Om förhållandet mellan parti, partiorgan och enhetsfronter

Detta är en debattartikel. För innehållet står endast författaren.

Den kommunistiska rörelsen har alltid framträtt öppet när den kunnat göra det, och inte varit förbjuden. Redan i Kommunistiska manifestet skriver Marx/Engels:

”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet att deras mål endast kan uppnås genom det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning.”

För det första har därför den kommunistiska rörelsen, alltifrån bolsjevikpartiet (RSDAP) till Komintern och den internationella marxist-leninistiska rörelse, som återföddes på 1960-talet, alltid gett ut tidningar och startat egna förlag. Om partierna har förbjudits vid något tillfälle, har verksamheten ändå fortsatt illegalt. Tidningar har getts ut under andra namn eller spridits helt illegalt. KFML/SKP och kringorganisationer gav ut Marxistiskt Forum, Gnistan, Clarté och Rödluvan, bedrev förlagsverksamhet i form av Oktoberförlaget och bokhandelsverksamhet i form av Oktoberbokhandlarna. SKP:s linje var mycket framgångsrik fram till 1977 och det var ingen som kritiserade att SKP stod bakom såväl Oktoberförlaget som oktoberbokhandlarna. Det var den naturligaste saken i världen. På samma sätt hade gamla SKP ett eget förlag och gav ut flera dagstidningar och veckotidningar liksom en teoretisk tidskrift. Om ett kommunistiskt parti ska kunna rekrytera nya medlemmar, är det ett minimikrav att det är känt av så många som möjligt. Vad vinner man på att låtsas att partiet inte finns?

Tvärtom måste ett kommunistiskt parti alltid kombinera öppna och hemliga, legala och illegala metoder etcetera:

”För att kunna leda proletariatet och det arbetande folket i revolution, måste de marxist-leninistiska partierna behärska alla kampformer och vara i stånd att övergå från en form till en annan lika snabbt som kampbetingelserna förändras. Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v. Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”1

För det andra är självfallet en helt hemlig organisation inte något kriterium på en helt riktig politisk linje. Det är att vända upp och ner på verkligheten och att sätta organisationen före politiken. I modern tid har en nederländsk m-l organisation varit helt hemlig; den skapades av den nederländska säkerhetstjänsten i syfte att kunna träffa KKP och AAP på möten under 1960- 1970-talet för att ta del av de senare partiernas politiska analyser. Annars är det bara organisationer som RAF (Baader-Meinhof-ligan)/Tyskland, Röda brigaderna/Italien och Action directe (Frankrike), objektivt sett provokatörsorganisationer, som har tillämpat en extrem säkerhetspolitik under legala förhållanden. Det ligger i sekterismens natur att frivilligt avskilja sig från de arbetande massorna och att inte utnyttja såväl legala som illegala metoder. De tre nämnda organisationernas politik var ett hån mot masslinjen.

För det tredje är säkerhetspolitiken viktig även under legala förhållanden i en borgerlig demokrati. Denna slutsats bygger på historiska erfarenheter. Om det uppstår en revolutionär situation, vill naturligtvis borgerskapet genom sin våldsapparat kunna oskadliggöra det kommunistiska partiet på förhand. Detta är det avgörande skälet till att säkerhetspolisen i Sverige alltid har övervakat kommunisterna. Övervakningen under 1930- och 1940-talet sköttes av den s.k. Underrättelsebyrån (UB). Deras register omfattade 1941 omkring 40 000 personer, ett antal som vida översteg antalet medlemmar i det dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti. Under andra världskriget sattes mellan 600 och 700 värnpliktiga män i arbetsläger, självfallet utan rättegång. De flesta av dessa var kommunister, men det fanns också vänstersocialdemokrater, syndikalister, anti-nazister och andra s.k. opålitliga element. I Norge skickades under andra världskriget 9 000 norrmän till fängelser eller koncentrationsläger utomlands, varav 2 500 till koncentrationslägret i Sachsenhausen. Om Tyskland hade ockuperat Sverige, skulle de internerade i arbetslägren rönt samma öde.

Naturligtvis bevakades också den s.k. 68-vänstern av SÄPO. Säkerhetstjänstkommissionen publicerade 2002 ett antal rapporter, bl.a. ”Hotet från vänster”, i vilken den omfattande övervakningen av den s.k. utomparlamentariska vänstern framgick. 1980 registrerade SÄPO exempelvis 3998 personer från den s.k. 68-vänstern (KFML(r) 1499, MLK 41, SKU(m-l) 203, SKS (m-l) 76, SKP/Röd Ungdom 1359, Svenska Clartéförbundet 341, Förbundet Kommunist 92, RMF/KAF/SP 387, SKP(m-l)/SKA 7 och KPS 6). I de flesta fall, utom vad gäller SKP(m-l)/SKA och KPS, innebar detta att majoriteten av medlemmarna i dessa organisationer var registrerade. Samma år hade SÄPO endast registrerat 158 personer från den extrema högern, fascister och nazister (Nordiska Rikspartiet, Nysvenska rörelsen, Utbrytargruppen Sverigedemokraterna, Demokratisk Allians, Sveriges Nationella Förbund och Sverigepartiet). Orsaken till att Säkerhetstjänstkommissionen offentliggjorde sin rapport 2002 var naturligtvis att det borgerliga etablissemanget trodde att hotet från vänster överspelat och att det var dags att summera. Liknande rapporter kom ungefär samtidigt i Danmark och Norge.

När SKP 1975 införde en systematisk säkerhetspolitik, stod detta inte i motsättning till SKP:s politiska verksamhet och massarbete. Internt började täcknamn att användas och större delen av den partistyrelse som valdes på kongressen 1976 var hemlig utåt. När SKP(m-l)/SKA bildades hade alla täcknamn och även nästan alla skribenter i Kommunistiska Arbetartidningen skrev under täcknamn (i motsats till Gnistan).

När olika kommunistiska partier har urartat beror det inte i första hand på deras organisation utan på den politiska linjen. När det gäller säkerhetspolitiken, är det inte fråga om ett antingen-eller: Antingen har ett parti en helt vidöppen organisation (som SKP fram till 1975, Vänsterpartiet och KP), där medlemmar serveras på ett fat för säkerhetspolisen, eller en helt hemlig organisation med negativa konsekvenser för massarbetet och som försvårar möjligheten att utnyttja de legala förhållandena. Den korrekta linjen består i att bedriva en differentierad säkerhetspolitik, där endast ett fåtal medlemmar är kända medan det stora flertalet medlemmar skyddas på olika sätt för att kunna parera ett eventuellt framtida tillslag.

Slutligen är det viktigt att skilja mellan partiorgan och fronter. Partiets tidningar och tidskrifter, förlag och bokhandlare är partiorgan, som är öppet knutna till partiet. Partiet initierar däremot enhetsfronter kring en begränsad uppsättning krav, minimiplattformar, som representerar olika avsnitt av klasskampen. Dessutom arbetar kommunister i befintliga massorganisationer som fackföreningar och hyresgästföreningar så länge det är lämpligt och görligt.

KFML/SKP tog initiativet till DFFG, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, Svensk-albanska vänskapsförbundet, FIB-Kulturfront, Nej till EG-grupperna, Palestinagrupperna och Kvinnofronten (som SKA övertog i samband med partisplittringen) etcetera. Dessa enhetsfronter, speciellt DFFG, motarbetades av såväl trotskisterna som KFML(r), som ville göra DFFG till en ”socialistisk” enhetsfront. DFFG var självklart den mest framgångsrika enhetsfronten, som utgick från tre paroller: USA ut ur Vietnam (senare Indokina)!, Stöd FNL på dess egna villkor! och Bekämpa USA-imperialismen!. Som mest innan segern i Vietnam hade DFFG 200 lokalgrupper och Vietnambulletinens upplaga nådde som mest 60 000 exemplar.

Rickard B. Turesson

11/9 2019

1 ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”- ”Den stora polemiken”, sid. 27, Oktoberförlaget 1977. Finns även på nätet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net