Hur hanterar vi motsättningen mellan hemligt och öppet arbete?

Detta är en debattartikel. För innehållet står författaren Sven Laurin.

Lenin skriver följande i texten “Det underjordiska partiet och det legala arbetet”:

“Frågan om det underjordiska partiet och socialdemokratins legala arbete i Ryssland är ett av partiets huvudproblem; det upptog RSDAP:s uppmärksamhet under hela den period som följde på revolutionen (här åsyftas 1905) och det har gett liv åt den mest hårda kamp inom dess led.1.”

(Jag använder motsatsparet “hemligt och öppet” nedan istället för underjordisk och legal även om de naturligtvis inte har samma innebörd i allmänhet)

Eftersom förhållandet mellan hemligt och öppet arbete är en fråga som har stor betydelse för rörelsens långssiktiga överlevnad samt den kommunistiska organisationens förmåga att spridas och utvecklas, så kommer den självklart väcka en hel del debatt även i dagens Sverige. I de debatter som varit över tid så har ibland olika dogmatiska uppfattningar kommit till uttryck. “Det ska vara” si eller så utifrån någon organisationsmodell, t.ex. kommunistpartierna under kominterntiden, Perus Kommunistiska Parti eller KFML/SKP. Självklart bör man ha stor respekt för olika framgångsrika organisationers tillämpning av marxismen men det är en latmaskens destruktiva inställning att inte försöka analysera samtiden för att förstå hur vi dialektist kan tillämpa förhållandet mellan hemligt och öppet arbete idag.

Helt öppet eller helt hemligt?

Uppfattningen att allt kommunistiskt arbete ska vara helt öppet för borgarstaten, fascister och politiska motståndare i allmänhet är tyvärr allmänt spridd i Sverige även om olika partiers ledningar knappast tillämpar detta i praktiken. Varje “papper” som de politiska partierna i Sverige producerar är ju inte tillgängligt för en var. Det är snarare så att en stor del av olika partiers inre liv är hemligt för utomstående i varierande grad medan medlemskapet oftast är offentligt. I alla fall för de som har politiska uppdrag i den offentliga makten. Att allt kommunistiskt arbete ska vara “helt öppet” skrivs naturligtvis sällan eller aldrig rakt ut och det skulle verkligen vara “kul” att läsa ett teoretiskt försvar av det. Å andra sidan, uppfattningen att allt arbete ska vara helt hemligt (ingen vet om att organisationen finns) hörs av naturliga skäl aldrig heller i några diskussioner. Diskussionen om hemligt eller öppet arbete handlar om att hitta en rimlig balans i ett givet politiskt läge och utifrån den fas som vi befinner oss i på lång sikt. Dels måste organisationen skyddas på kort och på lång sikt men samtidigt kan den inte vara så hemlig att ingen känner till den och att den inte går att närma sig.

Prata inte om det!

Många har säkert känslan att man inte bör prata om “hemlighetsmakeri” eftersom det kan “skrämma bort folk”. I det ständiga “arbetet” med att smutskasta de kommunister som arbetade med att bygga upp en revolutionär rörelse på 70-talet så påpekas ofta hur “tokigt” det var att KFML/SKP hade en “säkerhetspolitik” (åtgärder för att skydda organisationen, varav hemlighet är en typ av åtgärd). “Alltså, herregud, när de började med täcknamn då fick jag nog, då var det tack och hej för mig asså”. Så kan det låta vilket kan leda till den felaktiga uppfattningen att man inte bör prata vitt och brett om frågan.

“De legala organisationerna är de stödjepunkter som tillåter oss att föra ut idéen om de underjordiska organisationerna till massorna. Det vill säga att vi förändrar formerna för inflytande med syftet att stärka den underjordiska inriktningen.”2

Alltså även om vi väljer att hålla en del av vårt arbete hemligt (namn på medlemmar t.ex.) så betyder det inte att vi håller våra åsikter hemliga. Alltså självklart måste vi även föra ut frågan om hemligt arbete och prata om det och sprida idéerna i lämpliga sammanhang.

Och är det inte självklart att det är olämpligt med en helt vidöppen organisation? Varför skulle vi vilja ha ett helt öppet arbete? Våra motståndare på olika håll har inte det (de älskar “sekretess” och “konfidentialitet”) och de har dessutom för avsikt att krossa oss. Även om formerna for kampen inte är sådana att de fysiskt försöker att krossa oss så ska man ju vara medveten om att den härskande klassen allmänt talat av naturliga skäl alltid vill “krossa kommunismen”. Konstigt vore det ju annars!

De ryska kommunisternas orgnisationsmodell anno 1912

“RSDAP:s decemberkonferens 1908 fördömde med eftertryck likvidationismen och fastslog i en speciell resolution med all tylighet partiets syn på organisationsfrågan: partiet består av underjordiska socialdemokratiska partikommittéer som måste skapa ‘stödjepunkter för arbetet bland massorna’, i form av ett vidast möjligt utgrenat nät, av legala arbetarföreningar.”3

Exempel på hur detta kan tillämpas idag; partiavdelningen är hemlig (om vilka som är medlemmar informeras ej) och tillämpar ett visst mått av hemlighet i allmänhet men partimedlemmarna i avdelningen verkar i alla möjliga organisationer (fackföreningar och hyresgästorganisationer t.ex.) för att driva fram och utlösa klasskampen. Dessa utgör stödjepunkter för arbetet bland massorna. Detta förhållningssätt bör tillämpas rent allmänt i den kommunstiska rörelsen i Sverige i det nuvarande läget. Varför? När det gäller medlemskapet i organisationen så har vi i dagsläget mycket lite att vinna på att gå ut med det men mycket att förlora på att vara öppna med det. De som behöver veta vilka som är medlemmar får veta det men inte var och en var som är intresserad av det. Om alla medlemmar måste stoltsera med medlemskapet utåt så blir organisationen mycket sårbar för alla möjliga hot. Vilken familj klarar lite hotfull telefonterror utan att det blir kris? Ett förlorat arbete är kampen värd men det är ju t.ex. helt onödigt att man ska förlora arbetet redan innan man har hunnit “göra något” på arbetsplatsen. “Härdning” kommer vi att få ändå, vi behöver inte ge klassfienden något gratis.

Stödjepunkter verkar inte öppet i den kommunistiska organisationens namn även om det skulle vara en majoritet kommunister där. Det är ju en del av poängen med att ha stödjepunkter. Klassfienden kommer naturligtvis misstänka varje radikal verksamhet för att vara “kommunistisk” men de kommer inte att med säkerhet veta hur det ligger till; är det en “kommunistisk organisation”? Kanske helt och hållet? Eller kanske bara delvis eller inte alls? Finns det en medlem där eller flera eller bara en sympatisör eller ingen alls? Om stödjepunkterna helt öppet basunerar ut att de är den kommunistiska organisationens organisationer så upphör de vara just stödjepunkter för det hemliga (parti-) arbetet och allt arbete förvandlas i praktiken till öppet arbete enligt följande:

1. Den kommunistiska organisationen som tillämpar ett visst mått av hemlighet har en avdelning och vilka som är medlemmar i avdelningen är inte tillgängligt för utomstående.

2. Organisationens medlemmar arbetar i en helt öppen fackförening.

3. Fackföreningen deklarar att den är en fackförening som leds av den kommunistiska organisationen.

4. Alla utomstående kommer, förmodligen helt riktigt, att anta att flertalet i styrelsen i fackföreningen är medlemmar i den kommunistiska organisationen.

Vad är problemet med steg 3 här? Vad får det för konsekvenser? Förutom att organisationen i allmänhet blir mer sårbar (och att det i detta skede, 2019, blir en rätt kraftig splittning i arbetarkollektivet) så måste utomstående (vänner och fiender) oundvikligen förhålla sig till den kommunistiska organisationens fullständiga program som innefattar ett våldsamt omstörtande den hittillsvarande ordningen genom ett fullständigt krossande av borgarklassens stat. Den nu öppna kommunistiska fackklubben är plötsligt inte längre en organisation som tar strid för lokala arbetarkrav utan en del av en organisation som har en väpnad revolution på programmet. Om man vill så kan man ju inbilla sig att det inte får några konsekvenser men det är det väl ingen tror?

Hur kan organisationen expandera utan att verka med öppet medlemskap?

Detta är en viktig fråga och det blir naturligtvis lite svårare om alla och en var som vill ansluta sig till organisationen inte bara kan ringa upp den lokala partibossen och fråga om man får vara med på ett möte. Men är det verkligen så det brukar gå till? Är det inte snarare så att de en stor del som närmar sig politiska organisationer skickar ett försiktigt mejl eller en “intressanmälan” på nätet alternativt blir meddragen av en bekant på en politisk aktivitet? Om det är så som undertecknad hävdar så spelar det öppna medlemskapet ingen eller försumbar roll i förhållande till att rekrytera nya medlemmar.

“Huvudslutsatsen av iakttagelsen som vårt parti har gjort för ögonblicket är att revolutionen är nödvändig och närmar sig. Utvecklingsformerna som leder till revolutionen har förändrats, men revolutionens gamla uppgifter kvarstår. Av detta drar vi följande slutsatser: organisationsformerna måste ändras, partikommittéerna måste vara flexibla på ett sådant sätt att deras utvidgning som regel inte äger rum direkt genom expansion av partikommittérna själva, utan genom deras lagliga ‘periferi’, etc.”4.

Om man försöker värva vänner och familj till en organisation så minskar ju den möjligheten rimligen över tid. Man byter ju vanligen inte ut sina vänner och familj. Organisationen måste alltid sträva efter att växa. Ett kommunistisk organisations medlemmar strävar efter att driva fram och utlösa klasskampen och det måste göras i olika organisationer som driver dagskravsfrågor. Det är i denna öppna och lagliga periferi som kommunisterna måste verka för att rekrytera nya medlemmar och dra med dem i studiecirklar osv. Det har dessutom den fördelen att organisationen rekryterar folk som i praktiken visar att de vill utveckla klasskampen och inte bara en massa sekteristiska (sekterism är att isolera sig från massorna) pratmakare som låser in sig och inte rör sig ute bland folk.

1 https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1912/nov/05b.htm

2 a.a.

3 a.a.

4 a.a.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net