Hur utvecklas den revolutionära teorin?

Detta är en debattartikel för vars innehåll endast författaren Rickard står.

I.

Den revolutionära teori, som grundlades av Karl Marx och Friedrich Engels, har utvecklats genom språng, genom att den har ställts inför nya utmaningar, varvid en linje utformats, vars riktighet har bekräftats av praktiken. Praktiken är nämligen det enda kriteriet på sanningen. Redan i ”Teser om Feuerbach” 1848 skriver Marx:

”I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga.”1

Mao Zedong skriver i ”Om praktiken”:

”Marxister anser att människans samhälleliga praktik är det enda kriteriet på sanningen i hennes kunskap om yttervärlden. Vad som verkligen händer är att människans kunskap bekräftas endast då hon under den samhälleliga praktikens förlopp (i den materiella produktionen, klasskampen eller det vetenskapliga experimentet) uppnår de förväntade resultaten… Endast samhällelig praktik kan vara ett kriterium på sanningen. Praktiken är den främsta och grundläggande utgångspunkten i den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin.”2

II.

Marx och Engels grundlade den vetenskapliga socialismen. I sitt berömda gravtal 3över Marx sade Engels:

” Precis som Darwin upptäckte den organiska naturens utvecklingslag, upptäckte Marx den mänskliga historiens utvecklingslag (d.v.s. den historiska materialismen – vår anm) … Men detta är inte allt. Marx upptäckte också den speciella rörelselag som behärskar dagens kapitalistiska produktionssätt och det borgerliga samhälle som detta produktionssätt skapat. Upptäckten av mervärdet kastade plötsligt ljus på detta problem, som han försökte lösa där alla tidigare utforskningar av det, både av borgerliga ekonomer och av socialistiska kritiker hade famlat i mörkret.”

Marx tillfogade själv bland annat:

” . Det nya jag gjorde bestod i att påvisa: 1) att klassernas existens endast är förknippad med bestämda historiska utvecklingsfaser av produktionen (historische Entwicklungsphasen der Produktion), 2) att klasskampen oundvikligen leder till proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur själv endast bildar övergången till upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle…” 4

Marx var den förste som gjorde en genomgripande vetenskaplig analys av det framväxande kapitalistiska produktionssättet, främst i form av ”Kapitalet”, men han och Engels författade också en av världens mest spridda stridsskrifter, ”Kommunistiska manifestet”. Både Marx och Engels deltog aktivt i försöken att bygga upp en internationalistisk revolutionär arbetarrörelse, Första Internationalen (1864 – 1876) och följde och stödde revolutionsförsöken 1848 och Pariskommunen 1871. När det tyska socialdemokratiska partiets bildades 1869, involverades både Marx och Engels. De stod i tät kontakt med partiets ledande företrädare 5 och gav råd och – kritik (se till exempel ”Kritik av Gothaprogrammet” 6)

III.

Lenin utvecklade den marxistiska teorin på en rad punkter, men framförallt ledde hans linje till seger i oktoberrevolutionen 1917. Därmed bekräftades linjens riktighet. Lenin utvecklade bl.a. partiteorin, teorin om imperialismen som kapitalismens högsta stadium, lagen om kapitalismens ojämna utveckling, teorin om arbetararistokratin, nödvändigheten av att omvandla ett imperialistiskt omfördelningskrig till inbördeskrig och genomföra en socialistisk revolution i imperialismens svagaste länk, upprättandet av proletariatets diktatur i praxis, nödvändigheten av en allians mellan arbetarklassen och bönderna, möjligheten att bygga socialismen i ett land, och initierade bildandet av Kommunistiska Internationalen. Lenin skrev en rad viktiga verk, bl.a. ”Vad bör göras?”, ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, ”Staten och revolutionen”, ”Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky” och ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”.

Stalin försvarade teorin om att det var möjligt att bygga socialismen i ett land; allt annat hade varit en nederlagslinje. Stalin stod också i spetsen för Sovjetunionens försvarskamp mot Nazityskland; denna kamp var det huvudsakliga skälet till att Nazityskland besegrades. Han bidrog också till att utveckla den revolutionära teorin, bl.a. i form av ”Marxismen och den nationella frågan” och ”Marxismen och språkvetenskapens frågor”.

IV.

Mao Zedong ledde Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket till seger över såväl den japanska imperialismen 1945 som över Guomindang 1949. Både Lenin och Mao Zedong behärskade den dialektiska och historiska materialismen och den vävs hela tiden in i deras politiska analyser under kampens gång. Båda behandlade också uttryckligen den marxistiska filosofin i särskilda texter: Lenin i exempelvis ”Materialismen och empiriokriticismen” och Mao Zedong i ”Om praktiken” och i ”Om motsättningar”, hans mest kända essäer i frågan.

Maoister anser att Mao Zedong har vidareutvecklat marxismen-leninismen i en rad viktiga teoretiska hänseenden. Det gäller den dialektiska och historiska materialismen, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, folkkriget, den nationellt-demokratiska revolutionen och dess relation till den socialistiska revolutionen, det socialistiska uppbygget och synen på klasskampens fortsättning under socialismen. Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti gick också i spetsen i kampen mot den sovjetiska revisionismen, som först utvecklades av Chrusjtjov och som ledde till att Sovjetunionen utvecklades till en socialimperialistisk supermakt. Denna kamp, som på den teoretiska nivån formulerades i ”Den stora polemiken”, fungerade som en inspirationskälla för revolutionärer i hela världen och resulterade i en pånyttfödelse av den internationella marxist-leninistiska rörelsen.

I samband med det socialistiska uppbygget av Kina tog också KKP och Mao Zedong fasta på de negativa lärdomarna från det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen redan under Stalins tid, bl.a. frågan om lösandet av motsättningarna under socialismen och förhållandet mellan industri- och jordbruksproduktion – se ”Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket” och ”Om de tio viktiga förhållandena”. För att förhindra en kapitalistisk restauration initierade Mao Zedong kulturrevolutionen, en massornas revolution, som höll kapitalisterna på mattan medan Mao Zedong levde. Det var en annan väg än den man hade valt under Stalins tid med dess förkärlek för organisatoriska och antagonistiska metoder.

V.

Kärnan i Lenins och Mao Zedongs vidareutveckling av marxismen är att deras teorier riktighet bevisades i praktiken. Har det skett någon vidareutveckling av den revolutionära teorin sedan dess, sedan Mao Zedongs död? Nej, helt enkelt för att det inte har skett någon ny oktoberrevolution eller någon nationellt-demokratisk revolution med åtföljande socialistisk revolution som i Kina. Vilket parti och vilken befrielserörelse skulle detta vara? Kampucheas kommunistiska parti (Angkar) och dess befrielserörelse, Kampucheas nationella befrielsefront (FUNK), som befriade Kampuchea 1975 och var statsbärande fram till 1979, då Vietnam angrep? Kampucheanerna fortsatte att bedriva ett gerillakrig mot de vietnamesiska aggressorerna ända fram till 1998. Men maktinnehavet varade bara i fyra år.

Däremot har naturligtvis olika maoistiska partier utvecklat den politiska linjen med avseende på de konkreta förhållandena i det egna landet, men det finns inget parti som har segrat och vars linjes riktighet har bekräftats i praktiken. Det finns partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har bedrivit en långvarig och uthållig kamp, men som likafullt varken har segrat eller förlorat.

De partier som utger sig för att ha vidareutvecklat Mao Zedongs teorier och påstår sig står i spetsen för världsrevolutionen utan ha segrat utmanar bara löjet. Det är fråga om tomma tunnor som bullrar mest.

Rickard B. Turesson

6/9 2019

1 Se bland annat https://www.marxists.org/svenska/marx/1845/03-d006.htm

2 Sid.22 i ”Mao Zedong om filosofiska frågor” – Oktoberförlaget 2016

3 https://www.marxists.org/svenska/marx/1883/03/17-mgrav.htm

4 Brev till Weydemeyer 5/3 1852

5 Engels i förordet till ”Kritik av Gothaprogrammet”: ”För det första var Marx och jag mera intimt förenade med den tyska rörelsen än med någon annan.” Se https://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm

6 A.a.

3 KOMMENTARER

  1. Jag skrev: ”Vilket parti och vilken befrielserörelse skulle detta vara? Kampucheas kommunistiska parti (Angkar) och dess befrielserörelse, Kampucheas nationella befrielsefront (FUNK), som befriade Kampuchea 1975 och var statsbärande fram till 1979, då Vietnam angrep? Kampucheanerna fortsatte att bedriva ett gerillakrig mot de vietnamesiska aggressorerna ända fram till 1998. Men maktinnehavet varade bara i fyra år.”

    Mina motfrågor:
    1. Menar du att det var fel av Röda khmererna (egentligen Kampucheas Kommunistiska Parti, Angkar) och FUNK (Kampucheas Nationella Befrielsefront) att bekämpa och störta Lon Nol-regimen, som var allierad med USA-imperialismen, 1975? USA utsatte Kampuchea för mycket omfattande bombningar, som skedde med Lon Nols godkännande. USA fällde nästan tre miljoner ton bomber över Kampuchea, mer än vad som fälldes under hela andra världskriget. Mellan 500 000 och 750 000 kampucheaner dödades av dessa bomber (Kampuchea har 16 miljoner invånare idag). Menar du att denna kampucheanernas kamp mot USA och dess allierade inte var rättfärdig?
    2. Menar du att det var fel av Demokratiska Kampuchea av att försvara sig mot Vietnams aggression 1979? Bandungkonferensens fullständiga principprogram 1955 innehöll respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet, nonaggression, att inte blanda sig i varandras inre angelägenheter, staters jämlikhet, fredlig samexistens, att alla raser och nationer var jämlika, rätten till individuellt och kollektivt självförsvar, att inte ingå en försvarsallians med stormakterna och respekt för FN:s principer och de mänskliga rättigheterna. Vietnams angrepp var ett flagrant brott mot de fyra första principerna. Menar du att det var fel av Kampuchea att bedriva ett rättfärdigt försvarskrig mot Vietnam 1979 och ett utdraget gerillakrig mot ockupanterna till 1998, i 19 år?

    3. Detta är huvudsidan. Du syftar förmodligen på anklagelserna mot den kampucheanska regeringen för folkmord. Men det var det kampucheanska folkets sak att avgöra om regeringen var förtryckare eller inte (se Bandung-konferensens principer) och också deras sak att störta den. Vietnam hade ingenting i Kampuchea att göra. Det har naturligtvis legat i angriparens intressen – och angriparens allierade, särskilt Sovjet – och västliga reaktionära kretsars att demonisera den kampucheanska regeringen. Segraren skriver dessutom historien. För mig kom inte angreppet som en blixt från klar himmel. Redan 1975 då jag träffade representanter för FUNK varnade de för en framtida attack från Vietnams sida. Säkert dödades en del oskyldiga människor under perioden 1975 – 1979. Ieng Sary, en ledande företrädare för röda khmererna, angav vid ett tillfälle siffran till 50 000. Det var i så fall 50 000 för många enligt min uppfattning. Såvitt jag förstår finns det inga pålitliga uppskattningar över hur många människor som dog under dessa år. Den nuvarande regimen, som är lierad med Vietnam, har all anledning att frisera siffrorna uppåt.

    4. Observera att jag inte värderar – eller analyserar konkret – Kampucheas Kommunistiska Partis politiska linje under åren vid statsmakten. Poängen i min slutkläm var i stället att Kampucheas Kommunistiska Parti är det enda maoistiskt orienterade parti, som efter Mao Zedongs död innehaft statsmakten. Eftersom partiet och dess armé inte lyckades behålla statsmakten, betyder det också att dess linje i en rad stycken var felaktig. En riktig linje måste bekräftas i praktiken; detta var artikelns huvudtes. I och för sig var också omständigheterna ogynnsamma, eftersom Kinas Kommunistiska Parti ändrade politisk kurs efter Deng Xiaopings maktövertagande. Mitt intryck är att Kampucheas Kommunistiska Parti också begick ett antal ”vänster”fel. Det är dock en annan historia.

    Huvudfrågan är att Kampuchea utsattes för våldsamma bombningar av USA-imperialismen under Indokina-kriget och senare av en aggression från Vietnam. Allsköns borgare blundar för dessa övergrepp och fokuserar i stället på röda khmerernas politik 1975 – 1979.

  2. “Kampucheas kommunistiska parti (Angkar) och dess befrielserörelse, Kampucheas nationella befrielsefront (FUNK), som befriade Kampuchea 1975 och var statsbärande fram till 1979, då Vietnam angrep? Kampucheanerna fortsatte att bedriva ett gerillakrig mot de vietnamesiska aggressorerna ända fram till 1998. Men maktinnehavet varade bara i fyra år”

    Är detta ett försvar av Khemer Rouge och Pol Pot?

    • Ja men det är inte föreningens uppfattning utan artikelförfattarens. Vi har aldrig har diskuterat frågan.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net