M

Manufaktur – kapitalistisk kooperation (samverkan) grundad på arbetsdelning och manuell teknik, kapitalismens andra industriella utvecklingsstadium. Manufakturen är den första formen av storindustri under kapitalismen. Den uppstod under andra hälften av 1500-talet. Manufakturen kom att bli det förberedande steget från hantverkarnas och hemslöjdsidkarnas småproduktion till maskinell kapitalistisk storindustri. I manufakturen sönderdelas produktionsprocessen i en rad enkla operationer, vilka behöll sin hantverksmässiga karaktär. Manufakturen uppstod på två sätt: 1) i en verkstad, under ledning av en kapitalist, samlades arbetare representerande skilda slags självständiga hantverk, där de regelbundet tog del i skapandet av någon slags produkt (ex.vis i klockmanufakturen). Arbetarna förlorar så småningom sin självständighet och identitet i det de tvingas utföra enformiga små deloperationer och komplettera varandra i produktionen av en och samma vara; 2) i en verkstad samlas hantverkare av samma yrke. Det enformiga arbetet delades upp i olika isolerade självständiga operationer som blev uteslutande en funktion för den enskilda arbetaren (ex.vis i knappnålsmanufakturen). Den kapitalistiska manufakturens betydelse bestod däri, att den skapade förutsättningar för uppkomsten av industriell storproduktion, att den förenklade många arbetskrävande moment, specialiserade och fulländade arbetsredskapen, utbildade kvalificerade arbetare och därmed banade väg för en övergång från manuellt arbete till maskinellt. Den fortsatta arbetsdelningen i samhället och i manufakturen ledde till ökad varuproduktion (jfr) inte bara inom industrin, utan också i jordbruket. Det bildades områden där man drev jordbruk för att sälja produkter: linodling, bomullsodling, tobaksodling etc. Det handels- och industrikapital som trängde in i jordbruket började organisera en hemslöjdsnäring och ruinerade småbondehushållen. Den arbetsdelning som skedde i samband med manufakturens utveckling ledde till ökad arbetsproduktivitet. Det typiska för kapitalismens manufakturperiod var, att det fanns en mängd småföretag jämsides med ett litet fåtal stora företag. Manufakturen, som baserades på manuellt arbete, var inte i stånd att tränga ut småindustrin och kunde inte omfatta hela den samhälleliga produktionen. Manufakturen kunde inte tillgodose efterfrågan på industrivaror från en växande marknad. Det blev nödvändigt att övergå till maskinell industri.

Marknad – varucirkulationens sfär, summan av köp- och försäljningsakter, utbudet av varor och en köpkraftig efterfrågan på varorna eller på en viss vara. Marknadsteorin utgör en del av reproduktionsteorin (jfr Enkel kapitalistisk reproduktion, Utvidgad kapitalistisk reproduktion. Marknaden uppstår och utvecklas jämsides med varuproduktionens uppkomst och tillväxt. Särskilt stor omfattning fick marknaden i samband med naturahushållningens upplösning i stad och på land och den allt mera ökande samhälleliga arbetsdelningen. Den fortsatta samhälleliga arbetsdelningen mellan stad och land, en omfattande produktionsspecialisering, ökningen av varu- och penningförhållandena och de ekonomiska förbindelserna mellan olika regioner inom landet, ledde till att det ur isolerade lokala marknader bildades nationella marknader. Jämsides med en inhemsk marknad finns också en utrikesmarknad (jfr Kapitalistisk världsmarknad, Utrikeshandel). Under kapitalismen regleras marknadsförhållandena spontant genom de ekonomiska lagarna för det kapitalistiska produktionssättet. På den kapitalistiska marknaden råder anarki och en hård konkurrenskamp om investeringsfärer, om avsättningsmarknader och råvarukällor. Kapitalisternas strävan att i profitjakten obegränsat utvidga produktionen, hamnar i konflikt med den kapitalistiska marknadens trånga ramar som begränsas av de breda massornas låga köpkraft. Den för kapitalismen kännetecknande produktionsanarkin, de ekonomiska kriserna, sänkningen av det arbetande folkets levnadsstandard och den sjunkande köpkraften osv ger upphov till ökande svårighet när det gäller avsättningen av varor på de kapitalistiska marknaderna. Jämsides med varumarknaden finns i de kapitalistiska länderna en lånekapitalmarknad, en värdepappersmarknad och en arbets-(arbetskrafts-) marknad.

Marxismen-leninismen-maoismen – vetenskapen om naturens och samhällets utvecklingslagar, vetenskapen om de förtryckta och utsugna massornas revolution, vetenskapen om socialismens seger i alla länder, vetenskapen om uppbygget av det socialistiska och kommunistiska samhället. Den marxistiska lärans uppkomst var resultatet av den största revolutionen i det samhälleliga tänkandets utveckling. Den marxistiska läran gav det grundläggande svaret på de frågor som det progressiva tänkandet i alla tider hade ställt, men som det inte hade kunnat lösa. Dess teoretiska källor var den tyska filosofin från slutet av 1700 och början av 1800-talet, den engelska politiska ekonomin och den franska socialismen. Marxismen uppstod samtidigt som ett direkt uttryck för de grundläggande intressena hos det kapitalistiska samhällets mest revolutionära klass – proletariatet. Marxismens viktigaste beståndsdelar är den marxistiska filosofin, den marxistiska politiska ekonomin och teorin om den vetenskapliga kommunismen.

Den dialektiska och historiska materialismen är marxismens teoretiska fundament. Den grundläggande skillnaden mellan den marxistiska filosofin och alla tidigare filosofiska system, har Marx uttryckt på följande sätt i sina Teser om Feuerbach:

”Filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den”

(Karl Marx & Friedrich Engels i urval, Halmstad 1965, s. 15).

Den dialektiska och historiska materialismen är också det mäktiga teoretiska vapen som krävs i kampen för en revolutionär omvandling av samhället. Genom att utnyttja allt det värdefulla och progressiva, som fanns i den gamla filosofin, skapade Marx och Engels den enda verkligt vetenskapliga världsåskådning som finns. Marxismens kärnpunkt är den materialistiska dialektiken. Med hjälp av den materialistiska dialektiken bearbetade marxismens grundläggare den filosofiska materialismen, övervann den gamla, metafysiska och mekaniska materialismens begränsning och skapade den högsta formen av materialism – den dialektiska materialismen (jfr). Marx och Engels fördjupade och utvecklade den filosofiska materialismen och förde upp den på ett nytt plan, så att den kom att gälla även kunskapen om det mänskliga samhället; de skapade den historiska materialismen (jfr).

I motsats till alla idealistiska teorier, enligt vilka grundvalen för samhällets utveckling skulle vara idéer, ett förnuft, bevisade Marx och Engels, att det ekonomiska systemet är denna grundval, att det på denna grund reser sig en politisk och ideologisk överbyggnad, att utvecklingens drivkraft i alla klassamhällen är klasskampen.

Genom att tillämpa den dialektiska och historiska materialismen på den ekonomiska vetenskapen, åstadkom Marx en omvälvning i synen på det ekonomiska samhällslivet, och skapade den enda vetenskapliga politiska ekonomi som finns. Marx’ viktigaste verk, Kapitalet, har ägnats studiet av det kapitalistiska samhällets ekonomiska struktur. Där de gamla ekonomerna såg förhållanden mellan ting (att en vara byts mot en annan vara) upptäckte och påvisade Marx förhållanden mellan människor. Med sin mervärdeteori blottlade Marx källan till profiten, till kapitalistklassens rikedom.

”Läran om mervärdet är hörnstenen i Marx’ ekonomiska teori”

(Lenin, Marxismens tre källor och tre beståndsdelar, Samlade verk i urval, Stockholm 1942, b. 18 —19:1, s. 13).

Genom att utforska det kapitalistiska produktionssättets utvecklingslagar fick Marx fram bevisen för att kapitalismens undergång och kommunismens seger är en lagbundenhet.

Kapitalismen, som avlöste det feodala samhällssystemet, avskaffade inte människans utsugning av människan, utan ersatte endast en form av utsugning och förtryck av det arbetande folket med en ny. Som en avspegling av de utsugnas protest mot det kapitalistiska förtrycket började det uppkomma skilda slags socialistiska läror. Den ursprungliga socialismen var inte vetenskaplig utan utopisk (jfr Utopisk socialism). De utopiska socialisterna kritiserade och fördömde skarpt den kapitalistiska ordningen, de drömde om ett bättre samhällssystem där det inte skulle förekomma utsugning, men de kunde inte visa utvägen ur det kapitalistiska slaveriet. Marx och Engels förvandlade för första gången socialismen från en dröm till en vetenskap. De klarlade arbetarklassens världshistoriska roll såsom kapitalismens dödgrävare, såsom det kommunistiska samhällets skapare. Det viktigaste därvid är läran om proletariatets diktatur (jfr).

“Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur”

(Marx, Kritik av Gotha-programmet, Stockholm 1946, s. 29).

Marxismen beväpnade arbetarklassen med en revolutionär teori för dess kamp mot bourgeoisin, gav arbetarrörelsen – som dittills hade utvecklats spontanistiskt – en socialistisk inriktning.

Så fort som de marxistiska idéerna fick inflytande över massorna, slog sig det gamla Europas alla reaktionära krafter samman för att bekämpa kommunismen. Men bourgeoisin bekämpar marxismen inte bara med våld.

“Historiens dialektik vill, att marxismens teoretiska seger tvingar dess fiender att maskera sig som marxister. Den invändigt ruttna liberalismen försöker att ånyo leva upp som socialistisk opportunism”

(Lenin, Karl Marx’ lära och dess historiska öden, Samlade verk i urval, b. 18-19:1, s. 66).

Opportunism betyder inte alltid ett öppet förnekande av den marxistiska teorin eller enskilda teser och slutsatser i denna. Opportunismen kan också visa sig i ett dogmatiskt fasthållande vid enstaka föråldrade teser i marxismen, för att därmed bromsa marxismens utveckling och följaktligen också den revolutionära rörelsens utveckling.

“Både dogmatism och revisionism går tvärtemot marxismen. Marxismen måste förvisso gå framåt; den måste utvecklas jämsides med praktikens utveckling och kan inte stå stilla. Den skulle bli livlös, om den förblev stillastående och stereotyp. Marxismens grundläggande principer får emellertid aldrig brytas, annars kommer fel att begås. Det är dogmatism att närma sig marxismen från en metafysisk ståndpunkt och anse den som någonting stelt. Det är revisionism att förneka marxismens grundläggande principer och dess allmängiltiga sanning. Revisionismen är en form av borgerlig ideologi. Revisionisterna förnekar skillnaderna mellan socialism och kapitalism, mellan proletariatets diktatur och bourgeoisins diktatur. Vad de förespråkar är i verkligheten inte den socialistiska utan den kapitalistiska linjen. Under nuvarande förhållanden är revisionismen mera ödeläggande än dogmatismen. En av våra viktiga aktuella uppgifter på den ideologiska fronten är att utveckla kritiken av revisionismen”

(Mao Tsetung, Citatboken, s. 23—24).

Marxismen är en skapande vetenskap, en vetenskap stadd i utveckling, en vägledning till handling. Efter Marx och Engels har marxismen vidareutvecklats av Lenin, Stalin, Mao Tsetung och andra av Marx’ och Engels’ lärjungar. De har inte bara avslöjat och bekämpat opportunister av alla schatteringar, utan också försvarat marxismen mot förvrängningar och fört upp den i ett helt nytt stadium, berikad med nya erfarenheter från nya betingelser för proletariatets klasskamp.

Marxismen-leninismen-maoismen är en entydig, vetenskaplig och enhetlig ideologi för arbetarklassen. Marx och Engels levde och verkade under den förmonopolistiska kapitalismens period; det var en tid då kapitalismen utvecklades längs en uppåtgående linje, en period då proletariatet förbereddes för sin revolutionära gärning. Lenin levde och verkade under imperialismens epok, dvs. i en tid då kapitalismen hade trätt in i sitt döende och parasitära stadium, de proletära revolutionernas epok då kapitalismens fästen började stormas och den proletära revolutionen hade segrat i ett land, Sovjetunionen; Lenin verkade följaktligen också i socialismens tidevarv. Lenin, Stalin och övriga bolsjeviker tillämpade och vidareutvecklade marxismen under nya historiska förhållanden, med hänsyn till de erfarenheter som proletariatet vunnit i den socialistiska revolutionen och uppbygget av socialismen.

”Leninismen är marxismen under imperialismens och den proletära revolutionens epok. Närmare bestämt: leninismen är teorin och taktiken för den proletära revolutionen i allmänhet, teorin och taktiken för proletariatets diktatur i synnerhet”

(Stalin, Om leninismens grunder, Leninismens problem, Moskva 1952, s. 10).

Lenin upphävde inte och ”tillfogade” inte några nya principer för marxismen. Helt och hållet med stöd av marxismens principer utvecklade Lenin allsidigt marxismen med tillämpning på proletariatets nya klasskampsförhållanden, på kapitalismens nya, imperialistiska utvecklingsstadium.

I boken Materialismen och empiriokriticismen försvarade Lenin marxismens teoretiska grunder mot den tidens revisionistiska förvrängningar av densamma; i Ryssland representerades denna revisionism av Bogdanov, Jusjkevitj, Bazarov, Valentinov, samt deras filosofiska lärofäder Avenarius och Mach. Dessa försökte ställa en förfinad idealism som motvikt mot den marxistiska materialismen. På ett genialt sätt sammanfattade Lenin allt det väsentliga som vetenskapen upptäckt, i synnerhet det som naturvetenskapen hade upptäckt, under den historiska perioden efter Engels’ död. Lenin summerade den internationella arbetarklassens världshistoriska kamperfarenheter och vidareutvecklade de teoretiska grunderna för det marxistiska partiet – den dialektiska och historiska materialismen. Han lade grunden till den nya, leninska etappen i den marxistiska filosofins utveckling.

Lenin utarbetade frågan om imperialismen såsom ett nytt stadium, det högsta och sista i kapitalismens utveckling. Lenin påvisade att imperialismen utgör tröskeln till den socialistiska revolutionen. Utgående från denna analys gjorde Lenin en mycket betydelsefull upptäckt i det han bevisade, att under förhållanden då kapitalismen utvecklas olikmässigt och språngvis, så kan socialismen till en början segra i ett enda, enskilt kapitalistiskt land och att socialismen inte kan segra samtidigt i alla länder.

Marx och Engels skisserade idén om proletariatets ledarskap i revolutionen. Lenin vidareutvecklade denna idé och skapade en utvecklad lära om proletariatets ledning av de arbetande massorna i stad och på land, inte bara vid själva störtandet av kapitalismen utan också i det socialistiska uppbygget efter det att proletariatets diktatur segrat. Med stöd av Marx’idéer i den nationella och koloniala frågan, vidareutvecklade Lenin dessa med tillämpning på den nya historiska epoken. Han sammanfattade och gav ett enhetligt system av åsikter om de nationella och koloniala revolutionerna under imperialismens epok. Lenin påvisade, att en lösning av den nationella och koloniala frågan hänger intimt samman med störtandet av imperialismen, att denna fråga utgör en del av den allmänna frågan om den socialistiska revolutionen.

Lenin vidareutvecklade den marxistiska teorin om proletariatets diktatur, hävdade sovjetmakten som den statliga formen för proletariatets diktatur, definierade proletariatets diktatur som en speciell form av klassförbund mellan proletariatet och de utsugna massorna från de icke-proletära och halvproletära klasserna och framhöll att arbetarklassens förbund med bönderna är den högsta principen för proletariatets diktatur. Lenin påvisade att den proletära diktaturen är den högsta typen av demokrati, formen för den proletära demokratin, som uttrycker majoritetens (de utsugnas) intressen, i motsats till den kapitalistiska demokratin, som uttrycker minoritetens (de utsugandes) intressen. Det viktigaste i leninismen är läran om proletariatets diktatur;

“… då är leninismen en internationell lära för proletärerna i alla länder, då är den lämplig och då gäller den för alla länder utan undantag, även för kapitalistiskt utvecklade länder”

(Stalin, Till leninismens frågor, Leninismens problem, Moskva 1952, s. 165).

Lenin utarbetade frågan om vägar och medel för socialismens framgångsrika uppbygge i ett land omringat av kapitalistiska stater.

Marx och Engels skisserade på ett genialt sätt läran om partiet. I kamp mot den internationella opportunismen och centrismen utarbetade och gav Lenin arbetarklassen en lära om partiet såsom proletariatets ledande organisation, såsom det viktigaste vapnet i proletariatets händer, förutan vilket en seger för socialismen är omöjlig. I oförsonlig kamp mot marxismens fiender utarbetade Lenin de ideologiska, organisatoriska, taktiska och teoretiska grunderna för partiet, partiet av ny typ, som radikalt skilde sig från Andra internationalens partier vilka för länge sedan hade förvandlats till bourgeoisins viktigaste sociala stöd.

Marx’, Engels’ och Lenins teorier vidareutvecklades på ett skapande sätt av Stalin. På basis av de erfarenheter som proletariatet skaffat sig i den revolutionära kampen, på basis av erfarenheterna av socialistiskt uppbygge i Sovjetunionen, liksom på basis av vetenskapens nya rön berikade Stalin den marxistiska filosofin i en rad frågor. Stor betydelse för den marxistiska filosofins fortsatta utveckling hade utarbetandet av frågan om hur de dialektiska lagbundenheterna för utvecklingen visar sig och verkar i det socialistiska samhället. Geniala idéer och anvisningar kring denna fråga finns i Lenins verk. I Stalins verk har de fått en fortsatt konkretisering. Stalin utvecklade Lenins idé om den betydelsefulla roll som kritik och självkritik (jfr) spelar i det socialistiska och kommunistiska uppbygget såsom en ny form för kampen mellan det gamla och det nya.

Stalin vidareutvecklade också den marxistiska politiska ekonomin. I det han vidareutvecklade den leninska teorin om imperialismen formulerade Stalin den moderna kapitalismens ekonomiska grundlag (jfr) och påvisade alla de utmärkande dragen för det moderna borgerliga samhällets utveckling och dess motsättningar. I boken Socialismens ekonomiska problem i SSRU utarbetade Stalin en rad frågor gällande socialismens politiska ekonomi. I denna uppsats formulerade han socialismens ekonomiska grundlag. Han påvisade att – i motsats till kapitalismen där det råder produktionsanarki och konkurrens — under socialismen verkar lagen om folkhushållningens planmässiga (proportionella) utveckling. Han belyste frågan om varuproduktionen under socialismen såsom en varuproduktion av särskilt slag. Han påvisade värdelagens begränsning under socialismen osv.

Stalin vidareutvecklade den leninska läran om möjligheten av socialismens seger i ett land, om vägar, medel och metoder för uppbygget av socialismen, utvecklade marxismens viktigaste fråga, frågan om proletariatets diktatur, blottlade sovjetstatens viktigaste funktioner och utvecklingsfaser och påvisade nödvändigheten av att bibehålla och stärka staten även under socialismen för att det nya samhällssystemet ska kunna försvara sig mot imperialistiska stater.

Mao Tsetung har övertagit, försvarat och på ett skapande och omfattande sätt utvecklat marxismen-leninismen och därmed fört upp den på ett högre plan. Maoismen är marxismen-leninismen under den era i vilken imperialismen går mot sitt fullständiga sammanbrott och socialismen rycker fram till en världsomfattande seger.

Mao Tsetung har vidareutvecklat praktiskt taget alla beståndsdelar i marxismen-leninismen: läran om motsättningarna, läran om partiet, läran om klasståndpunkten, läran om masslinjen, läran om folkkriget, läran om imperialismen, läran om den nationellt-demokratiska revolutionen och dess förbindande med den socialistiska revolutionen i den koloniala och halvkoloniala världen, läran om det socialistiska uppbygget, läran om kulturrevolutionen, m.m. Detta språng i marxismen-leninismens utveckling grundar sig på det senaste halvseklets erfarenheter av socialistiska och nationelltdemokratiska revolutioner. Det är bl.a. genom sin ihärdiga och långvariga kamp mot Chrusjtjov-Brezjnev-revisionismen, som Mao Tsetung så framgångsrikt kunnat försvara och vidareutveckla marxismen-leninismen. Sovjetrevisionisternas maktövertagande och den därmed inledda reträtten tillbaka till kapitalismen, blev en varningssignal för marxist-leninisterna i hela världen. Det var i detta läge som Mao Tsetung utarbetade läran om den moderna revisionismen och om kulturrevolutionen, tack vare vilken Kina kunde undvika att slå in på samma väg som Sovjetunionen. Tack vare kulturrevolutionen kan nu det kinesiska folket avancera mot det klasslösa kommunistiska samhället. Världsrevolutionen omfattar länder och folk över hela världen; överallt kämpar det arbetande folket samma klasskamp i teoretiska och ideologiska, ekonomiska och politiska, legala och illegala, fredliga och militära former. Denna kamp, som utan tvivel kommer att leda till seger för arbetarklassen och de förtryckta folken, till socialismens seger, återspeglas i och vägleds ofta av maoismen. Därför kommer allt fler till insikt om att ingen i dag i längden framgångsrikt kan försvara arbetarklassens och folkets intressen och besegra imperialismen utan att studera, tillägna sig och i praktiken tillämpa maoismen. Maoismen är marxismen-leninismen i dess hittills högsta stadium.

Marxistisk dialektisk metod – den enda vetenskapliga kunskapsmetoden. Den skapades av Marx och Engels och har under nya historiska betingelser vidareutvecklats av Lenin, Stalin och Mao Tsetung. Det är vetenskapen om de mest allmängiltiga lagarna för naturens, samhällets och tänkandets utveckling. Den marxistiska dialektiska metoden utgör en beståndsdel av marxismens filosofi – den dialektiska och historiska materialismen. Den marxistiska dialektiken skapades och utvecklades i kamp mot den ovetenskapliga metafysiska metoden (jfr Metafysik); den är också diametralt motsatt Hegels idealistiska dialektik. Den marxistiska dialektiska metoden har följande karaktärsdrag: 1) den betraktar naturen som en sammanhängande enhetlig helhet, där ting och företeelser är beroende av varandra, betingar varandra; allt befinner sig i växelverkan; 2) den betraktar naturen som ett tillstånd av ständig rörelse, förändring, förnyelse, där alltid någonting uppstår och utvecklas, där någonting förstörs och går under; allt befinner sig i rörelse och förändring; 3) den betraktar naturens utveckling som en process, i vilken det som resultat av en ackumulation av obetydliga och gradvisa kvantitativa förändringar sker en språngartad övergång till öppna, genomgripande kvalitativa förändringar; kvantitativa förändringar övergår i kvalitativa. Enligt dialektiken är utveckling inte endast en enkel upprepning, utan en rörelse framåt — från ett lägre stadium till ett högre, inte en rörelse i cirkel, utan en rörelse längs en uppåtgående linje, en rörelse i spiral; 4) den utgår ifrån att tingen och företeelserna i naturen kännetecknas av inre motsättningar, att allt har sin negativa och positiva sida, att allt har sin uppgång och nedgång, att kampen mellan det gamla och det nya är utvecklingsprocessens innebörd; kampen mellan motsatserna leder framåt. Dessa teser om naturens utveckling gäller i sin helhet också för samhällsutvecklingen. Varje samhällsekonomisk formation (ex.vis slavsamhället, feodalismen, kapitalismen, socialismen) utgör en enhetlig helhet, där enskilda sidor och företeelser (produktionssätt, politisk struktur etc.) sammanhänger med varandra och befinner sig i växelverkan. Sociala idéer och politiska inrättningar, som har sina rötter i samhällets grundval, påverkar i sin tur densamma. Det faktum att flera samhällsekonomiska formationer avlöst varandra under historiens gång vittnar om att allt även i samhällslivet befinner sig i rörelse och förändring. Övergång från ett samhällssystem till ett annat utgör en språngartad, revolutionär övergång från ett kvalitativt tillstånd till ett annat kvalitativt tillstånd som resultat av en anhopning av kvantitativa förändringar. Innebörden av denna utvecklingsprocess är i alla klassantagonistiska samhällen kampen mellan klasserna, som uttrycker motsättningen i själva produktionssättet, motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden.

Den marxistiska dialektiken räknar, förutom det ovan sagda, också en rad kategorier som kompletterar den materialistiska dialektiken med nya viktiga teser (jfr Väsen och företeelse, Form och innehåll, Historiskt och logiskt, Tillfällighet och nödvändighet, Möjlighet och verklighet etc). Den materialistiska dialektiken är också en kunskapsteori. Endast med den dialektiska utvecklingsteorins hjälp kan man fatta kunskapen som en process, se hur den mänskliga kunskapen utvecklas historiskt och logiskt, blottlägga begreppens dialektiska natur etc. Dialektiken är också logik — läran om den dialektiska karaktär som tänkandes lagar och former har.

I motsats till metafysiken, som är den metodologiska basen för borgerliga teorier om kapitalismens “evighet” och för reformistiska och revisionistiska teorier om “kapitalismens fredliga inväxande i socialism”, beväpnar den marxistiska dialektiken arbetarklassen och proletariatets parti med klara kunskaper om de objektiva lagarna för samhällets utveckling och revolutionära omvandling. Den lär att man – för att kunna bedriva en revolutionär politik – måste orientera sig på de samhällskrafter som är stadda i utveckling och har en framtid, måste se framåt och inte bakåt, måste vara revolutionär och inte reformist, måste blottlägga och lösa motsättningarna i stället för att dölja desamma och att man måste bedriva en oförsonlig proletär klasskampspolitik. Den marxistiska dialektiken motiverar nödvändigheten och lagbundenheten av att förtryckta klasser gör revolution, och lär, att endast ett revolutionärt språng, en social revolution är i stånd att på ett genomgripande sätt tillintetgöra grundvalarna för utsugarsystemet och förverkliga övergången till uppbygget av ett socialistiskt samhälle. (Jfr även Företeelsernas allmänna samband, växelverkan, Rörelse, Nytt och gammalt, Kvantitativa förändringars övergång i kvalitativa, Motsatsernas kamp, Språng etc.).

Marxistisk filosofisk materialism – den högsta, vetenskapliga, helt konsekventa formen av materialism. Den skapades av Marx och Engels och har sedan vidareutvecklats av Lenin, Stalin och Mao Tsetung. Den marxistiska filosofiska materialismen utgör en vetenskapligt-filosofisk tolkning av den objektiva världen och bildar tillsammans med den dialektiska metoden den dialektiska materialismen – de marxist-leninistiska partiernas världsåskådning.

Den marxistiska filosofiska materialismen skiljer sig radikalt från alla tidigare materialistiska filosofier. För det första sammanhänger den intimt med den dialektiska metoden och för det andra förklarar den inte bara naturens utan också samhällslivets företeelser. Den förmarxistiska materialismen var endast iakttagande, den förklarade endast världen. Den marxistiska materialismen utgör ett mäktigt vapen inte bara för att vinna kunskap om världen utan också för dess revolutionära omvandling. På samma sätt skiljer den sig på ett avgörande sätt från tidigare materialistiska filosofier genom sin klara klasståndpunkt: den uttrycker det revolutionära proletariatets intressen i kampen mot kapitalismen och alla former av utsugning, i kampen för att störta kapitalismen och för upprättandet av proletariatets diktatur.

Den marxistiska filosofiska materialismen står i diametral motsättning till idealismen (jfr). Den utgår från att materien existerar evigt att världen utvecklas enligt materiens rörelselagar och för sin utveckling inte har behov av någon slags ”världsande” eller Gud. Hela mångfalden av kroppar i naturen       — allt ifrån de minsta atompartiklar till de mest gigantiska planeter, från de minsta bakterier till människan – utgör materia i olika former och i olika utvecklingsstadier. Den marxistiska materialismen betraktar materien som en objektiv realitet, som existerar oberoende av vårt medvetande och hävdar att materien är det primära (grundläggande) medan medvetandet är det härledda och självt utgör resultatet av materiens utveckling. I motsats till idealismen, som bestrider möjligheten att nå kunskap eller förvränger kunskapsprocessens natur, utgår den marxistiska filosofin ifrån att världen och dess lagbundenheter kan uppfattas och att det inte finns några gränser för kunskapsprocessen. Marxismen påvisar att kunskapen sammanhänger med människornas praktik, att praktiken är sanningens kriterium.

Den marxistiska filosofiska materialismen har följande viktiga karaktärsdrag: 1) den hävdar att världen är materiell och att världen utvecklas enligt materiens rörelselagar; 2) den hävdar att materien är det primära och medvetandet det härledda; 3) den hävdar att den materiella världen och dess lagbundenheter kan uppfattas och att den vetenskapliga kunskapen är objektiv.

Masslinjen och folkmassorna – teorin om massornas roll i historien. Den marxistiska samhällsvetenskapen uppstod och utvecklades i kamp mot den reaktionära, idealistiska sociologin, som förnekar den objektiva karaktären av samhällsutvecklingens lagar och folkmassornas avgörande roll i historien. Den borgerliga sociologin anser samhällets historia vara följden av medvetandets, idéernas utveckling, resultatet av framstående personligheters handlingar — kungars, härförares, härskares handlingar. Denna subjektivistiska åsikt leder till att man föreställer sig historien som ett kaos av tillfälligheter som framstående personligheter ordnar upp. I alla tider och i alla länder har det sedan klassamhällets uppkomst funnits de, som hävdat att folket utgör en blind, trög massa, som i sig själv inte har någon betydelse i historien och ingenting kan göra själv. Alla historiska händelser betecknar de som utslag av den ena eller andra ”hjältens” önskningar och vilja att handla. Under imperialismen dominerar den subjektivistiska teorin om “framstående” personligheters roll såsom de som skapar historia och hävdar idén om ”hjältarna och massan” medan folkmassornas avgörande roll i historien förnekas. Direkt eller indirekt hävdar de faktiskt också teorin, att massornas deltagande i politiken bara skulle leda till anarki. Under samma förevändning förnekas i själva verket massornas roll också av reformister, revisionister och opportunister. Därför deras strävan att så mycket som möjligt begränsa massornas verkliga inflytande och makt i alla sammanhang, och att ersätta detta inflytande och lägga avgörandena i händerna på ett fåtal (byråkrater, tjänstemän, experter).

I motsats till bourgeoisins reaktionära teorier betraktar marxismen-leninismen samhällets utveckling som en strängt lagbunden natur-historisk process, som är oberoende av människors och den ena eller andra personlighetens vilja och önskningar. Samhällssystemet under varje historisk epok bestäms inte av enskilda personer utan av sättet att producera materiella nyttigheter. Produktionssättet bestämmer det sociala, politiska och andliga livets utveckling i samhället. Produktionssättet bestäms i sista hand av de materiella produktivkrafternas utvecklingsnivå. Förändringar i produktivkrafterna framkallar förändringar i produktionsförhållandena. Det mänskliga samhällets historia uppträder därför i första hand som historien om produktivkrafternas och produktionsförhållandenas utveckling, som historien om hur produktionssätt på en lägre nivå ersatts av produktionssätt på en högre nivå. Men eftersom produktionens huvudkraft är de som producerar materiella nyttigheter, dvs de arbetande massorna, så är samhällets historia i första hand de arbetande massornas, folkets historia.

“Folket, och folket allena, är den drivande kraften som gör världshistorien”

(Mao Tsetung, Citatboken, s. 108).

I produktionen av materiella nyttigheter säkerställer folkmassorna samhällets existens och dess framåtskridande och är därför den avgörande kraften i samhällets utveckling. Folkmassorna skapar också väldiga skatter av andlig kultur.

Folkmassornas roll i historien är praktiskt bevisad. Revolutionernas och den nationella befrielserörelsens historia vittnar om, att när väl massorna kommit i rörelse så avgör de med sitt deltagande kampens förlopp och utgång. I de fall när försök har gjorts att genomföra revolutionära omvälvningar med hjälp av endast en liten grupp människor, har sådana rörelser antingen helt lidit nederlag eller slutat med endast obetydliga förändringar. “Om vi försökte gå till offensiv när massorna ännu inte väckts upp skulle det vara äventyrspolitik. Om vi envisades med att leda massorna till att göra något mot deras vilja, skulle vi säkert misslyckas. Om vi inte ryckte fram när massorna kräver framryckning skulle det vara högeropportunism” (Mao Tsetung, Citatboken, s. 115).

Folkmassornas roll i historien, i samhällets utveckling, beror på de konkreta historiska betingelser under vilka de lever, vilka klasser de består av, vilken samhällsklass som leder massorna, hur pass organiserade och medvetna massorna är, i vilken mån de är medvetna om sina intressen och mål. Graden av folkmassornas organisation och medvetenhet beror inte bara på ekonomiska och samhälleliga betingelser, utan också på i vilken mån progressiva idéer och teorier vunnit spridning bland och omfattas av massorna. I vår tid är det endast proletariatet som är i stånd att kring sig samla de förtryckta massorna i stad och på land, leda dem till storms mot kapitalismen och avskaffa alla former av utsugning. Proletariatets ledarskap framgår i första hand av den ställning som det intar i den kapitalistiska produktionen. Proletariatet sammansvetsas, organiseras och disciplineras av själva den kapitalistiska produktionsprocessen. En avgörande roll vid proletariatets organisering och sammansvetsning spelar det marxist-leninistiska partiet, som med sina kunskaper om objektiva ekonomiska lagar och med sin socialistiska ideologi anvisar de närmaste kampuppgifterna och slutmålet för arbetarklassens och massornas kamp. Utan ett kommunistiskt parti beväpnat med den marxist-leninistiska teorin, skulle arbetarklassens och massornas rörelse vara dömd till spontantitet, till ett irrande i mörker, till oräkneliga offer.

“Marxismen skiljer sig från alla andra socialistiska teorier genom att den på ett utomordentligt sätt förenar en absolut vetenskaplig nykterhet i analysen av det objektiva sakläget och det objektiva utvecklingsförloppet med det bestämdaste erkännande av betydelsen av den revolutionära energi, den revolutionära skaparkraft och det revolutionära initiativ, som ådagalägges av massorna och självfallet också av enskilda personligheter, grupper, organisationer och partier, vilka förmår söka sig fram till och realisera förbindelsen med den ena eller andra klassen”

(Lenin, Mot bojkotten, Samlade skrifter i urval, Stockholm 1951, b.6, s. 159).

För det marxist-leninistiska partiet är masslinjen, dvs att i allt partiets handlande förlita sig på massornas stöd, av största betydelse. Partiet är nämligen inte något självändamål, utan är arbetarklassens och det arbetande folkets instrument för att uppnå social, politisk och ekonomisk frigörelse, i kamp för den socialistiska revolutionen, upprättandet av proletariatets diktatur och uppbygget av socialismen.

”Hur aktiv denna ledande grupp än må vara, kommer dess aktivitet inte att bli något annat än en handfull människors fruktlösa bemödanden därest den inte förbindes med massornas aktivitet. Om å andra sidan massorna ensamma är aktiva, utan en stark ledande grupp som på ett riktigt sätt organiserar deras aktivitet, kan den varken upprätthållas under längre tid, föras framåt i rätt riktning eller höjas till en hög nivå”

(Mao Tsetung, Citatboken, s. 119).

Det marxist-leninistiska partiets förhållande till massorna anges av formeln ”från massorna och till massorna “, som präglats av Mao Tsetung.

“Detta innebär: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer) gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem och omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar”

(Mao Tsetung, Citatboken, s. 116).

Materia – den objektiva verklighet som möter oss i förnimmelser, en verklighet som existerar utanför och oberoende av vårt medvetande. Världen är materiell till sin natur. Materien är evig och oändlig. Materia kan inte skapas och inte förstöras. Materien befinner sig i ett tillstånd av ständig rörelse och förändring. I världen finns ingenting annat än en i rörelse stadd materia i en mångfald av företeelser. Världens enhet består i att den är materiell.

För den metafysiska materialismen var det kännetecknande att den uppfattade materien som en trög massa, som kunde sättas i rörelse endast som resultat av yttre påverkan. Den dialektiska materialismen bestrider dessa felaktiga föreställningar och hävdar att rörelse kännetecknar det inre i själva materien, att det inte kan finnas någon materia utan rörelse, precis som det inte kan finnas någon rörelse utan materia. Tid och rum utgör former för materiens existens.

Marxismen lär att man inte får likställa definitionen materia såsom en filosofisk kategori med de enskilda fysiska teorierna om materiens uppbyggnad, teorier som skiftar i takt med vetenskapens utveckling. Upptäckter på fysikens och andra naturvetenskapers område kan endast precisera bilden av materiens uppbyggnad, men kan inte upphäva den filosofiska läran om materien såsom en materiell verklighet. De naturvetenskapliga kunskaperna om materiens uppbyggnad och rörelseformer förändras i takt med praktikens och vetenskapens utveckling. Materien utvecklas också ständigt och dess egenskaper förändras. Men orubblig förblir dess viktigaste och mest allmängiltiga egenskap: att materien är den objektiva verkligheten, att den existerar utanför och oberoende av vårt medvetande och att den påverkar våra sinnen. Idealisterna, som alltid bekämpat och bekämpar materialismen, proklamerar begreppet materia som ovetenskapligt och själva materien som någonting som inte finns. Naturvetenskapens utveckling, liksom den samhällshistoriska utvecklingen, bekräftar emellertid allt klarare riktigheten av de slutsatser den dialektiska materialismen dragit, bekräftar tesen om världens materiella natur och enhet.

Materialism – den ena av filosofins två huvudriktningar. Materialismen ger det enda riktiga, vetenskapliga svaret på filosofins huvudfråga – om tänkandets förhållande till varat. I motsats till idealismen (jfr) förklarar materialismen materien som det primära, och medvetandet, tänkandet som det härledda. Materialismens högsta form är den marxistiska filosofiska materialismen (jfr), som övervunnit bristerna och svagheterna i tidigare materialistiska läror. I sin utveckling stödjer sig materialismen på naturvetenskapen. Under filosofins hela historia har den filosofiska materialismen varit en världsåskådning för progressiva samhällsklasser, som kämpat för framåtskridande och varit intresserade av vetenskapens fortsatta utveckling.

Materialismen såg dagens ljus i det antika Österns länder, i Babylon och Egypten, Indien och Kina. Den utvecklades vidare i det antika Greklands joniska kolonier och i slutet av VII och början av VI århundradet före vår tideräknings början under en epok, då de antika grekiska stads-staterna uppstod och hantverk och handel kraftigt utvecklades i dem. De antika grekiska tänkarnas materialistiska världsåskådning hängde intimt samman med vetenskapens första stapplande steg. De antika grekiska filosoferna var också samtidigt naturforskare. Företrädarna för den s.k. joniska filosofin med dess främsta kärna (Thales, Anaximander, Anaximenes) i spetsen, utvecklade en spontant materialistisk och naivt dialektisk världsåskådning. Huvudfrågan i deras filosofi var ursprunget, urmaterien. Thales ansåg vattnet vara alla tings ursprung, Anaximander – en obestämd materia, apeiron och Anaximenes — luften. Senare förkunnade Heraklit, att världen varit, är och för evigt kommer att förbli en brinnande eld, som lagbundet flammar upp och lagbundet falnar. Engels skrev om den joniska filosofin: ”Här framför oss tecknas redan helgjutet den ursprungliga spontana materialismen, som i sin utvecklings första stadium högst naturligt räknar med en självklar enhet i den oändliga mångfalden av naturföreteelser och söker den i någonting bestämt-kroppsligt, i någonting speciellt, som Thales i vattnet” (Naturens dialektik, s. 147, ry.). De antika grekiska filosoferna, som tog olika materiella element som grundval för världen, betraktade den som ett enhetligt helt, som en oändlig process av förändringar och omvandlingar i dessa urämnen. Alla dessa filosofer var, som Engels sa, medfödda dialektiker. Deras föreställningar om sammanhanget i företeelserna var resultat av direkta betraktelser. Denna naiva, men till sitt väsen riktiga dialektiska världsåskådning kom främst till uttryck hos Heraklit. Materialismens fortsatta utveckling sammanhänger främst med Anaxagoras, Empedokles, Demokrit, Epikur och Lucretius Carus. Demokrit, Epikur och Lucretius var företrädare för antikens atomistiska materialism. Som grund för allt tog de atomerna, de minsta tänkbara partiklar som inte kan klyvas, som man inte kan tränga in i och som rör sig i en oändlig tomhet. Ur alla möjliga slags föreningar av dessa partiklar, olika till formen, uppstod enligt deras mening hela mångfalden av naturföreteelser. Det skulle finnas en oändlig mängd världar. De skulle ha uppstått ur virvelvindsliknande atomrörelser. En del världar uppkommer, andra förintas. Den atomistiska materialismen riktade sig mot idén om och tron på skapande gudar och överhuvud taget all vidskepelse. Dessa filosofer förnekade själens odödlighet och ansåg att själen är materiell och består av de lättaste atomer.

Under medeltiden var idealismen och skolastiken dominerande. Filosofin hade ställts i prästerskapets tjänst. Vissa materialistiska tendenser i skolastiken visade sig hos nominalisterna. Nominalisterna hävdade, att allmänna begrepp inte existerade före tingen – som de extrema realisterna hävdade — utan var endast angivelser av enstaka konkreta ting. Vetenskapens utveckling och materialismens pånyttfödelse hängde samman med det feodala samhällets upplösning och uppkomsten av ett nytt, kapitalistiskt produktionssätt.

De stora geografiska upptäckterna i slutet av 1400- och början av 1500-talet (upptäckten av Amerika, sjövägen till Indien, världsomseglingarna) bevisade att jorden är rund. Den polske vetenskapsmannen Kopernikus förkastade den av kyrkan hävdade tesen att jorden är orörlig och skulle befinna sig i universums centrum. Han utvecklade det heliocentriska systemet, enligt vilket jorden kretsade kring solen, och utdelade därmed ett förkrossande slag mot den medeltida kyrkans världsåskådning. Kepler och Galilei vidareutvecklade, i kontrast till det ptolemaiska systemet, ett vetenskapligt heliocentriskt system, trots att kyrkan hade förbjudit denna lära och dess anhängare utsattes för grymma förföljelser. Den nya materialistiska filosofin som generaliserade de vetenskapliga landvinningarna, stod i motsättning till skolastiken och kyrkans auktoriteter och vände sig till erfarenheten såsom den enda läraren, och till naturen såsom ett äkta objekt för filosofin. Denna materialistiska filosofi uttryckte den nya, borgarklassens ideologi. Materialismens grundläggare i den nya tiden var den engelske filosofen F. Bacon. Han började bekämpa skolastiken och försvarade en kunskap baserad på erfarenhet; han ansåg förnimmelserna, erfarenheten vara källan till kunskap. Fastän Bacons materialism innehöll mekaniska tendenser, så var den ännu inte ensidigt mekanisk.

Hos Hobbes, som systematiserade Bacons materialism, fick materialismen en klart mekanisk karaktär. Den franske filosofen Descartes utvecklade i sin fysik en mekanisk materialism, och blev i filosofin kvar i dualismens positioner, enligt vilka världen är både materiell och andlig. Filosofen Gassendi återuppväckte Epikurs atomistiska materialism och bekämpade Descartes’ idealistiska metafysik. Den framstående holländska filosofen Spinoza övervann Descartes’ dualism. Som grundval tog Spinoza en enda substans — naturen. Strävan att förstå världens enhet och förklara världen utifrån den själv, fick hos Spinoza uttryck i läran om substansen som sitt eget upphov. Trots en rad svagheter och brister innebar Spinozas filosofi ett stort framsteg i materialismens utveckling vid denna tid. På 1700-talet påverkade filosofen Locke den materialistiska kunskapsteorin; hans filosofi var inte fri från eftergifter gentemot idealism och agnosticism, men den utvecklade den materialistiska tesen om att de förnimmelser som sinnesorganen erhåller från den yttre världen, är kunskapens källa. Avsevärd betydelse hade den engelske filosofen Toland, som betraktade rörelsen som materiens huvudattribut.

Den franska materialismen (La Mettric, Holbach, Diderot, Helvetius o.a.) generaliserade naturvetenskapens framsteg på 1600- och 1700-talet, och var på tröskeln till den franska revolutionen 1789 den revolutionära bourgeoisins teoretiska vapen i kampen mot den feodala ideologin, och hade en militant, progressiv karaktär. De franska materialisterna uppträdde som kämpar för vetenskapliga framsteg, mot religiös vidskepelse, mot den idealistiska metafysiken. Men de kunde dock aldrig lämna den metafysiska materialismen, den mekaniska uppfattningen av rörelsen. Alla förändringar i naturen betraktade de som en rent kvantitativ tillväxt. De franska materialisterna var, precis som alla tidigare materialister, klara idealister när de skulle till att förklara samhällsföreteelserna.

En framträdande representant för den förmarxistiska materialismen var den tyske filosofen Ludwig Feuerbach. I kamp mot Hegels idealism hävade Feuerbach, att naturen existerar oberoende av medvetandet och att människan är en produkt av naturen. Han betraktade emellertid människan abstrakt, som en människa i allmänhet, och inte som en människa i ett konkret samhälls-historiskt skede, som förändrar den omgivande världen.

I sin förklaring av samhällsföreteelserna var han idealist. Feuerbach utsatte religionen för skarp kritik, men var inte i stånd att se religionens sociala rötter och upprättade i stället en ny religion – hjärtats och kärlekens religion. Tillsammans med Hegels idealism förkastade Feuerbach också dennes dialektik.

De ryska tänkarna Belinskijs, Herzens, Tjernysjevskijs och Dobroljubovs materialism innebar ytterligare ett framsteg. Deras materialism var militant och riktade sig mot det feodala och borgerliga förtrycket. Men inte heller de kunde utsträcka sin materialism till att förklara samhällsföreteelserna och ta steget fullt ut till en dialektisk materialism.

Först Marx och Engels, den enda konsekvent revolutionära klassens, proletariatets ideologer, som kritiskt bearbetade allt det som tidigare vetenskapligt och filosofiskt tänkande hade givit, blev i stånd att skapa en ny och samtidigt den enda vetenskapliga formen av materialism – dialektisk materialism (jfr).

Uppkomsten av den marxistiska filosofiska materialismen innebar inte bara en enkel fortsättning av den gamla materialismen. Den var ett språng framåt i det mänskliga tänkandets utveckling från dess gamla tillstånd till ett nytt, kvalitativt tillstånd.

Den marxistiska materialismen är organiskt förknippad med den dialektiska utvecklingsteorin. Det är en dialektisk materialism. Efter Marx och Engels har borgerliga filosofer och vetenskapsmän försökt återuppväcka de tidigare mekaniska, metafysiska formerna för materialismen, och ge den en vulgär karaktär. Marx och Engels bekämpade denna vulgära materialism, och Lenin utsatte den för en förintande kritik. Marx och Engels utsträckte för första gången materialismen till kunskapen om samhället och skapade en historisk materialism (jfr). Den marxistiska materialismens innebörd av ideologi för det revolutionära proletariatet uttrycks mycket klart i en av Marx’ Teser om Feuerbach:

“Filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den”

(Karl Marx och Friedrich Engels i urval, Stockholm 1965, s. 15).

Ur denna den marxistiska filosofiska materialismens karaktär framgår dess aktivitet, militans, partitagande karaktär, dess organiska samband med den proletära socialismen.

Medvetande – den högsta formen av den objektiva verklighetens återspegling i människans hjärna.

Människans medvetande

“… är en funktion av det särskilt komplicerade stycke materia, som kallas människans hjärna”

(Lenin, Materialism och empiriokriticism, Filosofiska arbeten, Stockholm 1942, s. 359).

Med samhälleligt medvetande menas summan av samhälleliga idéer, teorier, åsikter, som återspeglar betingelserna för det materiella samhällslivet, sättet att producera materiella nyttigheter. Medvetande uppkommer hos människan under hennes arbete, under hennes samhälleligt produktiva verksamhet. Medvetandet är därför en produkt av samhällsutvecklingen. Just i arbetsprocessen, under det att hon framställer produktionsredskap och påverkar naturen, blir människan medveten; hon blottlägger tingens egenskaper, skiljer väsentligt från oväsentligt, nödvändigt från slumpartat, får klart för sig de nödvändiga och lagbundna sammanhangen i företeelserna. I arbetsprocessen blir människan också medveten om sitt eget förhållande till den miljö som omger henne, till människorna som deltar i produktionsprocessen. Eftersom medvetande endast kan uppstå under samhälleligt arbete, så är t.o.m. de högst stående djuren berövade varje medvetande. Förekomsten av medvetande förutsätter förmåga till ett verksamt, insiktsfullt förhållande till den omgivande miljön, en förmåga som gör det möjligt att urskilja sig själv i denna miljö, att bestämma sitt förhållande till densamma, att organisera ett ändamålsenligt arbete. Vid en uppräkning av de nödvändiga moment i människans arbete, som skiljer henne från djurens “instinktiva arbetsformer”, betonar Marx människans ändamålsenliga verksamhet, något som djuren saknar. Psykets utveckling hos djuren utgör endast det mänskliga medvetandets s.a.s. förhistoria. Medvetandets uppkomst sammanhänger med språkets uppkomst, som är lika gammalt som medvetandet. Språkets utformning utövade ett enormt inflytande på medvetandets uppkomst och utveckling. Det artikulerade språkets uppkomst var en av de krafter som hjälpte människan att utveckla sitt medvetande, sitt tänkande.

Frågan om medvetandes förhållande till materien, till varat, är filosofins huvudfråga. I motsats till idealismen, som anser att “anden”, medvetandet är det primära, och varat, materien, naturen det härledda, utgår den marxistiska filosofiska materialismen från, att materien, som existerar utanför och oberoende av vårt medvetande, är det primära, eftersom denna är källan till förnimmelser, föreställningar, medvetande, medan medvetandet är det härledda, eftersom det är en återspegling av materien, en återspegling av varat. Medvetandets härledning från materien, från varat, kommer till uttryck i att medvetande uppstår först på ett visst stadium av materiens och naturens utveckling, att medvetande i form av idéer, teorier uppkommer hos människan först som resultat av en återspegling av den omgivande miljön, att det samhälleliga medvetandet i sin helhet – samhällets andliga liv – bestäms av villkoren för människornas materiella liv, av sättet att producera materiella nyttigheter. Människornas samhälleliga vara bestämmer deras samhälleliga medvetande. Sådant det samhälleliga varat är, sådana villkoren för det materiella samhällslivet är, sådana är också dess idéer, teorier, politiska åsikter, politiska institutioner. I och med att människornas samhälleliga vara förändras, så förändras också det samhälleliga medvetandet. Det samhälleliga medvetandet har olika former: politiska åsikter, filosofi, vetenskap, religion, konst etc. I ett klassamhälle är det samhälleliga medvetandet alltid klassbundet. Marxismens klassiker har inte bara förklarat medvetandets uppkomst, utan också medvetandets roll, idéernas roll i samhällsutvecklingen. De har påvisat att medvetandet, som alltså uppkommer på basis av det samhälleliga varat, i sin tur påverkar detta vara. Nya och progressiva idéer, åsikter, teorier, som återspeglar de progressiva samhällskrafternas intressen, underlättar i hög grad kampen mot det gamla och utlevade och bidrar till samhällets fortsatta framåtskridande.

Merarbete – ett överskott av arbete utöver det som krävs för att hålla arbetaren och hans familj vid liv som arbetare. Merarbetet förbrukas under merarbetstiden (jfr) och skapar en merprodukt (jfr). Arbetets uppdelning i nödvändigt arbete (jfr) och merarbete uppstår när arbetsproduktiviteten har ökat så mycket, att arbetaren börjar producera ett överskott av produkter, dvs en större kvantitet än som behövs för hans existens. Fr.o.m. då blir merprodukten en nödvändig förutsättning för det mänskliga samhällets utveckling.

“Merarbete överhuvud taget, såsom ett arbete vilket överstiger de givna behoven, måste alltid existera. Men under det kapitalistiska, precis som under slavsystemet osv, har det endast en antagonistisk form och kompletteras med fullständig sysslolöshet hos en viss del av samhället”

(Marx, Kapitalet, b.III, s. 832, ry.).

I samhällen som grundar sig på privatäganderätt till produktionsmedlen är det utsugarna som tillägnar sig merarbetet. I slavsamhället var hela arbetet ett arbete till förmån för slavägaren. Under feodalismen var bondens nödvändiga arbete på sin egen jordlott och hans merarbete på godsägarens åkrar mycket exakt avgränsade i tid och rum till godsägarens stora fördel. Under kapitalismen då kapitalisten köper arbetarens arbetskraft genom ett avtal mellan de två parterna, förefaller det som om merarbetet är betalt arbete. Så är dock inte fallet. Arbetaren får endast betalt för sin arbetskraft, inte för det merarbete som arbetskraften producerar under en del av arbetsdagen. Under slaveriet och feodalismen gick den produkt, som framställdes med merarbete, åt för att i stort sett tillgodose utsugarnas personliga konsumtion. Eftersom personlig konsumtion är begränsad så fanns det i dessa samhällen ingen obegränsad strävan att tillägna sig merarbete. Först i det kapitalistiska samhället, där merarbetet tar formen av mervärde (jfr), blir utsugarnas hunger efter merarbete omättlig. I takt med kapitalismens utveckling tillskansar sig kapitalisterna allt mera merarbete. Under socialismen är merarbetet ett arbete för hela samhället och det används för hela samhällets behov (för att utvidga produktionen, för att lägga upp reserver, till hälsovård, pensioner etc.). Merarbetet tryggar under socialismen en jämn stegring av hela det arbetande folkets levnadsstandard.

Medarbetstid – den tid under vilken arbetaren producerar materiella nyttigheter utöver dem, som krävs för reproduktionen av hans arbetskraft. I det kapitalistiska samhället med dess privatäganderätt till produktionsmedlen, söker kapitalisten att så långt det är möjligt förlänga merarbetstiden och därmed öka merprodukten (jfr), dvs att tillägna sig ännu mera obetalt arbete. Under slavtiden var hela slavens arbetstid obetald arbetstid, som slavägaren tillägnade sig helt. Men även här uppdelades arbetsdagen i nödvändig arbetstid och merarbetstid. Slavarna erhöll in natura ett minimum av livsförnödenheter från slavägarna. Resten av produkten av deras arbete tillägnade de sig helt. I det feodala samhället kan man tydligt upptäcka merarbetstiden, särskilt under den feodala utsugningens dagsverkesform, då bonden tvingades att gratis arbeta en stor del av veckan på godsägarens jord. Under kapitalismen är uppdelningen i nödvändig arbetstid och merarbetstid maskerad med arbetslönen, som ytligt sett kan verka vara betalningen för arbetarens hela arbete. I syfte att erhålla ytterligare profiter tillgriper kapitalisterna skilda slags metoder för att öka merarbetstiden, antingen genom att stegra arbetsintensiteten eller genom att direkt förlänga arbetsdagen. Under socialismen är merarbetstiden den tid, under vilken samhällets produkt framställs. Merarbetstiden är nödvändig även under socialismen, eftersom den arbetsprodukt som framställs under hela arbetstiden utnyttjas till hela det socialistiska samhällets bästa.

Merprodukt – den arbetsprodukt som arbetaren framställer utöver det som krävs för att reproducera hans arbetskraft. Merprodukten uppstod i det stadiet av mänsklighetens och produktivkrafternas utveckling, då de arbetande började producera ett visst produktöverskott. I och med uppkomsten av merprodukt uppstod också det privata ägandet av produktionsmedlen och utsugning av andra människor. Merprodukten skapas under merarbetstiden (jfr). Under slavtiden och feodalismen syftade utsugningen till att slavägare och feodaler skulle kunna tillägna sig merprodukten. Under kapitalismen är syftet kapitalisternas tillägnande av merprodukten i form av mervärde (fr). Merprodukten utnyttjas av utsugarna för personlig konsumtion och för att bygga ut produktionen. I de antagonistiska klassamhällena är samhällsproduktens uppdelning i nödvändig produkt och merprodukt ett uttryck för de oförsonliga motsättningarna mellan utsugare och utsugna. Under socialismen är merprodukten en helt annan sak än merprodukten under kapitalismen; den uttrycker inte utsugning längre. Precis som den nödvändiga produkten skapas den på grundval av samhällelig ägande av produktionsmedlen i socialistiska företag. Merprodukten är under socialismen en produkt avsedd för hela samhället och används för att utvidga produktionen och höja folkets levnadsstandard.

Mervärde – ett värde som skapas av lönearbetarens arbete utöver värdet av hans arbetskraft och som kapitalisten gratis tillägnar sig, dvs ett värde som arbetaren skapar med obetalt arbete. Marx påvisade då han undersökte det kapitalistiska produktionssättet, att ägaren av produktionsmedlen – kapitalisten — köper en särskild slags vara på marknaden, nämligen arbetskraft (jfr). Kapitalisten sammanför produktionsmedlen och arbetskraften i företag som han själv äger. De varor som därvid produceras utgör hans egendom, och deras värde överstiger värdet av de produktionsmedel och den arbetskraft som förbrukats på deras framställning, dvs värdet av det investerade kapitalet. Detta överskott av värde uppstår på så sätt, att arbetaren förbrukar endast en del av arbetsdagen för att skapa det värde som reproducerar hans arbetskraft. Men kapitalisten tvingar arbetaren att jobba hela arbetsdagen, dvs förlänger arbetsdagen utöver den nödvändiga arbetstiden (jfr). För att inte svälta ihjäl är arbetaren tvungen att under en viss tid av arbetsdagen arbeta helt gratis åt kaptalisten, dvs att inte bara förbruka det nödvändiga arbetet utan också merarbetet. Det värde som arbetaren skapar under merarbetstiden (fr) tillägnar sig kapitalisten helt gratis. Detta överskott av värde betecknade Marx som mervärde. Mervärdet skapas alltså av arbetarens merarbete, hans obetalda arbete. Syftet med den kapitalistiska produktionen, den viktigaste drivkraften för produktionens utveckling under kapitalismen är just att tillskansa sig mervärde. Storleken av det mervärde som arbetaren skapar beror på hur lång arbetsdagen är och på utsugningsgraden; dvs relationen mellan den del av dagen som arbetaren jobbar åt sig själv (nödvändig arbetstid) och den del då han arbetar uteslutande åt kapitalisten (merarbetstid). Kapitalisterna ökar mervärdet antingen genom en direkt förlängning av arbetsdagen (detta ger absolut mervärde, jfr) eller genom förkortning av den nödvändiga arbetstiden (som ger relativt mervärde, jfr). Marx påvisade att mervärdet är den gemensamma källan för utsugarklassernas inkomster i det borgerliga samhället, grunden för uppkomsten av profit (jfr), ränta (jfr) och jordränta (jfr), vilka utgör olika former av mervärde. Det mervärde som arbetaren skapar utnyttjas av kapitalisten för privat konsumtion, för att utvidga produktionen och för ackumulation. Utvidgning av produktionen skapar möjligheter för kapitalisten att tillägna sig en allt större mängd mervärde. Kapitalisten vill alltid tillskansa sig ett maximum av mervärde. Ackumulationen av kapital leder till en absolut och relativ utarmning av proletariatet (jfr). Det samhälle, vars motor och drivkraft är jakt på mervärde, döljer oundvikligen inom sig de djupaste motsättningar mellan produktivkrafter (jfr) och produktionsförhållanden (jfr). Detta framträder särskilt klart i samband med ekonomiska överproduktionskriser. Denna motsättning leder slutligen kapitalismen till dess undergång. Utgående från sin mervärdeteori gav Marx en mycket djupgående analys av klassförhållandena i det borgerliga samhället, upptäckte den ekonomiska grunden för proletariatets och bourgeoisins oförsonliga motsättningar, påvisade de olika borgerliga gruppernas gemensamma intresse av att tillskansa sig mervärde och samtidigt kampen mellan dem om fördelningen av detta mervärde. Mervärdelagen är den lag som driver kapitalismen och utgör kapitalismens ekonomiska grundlag. Lenin brukade beteckna mervärdeteorin som hörnstenen i Marx ekonomiska lära. Den ger den grundläggande förklaringen till kapitalismens nödvändiga undergång.

Mervärdeskvot – uttrycker graden av kapitalisternas utsugning av arbetarna, vilken fastställs av mervärdets (m) förhållande till det variabla kapitalet (v). Mervärdekvoten visar hur stor del av arbetsdagen arbetaren använder för att reproducera sin arbetskraft och hur stor del han arbetar gratis åt kapitalisten. Låt oss säga att värdet av arbetskraften-lönen (v) är lika med 100 kronor och det för dess reproduktion krävs 4 timmar. Under arbetsdagen som är 8 timmar skapas ett värde som är lika med 200 kronor. Om nu arbetaren på 4 timmar skapar ett värde som är lika med 100 kronor — värdet av arbetskraften – så skapar han under övriga 4 timmar ett mervärde (m) som är lika med 100 kronor. Då blir mervärdekvoten (m’) denna:

I takt med kapitalismens utveckling ökar graden av utsugning av arbetarklassen, dvs mervärdekvoten.

Metafysik – en ovetenskaplig metod att tolka naturföreteelser såsom enstaka, isolerade från varandra och oföränderliga, dvs en metod diametralt motsatt dialektiken, som betraktar företeelserna i deras utveckling, förändring och ömsesidiga samband. Den metafysiska metoden var ett historiskt betingat steg i den mänskliga kunskapens utveckling. Naturens sönderdelning i dess enskilda delar, sönderdelningen av olika företeelser och föremål i naturen i bestämda klasser, var en högst viktig betingelse för de väldiga framsteg som naturvetenskapen gjorde på 1400—1700-talen. Men denna studiemetod efterlämnade en vana som ledde till att man betraktade föremålen och företeelserna oberoende av deras samband, utveckling och förändring.

“För metafysikern är tingen och deras tankeavbilder, begreppen, isolerade och avsedda att betraktas ett efter ett utan inbördes sammanhang, de är fasta, oföränderliga, en gång för alla givna undersökningsobjekt. Metafysikern tänker i idel oförmedlade motsatser. Hans tal är ja, ja och nej, nej; vad därutöver är, det är av ondo”

(Engels, Anti-Dühring, Stockholm 1955, s. 31).

Metafysikerna ser i naturen en slumpmässig samling föremål och företeelser, som är oberoende och isolerade från varandra. Kännetecknande för metafysikernas syn på naturen är, att de ser den som ett tillstånd av lugn och orörlighet, stagnation och oföränderlighet. De ser utvecklingsprocessen som en enkel tillväxtprocess, där kvantitativa förändringar inte leder till kvalitativa sådana. Metafysiken förnekar den inre motsägelsen i föremålen och hävdar att källan till utvecklingen är en konfrontation mellan motsatta yttre krafter.

I och med att Marx och Engels skapade den dialektiska materialismen och i och med naturvetenskapens utveckling, har den metafysiska världsåskådningen lidit fullständigt fiasko. Men det hindrar inte att de reaktionära krafterna alltjämt håller fast vid metafysiken i sina försök att vrida historiens hjul bakåt. Den metafysiska metoden tjänar idag som ett verktyg för försvar av den moderna kapitalismen och för kamp mot massornas revolutionära rörelse och mot socialismen. Såväl bourgeoisins ideologer som kapitalets reformistiska hantlangare framträder i dag som metafysiker. De försöker bevisa att kapitalismen är en ”naturlig företeelse” och “evig”. Reformisterna och revisionisterna söker med den metafysiska metoden att dölja det kapitalistiska samhällets motsättningar och söker “bevisa” att övergången från kapitalism till socialism (som de i ord erkänner för att lura massorna) måste ske utan språng, utan en proletär revolution genom ”kapitalismens fredliga inväxande i socialism”. Metafysiken är de reaktionära krafternas teori i det moderna samhället.

Militarism – de kapitalistiska staternas reaktionära politik, som syftar till att öka deras militära slagkraft och att förbereda erövringskrig. Denna politik präglar särskilt kapitalismens imperialistiska stadium. Militarismens tillväxt är följden av de kapitalistiska ländernas kamp för en omfördelning av en redan uppdelad värld, kamp om kolonier och inflytelsesfärer, av de stora imperialistiska ländernas strävan till världsherravälde. Den imperialistiska bourgeoisin utnyttjar sitt lands militära styrka till att undertrycka arbetarrörelsen i de kapitalistiska länderna och den nationella befrielserörelsen i koloniala, halvkoloniala och beroende länder. Monopolen utnyttjar militariseringen av ekonomin, kapprustningen och krigen som en av vägarna för att erhålla monopolprofiter. Efter andra världskriget har det skett en väldig ökning av militarismen i de ledande kapitalistiska länderna som har gått in i aggressiva militärblock, vilka skapats av reaktionära kretsar i imperialiststaterna, i första hand USA. Det sker en ökning av de väpnade styrkorna och de statliga militärutgifterna, det anläggs militärbaser etc. En oundviklig följd av militarismen är en militarisering av de kapitalistiska ländernas näringsliv, vilket åtföljs av en kraftigare utveckling av den statsmonopolistiska kaptalismen och en fortsatt skärpning av kapitalismens allmänna kris. I produktionssfären kommer militariseringen till uttryck i att det sker en i absoluta och relativa tal betydande ökning av produktionen i krigsindustrin och den industri som fungerar som dess underleverantörer; samtidigt sker givetvis en relativ, ja ibland också absolut minskning av den civila produktionen. Den ökande militariseringen och de stigande militärutgifterna har en mycket skadlig inverkan på de arbetande massornas läge, eftersom denna utveckling leder till stigande skatter, till inflation och prisstegringar på konsumtionsvaror, till arbetslöshet inom den civila produktionen, till inskränkningar i statens utgifter för skolor, sjuk- och hälsovård etc. Samtidigt betyder militariseringen ett improduktivt slöseri av enorma materiella, personella och finansiella resurser. Den ökar disproportionerna i den kapitalistiska produktionen och leder till rubbningar i penningcirkulationen och finanserna. Militarismen är ett av uttrycken för kapitalismens parasitära och ruttna karaktär under sitt imperialistiska skede. I det att militarismen utlöser en intensiv produktionsökning inom krigsindustrin och branscher som har samband med densamma, kan den utlösa en temporär tillväxt för hela industriproduktionen och uppskjuta den ekonomiska överproduktionens ankomst. Men militariseringen av ekonomin kan aldrig upphäva de motsättningar som orsakar dessa kriser. Tvärtom, genom att öka utarmningen av folkmassorna fördjupas endast motsättningarna genom denna militarisering och görs de ekonomiska kriserna än skarpare.

Modern revisionism – de revisionistiska och reformistiska strömningar som under de senaste decennierna vunnit insteg i den kommunistiska arbetarrörelsen; framförallt den revidering av grundläggande principer som inleddes och fick stark näring i och med SUKP:s 20:e kongress 1956 och den s.k. avstaliniseringen. Den moderna revisionismen förnekar i teori och praktik marxismen-leninismens grundläggande principer. Den förklarar att den proletära revolutionen och proletariatets diktatur inte är någon historisk nödvändighet för övergången från kapitalism till socialismen och kommunismen, den förnekar det marxist-leninistiska partiets ledande roll och den motsätter sig de leninistiska principerna för partiets uppbyggnad, i första hand den demokratiska centralismen.

Den moderna revisionismen fick sitt första programmatiska uttryck i den särskilda linje och politik som antogs av Jugoslaviens kommunisters förbund. Vid kommunist- och arbetarpartiernas världskonferenser i Moskva 1957 och 1960 fördömdes den jugoslaviska revisionismen mycket skarpt och det gjordes till en uppgift för partierna att ytterligare avslöja de jugoslaviska revisionisterna och aktivt bekämpa deras mot marxismen-leninismens riktade idéer. Men det dröjde inte länge förrän Chrusjtjov-revisionisterna, som tillvållat sig makten i Sovjetunionens kommunistiska parti och sovjetstaten, fann sina meningsfränder just i Tito-revisionisterna. SUKP-ledningen strök ett streck över alla politiska och ideologiska meningsskiljaktligheter och inlemmade utan övriga marxist-leninistiska partiers hörande de jugoslaviska revisionisterna i den kommunistiska gemenskapen. Detta var ingen tillfällighet. Redan tidigare hade SUKP-ledningen anammat vissa revisionistiska åsikter, som t.ex. teorin om den fredliga parlamentariska övergången till socialismen och förvanskat den leninska läran om krig och fred, fredlig samlevnad m.m. Efter 1960 skedde en snabb reträtt bort från marxismen-leninismen. SUKP fastslog programmatiskt möjligheten av en socialistisk seger genom att kommunistiska partier vinner majoritet i borgerliga parlament; proletariatets diktatur ersattes med “hela folkets stat”, proletariatets klassparti ersattes med ”hela folkets parti” och profitsystemets och den personliga vinningens principer återinfördes. I och med denna utveckling öppnades portarna på vid gavel för en allmän flykt från marxismen-leninismen i de flesta kommunist- och arbetarpartier. I dag har de flesta av de gamla kommunist- och arbetarpartierna såväl i teori som praktik förvandlats till reformistiska partier och bihang till de socialdemokratiska partierna. Sovjetunionen och de socialistiska länder som följde Sovjetunionens exempel, har tagit stora kliv tillbaka till kapitalismen; det arbetande folkets makt har gått förlorad och i dag styrs dessa länder av en byråkratbourgeoisi bestående av byråkrater, teknokrater och partifunktionärer. Endast i Folkrepubliken Kina, Albanien, Demokratiska folkrepubliken Korea, Demokratiska republiken Vietnam har de revolutionära marxist-leninistiska krafterna visat sig starka nog att slå tillbaka revisionisternas attacker mot marxismen-leninismen och upprätthålla arbetarklassens och det arbetande folkets makt; endast ett fåtal kommunistiska partier i den kapitalistiska världen lyckades avvärja en revisionistisk utveckling. Men över hela världen har det i samma takt som de gamla kommunistiska partierna blivit revisionistiska, uppstått nya marxist-leninistiska partier och organisationer som startat arbetet på att bygga upp en ny revolutionär kommunistisk världsrörelse. (Jfr också Revisionism).

Monopolprofit – den profit som monopolen erhåller som resultat av deras herravälde i den ena eller andra branschen eller utbytessfären, och som betydligt överstiger den vanliga (genomsnittliga) profiten. De kapitalistiska monopolens målsättning är att erhålla höga monopolprofiter, ja detta är monopolkapitalismens själva drivkraft. Den allmänna grundvalen för monopolprofiten, liksom för varje annan kapitalistisk profit, är mervärdet (jfr). De medel som säkerställer höga monopolprofiter är: utsugning av arbetarklassen, bondeklassen och småföretagarna i det ”egna” landet, en utsugning som drivs till sin yttersta gräns genom en ständig stegring av arbetsintensiteten med hjälp av olika utsvettningsmetoder; en omfördelning av mervärdet inom kapitalistklassen, varvid småföretagen och de ickemonopoliserade företagen ofta inte ens erhåller den genomsnittliga profiten; förslavande och systematisk utplundring av folken i koloniala, halvkoloniala och avhängiga länder; och slutligen också genom en militarisering av näringslivet och krig, som ger monopolen stora krigsbeställningar betalda med skattemedel till höga priser. Strävan att erhålla höga monopolprofiter ger upphov till en mycket hård konkurrenskamp mellan stormonopolen och till att kapitalet koncentreras och centraliseras. Denna monopolkapitalisternas jakt efter höga monopolprofiter betyder, att utsugningen av det arbetande folket ökar och att de ytterligare utplundras, eftersom de som konsumenter tvingas betala överpriser för monopolkapitalisternas varor.

Monopolpris – ett varupris som betydligt överstiger produktionspriset (jfr). Monopolpriset är lika med produktionskostnader plus monopolprofit (jfr). Monopolpriser råder i de kapitalistiska länder där monopolistiska sammanslutningar intar en dominerande ställning. Monopolpriset är ett av de viktigaste sätten för monopolen att tillskansa sig höga monopolprofiter. De kapitalistiska monopolen söker med olika metoder hålla höga varupriser. De viktigaste medlen för att få höga monopolpriser på varorna är: monopolisering av produktionen av en vara; utestängning av inhemska och utländska konkurrenter genom påtryckningar, lagstiftning, tullskydd m.m.; och utnyttjande av statsapparaten för beställningar till förmånliga priser. Värdelagens spontana verkningar blir i samband därmed ännu mer fördärvbringande och den kapitalistiska produktionsanarkin bara förstärks. Monopolpriserna leder till en allmän fördyring, sänkning av reallönerna för arbetare och tjänstemän liksom även sänkning av böndernas inkomster och till avsättningssvårigheter. Monopolpriserna förändrar inte totalsumman av de värden som produceras i de kapitalistiska länderna och upphäver inte värdelagens verkningar. Det som de stora monopolen vinner förlorar det arbetande folket i de kapitalistiska, koloniala, halvkoloniala och avhängiga länderna liksom också den icke-monopolistiska bourgeoisin.

Monopolränta – en av formerna för den kapitalistiska jordräntan (jfr). Den uppträder i form av extrainkomster, som kommer till stånd därför att varans pris överstiger dess värde, och detta sker i sin tur med en vara som producerats under speciellt gynnsamma betingelser. Sådana varor säljs vanligtvis till monopolpris (jfr). Skillnaden mellan monopolpriset och varans värde tar formen av monopolränta, som jordägaren lägger beslag på. Inom lantbruket kan man erhålla monopolränta från odlad mark, där man kan odla sällsynta produkter (ex.vis särskilt fina vindruvssorter som går till produktion av särskilt fina vinsorter) och även av bevattningsanläggningar i områden med svår torka. Monopolräntan tillskansar sig jordägaren på konsumentens bekostnad och sist och slutligen tack vare det mervärde som skapas i hela samhället. Inom gruvindustrin erhåller man också monopolränta från sådana brytningsområden, där det finns särskilt sällsynta mineraler som kan säljas till monopolpris, dvs ett pris som är högre än brytningsvärdet. Markägare i städerna kan också pressa ut monopolränta på grund av bristen på fria markområden. Detta leder till raskt stigande hyror och byggnadskostnader, vilket i sin tur i betydande grad sänker arbetarnas reallöner.

Moral – en av formerna för det samhälleliga medvetandet, summan av historiskt föränderliga normer, principer, regler, som bestämmer människors uppträdande gentemot varandra i samhället, och i klassamhället också deras förhållande till sin klass, till sitt parti och till fientliga klasser och partier. Till skillnad från rättsnormer, som också reglerar förhållandet mellan människor men har statens tvångssanktioner bakom sig, är moralreglerna baserade på den allmänna meningen, på en inre övertygelse och vanor. Till moralkategorierna hör sådana begrepp som gott och ont, plikt och rättfärdighet, samvete och heder etc. Moralen avspeglar betingelserna för det materiella samhällslivet i form av vissa regler för människornas uppträdande. I ett samhälle som är splittrat i fientliga klasser, utarbetar varje klass sina regler för människors uppförande, regler som också avspeglar klassens intressen. I ett sådant samhälle är det den härskande klassens moral som är den dominerande. Under slaveriet, feodalismen och kapitalismen kan därför de härskande klasserna med sin moral rättfärdiga utsugningen och förtrycket av det arbetande folket och de härskande klassernas parasitära lyxliv. På grundval av klassantagonismen, den privatkapitalistiska äganderätten och den allmänna konkurrensen, uppkommer sådana borgerliga moralregler som ”var och en är sig själv närmast”, ”ensam är stark” osv. Den borgerliga moralen predikar respekt för den privata äganderätten, den borgerliga staten och borgerliga lagar och kräver att de arbetande och utsugna massorna ska hålla sig i schack, vara underdåniga, laglydiga, osv. Mot den borgerliga moralen står den proletära, kommunistiska moralen. I det kapitalistiska samhället är det arbetarklassen som i första hand företräder denna moral. Den viktigaste principen för den kommunistiska moralen är kamp mot varje form av förtryck och utsugning, kamp för alla arbetandes befrielse, för varje folks och nations befrielse från socialt och nationellt förtryck, kamp för kommunismen. Från den kommunistiska moralens synvinkel är det moraliskt, som bidrar till det nya, kommunistiska samhällets seger, ty i det kommunistiska samhället kommer människorna att leva som verkliga jämlikar och all utsugning och allt förtryck att vara avskaffad.

Motsatsen mellan intellektuellt och fysiskt arbete – motsatsen hos de intressen som andens och handens arbetare har; denna motsättning uppkom i och med att det uppstod klasser och privatäganderätt till produktionsmedlen, vilket kännetecknar alla klassantagonistiska samhällen. Den får sitt uttryck i att de utsugna massorna är dömda till hårt fysiskt arbete och kulturell efterblivenhet; intellektuellt arbete (vetenskap, konst, politisk verksamhet etc.) utgör till största delen ett privilegium för utsugarklasserna och de intellektuella som står i deras tjänst. Motsättningen mellan intellektuellt och fysiskt arbete blir särskilt skarp i det kapitalistiska samhället. Arbetaren förvandlas mer och mer till ett bihang åt maskinen, hans arbete med att sköta maskinen går i stort sett ut på att utföra några enkla och monotona handgrepp som stressar honom och avtrubbar hans intellekt. Privatägandets upphävande, produktionsmedlens förvandling till samhällelig egendom, utsugarklassernas avskaffande och socialismens seger lägger grunden för upphävandet av motsatsen mellan intellektuellt och fysiskt arbete. I det socialistiska samhället står de intellektuella i folkets tjänst, hela deras arbete genomsyras av “tjäna-folket-andan”, de har inga från de fysiskt arbetande folket skilda intressen, de intellektuella arbetar regelbundet i produktionen för att inte isolera sig från folket och frångå klasståndpunkten (jfr). Men först under kommunismens andra och högsta fas skapas de betingelser som gör det möjligt att helt utradera skillnaderna mellan intellektuellt och fysiskt arbete.

Motsatsen mellan stad och land – de motsatta intressen hos de härskande klasserna i städerna och de arbetande massorna på landet, vilka kännetecknar varje klassantagonistiskt samhälle. Denna motsättning uppstod till följd av den samhälleliga arbetsdelningen, som skar av städerna från landet och splittrade upp samhället i klasser. Sin höjdpunkt har denna utveckling nått i och med kapitalismen. Den ekonomiska grunden för motsättningen mellan stad och land är i det kapitalistiska samhället, att bönderna utsugs av bourgeoisin i städerna och att det stora flertalet av landsbygdsbefolkningen ruineras som följd av industrins och handelns, kredit- och skattesystemets utveckling. Under dessa betingelser hamnar landsbygden allt mer på efterkälken jämfört med staden, såväl i ekonomiskt, som politiskt och kulturellt avseende. Först i och med den socialistiska revolutionen, som upphäver privatäganderätten till produktionsmedlen och avskaffar utsugarklasserna, börjar det skapas betingelser för att också lösa motsättningen mellan stad och land. Arbetare och bönder i det socialistiska samhället har nämligen gemensamma intressen – att bygga socialismen och kommunismen. Under socialismen kommer det dock att bestå väsentliga skillnader mellan stad och land, skillnader som gradvis suddas ut och utplånas helt under kommunismen.

Motsatsernas kamp – en allmängiltig lagbundenhet för naturens, samhällets och tänkandets utveckling. Lenin framhåller att läran om motsatsernas enhet och kamp såsom källan till all utveckling är den marxistiska dialektiska metodens kärna och väsen. All utveckling omöjliggörs utan uppkomsten och lösandet av motsättningar. Så fort vi börjar studera tingen, företeelserna i deras ömsesidiga samband, i deras rörelse, utveckling och förändring — och utan ett sådant studium kan man inte studera och förstå samhället och naturen på ett riktigt, vetenskapligt sätt — så hamnar vi i motsättningarnas sfär. I naturen och samhället uppstår och utvecklas alltid någonting, förintas och dör någonting. Kampen mellan gammalt och nytt, mellan det bortdöende och det i vardande stadda, är en objektiv utvecklingslag.

”I motsats till metafysiken utgår dialektiken ifrån att naturföremålen, naturföreteelserna kännetecknas av inre motsättningar, ty de äger alla sin negativa och positiva sida, sitt förflutna och sitt tillkommande, sitt bortdöende och sitt framväxande, att kampen mellan dessa motsatser, kampen mellan det gamla och det nya, mellan det bortdöende och det uppkommande, mellan det som upphör att vara till och det som utvecklas utgör det inre innehållet i utvecklingsprocessen, det inre innehållet i kvantitativa förändringars förvandling till kvalitativa. Därför anser den dialektiska metoden att utvecklingsprocessen från det lägre till det högre inte försiggår i form av en harmonisk utveckling av företeelserna, utan i form av ett blottläggande av de motsägelser, som kännetecknar föremålen och företeelserna, i form av ‘kamp mellan de motsatta tendenser, vilka verkar på grundval av dessa motsättningar”

(Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen, Leninismens problem, Moskva 1952, s. 824)

Inre motsättningar betyder, att varje föremål, varje företeelse i sig innehåller motstridande sidor, tendenser, som befinner sig i ett tillstånd av inre samband och samtidigt är varandra uteslutande, negerande, i ett tillstånd av kamp. Inom helhetens ram kan den ena sidan av motsättningen inte existera utan den andra. samtidigt som det utspelas en kamp dem emellan. Lenin framhåller den allmängiltiga karaktären av dialektikens tes om den inre motsägelsen i företeelserna och illustrerar detta sålunda:

“I matematiken + och — Differential och integral.

I mekaniken verkan och motverkan. I fysiken positiv och negativ elektricitet.

I kemin förening och dissociation av atomer.

‘ I samhällsvetenskapen klasskamp”

(Till frågan om dialektiken, Samlade skrifter i urval, b.18—19:1, s. 102).

För att riktigt förstå de historiska händelserna och processeran i samhällslivet måste man ta hänsyn till deras inre motsättningar, räkna med motsättningarna mellan det gamla och det nya, mellan det bortdöende och vardande, mellan det reaktionära och progressiva. I det klassantagonistiska samhället är samhällslivet genomsyrat av de mest djupgående motsättningar. En klass’ strävan går stick i stäv med en annan klass’. Först Marx och Engels kunde påvisa, att källan till klassernas motstridiga strävanden och klasskampen i det antagonistiska klassamhället är motsatserna i samhällsställning och levnadsvillkor för de olika klasserna. Proletariatet och bourgeoisin är alstrade av det kapitalistiska produktionssättet. Inom ramen för detta produktionssätt är de förenade med varandra i den meningen, att endast om dessa två klasser existerar kan det kapitalistiska produktionssättet existera. Men samtidigt är de varandra uteslutande och för en oförsonlig kamp mot varandra.

När den marxistiska dialektiken hävdar att varje företeelse och varje ting kännetecknas av inre motsättningar, så lär den också att dessa motsättningar betingar kampen dem emellan. Det nya kan inte försona sig med det gamla, som bromsar en fortsatt utveckling, det progressiva kan inte förhålla sig likgiltigt till det reaktionära. Den materialistiska dialetiken framhåller att momentet av kamp mellan motsatserna är det avgörande. Det är just kampen mellan motsatserna som är utvecklingens källa, dess innehåll. I kampen mot allt det som bromsar utvecklingen, segrar det nya och progressiva över de bakåtsträvande krafterna och säkerställer därmed fortsatta framsteg. Därför är kampen mellan motsatserna utvecklingens drivkraft. Marxismen påvisar att kampen mellan klasserna är historiens drivkraft i alla klassantagonistiska samhällen och att man kan lösa motsättningarna endast genom kamp, men inte genom försoning. Lenin påvisade, att momentet av enhet, det ömsesidiga sambandet mellan motsättningarna är temporärt och övergående, medan kampen mellan motsatserna är absolut, precis som rörelsen, utvecklingen är absolut. Och just för att kampen mellan motsatserna är absolut, att den aldrig upphör, kan man under denna kamp besegra allt föråldrat och utlevat, allt reaktionärt som står hindrande i vägen för utvecklingen framåt.

Lagen om motsatsernas kamp har avgörande betydelse för det proletära partiets taktik och strategi, för hela dess politik. Om det avgörande momentet i utvecklingen är kampen mellan motsatser, så måste människornas organiserade och medvetna kamp för att övervinna motsättningarna följaktligen vara av största betydelse. Dvs, man ska inte vara rädd för motsättningar, utan i stället gäller det att dra fram dem i dagsljuset och lösa dem genom kamp.

“Motsättningar och kamp mellan olika slag av idéer förekommer ständigt inom partiet. Detta är en återspegling inom partiet av motsättningarna mellan klasserna och mellan det nya och det gamla i samhället. Om inga motsättningar och ingen ideologisk kamp för att lösa dessa förekom i partiet, skulle partiets liv ta slut”

(Mao Tsetung, Citatboken, s. 229).

Allmängiltigheten av motsatsernas kamp gäller i alla sammanhang. När nu utvecklingen sker i form av kampen mellan motsatser och deras lösning genom denna kamp, så betyder det, att man inte ska skönmåla motsättningarna i det kapitalistiska samhället, utan tvärtom blottlägga dem, inte undertrycka klasskampen, utan föra den till slutet, till seger för arbetarklassen och det arbetande folket.

För att undvika fel i politiken måste man driva en oförsonlig proletär klasspolitik och inte en reformistisk politik av klasssamarbete mellan proletariat och bourgeoisi, måste man avslöja allt reformistiskt och revisionistiskt struntprat om kapitalismens fredliga “inväxande” i socialismen. Marxismen-leninismen för därför en skoningslös kamp mot alla metafysiska teorier som betraktar utvecklingen som en försoning mellan motsatser. Teorin om klassmotsättningarnas försoning är grundvalen för all slags opportunism, reformism och revisionism. Med denna “teori” hjälper reformister och revisionister imperialisterna att föra sin reaktionära politik och att hålla folket i slaveri.

Den marxistiska dialektiken skiljer mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar, eftersom lagen om motsatsernas kamp kommer till uttryck på olika sätt under skilda sam hällsbetingelser. I det klassantagonistiska samhället tenderar motsättningarna att växa, skärpas och fördjupas. Under sin utveckling framkallar de mycket djupgående sociala konflikter som endast kan lösas genom sociala revolutioner. Under det kapitalistiska produktionssättets utveckling uppstår det ex.vis en motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. På grund av det kapitalistiska produktionssättets antagonistiska karaktär skärps och fördjupas denna motsättning, och förvandlas till en fullständig motsats, dvs den når ett sådant stadium då produktionsförhållandena blir fjättrar för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Ett uttryck för denna motsättning är en allt hårdare klasskamp mellan proletariat och bourgeoisi. Bourgeoisin söker med alla medel behålla kapitalismens reaktionära produktionsförhållanden och endast en proletär revolution är i stånd att störta det föråldrade borgerliga systemet. Kampen mellan proletariat och bourgeoisi slutar obönhörligen med proletariatets seger. Kapitalismen avskaffas, och i dess ställe träder ett nytt samhällssystem – socialismen.

Motsättningarna utvecklas och löses på ett annat sätt i det socialistiska samhället, där utsugarklasserna fått lämna makten ifrån sig. Även under socialismen existerar motsättningar, men deras antagonistiska karaktär försvinner (eller de behöver inte utvecklas till antagonistiska motsättningar). Dessa motsättningar skiljer sig principiellt från de antagonistiska motsättningarna under kapitalismen. Under det socialistiska produktionssättets utveckling uppstår det en motsättning ex.vis mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Men denna motsättning behöver inte och kan inte förvandlas till en antagonistisk motsats eftersom man avskaffat det privatkapitalistiska ägandet av produktionsmedlen och tillägnandet av produktionens frukter. Även under socialismen löses motsättningarna i kamp. Och även här är kampen mellan det nya, progressiva och det gamla, utlevade utvecklingens enda drivkraft. Under socialismen verkar alltjämt en rad indirekta tröghetskrafter som hindrar utvecklingen framåt, kvarlevor av kapitalismen består i folks medvetande och liv, kvarlevor av en icke-socialistisk inställning till arbetet, till socialistisk samhällsegendom, kvarlevor av religiösa fördomar, byråkrati, nationalism osv. i människors medvetande. Utan kamp mot alla dessa kvarlevor från kapitalismen, som står i motsättning till socialismen, är det omöjligt att framgångsrikt lösa de uppgifter som det socialistiska och kommunistiska uppbygget ställer. (Jfr även Antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar, Motsättningar).

Motsättningar Förändringar i samhället beror huvudsakligen på utvecklingen av de inre motsättningarna i samhället, det vill säga motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, motsättningen mellan klasserna och motsättningen mellan det gamla och det nya; det är dessa motsättningars utveckling som driver samhället framåt och ger impulser till att ersätta det gamla samhället med ett nytt”

(Mao Tsetung, Citatboken, s. 13—14).

Motsättningarna äger allmängiltighet; de finns inte endast i vissa ting, företeelser och processer, de finns i varje ting, varje företeelse och process och de löper som en röd tråd genom hela deras uppkomst, utveckling och bortdöende. Utan dessa motsättningar och utan att de bringas till sin lösning, skulle varje utveckling vara otänkbar. Men motsättningarna äger också sin säregenhet, dvs motsättningar finns inte bara i allmänhet utan också konkret. Det är ytterst viktigt att komma ihåg och studera detta faktum, att varje motsättning har sina speciella kännetecken, sina särdrag, som bestäms av de båda sidorna i motsättningen. Sålunda kan motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi i ett konkret land, vid en konkret tid och under konkreta förhållanden, skilja sig från motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi i allmänhet. Denna skillnad kan bero på i vilket styrkeförhållande klasserna står till varandra, hur starkt proletariatet är i förhållande till bourgeoisin, hur starka organisationer de båda klasserna har, om det i spetsen för arbetarklassens kamp finns ett marxist-leninistiskt parti, de övriga klassernas ställning osv. Dvs det finns kvalitativt olika motsättningar, som endast kan lösas med kvalitativt olika metoder.

“Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod; motsättningen mellan arbetarklassen och bondeklassen i det socialistiska samhället löses genom metoden att kollektivisera och mekanisera jordbruket, motsättningen inom kommunistiska partiet löses genom kritikens och självkritikens metod; motsättningen mellan samhället och naturen löses genom att utveckla produktivkrafterna … Marxistleninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar”

(Mao Tsetung, Citatboken, s. 49—50).

Vidare innebär motsättningarnas säregenhet att inte bara processen i dess helhet har sina särdrag, utan också att vi i en hel process kan urskilja olika stadier; i varje stadium dyker det upp nya motsättningar och dessa påverkar eller bestämmer hur den grundläggande motsättningen ska utvecklas. Om det t.ex. lyckas för den svenska arbetarklassen att återerövra den fackliga demokratin och åter göra fackföreningarna till kamporganisationer, så kommer detta att i betydande grad påverka den grundläggande motsättningen, nämligen den mellan proletariat och bourgeoisi till arbetarnas fördel. I varje process finns det också en huvudmotsättning. Enligt lagen om huvudmotsättningen måste det i ett visst skede av en process finnas en motsättning som är viktigare än andra motsättningar och som därför betecknas som huvudmotsättning.

En huvudmotsättning karakteriseras av att 1) den bestämmer processens karaktär, 2) den upphör inte att gälla förrän detta skede fullbordats, och 3) den bestämmer eller påverkar övriga motsättningar i processen. Den grundläggande motsättningen går i varje kapitalistiskt samhälle mellan arbetarklassen och bourgeoisin. Den kan också vara huvudmotsättning. Men i länder där monopolkapitalismen är högt utvecklad, där kapitalets koncentration och centralisation är långt framskriden och en liten klick monopolkapitalister, den s.k. finansoligarkin, kontrollerar den borgerliga staten, politik, ekonomi osv, kan det sägas att huvudmotsättningen går mellan monopolkapitalet och folket.

Monopolkapitalet har nämligen kommit i konflikt inte bara med hela det arbetande folket, utan också med mellanskikten och delar av bourgeoisin. Förutsättningen för att den grundläggande motsättningen ska kunna lösas (och även alla det kapitalistiska samhällets andra, sekundära motsättningar kunna lösas) är därför att huvudmotsättningen löses, dvs att monopolkapitalets makt krossas. Därtill kommer att den grundläggande motsättningen, den mellan proletariat och bourgeoisi, kommer att bestå även efter arbetarklassens maktövertagande (då arbetarklassen blivit dominerande klass), dvs kampen mellan arbetarklassen och bourgeoisin är inte avgjord, utan klasskampen kommer att fortsätta lång tid efter det att det socialistiska uppbygget påbörjats. Vidare måste man komma ihåg att en sekundär motsättning snabbt kan bli huvudmotsättning och tvärtom. Om t.ex. ett land, där huvudmotsättningen går mellan monopolkapitalet och folket, plötsligt blir angripet av ett imperialistiskt land, kommer motsättningen mellan det angripna folket och den angripande imperialistmakten att bli huvudmotsättning.

Möjlighet och verklighet – en kategori i den dialektiska materialismen, som återspeglar en av de viktigaste sidorna i den objektiva och lagbundna utvecklingsprocessen. Möjlighet är det, som kan uppstå, kan bli verklighet under vissa förutsättningar. Verklighet är en redan förverkligad möjlighet. I utvecklingsprocessen uppträder det nya till en början som en möjlighet. Den materialistiska dialektiken kräver, att man inte bara söker fastställa möjligheten av den ena eller andra inriktningen, utan också att man tar exakt hänsyn till de betingelser som krävs för att förvandla möjligheten till verklighet. Den kräver också att man studerar de objektiva lagarna för naturens och samhällets utveckling, lär sig behärska dem och tillämpa dem med full sakkunskap. Marxismen-leninismen lär, att det avgörande vid möjlighetens förvandling till verklighet i samhällslivet är människornas ändamålsenligt inriktade verksamhet. Eftersom möjlighetens förvandling till verklighet alltid äger rum under kamp mellan det nya och det gamla, mellan det progressiva och konservativa, mellan det revolutionära och det reaktionära, förkastar kommunisterna alla opportunistiska teorier om att ”utvecklingen går av sig själv”. Marxist-leninister hävdar att man aktivt måste kämpa för det nyas uppkomst, för att förvandla en revolutionär möjlighet till verklighet, att man måste kämpa för att övervinna allt som står hindrande i vägen för möjligheten att bli verklighet. Man måste dock alltid skilja på reell möjlighet, som under nödvändiga betingelser kan förvandlas till verklighet, och formell möjlighet, som inte framspringer ur förekomsten av objektiva betingelser och därför inte kan bli verklighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net