E

Ekonomi – en historiskt bestämd sammanfattning av samhälleliga produktionsförhållanden eller samhällets ekonomiska struktur, som motsvarar varje givet steg i produktivkrafternas utveckling. Den bestämmande faktorn i ekonomin är ägandeförhållandena till produktionsmedel och -redskap. Sålunda är kapitalistisk privategendom grunden för det borgerliga samhällets ekonomi och samhällelig egendom grunden för socialismens ekonomi. Vidare innefattar ekonomin (beroende på ägandets karaktär) förhållanden mellan människor i produktionsprocessen, utbytet dem emellan, fördelningsförhållanden. Med ekonomi avser man också summan av folkhushållningens grenar och branscher, liksom också de ekonomiska vetenskaper som studerar dessa grenar (industriekonomi, jordbruksekonomi etc.).

Ekonomiska kategorier – det teoretiska uttrycket för ekonomiska, samhälleliga produktionsförhållanden. Sådana ekonomiska kategorier är ex.vis samhällelig arbetsdelning (jfr), vara (jfr), värde (jfr), pengar (jfr), kapital (jfr), merarbete (jfr), mervärde (jfr) etc. Denna uppdelning i kategorier underlättar förståelsen av lagarna för det ekonomiska livet och att dra de rätta slutsatserna därav. Varje produktionssätt kännetecknas av sina speciella kategorier. Karaktären av de kategorier som kännetecknar flera produktionssätt (sådana som ex.vis arbete, vara, värde, utbyte, pengar) förblir inte oföränderlig. Den förändras i och med förändringar i produktionssättet, vars förhållanden dessa kategorier är till för att uttrycka. Innebörden av de ekonomiska kategorierna, t.o.m. de mest allmänna och abstrakta och som därför gäller flera produktionssätt, utvecklas jämsides med de ekonomiska förhållandenas utveckling och utgör därför en historisk produkt. Den allra enklaste ekonomiska kategori, ex.vis bytesvärde (jfr) förutsätter att det finns en befolkning som producerar under bestämda betingelser, liksom även bestämda former av familj, stam eller stat. Det ömsesidiga sambandet mellan olika ekonomiska kategorier återspeglar det inre sambandet i produktionsförhållandena för varje givet produktionssätt.

Ekonomiska lagar – lagar som återspeglar de mest allmänna grundläggande sambanden, de nödvändigaste orsakssammanhangen i de ekonomiska processerna under samhällsutvecklingen. Ekonomiska lagar utgör lagar för produktionssättets utveckling och bestämmer produktionen och fördelningen av materiella nyttigheter. De ekonomiska lagarna är objektiva, de uttrycker det inre sambandet i processerna helt oavsett människors medvetande och vilja, de uppstår och verkar under bestämda ekonomiska betingelser och förändras eller förlorar sin kraft med förändringar i de ekonomiska betingelserna. Människor kan upptäcka och vinna kunskap om dessa lagar, räkna med dem i sin praktiska verksamhet, men de kan aldrig skapa, omvandla eller upphäva dem utan att samtidigt skapa, omvandla eller upphäva de förhållanden som de ekonomiska lagarna bestämmer. Men när människor lärt känna och behärska de ekonomiska lagarna, så kan de tillämpa och bruka dem för sina intressen. Det finns ekonomiska lagar som gäller för alla samhällsformationer, ex.vis lagen om produktionsförhållandenas överensstämmelse med produktivkrafternas karaktär (jfr). Det finns också specifika ekonomiska lagar som bara gäller för ett visst produktionssätt, ex.vis lagen om planmässig, proportionell utveckling av folkhushållningen under socialismen. Det finns även sådana lagar, som ex.vis värdelagen (jfr), vilka gäller för flera samhällsformationer. Avgörande bland de ekonomiska lagarna är den ekonomiska grundlagen (jfr Kapitalismens ekonomiska grundlag). Den ekonomiska grundlagen uttrycker de mest grundläggande sidorna hos ett givet produktionssätt och bestämmer huvudlinjen för samhällets utveckling. Kännetecknande för de ekonomiska lagarna är att flertalet av dem är av historiskt övergående natur. De ekonomiska lagarna skiljer sig från naturlagarna. Upptäckten och tillämpningen av nya lagar för samhällsutvecklingen hänger direkt samman med människornas verksamhet. Ifall deras handlingar strider mot de konservativa samhällskrafternas intressen, så framkallar detta motstånd från de gamla, utlevade samhällsklassernas sida. Samtidigt som ägandeförhållandena till produktionsmedlen förändras och ett slags produktionsförhållanden (jfr) ersätts med andra, så förlorar de gamla ekonomiska lagarna sin kraft och det uppstår nya lagar. I de försocialistiska samhällsformationerna har människorna ytterst begränsade möjligheter att räkna med och tillämpa de ekonomiska lagarna, eftersom det råder privatäganderätt till produktionsmedlen och därav följande spontanism och anarki i den samhälleliga produktionen. I de klassantagonistiska samhällena (slavägarsamhället, feodalismen, kapitalismen) är människorna maktlösa när det gäller att kontrollera de samhälleliga konsekvenserna av sina handlingar. Ett systematiskt och medvetet bruk av de ekonomiska lagarna för hela samhällets bästa kan börja först under socialismen, som kännetecknas av en planmässig organisering av den samhälleliga produktionen och som har till uppgift att i växande grad tillgodose hela samhällets och varje samhällsmedborgares behov.

Ekonomisk struktur – en sektor av ekonomin, en typ av ekonomiska förhållanden, som grundas på den ena eller andra formen av ägande. Summan av ekonomiska strukturer och ömsesidiga samband mellan dem kännetecknar samhällets sociala och ekonomiska struktur och graden för dess utveckling. Det kapitalistiska samhället innefattar produktionsförhållanden från alla gamla utlevade samhällsformer, ur vars vrak och spillror det byggts upp, och fortsätter till en del att dra med sig dessa rester som det inte lyckas göra sig av med. Till skillnad från kapitalismen kännetecknas den socialistiska ekonomin av att det råder oinskränkt herravälde för en enda struktur, den socialistiska. Under övergångsstadiet mellan kapitalismen och den segrande socialismen består de ekonomiska strukturerna från försocialistiska samhällsformationer för en längre eller kortare tid, men den socialistiska strukturen är dominerande och ledande. För flertalet länder kommer det i detta övergångsstadium att finnas tre sådana strukturer: socialistisk struktur, småproduktionsstruktur och kapitalistisk struktur.

Under övergångsstadiet i Sovjetunionen fanns fem strukturer: 1) patriarkalisk bondehushållning, 2) småvaruproduktion, 3) privatkapitalism, 4) statskapitalism, och 5) socialistisk struktur. I Kina fanns en speciell art av statskapitalism huvudsakligen i form av blandade statsoch privatägda företag inom industri och handel, där dock den socialistiska statens representanter hade det avgörande ordet. I takt med att man löser problemen under övergångsstadiet mellan kapitalism och socialism, blir den socialistiska strukturen oinskränkt förhärskande, medan småproduktionsstrukturen och statskapitalismen gradvis omvandlas till en socialistisk struktur, och den privatkapitalistiska strukturen helt försvinner.

Ekonomisk överproduktionskris – den fas i den kapitalistiska cykeln (jfr) som kännetecknas av att kapitalismens alla motsättningar hastigt flammar upp och exploderar; av överproduktion av varor, extrema avsättningssvårigheter, prisfall, hastig produktionsnedgång, kraftigt ökad arbetslöshet, lönesänkningar, extrem brist på likvida medel, rubbningar i kreditförbindelserna, en mängd företag läggs ned osv. De ekonomiska krisernas ofrånkomlighet har sina rötter i kapitalismens själva väsen. Orsaken till kriserna är kapitalismens grundläggande motsättning (jfr) – motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär och den kapitalistiska formen för tillägnandet av produktionens resultat.

Denna motsättning visar sig i den kapitalistiska produktionens anarki, i ständiga rubbningar av samhällsekonomins proportioner. Ett uttryck för kapitalismens grundläggande motsättning är den antagonistiska motsättningen mellan produktion och konsumtion (som också är kännetecknande för det kapitalistiska produktionssättet). I sin profitjakt och strävan att erhålla maximala profiter utvidgar kapitalisterna produktionen, samtidigt som de stegrar utsugningen av det arbetande folket. Därför halkar det stora folkflertalets köpkraft efter produktionsökningen. Den ekonomiska krisen utgör en explosion och en temporär, våldsam lösning av de rådande motsättningarna. Genom produktionsinskränkningar och företagsnedläggningar och genom att en mängd produktivkrafter förstörs under krisen, återställs den rubbade jämvikten våldsamt. Kapitalisternas vilja att erhålla högsta möjliga profit under kristiden med dess låga priser tvingar dem att fullända produktionen och att förnya grund- (anläggnings-)kapitalet (fr). Detta skapar förutsättningar för en ny utvidgning av produktionen.

Samtidigt ökar kapitalisterna utsugningen av det arbetande folket, vilket gör att marknaden krymper och det blir svårare för dem att ta sig ut ur krisen. De ekonomiska överproduktionskriserna förlamar såväl industri som jordbruk (jfr Jordbrukskris) och återupprepas med vissa intervaller. Under kapitalismens utveckling har denna drabbats av överproduktionskriser sedan 1820-talet. Särskilt kraftiga och ödesdigra blir överproduktionskriserna under imperialismen och kapitalismens allmänna kris (jfr), då de förlamar nästan alla delar av de kapitalistiska ländernas ekonomi och skärper kapitalismens alla motsättningar till det yttersta. Kriserna ökar utarmningen av det arbetande folket, drabbar det arbetande folket med väldiga lidanden som skärper klasskampen och har ett revolutionerande inflytande på arbetarklassen. De ekonomiska överproduktionskriserna är ett av de mest vältaliga vittnesbörden om kapitalismens livsoduglighet och att den oundvikligen måste ersättas med ett nytt produktionssätt — socialismen.

Enkel kapitalistisk reproduktion – ett återupptagande, en periodisk upprepning av den kapitalistiska produktionen i oföränderlig storleksordning, någon kapitalisering av mervärde sker inte utan den går helt och hållet åt för personlig konsumtion. Det var Marx som först gjorde en vetenskaplig analys av den kapitalistiska reproduktionen. När Marx undersökte det individuella kapitalets enkla reproduktion, kunde han påvisa, att de av kapitalisterna utsugna lönearbetarna under reproduktionsprocessen skapar produkter som kapitalisterna tillägnar sig, trots att det produceras lika mycket produkter som tidigare, dvs. produktionen hade inte utvidgats.

Produktionsprocessen ger till resultat, att kapitalisten erhåller en produkt av större värde än värdet av det kapital som satsats på produktion. Efter att ha sålt den färdiga produkten, har kapitalisten ånyo möjlighet att starta produktion och att använda det mervärde (jfr), som arbetarna skapat, för sin egen konsumtion. Efter avslutad produktionsprocess är kapitalisten forfarande ägare av ett kapital, som ger honom möjlighet att på nytt utsuga lönearbetare. Arbetaren, vars lön endast utgör ersättning för hans arbetskraft, är efter avslutad produktionsprocess lika egendomslös som tidigare, han har ingenting förutom sin arbetskraft och därför tvingas han på nytt att ta arbete i kapitalistens företag. Därför reproduceras också utsugningsförhållandena ständigt. En analys av den enkla reproduktionen ger vid handen, att kapitalisten ingalunda förskotterar arbetaren, utan tvärtom är det arbetaren som förskotterar kapitalisten, ty arbetaren får ju sin lön först efter det att han framställt produkten. Varje kapital är ett ackumulerat kapital, ett värde som har skapats av arbetare och som kapitalisterna gratis tillskansar sig.

Vid sitt studium kunde Marx upptäcka sambanden och lagbundenheterna i hela den kapitalistiska ekonomin. Han fann i vilken proportion produktionsgrenarna måste stå till varandra för att det ska kunna ske en permanent återupprepning av produktionen. Samhällsprodukten måste under kapitalismen också passera cirkulationsstadiet, varuformen måste förvandlas till penningform och penningformen till varuform, dvs den samhälleliga produkten måste realiseras och därigenom erhållna pengarna måste på nytt användas till inköp av arbetskraft och produktionsmedel att sättas in i produktionen. För att kunna förstå det lagbundna i att den samhälleliga produkten säljs och köps, måste man komma ihåg att den samhälleliga produktionen i sin naturliga produktform består av två stora underavdelningar: produktion av produktionsmedel och produktion av konsumtionsmedel, medan den samhälleliga produktens värde har tre beståndsdelar: konstant kapital (c), variabelt kapital (v) och mervärde (m). De betingelser som krävs för att en oupphörlig reproduktion och realisation av hela den producerade produkten ska kunna ske, illustrerar Marx med följande schema:

Avdelning I    4000 c + 1000 v + 1000 m = 6000.

Avdelning II   2000 c + 500 y + 500 m = 3000.

Marx påvisade, att det i avdelning I producerade konstanta kapitalet — 4000 c — realiseras i denna avdelning och att det i avdelning II producerade variabla kapitalet och mervärdet – 500 c och 500 m — också realiseras i sin egen avdelning. Resten av produktionen, nämligen 1000 v + 1000 m från avdelning I och 2000 c från avdelning II, måste följaktligen realiseras genom ett utbyte mellan avdelningarna.

Den viktigaste förutsättningen för att den producerade produkten ska kunna realiseras under förhållanden av enkel produktion är sålunda, att I (v + m) = II c. Det betyder samtidigt, att summan av det konstanta kapitalet i avdelning I och II måste vara lika med produktionen i avdelning I, och att samhällets nationalinkomst (summan av v + m i båda avdelningarna) måste vara lika med produktionen i avdelning II. Detta följer för det första av att hela behovet av produktionsmedel i båda avdelningarna, nämligen 4000 c + 2000 c, produceras av avdelning I (= 6000); för det andra av att hela behovet av konsumtionsmedel i båda avdelningarna, nämligen 1000 v + 1000 m + 500 y + 500 m, produceras av avdelning II (= 3000).

Om därför villkoret I (v + m) = II c uppfylls så kommer hela mervärdet att realiseras och produktionen återupprepas i oföränderlig storlek. Marx påvisade också, att den kapitalistiska reproduktionens proportioner fixeras spontant, och att den blir proportionell endast i undantagsfall, medan ständiga överträdelser av dessa proportioner är en allmän regel.

Enkel varuproduktion – en produktion grundad på privatägande och personligt arbete, under vilken småproducenter framställer produkter — inte för egen konsumtion — utan för att sälja. Den enkla varuproduktionen är en ekonomisk struktur som omfattar småbondehushåll, hantverkare och vissa andra småföretagare, som inte utsuger främmande arbete. För att den enkla varuproduktionen skulle kunna uppkomma krävdes en samhällelig arbetsdelning och privatäganderätt till produktionsmedel. Den finns under olika samhällsekonomiska formationer. Den enkla varuproduktionen baseras, liksom den kapitalistiska varuproduktionen, på privatäganderätt till produktionsmedlen. Den förstnämnda grundar sig emellertid på producenternas eget arbete, medan den andra är grundad på utsugning av lönearbetare. Samtidigt föreligger också väsentliga likheter.

Även den enkla varuproduktionen uttrycker motsättningen mellan privat och samhälleligt arbete, och den utvecklas under värdelagens inverkan. Genom svängningar i varupriserna reglerar värdelagen spontant fördelningen av arbete mellan produktion av olika varor. Priserna på de varor, som det på marknaden råder stor efterfrågan på, stiger över värdet, produktion av sådana varor blir fördelaktig och dit strävar också producenterna. Så småningom har tillgången nått i höjd med efterfrågan. Då sänks priserna och de faller ner i höjd med varornas värde. Om den givna varan producerats i större mängder än det finns efterfrågan på, faller priserna under värdet och produktionen läggs ned. Värdelagens verkningar under den enkla varuproduktionen, leder till en spontan utveckling av produktivkrafterna. Eftersom varorna säljs och köps till deras samhälleliga värde, så är producenterna tvungna att ta hänsyn till detta och anpassa sin arbetsförbrukning till den samhälleligt nödvändiga. Varuproducenter som utnyttjar bättre tekniska hjälpmedel, kan producera sina varor med mindre arbetsförbrukning än den samhälleligt nödvändiga. De säljer dock sina varor till samma priser som övriga producenter och kan på så sätt berika sig. Detta inspirerar övriga producenter att också fullända sina produktionsmetoder.

Värdelagens verkningar, prisväxlingarna och konkurrensen leder till att den enkla varuproduktionen råkar i upplösning, till en differentiering av varuproducenterna, och — på ett visst utvecklingsstadium — till uppkomsten av kapitalism. Den enkla varuproduktionen alstrar kapitalism. Men denna leder inte till att den enkla varuproduktionen helt försvinner.

”Eviga sanningar” – Metafysiker betraktar varje sanning som en “evig sanning”, dvs. som någonting för alltid givet och oföränderligt. ”Verkliga sanningar är överhuvudtaget oföränderliga” – skrev metafysikern Dühring. I sin kritik av Dühring påvisade Engels att verkligt vetenskapliga sanningar utvecklas, förändras och fulländas genom att människornas kunskaper ökar och till följd av deras praktiska verksamhet. Genom att analysera vetenskapens tre huvudavsnitt — vetenskapen om den döda naturen, om den levande naturen och om samhället – påvisade Engels att de vetenskapliga sanningarna i var och en av dem befinner sig i ett tillstånd av utveckling och att vetenskapens styrka just består i att den inte erkänner några orubbliga kunskaper. Visst finns det “eviga sanningar” som ex.vis sanningen att Paris ligger i Frankrike osv, men sanningar av dylikt slag är ytterst okomplicerade och inte alls jämförbara med de komplicerade sanningar som vetenskapen har att göra med och som man inte omedelbart vinner kunskap om, utan först efter mödosamt och långvarigt arbete under den vetenskapliga kunskapsprocessen.

“Eviga sanningar” omhuldas av dem som ur det faktum att det finns enstaka eviga sanningar söker dra slutsatsen att det i mänsklighetens historia existerar eviga sanningar, en evig moral, en evig rättvisa etc. Detta gör utsugarklassernas ideologer som med fraser om “evig” rättvisa, moral osv. söker dölja de grundläggande klassmotsättningarna, förneka de utsugna klassernas rätt att kämpa för ett bättre liv, och framställer utsugarsystemen som rättfärdiga “eviga” system.

Den dialektiska materialismen tillbakavisar den metafysiska teorin om “eviga sanningar” och har skapat den enda vetenskapliga teorin om hur kunskap om vetenskapliga sanningar förvärvas. (Jfr också Absolut och relativ sanning, Kunskap, Teori och praktik).

Evolution och revolution – Evolution — en långsam, gradvis tillväxt av kvantitativa förändringar; revolution – en snabb och genomgripande kvalitativ förändring. Den metafysiska uppfattningen oin framåtskridandet nöjer sig med att erkänna blott och bart kvantitativa förändringar, en gradvis, evolutionär tillväxt. Denna uppfattning förnekar förekomsten av språng, revolutionära omvälvningar och är ur stånd att förklara uppkomsten av något kvalitativt nytt. Den dialektiska materialismen bekämpar denna uppfattning och anser, att rörelsen är av dubbel natur: både evolutionär och revolutionär. Evolutionärt sker obetydliga, dolda, oupphörliga, kvantitativa förändringar, som skapar förutsättningar för genomgripande, kvalitativa, revolutionära förändringar. De kvalitativa förändringarna sker språngartat.

Därför måste man förstå utvecklingen inte såsom enbart kvantitativa förändringar, utan också som en språngartad, revolutionär utveckling, som avbrott i det succesiva, som en kvantitets förvandling till kvalitet. Därför kan man inte se evolution och revolution isolerade från varandra; en verklig utveckling utgör en enhet av evolution och revolution.

“Rörelsen är evolutionär när de progressiva elementen spontant fortsätter sitt dagliga arbete och inför små, kvantitativa förändringar i de gamla förhållandena.

Rörelsen är revolutionär, när dessa element sluter sig samman, genomsyras av en enhetlig idé och stormar det fientliga lägret för att i grund förinta de gamla förhållandena och införa kvalitativa förändringar i livet, upprätta nya förhållanden.

Evolutionen förbereder revolutionen och skapar jordmånen för den, medan revolutionen fullbordar evolutionen och främjar dess fortsatta arbete”

(Stalin, Anarkism eller socialism, Moskva 1955, s. 11–12).

Marxismen-leninismen bekämpar de politiska riktningar, som förnekar revolutionen som ett vapen för genomgripande förändringar av den sociala strukturen och ersätter den revolutionära kampen med kamp för reformer. För en revolutionär är reformen endast en biprodukt av revolutionen. Det viktigaste för marxist-leninister är därför den revolutionära kampen. Marxismen-leninismen bekämpar också en annan form av opportunismen, nämligen den som lösrycker revolutionen från evolutionen, och erkänner endast rörelsens revolutionära form och förnekar evolutionens nödvändighet, nödvändigheten av att gå framåt steg för steg vid förberedelserna och organiserandet av massorna till revolutionär handling. Genom att locka massorna bort från förberedelserna för det revolutionära språnget, skadar dessa småborgare allvarligt den revolutionära rörelsen; den är lika reaktionär som evolutionismens teori.

“Anarkosyndikalisten förkastar ‘futtigt arbete’, särskilt utnyttjandet av parlamentstribunen. I själva verket leder den senare taktiken till avvaktan på ‘de stora dagarna’ samtidigt med oförmåga att samla krafter som kan skapa stora händelser”

(Lenin, Motsättningarna i den europeiska arbetarrörelsen, Skrifter, b. 16, s. 319, ry.).

Ledarna för dagens reformister och revisionister utnyttjar öppet borgerligt-evolutionära teorier för att teoretiskt rättfärdiga sitt förräderi mot arbetarklassen och hela det arbetande folket. De propagerar en reformistisk förnyelse av det kapitalistiska systemet och förnekar att bourgeoisins makt måste krossas genom en socialistisk revolution. Marxismen-leninismen däremot understryker att kapitalismen kan förintas och det socialistiska uppbygget påbörjas endast som resultat av en revolution.

Dialektiken kräver emellertid att man på ett historiskt sätt närmar sig frågan om revolutionen, den revolution som fullbordar varje evolutionär utveckling. Först när samhällets spaltades upp i fientliga klasser kan man säga, att språnget fick karaktären av en politisk revolution, ett utbrott, dvs att de rådande maktförhållandena störtas och det skapas en ny makt. Under förhållanden, då det i samhället inte längre finns fientliga klasser kommer övergången från gamla stadier till nya inte att försiggå i form av revolutioner i politisk mening (Jfr också Motsättningar, Kvantitativa förändringars övergång i kvalitativa, Språng.).

Expropriation – tillägna sig egendom. Expropriation genomförs av privatpersoner eller staten för en bestämd klass’ eller för hela samhällets intressen, genom våld eller med ekonomiska medel. Under den ursprungliga kapitalackumulationen (jfr) genomfördes från de stora jordägarnas, ockrarnas, handelskapitalets och statens sida en massomfattande expropriation av småbondehushåll. Under de borgerliga revolutionernas epok exproprierades kyrkans och godsägarnas jord och egendom i bourgeoisins intresse. Den kapitalistiska reproduktionsprocessen utgör en systematisk expropriation av arbetarnas merarbete, liksom ruinering och expropriation av små varuproducenter.

Under imperialismen skärps denna process och kommer att gälla även allt fler små- och mellanstora kapitalister. En betydande roll vid expropriationen av de små- och mellanstora kapitalisterna – som står utanför monopolen — spelar under den statsmonopolistiska kapitalismen (jfr) de åtgärder som den borgerliga staten vidtar i monopolens intresse (ex.vis att man berövar småkapitalisterna råvaror, avsättningsmarknader, fördyrar krediterna, tvångsnedlägger små och mellanstora företag, lämnar den överväldigande delen av krigsbeställningarna till stormonopolen, begränsar utförseln etc.).

“Produktionsmedlen centraliseras och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade”

(Marx, Kapitalet, Första boken, Uddevalla 1969, s. 670—671).

I den socialistiska revolutionen exproprierar proletariatet kapitalisternas och godsägarnas egendom och förvandlar denna till samhällelig egendom. De små varuproducenternas egendom exproprieras inte utan förenas i stället i frivilliga kooperativ med materiellt och finansiellt bistånd från den socialistiska staten.

Extra (tilläggs-) mervärde – ett överskott av mervärde (jfr) som enskilda kapitalister eller kapitalistiska sammanslutningar erhåller tack vare att de varor som produceras i deras företag har ett lägre individuellt värde än det samhälleliga värdet.

Genom att i sina företag införa mera fulländad teknik och bättre organisera produktionen – dvs. genom rationaliseringar som saknas i flertalet företag inom samma bransch – uppnår kapitalisten en arbetsproduktivitet som är högre än genomsnittsnivån i den givna branschen. Därför blir det individuella värdet på hans varor lägre än dessa varors samhälleliga värde. Men på marknaden kommer han ju att sälja sina varor till ett pris som har bestämts av det samhälleliga värdet; kapitalisten erhåller därför ett överskott av mervärde, ett extra mervärde (det samhälleliga värdet utgörs ju av produktionskostnader plus en genomsnittlig profit).

Kapitalisten kan erhålla detta extra mervärde ända fram till dess att samma slags rationaliseringar genomförs även i andra företag. När det skett i flertalet företag i samma bransch sjunker varornas samhälleliga värde, och extra mervärdet försvinner för den första kapitalisten. Det kan på nytt uppstå i detta eller i ett annat företag som resultat av nya rationaliseringar. De tekniska framsteg som utlöser denna sänkning av varornas samhälleliga värde, leder sist och slutligen till att det relativa mervärdet (fr) ökar.

Detta extra mervärde som kapitalisterna erhåller, spelar en väldig roll och utgör den viktigaste stimulansen för teknikens och produktivkrafternas utveckling i det kapitalistiska samhället. Men samtidigt begränsar mervärdelagen dessa tekniska framsteg; kapitalisten inför ny teknik endast i det fall detta ger honom högre profiter. I sin strävan att erhålla högsta möjliga profit söker varje kapitalist samtidigt hemlighålla tekniska nyheter i sina företag. Allt detta bromsar det tekniska framåtskridandet under kapitalismen.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net