Tal vid den utvidgade centrala arbetarkonferensen

Mao Tse-tung, 30 januari 1962

Kamrater, jag har ett par punkter att ta upp (entusiastiska applåder). Tillsammans är det sex punkter som jag vill tala om. Huvudinnehållet i det jag vill säga rör problemet om demokratisk centralism, men samtidigt vill jag ta upp några andra problem.

1. Det sätt på vilket denna konferens sköts

Över 7000 människor är närvarande på denna utvidgade centrala arbetskonferens. Vid konferensens början förberedde kamrat Liu Shao-ch’i och flera andra kamrater ett förslag till resolution. Innan förslaget diskuterats av Politbyrån föreslog jag att istället för att först diskutera det vid ett Politbyråmöte, skulle vi omedelbart distribuera det till de kamrater som deltar i denna konferens, så att alla kunde kommentera det och föra fram idéer. Kamrater, bland er finns människor från olika arbetsområden och platser, olika provins-, distrikts- och länskommittéer, och från partikommittéerna i olika företag. Det finns folk från de olika departementen i Centrum. De flesta av er har mer kontakt med de lägre nivåerna och bör ha en större förståelse för situationen och problemen än vi i Stående kommittén. Politbyrån och Sekretariatet. Eftersom ni dessutom har olika positioner kan ni belysa problemen från olika synvinklar. Det är därför vi inbjöd er att föra fram idéer och delade ut rapport förslaget till er. Resultatet har blivit en livlig diskussion där många idéer har förts fram, och inte alla har varit i linje med Centralkommitténs grundläggande politik. Kamrat Liu Shao-ch’i presiderade senare över en förslagskommitté bestående av tjugoen personer, innefattande ansvariga medlemmar av de olika centrala byråerna. Efter åtta dagars diskussioner har de framställt ett andra förslag till skriftlig rapport. Man bör framhålla att i detta andra förslag har Centrum ställt samman resultatet av över 7 000 människors diskussioner. Utan era idéer kunde inte detta andra förslag ha skrivits. Både i den första och andra delen finns det många ändringar. Detta är ett resultat av era ansträngningar. Jag har hört att ni alla anser att det andra förslaget inte är så dåligt, och ett framsteg i förhållande till det första. Om vi inte använt denna metod utan hållit konferensen på vanligt sätt, skulle vi först ha lyssnat till rapporten och sedan haft en diskussion. Alla skulle ha stött det med handuppräckning och vi skulle inte alls ha lyckats så bra som nu.

Detta är en fråga om hur man ska hålla möten. Först distribueras förslag till rapporter, och de som är närvarande inbjuds att föra fram sina idéer, tilläggsförslag och invändningar. Sedan förbereds en ny rapport. När denna rapport presenteras bör den läsas upp ord för ord, men en del bakomliggande idéer bör förklaras och även ändringarna. På detta sätt kan vi stödja en mer fullständig demokrati, samla visdom från alla håll och jämföra alla de olika åsikterna. Vårt möte kommer också att bli mer livligt. Syftet med denna konferens är att summera erfarenheterna av arbetet under de gångna tolv åren och speciellt erfarenheterna av arbetet under de senaste fyra åren. Det finns många problem, så det bör finnas många idéer att föra fram, och därmed skapas gynnsamma villkor för denna sorts konferens. Är det möjligt att alla konferenser kan fungera enligt denna metod? Nej, det är inte möjligt. För att använda denna metod måste man ha gott om tid. Vi kan ibland använda denna metod vid våra folkkongressers möten. Kamrater från provinskommittéer, distriktskommittéer, länskommittéer, när ni arrangerar konferenser i framtiden kan ni också använda denna metod under gynnsamma omständigheter. Naturligtvis kan ni för det mesta inte använda en massa tid till konferenser, när ni har mycket att göra. Men när omständigheterna tillåter det, varför inte försöka?

Vad är detta för slags metod? Det är en demokratisk centralistisk metod, det är en masslinjemetod. Först demokrati, sedan centralism, från massorna och åter till massorna, ledarskapets och massornas enhet. Detta var den första punkten jag ville ta upp.

2. Problemet demokratisk centralism

Det tycks som om en del av våra kamrater fortfarande inte förstår den demokratiska centralism som Marx och Lenin talade om. En del av dessa kamrater är redan veteranrevolutionärer med en “tre-åttastil”[1] eller någon annan stil. Hursomhelst har de varit partimedlemmar i åtskilliga decennier och fortfarande förstår de inte denna fråga. De är rädda för massorna, rädda för att massorna ska prata om dem, rädda för att massorna ska kritisera dem. Hur kan en marxist-leninist vara rädd för massorna? När de begått misstag talar de inte om sig själva och de är rädda för att massorna ska prata om dem. Ju räddare de blir, ju mer håller de sig undan. Jag tycker inte att man ska vara rädd. Vad finns det att vara rädd för? Vår attityd är att hålla fast vid sanningen och att alltid vara beredd att korrigera våra misstag. Frågan om rätt och fel, korrekt eller felaktigt i vårt arbete hänger samman med motsättningarna inom folket. För att lösa motsättningar inom folket kan vi inte använda svordomar och knytnävar och än mindre gevär eller knivar. Vi kan bara använda diskussionens, förklaringens, kritikens och självkritikens metod. I korthet kan vi bara använda demokratiska metoder, metoden att låta massorna tala ut.

Både inom och utanför partiet måste det finnas ett fullt demokratiskt liv, vilket innebär att medvetet använda sig av den demokratiska centralismen. Vi måste medvetet föra ut frågor i ljuset och låta massorna tala ut. Även med risk att få svordomar tillbaka bör vi låta dem tala ut. Resultatet av deras förbannelser kommer i värsta fall att bli att vi kastas ut och inte kan fortsätta denna sorts arbete – degraderas eller förflyttas. Vad är det som är så omöjligt med detta? Varför ska en person hela tiden stiga uppåt och aldrig neråt? Varför ska man bara arbeta på ett ställe och aldrig förflyttas till ett annat? Jag tror att degradering och förflyttning, vare sig den är berättigad eller ej, är nyttig för folk. På det sättet stärker de sin revolutionära vilja och får möjlighet att undersöka och studera en ny situation och öka sin nyttiga kunskap. Jag själv har haft erfarenheter av detta, och tjänat en hel del på det. Om ni inte tror mig, varför inte göra ett försök själva. Ssuma Ch’ien sade:

Wen Wang fängslades och resultatet blev utvecklingen av Chou I. Konfucius var i en förskräcklig knipa och sammanställde då Vår- och höstkrönikorna. Ch’u Yiian skickades i exil och skrev då Li Sao. Tso Ch’iu blev blind och skrev sedan Kuo-yu. Sun-tzu lemlästades och lärde sig sedan behärska militär strategi. Lu Pu-wei förflyttades till kungadömet Shu och sedan kunde världen läsa hans verk. Han Fei fängslades i kungadömet Ch’in och skrev därför att han inte kunde behålla ilskan för sig själv. Av de hundratals dikter och prosastycken som skrivits har majoriteten skrivits av visa män som upplevt ilska och irritation.[2]

I moderna tider har folk betvivlat sanningen i dessa påståenden om hur Wen Wang utvecklade Chou I och Konfucius sammanställde Vår- och höstkrönikorna, men vi behöver inte bekymra oss om det. Låt experterna studera dessa problem! Ssu-ma Ch’ien trodde att det var sant, och det är ett faktum att Wen Wang fängslades och att Konfucius hamnade i en förskräcklig knipa. De saker som Ssu-ma Ch’ien nämner, bortsett från att Tso Ch’iu blev blind, är alla exempel på felaktig behandling av motsättningar inom folket av den högsta ledningen vid tidpunkten i fråga. Tidigare har vi också behandlat en del kadrer på ett felaktigt sätt. Det spelar ingen roll om vi gjort fullständigt fel i vår behandling av dessa människor eller om vi bara delvis gjort fel. De bör alla rehabiliteras i enlighet med de verkliga omständigheterna. Men om vi talar i allmänna termer — om vi degraderar eller förflyttar dem — härdar det deras revolutionära vilja och gör det möjligt för dem att absorbera mer ny kunskap från massorna.

Jag måste påpeka att jag inte förespråkar en urskillningslöst felaktig behandling av våra kadrer, våra kamrater eller någon annan, på det sätt förfäderna häktade Wen Wang, lät Konfucius svälta, skickade Ch’ii Yuan i exil eller skar av Sun-tzus knäskålar. Jag är inte för sådana metoder, jag är emot dem. Vad jag vill ha sagt är att i varje stadium av mänsklighetens historia har det alltid funnits sådana fall av felaktig behandling. I klassamhällena är sådana fall otaliga. Även i de socialistiska samhällena är sådana fall otaliga. Även i de socialistiska samhällena kan inte heller sådana saker helt undvikas, vare sig det sker under ledning av en riktig eller felaktig linje. Det finns dock en skillnad. Under en period då en riktig linje är ledande, kan folk bli rehabiliterade så fort man upptäckt att de behandlats felaktigt. Man kan framföra ursäkter till dem så att deras sinnen kan få ro och de åter kan gå med lyftat huvud. Men under en period då ledningen följer en felaktig linje blir detta sätt att sköta saker omöjligt att genomföra. Det enda representanterna för den riktiga linjen kan göra är då att vid ett lämpligt tillfälle använda sig av den demokratiska centralismens metod för att ta initiativ till att rätta till misstagen. Vad gäller dem som själva begått misstag: efter att de kritiserats av kamrater och deras fall behandlats på högre nivå och de har fått en riktig behandling; om de då degraderas eller förflyttas behöver man knappast påpeka att denna degradering eller förflyttning kan hjälpa dem att rätta till sina misstag och skaffa sig ny kunskap.

Nu finns det en del kamrater som är rädda för massorna när de tar initiativ till diskussioner och för fram idéer som skiljer sig från ledarnas och de ledande organisationernas. Så fort problem diskuteras trycker de ner massornas aktivitet och förbjuder andra att tala. Denna attityd är ytterst ondskefull. Den demokratiska centralismen är inskriven i våra partistadgar och statskonstitutionen, men de använder sig inte av den. Kamrater, vi är revolutionärer. Om vi verkligen begått misstag som är skadliga för folkets sak, bör vi söka få fram massornas och våra kamraters åsikter och genomföra en självrannsakan. Denna sorts självrannsakan bör ibland upprepas flera gånger. Om en gång inte räcker, och folk fortfarande inte är nöjda, bör vi göra det en andra gång. Om de fortfarande inte är nöjda bör det göras en tredje gång, tills ingen längre har någon kritik. En del partikommittéer i provinserna har gjort detta. En del provinser tar fler initiativ och låter alla komma till tals. De som startade självkritiken tidigast började redan 1959. De sena startade självkritiken 1961. En del partikommittéer i provinser tvingades genomföra en självrannsakan, som Honan, Kansu och Chinghai. Enligt en del rapporter finns det andra provinser som helt nyligen startat sin självkritik. Det spelar ingen roll om man själv tar initiativ till en självrannsakan eller om man tvingas till det. Det spelar ingen roll om man gör det tidigt eller sent, förutsatt att man granskar sina misstag ur alla synvinklar och är villig att tillstå och rätta till dem, och att man är villig att låta massorna kritisera en. Förutsatt att man har denna attityd är det bra.

Kritik och självkritik är en sorts metod. Det är en metod för att lösa motsättningar inom folket och det är den enda metoden. Det finns ingen annan. Men om vi inte har ett fullt demokratiskt liv och inte verkligen använder den demokratiska centralismen, då kan inte metoden med kritik och självkritik tillämpas.

Har vi kanske inte stora svårigheter? Om vi inte litar på massorna och mobiliserar massornas och kadrernas entusiasm kan vi inte komma över dessa svårigheter. Men om man inte förklarar situationen för massorna och kadrerna, om vi inte öppnar våra hjärtan för dem och låter dem föra fram sina egna åsikter, då kommer de fortfarande att vara rädda för oss och inte våga tala ut. Det blir då omöjligt att mobilisera deras entusiasm. 1957 sade jag: “Vi måste skapa ett politiskt klimat som rymmer både centralism och demokrati, disciplin och frihet, en enhetlig målsättning och individens tankefrihet, och som är energisk och full av liv.” Vi bör ha detta politiska klimat både inom partiet och utanför. Utan detta politiska klimat kan inte massornas entusiasm mobiliseras. Vi kan inte komma över svårigheter utan demokrati. Naturligtvis är det ändå mer omöjligt[3] att göra det utan centralism, men om det inte finns någon demokrati kommer det inte att finnas någon centralism.

Utan demokrati kan det inte finnas någon riktig centralism. Människor har skilda idéer och om de inte har en enhetlig förståelse av saker och ting går det inte att skapa en centralisering. Vad är centralism? För det första är det en centralisering av riktiga idéer, på vilken grund en enhetlig förståelse, politik, planering, ledning och handling kan uppnås. Detta kallas centraliserat förenande. Om människor fortfarande inte förstår problemen, om de har idéer men inte har uttryckt dem, om de är ilskna men fortfarande inte har gett utlopp för sin ilska, hur kan man då skapa ett centraliserat förenande? Om det inte finns någon demokrati kan vi omöjligt sammanfatta erfarenheter på ett riktigt sätt. Om det inte finns någon demokrati, om det inte kommer idéer från massorna, är det omöjligt att skapa en bra linje, en bra allmän och specifik politik och bra metoder. Våra ledande organ ska snarast spela rollen som processindustri när det gäller att få fram en bra linje och en bra allmän och specifik politik och bra metoder. Alla vet att om en fabrik inte har något råmaterial så kan den inte framställa något. Om råmaterialet inte är av lämplig kvalitet eller kvantitet kan den inte framställa en bra slutprodukt. Utan demokrati finns det ingen förståelse för vad som händer där nere. Situationen kommer att vara oklar. Man kommer inte att kunna få fram tillräckligt med åsikter från olika håll, det kan inte finnas någon kommunikation mellan toppen och basen. De ledande organen på toppnivå blir beroende av ensidigt och felaktigt material för sina beslut, och då kommer det att vara svårt att undvika att bli subjektivistisk. Det kommer att vara omöjligt att skapa en enhetlig förståelse och handling och omöjligt att nå verklig centralism. Är inte huvudämnet för diskussionen vid denna session av vår konferens opposition mot uppsplittringen och stärkandet av centraliserat förenande? Om vi misslyckas med att stödja och utveckla demokratin fullt ut, kommer då denna centralism och förenande att vara sann eller falsk? Kommer den att vara reell eller tom? Kommer den att vara riktig eller felaktig? Naturligtvis måste den bli falsk, tom och felaktig.

Vår centralism är byggd på demokratisk grund. Proletär centralism är byggd på en bred demokratisk grund. Partikommittéerna på olika nivåer är de organ som utövar det centraliserade ledarskapet. Men partikommittéernas ledarskap är ett kollektivt ledarskap, frågor kan inte avgöras egenmäktigt av förste sekreteraren ensam. Inom partikommittéerna bör den demokratiska centralismen vara det enda arbetssättet. Förhållandet mellan förste sekreteraren och de andra sekreterarna och kommittémedlemmarna är den där minoriteten lyder majoriteten. I Stående kommittén och Politbyrån uppstår exempelvis ofta situationer som den här: när jag säger någonting, vare sig det är riktigt eller felaktigt, så förutsatt att ingen håller med mig fogar jag mig i deras ståndpunkter därför att de är en majoritet. Man har sagt mig att inom en del partikommittéer i provinser, distrikt och län existerar en sådan situation att vad än förste sekreteraren säger så går det igenom. Detta är fullständigt felaktigt. Det är dumheter att det som en person säger alltid ska gå igenom. Jag syftar då på viktiga frågor och inte rutinarbetet mellan besluten. Alla viktiga frågor måste diskuteras kollektivt, man måste lyssna allvarligt till olika åsikter, situationen måste diskuteras i sin helhet och parternas åsikter måste analyseras.

Man måste räkna med olika möjligheter och man måste göra uppskattningar av situationens olika aspekter – vilka är bra, vilka är dåliga, vilka är lätta, vilka är svåra, vilka är möjliga och vilka är omöjliga. Alla ansträngningar måste göras för att både vara försiktig och noggrann. Annars kan man få ett enmanstyranni. Sådana förste sekreterare bör kallas tyranner, och inte den demokratiska centralismens “skvadronledare”. En gång för länge sedan fanns det en viss Hsiang Yii, som kallades Västra Ch’us tyrann. Han hatade att lyssna på synpunkter som skilde sig från hans egna. Han hade en man vid namn Fan Tseng arbetande hos sig, som erbjöd honom sina råd, men Hsiang Yii lyssnade inte. Det fanns en annan man som hette Liu Pang som blev kejsare Kao-tsu av Han, som var bättre på att acceptera idéer som skilde sig från hans egna. En intellektuell som hette Li I-chi kom på besök till Liu Pang, och lät sig presenteras som en lärd av Konfucius skola. Liu Pang sade: “Det pågår ett krig, och jag vill inte träffa lärda.” Li I-chi blossade upp. Han sade till vakten i porten: “Du kan förbanne mig gå in och säga att jag är en suput från Kaoyang och inte alls någon lärd.” Vakten gick in och presenterade honom som han blivit tillsagd. Liu Pang sade:

“Bra, be honom komma in.” Han bjöds in. Liu Pang höll på att tvätta sina fötter, men han steg snabbt upp för att hälsa honom välkommen. Men Li I-chi var fortfarande ilsken för att Liu Pang hade vägrat träffa en lärd och gav denne en riklig avbasning. “Vill du erövra världen eller vill du inte? Varför ser du ner på den som är äldre?” Li I-chi var då över sextio och Liu Pang var yngre så Li kallade sig själv “den som är äldre”. Vid dessa ord bad Liu Pang om ursäkt och accepterade genast Lis plan att erövra länet Ch’en-liu. Man kan läsa om denna händelse i Li I-chis och Chu Chiens biografier i Shih-chi.[4]

Liu Pang var en hjälte som feodaltidens historiker kallade rättfram och vidsynt, som lyssnade till råd och var lika avspänd som en framglidande flod. Liu Pang kämpade mot Hsiang Yii under många år. Till slut vann Liu Pang och Hsiang Yii besegrades. Detta var ingen tillfällighet. Vi har nu en del förstesekreterare som inte ens kan mäta sig med Liu Pang och som delvis liknar Hsiang Yii. Om dessa kamrater inte bättrar sig kommer de att förlora sina arbeten. Ni känner alla till pjäsen Tyrannen säger farväl till sin hustru.[5] Om dessa kamrater inte bättrar sig kommer säkert den dagen då de också måste säga farväl till sina hustrur (skratt). Varför säger jag detta så bryskt? Det är därför att jag vill vara elak och irritera en del kamrater så att de tänker över saker och ting ordentligt. Det vore inte så dumt om de blev sömnlösa en eller två nätter. Om de kunde sova skulle jag inte vara nöjd eftersom det skulle betyda att de inte kände sig irriterade.

Det finns en del kamrater som inte står ut med att lyssna till åsikter som skiljer sig från deras egna, och som inte står ut med att bli kritiserade. Detta är helt felaktigt. Under denna konferens höll en provins ett möte som startade på ett mycket livligt sätt. Men så snart förstesekreteraren i provinsen dök upp blev församlingen tyst och ingen talade. Kamrat partisekreterare, vad är syftet med att du deltar i möten? Varför stannar du inte i ditt eget rum och tänker över problemen och låter andra ta del i diskussionen? När denna sorts atmosfär skapas, och folk inte vågar tala i din närvaro, då är det din uppgift att hålla dig undan. Om du begått misstag bör du genomföra en självkritik, låta andra tala och låta andra kritisera dig. Den 12 juni förra året, under de sista dagarna av Pekingkonferensen som sammankallats av Centralkommittén, talade jag om mina egna brister och misstag. Jag sade att jag ville att kamraterna skulle föra vidare det jag sagt till de olika provinserna och distrikten. Jag upptäckte senare att många distrikt inte fick mitt budskap, som om mina misstag kunde gömmas undan och borde gömmas undan. Kamrater, de får inte gömmas undan. Varje misstag som Centrum gjort bör jag vara direkt ansvarig för, och jag har också en indirekt del i skulden därför att jag är Centralkommitténs ordförande. Jag vill inte att andra människor ska dra sig undan sitt ansvar. Det finns en del andra kamrater som också har ansvar, men den i första hand ansvarige bör vara jag. Alla ni som är våra sekreterare i provinskommittéerna, sekreterare i distriktens partikommittéer, sekreterare i länens partikommittéer, ner till partiavdelningssekreterare och andra sekreterare, sekreterare i företagens partikommittéer och kommunernas partikommittéer, eftersom ni tagit på er arbetet som förstesekreterare måste ni ta ansvar för misstagen och bristerna i arbetet.

De bland er som smiter ifrån ansvaret eller som är rädda för ätt ta ansvar, som inte tillåter folk att prata, som tror att ni är tigrar och att ingen törs röra era arslen, vem som än har denna attityd, tio av tio av er kommer att misslyckas. Folk kommer att prata ändå. Tror ni verkligen att ingen vågar röra arslet på tigrar som ni? Det kommer dom förbanne mig att våga!

Om vi inte helt och fullt stöder folkets demokrati och demokratin i partiet i vårt land, och om vi inte helt och fullt tillämpar den proletära demokratins system, så kommer det att vara omöjligt att uppnå en verklig proletär centralism. Utan en hög grad av demokrati är det omöjligt att uppnå en hög grad av centralism, och utan en hög grad av centralism är det omöjligt att skapa en socialistisk ekonomi. Om vårt land inte skapar en socialistisk ekonomi, vad hamnar vi då i för situation? Vi kommer att bli ett land som Jugoslavien, som i själva verket har blivit ett borgerligt land. Proletariatets diktatur kommer att omvandlas till en borgerlig diktatur, till en reaktionär fascistisk diktatur-typ. Detta är en fråga som kräver den yttersta vaksamhet. Jag hoppas kamraterna kommer att tänka över den ordentligt.

Utan systemet med demokratisk centralism kan inte den proletära diktaturen konsolideras. Att praktisera demokratin inom folket och att praktisera diktaturen över folkets fiender, dessa två aspekter går inte skilja åt. När dessa två aspekter kombineras då är det den proletära diktaturen. Den kan också kallas folkets demokratiska diktatur. Vårt slagord är: “En folket s demokratiska diktatur, ledd av proletariatet och baserad på alliansen mellan arbetarna och bönderna.” Hur utövar proletariatet ledningen? Det utövar ledningen genom det kommunistiska partiet. Kommunistpartiet är proletariatets förtrupp. Proletariatet förenar sig med alla klasser och skikt som är för, stöder och deltar i den socialistiska revolutionen och det socialistiska uppbygget och utövar diktatur över de reaktionära klasserna eller resterna av dessa. I vårt land har redan systemet med människans exploatering av människan eliminerats. Den ekonomiska grunden för godsägarklassen och bourgeoisien har eliminerats. De reaktionära klasserna är nu inte längre lika grymma som tidigare. De är exempelvis inte längre lika grymma som 1949 då Folkrepubliken grundades, eller så grymma som 1957 då bourgeoisiens högerflygel attackerade oss vilt.[6] Därför talar vi om dem som rester av de reaktionära klasserna. Men vi får på inga villkor undervärdera dessa rester. Vi måste fortsätta att bekämpa dem.

De reaktionära klasser som besegrats planerar fortfarande att komma igen. I ett socialistiskt samhälle kan fortfarande nya borgerliga element skapas. Under hela det socialistiska stadiet finns det fortfarande klasser och klasskamp. Denna klasskamp är ett utdraget, sammansatt och ibland även våldsam affär. Våra instrument för att utöva diktaturen bör inte försvagas, tvärtom bör de stärkas. Vårt säkerhetssystem är i händerna på kamrater som följer den riktiga linjen. Det är möjligt att säkerhetssystemet på en del platser är i händerna på dåliga människor. Det finns också kamrater engagerade i säkerhetsarbetet som inte litar på massorna eller partiet. I arbetet med att rensa ut kontrarevolutionärer, följer de inte linjen att rensa ut dem med massornas hjälp under ledning av partikommittéerna. De förlitar sig helt på hemligt arbete eller så kallat professionellt arbete. Professionellt arbete är nödvändigt. Det är absolut nödvändigt att använda detektivmetoden och rättegångar för att ta hand om kontrarevolutionära element, men det viktigaste är att föra ut masslinjen under ledning av partikommittéerna. När det handlar om diktatur över en hel reaktionär klass, är det speciellt viktigt att lita på massorna och partiet. Att utöva diktaturen över de reaktionära klasserna betyder inte att vi helt skall eliminera alla reaktionära element, utan snarare att vi ska eliminera de klasser som de tillhör. Vi ska använda oss av lämpliga metoder för att göra om dem och omvandla dem till nya människor. Utan en bred folklig demokrati kan inte den proletära diktaturen konsolideras och då kommer den politiska makten att vara instabil och osäker. Utan demokrati, utan mobilisering av massorna, utan övervakning från massornas sida kommer det att vara omöjligt att utöva en effektiv diktatur över de reaktionära och dåliga elementen och det kommer att vara omöjligt att effektivt göra om dem. De kommer då att fortsätta att ställa till bråk och har fortfarande en möjlighet att komma igen. Detta problem kräver vaksamhet och jag hoppas kamraterna också kommer att tänka på detta en hel del.

3. Vilka klasser ska vi förena oss med?

Vilka klasser ska vi förena oss med? Vilka klasser ska vi förtrycka? Detta är en fråga om grundläggande ståndpunkt. Arbetar klassen ska förena sig med bondeklassen, småbourgeoisien i städerna och den patriotiska nationella bourgeoisien, och i första hand ska den förena sig med bondeklassen. De intellektuella som t.ex. vetenskapsmän, ingenjörer och tekniker, lärare, författare, artister, skådespelare, sjukvårdsarbetare och journalister utgör inte någon klass. De är antingen bihang till bourgeoisien eller proletariatet. När det gäller de intellektuella, ska vi bara förena oss med dem som är revolutionära? Nej. Så länge de är patrioter förenar vi oss med dem och låter dem fortsätta med sitt arbete. Arbetare, bönder, småborgerliga element i städerna, patriotiska intellektuella, patriotiska kapitalister och andra patrioter utgör tillsammans mer än nittiofem procent av hela landets befolkning. Under vår folkliga demokratiska diktatur hör alla dessa hemma under beteckningen folket. Och inom folket måste vi praktisera demokrati.

De som folkets demokratiska diktatur bör förtrycka är godsägare, rika bönder, kontrarevolutionära element, dåliga element och antikommunistiska högeranhängare. De klasser som innehåller kontrarevolutionära element, dåliga element och antikommunistiska högeranhängare är godsägarklassen och den reaktionära bourgeoisien. Dessa klasser och dåliga människor utgör tillsammans fyra eller fem procent av befolkningen. Det är dessa vi måste tvinga att bättra sig. Det är de människor som folkets demokratiska diktatur riktar sig mot.

På vilken sida står vi? Står vi på de folkliga massornas sida, vilka utgör över nittiofem procent av hela landets befolkning? Eller står vi på godsägarnas, de rika böndernas, de kontrarevolutionära elementens, de dåliga elementens och högeranhängarnas sida, vilka utgör fyra eller fem procent av hela landets befolkning? Vi måste stå på de folkliga massornas sida, och vi får absolut inte stå på samma sida som folkets fiender. Detta är en fråga om en marxist-leninists grundläggande ståndpunkt.

Detta är sant både inom landet och på det internationella planet. Folken i alla länder, folkens stora massor som utgör mer än nittiofem procent av (världens) befolkning vill med stor säkerhet revolution, de stöder säkert marxism-leninismen och kan inte stödja revisionismen. En del kanske stödjer revisionismen på kort sikt, men senare kommer de att en gång för alla förkasta den. De kommer att gradvis vakna och bekämpa imperialismen och reaktionärerna i olika länder, de kommer alla att bekämpa revisionismen. En sann marxist-leninist måste stå fast på de folkliga massornas sida, vilka utgör över nittiofem procent av världens befolkning.

4. Att skaffa sig en förståelse av den objektiva världen

När det gäller att skaffa sig en förståelse av den objektiva världen, att göra ett flygande språng från nödvändigheten till friheten, måste man genomgå en process. I frågan om hur Kina skulle genomföra den demokratiska revolutionen, tog det sammanlagt tjugofyra år innan partiets syn på detta nådde fullständig enighet från partiets grundande 1921 till den sjunde kongressen 1945. Under tiden hade vi erfarenheten med korrigeringsrörelsen i hela partiet som varade från våren 1942 till sommaren 1945, tillsammans tre och ett halvt år. Det var en mycket sökande rörelse, som tillämpade den demokratiska metoden. Detta innebar att det inte spelade någon roll vem som begått misstagen, förutsatt att han insåg dem och rättade till dem, och att det då var bra och att alla då hjälpte honom att inse och rätta till sitt misstag. Detta kallas “att ta varning av det förflutna för att kunna vara mer försiktig i framtiden, att behandla sjukdomen för att rädda patienten”, “att ta strävan efter enhet som utgångspunkt, passera genom kritiken eller kampen, skilja på rätt och fel och uppnå en ny enhet på en ny grund”. Formeln “enhet-kritik-enhet” skapades vid denna tid. Korrigeringsrörelsen hjälpte kamraterna i hela partiet att nå en enhetlig förståelse. Frågan om hur den demokratiska revolutionen skulle genomföras, hur partilinjen och olika konkreta politiska linjer skulle tillämpas, var fullständigt löst vid denna tid och speciellt efter korrigeringsrörelsen.

Mellan partiets grundande och motståndskriget mot Japan kom den Norra expeditionens krig och de tio årens revolutionära krig på landsbygden, då vi upplevde två segrar och två nederlag. Norra expeditionens krig var framgångsrikt, men 1927 led revolutionen nederlag. I det revolutionära kriget på landsbygden vann vi stora segrar, Röda Armén växte till en styrka av 300 000, men senare drabbades vi av bakslag och efter den Långa Marschen hade dessa 300 000 reducerats till drygt 20000. Efter att vi nått norra Shensi ökade antalet lite grann, men uppgick fortfarande inte till 30000, dvs. det var fortfarande mindre än en tiondel av de ursprungliga 300 000. Men i sista hand – vilken armé var starkare, den på 300000 eller den på knappt 30 000? Efter att ha drabbats av så stora bakslag och fått genomgå så hårda tider hade vi blivit härdade. Vi hade skaffat oss erfarenheter, vi hade korrigerat vår felaktiga linje och upprättat den riktiga linjen. Därför var armén på knappt 30000 starkare än den föregående armén på 300000. Kamrat Liu Shao-chi sade i sin rapport att vår linje varit riktig under de senaste fyra åren, och att framstegen dominerat. Vi har gjort en del misstag i vårt praktiska arbete och upplevt en del hårda tider, men vi har skaffat oss erfarenheter. Därför är vi starkare än förr, inte svagare. Det är så det i själva verket ligger till. Under den demokratiska revolutionens period var det bara efter att först ha upplevt seger, sedan nederlag, seger igen och återigen nederlag, och efter att ha jämfört de båda (seger och nederlag) som jag kom till en förståelse av den objektiva världen i Kina. Vid utbrottet av motståndskriget mot Japan och under det kriget skrev jag ett antal artiklar som “Strategiska problem i Kinas revolutionära krig”, “Om det utdragna kriget”, “Om nydemokratin”, “Framåt mot Kommunism, och jag skrev utkast till ett antal dokument om politik och strategi för Centralkommittén. Allt detta syftade till att sammanfatta revolutionära erfarenheter. Dessa artiklar och dokument kunde bara ha producerats vid den tiden och inte dessförinnan, ty innan jag genomgått dessa stora stormar och hade kunnat jämföra våra båda segrar med våra båda nederlag hade jag inte tillräcklig erfarenhet och kunde ännu inte helt förstå den kinesiska revolutionens lagar.

I allmänna termer är det vi kineser som skaffat oss förståelse för den objektiva världen i Kina, inte de kamrater som ägnade de sig åt den kinesiska frågan i Kommunistiska Internationalen. Kamraterna i den Kommunistiska Internationalen förstod helt enkelt inte, eller vi kan säga att de fullständigt misslyckades med att förstå[7] det kinesiska samhället, den kinesiska nationen eller den kinesiska revolutionen. Under lång tid hade inte ens vi en klar förståelse av den objektiva världen i Kina, och än mer gäller det de utländska kamraterna!

Det var inte förrän under motståndskriget mot Japan som vi formulerade en generallinje för partiet och en fullständig uppsättning av konkreta politiska linjer som var tillämpliga på den verkliga politiska situationen. Vid den tiden hade vi gjort revolution i mer än tjugo år. Vi arbetade i det fördolda under så många år tidigare. Om någon vill hävda att någon kamrat, exempelvis någon medlem av Centralkommittén eller jag själv, fullständigt förstod den kinesiska revolutionens lagar ända från början, ja då pratar den kamraten i nattmössan. Han bör definitivt inte bli trodd. Det var inte alls så. Förr, och speciellt i början, riktades all vår energi mot revolutionen, men hur revolutionen skulle göras, vad vi ville ändra på, vad som skulle komma först och sedan, och vad som skulle vänta till nästa stadium — under en ganska lång tid fanns det ingen verklig förståelse för dessa saker, eller vi kan säga att det inte fanns en tillräcklig förståelse.

När jag förklarar hur vårt Kinesiska kommunistparti under den demokratiska revolutionens period efter många svårigheter framgångsrikt kom till en förståelse av den kinesiska revolutionens lagar, är min målsättning med att ta upp dessa historiska fakta att hjälpa våra kamrater att inse en sak – förståelsen av det socialistiska uppbyggets lagar måste vara en process. Den måste ta sin utgångspunkt i praktiken, passera från ingen erfarenhet till en del erfarenhet, från en del erfarenhet till omfattande erfarenhet, från uppbygget av socialismen vilket är en nödvändighet som ännu ej är förstådd till det gradvisa besegrandet av vår blindhet och till förståelsen av de objektiva lagarna och på det sättet nå friheten. Vi måste göra ett flygande språng vad gäller kunskaper och på det sättet nå friheten.

Vad gäller det socialistiska uppbygget saknar vi fortfarande erfarenheter. Vi har diskuterat detta problem med delegationer från broderpartier i en hel del länder och jag har sagt till dem att vi inte har någon erfarenhet av uppbygget av en socialistisk ekonomi.

Jag har också diskuterat detta problem med flera journalister från kapitalistiska länder, bl. a. en amerikan som heter Snow. Under lång tid hade han velat komma till Kina och 1960 lät vi honom komma. Jag hade en diskussion med honom. Jag sade:

“Som du vet har vi en uppsättning erfarenheter, allmänna och specifika politiska linjer och metoder i politiska och militära frågor och i klasskampen, men när det gäller det socialistiska uppbygget har vi inte gjort något i det förflutna, och vi har fortfarande ingen erfarenhet. Du kan invända: ”Har ni inte ägnat er åt det i elva år?’ Jo, vi har ägnat oss åt det i elva år och vi saknar fortfarande kunskaper och erfarenhet. Även om vi börjar få lite är det fortfarande inte mycket.”

Snow ville att jag skulle säga något om Kinas långsiktiga plan för uppbygget. Jag sade: “Jag vet inte.” Han sade: “Du är alltför blygsam.” Jag sade: “Det är inte en fråga om att vara blygsam. Det är bara det att jag verkligen inte vet, vi har inte några erfarenheter, det är hela saken.” Kamrater, det är sant att vi inte vet, att vi verkligen saknar erfarenheter och det är ett faktum att vi inte har någon sådan långsiktig plan. 1960 var det år vi stötte på en mängd svårigheter. 1961 hade jag en diskussion med Montgomery, då vi talade om dessa saker igen. Han sade: “Inom loppet av femtio år kommer ni att vara fruktansvärda.” Vad han menade var att efter femtio år kunde vi vara så kraftfulla att vi kunde “invadera” andra länder men inte innan. Han hade uttryckt sin åsikt för mig när han kom till Kina 1960. Jag sade: “Vi är marxist-leninister, vår stat är en socialistisk stat och därför kommer vi inte att invadera andra länder inom hundra år eller ens tusen år. Vad gäller uppbygget av en stark socialistisk ekonomi, så kommer inte femtio år att räcka till i Kina, det kanske tar hundra år eller ännu längre. I ert land tog utvecklingen av kapitalismen flera hundra år. Vi räknar då inte femtonhundratalet som fortfarande var medeltiden. Från sextonhundratalet till idag är det redan 360 år. I vårt land uppskattar jag att uppbygget av en stor och mäktig socialistisk ekonomi kommer att ta mer än hundra år.” Vad var sextonhundratalet för period? Det var slutet på Ming- och början på Ch’ing-dynastin i Kina. Ett århundrade senare, under första hälften av sjuttonhundratalet, hade vi Ch’ing-dynastins Ch’ien-lung-period. Författaren till Det röda rummets dröm, Ts’ao Hsueh-ch’in, levde under denna period. Det var den period som skapade gestalten Chia Pao-yii, som var missnöjd med feodalsystemet. Under Ch’ien-lung-perioden existerade i Kina redan frön till de kapitalistiska produktionsförhållandena, men det var fortfarande ett feodalt samhälle. Detta är den sociala bakgrunden till de gestalter som uppträder i Hoppets träd gård.[8] Dessförinnan, under sextonhundratalet, höll ett antal europeiska länder redan på att utveckla kapitalismen. Det har tagit över 300 år för de kapitalistiska produktivkrafterna att utvecklas till sin nuvarande nivå. Socialismen är i många avseenden överlägsen kapitalismen, och vårt lands ekonomiska utveckling kan bli mycket snabbare än de kapitalistiska ländernas. Men Kina har en stor befolkning, vi har små resurser och vår ekonomi är så efterbliven att enligt min åsikt kommer det att vara omöjligt att utveckla produktivkrafterna så snabbt att vi kan nå ifatt och passera de mest avancerade kapitalistiska länderna på kortare tid än hundra år. Om det bara kommer att behövas ett par decennier, exempelvis femtio år som en del tror, så kommer det att vara en förträfflig sak för vilken himlen och jorden ska prisas. Men kamrater, jag skulle vilja råda er att tänka mer på svårigheterna och förutse att det kommer att ta längre tid. Det tog mellan tre- och fyrahundra år att bygga upp en stor och mäktig kapitalistisk ekonomi. Vad är det då för fel med att det skulle ta mellan femtio och hundra år att bygga upp en stor och mäktig socialistisk ekonomi i vårt land. De kommande femtio eller hundra åren kommer att vara en episk period med grundläggande omvälvningar av samhällssystemet i världen, en period av jordbävningar som ingen föregående era kan jämföras med. Eftersom vi lever i en sådan period måste vi vara beredda att kämpa oss igenom stora strider, som i många avseenden skiljer sig från striderna under föregående perioder. För att genomföra denna uppgift måste vi göra vårt bästa för att kombinera marxism-leninismens allmänna sanningar med det kinesiska socialistiska uppbyggets konkreta verklighet och med den framtida världsrevolutionens konkreta verklighet, och genom praktiken gradvis nå fram till en förståelse av kampens objektiva lagar. Vi måste bereda oss på att lida många nederlag och motgångar på grund av vår blindhet, och därigenom skaffa oss erfarenhet och vinna den slutliga segern. Om vi ser på saker och ting i detta ljus finns det många fördelar med att förutsätta att det kommer att ta lång tid. Omvänt kan det orsaka mycket elände om vi förutsätter att det kommer att ta kort tid.

I vårt socialistiska uppbyggnadsarbete handlar vi fortfarande i mycket stor utsträckning blint. För oss är fortfarande den socialistiska ekonomin i många avseenden en nödvändighetens domän som vi ännu inte förstår. Ta mig som exempel. Det finns många problem i det socialistiska uppbyggnadsarbetet som jag fortfarande inte förstår. Jag förstår inte så mycket av industrin och handeln. Jag förstår en del om jordbruk, men det är relativt – jag förstår fortfarande inte mycket. För att ha en djupare förståelse av jordbruket bör man förstå pedologi, botanik, förädling, jordbrukskemi, jordbruksmekanisering etc. Det finns också olika sorters jordbruksprodukter som brödsäd, bomull, olja, hampa, silke, te, socker, grönsaker, tobak, frukt, medicinska örter och olika sädesslag etc. Det finns också boskapsskötsel och skogsbruk. Jag tillhör dem som tror på Vilenskys pedologi. I sitt arbete om pedologi förespråkar Vilensky en kombination av jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel. Jag tror att vi måste ha denna trefaldiga kombination, annars kommer jordbruket att bli lidande. När ni får lite ledig tid över efter arbetet ber jag er kamrater att allvarligt studera dessa problem inom jordbruksproduktionen. Jag själv skulle också vilja studera mer. Fram till nu har dock mina kunskaper om dessa frågor varit mycket bristfälliga. Jag har snarare intresserat mig för problem som hänger samman med själva systemet, med produktionsförhållandena. Vad gäller produktivkrafterna vet jag mycket lite. Vad gäller vårt parti som helhet, så är våra kunskaper om det socialistiska uppbygget extremt otillräckliga. Vi bör från och med nu använda en tidsperiod för att sammanfatta våra erfarenheter och studera hårt, och i samband med praktiken gradvis fördjupa vår förståelse för detta uppbygge genom att klargöra dessa lagar. Vi måste arbeta hårt med detta och göra noggranna undersökningar. Vi måste gå ut på landsbygden och sätta oss ner på utvalda ställen. Vi måste sätta oss ner tillsammans med produktionsbrigader och produktionslag, och besöka fabrikerna och butikerna. Vi brukade förr genomföra undersökningar och studera på ett ganska bra sätt men sedan vi kom in i städerna har vi inte längre tagit dem på allvar. 1961 föreslog vi detta på nytt och det har redan blivit en viss förändring. Men bland de ledande kadrerna, och speciellt på högre nivå, i en del distrikt, departement och företag har denna arbetsstil ännu inte börjat tillämpas. Det finns en del partisekreterare i provinserna som gått ut och satt sig ner på utvalda ställen. Om partisekreterarna i provinserna inte gör detta, hur ska de då kunna kräva att partisekreterarna i distrikten och länen gör detta? Detta är inte bra — det måste bli en ändring.

Efter grundandet av Folkrepubliken Kina har det redan gått tolv år. Dessa tolv år kan delas in i en första period omfattande åtta år och en andra period omfattande fyra år. Åren 1950 till slutet på år 1957 utgör den första perioden, 1958 fram till nu den andra. På denna konferens har vi redan börjat summera av vårt föregående arbete, och då huvudsakligen erfarenheterna från den andra perioden på fyra år. Denna sammanfattning återspeglas i kamrat Liu Shao-ch’is rapport. Vi har redan formulerat, håller på att formulera eller ska formulera en konkret politik på olika områden. Det vi redan formulerat är sådant som de sextio reglerna för arbetet på landsbygden, de sjuttio reglerna för industriföretagen, de sextio reglerna för den högre utbildningen och de fyrtio reglerna för den vetenskapliga forskningen. Alla dessa förslag till regler har redan tillämpats eller håller på att experimenteras med. De kommer att revideras i framtiden och en del kan komma att bli kraftigt omarbetade. Bland de regler som håller på att formuleras är reglerna för handeln. Bland de regler som måste formuleras i framtiden är regler för mellanskole- och grundskoleutbildningen.[9] Vi bör också formulera en del regler för partiets, regeringens och massorganisationernas arbete. Armén har redan formulerat regler. Sammanfattningsvis så måste vi ordentligt sammanfatta erfarenheterna inom industrin, jordbruket, handeln, utbildningen, armén, regeringen och partiet. Inom dessa sju aspekter av vårt arbete måste vi formulera en fullständig uppsättning av allmänna och specifika politiska linjer och metoder som passar för våra förhållanden, så att vi kan göra framsteg längs en riktig utvecklingslinje.

Det räcker inte med att ha en Generallinje. Det är också en nödvändighet att det inom industrin, jordbruket, handeln, utbildningen, armén, regeringen och partiet under ledning av Generallinjen finns en fullständig uppsättning av konkreta allmänna och specifika politiska linjer och metoder som passar för våra förhållanden. Bara då är det möjligt att övertyga massorna och kadrerna. Vi bör använda dessa som skolningsmaterial för att utbilda dem så att de kan nå en enhetlig förståelse och enas i handling. Bara då blir det möjligt att framgångsrikt lösa revolutionens och uppbyggets uppgifter. På annat sätt är det en omöjlighet. Denna fråga hade vi en grundläggande förståelse för så långt tillbaka som under motståndskriget mot Japan. På den tiden handlade vi på detta sätt, och därför hade kadrerna och massorna en enhetlig förståelse för den fullständiga uppsättning av konkreta allmänna och specifika politiska linjer och metoder som fanns under den demokratiska revolutionära perioden. Därför fanns det enhet i handling och vi kunde framgångsrikt lösa den periodens demokratiskt revolutionära uppgifter. Detta känner alla till. Under den socialistiska revolutionens och uppbyggets period var våra uppgifter under de allra första åren att på landsbygden fullborda reformen av det feodala jordägarsystemet och införa jordbrukskooperationer. I städerna var huvuduppgiften att genomföra den socialistiska omvandlingen av de kapitalistiska industri- och handelsföretagen. På det ekonomiska uppbyggets område var uppgiften då att rehabilitera ekonomin och genomföra den första femårsplanen. Både i revolutionen och uppbygget hade vi vid den tiden en Generallinje som var anpassad till de objektiva förhållandena och som hade en stor förmåga att övertyga människor. Vi hade också en fullständig uppsättning av allmänna och specifika politiska linjer och metoder under ledning av Generallinjen. Därför kunde vi skola kadrerna och massorna och göra deras förståelse enhetlig, och arbetet genomfördes relativt bra. Delta känner alla till. Men vid den tiden var situationen sådan att eftersom vi inte hade någon erfarenhet av ekonomisk uppbyggnad så hade vi inget annat val än att kopiera Sovjetunionen. Speciellt inom den tunga industrin kopierade vi nästan allting från Sovjetunionen, och vi visade mycket liten skaparförmåga själva. Vid den tidpunkten var det absolut nödvändigt att handla på detta sätt, men samtidigt var det också ett tecken på svaghet – en brist på skapande förmåga och svårigheter att stå på egna ben. Självklart kunde detta inte bli vår långsiktiga strategi. Från 1958 beslöt vi att självtilliten skulle vara vår huvudsakliga politik och strävan efter utländsk hjälp en andra rangens målsättning. Vid åttonde partikongressens andra session 1958 antog vi Generallinjen “att alla ska gå ut och sikta högt för att nå större, snabbare, bättre och mer ekonomiska resultat i uppbygget av socialismen”. Under samma år skapades också folkkommunerna och slagordet om det “Stora Språnget Framåt” fördes ut. Under en viss period efter att Generallinjen för det socialistiska uppbygget proklamerats hade vi fortfarande inte tid eller möjlighet att formulera en fullständig uppsättning av konkreta allmänna och specifika politiska linjer och metoder som var anpassade till förhållandena eftersom vi ännu inte hade tillräcklig erfarenhet. Under dessa omständigheter hade kadrerna och massorna fortfarande inte en fullständig uppsättning av skolningsmaterial, och de hade inte heller fått någon systematisk politisk utbildning. Därför var det omöjligt att skapa en äkta enhetlig förståelse och enhet i handling. Detta blev möjligt först när en viss tid gått, efter erfarenheter av motgångar och svårigheter, och efter att ha fått både positiva och negativa erfarenheter. Nu har vi fått dessa och håller på att formulera oss. Nu kan vi på ett mer förståndigt sätt genomföra den socialistiska revolutionen och det socialistiska uppbygget. För att formulera en fullständig uppsättning av konkreta allmänna och specifika politiska linjer och metoder under ledning av Generallinjen, är det nödvändigt att tillåta att massorna kommer med idéer och att anta en metod med systematiska och noggranna undersökningar och studier och att göra en historisk undersökning av de framgångsrika och misslyckade erfarenheterna i vårt arbete. Bara då kan vi upptäcka de objektiva tingens inneboende lagar och inte de som skapats av människors subjektiva föreställningar. Först då blir det möjligt att formulera olika regler som är anpassade till förhållandena. Detta är en mycket viktig fråga. Jag uppmanar kamraterna att tänka över den.

Inom industrin, jordbruket, handeln, utbildningen, militär-frågorna, regeringen och partiet, inom alla dessa sju områden skall partiet vara ledande i allt. Partiet måste leda industrin, jordbruket, handeln, utbildningen, armén och regeringen. Allmänt talat så är vårt parti mycket bra. Vårt parti består huvudsakligen av arbetare och fattigbönder. Den stora majoriteten av våra kadrer är bra, de arbetar alla flitigt, men vi måste se att det fortfarande finns en del problem i vårt parti. Vi får inte tro att vårt partis situation är alltigenom bra. För närvarande har vi över sjutton miljoner partimedlemmar, och av dessa har nästan åttio procent blivit medlemmar efter vår stats grundande. De gick med i partiet under femtiotalet. Bara tjugo procent gick med före grundandet. Av dessa tjugo procent är det enligt uppskattningar som gjordes för åtta år sedan bara drygt 800 som gick med före 1930, dvs. de gick med i partiet under tjugotalet. En del av dessa har dött under de gångna två åren så jag är rädd att det inte är mer än drygt 700 av dessa kvar. Både bland de gamla och nya partimedlemmarna – och speciellt bland de nya medlemmarna – finns det sådana som inte har en ren karaktär och arbetsstil. Dessa människor är individualister, byråkrater, subjektivister. En del har t.o.m. blivit degenererade element. Det finns en del som tar på sig kommunistpartiets medlemsdräkt men som på intet sätt representerar arbetarklassen. Allt är inte rent inom partiet. Vi måste inse detta, annars kommer vi att få lida för det.

Det ovanstående är min fjärde punkt. Vår förståelse av den objektiva världen måste genomgå en process. Till att börja med förstår vi inte eller förstår inte fullständigt. Men efter upprepad praktik, efter att ha nått resultat genom praktiken, när vi vunnit segrar men också drabbats av motgångar och nederlag, kan vi jämföra våra segrar och nederlag. Det är först då det är möjligt att utvecklas till en punkt där vi har en fullständig förståelse, eller en någorlunda fullständig förståelse. Då kan vi ta fler initiativ, vi kommer att vara friare och vi kommer att bli intelligentare. Frihet betyder att inse det nödvändiga och det betyder att omforma den objektiva världen. Bara genom att inse vad som är nödvändigt kan man njuta av handlingsfriheten. Detta är frihetens och nödvändighetens dialektiska lag. Det vi kallar nödvändigheten är en objektivt existerande lag. Innan vi förstår den kan vårt handlande inte vara medvetet — det har ett element av blindhet. Då är vi dumma. Har vi inte under de senaste åren gjort många dumma misstag?

5. Den internationella kommunistiska rörelsen

I denna fråga tänker jag bara komma med ett par enkla meningar. Oavsett om vi ser på Kina eller de övriga länderna i världen, kommer över nittio procent av folket att stödja marxism-leninismen på lång sikt. I denna värld finns det för närvarande många människor som bedras av socialdemokratiska partier, av revisionisterna, av imperialisterna eller av de reaktionära elementen i olika länder. De har ännu inte vaknat. Men till sist kommer de gradvis att vakna, de kommer att stödja marxism-leninismen. Marxism-leninismen är sanningen, den kan inte motstås. Massorna vill revolution och världsrevolutionen kommer slutligen att bli segerrik. De som förbjuder revolutionen, som gestalterna junker Chaojunker Ch’ien och den Falske utländske djävulen i Lu Hsiins bok, som inte tillät Ah Q att göra revolution, de kommer slutligen att besegras.

Sovjetunionen var det första socialistiska landet och det sovjetiska kommunistpartiet var det parti som Lenin skapade. Även om partiet och statsledningen i Sovjetunionen nu tagits över av revisionisterna så råder jag våra kamrater att vara fast förvissade om att de breda massorna, de otaliga partimedlemmarna och kadrerna i Sovjetunionen är bra, att de vill revolutionen och att revisionisternas regim inte kommer att vara länge. Det spelar ingen roll när: nu, i framtiden, vår generation eller våra efterträdares generation, vi ska alla lära av Sovjetunionen och studera Sovjetunionens erfarenheter. Om vi inte lär av Sovjetunionen kommer vi att begå misstag. Folk kanske frågar om vi fortfarande ska lära oss av Sovjetunionen, trots att revisionisterna nu regerar där. Vad vi ska lära är om de goda människorna och de bra sakerna i Sovjetunionen, det sovjetiska kommunistpartiets goda erfarenheter. Vad gäller de dåliga människorna och de dåliga sakerna i Sovjetunionen och de sovjetiska revisionisterna, ska vi som lärare behandla dem som negativa exempel och dra lärdom av dessa.

Vi ska alltid upprätthålla principen om den proletära internationalismens enhet. Vi förespråkar alltid att de socialistiska länderna och de världskommunistiska rörelsen måste nå en fast enhet på marxism-leninismens grund. De internationella revisionisterna förolämpar oss oupphörligt. Vår attityd är att låta dem fortsätta med detta. När det blir nödvändigt kan vi ge dem en del passande svar. Vårt parti har blivit vant vid förolämpningar. Om vi bortser från dem som förr attackerade oss, hur är läget nu? Utomlands blir vi förolämpade av imperialisterna, av de reaktionära nationalisterna, av revisionisterna. I vårt eget land blir vi förolämpade av Chiang Kai-shek, godsägarna, de rika bönderna, reaktionärerna, de dåliga elementen och höger anhängarna. Förr har de alltid gjort detta … Är vi isolerade? Jag själv känner mig inte isolerad. Bara i detta rum finns det över 7 000 människor. Kan man vara isolerad tillsammans med över 7 000 människor? De folkliga massorna i världens alla länder står redan eller kommer att stå tillsammans med oss. Kan vi då vara isolerade?

6. Vi måste ena hela partiet och hela folket

Vi måste ena de progressiva elementen och de aktiva elementen inom och utanför partiet och mellanelementen för att kunna leda dem framåt, som halkar efter. Det är bara på detta sätt vi kan ena hela partiet och hela landet. Bara genom att lita på en sådan enhet kan vi genomföra vårt arbete, komma över svårigheterna och bygga upp Kina på rätt sätt. Att ena hela partiet och hela folket innebär inte alls att föreslå att vi inte ska ha vår egen klara inriktning. En del människor säger att kommunistpartiet är “hela folkets parti”, men vi ser inte saken på detta sätt. Vårt parti är ett proletärt parti, det är proletariatets förtrupp, det är en kämpande styrka beväpnad med marxism-leninismen. Vi står på de folkliga massornas sida, vilka utgör över nittiofem procent av hela befolkningen. Det är samma sak på det internationella området, vi talar om enhet med alla marxist-leninister, med alla revolutionära kamrater, med hela folket. Vi talar definitivt inte om enhet med de antikommunistiska, antifolkliga imperialisterna och reaktionärerna i olika länder. Närhelst det är möjligt vill vi upprätta diplomatiska förbindelser även med dessa människor och sträva efter att leva i fredlig samexistens med dem på basis av de fem principerna. Men sådana frågor befinner sig på en helt annan nivå än uppgiften att ena oss med folken i alla länder. För att kunna ena hela partiet och hela folket är det nödvändigt att verka för demokrati och låta folket tala ut. Det bör vara så inom partiet och det bör också vara så utanför partiet. Kamrater från provinsernas partikommittéer, kamrater från distriktens partikommittéer och kamrater från länens partikommittéer, när ni återvänder måste ni definitivt låta folk tala ut. De som är närvarande här måste agera på detta sätt och det måste även de som inte är närvarande här. Alla ledande medlemmar inom partiet måste verka för demokrati och låta folk tala ut. Var går gränserna? En är att vi måste iaktta partidisciplinen, minoriteten måste lyda majoriteten och hela partiet måste lyda Centrum.

En annan gräns är att det är förbjudet att organisera hemliga fraktioner. Vi är inte rädda för öppna oppositionsgrupper, vi är bara rädda för hemliga oppositionsgrupper. Sådana människor ser en inte i ögonen och talar inte sanning, allt de säger är falskt och förrädiskt. De ger inte uttryck för sina verkliga målsättningar. Men så länge de inte bryter partidisciplinen och så länge de inte bedriver någon hemlig fraktionsverksamhet, ska vi alltid tillåta dem att tala och även om de säger de felaktiga sakerna ska vi inte straffa dem. Om människor säger de felaktiga sakerna kan de kritiseras, men vi bör använda förnuftet för att övertyga dem. Vad ska vi göra om vi påverkar dem och de inte blir övertygade? Vi kan låta dem behålla sina åsikter. Så länge de lyder resolutioner och så länge de lyder majoritetens beslut kan minoriteten tillåtas att behålla sina olika åsikter. Både inom och utanför partiet finns det fördelar med att låta minoriteten behålla sina åsikter. Om de har felaktiga åsikter kan de behålla dem tillfälligt och de kan ändra sig i framtiden. Men mycket ofta kommer det att visa sig att minoritetens åsikter är riktiga. Historien är full av sådana exempel. I början har inte folkets majoritet sanningen i sina händer, utan den är i händerna på minoriteten. Marx och Engels höll sanningen i sina händer men i början befann de sig i minoritet. Lenin befann sig också under en lång tid i minoritet. Vi har haft sådana erfarenheter inom vårt eget parti. Både under Ch’en Tu-hsius regim och under “Vänster”-linjen s period hade inte majoriteten i de ledande organen sanningen i sina händer, utan minoriteten. I historien har de doktriner som naturvetenskapsmän som Kopernikus, Galilei och Darwin fört fram under lång tid inte erkänts av folkets majoritet, utan de har istället betraktats som felaktiga. På sin tid befann de sig i minoritet. När vårt parti grundades 1921 hade vi bara ett par dussin medlemmar. Vi befann oss också i minoritet, men dessa få människor representerade sanningen och de representerade Kinas öde.

Vi har också frågan om arresteringar och avrättningar som jag skulle vilja säga något om. För närvarande, bara ett dussin år efter revolutionens seger när element av de störtade reaktionära klasserna fortfarande inte reformerats och när det fortfarande finns människor som försöker sig på en restauration, måste ett litet antal människor fortfarande arresteras och avrättas. Annars kan folket inte få utlopp för sitt hat och folkets diktatur kan inte konsolideras. Men vi får inte arrestera folk på ett lättvindigt sätt och vi får speciellt inte avrätta folk på ett lättvindigt sätt. Det finns en del dåliga människor, dåliga element och degenererade människor som infiltrerat våra led, och degenererade element som sitter på folks huvuden och pissar och skiter på dem. De uppträder på ett ondskefullt och obehärskat sätt, de bryter mot allvarliga lagar och disciplinen. Dessa människor är små Chiang Kai-shek-typer. Vi måste hitta ett sätt att handskas med denna sorts människor och arrestera och avrätta de värsta bland dem, de som begått de allvarligaste brotten och de största missdåden. Ty om vi inte arresterar och avrättar denna sorts människor kommer vi inte att kunna lugna folkets ilska. Det är detta vi menar när vi säger: “Vi kan inte avstå från att arrestera dem, vi kan inte avstå från att avrätta dem.” Men vi får på inga villkor arrestera för många och vi får inte avrätta för många. Alla de som kan arresteras men som inte behöver arresteras och alla de som kan avrättas men inte behöver avrättas måste vi besluta att inte arrestera eller avrätta. Det fanns en man som hette P’an Hannien som en gång varit vice borgmästare i Shanghai. Han hade tidigare hemligt kapitulerat för Kuomintang. Han tillhörde C.C.-klicken.[10] Nu hålls han i fängelse, vi har inte avrättat honom. Om vi dödar en person som P’an Hannien och således bryter förbudet för avrättningar, så måste vi döda alla sådana som han. Det fanns en annan man som hette Wang Shih-wei som var hemlig agent för Kuomintang. När han var i Yenan skrev han en bok som hette Den vilda liljan, i vilken han attackerade revolutionen och förtalade kommunistpartiet.[11] Efter detta arresterades han och avrättades. Detta hände vid den tid då armén befann sig på marsch, och säkerhetsorganen själva beslöt att avrätta honom. Beslutet kom inte från Centrum. Vi har ofta kritiserat just detta fall. Vi anser att han inte borde ha avrättats. Om han var en hemlig agent och skrev artiklar som attackerade oss och vägrade att någonsin bättra sig, varför inte låta honom vara eller sätta honom i arbete? Det är inte bra att döda människor. Vi bör arrestera och avrätta så få som möjligt. Om vi arresterar människor och avrättar människor så fort vi ser ett tillfälle, så blir det slutliga resultatet att alla kommer att vara rädda om sitt eget skinn och att ingen vågar tala. I en sådan atmosfär kommer det inte att finnas mycket demokrati.

Vi får inte heller sätta hattar på folk utan urskillning. En del av våra kamrater har vanan att plåga folk med hattar. Så fort de öppnar munnen kommer det hattar utflygande. De skrämmer folk så att de inte vågar tala. Naturligtvis kan man inte undvika hattar helt och hållet. Finns det inte många hattar i den rapport som kamrat Liu Shao-ch’i skrivit? Är inte “uppsplittring” en hatt? Men vi får inte sätta hattar på folk utan noggranna överväganden, så att varje Nisse, Kalle och Lasse förses med etiketten “uppsplittring” och att alla förses med etiketten “uppsplittring”. Det är bättre att folk sätter på sig hattarna själva så att de passar bärarna, än att andra sätter på dem. Om folk sätter på sig ett par hattar och andra tycker att de inte borde bära dessa hattar, då bör de tas av. Detta kommer att skapa en mycket bra demokratisk atmosfär. Vi förespråkar att man inte ska gräva i andras fel och brister, att man inte ska sätta hattar på folk, och att inte använda pekpinnen för ofta. Detta syftar till att folk ska bli orädda i sina hjärtan och de ska våga ge uttryck för sina åsikter.

Vi bör inta en hjälpsam och gott syftande attityd mot dem som begått misstag och mot dem som inte tillåter folk att tala. Vi får inte skapa en sådan atmosfär att människor känner att de inte har råd att begå misstag, att det skulle få fruktansvärda konsekvenser om de begick något misstag och att om de en gång begått misstag kan de aldrig lyfta sina huvuden igen. När en person begått misstag, så länge han verkligen vill rätta till det, så länge han verkligen begår självkritik första eller andra gången får vi inte begära för mycket av dem. Det spelar ingen roll om deras självrannsakan ännu inte är noggrann. Vi bör tillåta dem att tänka över saken på nytt och hjälpa dem med göda intentioner. Folk behöver andras hjälp. Vi bör hjälpa de kamrater som begått misstag att förstå sina misstag. Om folk är beredda att begå en allvarlig självkritik och villiga att rätta till sina misstag bör vi förlåta dem och ha en överseende attityd mot dem. Så länge deras prestationer fortfarande är av stor betydelse, så länge de är kompetenta, kan vi tillåta att de stannar kvar på sina poster.

Här i mitt tal har jag kritiserat vissa företeelser och kritiserat vissa kamrater, men jag har inte nämnt dem vid namn. Jag har inte pekat ut vem Nisse, Kalle och Lasse är. Ni själva måste ha en del uppfattningar i huvudet (skratt). För brister och misstag under de senaste åren bör huvudansvaret bäras av Centrum. I Centrum är huvudansvaret mitt. I andra hand ligger ansvaret på provinskommittéerna, stadskommunkommittéerna, och de autonoma regionernas partikommittéer, i tredje hand på den regionala kommitténivån, i fjärde hand på länskommitténivån och i femte hand på partikommittéerna i företagen och kommunerna. Alla har alltså sin del av ansvaret.

Kamrater, när ni har rest hem måste ni bygga upp den demokratiska centralismen. Kamraterna i länskommittéerna bör leda kommunernas partikommittéer i uppbygget och stärkandet av den demokratiska centralismen. Först av allt måste vi bygga upp och stärka det kollektiva ledarskapet och inte praktisera den typ av ledarskap som länge gått under beteckningen “uppsplittring”. Denna senare metod innebär att sekreterarna och medlemmarna i partikommittéerna utför sina delar var för sig, de kan inte ha några verkliga kollektiva diskussioner och de utgör inget verkligt kollektivt ledarskap.

Om vi ska verka för demokrati måste vi uppmana andra att kritisera oss och vi måste lyssna till deras kritik. För att orka med kritiken måste vi begå en del självkritik. Vi måste undersöka det som behöver undersökas en timme eller två timmar. Om allting ska dras ut i ljuset kommer det att ta så lång tid. Om andra anser att det inte varit tillräckligt så låt dem säga det. Om det de säger är riktigt så accepterar vi deras åsikt. När vi tillåter andra att tala, bör vi då ha en aktiv eller passiv attityd? Det är givetvis bättre att vara aktiv. Vad kan vi göra om vi tvingas på defensiven? Förr var vi odemokratiska och sedan upptäcker vi att vi är på defensiven. Det spelar ingen roll. Låt alla kritisera oss. Vad gäller mig kommer jag inte att gå ut under dagen och jag kommer inte att gå på teatern på natten. Kom gärna och kritisera mig både dag och natt (skratt). Sedan ska jag sätta mig och tänka över det noggrant, inte sova under två eller tre nätter, tänka på det tills jag förstår det, och sedan skriva en allvarlig självrannsakan. Är inte detta sättet att ta itu med det hela? Sammanfattningsvis, låt andra tala ut. Himlen kommer inte att ramla ner och ni kommer inte att kastas ut. Om ni däremot inte tillåter andra att tala, ja då kommer med säkerhet den dag då ni blir utkastade.

Idag ska jag begränsa mig till de ovannämnda frågorna. Den centrala punkt som jag talat om är frågan om hur den demokratiska centralismen skall förverkligas och hur vi ska verka för demokrati inom och utanför partiet. Jag rekommenderar kamraterna att tänka över denna fråga ordentligt. En del kamrater tänker fortfarande inte i den demokratiska centralismens termer. Nu är det tid att börja tänka på detta sätt och att börja nå en viss förståelse för denna fråga. Om vi gör vårt yttersta för att verka för demokrati, då kan vi mobilisera de breda massornas entusiasm både inom och utanför partiet. Vi kan ena de breda folkliga massorna som utgör mer än nittiofem procent av hela befolkningen. När vi uppnått detta, kommer vårt arbete att gå bättre och bättre och vi kommer lättare att kunna klara av de svårigheter vi möter. Vår sak kommer att utvecklas mycket mera gynnsamt (entusiastiska applåder).

Noter

  1. FBA:s arbetsstil, definierad av Mao Tse-tung 1960 i tre fraser som kräver: en korrekt politisk inriktning, en flitig och sparsam arbetsstil och en flexibel och rörlig strategi och taktik, och i åtta tecken (fyra par) som betyder enhet, ärlighet, allvar och livlighet. Användningen av just dessa siffror var ett eko av de “De tre disciplinära grundreglerna och de åtta punkterna att iaktta”, som ursprungligen slogs fast 1928, och som var riktlinjer för Röda armén under kampen om makten. De representerade alltså ett försök att skapa en symbolisk förbindelse med det förflutna. För tidigare regler se Mao Tse-tung: Valda Verk IV, s. 150 f.
  2. Ssu-ma Ch’ien (ca 145—90 f. Kr.) var Kinas förste store historiker. Han sammanställde Shih-chi (Historiska annaler) som återgav Kinas historia från första början fram till hans dagar. Det citerade avsnittet är från hans självbiografi som lades till som bilaga till detta verk.
  3. Detta uttryck, “ändå mer omöjligt” (keng pu-hsing) är det som finns i Wen-hsuan och Wan-sui (1969). Den version som finns i Wan-sui säger snarare att det är “också omöjligt” (yu pu-hsing) utan centralism.
  4. Denna historia berättas verkligen i Shih-chi i biografierna över Li I-chi och Chu Chien, och också i liu Pangs biografi, grundaren av Han-dynastin. Se Burton Watsons översättning Records ofthe Grand Historian of China (New York, Columbia University Press, 1961) Vol I. s. 86-87, 269-70 och 283. Mao har tagit delar från alla tre versionerna, och tagit en del pittoreska detaljer från Chu Chiens biografi som t. ex. uttrycket “Jag är en suput”. Denna biografi anses vara en senare version och är därför inte översatt av Watson.
  5. En Peking-opera, baserad på berättelsen i Shih-chi (Watson, s. 70—71) om Hsiang Yiis farväl till sin favorit, madame Yii, inför hans slutliga nederlag. Mao alluderade med beundran ull de två första raderna i Hsiang Yiis dikt från detta tillfälle i sin första artikel från 1917, The Political Thought of Mao Tse-tung, s. 157, 160.
  6. Detta refererar naturligtvis till den skarpa kritik som partiet och regimen fick utstå i april och maj 1957, innan man beslöt stoppa politiken med “blomning och tävlan”.
  7. Detta är skrivningen i Wen-hsuan. I Wan-sui (1969) är skrivningen snarare “förstod inte särskilt bra” (pu hen liao-chieh istället för hen pu liao-chieh).
  8. Chia Pao-yii är den manlige huvudpersonen i Det röda rummets dröm. Maos kritik av Yii P’ing-pos tolkning av denna roman handlar
    just om den punkt där boken enligt honom bör betraktas som en fördömelse av de feodala samhället som helhet, och inte som Yu hävdade, bara en beklagan över individuell olycka. Den nya trädgården skapades för att användas av den kejserliga konkubinen när hon besökte sin familj vid ett tillfälle (The Story of the Stone, kap. 18) och det är här som mycket av den följande handlingen utspelar sig. Vad gäller sambandet mellan romanen och författarens egen familjebakgrund, se David Hawkes inledning, speciellt s. 22—32.
  9. För den reviderade texten i de sextio paragraferna om jordbruksarbete som antogs vid tionde plenat i september 1962 och en sammanfattning av de sjuttio paragraferna om industriell verksamhet som arbetades fram i december 1961, se Documents ofthe Chinese Communist Party Central Committee, September 1956 -April 1969 (Hong Kong, U R I, 1971), s. 689-725. Beträffande reglerna för mellan- och grundskolan, som arbetades fram 1963, se Susan Shirks artikel i China Quarterly, No 55, July-September 1973, s. 511-46.
  10. En reaktionär Kuomintang-fraktion som leddes av de båda bröderna Ch’en, brorsöner till Chiang Kai-sheks förste chef Ch’en Ch’i-mei, som spelade en roll i skapandet av de kvasi-fascistiska “Blåskjortorna” under trettiotalet.
  11. För detaljer om Wang Shih-wei, se Literary Dissent in Communist China, s. 25-27.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net