D

Deflation – borgerliga regeringar avlägsnar ur cirkulationssfären en del av de sedlar (som inte växlas mot guld eller silver) som släpptes ut i cirkulationskanalerna under inflationen (jfr). Deflationen får sitt uttryck i att sedelkursen gradvis stiger, att penningvärdet (och därmed pengarnas köpkraft) stiger, att priserna sänks, att den givna valutans kurs stiger i förhållande till andra valutor. Deflation kan också äga rum om sedel- och mynttillverkningen avbryts samtidigt som industri- och lantbruksproduktionen ökar. Deflationen genomförs vanligen genom att kreditgivningen skärs ned, vilket leder till företagsnedläggelser, ökad arbetslöshet och sänkta löner. En sådan omfattande deflationspolitik genomfördes i den kapitalistiska världen i början av 1920talet efter inflationen 1914—20. Efter andra världskriget har den upprepade gånger påtvingats länderna i Latinamerika från USA:S sida.

“Delägarsystem” (holdingbolag) – Detta består i att en storkapitalist eller sammanslutning av kapitalister, som har den avgörande aktieposten i ett aktiebolag, utnyttjar detta bolags kapital för att köpa upp stora aktieposter i andra aktiebolag (”dotterföretag”). Så går monopolen vidare och tar dotterföretagens kapital i anspråk för att köpa upp aktieposter i en ny grupp aktiebolag osv, osv. Genom att bara äga en del av kapitalet i moderbolaget kan monopolkapitalisterna via sina dotterföretag i rakt nedåtstigande led kontrollera ett kapital som kan vara tiotals och hundratals gånger större än det egna kapitalet. Sålunda kan man säga att “delägarsystemet” hjälper monopolkapitalisterna att i ofantlig grad utvidga sitt välde. Detta system ger dem möjligheter att — genom att utnyttja dotterbolagens kapital – utföra alla möjliga slags manipulationer och skinna de små aktieägarna, ty moderföretaget har enligt lag inget som helst ansvar för dotterföretaget, som formellt är självständigt och oberoende. Det är bl.a. detta “delägarsystem” som gör att man i Sverige kan tala om “de femton familjernas” politiska och ekonomiska allmakt.

Demokrati – folkvälde. I ett samhälle som är splittrat i utsugare och utsugna, förtryckare och förtryckta, kan det inte finnas något verkligt folkvälde. Demokratin i det borgerliga samhället är formen för bourgeoisins klassherravälde. Bourgeoisin är för en viss tid intresserad av demokratin som ett instrument för sitt politiska herravälde. Den utarbetar en författning, inrättar parlament och andra representativa församlingar, inför (under trycket från folkmassorna) allmän rösträtt och formella politiska fri- och rättigheter. De arbetande massorna har ytterst begränsade möjligheter att utnyttja dessa demokratiska fri- och rättigheter. Hela den borgerliga statens “demokratiska” apparatur är så anpassad, att den ska förlama massornas politiska aktivitet och skjuta åt sidan det arbetande folket från deltagande i politiken.

Den borgerliga demokratin, som utgör ett väldigt historiskt framsteg jämfört med medeltiden, förblir ständigt – och måste under kapitalismen förbli — trång, inskränkt, falsk och hycklande, ett paradis för de rika, en fälla och ett bedrägeri för de exploaterade, för de fattiga”

(Lenin, Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky, Valda verk, b. II:2, s. 42—43).

Den parlamentariska ”pratkvarnen” är en skärm som skyler den hemliga och folkfientliga utrikes- och inrikespolitik som utarbetas i en intim krets av bankirer, industrikapitalister och yrkespolitiker, och som genomförs med hjälp av statsmaktens verkställande organ helt ovan huvudena på parlamentsledamöterna, f.ö. är också parlamentet oftast helt och hållet bourgeoisins lydiga redskap. Den s.k. allmänna rösträtten går i sista hand ut på att — vilket redan Marx framhöll — väljarna vart tredje eller sjätte år bereds tillfälle att avgöra, vilken fraktion av den härskande klassen som i parlamentet ska ”företräda och förtrycka folket”. Vid varje revolutionär kris, i varje krig, då bourgeoisins herravälde hotas, kastar den härskande klassen alla “demokratiska” spelregler över ända, och in träder i stället bourgeoisins öppna militärdiktatur. Redan Lenin framhöll på sin tid att det under imperialismen sker en omsvängning från demokrati till reaktion i de borgerliga staterna. I ett tal på SUKP:s 19:e kongress (1952) sa Stalin: “Tidigare kunde bourgeoisin tillåta sig att spela liberal, hävdade de borgerligt-demokratiska fri- och rättigheterna och skapade därmed sin popularitet bland folket. Nu finns det inte ett spår kvar av liberalism. Den s.k. personliga friheten är borta — personlig frihet medges numera endast dem som har kapital, medan övriga medborgare räknas som mänskligt råmaterial, vilket endast duger för utsugning. Man har förtrampat principen om människors och nationers likaberättigande, den har ersatts med principen om den utsugande minoritetens fullständiga rättigheter och den utsugna medborgarmajoritetens rättslöshet. De borgerligt-demokratiska fri- och rättigheternas fana har övergivits.”

Andra internationalens opportunister reviderade den marxistiska läran om staten och demokratin. I våra dagar representeras denna linje av reformister och revisionister. Dessa opportunister framför teorin om en “ren demokrati”, en “över klasserna stående” demokrati. Den går ut på att proletariatet ingalunda behöver störta bourgeoisins herravälde, krossa den borgerliga statsapparaten, utan att denna mycket väl kan användas, fulländas och reformeras så att man på det viset åstadkommer kapitalismens fredliga inväxande i socialismen. Men denna “teori” är oriktig och har tillkommit för att bedra arbetarna och det arbetande folket. Det har aldrig i historien funnits, finns inte heller i dag och kan inte finnas någon sådan “ren” demokrati. I verkligheten finns det en borgerlig demokrati som är en demokrati för fåtalet, och så finns det en proletär demokrati.

Den proletära demokratin är en ny form för demokrati, den högsta formen av demokrati, en demokrati för majoriteten av folket, för det arbetande folket. I det socialistiska samhället tillhör hela statsmakten arbetarklassen; statsformen under socialismen är proletariatets diktatur (jfr). Den ekonomiska grundvalen för demokratin i det socialistiska samhället är att produktionsmedlen tillhör folket, dvs. är i samhällets ägo. Alla medborgare — oavsett kön, ras, nation – åtnjuter lika rättigheter i såväl politiskt som ekonomiskt och kulturellt avseende; de har också samma rättigheter att delta i skötseln av statens affärer.

I motsats till den borgerliga demokratin, som endast formellt kan proklamera mänskliga rättigheter men inte reellt kan garantera deras förverkligande, säkerställer demokratin i det socialistiska samhället lagstiftningsvägen de medborgerliga rättigheterna i praktiken. Rätten till arbete är inte bara en proklamation, utan stadfäst i lag och i realiteten garanterad genom att utsugningen, arbetslösheten och kriserna avskaffats. Däri består den stora skillnaden mellan borgerlig och proletär demokrati. Socialistisk demokrati medger inga skillnader i rättigheter mellan män och kvinnor, ”besuttna” och ”obesuttna”, rika och fattiga, bildade och obildade. Endast varje medborgares förmåga och personliga arbete bestämmer hennes roll och plats i samhället. Med pengars hjälp kan man aldrig nå någon “ställning” i samhället. (Jfr även Folkdemokrati, Diktatur).

Demokratisk centralism – organisationsprincipen för det kommunistiska partiet o.a. organisationer; under socialismen också för de statliga organen och samtliga massorganisationer. Den demokratiska centralismen utgör en dialektisk förening av demokrati och centralism, frihet och disciplin. Den utgörs av följande: i all verksamhet tillämpas masslinjen: från massorna till massorna; alla partiets organ uppifrån och ner väljs av medlemmarna själva; minoriteten är underställd majoriteten; alla partiorgan är rapportskyldiga och står till svars inför medlemmar och närmast högre stående organ; partiets högsta organ är partikongressen, som väljer centralkommittén; centralkommittén leder partiet mellan kongresserna; alla partiets organisationer är därför underställda centralkommittén; ledningen på alla nivåer arbetar kollektivt; alla medlemmar har rätt och skyldighet att delta i sin grundorganisations verksamhet; grundorganisationerna kallas regelbundet till möten; centralkommittén inkallar kongresser, konferenser och andra av behov påkallade rådslag enligt av kongress fastställda stadgar; ledningen på alla nivåer har regelbundna sammanträden; kritik och självkritik tillämpas och främjas inom hela partiet; partiet tillämpar sträng partidisciplin; när beslut fattats är det bindande för alla partiorganisationer och medlemmar.

Den demokratiska centralismen grundar sig på ett enhetligt partiprogram och enhetliga stadgar, på att partiet är en frivillig sammanslutning av människor som vill kämpa för ett kommunistiskt samhälle och på att det därför bland medlemmarna måste finnas en subjektiv vilja till enhet på en gemensam och riktig grundval.

Endast om partiet bygger på den demokratiska centralismen och dess principer konsekvent följs i hela partiet, får partiet den smidighet och disciplin, den enhet och handlingskraft, den fasta organisation och kampduglighet, den bland medlemmar nödvändiga aktivitet och initiativförmåga och den förankring bland massorna som krävs för att det ska kunna nå sitt mål.

“Inom folkets led står demokratin i ett visst förhållande till centralismen och friheten i ett visst förhållande till disciplinen. De utgör två varandra motsatta sidor hos en och samma företeelse. De står i motsättning till varandra men är samtidigt förenade med varandra och vi bör därför inte ensidigt överbetona den ena sidan på bekostnad av den andra. Inom folket kan vi inte vara utan frihet, men inte heller utan disciplin; vi kan inte vara utan demokrati men inte heller utan centralism. Vår demokratiska centralism utgör en enhet av demokrati och centralism och en enhet av frihet och disciplin. I detta system åtnjuter folket en hög grad av demokrati och frihet, men samtidigt måste det hålla sig inom ramen för den socialistiska disciplinen.”

(Mao Tsetung, Citatboken, s. 223).

”Demokratisk socialism” – en teori som propageras av högersocialister, de socialdemokratiska ledarna, och som går ut på att kapitalismen gradvis växer över i socialism medelst små reformer, under det att det kapitalistiska ägandet och den borgerliga staten bevaras. Denna teori, som grundlades av revisionisten Eduard Bernstein spreds i stor omfattning efter första världskriget i syfte att stoppa den vetenskapliga socialismens frammarsch och arbetarnas revolutionära kamp. Efter andra världskriget har den “demokratiska socialismen” blivit huvudteori för de socialdemokratiska ledarna som menar att den leder till social rättvisa, välstånd och frihet, samtidigt som de avvisar alla de vägar och medel som verkligen skulle leda till dessa mål. De som förfäktar den “demokratiska socialismen” hävdar öppet att den är “ett verksamt motgift mot marxismen”.

Depression – den fas i den kapitalistiska cykeln, som inträder direkt efter krisfasen. Den kännetecknas av att industriproduktionen stagnerar, att produktion och byggnation ligger långt under högkonjunkturen före krisen, att en betydande del av grundkapitalet står stilla, att arbetslösheten är stor, varupriserna låga, handeln går trögt, att kreditutbudet är mycket större än efterfrågan och att utlåningsräntan är låg. Under depressionsfasen skapas betingelser för en senare återhämtning och uppsving. Osålda varulager förstörs delvis och utförsäljs delvis. De låga varupriserna uppmuntrar kapitalisterna att inskränka produktionsöverskottet genom att sänka löner och öka produktiviteten och arbetsintensiteten. I samma syfte reorganiserar de sina företag med ny maskinell utrustning, förnyar grundkapitalet, vilket ger ökad produktion i de branscher där man tillverkar utrustning. Dessa branschers utveckling ökar i sin tur efterfrågan på metall, bränsle, elkraft, vilket vidgar den krets av branscher där produktionen stiger. En del av de arbetslösa dras då åter in i produktion, vilket ökar efterfrågan på konsumtionsvaror och ger ökad produktion i dessa branscher. Så sker övergången från depression till återhämtning. Bördorna har folket fått bära, medan kapitalisterna kunnat förnya sitt kapital under depressionen och nu blir i stånd att ännu effektivare utsuga sina arbetare.

Dialektik – i antiken definierade man dialektik som konsten att komma fram till sanningen i en tvist genom att avslöja motsättningar och motsägelser i motståndarens resonemang och att försöka övervinna dem. De antika grekiska filosoferna var, för att tala med Engels, medfödda, spontana dialektiker. Den berömda antika filosofen och materialisten Herakleitos lärde, att allt existerar och existerar inte, eftersom allt strömmar och förändras ständigt, uppstår och försvinner; världen består av motsatser som kämpar sinsemellan. I motsatsernas kamp såg Herakleitos utvecklingens orsak. Engels framhöll att en annan framstående antik filosof — Aristoteles — undersökte de redan existerande formerna för dialektiskt tänkande. I den antika grekiska filosofin uppträder dialektiken alltjämt i en primitiv enkelhet. Samtidigt som de antika filosoferna såg naturen som en helhet förmådde de inte analysera naturens företeelser och ämnen, och utan allt detta kunde inte världsbilden bli klar och enhetlig. De ägnade mer uppmärksamhet

”… åt rörelsen, övergångarna, sammanhangen är åt vad som rör sig, förändras och hänger samman”

(Engels, Anti-Dühring, Stockholm 1955, s. 30).

Under många sekler ända fram till 1700-talet var den metafysiska världsåskådningen förhärskande med alla dess föreställningar om det oföränderliga i allt existerande (jfr Metafysik).

Element av dialektik fanns i den ny tidens filosofi, ex.vis hos Descartes, Spinoza och Diderot. Descartes bidrog sålunda till att dialektiken vann insteg i matematiken. Med sin definition av naturen som upphov till sig själv förnekade Spinoza att en yttre kraft skulle vara naturens källa. Diderot ansåg liksom andra franska materialister att rörelsen var materiens inre egenskap och utvecklade evolutionära teorier i tillämpning på den levande naturen osv. Men som helhet var hans åsikter metafysiska.

Från och med andra hälften av 1700-talet slog naturvetenskapens utveckling det ena slaget efter det andra mot den metafysiska uppfattningen av verkligheten. De kraftigaste stötarna utdelas av Kant med sin naturliga himlateori och Lomonosov, som upptäckte lagen för materiens bevarande och rörelse och framförde idén om jordens evolutionära utveckling. Vetenskapens utveckling och människornas praktiska verksamhet vittnade om att det i naturen inte finns någonting förstelnat och en gång för alla givet.

I slutet av 1700- och början av 1800-talet framträdde Hegel med sin dialektiska utvecklingsteori. Hans lära om utveckling och förändring spelade stor roll i dialektikens vardande. Den hegelska dialektiken föreställde sig hela den historiska och andliga världen som en process, dvs i oavbruten rörelse, förändring, utveckling och omvandling. Processens inre motsättningar uppträdde därvid som källa för självrörelse, självutveckling. Hegel tillämpade dialektiken på läran om omdömet och föreställningar, på kunskapens logik. Men Hegel var idealist (jfr Idealism) och hans reaktionära dogmatiska system – som hade sin grund i hans klassmässiga begränsning — stod i motsättning till hans dialektiska metod. Allt existerandes grundval och väsen såg Hegel i något slags mystisk “absolut idés” självutveckling. Enligt Hegel är medvetandet verklighetens, naturens skapare. Därför är det, enligt hans mening, inte medvetandet som måste överensstämma med verklighetens reella utveckling, utan i stället måste verkligheten själv underställa sig den hegelska filosofins spekulativa konstruktioner.

Den hegelska dialektiken uppträdde ännu inte i vetenskaplig form eftersom den hade en idealistisk grundval. Den var omgiven av skolastiska och mystifierande former, som förvanskade verkligheten och ställde den på huvudet. Hegels dialektik var helt vänd mot det förgångna, men inte mot nutid och framtid. Enligt Hegels system upphör utvecklingen helt när den nått en viss utvecklingsgrad. När Hegel förklarade naturen, svek han sina egna dialektiska principer och ansåg att naturen inte genomgår några som helst förändringar.

En viktig milstolpe i den dialektiska världsåskådningens utveckling var den ryska revolutionära filosofin i mitten på 1800talet. Belinskij, Hertzen, Tjernysjevskij o.a. ryska tänkare, som kritiserade Hegels filosofi för dess idealistiska karaktär och halvdanhet, kämpade för en materialistik bearbetning av den dialektiska metoden. I deras händer var dialektiken ett vapen för revolutionära förändringar av samhällsordningen. Men inte heller dessa filosofer kunde konsekvent övervinna de gamla, metafysiska åskådningarna. Dialektiken blev en vetenskap först i och med att proletariatets ideologer — Marx och Engels – trädde fram på den historiska arenan.

Den proletära socialismens stora banbrytare skapade en ny metod, den vetenskapliga formen för dialektik — den marxistiska dialektiska metoden. Deras dialektik baserade sig på de naturvetenskapliga upptäckterna, i första hand på 1800-talets tre stora upptäckter — upptäckten av cellerna, lagen om energins bevarande och omvandling, samt darwinismen. Deras dialektik var resultat av en genialisk generalisering av erfarenheterna av det mänskliga samhällets utveckling, och särskilt kamperfarenheterna från striden mellan bourgeoisi och proletariat. Marx och Engels, som kastade den hegelska filosofins idealistiska och reaktionära system över bord, tog ur Hegels dialektik endast dess ”rationella kärna”. Den marxistiska dialektiska metoden är diametralt motsatt Hegels dialektik: som grund för utvecklingen tog Marx och Engels inte idén utan den materiella verkligheten. Den marxistiska dialektiken är läran om utvecklingen i dess mest fullständiga och djupgående form, helt fri från ensidighet.

I motsats till Hegel betraktade Marx och Engels naturen som stadd i utveckling och förändring. I Anti-Dühring, Naturens dialektik och andra verk utarbetade Engels allsidigt frågorna om dialektiken och naturvetenskapen. Genom att tillämpa den materialistiska dialektiken och den filosofiska materialismen på samhällsvetenskapen åstadkom Marx och Engels en omvälvning i synen på samhället och skapade den historiska materialismens teori. Den marxistiska dialektiken har blicken vänd inte bara mot det förgångna utan också mot nutid och framtid. Den ger proletariatets parti kunskap om de objektiva utvecklingslagarna.

Den marxistiska dialektiska metoden skapades och utvecklades i kamp mot de borgerliga och småborgerliga ideologernas metafysiska teorier och mot skilda slags opportunistiska evolutionsteorier, som betraktar utvecklingen som rent kvantitativa förändringar utan att det gamla förintas och nytt uppstår. En väldig betydelse för utarbetandet av den materialistiska dialektiken hade Marx’ viktigaste arbete Kapitalet, liksom Engels’ AntiDühring, Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut o.a. verk.

Den materialistiska dialektiken är en vetenskap stadd i skapande utveckling. På basis av erfarenheterna från den kommunistiska världsrörelsen och det internationella proletariatet har den vidareutvecklats och berikats av Lenin, Stalin, Mao Tsetung och andra marxister. Lenin och Stalin utvecklade dialektiken i kamp mot mensjevikernas opportunism och eklektik, mot opportunisterna från Andra internationalen, mot trotskister, bucharinanhängare och andra motsvarande fiender till marxismen. I sin kamp mot reformismen och opportunismen, vidareutvecklade Lenin och Stalin dialektiken och påvisade förhållandet mellan evolutionära och revolutionära former i samhällsutvecklingen. Särskilt betydelsefulla är Lenins verk om motsättningarna, om kampen mellan motsatser som “dialektikens kärna” och om den dialektiska logiken.

Marx och Engels utarbetade huvudsakligen det borgerliga samhällets dialektik. Lenin och Stalin lade grundstenarna till dialektiken för övergången från kapitalism till socialism och för det socialistiska samhällets utveckling. Mao Tsetung har ytterligare vidareutvecklat läran om dialektiken med tillämpning på socialismen i den koloniala världen och med utgångspunkt från Sovjetunionens negativa och positiva erfarenheter. Särskilt stort är Mao Tsetungs bidrag till dialektikens lära om olika slags motsättningar t.ex. motsättningar mellan folket och folkets fiender och motsättningar inom folket, dvs motsättningar som kräver att man närmar sig dem och löser dem på helt olika sätt (jfr Motsättningar).

Den materialistiska dialektiken är vetenskapen om de mest allmänna lagarna för naturens, det mänskliga samhällets och tänkandets utveckling.

“Den marxistiska filosofin, den dialektiska materialismen, har två framträdande kännemärken. Det ena är dess klasskaraktär: den medger öppet att den dialektiska materialismen står i proletariatets tjänst. Den andra är dess inriktning på praktiken: den betonar teorins avhängighet av praktiken, framhåller att teorin är grundad på praktiken och i sin tur tjänar praktiken.

(Mao Tsetung, Citatboken, s. 179—180).

Dialektisk materialism – det marxist-leninistiska partiets världsåskådning; den skapades av Marx och Engels och har sedan vidareutvecklats av Lenin, Stalin, Mao Tsetung o.a. marxistleninister. Denna världsåskådning kallas dialektisk materialism, därför att dess metod vid studiet av naturens, samhällets och tänkandes företeelser är dialektisk, antimetafysisk, och att dess filosofiska teori är konsekvent vetenskaplig-materialistisk. Den dialektiska metoden och den filosofiska materialismen griper ömsesidigt in i varandra, genomsyrar varandra, befinner sig i en oupplöslig enhet och utgör en fullständig filosofisk världsåskådning. När Marx och Engels skapade den dialektiska materialismen så överförde de den till att gälla även kunskapen om samhällsföreteelserna. Den historiska materialismen (jfr) innebar en väldig landvinning i det vetenskapliga tänkandet. Den dialektiska och historiska materialismen utgör den teoretiska grundvalen för det marxist-leninistiska partiet.

Den dialektiska materialismen uppstod på 1840-talet som en självklar del av den proletära socialismens teori och utvecklades hela tiden intimt förknippad med den revolutionära arbetarrörelsens praktik. Dess uppkomst innebar en verklig revolution i det mänskliga tänkandets historia. Men denna revolution förutsatte även en kritisk bearbetning av allt det progressiva som dittills åstadkommits av det mänskliga tänkandet och som Marx och Engels utgick från. Sin dialektiska materialism ansåg de vara en produkt av vetenskapens, inklusive filosofins, utveckling under gångna tider. Ur Hegels dialektik tog de endast dess ”rationella kärna” men förkastade dess idealistiska skal, vidareutvecklade dialektiken och gav den ett nytt, vetenskapligt utseende. Feuerbachs materialism var inkonsekvent, metafysisk och antihistorisk. Ur den tog Marx och Engels endast dess “grundkärna” och, efter att ha förkastat dess idealistiska och religiöst-etiska avlagringar, vidareutvecklade de den och skapade en högre, den marxistiska formen av materialism. Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Tsetung tillämpade den dialektiska materialismens lärosatser på arbetarklassens politik och taktik och på det marxist-leninistiska partiets praktiska verksamhet.

I motsats till den borgerliga filosofins otaliga riktningar, utgör den dialektiska materialismen inte bara en filosofisk skola, en filosofi för enskilda individer, utan en lära för miljoner arbetande, som den beväpnar med kunskap om vägar och medel för kampen för en omorganisation av samhället på kommunistisk grundval.

Den dialektiska materialismen är en levande lära, dvs. stadd i ständig utveckling. Den marxistiska filosofin utvecklas och berikas genom de nya erfarenheter som proletariatet vinner i klasskampen och genom vetenskapernas senaste rön. Oupplösliga beståndsdelar av den dialektiska materialismen är den marxistiska dialektiska metoden (jfr) och den marxistiska filosofiska materialismen (jfr). Dialektiken ger den enda vetenskapliga kunskapsmetoden, som gör det möjligt att riktigt närma sig företeelserna, att finna de objektiva och mest allmängiltiga lagar som styr deras utveckling. Den marxistiska dialektiken lär att man för att få ett riktigt grepp och begrepp om företeelser och processer i naturen och samhället, måste ta dem i deras samband och ömsesidiga betingande; se dem i utveckling och förändring; förstå utvecklingen som icke blott en enkel kvantitativ tillväxt, utan som en process i vilken kvantitativa förändringar i ett visst stadium lagbundet förvandlas till genomgripande kvalitativa förändringar; utgå ifrån att det inre innehållet i utvecklingen och övergången från en gammal kvalitet till en ny, är kampen mellan motsatser, mellan nytt och gammalt, progressivt och reaktionärt osv. Lenin brukade beteckna dialektiken som”marxismens själ”.

Den marxistiska dialektiken är organiskt förknippad med den marxistiska filosofiska materialismen. Den filosofiska materialismens viktigaste principer är: världen är till hela sin natur materiell; den består av materia stadd i rörelse; materien ändrar ständigt form; materien är det primära, medan medvetandet är det härledda, medvetandet har alstrats av högt organiserad materia; det går att vinna kunskap om den objektiva världen, och våra förnimmelser, föreställningar, begrepp är återspeglingar av den yttre värld som existerar oberoende av människors medvetande. Den dialektiska materialismen ger en vetenskapligt grundad kunskapsteori som hjälper oss att förstå kunskapsprocessen och att nå fram till en objektiv sanning.

Den dialektiska materialismen är en revolutionär teori för världens omvandling, en vägledning till revolutionär handling. Den marxistiska filosofin står främmande för en passiv, kontemplativ inställning till den omgivande verkligheten. Den förmarxistiska filosofins representanter ville bara förklara världen. Det marxist-leninistiska partiets uppgift är en genomgripande, revolutionär omdaning av världen. Den dialektiska materialismen är därvid ett nödvändigt vapen för en omdaning av världen på kommunistisk grundval. Marxismen-leninismens lära är “allsmäktig därför att den är sann” (Lenin), därför att den ger en riktig uppfattning om de objektiva lagbundenheterna för världens utveckling. Endast det marxist-leninistiska partiets revolutionära världsåskådning gör det möjligt att riktigt uppfatta den historiska processen och formulera riktiga revolutionära kampparoller.

Den dialektiska materialismens karaktärsdrag är dess revolutionärt-kritiska natur. Marxismen-leninismens filosofi har uppstått och utvecklats i oförsonlig kamp mot skilda slags borgerliga, opportunistiska och andra reaktionära filosofiska strömningar. Alla verk av marxismens klassiker är genomsyrade av en kritisk anda, av en proletär partianda. Enheten mellan teori och praktik finner sitt högsta uttryck i den dialektiska materialismen. Det är i praktiken som den dialektiska materialismen bevisar riktigheten av sina teoretiska lärosatser. Marxismen-leninismen sammanfattar praktiken, folkens erfarenhet, och påvisar den väldiga revolutionära och kunskapsgivande betydelse som folkmassornas historiska erfarenheter har för teorin, för filosofin. Sambandet och enheten mellan vetenskap och praktisk verksamhet, och mellan teori och praktik är ledstjärnan för det proletära partiet.

Den dialektiska materialismen har enorm betydelse för alla övriga vetenskaper. Varje enskild vetenskap studerar en bestämd krets av företeelser. Men ingen enskild vetenskap, ja inte ens en grupp vetenskaper kan frambringa en lära om de mest allmänna lagarna för världen – en filosofisk världsåskådning. Endast den dialektiska materialismen är en sådan världsåskådning, som vetenskapligt löser frågan om tänkandets förhållande till varat, blottlägger de mest allmänna lagarna för naturens, samhällets och tänkandets utveckling och som med en enhetlig uppfattning omfattar hela den komplicerade kedjan av företeelser i naturen och mänsklighetens historia. Den dialektiska materialismen ser det inte som sin uppgift att ersätta andra vetenskaper – fysiken, kemin, biologin, den politiska ekonomin etc. — utan att med stöd av dessa vetenskapers landvinningar beväpna människorna med en vetenskaplig metod och kunskapsteori för den objektiva sanningen. Den dialektiska materialismens betydelse för andra vetenskaper består således i, att den ger en riktig filosofisk världsåskådning, kunskap om de mest allmänna lagarna för naturens, samhällets och tänkandets utveckling, dvs allt det som inte en enda vetenskap och människors riktiga praktiska verksamhet kan vara utan.

Marxismen-leninismens filosofi är partitagande, den uttrycker och hävdar öppet proletariatets och de arbetande massornas intressen och bekämpar varje form av socialt förtryck och slaveri. Den moderna borgerliga filosofin företar det ena korståget efter det andra i syfte att kullkasta den marxistiska filosofin och undergräva dess inflytande hos massorna. Men alla dessa försök från reaktionärerna är dömda att misslyckas. Den marxistiska filosofin har redan i praktiken bevisat sin riktighet och livsduglighet. Det har uppstått en rad socialistiska länder och den marxistiska filosofin spelar en mycket betydande roll även i de kapitalistiska länderna. Den marxist-leninistiska världsåskådningen har sålunda i praktiken visat sig vara en oövervinnelig kraft. (Jfr även Historisk materialism).

Differential ränta – ett extra tillskott utöver den genomsnittliga profiten, vilket tillfaller de jordbruk som drivs under speciellt gynnsamma produktions- och naturförhållanden. Differentialräntan är betingad av det kapitalistiska monopolet på jorden som ett företagsobjekt. Källan till den är det mervärde som lantarbetarna skapar. Differentialräntan indelas i I och II. Differentialränta I har samband med jordens olika beskaffenhet och avstånd till avsättningsmarknaderna. Den är lika med skillnaden mellan det individuella produktionspriset på jord av högsta eller mellangod kvalitet samt egendomens mycket goda eller mellangoda läge, och det allmänna produktionspriset, som inom jordbruket bestäms av mer gynnsamma produktionsförhållanden. Denna form av ränta går till jordägarna. Differentialränta II sammanhänger med att de tilläggsinvesteringar som görs i en och samma jordlott inte ger samma avkastning, dvs. den sammanhänger med ett intensivare utnyttjande av jorden. Den motsvarar en mera framskriden kapitalistisk utveckling inom jordbruket. Differentialränta II är lika med skillnaden mellan det samhälleliga och individuella produktionspris som uppstår till följd av extrainvesteringar. Denna jordränta kan jordägaren tillskansa sig först efter en viss tid, eftersom det är den arrenderande kapitalisten som inom ramen för deras kontrakt tills vidare kan ta hand om den. Därför är jordägaren mån om att kontraktstiden på arrendet inte ska bli allt för lång, medan den arrenderande kapitalisten vill ha kontraktstiden så lång som möjligt. Eftersom kapitalisten vet att jordägaren så småningom kommer att lägga beslag på differentialränta II, så exploaterar han jorden mycket hårt, förstör jordmånens struktur och bryr sig inte om utdiknings- och bevattningsanläggningar och andra åtgärder som ger resultat först efter flera år.

Diktatur – den härskande klassens av inga som helst lagar begränsade makt grundad direkt på våld. Det finns tre typer av utsugarklassers diktaturer: slavägarnas, feodalernas och borgarklassens diktatur. Med hjälp av sin diktatur höll slavägarna sina slavar i schack och slog ned slavarnas resningar. Feodalherrarna (godsägare etc.) behövde diktaturen för att kunna behålla sitt herravälde över de livegna bönderna. Bourgeoisin utnyttjar diktaturen för att undertrycka proletariatet och hela det arbetande folket. Särskilt klart framträder den borgerliga diktaturens roll i det faktum, att av den kapitalistiska statens två huvudfunktioner (den inre och den yttre) den inre —- att hålla det arbetande folket i schack — är den viktigaste. Armén, polisen, ämbetsmannakåren, domstolar, säkerhetsjänst, fängelser — allt detta tjänar som instrument för detta våldsamma undertryckande. (Jfr Statsapparat). Bourgeoisin förnekar förekomsten av någon som helst diktatur under kapitalismen och framställer sin makt som ett ”utslag av folkviljan” och döljer denna makt och sin diktatur under ”demokratiska” institutioner (parlament, allmänna val etc.). Varje stat är under kapitalismen en borgerlig diktatur, vare sig den är en konstitutionell monarki, absolutistisk monarki, republik, öppet fascistisk, etc. I Staten och revolutionen skriver Lenin:

”De borgerliga staternas former är utomordentligt mångfaldiga, men det väsentliga har de gemensamt: alla dessa stater är på ett eller annat sätt dock i sista hand ovillkorligen en bourgeoisins diktatur”

(Valda verk, b.II:1, s. 232).

Borgerliga och småborgerliga teoretiker, opportunister av skilda schatteringar – reformister och revisionister – förnekar själva möjligheten av en klass’ diktatur och anser att en diktatur kan utövas endast av en person eller en grupp personer. De framställer den borgerliga demokratin som en demokrati för hela folket och söker på allt sätt dölja det faktum, att den borgerliga demokratin alltid är den politiska formen för bourgeoisins diktatur, som de facto och de jure värnar monopolkapitalisternas privilegier. Borgaren, som inte fattar klasskampsteorin och vant sig vid att på den politiska scenen se en mängd inbördes trätande kretsar och kotterier, menar att diktatur betyder att man upphäver alla demokratiska fri- och rättigheter, betyder allt slags godtycke, maktmissbruk i diktatorns personliga intresse. Genom att förneka diktaturens klassväsen söker bourgeoisin dölja sin stats utsugаrnatur och förtryckarroll. Bourgeoisins diktatur är vanligen ett maskerat herravälde. Men under imperialismens epok, under kapitalismens allmänna kris (jfr) händer det att bourgeoisin kastar masken; dess diktatur blir öppen. Sådan är den fascistiska diktaturen (jfr Fascism). Den kapitalistiska statsapparaten, som man låter svälla ut i omåttlig grad, är det kanske främsta verktyget för imperialisternas diktatur. För kampen mot de revolutionära och progressiva krafterna bygger bourgeoisin ut armén, poliskåren, säkerhetstjänsten och andra våldsorgan. För att stärka sin diktatur i internationell omfattning förtrycker imperialisterna med USA-imperialisterna i spetsen andra länder och folk. De organiserar statskupper, avlägsnar regimer som inte faller dem i smaken och sätter in sina marionettregimer.

Marxismen-leninismen lär att det mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger en övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets diktatur (jfr) och som innebär arbetarklassens politiska herravälde, utövat i förbund med andra delar av folket, över kapitalisterna.

Direkta skatter – skatter som tas ut från skattebetalaren enligt en beräkning av dennes inkomster eller efter taxeringsvärde på fast egendom, inkomstskatt, tomtskatt, förvärvsskatt osv. I de kapitalistiska ländernas finanspolitik kan man finna skilda system av direkt beskattning: proportionell beskattning, progressiv och regressiv beskattning. Vid proportionell beskattning tar man ut lika hög skatteprocent oberoende av inkomst. Vid progressiv beskattning ökar skatteprocenten i takt med ökad inkomst. Vid regressiv beskattning minskar skatten relativt ju mer man tjänar. Under kapitalismen betalar åtminstone formellt alla klasser och befolkningsskikt direkta skatter. Men den monopolistiska bourgeoisin försöker (och lyckas också) att med olika metoder och medel vältra över skattebördorna på det arbetande folket. Genom olika slags bokföringsmässiga åtgärder kan stormonopolen dölja sina verkliga inkomster, smita undan en betydande del av den skatt de eljest skulle ha betalat och därmed övervältra skattebördorna på folket. Under kapitalismen användes skattemedlen till att finansiera den borgerliga statsapparaten, till att militarisera näringslivet, ekonomiskt subventionera monopolen och utgör faktiskt ett av medlen för att utplundra det arbetande folket (jfr även Indirekta skatter, Skatter).

Dogmatism – en okritisk anslutning till en lära, ett blint antagande av någon tes eller lärosats utan hänsyn till betingelserna för dess tillämpning. Dogmatism är kännetecknande för alla religioner, för alla teoretiska system som försvarar det utlevade, gamla och reaktionära och som bekämpar det nya som utvecklas. De sociala teorier som inte längre har stöd i den i utveckling stadda verkligheten, är dogmatiska. En i och för sig riktig lärosats som används odialektiskt och utan hänsyn till konkret förändrade förhållanden, kan förvandlas till en dogm. I den meningen framhöll Marx och Engels ständigt att deras lära inte är någon dogm, utan en vägledning till handling. Lenin, Stalin och Mao Tsetung har ständigt bekämpat varje dogmatisk banalisering av marxismen, som företagits av ”vänster”- och högeropportunister. Vid värderingen av den ryska revolutionen 1905 satte de ryska mensjevikerna ex.vis likhetstecken mellan denna revolution och de borgerliga revolutioner som hade ägt rum på 1700—1800-talen. Som dogmatiker förstod de inte och kunde inte förstå att det historiska läget hade förändrats i och med kapitalismens inträde i sitt imperialistiska stadium; de förstod inte att lagarna för den borgerligt-demokratiska revolutionen väsentligen hade ändrat innehåll och form. De förstod inte att proletariatet i detta läge var revolutionens viktigaste drivkraft och stod i spetsen för revolutionen, att proletariatet måste gå samman med bondemassorna, och att bourgeoisin inte längre var i stånd att leda revolutionen. Marxismen-leninismen är i själva verket revolutionär, därför att den ständigt berikar teorin med nya erfarenheter från samhällsutvecklingen, från folkmassornas revolutionära praktik. Dogmatismen är en fiende till varje revolutionär teori och praktik. Att hålla fast vid marxism-leninismen betyder inte att man ska hemfalla åt testuggande, utan i stället att man utgår från marxismen-leninismen, berikar den, konkretiserar den med tillämpning på nya historiska betingelser. Dogmatismen grundar sig på ett lösryckande av teorin från praktiken. Marxismen-leninismen grundar sig på enhet mellan teori och praktik (jfr Teori och praktik).

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net