Sörj för massornas välfärd, ägna uppmärksamhet åt arbetsmetoderna

Den 27 januari 1934

[Detta var en del av slutordet vid Arbetare- och bonderepresentanternas andra rikskongress i Juichin i provinsen Kiangsi i januari 1934.]

Det finns två frågor som kamraterna har underlåtit att framhäva under diskussionen och som jag tycker bör behandlas.

Den första rör massornas välfärd.

Vår huvuduppgift för närvarande är att mobilisera de breda massorna till att deltaga i det revolutionära kriget, att med detta krig som medel störta imperialismen och Kuomintang, sprida revolutionen över hela landet och driva imperialismen ut ur Kina. Den som inte lägger tillräcklig vikt vid denna huvuduppgift är ingen god revolutionär kader. Om våra kamrater verkligen fattar denna uppgift och förstår att revolutionen till varje pris måste spridas över hela landet, då bör de inte i något avseende försumma eller underskatta frågan om de breda massornas omedelbara intressen, deras välfärd. Ty det revolutionära kriget är ett massornas krig; det kan föras endast genom att man mobiliserar massorna och litar till dem.

Om vi endast mobiliserar folket till att fortsätta kriget och inte gör någonting annat, kan vi då lyckas att besegra fienden? Naturligtvis inte. Om vi vill vinna, måste vi göra mycket, mera. Vi måste leda böndernas kamp för jord och dela ut jord till dem, höja deras arbetsentusiasm och öka lantbruksproduktionen, skydda arbetarnas intressen, upprätta kooperativer, utveckla handeln med områdena utanför och lösa de problem som massorna står inför – mat, husrum och kläder, bränsle, ris, matolja och salt, sjukdom och hygien och giftermål. Kort sagt, alla de praktiska problemen i massornas dagliga liv bör ha anspråk på vår uppmärksamhet. Om vi tar itu med dessa problem, löser dem och tillfredsställer massornas behov, kommer vi verkligen att bli organisatörer av massornas välfärd och de kommer att i ordets verkliga mening samlas kring oss och ge oss sitt varma stöd. Kamrater, kommer vi då att bli i stånd att resa dem till att deltaga i det revolutionära kriget? Ja, det gör vi sannerligen.

Här är vad vi har funnit bland en del av våra kadrer. De talar endast om att utöka Röda armén, utöka transportkåren, driva in jordskatten och sälja obligationer; andra saker varken diskuterar eller sysslar de med, ja, de till och med ignorerar dessa helt och hållet. Det fanns till exempel en tid då municipalstyrelsen i Tingchow bekymrade sig endast om Röda armens utökning och om att mobilisera folk för transportkåren och inte skänkte minsta uppmärksamhet åt massornas välfärd. De problem som folket i staden Tingchow stod inför var att de inte hade någon ved att elda med, att inget salt fanns att köpa, därför att kapitalisterna lagrade det, att en del människor inte hade några hus att bo i och att riset var både sällsynt och dyrt. Detta var praktiska problem för massan av folket i Tingchow och de väntade ivrigt att vi skulle hjälpa dem att lösa problemen. Men municipalstyrelsen i Tingchow diskuterade inte några av dessa ting. Detta var orsaken till att, när det nya arbetare- och bonderepresentanternas råd valts i staden och de första rådsmötena hade diskuterat endast Röda arméns utökning och mobiliseringen för transportkåren men fullständigt ignorerat massornas välfärd, över ett hundratal representanter var ovilliga att deltaga varför rådet inte kunde fortsätta att hålla möten. Resultatet var att mycket litet uppnåddes både beträffande Röda armens utökning och mobiliseringen för transportkåren. Detta var en situation av ett slag.

Kamrater! Ni har förmodligen läst de broschyrer som ni fått om två mönstersocknar. Där är situationen en helt annan. Se vilket stort antal människor från Changkangs socken i Kiangsi[1] och Tsaihsi socken i Fukien[2] som an slutit sig till Röda armen! I Changkang har 80 procent av de unga männen och kvinnorna gått in i Röda armen, och i Tsaihsi är siffran 88 procent. Där har också varit en stor försäljning av obligationer, och i Changkang, som har en befolkning på 1.500 människor, har man sålt för 4.500 yuan. Mycket har också gjorts på andra områden. Vad är anledningen till detta? Några få exempel kommer att förklara saken. När det i Changkang uppstod en eldsvåda, som förstörde ett och ett halvt rum i en fattig bondes hus, appellerade sockenstyrelsen till massorna att skänka pengar för att hjälpa honom. I ett annat fall befanns det att tre personer svalt, varför sockenstyrelsen och sällskapet för ömsesidig hjälp omedelbart gav dem ris. Under livsmedelsbristen förra sommaren skaffade sockenstyrelsen ris från Kunglueh härad,[3] som ligger över tvåhundra li (100 kilometer) därifrån, för att lätta läget för massorna. Utmärkt arbete av liknande slag utfördes också i Tsaihsi. Sådana sockenstyrelser är verkligen mönster. De skiljer sig helt och hållet från municipalstyrelsen i Tingchow med dess byråkratiska metoder att utöva ledning. Vi bör lära av Changkangs och Tsaihsi socknar och bekämpa byråkratiska ledare sådana som de i staden Tingchow.

Jag föreslår allvarligen denna kongress att vi ägnar noggrann uppmärksamhet åt massornas välfärd, allt ifrån problemen om jord och arbetskraft och till de om bränsle, ris, matolja och salt. Kvinnorna vill lära sig att plöja och harva. Vem kan vi få till att undervisa dem? Barnen vill gå i skola. Har vi skapat bottenskolor? Träbron därborta är för smal och folk kan ramla av den. Bör vi inte reparera den? Många människor lider av bölder och andra besvär. Vad ska vi göra mot det? Alla sådana problem, som rör massornas välfärd, bör sättas på vår dagordning. Vi bör diskutera dem, anta och genomföra beslut och kontrollera resultaten. Vi bör övertyga massorna om att vi företräder deras intressen, att vår tillvaro är intimt förbunden med deras. Vi bör hjälpa dem att, utgående från dessa ting, komma till en förståelse av de högre uppgifter vi fört fram, det revolutionära krigets uppgifter, så att de kommer att stödja revolutionen och sprida den över landet, följa våra politiska appeller och kämpa till slutet för seger i revolutionen. Massorna i Changkang säger: “Kommunistiska partiet är verkligen bra. Det har tänkt på allt På våra vägnar.” Kamraterna i Changkangs socken står som exempel för oss alla. Vilka beundransvärda människor! De har vunnit äkta tillgivenhet från massorna, som stöder deras uppmaningar att mobilisera för kriget. Vill vi vinna massornas stöd? Vill vi att de ska ge sin styrka till fronten? I så fall måste vi vara med dem, väcka deras entusiasm och initiativ, bekymra oss för deras välfärd och allvarligt och uppriktigt arbeta i deras intresse och lösa alla deras problem i produktionen och vardagslivet – problemen om salt, ris, bostad, kläder, barnafödslar osv. Om vi gör det, kommer massorna förvisso att stödja oss och betrakta revolutionen som sin ärofullaste uppgift, som sitt liv. I händelse av ett kuomintangangrepp på de röda områdena, kommer de att bekämpa Kuomintang ända in i döden. Härom råder inga tvivel, ty är det inte ett klart faktum att vi har krossat fiendens första, andra, tredje och fjärde “inringnings- och undertrycknings”-fälttåg?

Kuomintang genomför nu en politik med blockhuskrigföring[4] och konstruerar febrilt sina “sköldpaddsskal” som om de vore järnbastioner. Kamrater! Är de verkligen järnbastioner? Nej, det är de inte alls. Tänk på de feodala kejsarnas palats under tusentals år, var de inte starka med alla sina murar och vallgravar? Likväl rasade det ena efter det andra ihop i det ögonblick massorna reste sig. Den ryske tsaren var en av världens grymmaste härskare, men blev det något kvar av honom när proletariatet och bönderna reste sig i revolution? Nej, ingenting. Eller av hans järnbastioner? De föll allesammans ihop. Kamrater! Vad är det som utgör en verklig järnbastion? Det är massorna, de miljoner och åter miljoner människor som uppriktigt och allvarligt stöder revolutionen. De är den verkliga järnbastionen, som ingen kraft, vilken den än vara må, kan krossa. Kontrarevolutionen kan inte krossa oss; vi ska tvärtom krossa den. Genom att samla miljoner och åter miljoner människor kring den revolutionära regeringen och utvidga vårt revolutionära krig ska vi utplåna all kontrarevolution och överta hela Kina.

Den andra frågan rör våra arbetsmetoder.

Vi är ledare och organisatörer för det revolutionära kriget likaväl som ledare och organisatörer för massornas liv. Våra två huvuduppgifter är att organisera det revolutionära kriget och att förbättra massornas liv. I detta avseende står vi inför det allvarliga problemet om arbetsmetoderna. Det är inte nog att ställa uppgifter, vi måste också lösa problemet om metoderna att genomföra dessa. Om det är vår uppgift att gå över en flod, kan vi inte gå över den utan en bro eller en båt. Utan att problemet om bron eller båten löses, är det fåfängt att tala om att gå över floden. Utan att problemet om metoden löses, är det meningslöst att tala om uppgiften. Därest vi inte ägnar uppmärksamhet åt att leda arbetet med att bygga ut Röda armén och ägnar särskild omsorg åt våra metoder, kommer vi aldrig att lyckas, även om vi reciterar frasen “Utvidga Röda armen” tusentals gånger. Inte heller kan vi utföra våra uppgifter på något annat område, till exempel, i kontrollen över jordfördelningen,[5] i det ekonomiska uppbygget eller ifråga om kulturen och undervisningen, eller vårt arbete i de nya områdena och ytterdistrikten, om det enda vi gör är att ställa uppgifterna utan att ägna uppmärksamhet åt metoderna att genomföra dem, utan att bekämpa byråkratiska arbetsmetoder och införa praktiska och konkreta sådana och utan att göra oss av med kommandometoderna och införa metoden att tålmodigt övertyga.

Kamraterna i Hsingkuo har utfört ett förstklassigt arbete och förtjänar att prisas som mönsterarbetare av oss. Kamraterna i nordöstra Kiangsi har likaledes utfört ett bra arbete och är också mönsterarbetare. Genom att förbinda frågan om massornas välfärd med frågan om det revolutionära kriget löser kamraterna på bägge dessa platser samtidigt frågorna om revolutionära arbetsmetoder och om att utföra sina revolutionära uppgifter. De arbetar samvetsgrant, löser problem med yttersta noggrannhet och tar sina revolutionära åligganden på allvar. De är goda organisatörer och ledare både av det revolutionära kriget och av massornas välfärd. Även annorstädes har kamraterna gjort framsteg i arbetet och förtjänar vårt beröm – så i vissa delar av häradena Shanghang, Changting och Yungting i provinsen Fukien, i Hsikiang och andra platser i södra delen av provinsen Kiangsi, i vissa delar av häradena Chaling, Yunghsin och Kian i gränsområdet Hunan-Kiangsi, i vissa delar av Yanghsins härad i gränsområdet Hunan-Hupeh-Kiangsi, i distrikt och socknar i många andra härader i provinsen Kiangsi och i Juichins härad, som sorterar direkt under vår centralregering.

På alla platser under vår ledning finns det otvivelaktigt många aktiva kadrer, utmärkta kamrater, som härstammar från massorna. Dessa kamrater har en skyldighet att hjälpa till på platser där vårt arbete är svagt och att hjälpa kamrater som ännu inte är i stånd att utföra ett gott arbete. Vi står mitt uppe i ett stort revolutionärt krig; vi måste bryta igenom fiendens omfattande “inringning och undertryckning” och sprida revolutionen till alla delar av landet. Alla revolutionära kadrer bär ett väldigt ansvar. Efter denna kongress måste vi införa effektiva åtgärder för att förbättra vårt arbete, de framskridna områdena bör bli ännu mera framskridna och de efterblivna områdena bör komma i fatt de framskridna. Vi måste skapa tusentals sådana socknar som Changkang och dussintals sådana härader som Hsingkuo. De kommer att vara våra fästningar. Från dessa fästningar ska vi gå ut för att krossa fiendens “inringnings- och undertrycknings”-fälttåg och störta imperialismens och Kuomintangs välde i hela landet.

NOTER

[1] Changkangs socken ligger i Hsingkuo härad i provinsen Kiangsi.

[2] Tsaihsi socken ligger i Shanghangs härad i provinsen Fukien.

[3] Kunglueh härad låg då inom det röda området i Kiangsi och staden Tungku, som ligger sydost om Kians härad, var dess centrum. Det hade uppkallats efter kamrat Huang Kung-lueh, befälhavaren för Röda arméns tredje armékår, som gav sitt liv där i oktober 1931.

[4] Vid den militära konferens som Chiang Kai-shek höll i Lushan, provinsen Kiangsi, i juli 1933 beslöt han att som en ny militär taktik för sitt femte “inringnings- och undertrycknings”-fälttåg bygga blockhus runt de röda områdena. I slutet av januari 1934 hade uppskattningsvis tillhopa 2.900 blockhus byggts i provinsen Kiangsi. De japanska angriparna tillgrep senare samma taktik mot Åttonde routearmén och Nya fjärde armén. Erfarenheterna bevisade tillfullo att den kontrarevolutionära taktiken att använda blockhus kunde fullständigt gäckas och besegras genom att man följde kamrat Mao Tsetungs folkkrigsstrategi.

[5] Kontrollen över jordfördelningen syftar på det arbete som gjordes för att fördjupa agrarrevolutionen och resa massorna för kamp sedan jorden hade fördelats i de röda områdena. Dess främsta syfte var att driva fram alla gömda godsägare och rika bönder samt att fullständigt göra slut på det feodala och halvfeodala jord ägandet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net