Världskapitalismen befinner sig just nu i coronapandemi, en pandemi som den själv har förorsakat.  Kapitalismen präglas av en i princip okontrollerad expansion, som bland annat yttrar sig en hejdlös urbanisering.  Detta leder till att människor i allt högre utsträckning kommer i kontakt med tidigare okända virus hos olika djurarter, virus som muterar och hoppar över till människor. Detta är vad som hände i Wuhan, Kina. Redan sent 2019 hade dock världskapitalismen drabbats av en recession; coronapandemin har endast förstärkt denna recession.

Därmed försattes världskapitalismen i ett skruvstäd. Antingen låter de härskande klasserna coronapandemin grassera fritt eller så försöker de hindra och begränsa pandemins spridning. Den förra metoden var egentligen inget alternativ, även om vissa regeringar, exempelvis i USA och Brasilien, tillämpade denna strategi inledningsvis. Men om den andra metoden tillämpas, kommer varje kapitalistisk regering att ändå – på det ena eller andra sättet – avslöja vilka intressen som den egentligen företräder. Nedstängningar leder i andra ändan till minskad ekonomiskt aktivitet, minskad handel, minskade transporter och ökad arbetslöshet och ökad fattigdom. Snart sagt varje kapitalistisk regering har därvid månat om att i första hand kompensera kapitalisterna och de redan rika, medan det arbetande folket har satts på undantag. På den globala arenan har de rikaste imperialistländerna sett till att lägga beslag på mer vaccin än de behöver, medan vissa fattiga länder (Sudan, Somalia och Kongo) i Afrika så sent som i våras inte hade fått en endaste vaccindos. Fattigdomen i världen lär samtidigt ha ökat med 100 miljoner människor.

Sverige är inget undantag. Den svenska regeringen har öst pengar över företagen. Samtidigt har dess bekämpningstrategi varit underlägsen våra nordiska grannars, vilket bekräftas av antalet döda i Sverige. Den svenska regeringens bekämpningsstrategi har karakteriserats av bristande beredskapslager, bristande skyddsåtgärder i pandemins inledningsfas, underdimensionerad sjukhusvård, oklara direktiv och långsam vaccinering.

Coronapandemin avslöjar kapitalismens inneboende svaghet; den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen, d.v.s. att kapitalisterna tillägnar sig mervärdet, och produktionens alltmer samhälleliga karaktär, d.v.s. att kapitalets expansion hela tiden skapar sin egen motsats, proletariatet, och att produktionen, till och med på en global nivå, blir alltmer sammanvävd. Kärnan i den kapitalistiska produktionen är att den drivs av profitmaximering och att den är anarkistisk.

Men vi kommunister nöjer oss inte med att förklara världen – vi vill framförallt förändra den!

I år fyllde Pariskommunen 150 år. Detta var det första verkliga försöket från proletariatets sida att gripa statsmakten och skapa ett annat samhälle. Marx var inledningsvis skeptisk till att upproret utlöstes, men när det väl var igång gav han det sitt helhjärtade stöd. Pariskommunen tjänade som modell för oktoberrevolutionen 1917, den första segerrika socialistiska revolutionen.  Denna ledde i sin tur till bildandet av Komintern och att det skapades kommunistiska partier i hela världen. Sovjetunionen visade på det socialistiska systemets överlägsenhet framför det kapitalistiska genom sin snabba industrialisering och sin snabba utbyggnad av den sociala välfärdssektorn och utbildningssystemet. Sovjetunionen lyckades motstå Nazitysklands angrepp 1941 och bar också den tyngsta bördan i kampen för att besegra Nazityskland. Andra världskriget resulterade också i att en rad socialistiska stater, bildades. Det socialistiska lägret omfattade en tredjedel av jordens befolkning 1953.

Framförallt var skapandet av Folkrepubliken Kina 1949 en milsten. Kinas Kommunistiska Parti (KKP) under ledning av Mao Zedong hade av egen kraft först lyckats besegra den japanska imperialismen och därefter Guomindang. Därmed fanns det en socialistisk stat och ett kommunistiskt parti, som kunde försvara den revolutionära linjen när Sovjetunionen snabbt urartade efter Chrusjtjovs maktövertagande 1956. KKP:s kamp mot den moderna sovjetrevisonismen tjänade som en inspirationskälla för kommunister i hela världen och de revisionistiska partierna utmanades överallt av maoistiska partier. När Mao Zedong dog 1976, utbröt en öppen kamp mellan den borgerliga och proletära linjen i KKP, som slutade med den borgerliga linjens seger och återupprättandet av kapitalismen i Kina. Detta ledde också till splittring i den internationella maoistiska rörelsen och att den allvarligt försvagades.

Även om det inte längre finns något socialistiskt läger, inte ens något enstaka socialistiskt land, som längre kan tjäna som föredöme för klasskampen i övriga delar av världen, är därmed kampen absolut inte över. När Francis Fukuyama skrev ”Historiens slut och den sista människan” 1992, som förklarade att liberalismen hade segrat i världen, tog han definitivt ut segern i förskott.

Kapitalismens inneboende motsättningar är nämligen olösliga inom ramen för systemet. Produktivkrafterna har fortsatt att utvecklas. Tänk bara på datateknologins och internets utveckling sedan 1990-talet – tänk bara på att det idag är tekniskt möjligt att producera miljarder vaccindoser och distribuera dem över hela världen. Men produktivkrafternas utveckling kommer i allt högre grad i motsättning till produktionsförhållandena.  Idag är inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i de flesta länder lika stora igen som strax före första världskriget. Efter andra världskriget upplevde de kapitalistiska länderna en långvarig konjunktur fram till mitten av 1970-talet, som innebar att borgerskapet i dessa länder kunde kosta på sig sociala reformer. Men i samma takt som först Sovjetunionen urartade och sedan Kina återupprättade kapitalismen, minskade borgarklassens intresse av att göra eftergifter till arbetarklassen, eftersom den revolutionära rörelsen, framför allt i de imperialistiska och kapitalistiska länderna, påverkades mycket negativt av denna utveckling. Socialdemokratins betydelse som stötdämpare för kommunistiskt inflytande har minskat drastiskt och i gengäld har högerextremistiska och nyfascistiska rörelser delvis fyllt ut tomrummet efter radikala vänsterkrafter.

Sverige är inget undantag. Det har pågått en nyliberal offensiv i Sverige sedan 1980-talet, som yttrat sig i att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har skenat iväg, kanske mer än i något annat kapitalistiskt land, och att stora delar av den offentliga sektorn har privatiserats och marknadsutsatts. Den socialdemokratiska kontrollen av fackförenings- och hyresgäströrelsen är fortsatt stark och har på inte allvar utmanats av ett kommunistiskt parti sedan slutet av 1970-talet. Det partipolitiska spektrat har förskjutits åt höger, eftersom partier som Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna numera är beredda att samarbeta med Sverigedemokraterna i regeringsfrågan.

Men detta betyder alls inte att klasskampen skulle vara död i Sverige. Det förekommer hela tiden strejker och politiska manifestationer, senaste mot försämringarna i LAS.  Klasskampen är desto mer levande i fattiga neo-koloniala länder och länder som är utsatta för imperialistisk aggression, öppet eller via ombud.

USA-imperialismen har efter Sovjetunionens kollaps begått aggression mot Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien med flera länder. Trots att USA egentligen är en supermakt på nedgång, har USA fortfarande världens starkaste militärmakt. Trots denna styrka, och trots att motståndet mot den amerikanska aggressionen i dessa länder inte har letts av revolutionära krafter, har USA haft det svårt att vinna slagen på marken och etablera en säker kontroll av läget i de länder som USA har angripit. Samtidigt är Kina en supermakt på uppgång och i motsats till det socialimperialistiska Sovjetunionen ekonomiskt lika starkt som USA, men fortfarande betydligt svagare militärt. Runt 2030 räknar Kina dock med att komma ikapp USA i fråga om militär styrka.

Samtidigt pågår klasskampen överallt i världen, till och med väpnad kamp. I Indien och på Filippinerna har det pågått utdragna folkkrig alltsedan mitten av 1960-talet, som leds av maoistiska partier. I en rad andra neo-koloniala länder i Asien, Afrika och Latinamerika pågår också väpnad kamp, speciellt mot korrumperade och reaktionära regimer, ofta i förbund med USA eller andra imperialistmakter.

Så länge som imperialismen och kapitalismen existerar, kommer de att föda motstånd och kamp, eftersom deras inneboende motsättningar är olösliga inom systemets ram. Imperialister och kapitalister kan ha temporära framgångar och den revolutionära rörelsen lida temporära nederlag, men imperialismen och kapitalismen kommer slutligen att förpassas till historiens sophög. Som Mao Zedong en gång påpekade kan kampen för att uppnå kommunismen ta tiotusen år, men det betyder inte att kommunister ska förtröttas utan i stället bedriva en uthållig och tålmodig kamp för ett kommunistiskt samhälle i hela världen.

Mao Zedong återberättade en fabel, den om ”Den gamle mannen som tog bort bergen”, på KKP:s sjunde kongress 1945. Kampen mot de japanska angriparna var i det läget i princip avslutad, men ett fyraårigt inbördeskrig med Guomindang återstod. Den gamle mannen kritiserades i fabeln för att han vill gräva bort två berg för att de stod i vägen.

”Den narraktige gamle mannen svarade: ’När jag dör, kommer mina söner att fortsätta, och när de dör kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i all evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre, och för varje bit vi gräver bort, kommer de att bli så mycket lägre. Varför skulle vi inte kunna få bort dem?’”      

Det är den inställningen kommunister har! Kampen fortsätter!

Kommunistiska Föreningen 7/4 2021