Ung Vänsters förbundsstyrelse tog den 6 -7 mars i år ett uttalande, ”Därför behöver vi kommunism”. Det är utmärkt att Ung Vänster inte skäms för att ta ordet ”kommunism” i sin mun; det har redan stött på patrull från moderpartiets, Vänsterpartiets, sida, som för länge sedan har gjort upp med detta slutmål.

I uttalandet motiverar också förbundsstyrelsen sitt ställningstagande genom en kritik mot det kapitalistiska systemet. Det är bra, men det räcker inte. Frågan är också hur man ska uppnå ett kommunistiskt samhälle. Det går inte ens att uppnå det socialistiska samhället, förstadiet till kommunismen, genom att bara önska eller drömma om det. I sitt principprogram skriver Ung Vänster:

Vårt alternativ kräver brytandet av överklassens makt och en demokrati som omfattar större delar av samhällslivet än idag. Erövrade demokratiska fri- och rättigheter ska försvaras, utvecklas och fördjupas. Människor ska tillsammans ha möjlighet att bestämma över hur vardagen och samhället ska utformas. Vårt demokratiska alternativ omfattar såväl politiken som ekonomin, och är en socialistisk och feministisk deltagande demokrati.”

Den första frågan är vad som menas med att ”bryta överklassens makt”. Kan det ske på annat sätt än genom en socialistisk revolution? Språkbruket liknar det som revisionistiska partier använder, när de börjar fokusera på den parlamentariska vägen till socialismen, en väg som aldrig någonsin fungerat och som aldrig heller kommer att fungera. ”Större delar av samhället”? Måste inte hela samhället stöpas om i grunden? Det räcker inte med en halvmesyr i tanken.

För det andra: Om Ung Vänster verkligen menar allvar med kampen för kommunismen, varför är Ung Vänster i så fall fortfarande ungdomsförbund till Vänsterpartiet. Vänsterpartiet betecknar sig inte ens längre som ”kommunister”. Vänsterpartiet Kommunisterna/Vänsterpartiet har förordat den parlamentariska vägen till socialismen alltsedan tiden strax efter andra världskriget och har idag reducerats till ett vänstersocialdemokratiskt parti. Vänsterpartiets inflytande inom arbetarklassen är idag jämförbart med moderaternas. Vänsterpartiet försöker inte ens utlösa och leda klasskampen utan fokuserar i stället på arbetet i de parlamentariska församlingarna.

Slutligen: Om Ung Vänster verkligen menar allvar med sin kamp för kommunismen, måste ungdomsförbundet på allvar börja bekämpa moderpartiets vänstersocialdemokratiska linje och t.o.m. vara berett att bryta med det. Detta har skett förut. 1917 uteslöts vänsteroppositionen i det socialdemokratiska partiet och hela det socialdemokratiska ungdomsförbundet ur SAP och bildade Sverges Socialdemokratiska Parti, som omvandlades till Sveriges Kommunistiska Parti 1921, och som anslöts till Komintern. 1970 förlorade VPK sitt ungdomsförbund, Vänsterns ungdomsförbund, då huvuddelen av medlemmarna gick till KFML, MLK och Förbundet Kommunist, medan en obetydlig andel förblev VPK troget.

Ung Vänster måste välja: antingen ta principiell strid mot Vänsterpartiet vänstersocialdemokratism eller steg för steg rätta in sig i ledet.