Nästintill alla riksdagspartier säger sig vara feminister och pratar varmt om hur deras politik ska leda till att kvinnor inte längre är förtryckta i Sverige. Trots löften och trots deras politiska program så fortsätter kvinnor att tjäna mindre lön för lika arbete, kvinnor bli mördade av män i ”våld i nära relationer” (ett uttryck som gör ett samhälleligt problem till ett individuellt), staten fortsätter att ge vårdnaden till fäder som mördat barnens mammor, kvinnor fortsätter bli förödmjukade av polis och domstolar om de vågar försöka hålla förövare ansvariga och kvinnor segregeras i en kvinnodominerad, underbetald och överarbetad offentlig sektor.
De flesta feminister ser dessa problem men inte lösningar. Detta är för att feminismen, precis som resten av vårt samhälle, är klassindelad. Alla kvinnor har inte samma intressen. Den välbetalda kvinnliga bolagschefen ser gärna att de kvinnliga arbetarna får dålig lön och dåliga villkor – de tjänar hennes intressen. Arbetarkvinnorna har helt motsatta intressen. Dessa grupper kan inte enas i en och samma kvinnokamp, som den borgerliga feminismen lär. Kvinnor, liksom män, är borgare, småborgare eller proletärer. De är liksom män reaktionärer, centrister eller revolutionärer. Därför misslyckades ännu en feministisk våg att göra slut på alla de lidanden kvinnor i Sverige får utstå. För hittills har feminismen litat till att borgarstaten stå för lösningarna. Rösträtt, tillgång till utbildning och arbete, fri abort, lika lön, förskolor för alla. Främst en formell jämlikhet, på pappret. Visst alla får rösta, men vi kan inte rösta bort patriarkala domare, vi kan inte rösta bort förövare, vi kan uppenbarligen inte rösta bort ojämlika löner eller genom röstning förändra att kvinnodominerade yrken har dåliga villkor. Den offentliga sektorns expansion ledde till att fler kvinnor mer än någonsin kom ut i arbetslivet, men de får fortfarande stå för det obetalda hemarbetet och nästintill gratis ta hand om nästa generation arbetare.
Den dominerande borgerliga feminismen har inga andra politiska alternativ än de som redan misslyckats. Idag kan de borgerliga feministerna som mest ge oss en samtyckeslag som plåster på såren. Deras ”feministiska kamp” handlar om att rösta på ett nytt feministiskt parti så att vi kan få en ny grupp politiker som sviker kvinnokampen och fastnar i riksdagens politiska lekstuga – där allt i slutändan mynnar ut i att flytta runt skattepengar.
Men en feminism som faktiskt vill uppnå det självklara grundläggande målet – kvinnans frigörelse från allt ekonomiskt, socialt och politiskt förtryck kan inte begränsa sig till riksdagen eller rymmas inom kapitalismens ramar. En sådan feminism måste vara proletär för att kunna uppnå dessa mål, den måste spränga det borgerliga samhällets ramar.
Den proletära feminismen ser inte valcirkusen eller riksdagen som våra främsta politiska vapen. Den manar inte kvinnor i Sverige till att acceptera samhället som det är i väntan på att någon annan ska reformera bort det som inte går att reformera bort. Den proletära feminismen säger istället: Gör uppror! Protestera! Organisera er! Den proletära feminismen bygger på att kvinnor överallt reser sig i kamp för sina intressen som kvinnor och som arbetare. Den bygger på förståelsen att det är proletariatets kvinnor som får bära den största bördan av det dubbla förtrycket – både från kapitalet och från patriarkatet. Proletariatets kvinnor har inget att vinna av det nuvarande systemet, men allt att vinna på att störta kapitalismen och den stat som upprätthåller kapitalismen och patriarkatet. Den socialistiska revolutionen går inte att skilja från den kvinnans frigörelse – utan att proletariatets kvinnor tar makten från borgarklassen och deras stat har de ingen möjlighet att krossa patriarkatet. I det socialistiska samhället kan istället kvinnor bygga upp en stat där de inte underbetalas, där de inte förväntas sköta och inte heller sköter hemarbetet, där deras arbete inte segregeras i en sektor där det nedvärderas och underbetalas. Ett samhälle där de kan hålla alla förövare ansvariga. Socialismen är inte en magisk lösning som med en gång gör slut på allt förtryck – men utan socialismens med dess kollektiva lösningar så kommer kvinnorna endast fortsätta förtryckas på samma sätt som de förtryckts i tusentals år.
En revolution sker inte av sig själv utan det är alla revolutionärers uppgift att arbeta för den. En revolution kräver en ledning som i alla lägen kämpar för den, som inte ger upp och som inte tappar modet trots motgångar. En sådan ledning kan endast vara ett revolutionärt kommunistiskt parti. Ett sådant parti finns inte i Sverige idag, men vi arbetar helhjärtat för att bygga upp det igen. Kampen för att återskapa det revolutionära partiet är grundläggande för alla som vill störta det nuvarande samhället för att kunna skapa ett samhälle utan kapitalistiskt-patriarkalt förtryck. Alla som på riktigt vill krossa patriarkatet har en roll att spela i denna kamp. Kvinnors befrielse måste vara deras eget verk och den befrielsens första steg är den socialistiska revolutionen!
Det är rätt att kvinnor gör uppror!
Framåt för en socialistisk revolution!
Återskapa det kommunistiska partiet!
Kommunistiska Föreningen, januari 2020.