Andreas Sörensens kritik av maoismen är rakt igenom opportunistisk – del I

För innehållet i artikeln står enbart författaren.

Andreas Sörensen, ordförande för SKP/APK , har besvarat min kritik, Mycket förvirrat om Maos ”Motsättningar” [ii], av hans ursprungliga attack den 21/11 2019 [iii] på Mao Zedongs teori om motsättningar i form av en ny artikel, betitlad Maoismen är inte revolutionär, den 22/12 2019 i Riktpunkt. Hans svar [iv] bemöter inte min kritik i sak, han rumphugger citat och kommer med direkt lögnaktiga påståenden.

Huvudmotsättningen bestämmer strategin

Andreas Sörensen skriver:

”Mitt resonemang går ut på att teorin om huvudmotsättningar som Mao utvecklade cementerar den defensiva taktik som Komintern utvecklade framför allt under 30-talet och som byggde på enhets- och folkfronter”.

Sörensen tycks se teorin om huvudmotsättning som en restprodukt av folkfrontspolitiken på 1930-talet. Men den som förkastar folkfrontspolitiken överhuvudtaget hamnar i samma sällskap som trotskisterna. Sörensens linje är en ultravänsterlinje, vänster i ord och höger till innehållet. Skillnaden är att trotskisterna åtminstone förordar enhet med socialdemokratiska partier. I min förra artikel återgav jag ett långt citat från Mao Zedongs Om motsättningar[v], eftersom Sörensen hade rumphuggit ett citat från samma källa.  Detta citat avfärdar han med att det bara ”vidareutvecklar mitt (d.v.s. hans – min anm.) resonemang”. Men hur detta Mao-citat ”vidareutvecklar” hans resonemang, vidareutvecklar han självfallet inte. Därför ska jag bara kort försöka sammanfatta Maos teori om huvudmotsättningen i denna artikel.

I ett kapitalistiskt samhälle framträder den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmera församhälleligade produktionen, mellan kapital och arbete, på den samhälleliga nivån som en motsättning mellan borgerskap och proletariat. Denna motsättning är normalt huvudmotsättning i det kapitalistiska samhället. Men denna huvudmotsättning kan ändras. Om ett fascistiskt maktövertagande hotar, ändras huvudmotsättningen. Då är styrkeförhållandena sådana, att huvuduppgiften för kommunisterna och den övriga arbetarrörelsen blir att förhindra ett dylikt maktövertagande. Då räcker det inte att endast vinna över arbetarklassen för en sådan kamp utan det finns också en möjlighet att vinna över mellankrafterna, d.v.s småborgerskapet, vars huvuddel utgjordes av bönder på 1920- och 1930-talet. Fascisterna i Italien lyckades krossa det kommunistiska partiet före maktövertagandet, nazisterna i Tyskland krossade KPD i samband med matövertagandet 1933 och i Spanien krävdes ett inbördeskrig 1936 – 1939 för att göra detsamma.

Huvudmotsättningen ändras också om ett land blir föremål för imperialistisk aggression. Då kommer huvudmotsättningen att gå mellan aggressorn och folket i det berörda landet. Det hände i land efter land, då Nazityskland, Italien och Japan gick till anfall före och under andra världskriget. I ett halvkolonialt land som Kina, som angreps av Japan, kunde som Mao Zedong skriver ”alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen”. I en del neo-koloniala länder, som Cuba och Nicaragua, där huvudmotsättningen gick mellan respektive arbetande folk och en korrumperad och reaktionär regim, lyckade också folken störta dessa regimer.

Teorin att motsättningen mellan arbete och kapital alltid utgör huvudmotsättningen är en ovetenskaplig dogm, som strider mot historiska fakta. Eller menar Sörensen att det överhuvudtaget inte går att tala om begreppet huvudmotsättning? Är alla motsättningar likvärdiga i betydelse? Finns det några motsättningar alls? Man måste också ställa frågan: Om inte huvudmotsättningen bestämmer strategin, vad bestämmer då strategin?

Varför skulle enhetsfronten enbart vara defensiv?

Varför använder kommunister överhuvudtaget enhetsfronttaktik? Det kommunistiska partiet kan varken genomföra en socialistisk revolution eller ett segerrikt befrielsekrig på egen hand. Partiet måste först och främst vinna proletariatet, den revolutionära klassen, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt samhälle; om huvudmotsättningen ändras, antingen i form av hot om ett fascistiskt maktövertagande eller i form av imperialistisk aggression, ökar förutsättningarna att enas med andra klasser, framför allt med småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten.

Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet, genom att ena alla som kan enas kring en i huvudsak riktig plattform, en i huvudsak riktig uppsättning krav eller en i huvudsak riktig gemensam målsättning. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor.

Den kommunistiska rörelsen har alltså alltid använt sig av enhetsfronttaktik.  Marx/Engels Första International var i praktiken en enhetsfront, eftersom den också inrymde anarkister, vilket till sist blev dess fall. Det ryska socialdemokratiska partiet (bolsjevikerna) under Lenins ledning tillämpade konsekvent enhetsfronttaktiken. Sovjeterna, som först hade uppstått spontant under 1905 års revolution, var naturligtvis enhetsfronter, eftersom de samlade arbetare, soldater och bönder oberoende av partitillhörighet. Från och med februari 1917 och fram till oktober 1917 gällde det för bolsjevikerna att vinna majoritet i sovjeterna, så att till sist parollen ”All makt åt sovjeterna!” kunde resas.  I den första sovjetregeringen ingick för övrigt företrädare för vänstersocialistrevolutionärerna, en form av enhetsfront ovanifrån.

När Komintern bildades 1919, byggde man vidare på bolsjevikpartiets erfarenheter. År 1921 antog Kominterns exekutivkommitté 25 teser “om arbetarnas enhetsfront”, som handlade om förhållandet till reformistiskt sinnade arbetare och till anarkosyndikalistiska organisationer. Komintern utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i de kapitalistiska länderna. På de efterföljande kongresserna togs frågan om enhetsfronttaktiken fortlöpande upp. De olika typer av enhetsfronttaktik, som utkristalliserades i dessa diskussioner, var aktionsenheter, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Aktionsenheter innebär helt enkelt att kommunisterna samarbetar tillfälligt med andra organisationer och enskilda i exempelvis demonstrationer. Enhetsfronter underifrån var framför allt proletära enhetsfronter, i vilka kommunisterna systematiskt försökte enas med socialdemokratiska, syndikalistiska och partilösa arbetare i gemenskap kamp mot kapitalisterna, ibland med hänvändelser om enhet till ledningarna för de reformistiska partierna och syndikalistiska organisationerna. Dessa hänvändelser hade naturligtvis ett dubbelt syfte: om enhet upprättades, förstärktes slagkraften. Om respektive ledningar avslog hänvändelserna, bidrog det till att avslöja dem som fiender till enheten. Enhetsfronter underifrån kan också formaliseras, d.v.s organisationer byggs upp kring en begränsad politisk plattform och individuellt medlemskap, som exempelvis De Förenade FNL-grupperna (DFFG)[vi] i Sverige fr.o.m 1964. Enhetsfronter ovanifrån innebär att partier samarbetar med varandra, reellt eller formellt, i kamp mot en gemensam motståndare eller fiende. Folkfrontsregeringarna i Frankrike och i Spanien och enhetsfronten mellan KKP och Guomindang är exempel på enhetsfronter ovanifrån.  I övrigt hänvisar jag till artikeln ”Den kommunistiska rörelsen och enhetsfronten” för en utförlig genomgång i denna fråga. [vii]

Enhetsfronten i sig leder inte automatiskt till en viss bestämd politik; varje enhetsfront skapas i en viss bestämd politisk situation och med bestämda politiska mål. Under 1920-talet och fram till Kominterns femte kongress 1935 syftade den proletära enhetsfronten framför allt till ena alla arbetare på klasskampens grund, vinna majoriteten av arbetarklassen och därigenom reducera socialdemokratins – och i vissa fall syndikalismens/anarkismens – inflytande. Kominterns fjärde kongress fastslog:

”Huvudsyftet med enhetsfronttaktiken är att ena arbetarklassen genom agitation och organisation. Enhetsfronttaktikens framgångar är beroende på rörelsen ’underifrån’, de vanliga arbetande.”[viii]

Huvudsyftet var alltså inte att ena arbetarpartierna, de kommunistiska partierna och de socialdemokratiska partierna, som Sörensen påstår. Det blir därför direkt fånigt när Sörensen påstår att SKP:s linje under andra världskriget om att det borde bildas ett ”marxistiskt enhetsparti”, d.v.s en sammanslagning av SKP och SAP, var en direkt följd av folkfrontspolitiken.  SKP överskattade i stället helt sin styrka, underskattade det svenska borgerskapets och socialdemokratins styrka och började redan under världskriget att underordna sig socialdemokraternas politik, vilket också ledde till stöd till det socialdemokratiska efterkrigsprorammet. SKP bedrev en allt-igenom-fronten-politik.  Detta var ingen automatisk följd av folkfrontspolitiken utan av att en högeropportunistisk strömning i SKP tog överhanden. Efter andra världskriget skapades en rad socialistiska enhetspartier i Östeuropa, i Bulgarien, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern och Östtyskland. Det var inget problem, eftersom de lokala kommunistpartierna hade Röda armén i ryggen.

Sörensen påstår att enhetsfronterna ”till sin natur varit defensiva”. Detta är politiskt nonsens. Därmed förnekar han dialektiken, att allt har två sidor och att ett delar sig i två. På vilket sätt var de enhetsfronter underifrån, som Komintern uppmanade de ingående partierna i den kapitalistiska världen att försöka skapa fr.o.m 1921, till sin natur ”defensiva”? De syftade alla till att vinna arbetarklassens majoritet och överflygla de reformistiska partierna. Folkfrontspolitiken hade naturligtvis två sidor. Den utarbetades mot bakgrund av Horthy-regimens maktövertagande i Ungern, Mussolinis och Hitlers maktövertagande i Italien respektive Tyskland. Clara Zetkin framhöll i ett tal vid Kommunistiska internationalens exekutivkommittés tredje plenarmöte 20 juni 1923:

”Objektivt sett, om vi betraktar frågan historiskt, så uppstår fascismen som en bestraffning för att proletariatet inte har fört vidare den revolution som började i Ryssland.” [ix]

Om kommunisterna inte är tillräckligt starka för att leda proletariatet i en segerrik socialistisk revolution, och om fascistiska rörelser i stället hotar att gripa statsmakten, så befinner sig proletariatet i en defensiv situation. Den situationen inträffade i Italien, Ungern, Tyskland och Spanien med flera före andra världskriget. Då gäller det att åtminstone förhindra ett fascistiskt maktövertagande. Facit visar konsekvenserna av de fascistiska maktövertagandena i form av massavrättningar och fängslanden av kommunister och andra progressiva, utrotning av hela folkgrupper och massdöd och massförstörelse under andra världskriget.

För att segra måste naturligtvis en enhetsfront gå till offensiv. Detta var exakt vad som hände i Kina, där enhetsfronten mellan KKP och Guomindang segrade mot de japanska ockupanterna. Att påstå att folkfronten ”till sin natur” varit defensiv, är lika naivt som att påstå att Sovjetunionens försvarskrig mot Nazityskland enbart var ett försvarskrig.  I samband med Hitlertysklands angrepp på Sovjetunionen den 21 juni 1941 befann sig Sovjetunionens militära styrkor på en strategisk defensiv fram till slaget om Moskva december 1941, varvid strategisk jämvikt upprättades varpå en strategisk offensiv sedan kunde inledas.  I de icke-socialistiska länder under andra världskriget, som utsattes för aggression från Tyskland, Italien eller Japan och som sedan befriade sig av egen kraft, exempelvis Kina, Jugoslavien, Albanien och Vietnam, befann sig de nationella befrielserörelserna under kommunistisk ledning till att börja med i ett direkt underläge, i en strategisk defensiv. Samtliga kunde efter en tid upprätta strategisk jämvikt för att senare övergå till en strategisk offensiv och befria sitt land (utom Vietnam, som gjorde halt halvvägs 1954 och senare återupptog befrielsekampen).  Grekland – ett undantag – lyckades däremot slå tillbaka ett anfall från fasciststaten Italien, som tvingades tillkalla hjälp från Nazityskland.

Defensiv kan alltså slå över i offensiv och offensiv i defensiv.

Vad är kriteriet på en lyckad enhetsfront?

Sörensen påstår att:

”Det är just detta som är poängen: den kinesiska revolutionen bygger på misslyckandet att upprätta enhetsfronten!”

Detta påstående är enastående stolligt! Enligt Sörensen är kriteriet på en lyckad enhetsfront att den samarbetande organisationen, eller de samarbetande organisationerna, i det här fallet Guomindang, inte bedriver någon kamp inom enhetsfronten utan håller alla överenskommelser fram till befrielsen. Det finns ingen klassiker, varken Marx/Engels, Lenin, Stalin, Mao Zedong eller Komintern/Kominform som har formulerat något sådant kriterium på en lyckad enhetsfront. Det avgörande kriteriet är naturligtvis om enhetsfronten leder till seger eller inte. Samtidigt är upprättandet av en enhetsfront självfallet ingen garanti för seger.

Varför skapades enhetsfronten mellan KKP och Guomindang? Därför att det kinesiska folket önskade enhet i kampen mot de japanska aggressorerna i stället för ett regelrätt inbördeskrig mellan KKP och Guomindang. Det var KKP som tog initiativet till enhetsfronten; det var Guomindang som tvingades  att ingå i denna enhetsfront. Zhang Xueliang lät 1936 tillfångata Chiang Kai-shek, Guomindangs ledare, för att tvinga honom att prioritera kampen mot Japan.

Givetvis bröt Guomindang vid upprepade tillfällen mot enhetsfronten och angrep i stället kommunisterna. Men vem vann på det? Varje gång Goumindang angrep kommunisterna, visade Guomindang att de ansåg att denna kamp var viktigare än kampen mot de japanska imperialisterna och varje gång minskade deras inflytande hos det kinesiska folket. KKP och Röda armén tog aldrig initiativ till dylika attacker utan försvarade sig endast mot Guomindangs attacker. På så sätt kunde KKP och Röda armén hela tiden ackumulera styrka inför den slutliga uppgörelsen 1945 – 1949.  Sörensen förstår inte att tillämpa dialektiken i praktisk politik.

Sörensen skriver också:

” En logisk följd av fronterna är också införandet av delmål.”

Men kommunisterna ställer alltid delmål; kärnfrågan är om delmålen är korrekta eller inte, inte att de överhuvudtaget ställs. Till skillnad från reformister och revisionister nöjer sig inte kommunister med bara delmål utan har ett klart utstakat slutmål, nämligen den socialistiska revolutionen, exakt vad som hände i Kina. Mensjeviker och socialistrevolutionärer ville nöja sig med en borgerligt-demokratisk revolution för att underlätta för en kapitalistisk utveckling i Ryssland 1917, ett felaktigt delmål. Bolsjevikerna såg däremot till att ta ledningen i den borgerligt-demokratiska revolutionen och omvandla den till en socialistisk revolution.

Att ställa delmål kan aldrig vara fel i sig; problem uppstår om man nöjer sig med att uppnå ett delmål. Under andra världskriget var Sovjetunionens delmål att besegra Nazityskland liksom att de folk, som var ockuperade av Nazityskland, Japan och Italien, uppställde delmålen att först befria sig från inkräktarna. Efter andra världskriget uppställde folken i rad kolonier i Afrika och Asien delmålen att vinna statlig suveränitet, vilket de också lyckades med. Eftersom de i de flesta fall leddes av borgerliga nationalister, nöjde de sig med detta delmål.

Vad är alternativet till delmål? Direkt aktion? Att genomföra socialistiska revolutioner på fortfarande ockuperad mark? Sörensen lär vara f.d syndikalist. Det är möjligt att detta är en reminiscens från hans tid som syndikalist, eftersom idén om direkt aktion hyllades av tidiga syndikalistiska teoretiker. Som bekant har syndikalister lika lite som trotskisterna lett arbetarklassen i någon segerrik socialistisk revolution.

Sörensen kritiserar också Dimitrov:

”Samtidigt var man också tvungen att dela upp kapitalisterna i bra och dåliga, vilket har sin utgångspunkt i Dimitrovs resonemang om fascismen som presenterades på Kominterns sjunde världskongress. Där skrev han att fascismen ’agerar i de extrema imperialisternas intressen’ och att den är den ’mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska delarna av finanskapitalets öppet terroristiska diktatur.’

Det som här blir tydligt är att Dimitrov gör skillnad på kapitalister och kapitalister; på imperialister och imperialister. När han skriver om de ’extrema imperialisterna’ förutsätter det existensen av icke-extrema imperialister, eller mer måttfulla imperialister. På samma sätt förutsätter existensen av en ’mest reaktionär’ och ’mest chauvinistisk’ del av finanskapitalet en mindre reaktionär och mindre chauvinistisk del. Framför allt förutsätter det existensen av en mindre imperialistisk del av finanskapitalet – som om imperialismen kunde vara mer eller mindre imperialistisk!”

Sörensen angriper här Dimitrovs, Kominterns och Sovjetunionens politik från ”vänster”.  Han tycks vara helt omedveten – eller okunnig – om att Sovjetunionen före Münchenöverenskommelsen 1938 strävade efter att åstadkomma en allians med Storbritannien, Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien mot Nazityskland. Om denna hade kommit till stånd, skulle Nazityskland ha mötts av ett tvåfrontskrig redan vid angreppet mot Tjeckoslovakien. I och med Münchenöverenskommelsen, där Tjeckoslovakien såldes ut, stod det klart att Storbritannien och Frankrike gärna såg att Hitlertyskland först anföll Sovjetunionen. Därför återstod inget annat alternativ för Sovjetunionen än att förekomma dessa planer genom att sluta en icke-angreppspakt med Nazityskland för att vinna tid. Efter Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen juni 1941och Japans på Pearl Harbor december 1941 bildade Sovjetunionen en allians med USA och Storbritannien.

Menar Sörensen att Sovjetunionens allianspolitik före Münchenöverenskommelsen var felaktig? Sovjetunionen och Komintern gjorde den analysen att Nazityskland – och Japan och Italien – var de farligaste krigsanstiftarna. Situationen skilde sig jämfört med läget inför första världskriget, då två block som var lika goda kålsupare stod mot varandra. Den efterföljande utvecklingen bekräftade denna analys, eftersom Nazityskland, Japan och Italien inledde angreppskrig mot en rad länder och folk. Nazitysklands och Japans krigföring var sällsynt grym mot civilbefolkningen, även om Italiens krig speciellt mot Abessinien också utmärktes av exceptionell grymhet. Nazityskland bedrev dessutom systematisk folkutrotning av sällan skådat slag. Totalt dog 50 – 60 miljoner människor under andra världskriget, varvid Sovjetunionen stod för 20 miljoner.  Menar Sörensen att alliansen mellan Sovjetunionen och USA/Storbritannien var felaktig? Sörensen kanske menar att den var misslyckad (se hans resonemang om relationen mellan KKP och Guomindang), eftersom enigheten inte bestod efter att Nazityskland/Japan/Italien hade besegrats. Redan 1945 började USA exempelvis att ge militärt stöd till Guomindang i samband med inbördeskriget mot Kinas Kommunistiska Parti.

På samma sätt som det finns gradskillnader i helvetet finns det gradskillnader i fråga om kapitalistisk och imperialistisk aggression och i samband med andra världskriget spelade dessa gradskillnader en avgörande roll.

Den ny-demokratiska revolutionen i Kina

Sörensen skriver – och han utgår från Mao Zedongs artikel Ny-demokrati, som skrevs 1940 [x]:

”Det är uppenbart att det Mao ser som kännetecknande för de koloniala, halvkoloniala och halvfeodala länderna också sågs som kännetecknande för de avancerade kapitalistiska länderna. Behovet av ett borgerligt demokratiskt stadium såg man även här: det ligger i själva sakens natur. ”

Detta är naturligtvis en ren lögn, vilket är uppenbart för var och en som kan läsa innantill. Redan i ”Om motsättningar” (1937) skriver Mao Zedong:

”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder (min fetstil). Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;…” [xi]

I Kinas Kommunistiska Partis Ett förslag rörande den kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963)  [xii] separerades avsnitten Frågan om de revolutionära strider som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och Frågan om folkens revolutionära kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna från varandra. I det senare avsnittet heter det:

”I de imperialistiska och kapitalistiska länderna är den proletära revolutionen och den proletära diktaturen oundgängliga för en fullständig lösning av motsättningarna i det kapitalistiska samhället.”

Situationen i Kina 1940 skilde sig radikalt från den i Europa. Som Mao Zedong påpekar i Om ny-demokrati hade den borgerligt-demokratiska revolutionen inletts men aldrig slutförts i Kina. Den hade avbrutits av inbördeskrig, ytterst ett resultat av att de fascistiska elementen tagit makten i Guomindang, och den japanska ockupationen. I Europa hade den borgerligt-demokratiska revolutionen genomförts antingen före första världskriget eller så hade borgerlig parlamentarism upprättats i rad länder omedelbart efter första världskriget som ett svar på oktoberrevolutionen.

Den ny-demokratiska revolutionen i Kina var en fortsättning på den avbrutna borgerligt-demokratiska revolutionen, men under ledning av Kinas Kommunistiska Parti. Bara detta förhållande innebar en avgörande skillnad gentemot de traditionella borgerligt-demokratiska revolutionerna i Europa. Den ny-demokratiska revolutionen var en tvåstegsrevolution:

”Det är klart att av det nuvarande kinesiska samhällets koloniala, halvkoloniala och halvfeodala karaktär följer, att den kinesiska revolutionen måste uppdelas i två stadier (min fetstil). Första steget är att omvandla den koloniala, halvkoloniala och halvfeodala samhällsformen till ett självständigt demokratiskt samhälle. Det andra är att föra revolutionen vidare och bygga upp ett socialistiskt samhälle. För närvarande tar den kinesiska revolutionen det första steget.”[xiii]

De ny-demokratiska revolutionen inleddes alltså redan 1940 i de områden som KKP och Röda armén kontrollerade. Dess mål gick längre än en sedvanlig borgerligt-demokratisk revolution.  Ny-demokratin uppställde som mål att monopolföretag, banker, järnvägar och flygbolag skulle förstatligas och att godsägarnas jord skulle konfiskeras för utdelning av den till bönderna. Men det var självfallet omöjligt att genomföra den ny-demokratiska revolutionen i hela Kina förrän efter befrielsen 1949. 1953 slog KKP fast att övergången till socialismen hade inletts och 1956 hade nästan all kapitalistisk egendom förstatligats. Det nationella borgerskapets egendom köptes ut.  Detta kan jämföras med utvecklingen i Sovjetunionen. Sovjetunionen tvingades 1921 att göra en ekonomisk reträtt, Ny ekonomisk politik (NEP), som varade fram till 1928. Under denna period tilläts privathandel och marknadsekonomi, men sovjetstaten behöll kontrollen av de stora industriföretagen, banker och järnvägar liksom att den utdelade godsägarjorden förblev i böndernas händer. Om det var fel av KKP att dela upp den kinesiska revolutionen i två stadier, så var det naturligtvis också fel av SUKP att införa NEP. I båda fallen blev emellertid resultatet detsamma: socialismen upprättades.

Sörensen jämför den ny-demokratiska revolutionen med SKP: s och Sven Linderots politik:

”På samma sätt som maoisterna såg upprättandet av ny-demokratin som en röjning av vägen för socialismen såg exempelvis också de svenska kommunisterna, genom Sven Linderot, att ”ull sysselsättning, effektivitet i näringslivet, demokrati, höjd levnadsstandard, statlig planläggning och ledning av produktion och konsumtion […] öppnar vägarna för en fredlig övergång till socialismen.” [xiv]

Jämförelsen är självklart fullständigt befängd. KKP hade bedrivit väpnad kamp mot såväl de japanska angriparna som Guomindang och upprättat stora befriade områden, så att KKP och Röda armén kunde gå till offensiv 1945 för att befria hela Kina. SKP var ett parti, vars röstetal som mest uppgick till 10,6 % i riksdagsvalet 1944, och som under slutskedet av andra världskriget började tillämpa en principlös eftergiftspolitik gentemot socialdemokratin. SKP kontrollerade inga befriade områden.  SKP:s valresultat, liksom de finländska, franska och italienska kommunistpartiernas etcetera, under slutskedet av andra världskriget eller omedelbart efteråt, gynnades av Sovjetunionens framgångar under andra världskriget, men inget av dem gjorde något revolutionsförsök.  KKP hade deltagit i väpnad kamp sedan 1924; SKP inbillade sig att om partiet stödde socialdemokraterna kunde SKP genomföra socialismen på fredlig väg tillsammans med socialdemokraterna.

Jämförelsen är illasinnad och i strid med historiska fakta.

Sörensen sätter en ära i att falskcitera eller förvränga citat från Mao Zedong. Han skriver:

”Det ny-demokratiska stadiet, såsom Mao föreställde sig det, innebar

’att upprätta ett kapitalistiskt samhälle under den kinesiska bourgeoisiens diktatur, utan kommer att resultera i upprättandet av ett ny-demokratiskt samhälle under en diktatur gemensam för alla revolutionära klasser i Kina och med det kinesiska proletariatet i spetsen’.”[xv]

 

Men varför stryker Sörensen meningens inledning ”Det första steget eller stadiet i vår revolution är definitivt inte, och kan inte vara (min fetstil) att upprätta ett kapitalistiskt samhälle under den kinesiska bourgeoisiens diktatur”?

Sörensen skriver också:

”Istället för kapitalets diktatur och den kinesiska kapitalismens upprättande handlar det istället om att ”Kinas ekonomi måste utvecklas längs vägen ’kapitalets reglering’”. [xvi]

Sörensen vill få läsarna att tro att Mao Zedong ansåg att kapitalisterna skulle utöva denna reglering, eftersom han skriver följdkommentaren: ” Utöver det faktum att den nuvarande kinesiska kapitalismen uppenbarligen verkar sprungen ur maoismen själv och att de idéer som idag förfäktas av det kinesiska kommunistpartiet redan delades av Mao själv.”

 

Men som redan visats innebar den ny-demokratiska revolutionen att förstatligandet av den viktigaste industri- och banksektorn inleddes liksom att godsägarjorden konfiskerades. Socialiseringsprocessen avslutade i princip 1956. Citatet i sin helhet lyder för övrigt:

”Kinas ekonomi måste utvecklas längs vägen ’kapitalets reglering’ och ’utjämning av äganderätten till jorden’, och den får aldrig bli ’privatägd av ett fåtal’; vi får aldrig tillåta de få kapitalisterna och godsägarna att ’dominera folkets försörjning’; vi får aldrig upprätta ett kapitalistiskt samhälle av europeisk-amerikansk typ eller låta det gamla halvfeodala samhället fortleva.”[xvii]

Det är inte kapitalet som ska utöva denna reglering; vad som gäller är reglering av kapitalet; det är kapitalet som är föremål för regleringen, inte den aktör som utövar regleringen. Det framgår tydligt av det engelska originalet. [xviii] Tyvärr är Nils Holmbergs översättning, som skedde från engelskan, mindre lyckad här, även om ärliga människor av sammanhanget fattar vilken tolkning som gäller.

Den andra delen fortsätter här!

{i] Jag skriver SKP/APK, eftersom det har funnits flera SKP (Sveriges Kommunistiska Parti). Dels SKP 1921 – 1967, då det bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna, sedermera Vänsterpartiet – dels det maoistiska SKP 1973 – 1987, då det bytte namn till Solidaritetspartiet. Sörensens parti är den direkta arvtagaren till det moskvatrogna och revisionistiska Arbetarpartiet Kommunisterna (APK).

[ii]  https://kommunisten.nu/?p=9147

[iii] https://riktpunkt.nu/2019/11/mao-och-motsattningarna/

[iv] https://riktpunkt.nu/2019/12/maoismen-ar-inte-revolutionar/

[v] ”Om motsättningar” finns i ”Mao Zedong om filosofiska frågor” (Oktoberförlaget 2015), i ”Mao Tsetung Skrifter i urval” (Oktoberförlaget 1979), ”Valda verk av Mao Tsetung band 1” (Danelius bokförlag 1966) eller på nätet: kommunisten.nu/?p=9149

[vi] Se ytterligare information här: https://sv.wikipedia.org/wiki/De_f%C3%B6renade_FNL-grupperna

[vii] http://nyaarbetartidningen.bloggagratis.se/2018/11/29/11576530-den-kommunistiska-rorelsen-och-enhetsfronten/

[viii] Teser om internationalens taktik, Antagna på IV världskongressens 31:sta sammanträde den 5 december 1922. På denna kongress deltog Lenin.

[ix] https://marxistarkiv.se/klassiker/zetkin/Zetkin-kampen_mot_fascismen.pdf

[x] Valda verk av Mao Tsetung, band II, Danelius bokförlag, 1970, sid. 326 – 370 eller http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV2/vv2_art26.htm

[xi] http://www.marxistarkiv.se/klassiker/mao/mao_om_motsattningar.pdf

[xii] https://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

[xiii] http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV2/vv2_art26.htm

[xiv] Linderot, ”Demokratiskt handlingsprogram”, 1972, sid. 270

[xv] Valda verk, band II, sid. 334

[xvi] Valda verk, band II, sid. 340.

[xvii]  A.a

[xviii] “China’s economy must develop along the path of the ‘regulation of capital’ and the ’equalization of landownership’, and must never be ‘privately owned by the few’; we must never permit the few capitalists and landlords to ‘dominate the livelihood of the people’; we must never establish a capitalist society of the European-American type or allow the old semi-feudal society to survive. Whoever dares to go counter to this line of advance will certainly not succeed but will run into a brick wall.” (“Selected Works of Mao Tse-tung”, Volume II, Foreign Languages Press Peking 1967, sid.353)

Det borde ha stått “genom ‘reglering av kapitalet’”, varvid det framgår det är kapitalet som är föremål för handlingen.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net