Tillfälle 2. Klassamhället och staten

capitalism1

Vad är en stat?

Den moderna staten är en organisation som har ett våldsmonopol inom ett visst avgränsat territorium. En modern stat består dels av tjänstemän och dels av våldsutövare (polis och militär).

Statens historia

Staten har inte alltid funnits. Det fanns en tid då ingen stat existerade. Staten uppstod då samhället uppdelades i klasser, utsugare och utsugna.

I jägar- och samlarsamhällena levde människorna i mindre grupper, ofta kringströvande. Släktskapet var det starkaste sociala bandet och människorna levde i egendomsgemenskap. Det innebar att den viktigaste utrustningen som behövdes för gruppens överlevnad ägdes gemensamt. Samhället präglades av traditioner och av ritualer samt av den auktoritet de äldste hade. Män och kvinnor levde ofta som jämlikar. Detta samhälle liknade en primitiv kommunism, eftersom egendomen ägdes gemensamt. Eftersom det inte fanns någon utsugning, ingen grupp i samhället som berikade sig på andras bekostnad, så fanns inget behov av en särskild våldsmakt. I jägar- och samlarsamhällen uppstod sällan stora och långvariga ekonomiskt överskott; det som producerades konsumerades direkt.

Förstmed jordbruksrevolutionen för c:a 11 000 år uppstod det klassamhällen. I och med uppkomsten av jordbruk och boskapsskötsel så uppstod ekonomiska överskott, vilket möjliggjorde en ökad arbetsdelning och hierarkier, d.v.s. klasser. För att säkra sitt maktinnehav och kontrollen av överskottet som producerades så behövde den härskande klassen en våldsapparat. De första kända statsbildningarna var alla jordbrukscivilisationer. Dessa uppstod tidigast i Mesopotamien, Egypten, Indusdalen och i Kina. I Amerika uppstod senare liknande jordbrukscivilisationer i Mellanamerika och på Sydamerikas västkust.

Karl Marx räknade med fem huvudsakliga samhällsformationer i mänsklighetens utveckling: urkommunismen, slavsamhället, feodalsamhället, kapitalismen och socialismen/kommunismen.

Äganderätten till stora jordegendomar i Sverige uppkom förmodligen successivt under sen järnålder, d.v.s. före vikingatiden. Vi vet att Sverige var ett slavsamhälle under vikingatiden (800 – 1050). Produktionsförhållandena förändrades successivt från ca 1250 till 1750. Med produktionsförhållandena menar man vem som äger det som man kan producera nyttigheter med (t.ex. jord, verktyg eller maskiner). Träldomen, d.v.s. slaveriet, försvann i slutet av 1200-talet och ersattes av ett feodalt system med livegenskap. Livegenskapen innebar att bönder i Sverige bands allt hårdare till marken de brukade och många var tvungna att ge en stor del av sin skörd till jordägaren. Samtidigt var minst hälften av bönderna alltid relativt fria bönder i Sverige liksom även i Finland och Norge. Detta berodde på att det var svårt för feodaladeln att kontrollera bönder som levde i svårtillgängliga skogsbygder. Det fanns ingen adel norr om Dalälven. Sverige fick under den feodala perioden en stark statsorganisation och den jordägande adeln var herrar. Samtidigt balanserades adeln av en stark kungamakt, framför allt fr.o.m. Gustav Vasas tid samt en självständig bondeklass. De feodala produktionsförhållandena försvann allt mer och kapitalistiska förhållanden blev vanligare från och med slutet av 1700-talet. Staten övergick så småningom till att bli ett våldsinstrument i händerna på kapitalistklassen istället för den feodala jordägande adeln.

I början av 1900-talet uppstod allt fler storföretag (monopolföretag) vars verksamhet kom att sammanflätas med statens. När detta sker slår staten alltmer tydligt vakt om monopolföretagens intressen. Det sker från denna tid en kraftig förstärkning av det statliga maskineriet och en kraftig tillväxt av dess tjänstemannakår och dess våldsorganisationer såsom militär och polis. I slutet av 1930-talet var statens utgifter 15 % av Sveriges BNP medan de 2009 utgjorde av 56 % av BNP. Staten har svällt kraftigt under den senare kapitalistiska (imperialistiska) perioden och blivit allt mer parasitär (parasit = något som kostar utan bidra). Detta enorma och dyra statsmaskineri med domstolar, poliser, militärer och 468 myndigheter (2014) är en stor börda för arbetarklassen. Man kan kalla det en stor parasit på folkets axlar om man så vill.

Begreppet ”staten” i dagens Sverige

Frågan om staten fördunklas nästan alltid i debatten i Sverige. Ofta används begreppet ”samhället” eller ”demokratin” när det som egentligen avses är just staten som en särskild skattefinansierad våldsutövande jätteorganisation. När vi talar om staten så menar vi här både stat, kommun och landsting, d.v.s. hela det organisationssystem som finansieras med skatter.

Synen på staten förändras

Föräldrapenning, sjukpenning, a-kassa, socialbidrag etc. distribueras av staten dessa sociala rättigheter finansieras i huvudsak av skattemedel från proletariatet och övriga arbetande skikt. Det är alltså fråga om en ren överföring. Att staten och kommunerna betalar ut dessa pengar har gjort att många inte ser staten som förtryckande. Men synen på staten och den s.k. offentliga sektorn har förändrats på senare tid i takt med att olika regeringar har genomfört privatiseringar och försämrat de ersättningar som finns.

Parlamentarismen och borgerlig demokrati

Parlamentarismen uppstod i England på 1700-talet som en reaktion på det kungliga enväldet. Parlamentarism innebar att en regering måste ha stöd, eller åtminstone tolereras, av en vald församling. Till att börja med var rösträtten och valbarheten begränsad till de besuttna inom adeln och borgerskapet. Som ett resultatat av detta kämpade den framväxande arbetarrörelsen i Europa under 1800-talet för att allmän rösträtt skulle införas och alla inkomstkrav skulle tas bort. I Sverige avskaffades ståndsriksdagen 1866 och parlamentarismen (att regeringen måste ha stöd av parlamentet) etablerades 1917 i Sverige, samma år som oktoberrevolutionen I Ryssland.

I grundlagen i Sverige står det all offentlig makt utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare, men är det verkligen så att makten utgår från folket? Vart fjärde år är det val till riksdagen och då ska medborgarna utse 349 riksdagsledamöter. Dessa ska i teorin representera medborgarna i Sverige och ledamöterna ska se till att folkets vilja genomsyrar besluten som riksdagen fattar. Men problemet är att valen äger rum i ett kapitalistiskt samhälle, där de förhärskande idéerna är den härskande klassens, d.v.s. borgerskapets (kapitalisterna). De viktigaste opinionsinstrumenten, d.v.s. massmedia, domineras av borgerskapet. I praktiken accepterar samtliga riksdagspartier i nuläget den kapitalistiska samhällsordningen och motsvarande spelregler. Riksdag och regering försvarar ett kapitalistiskt samhälle som är extremt ojämlikt med enorma skillnader mellan rika och fattiga. Samtidigt påstår de att de försvarar alla människors lika värde och möjlighet att vara med och bestämma. Parlamentarismen är ett bra system för kapitalisterna eftersom det ser ut som folket bestämmer. Men Sverige är en kapitalistdiktatur där kapitalisterna ytterst bestämmer allt och folket nästan inget. Det finns enstaka undantag, som när folket i Sverige röstade nej till svensk anslutning till euron 2003, trots en kompakt övervikt för etablissemanget i fråga om ekonomiska resurser och massmedia. Kapitalisterna och deras politiker påstår att det finns demokrati för folket i Sverige. Det är inte sant. Sverige är en demokrati i första hand för kapitalisterna.

Kommunisterna försvarar de demokratiska fri- och rättigheterna, yttrande-, tryck- och organisationsfrihet, religionsfrihet och fria, regelbundna och allmänna val. Kommunisterna försvarar även den borgerliga demokratin gentemot olika former av fascism, som på 1930-talet. Vissa av fascistdiktaturerna överlevde i Europa till 1970-talet.

Den borgerliga demokratins begränsningar

Det finns inget historiskt exempel på att arbetarklassen lyckats erövra den politiska makten genom parlamentet, d.v.s. den fredliga vägen till socialismen är en omöjlighet. Varför? Därför att kapitalisterna inte är beredda att frivilligt att lämna ifrån sig makten. Det mest kända exemplet är Allenderegimen i Chile som trots att den bara stod för begränsade sociala och ekonomiska reformer störtades genom en fascistisk motkupp 1973.

När det socialdemokratiska partiet bildades 1889, var det fortfarande inte avgjort om socialdemokraterna skulle fortsätta längs den revolutionära eller den reformistiska vägen. Men redan före första världskriget hade den reformistiska strömningen tagit överhanden inom det socialdemokratiska partiet. Hjalmar Branting, SAP:s förste partiordförande, var t.ex. motståndare till att Norge skulle lösgöra sig från unionen med Sverige, medan partimedlemmarna var för.

När ett arbetarparti utvecklas i reformistisk riktning, fokuserar det allt sitt politiska arbete på de parlamentariska församlingarna och upphör att förena det med utomparlamentarisk verksamhet, d.v.s. masskamp. Så småningom överger också de reformistiska partier rent programmatiskt socialismen som mål. Detta har SAP i Sverige gjort och Vänsterpartiet är på väg att göra detsamma.

Det är ingen tillfällighet att stat, kommuner och landsting finansierar de etablerade partiernas verksamhet i Sverige. Medlemsavgifter står för mindre än tio procent av partiernas inkomster. I princip behöver alltså inte partierna så många medlemmar. Det räcker att de kan uppträda som valmaskiner och har tillräckligt med folk för att befolka valsedlarna. De ekonomiska villkoren för olika parlamentariker är också gynnsamma; en riksdagsledamot har minst 64 000 kr i månaden, mer än dubbelt så mycket som en vanlig LO-ansluten.

Kommunister betraktar deltagande i valet som en taktisk fråga, deltagandet avgörs av det kommunistiska partiets aktuella styrka och klasskampsläget. Historiskt har kommunisterna deltagit i valen av tre skäl: 1) för att använda parlamentet som en tribun för revolutionär propaganda; 2) få en gradmätare på sitt inflytande, och 3) utnyttja det politiska intresse som valen resulterar i.

Kapitalisterna kontrollerar staten

Vi hävdar att kapitalisterna kontrollerar och styr riktningen på statens politik och att denna kontroll sker på många olika sätt. Vi menar också att det är själva det kapitalistiska systemet som driver kapitalisterna att skaffa sig inflytande över staten.

I jakten på att tjäna mer pengar i konkurrensen med andra kapitalister växer en stark önskan att direkt försöka påverka de beslut som tas på olika nivåer i stat, landsting och kommuner. Detta sker numera allt mer öppet men det är viktigt att det inte på något sätt är ett nytt fenomen. De härskande klasserna har alltid kontrollerat staten.

Kapitalisterna och deras intresseföreningar (Svenskt Näringsliv, Bemanningsföretagen etc.) ger i praktiken politikerna ganska snäva handlingsramar och de flesta politiker är redan överens med kapitalisterna i alla viktiga frågor. Det ligger nämligen en oerhörd makt i att kapitalisterna äger alla stora medier och de kan sätta igång en ett mediadrev mot den politiker som förespråkar “fel” politik. Många politiker känner i ryggraden att man inte bör reta upp kapitalisterna och vågar i allmänhet inte ta någon konfrontation med dem. En politiker som gör sig känd som obekväm förstör sina karriärmöjligheter efter tiden i riksdagen. Riksdagens uppgift är i praktiken att bevaka kapitalisternas klassintressen och dess intressen är sammanflätade med hela kapitalistklassens intressen på många olika sätt. Så är det alltid och har alltid varit med statliga institutioner i ett kapitalistiskt samhälle.

Politikerna går direkt till sina herrar

När politikerna har gjort sin plikt som kapitalisternas företrädare i riksdagen så går de ofta direkt till storföretagen. F.d. statsminister Göran Persson blev en välbetald rådgivare på ett konsultföretag, f.d. finansminstern Pär Nuder gick till familjen Wallenbergs riskkapitalbolag. Den förre näringsminstern Björn Rosengren blev direktör i familjen Stenbecks storföretag. Den förre finansminstern Erik Åsbrink blev rådgivare åt banken Goldman Sachs. Mona Sahlins stabschef Stefan Stern gick till äldreomsorgsbolaget Silver Life. Förre näringsminstern Thomas Östros blev vd för bankföreningen osv.

För övrigt går var tredje högt uppsatt politiker och regeringstjänsteman som lämnar politiken till lobbyistbranschen. Vad får detta för politiska konsekvenser?

Lobbyismen och gamla ”fina traditioner”

Lobbying innebär politiskt påtryckningsarbete. I och för sig kan alla medborgare kontakta ett riksdagsparti eller enskilda riksdagsledamöter, men professionella företrädare för kapitalistiska intressegrupper har de största resurserna att i organiserad, dold eller öppen form, framföra sina åsikter till politiska makthavare. Det är idag inte ovanligt att politiker tar uppdrag som lobbyister samtidigt som de arbetar för stat och kommun. Vanligt är även att personer går från att vara politiker eller till att bli lobbyister eller tvärtom. Mats Odell gick från att vara flyglobbyist till att vara ministern som avskaffade flygskatten. Ett trafiklandstingråd i Stockholm som motsatte sig utbyggnad av tunnelbanan visade sig arbeta som spårvagnslobbyist.

Den svenska regeringen skickar sedan länge ut nya förslag till olika remissinstanser, bl.a. kapitalisternas intresseorganisationer. Detta innebär att kapitalisternas intresseorganisationer automatiskt får skicka in sina åsikter om de kan komma att beröras av lagar och regler som är på gång. En annan “fin” tradition är att de mäktigaste kapitalisterna har haft fri tillgång till regeringen. Det är väl belagt i olika memoarer att när de har velat diskutera någon viktig fråga har de helt enkelt gått upp och tagit ett “snack” med berörd minster.

Lagar till salu och märkliga källor

De före detta ministrarna Sten Tolgfors och Lars Leijonborg som numera är lobbyister erbjöd sina tjänster när en tidning utgav sig för att vara en kund som var intresserad av köpa en ny lag. Ett annat exempel är en före detta riksdagskvinna som numera säljer politiska tjänster i riksdagen. När samma tidning utgav sig för att vara kund och tog kontakt med henne blev de erbjudna att betala 50 000 kronor för att påverka politikerna att stifta en ny lag. Fokus ligger på att påverka ”riksdagens ledamöter och ansvarigt departement, utskottets tjänstemän, politiska tjänstemän samt andra personer”, skrev hon i en offert. Det finns statistik på var riksdagspolitikerna hämtar sina förslag ifrån. 12 procent av motionerna (förslag) i riksdagen har visat sig vara till viss del plagierade. De innehåller textdelar som hämtats från andra källor – helt utan någon hänvisning. Flera motioner är närmast identiska med debattartiklar eller nyhetstexter som tidigare publicerats på annat håll. Ursprungskällorna består både av intresseorganisationer som Svenskt Näringsliv och Friskis & Svettis, fackförbund och ibland till och med motionstexter skrivna av andra partier.

Monopolkapitalisterna försöker styra riksdagspartiernas inre liv

De allra mäktigaste kapitalisterna kallas monopolkapitalister och det är de som kontrollerar bankerna. Dessa ingriper direkt i partiernas inre liv för försäkra sig om en så gynnsam politik som möjligt. Ett av kapitalisternas politiska instrument är tankesmedjan Timbro som bl.a. sysslar med att ge ut böcker. 1998 avslöjades det att Timbropersonal som var medlemmar i Centern försökt kuppa bort partiledaren Olof Johansson för att öka chanserna för en regeringssammansättning som de önskade.

2010 avslöjades det att fem socialdemokratiska konsulter på pr-byrån Prime med Niklas Nordström i spetsen på uppdrag av Svenskt näringsliv verkat i Socialdemokraterna för att vrida partiets politik i en riktning som är bättre för monopolkapitalet.

2011 avslöjades det att regeringens rapport om “framtidens välfärd” betalats av Magnora (familjen Wallenberg) och slutsatserna var hämtade från affärsplanen för äldreomsorgsbolaget Silver Life. Hösten 2012 agerade Stefan Stern (Silver Life) och Vidar Andersson (Akademedia) som socialdemokratiska debattörer med miljonarvoden för att påverka Socialdemokraterna att säga ja till vinstdrivriven verksamhet inom vård, skola och omsorg.

Sverige är ett korrumperat land med politiker som roffar åt sig miljarder

Den bild som politikerna och media förmedlar är att det inte finns så mycket korruption i Sverige men är det verkligen så? I många länder har statstjänstemännen så låga löner att de måste ta mutor för att överleva. I Sverige har statstjänstemännen löner som de kan överleva på vilket gör att de inte är i desperat behov av “extra-pengar”. Men korruption handlar inte bara om mutor utan om att allmänt “utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans vinning” (Transparency International). Korruptionen fungerar genom ett missbruk av kontakter och relationer för att påverka beslutsfattandet. Korruptionen i Sverige är så utbredd att den har kommit att uppfattas som helt normal och kallas “nätverkande”. På mässor och cocktailpartyn stärks systemet med tjänster och gentjänster som ger enskilda kapitalister och deras intresse organisationer direkt inflytande i stat och kommun. Betalda ”studieresor” och bjudningar på fina hotell är ett vanligt sätt på vilket kapitalisterna smörjer sina politiker i konkurrensen om inflytande. Politiker över hela landet har sålt ut tidigare statligt och kommunalt ägd egendom till enorma värden. Egendomen säljs allt som oftast till extrema underpriser och de har på detta sätta roffat åt sig miljarder.

Där uppe i det blå…

-riksdagsledamöterna har inte folkets perspektiv på tillvaron

Detta är också syftet med de löne- och pensionsvillkor och arbetsförhållanden som gäller för riksdagsledamöterna, som de för övrigt beslutat om själva.

Mer än en tredjedel av riksdagsledamöterna sitter i aktiebolagsstyrelser. 36 procent av riksdagens ledamöter satt i bolagsstyrelser 2010. 48 procent av Moderaternas riksdagsledamöter satt i något eller några aktiebolags styrelser. Därefter kommer Folkpartiet (43 procent), Centerpartiet (38), Socialdemokraterna (33), Kristdemokraterna (25), Vänsterpartiet (13) och Miljöpartiet (10). En stor del av riksdagsledamöterna har bl.a. genom sin roll som ledare för kapitalistiska företag, en hög inkomst och massor av olika förmåner av naturliga skäl inte folkets perspektiv på tillvaron. Bara av denna anledning har man skäl att misstänka att det inte är ”folkets genuina vilja och intressen” som kommer till uttryck i riksdagen.

Tror du på den gamla sagan?

Det finns tyvärr fortfarande många som tror på påståendet om att staten är ”fri” och avsedd att försvara allas intressen. I kapitalisternas tjänst finns massor av intellektuella (ung. de med långa utbildningar) som medverkar i statens “demokrati- kampanjer” som syftar till att övertyga allmänheten om att det är folket som genom valen bestämmer statens politik. Men så länge privategendomen (ung. de rikas förmögenheter) finns så är staten, även om den kallas demokratisk, i själva verket inget annat än ett maskineri i kapitalisternas händer för att förtrycka arbetarna. Oavsett hur snyggt uppmålad staten är, oavsett hur mycket det än talas om demokrati och om alla medborgares jämlikhet så är talet om demokrati i ett kapitalistiskt land bedrägeri. Så länge det finns utsugning kan det inte finnas jämlikhet. De rike kan inte vara arbetarens like eller den hungrige den mättes like. Kapitalets makt är allomfatttande och regeringen och riksdagen är marionettdockor i spelet. Många stannar upp i vördnad inför det maskineri som kallas stat och tror på de gamla sagorna men de tycks glädjande nog bli allt färre.

Staten och klasskampen

Den viktigaste funktionen hos varje stat är att den är en våldsapparat. Våldsapparaten omfattar säkerhetspolis, polis, militär och domstolar. På inrikesplanet är det främst polisen som står för våldsutövningen men kapitalistklassen och dess politiker har även den juridiska möjligheten att sätta in militär. Klasskampen pågår ständigt i både öppen och dold form. Den tar sig många olika uttryck och när arbetarklassen går framåt i sin kamp så är det våldsapparaten som man direkt måste kämpa mot vid demonstrationer, blockader och strejker. Statens väpnade styrkor har aldrig ställt sig mot kapitalisterna som är deras uppdragsgivare. Det krävs i så fall en djup samhällelig kris, där den härskande klassen inte längre kan regera och de arbetande massorna inte längre vill leva på det gamla sättet, för att statens väpnade styrkor ska splittras. Den svenska staten och dess poliser och militärer har sedan den skapades gång på gång utövat våld mot folket. Men metoderna har varierat efter det politiska läget och de behov kapitalisterna har. Är hotet litet är behovet av hårda metoder inte lika nödvändiga som under perioder av hård klasskamp. Kapitaliststaten har olika metoder för att kämpa mot folket och för att tysta oss. De har lagar och regler som rättfärdigar deras handlande och som gör arbetarklassens aktioner olagliga. En strejk som inte organiseras på ett av staten godkänt sätt kallas “vild strejk” och är förbjuden. Det är polisen som bestämmer vem som får uttrycka sina åsikter på gatorna. De som kan anses ”störande” eller de som demonstrerar utan tillstånd från staten kan vid behov låsas in och bötfällas.

Klasserna i det svenska samhället

“Klasser är stora grupper av människor som skiljer sig från varandra genom den ställning som de intar i ett historiskt bestämt system av social produktion, genom deras relation (i de flesta fall bestämt och formulerat i lag) till produktionsmedlen, genom deras roll i arbetets sociala organisation, och följaktligen genom omfattningen av deras andel av det sociala välstånd, som de förfogar över och deras sätt att förvärva denna.” (Vladimir I. Lenin)

Vilken klass man tillhör handlar om hur man som person i samhället förhåller sig till produktionsmedlen (verktyg, maskiner). Är du ägare till produktionsmedel eller inte? Om du inte har några produktionsmedel och ingen stor mängd kapital (pengar och varor) så lär du få gå och sälja din arbetskraft till en kapitalist eller arbeta indirekt för kapitalisterna i vård, skola och omsorg. Samhället är huvudsakligen uppdelat i två klasser med helt motsatta intressen. Men i samhället finns också andra klasser som delvis lever på andras arbete och delvis på eget arbete.

När kapitalisterna talar om “folket” menar de alla människor i ett givet land, dvs befolkningen. När vi kommunister talar om folket menar vi de förtryckta klasserna. På 70-talet uppskattade kommunisten Lasse Cornell att c:a 70 tillhör proletariatet, 28 procent småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten och endast 2 procent tillhör kapitalistklassen. Sedan har det skett stora förändringar, men dessa har antagligen skett huvudsakligen inom klasserna. Att göra en klassanalys är en viktig uppgift för framtiden.

Kapitalisterna (borgerskapet). Denna klass äger kapital och de kan genom detta ägande helt och hållet leva på andras arbete. I den absoluta toppen finner vi monopolkapitalisterna (den imperialistiska storbourgeoisin) vilka består av ett 20-tal familjer varav familjen Wallenberg är den absolut mäktigaste. Den svenska staten är framförallt deras och den står i alla avseenden i deras tjänst. De kontrollerar en stor del av de svenska storföretagen och en av de viktigaste bankerna. Resten av denna klass är kapitalister som äger medelstora företag eller innehar viktiga styrelse- och VD-poster. Till denna klass räknar vi även toppbyråkrater inom statsmaskineriet. Kapitalisterna är svurna fiender till arbetarklassen. Borgerskapet omfattar runt två procent av befolkningen, medan monopolborgerskapet uppgår till en promille.

Småborgerskapet (småbourgeoisien) och de småborgerliga mellanskikten. Småborgerskapet består av två delar, det egentliga småborgerskapet (småföretagare) och de småborgerliga mellanskikten (tjänstemän). Denna klass uppgår till omkring 28 procent. I en tänkt samhällspyramid med kapitalisterna i toppen och arbetarna i botten så finns dessa i mitten.

Företrädare för småborgarskapet äger sina produktionsmedel. Även om de har ett fåtal anställda, måste de själva delta i produktionen. Det är främst mindre mindre företagare och affärsidkare, jordägande bönder eller vissa hantverkare. Deras produktionsmedel kan vara deras kunskap, om de arbetar med intellektuellt arbete. Inom småborgerskapet har fr.a. bönder och fiskare minskat i antal. Det egentliga småborgerskapet strävar uppåt, men har svårt att stå sig i konkurrensen med kapitalisterna

De småborgerliga mellanskikten utgörs av lönearbetare, som skiljer sig från proletariatet genom sin ställning i det sociala arbetets organisering, fr.a. genom sin befälsställning eller sitt självständiga arbete, men också genom sina lönevillkor. Här finns många tjänstemän som arbetar inom statsmaskineriet och på många företag. Olika småborgerliga mellanskikt har olika intressen och delar av dessa kan i vissa situationer alliera sig med arbetarklassen och man kan hitta gemensamma kampfrågor. De småborgerliga mellanskikten ser sig gärna som förmer än de vanliga arbetarna.

Småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten står med endera foten i varje läger men dess övre skikt står nära kapitalisterna och dess undre närmre arbetarna och en del kan ha sämre levnadsförhållanden än många arbetare rent materiellt.

Proletariatet utgör runt 70 procent av befolkningen, d.v.s. majoriteten av befolkningen i Sverige. Proletariatet säljer sin arbetskraft till kapitalisterna. Arbetarklassen är dock inte en enhetlig grupp med samma villkor och förutsättningar i klasskampen utan består av olika skikt.

Kärnan i proletariatet utgörs av tillverkningsarbetarna och lager- och transportarbetarna, d.v.s. de produktiva arbetarna, som skapar eller realiserar mervärde. 1965 uppgick dessa till drygt 1,2 miljoner. Efter mitten av 1970-talet har dock andelen tillverkningsarbetare minskat kraftigt; i Stockholm idag (2015) är endast 5 procent av befolkningen tillverkningsarbetare. Det viktigaste skälet till denna minskning är den fortgående rationaliseringen av tillverkningsindustrin, vilket t.o.m. har lett till att hela branscher, som exempelvis varvsindustrin, har slagits ut. 1965 fanns det 48 000 skogs- och flottningsarbetare; idag är bara en bråkdel sysselsatta inom skogsbruket. På 1970-talet infördes skogsmaskiner i bred skala, som var och en ersatte 15 – 20 arbetare. Antalet hamnarbetare reducerades kraftigt genom införande av containertrafiken.

Det andra skiktet av proletariatet arbetar inom handels- och tjänstesektorn , som försörjs av det samhälleliga mervärdet eller det variabla kapitalet. Lasse Cornell uppskattade att detta skikt, cirkulationsarbetarna, servicearbetarna och arbetarma i reproduktionen av arbetskraft, uppgick till c:a 530 000. Han uppskattade antalet kontorsarbetare och övriga skikt som tillhörde proletariatet till runt 460 000 individer. Proletariates totala numerär uppgick till drygt 2,3 miljoner.

Det saknar betydelse för klasstillhörigheten om arbetaren är mervärdesproducerande eller inte. Det är inte alltid så lätt att göra gränsdragningar mellan proletariatet och småborgerliga mellanskikt, men det avgörande för lönearbetarnas ställning är om de innehar en chefsposition eller inte, d.v.s. om de fungerar som arbetsköparens representanter samt deras inkomstförhållanden. Det som har chefsposition och höga löner tillhör de småborgerliga mellanskikten.

Vad som alltså hänt sedan mitten av 1970-talet är att andelen tillverkningsarbetare har minskat, medan det skikt av proletariatet, som är sysselsatt inom handels- och tjänstesektorn och inom administrationen, har ökat sin andel. Detta kan illustreras med att LO:s medlemsantal har minskat till 1,5 miljoner (2010), medan TCO har ökat medlemsantalet till 1,3 miljoner. Inom LO är Kommunal numera det största fackförbundet med över 500 000 medlemmar. Den tredje fackliga centralorganisationen, SACO, en akademikerorganisation, har 650 000 medlemmar. De SACO-medlemmar, exempelvis lärare, bibliotekarier etc., som inte innehar chefspositioner, måste räknas till proletariatet.

Halvproletariatet äger i viss utsträckning produktionsmedel och arbetar åt sig själva men det är i så liten skala att de samtidigt måste sälja sin arbetskraft åt någon kapitalist. Det klassiska fallet är torparna, d.v.s. proletärer som ägde ett torp (litet jordbruk), men vilkas huvudsakliga försörjning skedde via lönearbete. Under klasskriget i Finland (1918) utgjorde detta skikt en stor andel av den röda kommunistiska sidan. Drömmen för en del i detta skikt är att klättra uppåt och bli småborgare. Dessa drömmar är ett problem som kan göra att de hamnar på kapitalisternas sida i klasskampen.

Arbetararistokratin utgör ett särskilt skikt. Dessa utgörs av professionella politiker, fackföreningspampar och ombudsmän i de s.k. folkrörelserna, fr.a. fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, kooperationen och studieförbunden. Dessa grupper finansieras av antingen skattemedel eller medlemmarnas pengar. De professionella politikerna, som säger sig representera arbetarklassen, och fackföreningspamparna lever på en helt annan inkomstnivå än den genomsnittlige proletären. Arbetararistokratin fungerar som en buffert mot revolutionär verksamhet.

Trasproletariatet är en mix av alla klasser som har fallit ner på botten av samhällspyramiden av olika anledningar. Det absolut lägsta skiktet av trasproletariatet utgörs av kriminella, prostituerade, drogmissbrukare och psykiskt sjuka. Arbetare, som drabbas av långtidsarbetslöshet, riskerar att hamna i trasproletariatet. Trasproletariatet är som skikt betraktat ingen revolutionär kraft; historien har visat att deras socioekonomiska situation har gjort många inom detta skikt mottagliga för reaktionär propaganda.