C

Centrism – en avart av opportunismen (jfr), en gentemot marxismen-leninismen fientlig rörelse som uppstod i den Andra internationalens socialdemokratiska partier före första världskriget. Centrismen är den mest förfinade och skickligast maskerade formen av opportunism, ja den är — som Lenin ofta framhöll – mycket farligare och skadligare för arbetarrörelsen än den öppna opportunismen. I kampen mellan de två riktningarna inom Andra internationalen – mellan den öppet opportunistiska och den revolutionära, marxistiska riktningen – gick centristerna in för att dölja och släta över motsättningarna och att i ett och samma parti ha med både de verkliga marxisterna och opportunisterna. Samtidigt som opportunisterna öppet började revidera marxismen och öppet förråda marxismen, sökte centristerna dölja sin opportunism med en marxistisk fraseologi, och betecknade sig själva som ”ortodoxa marxister”. Centrismen har samma sociala bas som opportunismen, nämligen den s.k. arbetararistokratin och olika småborgerliga skikt. Före första världskriget hade det i arbetarrörelsen bildats tre riktningar — opportunismen, centrismen och en revolutionär vänsterflygel, vars enda konsekventa representanter de ryska bolsjevikerna då var. Lenin skapade ett revolutionärt parti av ny typ, det kommunistiska partiet, som förde en ständig och oförsonlig kamp mot alla former av opportunism. De viktigaste riktningarna av centrismen var den som främst företräddes av Kautsky internationellt och Trotskij på hemmaplan i Ryssland. I och med att första världskriget bröt ut förrådde andra internationalens partier socialismens sak och blev socialchauvinister (jfr Socialchauvinism). Centristerna — Kautsky, Trotskij, Martov o.a. — började urskulda och försvara de öppna socialchauvinisterna – och förrådde därmed faktiskt proletariatets intressen – samtidigt som de skickligt dolde sitt förräderi med “vänster”fraser. De krävde att arbetarna skulle avstå från klasskamp så länge kriget pågick. Det innebar, att imperialisterna obehindrat skulle ha kunnat fortsätta rövarkriget. Bolsjevikpartiet med Lenin och Stalin i spetsen samt smärre grupper inom de västeuropeiska partierna, förblev trogna den proletära internationalismen och manade till beslutsam kamp mot “sina” imperialistiska regeringar och mot det imperialistiska kriget. De tidigare centristerna förvandlades senare till öppna antikommunister och blev rabiata fiender till den socialistiska oktober-revolutionen i Ryssland, proletariatets diktatur och socialismen.

Cirkulationskostnader – utgifter som hänger samman med cirkulationsprocessen. Man skiljer på två slags cirkulationskostnader. En del cirkulationskostnader framkallas av att varor förvandlas till pengar genom köp och försäljning (s.k. rena cirkulationskostnader). Andra hänger samman med slutförandet av ett arbete; med packning, transportering, lagring, dvs med produktionsprocessens fortsättning i cirkulationssfären. Det arbete som läggs ned i köp och försäljning kan inte skapa något nytt värde och inget nytt bruksvärde. De rena cirkulationskostnaderna utgör därför improduktiva arbetsutgifter. Det arbete som ges ut i för samhället nödvändig storleksordning på transport, lagring och slutförandet av ett arbete utgör däremot ett produktivt arbete. Detta arbete överför på varan värdet av förbrukade produktionsmedel och tillför varornas värde ett nytt värde. Under kapitalismen uppstår cirkulationskostnaderna spontant, i konkurrensen mellan kapitalisterna, under kapitalistisk produktionsanarki, svårigheter att få avsättning för varorna, på grund av handelstransaktionernas spekulativa karaktär, de växande reklamkostnaderna etc. En dominerande och allt mera växande del av cirkulationskostnaderna utgörs därför av rena cirkulationskostnader. En betydande del av utgifterna för transport, lagring, packning och slutförandet av arbetet utgör också rena cirkulationskostnader, eftersom de uteslutande framkallas av det kapitalistiska produktionssättets egenskaper och inte utgör för samhället nödvändiga utgifter (ex.vis att det samlas stora varulager på grund av avsättningssvårigheter). De kapitalistiska cirkulationskostnaderna uppgår till enorma summor och ökar ständigt. De fördyrar varorna och lägger en tung börda på det arbetande folket i dess egenskap av konsumenter.

Cirkulerande kapital – den del av produktionskapitalet vars värde överflyttas helt på de producerade varorna och som fullständigt återvänder till kapitalisten i form av pengar efter det att han sålt varorna. I det cirkulerande kapitalet ingår värdet av råvaror, bränsle, hjälpmaterial. Dessa konsumeras helt i varje given produktionscykel och deras värde överförs helt på andra varor. Vad beträffar arbetskraften så överförs inte dess värde — till skillnad från alla produktionsmedel – på varorna, ty arbetarens arbete skapar ett nytt värde som i sig inkluderar mervärdet (jfr). Inte desto mindre är det variabla kapitalet (jfr), dvs arbetskraftens värde, till sin omloppskaraktär lik den del av kapitalet, som finns nedlagt i råvaror, bränsle och hjälpmaterial, vid försäljningen av varan återvänder nämligen värdet av arbetskraften varje gång till kapitalisten och har dessutom kompletterats med mervärde. I omsättningskapitalet ingår därför också det variabla kapitalet. Borgerliga ekonomer erkänner bara förekomsten av fast kapital och cirkulerande kapital, men förnekar kapitalets uppdelning också i konstant och variabelt kapital. Detta förnekande maskerar källan till mervärde och döljer det faktum att kapitalisten utsuger arbetaren.

Förhållandet mellan de olika kapitalformerna klargörs av följande figur:

Compradorbourgeoisi – toppskiktet bland bourgeoisin i koloniala och halvkoloniala länder (kommissionärer, bankirer, ockrare, en viss del av den industriella storbourgeoisin), som är intimt knutet till utländska kapitalister och den inhemska feodalklassen. Jämsides med feodalherrar och halvfeodala element, utgör compradorbourgeoisin imperialismens främsta stöd i koloniala, halvkoloniala och beroende länder. Compradorbourgeoisin intar en fientlig hållning till nationella befrielserörelser och bedriver den mest reaktionära politik. En typisk representant för compradorbourgeoisin är det kinesiska folkets förrädare Chiang Kai-shek, som med hjälp av amerikanska trupper ockuperat den kinesiska ön Taiwan (Formosa).

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net