Arundhati Roy: Pandemin är en portal

Arundhati Roy, 2020-04-03

Vem kan idag använda termen ”blivit viral” utan att rysa till? Vem kan idag se på någonting — ett dörrhandtag, en kartong, en påse grönsaker — utan att föreställa sig saken omgärdad av en svärm av dessa osynliga, ickedöda, ickelevande bubblor täckta med sugkoppar som tar fäste i våra lungor?

Vem kan föreställa sig att kyssa en främling, hoppa på en buss eller släppa iväg sitt barn till skolan, utan att känna riktig rädsla? Vem kan tänka på vanliga nöjen utan att överväga dess risker? Vem har inte blivit pseudoepidemiolog, virolog, statistiker och profet? Vilken forskare eller läkare ber inte om mirakel i smyg? Vilken präst böjer sig inte i smyg för vetenskapen?

Och vem blir inte — mitt under virusspridningen — uppspelt av fågelsången i städerna, påfåglarna vid vägkorsningarna och tystnaden från himlen?

Den här veckan steg antalet fall i världen över en miljon. Fler än 50 000 har redan dött. Uppskattningar tror att fallen kommer öka till hundratusentals eller mer. Viruset har färdats fritt längs handelsvägarna och i det internationella kapitalets spår, med en hemsk sjukdom i släptåg som låser in folk i sina länder, städer och hem.

Men till skillnad från kapitalflödet eftersträvar viruset spridning snarare än vinst, och har därför — utan att veta om det — i viss mån riktat om flödesriktingen. Det har struntat i gränskontroller, biometri, digital övervakning och så vidare, för att — i alla fall för närvarande

— slå hårdast mot världens rikaste och mäktigaste länder. Viruset har tvingat kapitalismens motor att göra en omskakande tvärbromsning. Kanske bara för en kort stund, men tillräckligt länge för att vi ska kunna undersöka dess delar, göra en utvärdering och besluta om huruvida vi vill laga den eller leta efter en bättre motor.

Mandarinerna som hanterar pandemin gillar att prata om krig, inte bara som metafor utan bokstavligen. Men om det verkligen var ett krig, vem vore då bättre förberedd än USA? Om det, istället för skyddsmasker och handskar, behövdes gevär, missiler, djuppenetrerande bomber, ubåtar, stridsflygplan och atombomber, hade det då varit brist?

Några av oss följer New Yorks guvernörs presskonferenser, natt efter natt, med en svårtolkad fascination. Vi följer statistiken och hör om USA:s överbelagda sjukhus, om underbetalda, överarbetade sjuksköterskor som måste tillverka skyddsmasker av sopsäckar och gamla regnkläder, och som riskerar sina liv för att bistå alla sjuka. Vi hör om delstater som måste buda om respiratorer, om läkare som beslutar vem som ska få hjälp och vem som ska dö, och vi tänker för oss själva: ”Herregud! Det här är Amerika!”

Tragedin är omedelbar, äkta, episk och försiggår framför våra ögon. Men den är ingalunda ny. Det är ett tåg som urspårat sedan länge, som nu kraschar. Vi kommer alla ihåg filmerna på ”patientdumpningar”, där sjuka människor i bara sjukhuskläder dumpades på gatan i smyg. Sjukhusdörrarna har alltför ofta stått stängda för USA:s fattiga, oavsett hur sjuka de har varit eller hur mycket de har lidit.

I alla fall fram tills nu! För nu, i virusets epok, kan den fattiges sjukdom drabba den rikes hälsa. Och trots det fortsätter Bernie Sanders kampanj, för en jämlik sjukvård åt alla, ses som avvikande, även bland demokrater.

Mitt eget land då? Inden, detta rikfattiga land, i limbo mellan feodalism och religiös fundamentalism, kast och kapitalism, styrd av en hindunationalistisk extremhöger.

I december, samtidigt som Kina slogs mot virusutbrottet i Wuhan, hanterade Indiens regering massdemonstrationerna, då hundratusentals protesterade mot de skamlösa islamofoba diskrimineringslagarna som röstats igenom i parlamentet.

Indiens första fall av Covid19 dök upp den 30:e januari, bara några dagar efter att nationaldagens hedersgäst, amazonasätaren och Covidförnekaren Jair Bolsonaro varit i Delhi.

Men regeringspartiet hade fullt upp med annat än virushantering. Det var ju president Donald Trumps statsbesök i slutet på februari. Han hade lovats en miljonpublik i Gujarats idrottsarena, och sådant kräver både tid och pengar.

Dessutom var det val i Delhi, vilket partiet Bharatiya Janata skulle förlora om det inte växlade upp sin kampanj. Uppväxlingen kom, med en våg av ondskefullt, obegränsat hindunationalistiskt våld och hot om avrättning av ”förrädare”.

Partiet förlorade ändå, och skulden för förödmjukelsen föll på Delhis muslimer. Beväpnade hinduistiska garden, med stöd från polisen, attackerade muslimer i nordöstra Delhis arbetarklassområden. De brände hus, butiker, moskéer och skolor. Förutseende muslimer gick till motangrepp. Över 50 personer, de flesta muslimer, dog.

Tusentals människor flydde till flyktingläger som byggts på kyrkogårdarna. När myndigheterna äntligen höll sitt första möte om Covid19, pågick fortfarande arbetet med att hitta alla döda och lemlästade kroppar. Det var också vid det här laget som de flesta indierna hörde talas om så kallad handdesinfektion.

Mars månad blev också hektisk. Två veckor spenderades på att störta ledningen i Madhya Pradesh till förmån för BJP. 11:e mars förklarade WHO Covid19 som en pandemi. Två dagar senare, 13:e mars, sade Indiens hälsomyndigheter att corona ”inte är en akut fråga”.

Till slut höll premiärministern ett tal till nationen. Han hade inte läst på, och tog efter Frankrike och Italien. Han underströk behovet av ”social distans” (lätt att förstå för ett samhälle som marinerats i ett kastsystemoch utlyste utegångsförbud under 22:a mars. Han sade ingenting om vad regeringen skulle göra, men uppmanade folk att gå ut på balkongen för att hylla sjukvårdsarbetarna med klockor och kastruller.

Vad han inte nämnde var att Indien, fram tills nu, hela tiden exporterat skyddsutrustning och respiratorer istället för att behålla dem på indiska sjukhus.

Föga förvånande togs Narendra Modis uppmaning emot med entusiasm. Det anordnades kastrulltåg, gruppdanser och processioner. Inte så mycket social distans. Män hoppade ner i tunnor med helig kodynga och BJPanhängare samlades för urinfester. I samma anda ansåg många muslimska organisationer att Gud bar ansvar för viruset, och bjöd därför in till stora moskémöten.

24:e mars, klockan 20:00, var Modi tillbaka på tv för att oentliggöra Indiens totala nedstängning, som skulle starta vid midnatt samma kväll. Marknader skulle stängas. All transport, kommunal som privat, skulle göras olaglig.

Han sade att han tagit detta beslut, inte bara som premiärminister, utan som ett familjeöverhuvud. Vem skulle annars, utan att rådfråga de ansvariga myndigheterna, kunna besluta om att låsa in 1,38 miljarder människor, helt utan förberedelser och med fyra timmars varsel? Metoden ger definitivt intrycket av att Indiens premiärminister ser medborgarna som en hotfull opålitlig kraft, som måste tas på sängen.

Vi låstes alltså in. Många hälsoexperter och epidemiologer har gillat åtgärden, och de har kanske rätt i teorin. Men ingen av dem kan försvara den katastrofala bristen på planering, som förvandlade världens mest aggressiva nedstängning till motsatsen av vad som var syftet.

Denna spektaklens man skapade ett spektaklens spektakel.

Inför omvärldens förskräckta ögon blottade Indien skamset sina brutala, strukturella, sociala och ekonomiska orättvisor, och sitt hjärtlösa ointresse över mänskligt lidande.

Nedstängningen fungerade som ett kemiskt experiment som snabbt drog fram allt gömt i ljuset. När butiker, restauranger, fabriker och byggnadsindustrin stängde, när de rika klasserna låste in sig i sina grindsamhällen, började våra städer och megastäder stöta ut sin arbetarklass och sina migrantarbetare.

Många som slängts ut av sina arbetsgivare och hyresvärdar, miljoner fattiga, hungriga, törstiga, unga och gamla, män, kvinnor, barn, sjuka, blinda, handikappade, utan någonstans att ta vägen och utan transportmedel, började en lång marsch hem till sina byar. De gick mot Badaun, Agra, Azamgarh, Aligarh, Lucknow, Gorakhpur — hundratals kilometer bort. Många dog längs vägen.

De visste att de kanske gick mot långsam svält. Kanske visste de också att de i värsta fall bar på viruset, som skulle infektera deras familjer, deras föräldrar och gamla släktingar där hemma, men de behövde skydd, värdighet, mat och kärlek.

De marscherande blev brutalt misshandlade av polisen, som fått strikta order om att upprätthålla utegångsförbudet. Unga män tvingades krypa eller göra grodhopp längs motorvägen. Utanför Bareilly blev en grupp hopfösta och nedsprejade med kemiska medel.

Efter några dagar blev regeringen orolig över att de flyende massorna skulle sprida smittan till byarna, och stängde därför stadsgränserna helt och hållet, även för gående. Människor som vandrat i flera dagar stoppades och tvingades återvända till läger i städerna de precis flytt från. Bland de äldre revs minnen upp från folkförflyttningen 1947, då Indien delades och Pakistan skapades. Skillnaden var bara att denna folkvandring drevs av klassmotsättningen, snarare än religion. De flyende var dock inte de fattigaste. De hade (åtminstone tills nuarbetat i staden, och hade hem att fly till. De arbetslösa, hemlösa och utblottade stannade i staden, eller på landet, fastlåsta i en kris som pågått långt innan den här virustragedin uppstod. Under tiden lyste inrikesministern, Amit Shah, med sin frånvaro.

När de stora vandringsströmmarna började i Delhi åkte jag till Ghazipur, mellan Delhi och Uttar Pradesh, med hjälp av ett presskort.

Scenen jag mötte var biblisk. Eller kanske inte. Bibeln kunde inte föreställa sig sådana mängder. Nedstängningen, som skulle sära på folk, hade lett till sin motsats — trängsel av otänkbara mått. Så är det även inne i städerna. Vägarna är tomma, men de fattiga lever hopträngda i slumområden och kåkstäder.

Alla vandrare jag mötte oroade sig för viruset. Men viruset var alltid mindre verkligt, och mindre närvarande i vardagen, än arbetslösheten, svälten och polisvåldet. Jag blev särskilt bekymrad över ett vittnesmål, från en muslimsk snickare som nyligen överlevt de anti– muslimska räderna. Ramjeet, som han hette, skulle vandra från Gorakhpur till Nepal.

”När Modiji valde att göra så här, hade kanske ingen berättat för honom om oss. Han kanske inte känner till oss”, sade han.

”Oss” innebär ungefär 460 miljoner människor.

Lokala organisationer har visat mer förståelse och hjärta. Fackföreningar, privatpersoner och andra kollektiv delar ut mat och annat material. Regeringen har undvikit deras desperata ansökningar om pengar. Det visar sig att Premiärministerns nationella katastrofkassa saknar disponibla medel. Istället kommer pengar från diverse välgörare till den nya mystiska PM– CARESkassan, och färdigpaketerade matportioner börjar delas ut, med Modis ansikte tryckt på paketet.

Premiärministern har också börjat dela Yoga Nidrafilmer, där en animerad Modi med drömkropp visar yogapositioner, för att hjälpa folk med självisoleringsstressen.

Narcissismen är djupt oroande. Kanske kunde en av yogapositionerna istället föreställa Modi, när han f rågar Frankrikes president om vi får backa f rån den senaste stridsflygplansaären, och använda dessa 7,5 miljarder € till att hjälpa några miljoner hungriga människor. Fransmännen förstår nog.

När nedstängningen nu går in på sin andra vecka har produktionskedjorna brutits sönder. Mediciner och basvaror börjar ta slut. Tusentals lastbilschauörer är strandsatta längs motorvägarna utan mat eller vatten. Åkrar, som väntar på skörd, ruttnar långsamt.

Den ekonomiska krisen är här. Den politiska krisen pågår. Mainstream media har inkorporerat covidberättelsen i sin giftiga islamofobiska dygnetruntkampanj. En förening vid namn Tablighi Jamaat, som höll ett möte innan utbrottet och blev en ”superspridare”, används för att demonisera muslimerna. Tonen som råder antyder att muslimerna uppfunnit och spridit viruset som ett slags jihad.

Covidkrisen har ännu inte kommit. Den kanske inte kommer alls. Om och när den kommer vet vi i alla fall att den kommer hanteras, så att de förhärskande religiösa, kast– och klassmässiga fördomarna inte hotas.

Indien har idag (2:a aprilnästan 2000 fastställda fall och 58 dödsfall. Det är säkert opålitliga siror som baserats på bedrövligt få provtagningar. Experternas åsikter varierar. Några prognoser tror på miljoner fall. Andra tror många färre. Vi kommer aldrig kunna fatta krisens konturer, även när den slår till. Allt vi vet är att sjukhusrusningen ännu inte börjat.

Indiens oentliga sjukvård — som inte ens kan hantera en miljon barn som varje år dör av diarrésjukdomar och undernäring, hundratusentals tuberkulospatienter (25 procent av världens fall), och en anemisk och undernärd befolkning för vilken alla möjliga lätta sjukdomar kan bli dödliga — kan omöjligt hantera en fullskalig kris, lik den vi ser i Europa.

Hela sjukvården ligger i princip på is nu när alla sjukhus omvandlats i virusets tjänst. Traumaavdelningen på All India Institute of Medical Sciences i Delhi har stängt, och hundratals cancerpatienter — så kallade cancerflyktingar — som lever på gatan utanför sjukhuset blir bortfösta som boskap.

Folk kommer insjukna och dö i hemmet, utan att vi märker det. Många av dem blir inte ens statistik. Vi kan bara hoppas på teorin om att viruset föredrar kallt väder. Aldrig har man längtat så irrationellt och starkt efter den indiska sommarens straande hetta.

Vad är detta som har drabbat oss? Visst, det stämmer att det är ett virus, som i sig saknar moral. Men det är definitivt mer än bara ett virus. Somliga tror att det är Guds sätt att väcka oss. Andra att det är en kinesisk konspiration.

Coronaviruset har hursomhelst knäböjt och satt en gigantisk käpp i världens hjul. Vi springer fram och tillbaka, och längtar efter en tillbakagång till det ”normala”. Vi försöker häfta fast vår framtid på vår historia, och vägrar inse detta konkreta sammanbrott. Och i förtvivlans stund låter det oss tänka över denna undergångsmaskin vi byggt. Inget kunde vara värre än en återgång till det normala.

Historiskt har pandemier tvingat människor att bryta med det förflutna, och sedan föreställa sig en ny värld. Samma sak gäller idag. Pandemin är en portal, en gång mellan en värld och nästa.

Vi kan antingen gå igenom portalen släpande våra fördomar och hat som kadaver, tillsammans med vår girighet, våra databanker och döda idéer, våra döda sjöar och rökfyllda himlar. Eller så går vi lätt, med lätt packning, med föreställningen om en annan värld, och beredskap för att slåss för den.

Arundhati Roy 2020

Källa: https://www.ft.com/content/10d8f5e8-74eb-11ea-95fe-fcd274e920ca

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net