Några erfarenheter ur vårt partis historia[*]

Mao, 25 september 1956

Imperialismen i Förenta staterna är er motståndare såväl som vår och motståndare till världens folk. Det är svårare för imperalismen i Förenta staterna att blanda sig i våra angelägenheter än i era. Först och främst, Förenta staterna ligger långt bort från oss. Men imperialismen i Förenta staterna har sträckt sig ut väldigt långt: till vårt Taiwan, till Japan, Sydkorea, Sydvietnam, Filippinerna och så vidare. Förenta staterna har förlagt sina trupper i Storbritannien, Frankrike, Italien, Island och Västtyskland och har skapat militärbaser i Nordafrika och i Mellersta och Nära östern. Den har sträckt sig ut till varje vrå av världen. Den är en världsomspännande imperialism. Den är lärare genom negativt exempel för folken i alla länder. Världens folk bör enas och hjälpa varandra att hugga av dess tentakler överallt dit de når. Varje gång vi hugger av en av dess tentakler kommer vi att må lite bättre.

Tidigare var Kina också ett land som förtrycktes av imperialism och feodalism, så våra och era förhållanden är ganska lika. En stor landsbygdsbefolkning och förekomsten av feodala krafter är till nackdel för ett land, men de är en fördel för en revolution som leds av proletariatet eftersom de ger oss bundsförvanter bland bönderna. Före Oktoberrevolutionen i Ryssland var feodalismen stark, och det var med bondemassornas stöd som bolsjevikpartiet vann seger i revolutionen. Ännu mer var detta fallet i Kina. Vårt land är ett jordbruksland där över femhundra miljoner människor bor på landsbygden. Tidigare stödde vi oss huvudsakligen på bönderna då det gällde strid. Även nu är det därför att bönderna är organiserade och jordbruket har blivit kooperativt som vår stadsbourgeoisie snabbt har underkastat sig den socialistiska omvandlingen. Följaktligen är partiets arbete bland bönderna ytterst viktigt.

Jag tror att i länder där feodalismen är stark bör proletariatets politiska parti bege sig till landsbygden och söka upp bönderna. När intellektuella beger sig till landsbygden för att söka upp bönderna kan de inte vinna deras förtroende om de inte har rätt inställning. Intellektuella från städerna vet föga om saker och ting på landsbygden och om böndernas psykologi, och de kan aldrig lösa böndernas problem på ett helt riktigt sätt. Enligt vår erfarenhet är det först efter lång tid och sedan vi verkligen har blivit ett med bönderna och övertygat dem om att vi kämpar för deras intressen, som vi kan vinna seger. Inbilla er inte att bönderna ska lita på oss med ens. Vänta er inte att de ska lita på oss så snart vi har hjälpt dem en liten smula.

Bönderna är proletariatets främste bundsförvant. I början insåg inte heller vårt parti vikten av arbetet bland bönderna utan satte arbetet i städerna främst och arbetet på landsbygden i andra rummet. Mitt intryck är att partierna i en del länder i Asien, sådana som Indiens och Indonesiens, inte har lyckats så bra i sitt arbete på landsbygden.

I början hade vårt parti inte framgång i sitt arbete bland bönderna. De intellektuella omgav sig med en viss anda, en intellektuell anda. Därför var de ovilliga att bege sig ut på landsbygden som de såg ner på. Bönderna å sin sida såg med misstro på de intellektuella. Dessutom hade vårt parti ännu inte funnit vägen till att förstå landsbygden. Senare när vi begav oss dit igen, fann vi vägen, analyserade de olika klasserna på landsbygden och kom att förstå böndernas revolutionära krav.

Under den första perioden hade vi inga klara idéer om landsbygden. Under Chen Tu-hsius högeropportunistiska linje övergavs bönderna, vår viktigaste bundsförvant. Många av våra kamrater såg på landsbygden som en plan yta, i stället för som en fast kropp, det vill säga de visste inte hur man ser på landsbygden ur klassynpunkt. Det var först när de hade fått något slags grepp om marxismen som de började anta en klassynpunkt när de såg på landsbygden. Den visade sig vara inte en plan yta utan uppdelad i de rika, de fattiga och de mycket fattiga, i jordbruksarbetare, fattiga bönder, mellanbönder, rika bönder och godsägare. Under denna period gjorde jag en undersökning av landsbygden och satte upp institut för bonderörelser, som pågick i flera terminer. Även om jag kunde en del om marxism, hade jag ingen djup förståelse av landsbygden.

Under den andra perioden måste vi tacka vår gode lärare, Chiang Kai-shek. Han drev ut oss på landsbygden. Det var en lång period, en period av tio års inbördeskrig, i vilket vi stred mot honom, och sålunda tvingades vi undersöka landsbygden. De första åren hade vi fortfarande ingen djup förståelse av landsbygden, men senare blev den bättre och djupare. Under denna period tillfogades vårt parti stora förluster av de tre “vänster”-opportunistiska linjer som företräddes av i tur och ordning Chu Chiu-pai, Li Li-san och Wang Ming, och i synnerhet orsakade Wang Mings “vänster”-opportunistiska linje att de flesta av vårt partis basområden på landsbygden bröt samman.

Sedan kom den tredje perioden, försvarskriget mot Japan. När de japanska imperialisterna invaderade Kina upphörde vi att strida mot Kuomintang och stred i stället mot den japanska imperialismen. På den tiden kunde våra kamrater öppet bege sig in i städerna i Kuomintangs områden. Wang Ming, som tidigare begått misstaget att forcera fram en “vänster”-opportunistisk linje, gjorde nu misstaget att forcera fram en högeropportunistisk linje. Han hade först genomfört Kommunistiska internationalens ultravänsterlinje, och denna gång genomförde han en ultra-högerlinje. Även han var en av våra bra lärare genom negativt exempel och fostrade vårt parti. Vi hade en annan bra lärare genom negativt exempel i Li Li-san. Deras största misstag på den tiden var dogmatism, att mekaniskt omplantera utländska erfarenheter. Vårt parti utplånade deras felaktiga linjer och fann verkligen vägen till att införliva marxismen-leninismens allmängiltiga sanning med Kinas konkreta förhållanden. Som ett resultat blev det möjligt för oss, när Chiang Kai-shek i den fjärde perioden inledde en offensiv mot oss, att störta honom och grunda Folkrepubliken Kina.

Den kinesiska revolutionens erfarenhet — dvs att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna — är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder — de två måste förenas.

Om ni ska kunna vinna över bönderna och lita till dem, måste ni göra undersökningar på landsbygden. Metoden är att undersöka en eller flera byar och stanna där några veckor för att få en klar uppfattning om klasskrafterna, det ekonomiska läget, levnadsförhållandena och så vidare på landsbygden. De främsta ledarna, sådana som partiets generalsekreterare, bör själva ta sig an detta arbete och lära känna en eller två byar. De bör försöka finna tid till det, för det är väl värt mödan. Fast det finns många sparvar, behöver man inte dissekera varenda en; att dissekera en eller två räcker. När partiets generalsekreterare har undersökt en eller två byar och vet vad som är vad, blir han i stånd hjälpa sina kamrater att bli bekanta med byarna och få en klar uppfattning om de konkreta förhållandena där. Det förefaller mig som om generalsekreterarna i partierna i många länder inte fäster vikt vid att dissekera en eller två “sparvar”. Det är sant att de vet något om landsbygden, men kunskapen går inte så värst djupt, och därför passar inte de direktiv de utfärdar riktigt in på förhållandena på landsbygden. På samma sätt bör de ansvariga kamraterna i partiets ledande organ på riks-, provins- och häradsnivå själva undersöka en eller två byar, eller dissekera en eller två “sparvar”. Detta kallas “anatomi”.

Det finns två sätt att göra undersökningar — en är att se på blommor från hästryggen, den andra att sitta av hästen och titta på dem. Om ni ser på blommor från hästryggen, får ni bara ett ytligt intryck eftersom det finns så många. Eftersom ni har kommit från Latinamerika till Asien har ni sett på blommor från hästryggen. I era egna länder finns det så många blommor att det räcker inte alls att kasta en blick eller två och sedan ge sig av. Därför måste ni anta den andra metoden, nämligen att sitta av hästen och se på blommorna, observera dem noga och analysera en “blomma” — eller dissekera en “sparv”.

I länder som lever under imperialistiskt förtryck finns det två slags bourgeoisi — den nationella bourgeoisin och kompradorbourgeoisin. Finns dessa två slag av bourgeoisi i era länder? Förmodligen.

Kompradorbourgeoisin är alltid imperialismens hejdukar och en måltavla för revolutionen. Olika grupper inom kompradorbourgeoisin tillhör de monopolkapitalistiska grupperna i olika imperialistiska länder så som Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. I kampen mot de olika kompradorgrupperna är det nödvändigt att utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska länderna, och först ta itu med en av dem och slå mot den som just då är huvudfienden. Till exempel, förr i tiden bestod den kinesiska kompradorbourgeoisin av probrittiska, proamerikanska och projapanska grupper. Under försvarskriget mot Japan utnyttjade vi motsättningen mellan Storbritannien och Förenta staterna å ena sidan och Japan å den andra och slog först ned de japanska angriparna och de kompradorgrupper som var beroende av dem. Därefter vände vi oss om för att slå mot Förenta staternas och Storbritanniens angreppsstyrkor och störta de proamerikanska och probrittiska kompradorgrupperna. Godsägarklassen består också av olika klickar. De ytterligt reaktionära godsägarna är få, och de som är patriotiska och stöder kamp mot imperialismen bör inte buntas ihop med dem när vi slår till. Dessutom måste man skilja mellan stora och små godsägare. Slå inte mot för många fiender på en gång, slå mot ett fåtal och även mot de stora godsägarna bör ni endast rikta era slag mot den mest reaktionära lilla gruppen. Att slå mot alla ser kanske mycket revolutionärt ut, men i själva verket vållar det stor skada.

Den nationella bourgeoisin är en av våra motståndare. Det finns ett folkligt talesätt i Kina: “Motståndare möts alltid.” En erfarenhet i den kinesiska revolutionen är att det behövs försiktighet när man behandlar den nationella bourgeoisin. Samtidigt som den är emot arbetarklassen, är den också emot imperialismen. Med tanke på att vår huvuduppgift är att bekämpa imperialism och feodalism och att det inte kan bli fråga om att befria folket såvida inte dessa två fiender störtas, måste vi med alla medel vinna den nationella bourgeoisin för kampen mot imperialismen. Den nationella bourgeoisin är inte intresserad av att bekämpa feodalismen eftersom den har nära förbindelser med godsägarklassen. Dessutom förtrycker och utsuger den arbetarklassen. Vi måste därför kämpa mot den. Men för att vinna den till att gå samman med oss i kampen mot imperialismen, måste vi veta när vi ska upphöra att kämpa, det vill säga kampen måste föras på rättmätig grund, till vår fördel och med återhållsamhet. Vi måste med andra ord ha rättmätiga skäl till att kämpa mot den, vara säkra på seger och vara återhållsamma när vi har uppnått ett lämpligt mått av seger. Härav nödvändigheten av att undersöka bägge sidornas förhållanden, arbetarnas och kapitalisternas. Om vi bara känner till arbetarna och inte kapitalisterna, kommer vi inte att kunna föra samtal med de senare. I detta avseende är det också nödvändigt att undersöka typiska fall, eller dissekera en eller två “sparvar”. Båda metoderna, att se på blommor från hästryggen och att sitta av hästen för att titta på dem, bör också användas.

Under hela den historiska perioden av kamp mot imperialism och feodalism måste vi vinna och ena oss med den nationella bourgeoisin, så att den ställer sig på folkets sida mot imperialismen. Även sedan uppgiften att bekämpa imperialismen och feodalismen i stort sett fullbordats, måste vi under en viss tid fortfarande ha kvar vårt förbund med den nationella bourgeoisin. Detta blir till vår fördel när vi ska ta itu med angrepp från imperialismen, utvidgar produktionen och stabiliserar marknaden, och likaså när vi ska vinna och omvandla borgerliga intellektuella.

Ni har ännu inte vunnit statsmakten men förbereder er för att ta den. Gentemot den nationella bourgeoisin bör man anta en politik av “både enhet och kamp”. Ena er med den i den gemensamma kampen mot imperialismen och stöd alla deras antiimperialistiska ord och handlingar, samtidigt som ni för en väl avvägd kamp mot deras reaktionära mot arbetarklassen fientliga och antikommunistiska ord och handlingar. Det är fel att vara ensidig; kamp utan enhet är ett “vänster”-avvikande misstag, och enhet utan kamp är ett högeravvikande misstag. Båda misstagen förekom i vårt parti, och vi fick bittra läxor av dem. Senare sammanfattade vi de två slagen av erfarenhet och har sedan dess tillämpat en politik av “både enhet och kamp”, det vill säga att kämpa närhelst det är nödvändigt och att enas närhelst det är möjligt. Målet för kampen är att enas med den nationella bourgeoisin och vinna seger i kampen mot imperialismen.

I länder under imperialismens och feodalismens förtryck bör proletariatets politiska parti höja den nationella fanan och måste ha ett program för nationell enhet, med vars hjälp man kan ena alla de krafter som kan enas, med undantag för imperialismens hejdukar. Låt hela nationen se hur patriotiskt kommunistiska partiet är, hur det älskar freden och önskar nationell enhet. Det kommer att bidra till att isolera imperialismen och dess hejdukar och likaså storgodsägarklassen och storbourgeoisin.

Kommunister bör inte vara rädda för att begå misstag. Misstag har en dubbel natur. Å ena sidan skadar de partiet och folket; å andra sidan tjänar de som bra lärare som ger både partiet och folket en bra uppfostran, och detta gynnar revolutionen. Misslyckanden är framgångens moder. Om det inte finns något gott i misslyckanden, hur kan de vara framgångens moder? När det begås alltför många misstag, kommer oundvikligen en vändning att ske. Det är marxism. “Tingen slår om i sin motsats när de når sin ytterlighet.” När misstagen tornar upp sig, är ljuset inte långt borta.

NOTER

[*] Utdrag ur ett samtal med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net