B

Bas och överbyggnadGrundvalen (basen) är samhällets ekonomiska system i en given etapp av samhällets utveckling. Överbyggnaden är samhällets politiska, rättsliga, religiösa, konstnärliga och filosofiska åskådningar och de mot dem svarande politiska, rättsliga och övriga institutionerna”

(Stalin, Marxismen och språkvetenskapens frågor, Moskva 1954, s. 7).

I den marxistiska vetenskapen intar frågan om basen och överbyggnaden i samhället en väldig betydelse. Om man rätt förstår vad som är samhällets bas och vad som är dess överbyggnad, i vilket förhållande de står till varandra, vilket samband de har med produktionen och med produktivkrafterna, blir det också möjligt att upptäcka den objektiva lagbundenheten i samhällsutvecklingen och att komma ifrån subjektivism i synen på samhällsutvecklingen.

Med basen menar marxismen summan av människornas produktionsförhållanden. Vilka produktionsförhållandena än är så kännetecknas de av en viss ägandeform. Produktionsförhållandena visar vem som äger produktionsmedlen (jfr) — om de är i hela samhällets ägo eller i händerna på enskilda personer, grupper eller klasser som utnyttjar dem för att utsuga andra personer, grupper och klasser.

”Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet”

(Marx, Förordet till Kritiken av den politiska ekonomin, Stockholm 1955, s. 9).

Basen får inte likställas med produktion, men inte heller ses isolerat från produktionen. En sammanblandning av bas och produktion kan leda till den felaktiga slutsatsen att överbyggnaden skulle bestämmas direkt av produktionen. I verkligheten är det så att den bestäms indirekt genom den ekonomiska basen. Ser man basen isolerat från produktionen leder detta till idealism och till den felaktiga slutsatsen att produktionsförhållandena skulle vara oberoende av produktivkrafterna. Basen är ingenting oföränderligt. Historiskt förändras den på grund av att den utgör samhällets ekonomiska struktur på varje given etapp i samhällsutvecklingen. Sålunda är basen i det kapitalistiska och basen i det socialistiska samhället diametralt motsatta ting. Den socialistiska basen kännetecknas av samhälleligt ägande av produktionsmedlen och att utsugningen har upphört. Den kapitalistiska basen betyder privatkapitalistiskt ägande av produktionsmedlen och utsugning av lönearbetare.

Basen tjänar alltså samhället i ekonomiskt avseende. Överbyggnaden tjänar samhället genom politiska, juridiska, estetiska och andra idéer och upprättar för samhällets räkning motsvarande politiska, juridiska och andra institutioner. Ett av överbyggnadens särdrag är att den inte direkt sammanhänger med produktionen, med produktivkrafterna. Produktivkrafterna bestämmer direkt samhällets bas. Överbyggnaden har endast indirekt att göra med produktionen genom ekonomin, genom basen. Förändringar i produktivkrafternas utvecklingsnivå avspeglas inte med en gång och inte direkt i överbyggnaden, utan först efter förändringar i basen. Denna marxistiska tes har stor betydelse för kampen mot alla slags vulgära teorier om att juridiska, estetiska och andra idéer skulle uppstå direkt i produktionen, varigenom de verkliga lagbundenheterna för överbyggnadens uppkomst, utveckling och betydelse i samhällslivet förvanskas.

I ”Marxismens och språkvetenskapens frågor” analyserar Stalin ingående de ömsesidiga förbindelserna mellan bas och överbyggnad. Först och främst är överbyggnaden intimt beroende av basen och förändras i samband med förändringar i den ekonomiska basen. Samhällets historia ger många exempel på hur samhällets överbyggnad reorganiserats i samband med att en tidigare ekonomisk bas avskaffats och ersatts med en ny. Just detta lagbundna samband mellan överbyggnad och bas gör det möjligt att förstå varför det under olika historiska epoker funnits olika politiska, juridiska, estetiska o.a. idéer. Överbyggnaden existerar förhållandevis kort tid. Den är en produkt av en epok under vilken en given ekonomisk bas finns till och verkar. På grund av sitt beroende av basen avskaffas överbyggnaden i och med att den givna basen avskaffas.

Överbyggnaden, som växer upp på en bestämd ekonomisk has, är emellertid ingalunda passiv och den ekonomiska basen utgör ingalunda den enda aktiva kraften i samhällsutvecklingen. Bland dem som förnekade överbyggnadens aktiva roll var de ryska ”ekonomisterna” och mensjevikerna, med sin “spontanitetsteori” och sitt förnekande av proletariatets diktatur som en förutsättning för uppbygget av socialismen. Idén om överbyggnadens passivitet utnyttjas likaså flitigt av reformister och revisionister som predikar den ovetenskapliga teorin om kapitalismens fredliga inväxande i socialism utan revolutionär kamp och utan att bourgeoisins stat krossas. Marxist-leninister tar i beaktande överbyggnadens stora roll – statsordningen, rättsväsendet, politiska, filosofiska o.a. idéer – i utvecklingen och befästandet av den bas, som producerat den. Annorlunda kan det heller inte vara: basen skapar ju sin överbyggnad för att den ska hjälpa basen att ta form och konsolideras.

Överbyggnaden är i klassamhället märkt av den härskande klassen. Den kan inte vara passiv i förhållande till sin bas. Den kan inte förhålla sig på samma sätt till alla klasser — i så fall skulle den inte vara en överbyggnad. Genom att i betydande grad påverka basen antingen bromsar eller påskyndar överbyggnaden samhällets utveckling. Bourgeoisin utnyttjar ex.vis överbyggnaden för att bekämpa den proletära revolutionen och bromsar därmed samhällets utveckling. Alla den borgerliga statens medel för politisk och ideologisk indoktrinering utnyttjas för att avtrubba massornas politiska medvetenhet och göra dem till verktyg för imperialismens politik. Den politiska överbyggnaden spelar följaktligen under imperialismen en högst reaktionär roll. När proletariatet gripit makten och börjat tillämpa lagen om produktionsförhållandenas överensstämmelse med produktivkrafternas karaktär (jfr) upphäver det borgarklassens privatägande, som bromsar produktivkrafternas utveckling, och skapar förutsättning för småjordbrukens samgående i socialistiska kooperativ. I stället för privatägande får vi socialistiskt samhällsägande. Här spelar överbyggnaden en högst revolutionär roll i samhällsutvecklingen, i ekonomins och produktivkrafternas utveckling.

Marxismen-leninismen betraktar överbyggnaden som avhängig den ekonomiska basen men understryker samtidigt med all kraft överbyggnadens mycket aktiva roll i den ekonomiska basens utveckling.

Den marxist-leninistiska läran om basen och överbyggnaden utgör en verksam vägledning i kampen för att avskaffa kapitalismen och börja bygga kommunismen. Marxist-leninister säger att den borgerliga staten, det borgerliga rättsväsendet bidrar till att bevara kapitalismen, som innebär ett system baserat på utsugning. Det måste då innebära att det inte är möjligt för det arbetande folket att avskaffa det kapitalistiska systemet och inte möjligt att bygga socialismen därest det inte avskaffar borgarklassens makt. Endast en socialistisk revolution, som krossar bourgeoisins diktatur och upprättar proletariatets diktatur, kan säkerställa övergången från kapitalism till socialism och skapa förutsättningar för att påbörja uppbygget av socialismen och kommunismen.

Begrepp – en form för mänskligt tänkande, med vars hjälp människan vinner kunskap om allmänna, väsentliga kännetecken hos tingen och den objektiva verklighetens företeelser. Människans kunskapsprocess börjar med sinnliga förnimmelser, med direkt observation av tingen. Men kunskapen stannar inte på detta första stadium, den går vidare, fram till begreppsbildning. Begreppen är hjärnans högsta produkt, materiens högsta produkt. Ett begrepp är resultatet av en generalisering av en mängd enstaka företeelser. Vid denna generalisering abstraherar vi från tillfälliga moment, oväsentliga egenskaper och bildar ett begrepp, som återspeglar de väsentliga, grundläggande, avgörande sambanden och egenskaperna hos företeelser och ting. Varje vetenskap som vill generalisera den objektiva världens företeelser, opererar med begrepp, som återspeglar den ena eller andra gruppen företeelser. Fysiken opererar sålunda med sådana begrepp som massa, energi, atom, elektron osv; biologin med ärftlighet, föränderlighet, naturligt urval osv; den politiska ekonomin med begreppen värde, mervärde, kapital osv. Filosofin, som är vetenskapen om de mest allmänna lagarna för naturens, samhällets och tänkandets utveckling, uttrycker resultaten av sina generaliseringar i de mest vidsträckta begrepp, sådana som materia, rörelse, orsak, nödvändighet, tillfällighet, kvalitet, kvantitet osv. Varje sådant vetenskapligt begrepp är framsprunget ur själva den reellt existerande verkligheten och är en återspegling av denna. Idealismen grundar sig på ett lösryckande av begreppet från verkligheten och anser att begreppen fanns före och oberoende av varje mänsklig erfarenhet. Den metafysiska logiken lär att begreppet existerar oberoende av det särskilda, konkreta. I motsats därtill anser den dialektiska materialismen att begreppen, som utgör vetenskapliga generaliseringar av verkligheten, innehåller en sammanfattning av särskilda, individuella, enskilda moment. Vetenskapliga begrepp, som prövats i praktiken, utgör objektiva sanningar och återspeglar mycket djupgående den objektiva verkligheten. Den materialistiska dialektiken kräver att våra begrepp ska vara smidiga, rörliga och den bekämpar varje förstelning av begreppen. När det nu är så att företeelserna i naturen och samhället är sammanhängande, rörliga och förvandlar sig till varandras motsats, är det klart att de mänskliga begreppen kan vara en verklig kopia av verkligheten först när de blir lika föränderliga och smidiga. Den dialektiska materialismen är motståndare till varje stelbenthet, varje metafysisk och konservativ syn på kunskapen. Dialektiken – framhåller Lenin – är just kunskapsteorin, och det betyder att alla dialektikens lagar och lärosatser om utveckling, förändringar, motsatsernas enhet och kamp osv, också i full utsträckning måste tillämpas på kunskapen, på begreppen. Förmågan att dialektiskt närma sig begreppen, formerna för det mänskliga tänkandet, som återspeglar den i ständig förändring och utveckling stadda verkligheten, har avgörande betydelse för det marxist-leninistiska partiets politiska kamp och praktiska verksamhet. Sålunda är ex.vis begreppet fosterlandsförsvar tillämpligt och progressivt bara i konkreta historiska situationer. Opportunisterna i Andra internationalen gick ut med denna paroll under det imperialistiska kriget 1914-1918, då den var reaktionär och i praktiken gick ut på att försvara ”sin” bourgeoisis rätt och intressen och innebar förräderi mot arbetarklassens intressen. Men begreppet och parollen fosterlandsförsvar kommer att uttrycka de progressiva krafternas intressen, det arbetande folkets intressen, i ett annat konkret läge, nämligen när folket kämpar mot främmande förtryck, för att jaga ut främmande inkräktare och för sin frihet.

Borgerlig revolution – en revolution som riktar sig mot en feodal samhällsordning, mot godsägarnas och adelns herravälde, och som avlägsnar hindren för kapitalismens fria utveckling. Den borgerliga revolutionen är en lagbunden samhällsföreteelse; dess utlösande faktor är en konflikt mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden och utgör resultatet av de skarpaste motsättningar mellan den uppåtstigande bourgeoisin och den gamla, utlevade godsägar- och adelklassen. Som resultat av den borgerliga revolutionens seger övergår makten i händerna på kapitalistklassen eller ett förbund av kapitalister och godsägare. Den borgerliga revolutionen ersätter den feodala utsugningen med en kapitalistisk utsugning av det arbetande folket. De i historien mest kända borgerliga revolutionerna är: den nederländska på 1500-talet, den engelska på 1600-talet, den franska i slutet av 1700-talet och revolutionerna i Ungern och Italien 1848-1849. Marxismen-leninismen lär att proletariatet inte ska vara passivt i förhållande till den borgerliga revolutionen, utan tvärtom delta i den på det mest aktiva sätt och i densamma framföra sina egna självständiga ekonomiska och politiska krav. Proletariatets deltagande och aktivitet i den borgerliga revolutionen ger arbetarklassen möjlighet att organisera sig, skaffa sig erfarenheter och vana att politiskt leda de arbetande massorna och att övergå från en borgerlig revolution till en socialistisk. Ju fullständigare den borgerliga revolutionen blir, desto framgångsrikare kan proletariatet utveckla sin fortsatta kamp mot bourgeoisin, för att störta kapitalismen, upprätta proletariatets diktatur och börja bygga socialismen. (Jfr även Borgerlig-demokratisk revolution).

Borgerligt-demokratisk revolution – en borgerlig revolution, i vilken de breda folkmassorna, arbetarklassen och övriga arbetande i stad och på land, ställer sina egna ekonomiska och politiska krav och därmed kommer att prägla hela denna revolution. De arbetande massorna upphäver därmed de begränsningar och de snäva uppgifter som bourgeoisin vill ge revolutionen. Den borgerligt-demokratiska revolutionen ställer inte upp som sitt direkta mål att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet, men den tillintetgör på det mest beslutsamma sätt alla kvarlevor av feodalismen och skapar förutsättningar för klasskampens fortsatta utveckling och därmed också för att störta kapitalismen. Under imperialismen, när bourgeoisin slutgiltigt har förvandlats till en reaktionär klass, har det skapats ett nytt styrkeförhållande mellan klasserna, ett läge i vilket proletariatet kan och måste uppträda som ledare i den borgerligt-demokratiska revolutionen. Revolutionens öde beror nu på i vilken grad proletariatet deltar i och leder revolutionen, om proletariatet har ett självständigt politiskt parti, beror på hur organiserat proletariatet är och om det har en riktig politisk linje, som är i stånd att samla de arbetande massorna till kamp. I den händelse proletariatet är oorganiserat, eller har en dålig organisation och saknar ideologisk enhet, kommer bourgeoisin att uppträda som den borgerligt demokratiska revolutionens ledare. Sådant var ex.vis fallet i Tyskland 1848. I den ryska revolutionen 1905–1907 och under Februarirevolutionen 1917 (som båda var borgerligt-demokratiska revolutioner) var det proletariatet som utövade ledarskapet i revolutionen. Dessa revolutioner syftade till att avskaffa tsarismen och fullständigt eliminera alla rester av livegenskapen, att upprätta en demokratisk republik och förverkliga en rad demokratiska reformer (8-timmars arbetsdag, konfiskering av godsägarnas, kronans och kyrkans jordegendomar osv). Med utgångspunkt från de förskjutningar i det inbördes styrkeförhållandet mellan klasserna, som hade ägt rum i och med kapitalismens inträde i sitt imperialistiska stadium, vidareutvecklade Lenin Marx’ idé om den oavbrutna revolutionen, och utarbetade teorin om den borgerligt-demokratiska revolutionens övergång i en socialistisk. Proletariatet kan, efter feodalmaktens störtande, paralysera bourgeoisin, göra den handlingsoduglig, förena kring sig de arbetande massorna och slutföra den demokratiska omvälvningen. Efter det att de viktigaste demokratiska reformerna genomförts slutför proletariatet den socialistiska revolutionen genom att dra till sig alla halvproletära element bland befolkningen i stad och på land och vinna över alla vacklande element såväl inom bondeklassen som bland småbourgeoisin, samt genom att helt isolera storbourgeoisin. Riktigheten av den leninska teorin om den borgerligt-demokratiska revolutionens överväxande i en socialistisk revolution har bekräftats av erfarenheterna från Februari-Oktober-revolutionerna i Ryssland 1917, liksom av erfarenheterna från de revolutioner som ledde till folkdemokrati och därefter till proletariatets diktatur i en rad europeiska och asiatiska länder efter andra världskriget. (Jfr även Folkdemokrati, Social revolution, Proletär, socialistisk revolution).

Bourgeoisi – det kapitalistiska samhällets härskande klass, som äger produktionsmedlen och som utnyttjar dem för att utsuga avlönad arbetskraft. Bourgeoisin och de borgerliga produktionsförhållandena uppstod under feodalismen i och med att småvaruproduktionen började upplösas och det uppkom en kapitalistisk varuhushållning. Bourgeoisin uppstod som klass under den s.k. ursprungliga kapitalackumulationen, medelst våldsam expropriation av småvaruproducenter och deras förvandling till lejd arbetskraft. Källan till fortsatt ackumulation av rikedom i bourgeoisins händer blev med kapitalismens utveckling mervärdet (jfr), som skapas av arbetarna med obetalt arbete. Därtill kom också utsugning och ruinering av småproducenter och utplundring av främmande folk. Bourgeoisin och proletariatet (jfr) är huvudklasserna i det kapitalistiska samhället. Bourgeoisin utsuger arbetarna och strävar efter att pressa ur dem så mycket merarbete som möjligt, ett obetalt arbete som den tillägnar sig. Bourgeoisin och proletariatet har diametralt motsatta intressen och motsättningen mellan dem är antagonistisk och oförsonlig. Proletariatets klassintressen driver det till kamp mot bourgeoisin och slutligen också till kamp för att upphäva dess herravälde och upprätta proletariatets diktatur (jfr), förinta det privatkapitalistiska ägandet av produktionsmedlen och att ersätta detta med samhälleligt ägande.

Bourgeoisin består av stor-, mellan- och småbourgeoisi (jfr). Till antal dominerar små- och mellanbourgeoisin, men det är storbourgeoisin som har den verkliga makten, såväl ekonomiskt som politiskt. Bourgeoisins ökande rikedom leder till att proletariatet och övriga arbetande utarmas. I kapitalismens gryning framträdde bourgeoisin med det för sin tid mest progressiva produktionssättet, och den bekämpade beslutsamt den feodala ordningen. De borgerliga revolutionerna på 1600—1800-talen banade väg för kapitalismens utveckling, gav bourgeoisin den politiska makten och skapade förutsättningar för produktivkrafternas snabba utveckling. Men för bourgeoisin blev ekonomisk utveckling liktydigt med profitjakt, och den blev till ett vapen för att öka utsugningen av det arbetande folket. De mäktiga produktivkrafter som på detta sätt utvecklades under kapitalismen, kom i oförsonlig motsättning till de kapitalistiska produktionsförhållandena. Bourgeoisin blev en reaktionär kraft genom att kämpa för bevarandet av de historiskt utlevade kapitalistiska produktionsförhållandena. I våra dagar är finansoligarkin (jfr) den mest reaktionära klassen. Denna reaktionära grupps (finanskapitalets) förtryck blir allt outhärdligare och det vänder sig inte enbart mot arbetarklassen, utan också mot små- och mellanbourgeoisin. I sin kamp mot imperialismen söker arbetarklassen på sin sida dra över de småborgerliga befolkningslagren, vars läge försämras allt mer under kapitalismen. I vissa länder, som frigjort sig från kolonialism och nykolonialism, kan den nationella bourgeoisin spela en progressiv roll därest den utrikespolitiskt bekämpar imperialismen och inom landet vill stärka och utveckla landets ekonomiska självständighet gentemot utländskt monopolkapital och mot de feodala krafterna. Under övergången från kapitalism till socialism kan den socialistiska staten i vissa fall samarbeta med den nationella bourgeoisin och förverkliga en fredlig omvandling av privatkapitalet via statskapitalism. Först i och med socialismens seger försvinner all slags bourgeoisi.

Bruksvärde – tingets nyttighet, varans förmåga att tillfredsställa det ena eller andra behovet hos människan. Det ena eller andra tinget, den ena eller andra varan, kan tillgodose människans behov antingen direkt — som en artikel för personlig konsumtion, eller som ett produktionsmedel avsett att framställa materiella nyttigheter.

”Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara”

(Marx, Kapitalet, Uddevalla 1969, Första boken s. 32).

Varje ting är summan av många egenskaper och kan vara människan till nytta på många olika sätt. I takt med vetenskapens och teknikens utveckling och som resultat av erfarenheter man vinner, lär man känna allt fler och fler nya egenskaper hos tingen, allt fler nya sätt att bruka dem. Bruksvärden är såväl arbetsprodukter som många andra saker vilka inte är produkter av mänskligt arbete (källvatten, vilda frukter och bär etc.) — Bruksvärdet hos produkter av mänskligt arbete skapas genom konkret arbete (jfr). När människan skapar bruksvärden så använder hon naturens råämnen och förändrar och anpassar dem till skilda mänskliga behov. De bruksvärden som människan skapar är därför en förening av naturens råämnen och mänskligt arbete. Bruksvärdet i sig själv uttrycker inga som helst produktionsförhållanden (jfr), men dess roll förändras i och med att produktionssättet (jfr) förändras. I den meningen är bruksvärdet också av historisk natur. Under varuproduktion (jfr), när arbetsprodukterna uppträder som varor (jfr), utgör bruksvärdet den materiella bäraren av bytesvärde (jfr) och värde (jfr).

Bruttolön – arbetslön i pengar, en bestämd summa pengar som arbetaren erhåller för utfört arbete. Bruttolönen kan inte ge någon fullständig föreställning om lönenivån, eftersom denna beror på prisläget och hur stora skatter arbetaren betalar. I dagens kapitalistiska länder sjunker arbetarnas reallöner (jfr) trots vissa bruttolöneökningar. Det sker därför att priser och skatter (såväl direkta som indirekta) stiger snabbare än lönerna.

Bytesvärde – den form i vilket värdet yttrar sig och som utgör bytesförhållandet mellan olika varor. Detta förhållande bestäms av varornas värde, av det abstrakta, samhälleligt nödvändiga arbete (jfr), som använts för deras framställning. I bytesvärdet erhåller varans värde (jfr) sitt materiella uttryck. Ex.vis i bytesförhållandet 5 kilo bröd mot 1 m bomullstyg uttrycks varan bröds värde genom varan bomull. I denna jämförelse uppträder det värde som finns i brödet i värdets relativa form (jfr) och bomullstygets värde i värdets ekvivalenta form (jfr). I samband med varuproduktionens och utbytets historiska utveckling, utvecklas också värdeformen.

Den genomgår fyra stadier i sin utveckling:

1) den enkla värdeformen, 2) den utvecklade värdeformen, 3) den allmänna värdeformen och 4) värdets penningform. I varje stadium av bytesvärdets utveckling utvecklas också de båda polerna för dess yttring — den relativa och ekvivalenta värdeformen.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net