihet att gå ut bland massorna och full frihet att skapa en verkligt revolutionär litteratur och konst. Här hos oss närmar sig därför problemet sin lösning. Men en näraliggande lösning är inte detsamma som en fullständig och genomgripande lösning. Vi måste, såsom vi sagt, studera marxismen och studera samhället, just för att uppnå en fullständig och genomgripande lösning. Med marxismen menar vi den levande marxismen, som spelar en verksam roll i massornas liv och kamp, inte marxism i ord. Då marxism i ord förvandlats till marxism i det verkliga livet, finns det ingen sekterism mer. Då är inte endast problemet om sekterismen utan också många andra problem lösta.

II

Efter att ha avgjort frågan om vem vi ska tjäna, kommer vi till nästa fråga, hur vi ska tjäna. Ska vi, som några av våra kamrater uttrycker saken, ägna oss åt att höja nivån eller ska vi ägna oss åt att popularisera?

Tidigare hände att några kamrater i viss eller till och med allvarlig utsträckning förringade och försummade populariseringen och lade allt för stor vikt vid standardhöjningen. Man bör lägga vikt vid att höja standarden, men att göra det ensidigt och uteslutande, att lägga överdriven vikt därvid, är ett misstag. Bristen på en klar lösning av problemet “för vem?”, som jag nyss berörde, kommer till uttryck också i detta sammanhang. Eftersom dessa kamrater inte är klara över frågan “för vem?”, har de ingen riktig norm för den “standardhöjning” och “popularisering”, som de talar om, och är naturligtvis ännu mindre i stånd att hitta det riktiga förhållandet mellan dessa bägge ting. Eftersom vår litteratur och konst huvudsakligen är avsedda för arbetarna, bönderna och soldaterna, betyder “popularisering” att popularisera bland arbetare, bönder och soldater, och “standardhöjning” innebär att avancera från deras nuvarande nivå. Vad bör vi popularisera bland dem? Bör vi popularisera vad den feodala godsägarklassen behöver och beredvilligt kan acceptera? Bör vi popularisera vad bourgeoisin behöver och beredvilligt kan acceptera? Bör vi popularisera vad de småborgerliga intellektuella behöver och beredvilligt kan acceptera? Nej, inget av allt detta duger. Vi bör popularisera endast vad arbetarna, bönderna och soldaterna behöver och beredvilligt kan acceptera. Före uppgiften att fostra arbetarna, bönderna och soldaterna står följaktligen uppgiften att lära av dem. Detta är ännu mera sant då det gäller standardhöjningen. Man måste ha en grund från vilken höjningen ska ske. Ta en hink vatten, till exempel, varifrån ska den höjas, om inte från marken? Den svävar väl inte någonstans mitt i luften? Från vilken grund ska då litteraturen och konsten höjas? Från de feodala klassernas grund? Från bourgeoisins grund? Från de småborgerliga intellektuellas grund? Nej, inte från någon av dessa, endast från arbetar-, bonde- och soldatmassornas grund. Detta betyder ingalunda att man ska höja arbetarna, bönderna och soldaterna till de feodala klassernas, bourgeoisins eller de småborgerliga intellektuellas “höjder”. Det betyder att man ska höja litteraturens och konstens nivå i den riktning i vilken arbetarna, bönderna och soldaterna själva rycker fram, i den riktning i vilken proletariatet rycker fram. Här kommer åter igen uppgiften att lära av arbetarna, bönderna och soldaterna. Endast genom att utgå från arbetarna, bönderna och soldaterna kan vi få en riktig uppfattning om standardhöjningen och
populariseringen och hitta det riktiga förhållandet mellan dessa bägge ting.

Vad är, när allt kommer omkring, källan till all litteratur och konst? Litterära och konstnärliga arbeten är, i sin egenskap av ideologiska former, produkter av den mänskliga hjärnans återspegling av livet i ett givet samhälle. Revolutionär litteratur och konst är produkter av återspeglingar av folkets liv i revolutionära konstnärers och författares hjärnor. Folkets liv är alltid en råmaterialfyndighet för litteratur och konst, material i dess naturliga form, material som är obearbetat, men synnerligen levande, rikt och grundläggande. Det kommer all litteratur och konst att verka bleka vid en jämförelse. Det skänker litteraturen och konsten en outtömlig källa, dess enda källa. Det är den enda källan, ty det kan inte finnas någon annan. Någon kan fråga, om det inte finns en annan källa i böcker, i forna tiders och främmande länders konst och litteratur? I verkligheten är de litterära och konstnärliga arbeten som utförts i förgången tid inte en källa utan en flod. De skapades av våra föregångare och utlänningarna av det litterära och konstnärliga råmaterial som de fann i folkets liv på sin tid och sin ort. Vi måste överta allt det värdefulla i vårt litterära och konstnärliga arv, kritiskt tillgodogöra oss det som kan vara oss till nytta och använda detta som föredömen när vi själva skapar verk av det litterära och konstnärliga råmaterialet i folkets liv i vår egen tid och på vår egen ort. Det gör en skillnad om man har eller saknar dylika föredömen, det är skillnaden mellan det ofullgångna och det fulländade, mellan det grovhuggna och det förfinade, mellan låg och hög nivå och mellan långsamt och snabbt arbete. Därför får vi under inga förhållanden försmå arvet från de gamle och från utlänningarna eller vägra att lära av dem, även om deras verk hör de feodala eller borgerliga klasserna till. Men övertagandet av arven och deras användning som föredömen får aldrig ersätta vårt eget skapande arbete, ty detta kan inte ersättas av någonting. Okritisk överföring eller kopiering från de gamle och utlänningarna är den sterilaste och skadligaste dogmatism inom litteraturen och konsten. Kinas revolutionära författare och konstnärer, dessa lovande författare och konstnärer, måste gå ut bland massorna. De måste under en lång tid oreserverat och helhjärtat bege sig ut bland arbetare-, bonde- och soldatmassorna, bege sig dit där striden står som hetast, bege sig till den enda källan, den största och rikaste källan, för att iaktta, uppleva, studera och analysera alla de olika slagen av människor, alla klasser, alla massor, livets och kampens alla livfulla mönster, allt litteraturens och konstens råmaterial. Endast då kan de gå vidare till skapande arbete. I annat fall har ni ingenting att arbeta med, och ni blir ingenting annat än det slags humbugsförfattare och dito konstnärer, som Lu Hsun i sitt testamente så allvarligt varnade sin son mot att bli.[6]

Ehuru människans samhälleliga liv är litteraturens och konstens enda källa och är ojämförligt livfullare och innehållsrikare än dessa, är folket inte tillfredsställt med livet ensamt utan kräver också litteratur och konst. Varför? Därför att, medan bägge är sköna, kan och bör livet, sådant det återspeglas i litterära och konstnärliga arbeten, befinna sig på ett högre plan, vara mer intensivt, mera koncentrerat, mera typiskt, närmare idealet och därför mera allmängiltigt än verkligt vardagsliv. Revolutionär litteratur och konst bör skapa en mängd olika gestalter ur det verkliga livet och hjälpa massorna att driva historien framåt. Det förekommer, till exempel, att människor lider av hunger, köld och förtryck, och å andra sidan förekommer det att den ena människan exploaterar och förtrycker den andra. Dessa fakta möter man överallt, och folk betraktar dem som alldagliga. Författare och konstnärer koncentrerar dylika vardagliga företeelser, förkroppsligar motsättningarna och kampen inom dem och skapar verk som väcker massorna, eldar dem med entusiasm och sporrar dem att enas och kämpa för att förvandla sin omgivning. Utan sådan litteratur och konst kunde denna uppgift inte genomföras, i varje fall inte så snabbt och effektivt.

Vad menas med att popularisera och höja standarden på litterära och konstnärliga arbeten? Vilket är förhållandet mellan dessa båda uppgifter? Populära verk är enklare och lättfattligare och tas i dag därför mera beredvilligt emot av folkets breda massor. Verk av högre kvalitet, som är mera förfinade, är svårare att skapa och sprids för närvarande i allmänhet inte så lätt och snabbt bland massorna. Problemet, som möter arbetarna, bönderna och soldaterna, är detta: de är nu inbegripna i en bitter och blodig kamp med fienden, men är, som ett resultat av de feodala och borgerliga klassernas mångåriga herravälde, analfabeter och oskolade, och därför kräver de ivrigt en vittomfattande upplysningskampanj, skolning och litterära och konstnärliga verk, som fyller deras mest trängande behov och som är lättfattliga, för att stegra deras entusiasm i kampen och tro på seger, stärka deras enhet och hjälpa dem att som en man bekämpa fienden. Vad de främst behöver är inte “ytterligare blomster på brokaden” utan “bränsle i snöväder”. Under nu rådande förhållanden är därför populariseringen den mest trängande uppgiften. Det är fel att förringa eller försumma populariseringen.

Icke dess mindre kan ingen hård och fast linje dras mellan popularisering och standardhöjning. Det är inte blott möjligt att också nu popularisera en del arbeten av högre kvalitet, men de breda massornas kulturella nivå stiger oavbrutet. Om populariseringen för alltid står kvar på samma nivå, och samma slags material levereras månad efter månad och år efter år, alltid samma “lille vallpojke”[7] och samma “man, hand, mun, kniv, ko, get”,[8] kommer då inte uppfostrarna och de som uppfostras att ständigt stå och stampa på samma fläck? Vad skulle det vara för mening med dylik popularisering? Folket kräver popularisering och därefter högre standard. De kräver högre standard månad för månad och år för år. Här betyder popularisering att popularisera för folket, och standardhöjning betyder att höja nivån för folket. Och denna höjning sker inte från mitt i luften eller bakom stängda dörrar, utan är höjning på grundval av popularisering. Denna höjning bestäms av populariseringen och vägleder samtidigt denna. I Kina som helhet betraktat är revolutionens och den revolutionära kulturens utveckling ojämn och sprids efter hand. Medan det på en ort förekommer popularisering och därefter höjning på grundval av denna, har populariseringen inte ens börjat på andra orter. Följaktligen kan goda erfarenheter från en ort, av hur populariseringen leder till högre standard, tillämpas på andra orter och tjäna som vägledning för populariseringen och standardhöjningen där, och på det sättet bespara oss många krökar och bukter längs vägen. Ser vi på världen så kan främmande länders goda erfarenheter och särskilt den sovjetiska erfarenheten också tjäna oss som vägledning. Hos oss är därför standardhöjningen grundad på populariseringen medan populariseringen vägleds av standardhöjningen. Just av det skälet är det populariseringsarbete vi talar om alls inte ett hinder för standardhöjning, utan ger i stället grundvalen för arbetet med att höja standarden, vilket vi nu utför i begränsad omfattning, och förbereder de nödvändiga betingelserna för att vi i framtiden ska kunna höja standarden i en mycket bredare omfattning.

Vid sidan om den standardhöjning som direkt tillgodoser massornas behov, finns det en, som indirekt tillgodoser deras behov, nämligen den standardhöjning som behövs för kadrerna. Kadrerna utgör massornas framskridna element och har i allmänhet fått mera skolning; litteratur och konst på högre nivå är en nödvändighet för dem. Det skulle vara fel att bortse härifrån. Allt som görs för kadrerna, görs också för massorna, ty det är endast genom kadrerna vi kan fostra och vägleda massorna. Om vi handlar i strid häremot, om det vi ger kadrerna inte kan hjälpa dem att fostra och vägleda massorna, då kommer vårt arbete för att höja standarden att vara som att skjuta i blindo och kommer att avvika från den grundläggande principen att tjäna folkets massor.

För att sammanfatta: genom de revolutionära författarnas och konstnärernas skapande arbete ges det råmaterial som finns i folkets liv den ideologiska formen av litteratur och konst, som tjänar folkets massor. Häri innefattas den mera avancerade litteraturen och konsten, som utvecklats på grundval av den elementära litteraturen och konsten och som begärs av de sektioner av massorna, vilkas nivå höjts, eller mera omedelbart av kadrerna bland massorna. Innesluten häri är också den elementära litteratur och konst som omvänt vägleds av den mera avancerade litteraturen och konsten och som för närvarande i första hand är behövlig för det överväldigande flertalet av massorna. All vår litteratur och konst, vare sig den är mera avancerad eller elementär, är avsedd för folkets massor och i första hand för arbetarna, bönderna och soldaterna. De skapas för arbetarna, bönderna och soldaterna och för att användas av dem.

Nu, då vi avgjort problemet om förhållandet mellan standardhöjning och popularisering, kan också problemet om förhållandet mellan specialisterna och de som populariserar lösas. Våra specialister är inte avsedda endast för kadrerna utan också, ja, faktiskt huvudsakligen, för massorna. Våra litteraturspecialister bör ägna uppmärksamhet åt massornas väggtidningar och åt de reportage som skrivs i armén och i byarna. Våra dramatikspecialister bör ägna uppmärksamhet åt de små teatertrupperna i armén och i byarna. Våra musikspecialister bör ägna uppmärksamhet åt massornas sånger. Våra specialister inom de sköna konsterna bör ägna uppmärksamhet åt massornas sköna konster. Alla dessa kamrater bör hålla intim kontakt med de kamrater som arbetar med att popularisera litteratur och konst bland massorna. A ena sidan bör de hjälpa och vägleda dem som populariserar, och å andra sidan bör de lära av dessa kamrater och genom dem dra näring från massorna för att fylla på och berika sin skaparförmåga så att deras specialiteter inte blir “elfenbenstorn”, skilda från massorna och från verkligheten och utan innehåll eller liv. Vi bör uppskatta specialisterna, ty de är mycket värdefulla för vår sak. Men vi bör tala om för dem, att ingen revolutionär författare eller konstnär kan göra något meningsfyllt arbete, utan att han är nära förbunden med massorna, ger uttryck åt deras tankar och känslor och tjänar som en lojal talesman för dem. Endast genom att föra massornas talan kan han fostra dem, och endast genom att vara massornas lärjunge kan han bli deras lärare. Om han betraktar sig som massornas herre, som en aristokrat som härskar över de “lägre skikten”, då har massorna inget bruk för honom, hur talangfull han än är, och hans arbete har ingen framtid.

Är denna vår inställning utilistisk? Materialister bekämpar inte utilismen i allmänhet utan endast feodalherrarnas, bourgeoisins och småbourgeoisins klassmässiga utilism. De bekämpar dessa hycklare, som angriper utilismen i ord men i handling omfattar den mest själviska och kortsynta utilism. Det finns ingen “ism” i världen som är fri från utilistiska synpunkter; i ett klassamhälle kan utilismen förekomma endast såsom den ena eller andra klassens utilism. Vi är proletära revolutionära utilister och har som vår utgångspunkt enheten mellan nuvarande och framtida intressen hos de breda massorna som utgör över 90 procent av befolkningen. Följaktligen är vi revolutionära utilister, som ställer oss de bredaste och mest långsiktiga mål, inte trånga utilister, som bekymrar sig endast om näraliggande delmål. Om ni, till exempel, klandrar massorna för deras utilism och likväl, för er egen eller en trång klicks nyttas skull, påtvingar marknaden och gör reklam bland massorna för ett verk, som gillas endast av ett fåtal men är onyttigt eller till och med skadligt för flertalet, då inte bara kränker ni massorna utan blottar också er brist på självkännedom. Ett ting är bra endast då det bringar verklig nytta åt folkets massor. Ert arbete må vara lika bra som “Vårsnön”, men om det för närvarande tillfredsställer endast ett fåtal och massorna alltjämt sjunger “De fattiga lantbornas sång”,[9] kommer ni ingenstans med att bara klandra massorna i stället för att söka höja deras nivå. Nu är frågan hur man ska kunna åstadkomma en förening mellan “Vårsnön” och “De fattiga lantbornas sång”, mellan högre standard och popularisering. Utan en sådan förening kan ingen experts bästa konst undgå att vara utilistisk i ordets trängsta mening. Ni må kalla denna konst “ren och sublim”, men detta är bara er beteckning på den, som massorna inte kommer att godkänna.

När vi väl har löst den grundläggande politikens problem, problemet om att tjäna arbetarna, bönderna och soldaterna och hur man ska tjäna dem, kommer också sådana andra problem, såsom huruvida man ska skriva om livets ljusa eller om dess mörka sidor och problemet om enheten, att bli lösta. Om varenda en är överens om den grundläggande politiken, bör den följas av alla våra arbetare, alla våra skolor, publikationer och organisationer inom litteraturens och konstens områden och i all vår litterära och konstnärliga verksamhet. Det är fel att avvika från denna politik, och allt som står i strid med den måste vederbörligen rättas.

III

Eftersom vår litteratur och konst är till för folkets massor, kan vi övergå till att diskutera ett problem rörande förhållanden inom partiet, nämligen förhållandet mellan partiets arbete inom litteratur och konst och partiets arbete i dess helhet, och även ett problem rörande partiets förhållande utåt, det vill säga förhållandet mellan partiets arbete inom litteratur och konst och icke partianslutna människors arbete inom detta område, ett problem rörande enhetsfronten inom litteratör- och konstnärskretsar.

Låt oss betrakta det första problemet. I dagens värld är all kultur, all litteratur och konst bestämda klassers tillhörighet och sammankopplade med bestämda politiska linjer. Det finns i själva verket ingenting sådant som konst för konstens egen skull, konst som står över klasserna, eller konst, som är lösgjord från eller oberoende av politiken. Proletär litteratur och konst är en del av hela den proletära revolutionära saken. De är, som Lenin sade, kuggar och hjul[10] i hela den revolutionära maskinen. Därför intar partiets arbete inom litteratur och konst en bestämd och anvisad ställning i partiets revolutionära arbete som helhet och är underordnat de revolutionära uppgifter, vilka partiet ställer för en given revolutionär period. Allt motstånd mot denna ordning leder med säkerhet till dualism eller pluralism och innebär i grund och botten detsamma som Trotskis formulering “politiken – marxistisk; konsten – borgerlig”. Vi är inte anhängare av att man överbetonar litteraturens och konstens betydelse, men vi är inte heller för att man underskattar den. Litteratur och konst är underordnade politiken, men utövar i sin tur ett stort inflytande på politiken. Revolutionär litteratur och konst är en del av hela den revolutionära saken, de är kuggar och hjul i den, och fastän de i jämförelse med vissa andra och viktigare delar må vara mindre betydelsefulla och mindre angelägna och måhända intar en andrarangsställning, är de oumbärliga kuggar och hjul i hela maskineriet, en oumbärlig del av hela den revolutionära saken. Om vi inte hade någon litteratur och konst ens i bredaste och vanligaste mening, kunde vi inte föra den revolutionära saken vidare och vinna seger. Det är fel att inte inse detta. Dessutom, då vi säger att litteraturen och konsten är underordnade politiken, är det klasspolitiken, massornas politik vi avser och inte några få så kallade statsmäns politik. Politiken är, vare sig den är revolutionär eller kontrarevolutionär, kampen klass mot klass, inte ett fåtal individers verksamhet. Den revolutionära kampen på de ideologiska och konstnärliga fronterna måste vara underordnad den politiska kampen, därför att endast genom politiken kan klassens och massornas behov finna uttryck i koncentrerad form. Revolutionära statsmän, de politiska specialister som känner den revolutionära politikens vetenskap eller konst, är rätt och slätt ledare för miljoner och åter miljoner av statsmän – massorna. Deras uppgift är att samla denna massa statsmäns meningar, sålla och förädla dem och återlämna dem till massorna, som då tar dem och omsätter dem i praktiken. De är således inte det slags aristokratiska “statsmän” som arbetar bakom stängda dörrar och inbillar sig att de har monopol på visheten. Häri ligger den principiella skillnaden mellan proletära statsmän och bourgeoisins dekadenta statsmän. Och det är just därför det kan råda fullständig överensstämmelse mellan våra litterära verks politiska karaktär och deras sanningshalt. Det skulle vara fel att inte inse detta och att nedvärdera proletariatets politik och statsmän.

Låt oss härnäst ta upp frågan om enhetsfronten inom den litterära och konstnärliga världen. Eftersom litteratur och konst är underordnade politiken och eftersom det allra viktigaste problemet i Kinas politik i dag är motstånd mot Japan, måste författarna och konstnärerna i vårt parti först och främst i denna fråga, om motstånd mot Japan, enas med alla icke partianslutna författare och konstnärer (från partiets sympatisörer och de småborgerliga författarna och konstnärer till alla de av bourgeoisi- och godsägarklassernas författare och konstnärer som är anhängare av motstånd mot Japan). För det andra, bör vi enas med dem i frågan om demokratin. I denna fråga finns det en grupp antijapanska författare och konstnärer, som inte är överens med oss, så enhetens utsträckning kommer oundvikligen att bli mera begränsad. För det tredje, bör vi enas med dem i den litterära och konstnärliga världens särskilda frågor, frågor om metod och stil i litteratur och konst. Eftersom vi är anhängare av socialistisk realism och vissa människor inte är överens med oss, är möjligheterna att skapa enhet återigen ännu mera begränsade. Medan det råder enhet i en fråga, förekommer kamp och kritik i en annan. Dessa frågor är samtidigt skilda och inbördes förbundna, så att det till och med i de som ger upphov till enhet, såsom motståndet mot Japan, samtidigt förekommer kamp och kritik. I en enhetsfront är både “bara enhet och ingen kamp” och “bara kamp och ingen enhet” felaktig politik – såsom fallet var med högerkapitulationismen och svanspolitiken eller med “vänster”-exklusiviteten och sekterismen, vilka i det förgångna tillämpades av en del kamrater. Detta är lika sant inom litteraturen och konsten som i politiken.

Bland de olika krafterna i enhetsfronten inom litterära och konstnärliga kretsar i Kina utgör de småborgerliga författarna och konstnärerna en viktig styrka. Det finns många brister både i deras tänkande och i deras arbeten, men de är jämförelsevis gynnsamt inställda till revolutionen och står det arbetande folket nära. Det är därför en särskilt viktig uppgift att hjälpa dem att övervinna sina brister och att vinna dem för den front som tjänar det arbetande folket.

IV

Litteratur- och konstkritiken är en av de viktigaste kampmetoderna i litteraturens och konstens värld. Den bör utvecklas, ty, såsom kamrater med rätta framhållit, vårt hittillsvarande arbete har i detta avseende varit mycket otillfredsställande. Litteratur- och konstkritiken är en komplicerad fråga och kräver en mängd specialstudier. Här ska jag koncentrera mig endast till grundproblemet om normerna för kritiken. Jag ska också göra några korta kommentarer till några speciella problem, som en del kamrater tagit upp, och till vissa felaktiga åsikter.

I litteratur- och konstkritiken finns två normer: den politiska och den konstnärliga. Enligt den politiska normen är allt gott, om det bidrar till enheten och motståndet mot Japan, om det uppmuntrar massorna att handla som en man, bekämpar bakåtsträveri och främjar framåtskridandet. Dåligt är däremot allt, som är skadligt för enheten och motståndet mot Japan, förorsakar oenighet och split bland massorna samt bekämpar framåtskridandet och släpar människor bakåt. Hur kan vi skilja mellan det goda och det dåliga – ska vi döma av motivet (den subjektiva avsikten) eller av resultatet (den samhälleliga praktiken)? Idealister lägger tonvikten på motivet och bryr sig inte om resultatet, medan mekaniska materialister lägger tonvikten på resultatet och lämnar motivet åsido. Till skillnad från dem bägge håller vi dialektiska materialister på motivets och resultatets enhet. Motivet att tjäna massorna är oskiljaktigt förbundet med resultatet att vinna deras gillande; dessa två måste vara förenade. Motivet att tjäna en individ eller en liten klick är inte bra, inte heller är det bra att ha till motiv att tjäna massorna utan att som resultat vinna deras gillande och vara dem till nytta. Då vi granskar en författares eller konstnärs subjektiva avsikt, det vill säga om han handlar utifrån ett riktigt och gott motiv, dömer vi inte efter hans uttalanden utan efter den verkan hans handlingar (huvudsakligen hans arbeten) har på massorna i samhället. Normen för bedömning av subjektiva avsikter eller motiv är samhällelig praktik och dess resultat. Vi vill inte ha någon sekterism i vår litteraturoch konstkritik, och enligt den allmänna principen om enhet för motstånd mot Japan, bör vi tolerera litterära och konstnärliga verk av en mängd olika politiska inställningar. Men samtidigt måste vi i vår kritik bestämt hålla fast vid principen och strängt kritisera och förkasta alla litterära och konstnärliga verk, vilka uttrycker åsikter som riktar sig mot nationen, mot vetenskapen, mot massorna och mot kommunistiska partiet, ty dylika så kallade litterära och konstnärliga verk, har såväl till motiv som till resultat att rasera enheten för motstånd mot Japan. Enligt den konstnärliga normen är alla verk av högre konstnärlig kvalitet goda eller jämförelsevis goda, medan de som är av en lägre konstnärlig kvalitet är dåliga eller jämförelsevis dåliga. Även här måste givetvis den samhälleliga verkan tas med i räkningen. Det finns knappast en författare eller konstnär, som inte anser sitt eget verk skönt, och vår kritik bör tillåta fri tävlan mellan hela mångfalden av konstnärliga verk. Men det är också absolut nödvändigt att göra dessa verk till föremål för en riktig kritik i enlighet med konstvetenskapens normer så att konst av lägre nivå undan för undan kan lyftas till en högre nivå, och konst, som inte fyller de krav som de breda massornas kamp ställer, kan förvandlas till konst som gör det.

Vi har den politiska normen och den konstnärliga normen; vilket är förhållandet dem emellan? Politik kan inte likställas med konst, inte heller kan en allmän världsåskådning likställas med en metod för konstnärligt skapande och kritik. Vi förnekar inte blott att det finns en abstrakt och absolut oföränderlig politisk norm, utan också att det finns en abstrakt och absolut oföränderlig konstnärlig norm. Varje klass i varje klassamhälle har sina egna politiska och konstnärliga normer. Men alla klasser i alla klassamhällen sätter oföränderligen den politiska normen i första och den konstnärliga normen i andra rummet.

Bourgeoisin utestänger alltid proletär litteratur och konst, utan hänsyn till hur stora dess konstnärliga förtjänster är. Proletariatet måste likaledes göra skillnad mellan gångna tiders litterära och konstnärliga verk och bestämma sin inställning till dem först efter att ha granskat deras inställning till folket och huruvida de historiskt hade eller saknade betydelse för framåtskridandet. Vissa arbeten som politiskt är helt och hållet reaktionära kan ha en viss konstnärlig kvalitet. Ju reaktionärare deras innehåll och ju högre deras konstnärliga kvalitet är, desto giftigare är de för folket och desto nödvändigare är det att förkasta dem. Ett gemensamt drag hos alla exploaterande klassers litteratur och konst under deras förfallsperiod är motsättningen mellan deras reaktionära politiska innehåll och deras konstnärliga form. Vad vi kräver är enhet mellan politik och konst, enhet mellan innehåll och form, det revolutionära politiska innehållets förening med högsta möjliga fulländning av den konstnärliga formen. Konstnärliga arbeten, som saknar konstnärligt värde, har ingen kraft, hur progressiva de än är politiskt sett. Därför bekämpar vi både konstnärliga verk med felaktiga politiska synpunkter och den tendens till “affisch- och parollstil”, som företräder en riktig politisk uppfattning men saknar konstnärlig kraft. I frågor rörande litteratur och konst måste vi föra kamp på två fronter.

Bägge dessa tendenser kan påträffas i tänkandet hos många av våra kamrater. Ganska många kamrater visar tendens att försumma den konstnärliga tekniken, och därför är det nödvändigt att lägga vikt vid höjandet av den konstnärliga standarden. Men som jag ser saken är den politiska sidan för närvarande ett större problem. Vissa kamrater saknar elementära politiska kunskaper och hyser följaktligen alla slags förvirrade idéer. Låt mig anföra några exempel från Yenan.

“Teorin om den mänskliga naturen.” Finns det något sådant som en mänsklig natur? Ja, givetvis. Men det finns endast en konkret mänsklig natur, en abstrakt mänsklig natur finns inte. I ett klassamhälle finns det endast en klassbetonad mänsklig natur; det finns ingen mänsklig natur som står över klasserna. Vi håller på proletariatets och folkmassornas mänskliga natur, medan godsägare- och bourgeoisiklasserna håller på sina klassers mänskliga natur, fastän de inte säger så utan försöker framställa den såsom den enda mänskliga natur som finns. Den mänskliga natur som vissa småborgerliga intellektuella yrar om är också skild ifrån eller står i motsättning till folkets massor. Vad de kallar mänsklig natur är i grunden ingenting annat än borgerlig individualism, och därför står, i deras ögon, den proletära mänskliga naturen i motsats till mänsklig natur. “Teorin om den mänskliga naturen”, som vissa människor i Yenan förfäktar som grunden för sin så kallade teori om litteratur och konst, ställer saken just på detta sätt och är helt felaktig.

“Den grundläggande utgångspunkten för litteratur och konst är kärlek, kärlek till mänskligheten.” Kärlek kan naturligtvis vara en utgångspunkt, men det finns en som går djupare. Kärleken som idé är en produkt av objektiv praktik. Vi har till grundprincip att inte utgå från idéer utan från objektiv praktik. Våra författare och konstnärer, som kommer ur de intellektuellas led, älskar proletariatet därför att samhället kommit dem att känna att de och proletariatet delar samma öde. Vi hatar den japanska imperialismen, därför att den japanska imperialismen förtrycker oss. Det finns absolut ingenting sådant i världen som kärlek eller hat utan anledning eller orsak. Vad den så kallade kärleken till mänskligheten beträffar, har det inte funnits någon sådan allomfattande kärlek sedan mänskligheten uppdelades i klasser. Alla härskande klasser hittills har tyckt om att förespråka denna kärlek, och detsamma gäller många så kallade visa män och kloka karlar, men ingen har verkligen tillämpat den, därför att detta är omöjligt i ett klassamhälle. Det kommer att finnas en äkta kärlek till mänskligheten – när klasserna är avskaffade över hela världen. Klasserna har splittrat samhället i många antagonistiska grupper. Det kommer att finnas kärlek till hela mänskligheten när klasserna är avskaffade, men inte nu. Vi kan inte älska våra fiender, vi kan inte älska det samhällsonda, vårt mål är att förinta dem. Detta är sunt förnuft. Finns det verkligen en del av våra författare och konstnärer som ännu inte begriper detta?

“Litterära och konstnärliga verk har alltid framhävt den ljusa sidan lika mycket som den mörka, hälften av varje.” Detta uttalande innehåller många grumliga idéer. Det är inte sant att detta alltid skett i litteratur och konst. Många småborgerliga författare har aldrig upptäckt den ljusa sidan. Deras verk avslöjar endast den mörka och är kända som “avslöjande-litteraturen”. En del av deras verk är helt enkelt specialiserade på att förkunna pessimism och världströtthet. A andra sidan återger sovjetlitteraturen under den socialistiska uppbyggnadsperioden huvudsakligen den ljusa sidan. Även den skildrar brister i arbetet och porträtterar negativa karaktärer, men detta tjänar endast till att genom kontrastverkan visa hur ljus bilden som helhet är, och sker inte enligt någon så kallad regel om “hälften av varje”. Bourgeoisins författare och konstnärer avbildar under dess reaktionära period de revolutionära massorna som pöbelhopar och sig själva som helgon och gör sålunda ljust till mörkt och tvärtom. Endast verkligt revolutionära författare och konstnärer kan på ett riktigt sätt lösa problemet huruvida de ska prisa eller avslöja. Alla de mörka krafter som skadar folkets massor måste avslöjas, och all folkmassornas revolutionära kamp måste prisas. Detta är grunduppgiften för de revolutionära författarna och konstnärerna.

“Litteraturens uppgift har alltid varit att avslöja.” Detta påstående bottnar liksom det föregående i okunnighet om historiens vetenskap. Litteratur och konst har, som vi visat, aldrig helt ägnats åt att avslöja. För revolutionära författare och konstnärer kan det aldrig vara fråga om att avslöja massorna, utan endast aggressorerna, exploatörerna och förtryckarna och det onda inflytande de har på folket. Även massorna har sina brister. Dessa bör övervinnas genom kritik och självkritik inom folkets egna led, och sådan kritik och självkritik är också en av de viktigaste uppgifterna för litteratur och konst. Men den bör inte betraktas såsom något slags “avslöjande av folket”. Vad folket beträffar är det framför allt fråga om att uppfostra det och höja dess nivå. Endast kontrarevolutionära författare och konstnärer skildrar folket såsom “födda dumhuvuden” och de revolutionära massorna som “tyrannisk pöbel”.

“Detta är alltjämt den satiriska essäns period, och Lu Hsuns stil är fortfarande behövlig.” Lu Hsun, som levde under de mörka krafternas herravälde och var berövad ordets frihet, använde brännande satir och isande ironi i essäns form till att föra kamp, och det gjorde han alldeles rätt i. Vi måste också dra skarpt löje över fascisterna, de kinesiska reaktionärerna och allt som skadar folket. Men i gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia och i de antijapanska basområdena bakom fiendens linjer, där fullständig demokrati och frihet garanteras de revolutionära författarna och konstnärerna och förvägras endast kontrarevolutionärerna, bör essäns stil inte rätt och slätt vara likadan som Lu Hsuns. Här kan vi ropa så högt som våra röster förmår och har inget behov av beslöjade uttryck och omskrivningar, som det är svårt för folket att förstå. När Lu Hsun, under sin “satiriska essäperiod” sysslade med folket och inte med dess fiender, förlöjligade eller attackerade han aldrig det revolutionära folket och det revolutionära partiet, och hans essäer om dem var skrivna på ett helt annat sätt än de som var riktade mot fienden. Det är, som vi redan sagt, nödvändigt att kritisera folkets brister, men då vi gör det, måste vi helt ställa oss på folkets ståndpunkt och tala utifrån en helhjärtad önskan att skydda och fostra det. Att behandla kamrater såsom fiender är att gå över till fiendens ståndpunkt. Ska vi då avskaffa satiren? Nej, satiren är alltid nödvändig. Men det finns många slag av satir, som var och en uttrycker en särskild inställning, en satir för våra fiender, en satir för våra allierade och en satir för våra egna led. Vi är inte motståndare till satir i allmänhet. Men missbruk av satiren måste vi göra slut på.

“Det ligger inte för mig att berömma och lovprisa. Verk av människor, som lovprisar det som är ljust, är inte nödvändigtvis stora, och verk av dem, som skildrar det mörka, är inte nödvändigtvis usla.” Om ni är en borgerlig författare eller konstnär, hyllar ni inte proletariatet utan bourgeoisin, och om ni är en proletär författare eller konstnär, höjer ni inte bourgeoisin till skyarna utan sjunget proletariatets och det arbetande folkets lov, det måste vara det ena eller det andra. Verk av dem som lovprisar bourgeoisin är inte nödvändigtvis stora, medan verk av dem som visar att bourgeoisin är mörk inte nödvändigtvis är usla. Verk av dem som sjunger proletariatets lov hör inte nödvändigtvis till de icke stora, men verk av dem som skildrar proletariatets så kallade “mörker” måste med nödvändighet vara usla är inte detta historiska fakta vad litteratur och konst angår? Varför ska vi inte hylla folket, skaparna av mänsklighetens historia? Varför ska vi inte lovprisa proletariatet, kommunistiska partiet, den Nya demokratin och socialismen? Det finns en typ av människa, som inte har någon entusiasm för folkets sak och står vid sidan av och ser kallt på proletariatets och dess avantgardes kamp och segrar. Vad det slagets människa är intresserad av och aldrig tröttnar på att prisa, är sig själv och kanske några få figurer i hennes eget lilla kotteri. Dylika småborgerliga individualister är naturligtvis inte villiga att prisa det revolutionära folkets dåd och dygder, att höja dess mod i kampen och dess förtröstan om seger. Personer av den typen är bara termiter i de revolutionära leden, och naturligtvis har det revolutionära folket inget behov av dessa “sångare”.[*]

“Det är inte en fråga om ståndpunkt. Min klasståndpunkt är riktig, mina avsikter är goda och jag förstår rätt bra, det är bara så att jag inte är skicklig att uttrycka mig och därför blir resultatet dåligt.” Jag har redan behandlat den dialektiskt-materialistiska åsikten om motiv och resultat. Nu vill jag fråga: är inte frågan om resultatet, en fråga om ståndpunkten? En person som handlar uteslutande på grundval av sitt motiv och inte frågar efter vilket resultat hans handling kommer att få, är lik en doktor, som bara ordinerar mediciner och inte bryr sig om hur många av hans patienter som dör av dem. Eller ta ett politiskt parti, som bara gör uttalanden men inte bryr sig om huruvida de blir genomförda. Det kan med skäl frågas: är detta en riktig ståndpunkt? Och är avsikten här god? Misstag kan naturligtvis begås, trots att resultatet övervägts på förhand, men är avsikten god, när man fortsätter i samma gamla hjulspår sedan fakta visat att resultatet blir dåligt? Då vi bedömer ett parti eller en doktor, måste vi se till praktiken, till resultatet. Detsamma gäller då vi bedömer en författare. En person med verkligt goda avsikter måste ta resultatet i betraktande, sammanfatta erfarenheten och studera metoderna eller, i skapande arbete, studera uttryckstekniken. En person med verkligt goda avsikter måste med största uppriktighet kritisera bristerna och felen i sitt eget arbete och vara besluten att rätta dem. Det är just därför kommunisterna använder självkritikens metod. Detta allena är den rätta ståndpunkten. Och endast under förloppet av dylikt allvarligt och ansvarigt praktiskt handlande är det möjligt att steg för steg komma till förståelse av vad den riktiga ståndpunkten är och steg för steg för skaffa sig ett gott grepp om den. Den som inte i praktiken rör sig i denna riktning, den som endast självbelåtet påstår att han “förstår rätt bra”, han har i verkligheten inte begripit någonting.

“Att mana oss att studera marxismen, är att upprepa misstaget med den dialektiskt-materialistiska skapande metoden, och detta kommer att skada skaparlusten.” Att studera marxismen betyder att använda den dialektisktmaterialistiska och historiskt-materialistiska synpunkten i vår iakttagelse av världen, av samhället och litteraturen och konsten, det betyder inte att man ska skriva in filosofiska föreläsningar i våra litterära och konstnärliga verk. Marxismen innesluter men kan inte sättas i stället för realismen i litterärt och konstnärligt skapande, på samma sätt som den innesluter men inte kan sättas i stället för atom- och elektronteorierna i fysiken. Tomma, torra dogmatiska formler förintar verkligen skaparlusten; och inte nog med det – de förintar först marxismen. Dogmatisk “marxism” är inte marxism utan antimarxism. Förintar då inte marxismen skaparlusten? Jo, det gör den. Den förintar alldeles säkert skaparlust som är feodal, borgerlig, småborgerlig, liberalistisk, individualistisk, nihilistisk, är inställd på konst för konstens egen skull, är aristokratisk, dekadent eller pessimistisk och varje annan skaparlust, som är främmande för folkets massor och för proletariatet. Bör inte, i den mån det rör sig om proletära författare och konstnärer, dessa slag av skaparlust förintas? Jo, det tror jag; de bör förintas fullständigt. Och medan de förintas, kan något nytt byggas upp.

V

De problem som här diskuterats existerar i våra litteratör och konstnärskretsar i Yenan. Vad visar detta? Det visar att felaktiga arbetsstilar fortfarande förekommer i allvarlig omfattning i våra litteratör- och konstnärskretsar och att det hos våra kamrater fortfarande finns många brister, såsom idealism, dogmatism, tomma illusioner, tomt prat, förakt för praktiken och avståndstagande från massorna, vilket allt kräver en effektiv och allvarlig korrigeringskampanj.

Vi har många kamrater, som fortfarande inte är riktigt klara över skillnaden mellan proletariatet och småbourgeoisin. Det finns många partimedlemmar som anslutit sig till partiet organisatoriskt, men som ideologiskt ännu inte helt anslutit sig till partiet eller inte alls är med i det. Dessa som inte anslutit sig till partiet ideologiskt bär alltjämt en mängd av de exploaterande klassernas smörja i sina huvuden och har inte minsta begrepp om vad proletär ideologi är, vad kommunism är eller vad partiet är. “Proletär ideologi”, tänker de. “Samma gamla skräp!” De har ingen aning om att det inte är någon lätt sak att tillägna sig detta skräp. En del kommer aldrig så länge de lever att ha minsta kommunistiska krydda i sig och slutet kan endast bli att de lämnar partiet. Därför måste vi, trots att flertalet i vårt parti och i våra led är rena och ärliga, på allvar företa oss att skapa ordning såväl organisatoriskt som ideologiskt om vi ska utveckla den revolutionära rörelsen mera effektivt och snabbare föra den till framgång. För att vi ska få ordning organisatoriskt krävs, att vi först skapar ordning på det ideologiska området, att vi ser till att den proletära ideologin tar upp kampen mot icke-proletär ideologi. Inom litteratör- och konstnärskretsar i Yenan är en ideologisk kamp redan igång och den är ytterst nödvändig. Intellektuella av småborgerlig härkomst försöker ständigt envist att på alla sätt, litterära och konstnärliga sätt inräknade, framhäva sig själva och sprida sina åsikter, och de vill att partiet och hela världen ska formas om efter deras beläte. Det är under dessa omständigheter vår skyldighet att ruska upp dessa kamrater och med skärpa säga åt dem: “Det där går inte! Proletariatet kan inte foga sig efter er. Att ge efter för er, skulle vara detsamma som att ge efter för storgodsägarklassen och storbourgeoisin och ta risken av att undergräva vårt parti och vårt land.” Vem måste vi då ge efter för? Vi kan forma partiet och världen endast efter det proletära avantgardets förebild. Vi hoppas att våra kamrater inom författare- och konstnärskretsar ska inse allvaret i denna stora debatt och aktivt deltaga i denna kamp, på det att varje kamrat ska bli sund och våra led alltigenom ska bli verkligt eniga och ideologiskt och organisatoriskt befästa.

Många av våra kamrater är, på grund av den förvirring som härskar i deras tänkande, inte helt i stånd att göra en verklig skillnad mellan våra revolutionära basområden och kuomintangområdena, och som följd härav begår de många fel. En stor del av våra kamrater har kommit hit från vindskuporna i Shanghai, och då de kommit från dessa vindskupor till de revolutionära basområdena, har de inte bara flyttat från en plats till en annan, utan från en historisk epok till en annan. Det ena samhället är halvfeodalt och halvkolonialt, befinner sig under storgodsägarnas och storbourgeoisins välde, det andra är det revolutionära Nya demokratiska samhället under proletariatets ledning. Att komma till de revolutionära baserna betyder att inträda i en epok utan motstycke i Kinas flertusenåriga historia, en epok i vilken folkmassorna utövar statsmakten. Här är människorna runt omkring oss och publiken för vår propaganda helt andra. Den förflutna epoken är slut och kommer aldrig tillbaka. Därför måste vi utan tvekan förena oss med de nya massorna. Om, såsom jag förut sade, en del kamrater som lever bland de nya massorna, fortfarande “brister i kunskap och förståelse” och förblir “hjältar utan plats att visa sitt mannamod på”, kommer svårigheter att uppstå för dem, och detta inte bara då de beger sig ut i byarna. Även här i Yenan kommer svårigheter att uppstå för dem. En del kamrater må tänka: “Nåväl, det är bättre för mig att fortsätta att skriva för läsarna i ‘stora bakre området’,[11] det är ett arbete som jag är väl förtrogen med och har ‘nationell betydelse’.” Denna tanke är fullständigt felaktig. Det stora bakre området håller också på att förändras. Läsarna där väntar sig att författarna i de revolutionära basområdena ska berätta om de nya människorna och den nya världen och inte tråka ut dem med samma gamla historier. Därför är det nu så att i ju högre grad ett arbete är skrivet för massorna i de revolutionära basområdena, desto större blir dess nationella betydelse. Fadejev berättade i Förintelse[12] bara historien om ett litet gerillaförband och hade ingen avsikt att göra något som föll läsarna i den gamla världen på läppen, och likväl har denna bok övat ett världsomfattande inflytande. I varje fall, är, som ni vet, dess inflytande i Kina mycket stort. Kina är på väg framåt, inte bakåt, och det är de revolutionära basområdena, inte något av de efterblivna, bakåtsträvande områdena, som leder Kina framåt. Detta är en grundfråga, som kamraterna först och främst måste komma till insikt om genom korrigeringsrörelsen.

Eftersom det är väsentligt för oss att smälta in i massornas nya epok, är det nödvändigt att grundligt lösa problemet om förhållandet mellan individen och massan. Följande två rader från ett av Lu Hsuns poem bör kunna vara vårt motto:

Med bistert rynkad panna trotsar jag kallt

ettusen pekande fingrar,

med huvudet böjt, en villig oxe lik,

tjänar jag barnen[13]

De “ettusen pekande fingrarna” är våra fiender, och vi kommer aldrig att ge efter för våra fiender, hur vildsinta de än må vara. “Barnen” symboliserar här proletariatet och massorna. Alla kommunister, alla revolutionärer, alla revolutionära litterära och konstnärliga arbetare bör lära av Lu Hsuns exempel och vara proletariatets och massornas “oxar”, som ända in i döden strävar med de uppgifter som pålagts dem. Intellektuella, som önskar bli ett med massorna, som önskar tjäna massorna, måste genomgå en process under vilken de och massorna kommer att känna varandra väl. Denna process kan och kommer säkert att medföra mycken smärta och många slitningar. Men är ni bara beslutsamma blir ni i stånd att fylla de krav den ställer på er.

I dag har jag diskuterat enbart några problem rörande vår litterära och konstnärliga rörelses grundläggande inriktning. Många särskilda problem återstår, vilka kräver att vi studerar dem ytterligare. Jag är övertygad om att kamraterna här är beslutna att gå fram i den riktning som angivits. Jag tror att ni, under korrigeringsrörelsen och under den långa studie- och arbetsperiod som väntar, säkert ska bli i stånd att åstadkomma en omdaning av er själva och i era arbeten, att skapa många goda verk som folkets massor kommer att varmt välkomna, och att föra den litterära och konstnärliga rörelsen i de revolutionära basområdena och i hela Kina framåt till ett nytt, strålande skede.

NOTER

[*] I Kina finns ett slags stora termiter, som äter av stjälkarna på grödan alldeles under markytan. Om kvällarna hör man dem ofta avge ett läte som påminner om fågelsång. övers. anm.

[1] Gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia var det revolutionära basområdet, som efter 1931 småningom byggdes upp genom revolutionär gerillakrigföring i norra Shensi. När Centrala röda armen efter den Långa marschen anlände till norra Shensi blev det säte för Kinas kommunistiska partis Centralkommitté och revolutionens centrala basområde. Det Röda området Shensi-Kansu-Ningsia omdöptes efter den Antijapanska nationella enhetsfrontens bildande år 1937 till Gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia. Nästan trettio häraden, dvs Yenan, Fuhsien, Kanchuan, Yenchuan, Yenchang, Anting (nu Tzechang), Ansai, Chihtan, Chingpien, Shenmu, Fuku, Tingpien, Hsunyi, Chunhua, Huanhsien, Chingyang, Hoshui, Chenyuan, Ninghsien, Chengning, Yenchih, Suiteh, Chingchien, Wupao,
Michih, Chiahsien m fl låg under dess förvaltning.

[2] Se Lenin “Partiorganisation och partilitteratur” (13 nov. 1905), vari han skildrar den proletära litteraturens kännetecken som följer:

Den kommer att vara en fri litteratur, därför att socialismens idé och sympatin för det arbetande folket, men inte själviskhet eller karriärbegär, kommer att tillföra dess led ständigt nya krafter. Den kommer att vara en fri litteratur, därför att den varken kommer att tjäna någon övermättad hjältinna eller de uttråkade och av fetthjärta lidande “övre tiotusen”, utan det arbetande folkets miljoner och tiotals miljoner, som utgör landets blomma, dess styrka och dess framtid. Den kommer att vara en fri litteratur, som berikar mänsklighetens revolutionära tänkande med det socialistiska proletariatets erfarenhet och levande arbete, som skapar en ständig växelverkan mellan erfarenheten från det förgångna (den vetenskapliga socialismen, slutpunkten för socialismens utveckling från sina primitiva, utopiska former) och nuet (arbetarnas, kamraternas nuvarande kamp). (Lenin: Collected Works, FLPH, Moskva, 1962, band X, s. 48-49.)

[3] Liang Shih-chiu, en medlem av det kontrarevolutionära nationalsocialistiska partiet, propagerade under lång tid reaktionära amerikanska borgerliga idéer om litteratur och konst. Han bekämpade envist revolutionen och hånade den revolutionära litteraturen och konsten.

[4] Chou Tso-jen och Chang Tzu-ping kapitulerade för de japanska angriparna sedan dessa 1937 ockuperat Peking och Shanghai.

[5] Se “Min åsikt om Förbundet av författare på vänsterflygeln” i samlingsbandet Två hjärtan, Lu Hsun, Samlade verk, kinesiska uppl., band IV.

[6] Se essän “Döden” i “Tillägg”, Den sista samlingen av essäer skrivna i en vindskupa i kvasikoncessionen, Lu Hsun, Samlade verk, kinesiska uppl., band VI.

[7] “Lille vallpojken” är ett folkligt kinesiskt sångspel med endast två agerande, en vallpojke och en bondflicka, som sjunger en duett bestående av frågor och svar. Under det tidigaste skedet av försvarskriget mot Japan användes denna form med nya texter för antijapansk propaganda, och var en tid mycket uppskattad av publiken.

[8] De kinesiska tecknen för dessa sex ord är mycket enkla. De består endast av några streck vardera, och ingick vanligen i de första lektionerna i de gamla läroböckerna för nybörjare.

[9] “Vårsnön” och “De fattiga lantbornas sång” sjöngs i kungariket Chu under tredje århundradet f v t. Musiken till den förstnämnda var mera förfinad än den sistnämndas. I “Sung Yus svar till konungen av Chu”, som ingår i prins Chao Mings Antologi av prosa och poesi, berättas att, när någon i Chus huvudstad sjöng “Vårsnön”, endast några få personer stämde in, men när “De fattiga lantbornas sång” togs upp sjöng tusentals människor med.

[10] Se Lenin, “Partiorganisation och partilitteratur”, vari han sade: “Litteraturen måste bli en del av proletariatets gemensamma sak, ‘kugge och hjul’ i en enda stor socialdemokratisk mekanism som sättes i rörelse av hela det politiskt medvetna avantgardet för hela arbetarklassen.” (Lenin: Collected Works, FLPH, Moskva, 1962, band X, s. 45.)

[11] Under försvarskriget låg frontlinjerna i norra, östra, mellersta och södra Kina. De kuomintangområden i sydvästra och nordvästra Kina som icke var ockuperade av de japanska inkräktarna benämndes vanligen “stora bakre området”.

[12] Förintelse av den berömde sovjetiske författaren Alexander Fadejev (1901-56) utkom 1927 och översattes till kinesiska av Lu Hsun. Romanen skildrar den kamp som en partisanavdelning av arbetare, bönder och revolutionära intellektuella i Sibirien förde mot de kontrarevolutionära banditerna under inbördeskriget i Sovjetunionen.

[13] Denna vers är från Lu Hsuns “Gyckel med mig själv” i Samlingen utanför samlingen, Lu Hsun, Samlade verk, kinesiska uppl., band VII.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net